Lagutskottets Utlåtande N:o 68 (Utlåtande 1908:Lu68 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 68.

N:o 68.

Ank. till Riksd. kansli den 14 maj 1908, kl. 5 e. m.

Utlåtande i anledning aj Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om arrende af viss jord å landet inom Norrland
och Dalarne jämte i ämnet väckta motioner.

Genom en den 28 februari 1908 dagtecknad proposition, n:o 68,
hvilken blifvit af båda kamrarna till lagutskottet hänvisad, har Kungl. Maj:t
under åberopande af propositionen bilagdt, i statsrådet fördt protokoll
föreslagit Riksdagen antaga här nedan intagna förslag till lag om arrende
af viss jord å landet inom Norrland och Dalarne.

I sammanhang med ifrågavarande Kungl. proposition har utskottet
därjämte till behandling förehaft två i anledning af densamma inom Andra
Kammaren väckta, till utskottet hänvisade motioner, den ena n:o 257
af herrar Bob. Karlsson i Fjäl, Carl Lindhagen, Adolf Wiklund, S. H.
Kvarnzelius, Joh. Nydal, Bernh. Eriksson, J. Andersson i Baggböle,
J. Bromée, P. Hörnsten, L. J. Carlsson, Linus Lundström, Joh. Er. Nordin,
C. J. Öberg, S. J. Enander, A. A. Eriksson, E. A. Leksell, Halvar
Eriksson, M. Sundström, Joh. Johansson i Ivälkebo, 01. Olsson i See och
G. Kronlund, med hvilka instämt herrar A. J. Hagström, Oswald Emthén,
Joh. Ström, Karl Karlsson i Mo och Fr. Berglund, och den andra,
N:o 262, af herr B. P- Er sson.

Bih. till Riksd. Prof. 1908. 7 Sami. 64 Håft. (N:o 68'').

Lagutskottets Utlåtande N:o 68.

Herr Karls- Herr Karlssons m. fl. motion är af följande lydelse:

S<motion. »I kungl. propositionen n:o 68 kar för Riksdagen åter framlagts förslag
till lag om arrende af viss jord å landet inom Norrland och Dalarne.

Förslaget sammanfaller denna gång i allt väsentligt’ med 1907 års lagutskotts
förslag, hvilket senare, som bekant, dagt-ingade i flera af de viktigaste
punkterna för bolagsintressena. I sak skiljer sig propositionen från
nämnda förslag endast genom en ytterligare bestämmelse till arrendatorernas
nackdel. 1 24 § har nämligen uteslutits det i förra årets proposition och
lagutskottsutlåtande upptagna stadgandet, att arrendatorn ej skulle svara
för den ökning i skatt och tunga, som kan uppkomma genom taxeringsvärdets
höjande under arrendetiden — en höjning som med hänsyn till
ifrågavarande fastigheters egenskap att företrädesvis vara skogsfastigheter
kan drabba en arrendator lika tungt som obilligt. Skillnaden i öfrigt ut göres

endast af förtydliganden och beriktiganden föranledda mest af er inringar

inom Högsta domstolen.

Det nu framlagda regeringsförslaget afstår således från all tanke på
en effektiv lagstiftning till förmån för arrendatorerna och jordbruket på
de norrländska bolagshemmanen. Denna regeringens ståndpunkt belyses
ytterligare särdeles bjärt genom den tillika afgifna förklaringen, att något
förslag till vanhäfdslag icke alls kommer att af regeringen framläggas.
Detta redan vid riksdagens början kända förhållande föranledde väckandet
i Andra kammaren af en motion n:o 206, undertecknad af 31 medlemmar
i kammaren, däri framlades förslag till sådan lag. Från nämnda förklaring
från regeringen voro dock jordbruksministern jämte två af hans kolleger
skiljaktiga, hvilket belyser det stora missförhållandet, att en social fråga,
sådan som den ifrågavarande, icke får föras fram under ansvar af sin
rätte målsman inom regeringen, hvilken i detta fall är jordbruksministern,
utan i stället af formella skäl skall höra under justitiedepartementet, som
företräder i främsta rummet det formellt juridiska åskådningssättet.

Under sådana förhållanden kan det vara skäl något erinra äfven om
den uppfattning, som bland arrendatorerna själfva gör sig gällande i deras
förevarande lifsfråga. Den 14 januari 1908 ingafs nämligen från en
mängd norrländska bolagsarrendatorer till Konungen en petition, tillkommen
närmast med anledning af den utgång, som vid 1907 års riksdag
frågan om lagstiftning rörande arrende och vanhäfd af bolagsjord i de
nordliga provinserna erhållit.

I ingressen till petitionslistorna, ställda till Konungen, yttras om
denna sak följande:

»På Norrlands bolagshemman lefva i denna strand mer än 15,000 familjer
ett beroende lif med mörka framtidsutsikter.

Lagutskottets Utlåtande N:o 68.

I åtskilliga kommuner äro vi, sedan de flesta bondehemman öfvergått i
trävaruindustriens händer, utan något som helst inflytande på kommunens angelägenheter,
och äfven där vi stödjas af en talrik själfägande bondeklass, blir vårt
inflytande utan någon som helst praktisk betydelse. Detta gäller i ännu högre
grad vår ställning i politiskt afseende.

Yi tillhöra en samhällsklass, hvars naturliga och betydelsefulla uppgift
borde vara att föra fram odling och kultur i obygderna, att aftvinga stora arealer
af den ofta fruktbara Norrlandsjorden värdefulla och ymniga skördar, men våra
osäkra besittningsförhållanden, våra oskrifna eller i regeln på .endast 1—5 år affattade
arrendekontrakt omöjliggöra alla bestående arbeten. Äfven om vi af bolagen
muntligen tillförsäkras rätt att bruka vårt arrendehemman så länge vi vilja,
är dock en liten tvist med någon af dess lägre tjänstemän, t. ex. under skogsafverkningens
utförande, tillräcklig anledning att tvinga oss till afflyttning. Därför
fly våra barn föräldrahemmet, så snart de se sig i stånd att erhålla sin utkomst
å annat håll. Trots vår goda vilja kunna vi ej göra några nyodlingar eller bestående
grundförbättringar å den jord vi bruka, ty med jordens förbättring följer
förhöjd arrendeafgift, och vi ha i hvarje fall icke någon som helst garanti för
att vi själfva få njuta frukterna af vårt arbete.

Då Norrland utgör mer än hälften af vårt fosterland, och i Norrlands olika
provinser i medeltal från 24—43 % af den i enskildas händer befintliga jorden
tillhör de stora sågverksbolagen, är ju detta ett förhållande, som ej kan undgå
att utöfva sitt inflytande på hela landets ekonomiska liksom också dess sociala lif.

Ett grundvillkor för vårt lands lugna och lyckliga utveckling är otvifvelaktigt
att den af oss brukade jorden får besittas under så lång tid (helst lifstids
arrende) och på sådana villkor, att vi utan risk kunna lägga allt det arbete på
jorden, som vi äro mäktiga. Därigenom blir hon vår bästa sparbössa. Den korta
arrendetid på 10 år, som utgjorde lagutskottets förslag vid riksdagen 1907, ger
oss icke tillfälle att, med användande af för Norrland passande växtföljder, bruka
jorden mer än under ett omlopp, innan kontraktet återigen skall förnyas, och
detta förtager oss lusten för ingående förbättringar. Kungl. Maj:ts vid riksdagen
1907 framlagda förslag på lifstids eller 20-årig arrendetid anse vi vara välbetänkt
och, i den händelse det upphöjes till lag, ägnadt att afsevärdt trygga
vår ställning, ehuru vi, som sagdt, heist skulle sett, att lagen påbjudit lifstids
arrende.

Näst frågan om arrendetidens längd är rätt till nyodling och rätt till ersättning
för sådan vid afflyttning från arrendehemmanet för oss viktigast. Yi
bedja om rätt att nyodla äfven jord, som ej ingår i arrendet, försåvidt den hör
till den hemmansdel, vi bruka, och odlingsjorden undantagits från arrendet.
Skulle sådan för odling lämplig jord vara skogbeväxt, bör ej detta utgöra hinder
för odling, enär jorden genom att läggas under plog får större värde, och vi just
genom uppodling af god skogsmark mången gång få den bästa åkerjorden
och därmed också den varaktigaste och värdefullaste ökningen af nationalkapitalet.

Med anledning af dessa skäl anse vi odlingsrätten böra vara ovillkorlig
likasom rätten till fullgod ersättning för nyodling och annan jordförbättring vid
afflyttning, enär jordägaren (i detta fall sågverksbolaget) är den, som ytterst har
vinst af fastighetsvärdets förböjning. Däraf föranledd ökning af skatterna torde
jordägaren visserligen böra ansvara för.

Lagutskottets Utlåtande N:o 68.

Då inneliafvaren af skogsmarken är den i ekonomiskt afseende starkaste,
och afkastningen af jorden väl bör åtminstone i någon mån gagna jordbruket,
vore det lyckligt, om jordägaren ensam vidkändes kostnaderna för tillträdessyn
och afträdessyn. I annat fall är det att befara, att de därmed förenade kostnaderna
skola lägga hinder i vägen för dugliga men medellösa jordbrukare att få
ett arrende. Yår ringa ekonomiska bärkraft bör också göra det angeläget för
lagstiftningen att vid afflyttningen från arrendehemmanet tillförsäkra oss rätt att
vid öfverlåtelse till jordägaren af möjligen öfverblifvet stråfoder få betalning
efter i orten gånghart pris.

För att ej arrendevillkoren skola binda oss på ett sätt, som gör det för en
framsynt jordbrukare omöjligt att tillträda ett bolagshemman, anse vi bestämmelser
nödvändiga, som tillförsäkra oss rätt att efter viss tid uppsäga arrendet
med bibehållen rätt att erhålla lösen för jordförbättringar och stråfoder, som
ofvan sagts.

Rätt till bete är kanhända en af våra viktigaste frågor, då ju vårt jordbruk
till öfvervägande del måste baseras på kreatursskötsel ocb mejeridrift. Då
22 § i det af lagutskottet vid 1907 års riksdag framlagda förslaget till arrendelag
för Norrland icke innehåller några bestämmelser, som berättiga oss att hälla
våra får på skogsbete, vilja vi endast konstatera, att densamma vid sin tillämpning
skulle åsamka oss afsevärda förluster. Liknande förluster skulle tillskyndas
oss, om vår rätt till fiske å arrendehemmanets område ej skulle upprätthållas.

I en blifvande arrendelag synes man oss därjämte böra taga hänsyn till de
förluster, som årligen tillskyndas många af oss, då vi ofta ej i likhet med de
själfägande jordbrukarna kunna framställa några ersättningsanspråk för de skador,
som timmerflottningen förorsakar å våra strandägor.

Skall en norrländsk arrendelag medföra afsedd nytta, bör den gälla för alla
trakter, där sågverksindustrien eller bolag i allmänhet lörvärfvat jordbruksfastigheter,
alltså i hela Norrland och Dalarne, och vi tro, att ändamålet bäst vinnes,
om, utan arrendebestämmelser, lagen gäller jord ’af den omfattning, att själfständigt
jordbruk därå kan idkas’.

Yi kunna nämligen tänka oss fall, t. ex. i närheten af industriplatser eller
andra folkrika trakter, då en familj, som idkar trädgårdskultur, kan få sin bärgning
på två har (Kungl. Maj:ts förslag vid riksdagen 1907), under det att ett
vanskött eller eljest dåligt jordbruk på fyra har (lagutskottets förslag vid riksdagen
1907) ej kan ge sin brukare själfständighet och oberoende. För egnahemsföreningar,
som under arbetet med egendomars uppdelning i jordbrukslägenheter
ofta blifva nödsakade att för längre eller kortare tid utarrendera en hel egendom
eller del däraf, böra vid arrendelags antagande nödiga undantagsbestämmelser
medgifvas.

Då under trycket af en effektiv arrendelag samma lag kan kringgås och
osjälfständiga jordbrukare skapas genom att bolagen utse personer, hvilka såsom
bolagens tjänare nödtorftigt sköta jorden, samtidigt med att de förra innehafvarna
af arrendet drifvas bort, tro vi det vara nödvändigt, att sådan af ett bolag tillsatt
tjänsteman inför lagen betraktas som arrendator.

Vi ha förut framhållit som vår på erfarenhet stödda åsikt, att utsträckt och
bestämd arrendetid i förening med tryggande möjligheter för nyodling utgjorde
själfva grundvalen för norrländsk arrendelagstiftning, och i likhet med frågans
förkämpar i riksdagen anse vi vanhäfdslagen vara ett nödvändigt tillägg till

Lagutskottets Utlåtande ]V:o 68.

arrendelagen. Då olika meningar äro rådande om när häfdelagen bör komma till
användning, vilja vi instämma med herrar Lindhagen och Bromée, då de i Norrlandskommitténs
betänkande föreslå, ’att vanvård skall anses föreligga, om jordbruket
och byggnaderna äro i sämre tillstånd än det, hvaruti de uti bondehand
varande jordbrukslägenheterna i orten i allmänhet befinna sig’. Dör att vanhäfdslagen
skall bli af verklig betydelse, måste en effektiv kontroll öfver lagens
efterlefnad äga rum, och torde enda lämpliga formen för sådan kontroll vara i
enlighet med Norrlandskommitténs förslag för de olika orterna utsedda särskilda
j or dbrukskommittéer.

Eders Majestät! De förhoppningar, som under den norrländska arrendefrågans
framförande vid 1907 års riksdag väcktes hos bekymrade arrendatorer,
blefvo för den gången gäckade. Då vi här sökt klargöra våra behof och önskningar,
sker detta under den tillförsikten, att vår nuvarande olidliga ställning i
alla fall genom statsmakternas skyndsamma ingripande snart skall vara en saga
blott och att Eders Kungl. Maj:t ville för ändamålet vid nästa riksdag genomdrifva
en effektiv arrendelag för Norrland och Dalarne.»

Petitionen öfverlämnades till Konungen genom Norrlands skogs- och
landtarbetareförbund, företrädt af en deputation bestående af förbundets
sekreterare torparen Gustaf Johansson, dess förtroendeman C. O. Johansson
samt arrendatorerna Isak Söderholin och Jonas Hellgren.

De ditintills inkomna petitionslistorna, å hvilka på en tid af endast
tre månader insamlats underskrifter af omkring 2,000 arrendatorer, framlämnades
med en särskild, af deputerade å förbundets vägnar undertecknad
skrifvelse af följande innehåll:

»I Norrland bo många tusentals arrendatorer på _ gårdar, som ägts eller
varit afsedda att ägas af en själfständig jordbruksbefolkning, och i de flesta fall
lefva vi och våra familjer ett beroende lif under tryckande bekymmer och utan
några utsikter för framtiden.

Mångenstädes innehafva vi våra hemman endast på obestämd tid efter
muntlig öfverenskommelse, något som gör oss helt och hållet beroende af jordägarens
godtycke. I andra fall äro kontrakten, på hvilkas affattning vi ej kunna
äga något inflytande, formulerade på sådant sätt, att vi äro rättslösa gent emot
bolagen och tjänstemännen. Vi sakna frihet och oberoende.

Detta osäkerhetstillstånd förhindrar oss också från att förbättra våra arrenderade
hemman och från att utvidga åkerarealen genom nya odlingar. Sålunda
hållas vi nere jämväl i fattigdom och folkets söner och döttrar ga miste om de
möjligheter till utkomst, som kunna erbjuda sig inom deras eget fosterland.

Väl förstå vi, att stora omdaningar vilja till för att kunna fullständigt
undanröja orsakerna till så olyckliga missförhållanden. Men åtskilligt kan ju
och bör äfven göras för att bereda den nuvarande generationen en något bättre
ställning och därmed bana väg för ännu bättre lefnadsbetingelser för våra efterkommande.
_ . . .

Med djupt bekymmer erforo vi därför, att de vid sista riksdagen pabörjade
försöken därtill alldeles strandade. Vi behöfva ovillkorligen en arrendelag, icke
sådan som bolagen och Första Kammaren vilja hafva den, utan något, som verkligen
vill gifva oss en afsevärd förbättring i vår betryckta ställning. Med andra

Lagutskottets Utlåtande N:o 68.

ord en arrendelag af åtminstone det innehåll, som framlades vid 1907 års riksdag,
dock med tillägg af ytterligare några enligt vår uppfattning nödvändiga bestämmelser.
Och likaledes behöfva vi utom annat en häfdelag för bolagshemman,
hvilken gentemot skogsindustriens ensidiga intresse icke blott skyddar oss personligen
från att bortdrifvas från hemmanen i följd af jordägarens ovilja mot en
rättvis arrendelag, utan äfven i all synnerhet skyddar jordbruket, den näring, af
hvilken vi och våra familjer i främsta hand skola hafva vår utkomst.

För att i hvad på oss ankommer ånyo fästa uppmärksamhet på vår sak,
hafva många tänkande bland oss sökt att åstadkomma en petition till statsmakterna
från ett afsevärdt antal arrendatorer. Många svårigheter hafva mött ett
sådant företag. Visserligen veta vi, att alla eller så godt som alla arrendatorer
äro med oss. Men vår fattigdom och arrendatorernas spridda boningsorter utgöra
ett stort hinder, helst tiden, något öfver tre månader blott, varit alldeles för kort.
Rädslan för att bli uppsagd från hemmanet eller förlora skogskörslor eller andra
oundgängliga förmåner har vidare afhållit en mängd arrendatorer från att underskrifva
petitionen. Likaledes har en från bolagshåll samtidigt igångsatt motpetition
i följd af tjänstemännens inflytande öfver sina underlydande blifvit underskrifven
af åtskilliga arrendatorer, dock hafva många sedermera, upplysta om
rätta förhållandet, undertecknat äfven sin egen petition under återkallande af sin
egen underskrift. Mycken likgiltighet tillskapas också af de tryckta förhållanden,
hvarunder vi lefva.

Emellertid hafva ett stort antal arrendatorer med instämmande af åtskilliga
andra personer, lefvande under enahanda förhållanden, undertecknat de hittills
återkomna petitionerna, utgörande endast en mindre del af dem, som redan utsändts.

Dessa listor får Norrlands skogs- och landtarbetareförbund, utgörande en
begynnande sammanslutning mellan bolagsarrendatorer, småbönder och lösa skogsarbetare,
härmed öfverlämna till Eders Kungl. Maj:t.

Vi kunna under hänvisning härtill icke nog betona, hurusom under nuvarande
förhållanden ungdomen, våra söner och döttrar, i allt större utsträckning
lämna de gamla ensamma kvar på bolagshemmanen och söka sig utkomst i främmande
länder.»

Gifvetvis föreställa sig de petitionerande arrendatorerna, att de förmåner,
som enligt en ny lagstiftning tillämnas arrendatorer, skall äfven
tillfalla den nu lefvande generationen. Vid sin granskning hafva de därför
ej särskild! framhållit, att lagstiftningen bör, åtminstone i vissa afseenden,
hafva betydelse för bestående arrendeupplåtelser, såsom Norrlandskommittén
föreslagit, men däremot de kungl. förslagen både 1907 och 1908 utan
motivering motsatt sig.

På grund af hvad sålunda anförts och med åberopande jämväl af
den utförliga motiveringen i herr Lindhagens motion n:o 242 inom Andra
Kammaren vid 1907 års riksdag, få vi hemställa, att Riksdagen, med anledning
af Kungl. Maj:ts proposition n:o 68, ville för sin del antaga följande: -

Lagutskottets Utlåtande N:o 68.

Lag

om arrende af viss jord å landet inom Norrland och Dalarne.

För Kopparbergs, Gäjleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län stadgas, som följer:

1 §•

Upplåtes pa arrende bolag eller förening för ekonomisk verksamhet
tillhörig jord å landet af den omfattning, att själfständigt jordbruk därå
kan idkas, skola de i denna lag stadgade bestämmelser lända till efterrättelse.

Lag samma vare, där jord å landet af den omfattning, nu är sagd,
upplåtes på arrende från fastighet tillhörig enskild person, hvilken icke
är mantalsskrifven å fastigheten eller å fastighet, som är i sambruk med
densamma, samt uppenbarligen besitter den hufvudsakligen för att tillgodogöra
sig skog saf kastningen. Vid pröfning af frågan, huruvida fastighet
besittes för skogsafkastningens tillgodogörande eller för annat ändamål,
skola i samma ägares hand befintliga, genom ägostyckning eller jordafsöndring
skilda områden af samma hemman betraktas såsom en fastighet.

2 §•

Lika med § 1 af Kungl. Maj:ts förslag.

3 §.

Upplåtelse på arrende skall ske för viss tid, ej understigande tjugu
år; eller ock för arrendatorns lifstid; dock att aftal för viss tid, h vilket
varit gällande tjugu år, må förlängas jämväl för kortare tid. Ar icke
arrendetiden så bestämd, som nu sagts, skall aftalet anses ingånget för
en tid af tjugu år.

4 §•

Den, som till annan upplåter jord på arrende, må ej i vidare mån,
än som öfverensstämmer med hvad här nedan stadgas, förbehålla sig eller
annan ägare af fastigheten rätt att frånträda aftalet före arrendetidens
slut.

Lagutskottets Utlåtande N:o 68.

Arrendatorn äge rätt att, sedan fem arrendeår tilländagått, afträda
arrendet å tid, hvartill det blifvit af honom i laga ordning uppsagdt.
Har arrendatorn i aftalet förbehållit sig rätt att tidigare uppsäga arrendet,
vare det gällande.

5—17

Lika med 4—16 §§ af Kungl. Maj:ts förslag.

18 §.

Kostnaden för tillträdessyn och för afträdessyn skall jordägaren
vidkännas; dock att, när afträdessyn föranledts där af, att arrendatorn jämlikt
§ 4 uppsagt arrendet före arrendetidens slut, arrendatorn skall gälda
halfva synekostnaden. Kostnaden för särskild syn skall gäldas enligt de
i 21 kap. 3 § rättegångsbalken för kostnad i rättegång stadgade grunder.

Där ej annorlunda aftalats, må ej part förpliktas att till synemän
gälda högre ersättning än som enligt resereglemente tillkommer nämndeman.

19—21 §§.

Lika med 18—20 §§ af Kungl. Maj:ts förslag.

22 §.

Arrendatorn vare oförhindrad att å den arrenderade jorden verkställa
nyodling.

Ar upplåtelsen inskränkt till fastighetens odlade mark eller till mark,
hvarå ej erbjuder sig lönande tillfälle till odlingsarbete, eller har arrendatorn
där utfört den odling, som skäligen kan ifrågakomma, vare han berättigad
att till odling intaga äfven annan fastigheten tillhörande mark,
som ej förut blifvit till annan för verkligt brukande upplåten; skolande
område, hvarå odling sålunda påbörjats och sedan bringas till utförande, i
alla afseenden anses inbegripet i arrendet och förty ej få af jordägaren till
annan upplåtas. Sådan rätt, nu är sagd, må dock ej tillkomma arrendator
utan att han vidtagit enahanda åtgärder, som enligt 12 § utgör förutsättning
för rätt att erhålla ersättning för nyodling, och skall intyg, som där
omnämnes, jämväl innehålla vitsord, att det till odling afsedda området
lämpligen kan brukas i samband med den arrenderade inägojorden.

Lagutskottets Utlåtande N:o 68.

Utan jordägarens tillstånd må arrendatorn ej å fastigheten svedja
eller verkställa bränning af jord.

Arrendatorn vare berättigad att på lämpligt ställe å den arrenderade
jorden eller, om denna utgör allenast visst område af en jordägaren tillhörig
fastighet, å annan mark, som hör till fastigheten, efter anvisning
taga erforderligt virke till vedbrand och till de arrendatorn åliggande reparationer
äfvensom till hägnader, hässjor och täckdikning samt redskap.
Har genom jordägarens åtgöranden skogstillgången å fastigheten under
arrendetiden så medtagits, att arrendatorn ej däraf kan erhålla sitt fulla
virkesbehof, vare jordägaren pliktig att på annat för arrendatorn lämpligt
sätt tillhandahålla denne det felande.

Utöfver hvad ofvan är stadgadt må arrendatorn ej i annan mån än
arrendeaftalet bestämmer nyttja fastighetens skog; äge ej heller afhända
fastigheten torf eller annat, som icke är att hänföra till dess årliga afkastning.

23 §.

Finnes ej å den arrenderade jorden erforderligt bete för de hästar
och nötkreatur samt får, som kunna vinterfödas därå, och utgör denna
jord allenast visst område af en jordägaren tillhörig fastighet, vare arrendatorn
berättigad till nödigt bete jämväl å öfrig skog eller utmark, som
hör till fastigheten; dock att därvid må af jordägaren undantagas mark,
hvarå i skogsvårdssyfte vidtagits anordningar, som af betesrätten skulle
lida märkbart intrång.

24 §.

Där den arrenderade jorden utgör allenast en del af en fastighet,
vare arrendatorn berättigad att till husbehof begagna den rätt till fiske, som
hör till den öfriga delen af fastigheten. Ej må arrendator förbjudas att
för husbehof nyttja det fiske, som hör till den arrenderade jorden, och ej
heller af händas rätt till laga ersättning för skada, som må uppkomma genom
flottning. Angående arrendatorns rätt till jakt å fastigheten är särslcildt
stadgadt.

25 §.

Arrendator må ej förpliktas att ansvara för annan för fastigheten
utgående skatt eller allmän tunga än som, enligt föreskrift i därom utfärdad
lag eller författning, åligger brukare, så ock för vägunderhållet in
natura. Okas den arrendatorn åliggande skatt eller tunga därigenom, att

Bih. till Riksd. Prot. 1908. 7 Sami. 64 Häft. 2

Lagutskottets Utlåtande N:o 68.

fastighetens taxeringsvärde under arrendetiden höjes, vare jordägaren arrendatorn
ansvarig för den sålunda uppkomna ökningen.

26—29 §§.

Lika med 25—28 §§ af Kungl. Maj:ts förslag.

30 §.

Har i arrendeaftalet intagits villkor, som strider mot hvad ofvan i
denna lag stadgats, vare det villkor utan verkan, där det ej uppenbarligen
af ser arrendatorns förslag.

31 §•

Lika med 30 § af Kungl. Maj:ts förslag.

32 §.

Visas särskilda omständigheter böra föranleda därtill, att skriftligen
upprättadt arrendeaftal undantages från tillämpning af denna lag eller
någon dess föreskrift, och innehåller aftalet förbehåll, att medgifvande
därtill må sökas, ankomme på Konungens befallningshafvande i det län,
där fastigheten är belägen, att medgifva sådant undantag.

Öfver Konungens befallningshafvandes beslut i ärende, som nu
sagts, må klagan föras i den ordning, som föreskrifvits för ekonomimål i
allmänhet.

Skall arrendeaftal undantagas från tillämpning af denna lag eller
någon dess föreskrift, galle i stället hvad om arrende i allmänhet är stadgadt.

Afslås ansökning, som nu sagts, skall, därest arrendeaftalet ej annorlunda
stadgar, detsamma anses förfallet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1909. I afseende å lagens
tillämplighet å aftal, som träffats före nämnda dag, samt lagens förhållande
till äldre lagstiftning gälle de grunder, hvilka beträffande arrende i allmänhet
finnas stadgade i lagen om hvad iakttagas skall i afseende å införande
af lagen om nyttjanderätt till fast egendom; dock att där aftal,
som ofvan sägs, afser arrende för arrendatorns lifstid eller på viss tid,
skall för den återstående arrendetiden vara tillämpligt hvad i 4 § 2 mom.,
12 och 22 samt 27—29 §§ stadgas.

Lagutskottets Utlåtande N:o 68.

Med hänsyn till ändringen af paragrafnumren i förestående förslag
kräfves motsvarande ändring i de hänvisningar till andra paragrafer, som
förekomma i de för båda förslagen i öfrigt lika lydande paragraferna, hvilket
härmed ock påyrkas.»

Herr Ersson har i sin motion anfört följande: Herr Ers »Kungl.

Maj:ts propositon n:o 68 till Riksdagen med förslag till lagsons mo wn''
om arrende af viss jord å landet inom Norrland och Dalarne innehåller
många behjärtansvärda förslag och är väl afsedd att afhjälpa kända brister
i vår lagstiftning på ifrågavarande område, men då det icke kan förnekas,
att samma behof förefinnes äfven i andra landsdelar, om också icke lika
kännbart ännu, som i de nordliga länen, där bolagen redan förvärfvat
stora områden jordbruksfastighet allenast i afsikt att tillgodogöra sig
skogen, torde därför lagen böra gifvas den formulering, att den kan tilllämpas
öfver hela landet.

Det lider intet tvifvel om, att denna bolagsrörelse, sedan den numera
icke annat än på omvägar kan förvärfva jordbruksfastighet i Norrland
och Dalarne, kommer att så småningom förlägga sin verksamhet
till sydligare orter, och att nya bolag komma därstädes att bildas i samma
syfte, därtill ha tydliga exempel redan visat sig. Att så skarpt begränsa
lagens omfång, som den kungl. propositionen innehåller, torde därför vara
mindre välbetänkt, och hemställes alltså, att rubriken och ingressen till
lagen måtte erhålla följande lydelse:

Lag

om arrende af viss jord å landet.

Härigenom förordnas att, med afseende å arrende af viss jord å landet,
följande bestämmelser skola lända till efterrättelse, där arrendet omfattar
inrösningsjord till en vidd af minst fyra hektar och jorden vid arrendeaftalets
ingående äges af bolag eller förening för ekonomisk verksamhet
eller af enskild person, hvilken icke är mantalsskrifven å fastigheten eller
å fastighet, som är i sambruk med densamma:»

Såsom framgår af det utdrag af statsrådspimtokollet, som åtföljer
ifrågavarande proposition, är förevarande lagförslag ett förnyande i modifierad
form af det förslag i ämnet, som af Kungl. Maj:t framlades för nästlidet
års riksdag. Förslaget öfverensstämmer, såsom i nämnda protokoll

TJtskottds

yttrande.

12 Lagutskottets Utlåtande N:o 68.

äfven framhållits, frånsedt ändringar af mera formell natur, med lagutskottets
sammanjämkningsförslag i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut
i frågan vid sistnämnda riksdag. Redan denna omständighet, att förslag
i det förevarande ämnet redan en gång'' af lagutskottet pröfvats och, sådant
det nu föreligger, i det väsentligaste af utskottet godtagits, har för utskottet
varit en anledning att, så långt utskottet ansett det möjligt, nu förorda
detsamma. Den granskning utskottet ägnat förslaget och de omförmälda
motionerna gifver utskottet anledning till följande erinringar.

Ingressen till lagförslaget.

Hvad angår denna del af förslaget synes det utskottet riktigt, att
den ifrågasatta lagen, som är grundad på samma säregna förhållanden,
som föranledt tillkomsten af den redan gällande lagen angående förbud i
vissa fall för bolag och förening att förvärfva fast egendom af den 4 maj
1906, bör, såsom skett i det kungl. förslaget, gifvas enahanda tillämplighetsområde,
som sistnämnda lag. Af denna anledning har utskottet
hvarken ansett sig kunna biträda herr Karlssons m. fl. hemställan, att
lagen måtte göras gällande för hela Kopparbergs och Gäfleborgs län, eller
herr Erssons yrkande om dess utsträckning till all sådan jord i hela
landet, som äges under här afsedda förhållanden.

Beträffande det i herr Karlssons m. fl. motion framställda, med Norrlandskommitténs
förslag öfverensstämmande yrkande att, utan fastställande
af någon minimiareal för vidden af det jordbruk, hvarå lagen skall tillämpas,
densamma måtte blifva gällande för jord af den omfattning, att själfständigt
jordbruk därå kan idkas — med rätt för Konungens befallningshafvande
att, där särskilda omständigheter därtill föranleda, därifrån medgifva
undantag — ansågs såväl i den kungl. propositionen nästlidet år som
af samma års lagutskott denna formulering alltför sväfvande. Det ansågs
vara af vikt, att det vid arrendeaftalets ingående vore för kontrahenterna
klart, om arrendet vore sådant, att lagen blefve därå tillämplig eller ej.
Därför bestämdes en viss areal för den jord, som skulle falla under lagen.
Utskottet vidhåller denna uppfattning.

Vidkommande herr Karlssons m. fl. yrkande, att såsom förutsättning
för att lagen skall vara tillämplig, där ägaren af fastigheten är enskild
person, måtte fordras, att ägaren uppenbarligen besitter densamma hufvudsakligen
för att tillgodogöra sig skogsafkastningen, har utskottet ej heller
i denna punkt ansett sig böra frångå det kungl. förslaget, som härutinnan
godkändes af kamrarna nästlidet år.

Lagutskottets Utlåtande N:o 68.

Lagförslagets särskilda paragrafer.

Hvad angår förslagets särskilda §§ har utskottet icke funnit sig
kunna i någon punkt biträda de af herr Karlsson och medrnotionärer däruti
påyrkade ändringar. Samtliga dessa ändringsförslag, som redan förlidet
år pröfvades af lagutskottet, hafva nämligen synts utskottet antingen
alltför mycket åsidosätta jordägarens rätt eller ock af andra skäl icke
lämpliga.

Beträffande särskildt frågan om arrendetidens längd, hvarom stadgas
i 2 § af det kungl. förslaget, vill utskottet erinra, att den tid af tio år,
som af Kungl. Maj:t föreslagits, är dubbla den tid, som gäller enligt den
allmänna arrendelagen. Den af motionärerna påyrkade arrendetiden på
tjugu år synes utskottet icke kunna verka annat än hindrande såväl för
åvägabringande af arrendeupplåtelser, som äfven för åstadkommande af
önskvärda försäljningar till själfägande af den jord, hvarom här är fråga.

Endast beträffande en §, den ll:e, har utskottet ansett sig böra
förorda en ändring af det kungl. förslaget. Genom denna §, som bör
sättas i sammanhang med 21 §:s bestämmelse, om arrendatorns rätt att å
den arrenderade jorden verkställa nyodling, tillförsäkras arrendatorn rätt
till ersättning vid afträdet för sådan odling, förutom om jordägaren lämnat
skriftligt samtycke till odlingen, äfven om arrendatorn före dess företagande
hos jordägaren anmält sin afsikt att odla samt därvid angifvit
platsen och de ungefärliga gränserna för det tillämnade odlingsområdet
äfvensom genom intyg, af viss därtill behörig person styrkt, att området
lämpar sig för odling. Utskottet kan icke finna det riktigt, att jordägaren
på sätt, som sålunda föreslagits, ålägges ersättningsskyldighet i fråga om en
nyodling, som skett utan hans medgifvande och kanske alldeles mot hans
önskan och intresse. Det synes utskottet icke heller kunna annat än vara
förenadt med stor svårighet att rättvist värdesätta en dylik odling.

Hvad angår det rörande 21 § af det kungl. förslaget — 22 § af
herr Karlssons m. fl. motion — gjorda yrkande om rätt för arrendatorn
att under viss förutsättning till odling intaga mark, som ej ingår i arrendet,
har utskottet, lika litet nu som förlidet år, kunnat godkänna detta
förslag, hvilket fullständigt bryter med gällande rättsgrundsats om ett
arrendes begränsning till den jord, som arrenderats.

Öfver gångsstadgandet.

Beträffande slutligen det i lagförslaget upptagna öfvergångsstadgandet
hafva herr Karlsson och medrnotionärer yrkat, att vissa af den

Lagutskottets Utlåtande N:o 68.

föreslagna lagens bestämmelser måtte gifvas tillämpning å redan afslutade
arrendeaftal. Då en sådan tillämpning skulle stå i uppenbar strid med
den erkända grundsatsen, att civillagar icke böra gifvas återverkande kraft,
samt några tungt vägande skäl för en afvikelse från denna grundsats icke
föreligga, har detta förslag icke kunnat af utskottet biträdas.

På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att Riksdagen, med tillkännagifvande att det i
Kungl. Maj:ts förevarande proposition innefattade lagförslag
icke kunnat i oförändradt skick af Riksdagen
godkännas, måtte i anledning af den kungl. propositionen
för sin del antaga följande

(Kungl. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

LAG

om arrende af viss jord å landet inom Norrland och Dalarne.

Härigenom förordnas, att med afseende å arrende af jord å landet
inom Nedan-Siljans, Ofvan-Siljans och Väster-Dals fögderier samt Envikens
och Svärdsjö socknar i Kopparbergs län, inom Of vanåk ers, Voxna,
Los, Färila, Ramsjö och Hassela socknar samt Hamra kapellag i Gäfleborgs
län och inom Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län följande bestämmelser skola lända till efterrättelse, där arrendet
omfattar inrösningsjord till en vidd af minst fyra hektar och jorden vid
arrendeaftalets ingående äges af bolag eller förening för ekonomisk verksamhet
eller af enskild person, hvilken icke är mantalsskrifven å fastigheten
eller å fastighet, som är i sambruk med densamma:

1 §•

Arrendeaftal skall upprättas skriftligen, och varde i afhandlingen
upptagna samtliga villkor, som betingas. Ändring eller tillägg, som ej affattats
skriftligen, vare utan verkan.

Brukar någon mot lega jord, som i denna lag afses, och har skriftlig
handling därom ej upprättats, vare jordägaren pliktig att, där brukaren

Lagutskottets Utlåtande N:o 68.

(.Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

sådant äskar, genom skriftlig handling bekräfta den brukaren sålunda
tillkommande arrenderätt. Vill jordägaren ej utgifva sådan handling,
må domstol på yrkande af brukaren stadfästa arrenderätten sådan densamma,
enligt hvad om aftalet kan utredas och med denna lag öfverensstämmer,
finnes böra lagligen bestämmas. Sådant beslut af domstol medför
samma verkan som skriftligt, af vittnen styrkt arrendekontrakt, dock
att, där inteckning sökes på grund af beslutet, ansökningen ej må bifallas,
innan beslutet vunnit laga kraft.

2 §■

Upplåtelse på arrende skall ske för viss tid, ej understigande tio
år, eller ock för arrendatorns lifstid; dock att aftal för viss tid, hvilket
varit gällande tio år, må förlängas jämväl för kortare tid. Ar icke
arrendetiden så bestämd, som nu sagts, skall aftalet anses ingånget för
en tid af tio år.

3 §•

Den, som till annan upplåter jord på arrende, må ej i vidare mån
än som öfverensstämmer med hvad här nedan stadgas förbehålla sig eller
annan ägare af fastigheten rätt att frånträda aftalet före arrendetidens slut.

Har arrendatorn i aftalet förbehållit sig rätt att före arrendetidens
utgång uppsäga arrendet, vare det gällande.

4 §•

Har vid arrende gällande för viss tid arrendatorn fortfarit med
brukningen efter arrendetidens utgång, och har ej inom sex månader
därefter jordägaren anmanat honom att afflytta, skall aftalet anses förlängdt
på tio år.

5 §•

Lega kan utsättas i penningar, naturalster eller arbete och skall vara
till beloppet bestämd.

Utgöres arbete, som nu sagts, af jordbruksdagsverken, skall lända
till efterrättelse hvad i 2 kap. 7 § första stycket lagen om nyttjanderätt

Lagutskottets Utlåtande N:o 68.

(Kung!,. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

till fast egendom stadgas. Annat arbete må ej till tiden så utkräfvas, att
arrendatorn hindras att ordentligt sköta sitt jordbruk.

Ej må i aftalet intagas förbehåll om skyldighet för arrendatorn att
utöfver fastställdt antal dagsverken eller annorlunda bestämdt arbete på
tillsägelse betjäna jordägaren eller annan med någon tjänstbarhet.

Inträffar i orten allmän svårare missväxt, njute arrendatorn, där
legan är utsatt i penningar eller naturalster, skälig nedsättning i densamma.

6 §•

Utan jordägarens medgifvande må ej arrendatorn åt annan till
brukande upplåta fastigheten eller del däraf.

År arrendeaftal slutet för viss tid öfverstigande tjugo år, och vill
arrendatorn lämna från sig arrendet, bjude då jordägaren att återtaga
fastigheten mot skyldighet att gälda arrendatorn skälig lösen. Vill ej jordägaren
det, eller har han ej inom en månad efter det bembudet gjordes
förklarat sig därtill villig, vare arrendatorn öppet att i sitt ställe sätta
annan, med hvilken jordägaren skäligen kan nöjas. Vill jordägaren återtaga
fastigheten, men kan ej öfverenskommelse träffas om hvad i lösen
bör utgå, varde beloppet bestämdt vid afträdessyn, som nedan sägs.

Ar arrendeaftal gällande för viss tid ej öfverstigande tjugu år, må
arrendatorn jämväl på sätt nu är sagdt lämna från sig arrendet, sedan fem
arrendeår tilländagått. 7

7 §•

Dör arrendatorn före arrendetidens utgång, skall, där ej för sådant
fall arrendeaftalet innefattar annat förbehåll, aftalet fortfarande vara gällande,
men delägarne i boet äge i ty fall lämna från sig arrendet på sätt i
6 § sägs, ändå att sådan rätt ej skulle tillkommit arrendatorn; dock åligge
delägarne, där de vilja göra bruk af sin rätt, att inom sex månader efter
dödsfallet hembjuda jordägaren att återtaga fastigheten.

Vid lifstidsarrende skall arrendatorns hustru, där äktenskapet var
ingånget innan aftalet slöts, efter mannens död så länge hon förblifver
änka njuta arrendet till godo, med mindre annorledes var aftaladt; går
hon i nytt gifte, må jordägaren uppsäga aftalet.

Lagutskottets Utlåtande N:o 68. 17

(.Kungl. Maj:ts förslag.) {Utskottets förslag.)

8 §•

Jordägaren åligge att vid tillträdet tillhandahålla arrendatorn för
jordbrukets bedrifvande nödiga byggnader samt att, där under arrendetiden
nödigt hus tarfvar ombyggnad, sådan verkställa, så ock att ombesörja
de för nödig byggnads bibehållande i brukbart skick erforderliga
större reparationer; för skada, som arrendatorn vållat, svare dock denne.

Brister jordägaren i hvad sålunda åligger honom, äge arrendatorn
fordra att vid syn, som i denna lag sägs, förelägges jordägaren viss tid,
inom hvilken han skall hafva fullgjort arbetet, äfvensom beräknas den
kostnad, arbetet anses betinga. Utför jordägaren icke arbetet inom föreskrifven
tid, äge arrendatorn utföra det i jordägarens ställe och, sedan
det blifvit godkändt vid ny syn, undfå godtgörelse med det vid den
första synen fastställda belopp; vill arrendatorn hellre uppsäga aftalet,
vare det honom öppet, där ej bristen är af allenast ringa betydelse. För
den tid fastigheten är i bristfälligt skick njute arrendatorn skälig nedsättning
i arrendeafgiften; äge ock rätt till skadestånd.

Vid tillträdet skall jordägaren jämväl hafva utfört alla erforderliga
mindre reparationer å nödiga byggnader äfvensom öfverlämna fastighetens
trädgård, åker och äng, beteshagar, hägnadar, diken, vägar, broar,
brunnar, vattenledningar och andra inrättningar i ett efter ortens sed
behörigt skick. Eftersätter jordägaren hvad sålunda är föreskrifvet, må
arrendatorn bättra hvad som brister samt därför njuta ersättning, efter
tj7 i 13 § stadgas.

Med mindre reparation å byggnad förstås i denna lag afhjälpande
af smärre brister å golf, vägg- och takbeklädnad, fönster, dörrar, trappor,
eldstäder, murar och fast inredning äfvensom andra åtgärder, hvilka äro
att anse såsom tillfällig lagning. 9

9 §•

Arrendatorn åligger att väl häfda jorden, afhjälpa sådana under
arrendetiden å de nödiga byggnaderna uppkomna brister, som endast föranleda
mindre reparationer, samt vårda och underhålla de i 8 § tredje
stycket omförmälda ägor och inrättningar, så att icke något under arrendetiden
försämras; äge dock till botande af brandskada, som utan arrendatorns
vållande timat å byggnad, af jordägaren undfå skälig godtgörelse
Bih. till Riksd,. Prot. 1908. 7 Samt. 64 Håft. o

Lagutskottets Utlåtande N:o 68.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

för kostnaden. Eftersätter arrendatorn hvad sålunda åligger honom, ersätte
han jordägaren efter ty i 13 § stadgas.

10 §•

Finnes å fastigheten byggnad, som enligt hvad vid tillträdessynen
bestämts icke är att hänföra till de för jordbrukets bedrifvande nödiga
hus, skall den anses undantagen från arrendet, där ej i aftalet annorlunda
stadgas. Ingår byggnaden i arrendet, gälle, såframt ej annorledes är
aftaladt, angående nybyggnads- oeh underhållsskyldighet hvad angående
nödig byggnad är stadgadt.

Har i arrendeaftalet jordägaren utfäst att å fastigheten uppföra
byggnad eller att eljest försätta fastigheten i visst skick, men underlåter
han det, vare lag som i 8 § andra stycket sägs.

11 §•

Har arrendatorn genom nyodling
eller annan jordförbättring
än sådan, som afser bättrande af
brister efter ty i 8 § tredje stycket
sägs, på ett varaktigt sätt förökat
fastighetens värde, njute han ersättning
därför af jordägaren, när fastigheten
afträdes; dock att ersättning
för nyodling ej utgår med mindre
jordägaren lämnat skriftligt samtycke
till nyodlingen eller arrendatorn
före dess företagande hos jordägaren
anmält sin af sikt att odla
samt därvid angifvit platsen och de
ungefärliga gränserna för det tillämnade
odling sområdet äfvensom
genom intyg af behörig person
styrkt, att området lämpar sig för
odling. Behörig att utfärda intyg,
som nu sagts, är i statens eller
hushållningssällskaps tjänst anställd

§ 11-

Lagutskottets Utlåtande N:o 68.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

landtbruk singenjör, agronom eller
jordbrukskonsulent, så ock annan,
som Konungens befallningshafvande
tillerkänt behörighet därtill.

Ersättning, som nu sagts, skall
beräknas efter det ökade värde,
fastigheten till följd af nyodlingen
eller jordförbättringen kan anses
äga, då den af arrendatorn afträdes;
dock må ersättningen ej öfverstiga
den för arbetets utförande nödiga
kostnad.

Har arrendatorn i aftalet tillförsäkrats
rätt till ersättning för förbättring
i vidare mån än nu är
sagdt, vare det gällande.

12 §.

Till efterrättelse mellan jordägaren och arrendatorn skall å fastigheten
förrättas tillträdessyn. Sådan syn må ej hållas tidigare än sex
månader före tillträdesdagen eller senare än sex månader efter samma dag.

Vid tillträdessyn skall undersökas allt hvad till fastigheten hör; och
tillhör det synemännen särskildt:

1. att bestämma, hvilka å fastigheten befintliga hus äro nödiga för
jordbrukets bedrifvande; att insyna dessa så ock annan byggnad, som på
grund af bestämmelse i aftalet må ingå i arrendet; att afgöra, huruvida
nybyggnad eller större reparation erfordras för att fastigheten skall vara
behörigen bebyggd; samt att, där sådant arbete finnes erforderligt, uppgöra
plan därför med kostnadsberäkning och förelägga jordägaren viss tid
för arbetets utförande;

2. att efterse, hvilka mindre reparationer må erfordras å de i
arrendet ingående byggnaderna samt i hvad mån de i 8 § tredje stycket
omförmälda ägor och inrättningar icke äro i sådant skick, som där
sägs; så ock att i penningar uppskatta fastighetens sålunda befunna till*
trädesbrist.

Lagutskottets Utlåtande N:o 68.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

13 §.

Vid arrendets upphörande skall å fastigheten hållas afträdessyn
tidigast sex månader före afträdesdagen och senast sex månader efter
nämnda dag.

Vid afträdessyn skall undersökas allt hvad till fastigheten hör; och
tillhör det synemännen särskildt:

1. att efter enahanda grunder, som finnas stadgade beträffande
fastighetens tillträdesbrist, bestämma och i penningar uppskatta dess
afträdesbrist, samt att, där afträdesbristen är större än tillträdesbristen,
ålägga arrendatorn att godtgöra jordägaren skillnaden, men i motsatt fall
förplikta jordägaren att ersätta arrendatorn;

2. att, där arrendatorn är berättigad till lösen vid jordägarens
återtagande af fastigheten före arrendetidens slut eller till ersättning efter
ty i 11 § sägs, bestämma beloppet af hvad sålunda tillkommer honom så
ock att i fall, hvarom i 19 och 20 §§ förmäles, verkställa erforderlig uppskattning.

14 §.

Under arrendetiden må hållas särskild syn för ändamål, som i 8 §
andra stycket omförmäles, så ock där part äskar afgörande, huruvida jordägaren
behörigen utfört byggnadsarbete eller reparation, som enligt
åtagande eller meddeladt föreläggande ålegat honom.

15 §.

Syn, som i denna lag afses, skall förrättas af tre därtill utsedde
män, af hvilka jordägaren och arrendatorn välja hvar sin af nämnden
eller bland ledamöterna i ägodelningsrätten eller de för landtmäteriförrättningar
utsedde gode män i det tingslag, där fastigheten ligger, eller
ock bland dem, som förut innehaft sådan befattning och äro därtill valbare,
och de sålunda utsedde tillkalla tredje synemännen. Tredskas part
att utse synemän, eller kunna de utsedde ej förena sig om valet af tredje
synemännen, äge Konungens befallningshafvande eller domaren eller
utmätningsmannen i orten att på ansökning af den, som påkallat syn,
förordna om valet.

Lagutskottets Utlåtande N:o 68.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Den, hvilken såsom synemän deltagit i syn, därvid föreläggande
meddelats om utförande af byggnads- eller reparationsarbete, skall anses
vald till synemän jämväl vid sådan särskild syn, som skall äga rum för
att utröna, hur arbetet utförts.

Mot synemän gälle de jaf, som enligt hvad särskildt är stadgadt
gälla mot skiljeman.

16 §.

När syn skall hållas, utsätte tredje synemannen dag för förrättningen
å tid, då marken därför är tjänlig, och underrätte öfriga synemännen
äfvensom jordägaren och arrendatorn om dagen. Uteblifver någondera
parten, må synen icke hållas, där icke den uteblifne bevisligen underrättats
om tiden för förrättningen.

Menar part, att synemän är jäfvig, anmäle det vid synen, och gifve
synemännen däröfver beslut. Ej må af part, som varit vid synen tillstädes,
fråga om jäf senare väckas, där ej jäfvet blifvit veterligt först
efter synen, ej heller må i något fall jäf göras gällande annorledes än i
sammanhang med klander af förrättningen; skolande beträffande rättighet
för part att i rättegången göra gällande jäf mot synemän hvad i fråga om
domarejäf är i allmänhet stadgadt i rättegångsbalken äga motsvarande
tillämpning. Hvad nu stadgats skall ock gälla, där part menar, att synemän,
som förut suttit i nämnd eller ägodelningsrätt eller varit god man
vid landtmäteriförrättningar, icke vidare är valbar till den befattning.

Där ersättningsbelopp skall af endera parten gäldas, värde beloppet
af synemännen utdömdt.

Yppas hos synemännen olika meningar, gälle den, hvarom två förena
sig, eller, om de alla äro af olika mening, tredje synemannens.

öfver allt hvad vid synen förekommit skall upprättas skriftlig handling,
som af synemännen undertecknas. Saknas, synemans underskrift,
föranleder detta icke syne han dlingens ogiltighet, där den undertecknats
af två synemän och dessa å handlingen intygat, att den, hvilkens underskrift
saknas, deltagit i synen.

17 §.

Kostnaden för tillträdessyn och för afträdessyn skola jordägaren och
arrendatorn gemensamt vidkännas. Kostnaden för särskild syn skall gäldas

Lagutskottets Utlåtande N:o 68.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

enligt de i 21 kap. 8 § rättegångsbalken för kostnad i rättegång stadgade
grunder.

Där ej annorlunda aftalats, må ej part förpliktas att till synemän
gälda högre ersättning än som enligt resereglemente tillkommer nämndeman.

18 §.

Är jordägaren eller arrendatorn missnöjd med syn, som hållits på
sätt och inom tid i denna lag sägs, äge efter stämning klandra densamma
vid domstol; instämme dock sin talan inom nittio dagar från det synehandlingen
delgafs honom, eller vare synen gällande. Om hvad missnöjd
part sålunda har att iakttaga skall i synehandlingen lämnas tydlig hänvisning.

Har vid syn, hvarom i denna lag sägs, part förpliktats att gälda visst
belopp, gånge, sedan synen vunnit laga kraft, beslutet i verkställighet lika
med domstols laga kraft ägande dom.

19 §•

Har arrendatorn på egen bekostnad å fastigheten uppfört byggnad,
eller har han utöfver hvad honom ålegat verkställt plantering af fruktträd,
bärbuskar eller prydnadsträd eller eljest å fastigheten nedlagt kostnad,
hembjude det jordägaren till inlösen, när han frånträder arrendet.
Vill jordägaren lösa, men kan ej öfverenskommelse träffas om hvad i lösen
bör utgå, skall frågan därom afgöras, där så ske kan, vid afträdessynen,
men eljest af skiljemän i den ordning, som i 2 kap. 8 § af lagen om
nyttjanderätt till fast egendom för däri afsedt fall stadgas. Vill ej jordägaren
lösa, eller har han ej inom en månad efter det hembud gjordes
förklarat sig därtill villig, äge arrendatorn bortföra hvad han påkostat;
återställe dock jord eller byggnad i det skick, hvari han mottog den.

Är ej hvad arrendatorn sålunda äger från fastigheten skilja därifrån
bortfördt inom tre månader från det arrendet upphöi’de, tillfälle det
jordägaren utan lösen.

Äro till byggnad eller annan anläggning ämnen hämtade från fastigheten,
må byggnaden eller anläggningen ej borttagas, innan värdet af hvad
från fastigheten tagits blifvit jordägaren godtgjordt; skolande ersättningen,
där ej öfverenskommelse kan träffas, fastställas i den ordning nyss är sagdt.

Lagutskottets Utlåtande N:o 68.

(.Knngl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

20 §.

Utan jordägarens samtycke äge arrendatorn ej bortföra gödsel från
fastigheten, ej heller, innan arrendet upphör, därifrån föra stråfoder; har
arrendatorn, när han skall afflytta, stråfoder kvar, vare han, där ej annorlunda
aftalats, pliktig att till pris motsvarande hälften af det i orten för
dylikt foder gångbara öfverlåta det till jordägaren. Kan ej öfverenskommelse
träffas om den ersättning, hvilken sålunda bör utgå, skall denna
bestämmas i den ordning, som 19 § för däri afsedda fall stadgar.

21 §.

Arrendatorn vare oförhindrad att å den arrenderade jorden verkställa
nyodling, dock ej utan jordägarens medgifvande å mark, därå finnes
ståndskog eller växtligt ungskogsbestånd. Utan jordägarens tillstånd må
arrendatorn ej å fastighetens ägor svedja eller verkställa bränning af jord.

Arrendatorn vare berättigad att på lämpligt ställe å den arrenderade
jorden eller, om denna utgör allenast visst område af en jordägaren tillhörig
fastighet, å annan mark, som hör till fastigheten, efter anvisning
taga erforderligt virke till vedbrand och till de arrendatorn åliggande
reparationer äfvensom till nödiga hägnader, hässjor och täckdikning samt
nödiga redskap. Har genom jordägarens åtgöranden skogstillgången å fastigheten
under arrendetiden så medtagits, att arrendatorn ej däraf kan erhålla
sitt fulla virkesbehof, vare jordägaren pliktig att på annat för arrendatorn
lägligt sätt tillhandahålla denne det felande.

Utöfver hvad ofvan är stadgadt, må arrendatorn ej i annan mån
än arrendeaftalet bestämmer nyttja fastighetens skog; äge ej heller afhända
fastigheten torf eller annat, som icke är att hänföra till dess årliga afkastning.

22 §.

Finnes ej å den arrenderade jorden erforderligt bete för de hästar
och nötkreatur, som kunna vinterfödas därå, och utgör denna.jord allenast
visst område af en jordägaren tillhörig fastighet, vare arrendatorn berättigad
till nödigt bete jämväl å öfrig skog eller utmark, som hör till
fastigheten; dock att därvid må af jordägaren undantagas mark, hvarå i
skogsvårdssyfte vidtagits anordningar, som af betesrätten skulle lida
märkligt intrång.

Lagutskottets Utlåtande N:o 68.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

23 §.

Angående arrendatorns rätt till jakt och fiske å fastigheten är safskildt
stadgadt. Ej må arrendatorn förbjudas att för husbehof nyttja det
fiske, som hör till den arrenderade jorden, i vidare mån än såvidt angår
visst fiskevatten, där särskilda åtgärder af jordägaren vidtagits till fiskets
förbättrande.

24 §.

Arrendatorn må ej förpliktas att ansvara för annan för fastigheten
utgående skatt eller allmän tunga än som, enligt föreskrift i därom utfärdad
lag eller författning, åligger brukare så ock för vägunderhållet
in natura.

25 §.

Försättes arrendatorn i konkurs, äge borgenärerna uppsäga aftalet;
sker ej uppsägning sist å trettionde dagen från inställelsedagen i konkursen,
svare borgenärerna för legoaftalets fullgörande till legotidens utgång eller,
där uppsägning sker efter utgången af först sagda tid, intill dess på grund
däraf aftalet upphör att gälla.

Vill jordägaren själf uppsäga aftalet och återtaga fastigheten, äge
därtill rätt, dock, där aftalet var ingånget för viss tid öfverstigande tjugu
år eller gällde för viss kortare tid, hvaraf fem år tilländagått, endast mot
skyldighet att gälda lösen, som i 6 § sägs. Var aftalet slutet med förbehåll
om rätt för arrendatorn att sätta annan i sitt ställe, och inträffar
konkursen efter det arrendatorn tillträdt fastigheten, må jordägaren ej
uppsäga aftalet,! där borgenärerna inom tre månader från inställelsedagen
i konkursen gitta visa, att öfverlåtelse skett i enlighet med aftalet; sker
öfverlåtelse senare men innan jordägaren gjort bruk af sin rätt, vare han
samma rätt förlustig.

Uppsäges aftalet af anledning, som nu sagts, vare jordägaren berättigad
till skadestånd, utan så är att han själf uppsade aftalet och ägde
rätt därtill endast mot skyldighet att gälda lösen.

26 §.

Arrenderätten vare förverkad och jordägaren förty berättigad att
uppsäga aftalet:

Bagutskottets Utlåtande N:o 68.

(.Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

1. om arrendator!! dröjer med erläggande af arrende, som utgår i
penningar eller naturalster, utöfver en månad efter förfallodagen eller,
där arrendatorn äger njuta nedsättning i arrendet enligt 5 § och före
förfallodagen sådant påyrkat, efter det arrendets lägre belopp blifvit slutligen
bestämdt, eller om han undandrager sig att utgöra honom enligt
aftalet åliggande arbete eller vid arbetets utförande visar tredska;

2. om han gör sig skyldig till vanvård af fastigheten, eller om han,
där jordägaren, efter ty i 2 kap. 24 § i lagen om nyttjanderätt till fast
egendom "sägs, lämnat honom kreatur eller redskap till fastighetens bruk,
eftersätter hvad enligt sagda § åligger arrendator och icke på tillsägelse
vidtager rättelse;

3. om han nyttjar fastigheten till annat ändamål än vid upplåtelsen
förutsattes eller, där aftalet innefattar bestämmelse angående fastighetens
häfd, afviker från hvad sålunda bestämts och icke på tillsägelse vidtager

rättelse; n

4. om han åt annan till brukande upplåter fastigheten eller del
däraf utan jordägarens medgifvande eller i fall, som 6 § andra eller tredje
stycket eller 7 § första stycket afser, öfverlåter arrendet å annan, utan
att där gifna föreskrifter iakttagits;

5. om han mot stadgandet i 20 § från fastigheten bortför stråfoder

eller gödsel;

'' 6. om han å fastigheten eller annan jordägaren tillhörig mark föröfvar
åverkan eller olofligen jagar eller fiskar;

7. om han å fastigheten olofligen försäljer brännvin, vin eller öl;

8. om han, där någon, som är i hans tjänst, så förbryter sig som
under 6 eller 7 är sagdt, underlåter att, efter tillsägelse af jordägaren,
så snart ske kan skilja den brottslige från tjänsten;

9. om han å fastigheten för eller tillåter andra föra ett lastbart
eller lösaktigt lefverne, så att egendomen däraf varder beryktad; eller

10. om han, där aftalet eljest innehåller bestämmelse, hvars iakttagande
måste anses vara för jordägaren af synnerlig vikt, åsidosätter
sådan bestämmelse.

Finnes i fall, som denna § afser, hvad arrendatorn låtit komma sig
till last vara af ringa betydenhet eller har jordägaren i aftalet fritagit arrendatorn
från påföljd af arrenderättens förlust, må ej arrendatorn skiljas
från arrendet.

Uppsäges aftalet, vare jordägaren berättigad till skadestånd.

Bih. till Riksd. Prot. 1908. 7 Sami. 64 Håft.

Lagutskottets Utlåtande N:o 68.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

27 §.

Har arrendatorn gjort sig skyldig till sådant förhållande, som i
26 § 1, 2, 3, 8 eller 9 sägs, men sker rättelse, innan jordägaren gjort
bruk af sin rätt att uppsäga aftalet, eller har i fall, som i 26 § 4, 5,
6, 7 eller 10 afses, jordägaren icke uppsagt aftalet inom sex månader
från det han fick kunskap om förhållande, som där afses, äge ej sedan
jordägaren åberopa förhållandet såsom grund för arrendatorns skiljande
från arrendet.

28 §.

Sker uppsägning i fall, som 26 § ornförmäler, äge arrendatorn kvarsitta
till nästa fardag, där ej rätten eller öfverexekutor pröfvar skäligt
ålägga honom att afflytta tidigare. Skall eljest arrende upphöra efter uppsägning,
skall afträde ske å den fardag, som inträffar näst efter sex månader
från det uppsägningen skedde. Hade arrendatorn ej tillträdt fastigheten,
när uppsägningen skedde, skall aftalet genast upphöra att gälla.

Vid lifstidsarrende skall, när arrendet upphör till följd af arrendatorns
eller hans änkas död, afträde ske å den fardag, som inträffar näst
efter sex månader från dödsfallet.

29 §.

Har i arrendeaftalet intagits villkor, som strider mot hvad ofvan i
denna lag stadgats, vare det villkor utan verkan.

30 §.

Utöfver de bestämmelser, denna lag innehåller, skola i afseende å
arrendeupplåtelse, hvarå lagen har afseende, lända till efterrättelse stadgandena
i 1 kap. af lagen om nyttjanderätt till fast egendom, i hvad
dessa stadganden angå arrende, samt i 2 kap. af samma lag 4—6 §§,
22 §, 24—28 §§, 29 § i hvad den angår ändring eller tillägg, som affattats
skriftligen, 30—32 §§, 34 §, 35 §, 38 §, 40 §, 41 § samt i tillämpliga
delar 42 §.

31 §•

Visas särskilda omständigheter böra föranleda därtill, att skriftligen
upprättadt arrendeaftal undantages från tillämpning af denna lag eller

Lagutskottets Utlåtande N:o 68.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

någon dess föreskrift, och innehåller aftalet förbehåll, att medgifvande
därtill må sökas, ankomme på Konungens befallningshafvande i det län,
där fastigheten är belägen, att medgifva sådant undantag.

Såsom sådan omständighet, som nu sagts, skall särskildt anses, om
det arrenderade området till beskaffenhet och omfattning icke är sådant,
att själfständigt jordbruk kan idkas därå, så ock om jordägaren är enskild
person och det ej är uppenbart, att han besitter det arrenderade området
eller fastighet, hvaraf det utgör en del, hufvudsakligen för att tillgodogöra
sig skogsafkastningen. Vid pröfning af frågan, huruvida fastighet
besittes för skogsafkastningens tillgodogörande eller för annat ändamål,
skola i samma ägares hand befintliga, genom ägostyckning eller jordafsöndring
skilda områden af samma hemman betraktas såsom en fastighet.

öfver Konungens befallningshafvandes beslut i ärende, som nu sagts,
må klagan föras i den ordning, som föreskrifvits för ekonomimål i allmänhet.

Skall arrendeaftal undantagas från tillämpning af denna lag eller
någon dess föreskrift, gälle i stället hvad om arrende i allmänhet är
stadgadt.

Afslås ansökning, som nu sagts, skall, därest arrendeaftalet ej
annorlunda stadgar, detsamma anses förfallet.

Stockholm den 14 maj 1908.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

Lagutskottets utlåtande N:o 68.

Reservationer:

A) beträffande 22 §:

1. af herrar Trygg er, Ridderbjelke, Gustaf Andersson, af Ekenstam
och Carl Nystrim, hvilka ansett, att nämnda § bort ur lagen utgå samt i
följd däraf efterföljande §§ erhålla ändrad nummerbeteckning.

2. af herr Lilliesköld, som ansett att ifrågavarande § bort erhålla
följande lydelse:

22 §.

Finnes ej å den arrenderade jorden erforderligt bete för de hästar
och nötkreatur, som kunna vinterfödas därå, och utgör denna jord allenast
visst område af en jordägaren tillhörig fastighet, vare arrendatorn berättigad
till nödigt bete jämväl å öfrig skog eller utmark, som hört till
fastigheten; dock att därvid må af jordägaren undantagas mark, hvarå i
skogsvårdssyfte vidtagits anordningar, som af betesrätten skulle lida märkligt
intrång, äfvensom annan mark, som icke erfordras för beredande af
nödigt bete.

B) af herrar Zetterstrand, Widén, Lindhagen, Jansson i Edsbäcken,
Ersson, Nordin, Pettersson i Södertälje och Persson i Borrby, hvilka anfört:

Under åberopande af utskottets utlåtande i anledning af det genom
enskilda motioner för Riksdagen framlagda förslaget till lag angående
förekommande af vanhäfd å vissa jordbruk i Norrland och Dalarna anse
vi på där framlagda skäl sistberörda lagstiftning vara ett nödvändigt
komplement till arrendelagen. I öfverensstämmelse härmed hålla vi före,
att det nu förevarande förslaget till lag om arrende af viss jord å landet
i Norrland och Dalarna bör antagas allenast under förutsättning att det
omförmälda lagförslaget, angående förekommande af vanhäfd å vissa jordbruk
i Norrland och Dalarna jämväl varder godkändt i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med lagutskottets berörda hemställan.

Lagutskottets utlåtande N:o 68.

Vidare yrka vi, att uti 2 § af lagen orden »tio år» måtte på alla
ställen ändras till »tjugu år».

Slutligen yrka vi, att 11 § måtte antagas med den af Kungl. Maj:t
föreslagna lydelse.

af herr Lindhagen, som dessutom ansett, dels att följande §§ i utskottets
förslag, nämligen: 3, 17, 21, 22, 23 och 24 §§ (motsvarande
4, 18, 22, 23, 24 och 25 i herr Karlssons i Fjäl m. fl. motion), bort erhålla
den i motionen föreslagna lydelse, dels ock att öfvergångsbestämmelserna,
jämväl i anslutning till motionen, bort så affattas:

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1909. I afseende å lagens
tillämplighet å aftal, som träffats före nämnda dag, samt lagens förhållande
till äldre lagstiftning gälle de grunder, hvilka beträffande arrende
i allmänhet finnas stadgade i lagen om hvad iakttagas skall i afseende å
införande af lagen om nyttjanderätt till fast egendom; dock att där aftal,
som ofvan sägs, afser arrende för arrendatorns lifstid eller på viss tid,
skall för den återstående arrendetiden vara tillämpligt hvad i 3 § 2 mom.,
11 och 21 samt 26—28 .§§ stadgas.

af herr Ersson, som, utöfver sitt ofvan omförmälda yrkande, ansett,
att utskottet bort hemställa om bifall till den af honom väckta motionen.

Herr Åkerlund har begärt få här antecknadt, att han icke deltagit
i detta ärendes behandling inom utskottet, herr af Ekenstam, att han icke
deltagit i behandlingen af 1—19 §§ af lagförslaget, samt herr Rudebeck,
att han icke deltagit i ärendets slutliga handläggning.

Bih. till Riksd. Prot. 1908. 7 Sami. 64 Höft.