Lagutskottets Utlåtande N:o 68 (Utlåtande 1894:LU68 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 68.

N:o 68.

Ank. till Biksd. kansli den 1 maj 1894, kl. 10 f. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om upphäfvande af 34 §
i legostadgan.

34 § i gällande legostadga den 23 november 1833 är af följande
lydelse:

»Husbonde ansvare för tjenstehjons personella kronoutskylder; dock
må de å lönen afdragas, der ej annorlunda vid städjandet öfverenskommits».

Uti en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 169, som blifvit
till lagutskottets behandling hänvisad, föreslår herr Hedin, att Riksdagen
måtte för sin del besluta, att detta stadgande upphäfves.

• Motionären anför till stöd härför:

När skatteregleringskomitén den 13 september 1882 till Kongl.
Maj:t afgaf utlåtande och förslag angående, bland annat, då gällande
bevillningsförordnings art. I och III, hemstälde komitén, att, till följd
af hvad komitén föreslagit rörande den personliga skyddsafgiftens upphörande,
dåvarande § 87 angående husbondes eller arbetsgifvares ansvarighet
för betalning af de vid mantalsskrifningstiden hos honom sysselsatta
tjenstehjons och arbetares personella utskylder måtte ur författningen
utgå; hvilket ock, i enlighet med Kongl. Maj:ts förslag, af 1883
års Riksdag beslöts.

Såsom skäl för sin hemställan anförde komitén ej blott, att, om
dess förslag om afskaffande af den personliga skyddsafgiften bifölles,

Lagutskottets Utlåtande N:o 68.

»behofvet af en föreskrift, sådan som den i § 87 innehållna, försvinner
i väsentlig mån», utan ock att om denna föreskrifts »lämplighet i öfrigt
tankarne kunna vara delade, på grund af det förödmjukande, som'' i
sjelfva verket innebäres i stadgandet af ett dylikt omyndighetstillstånd
för personer, hvilka böra kunna svara för sig sjelfva».

Komitén förbisåg icke, att likartad föreskrift förekom i annan författning,
hvarför också komitén påpekade, att »motsvarande ändring
torde böra ske med 34 § legostadgan».

Efter det Riksdagen numera afslagit Kongl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning angående husbondes eller arbetsgifvares ansvarighet
för tjenares eller arbetares personliga utskylder, bör, till förekommande
af ovisshet, missförstånd och tvist, den anförda, ej formligen
och uttryckligen afskaffade föreskriften i legostadgan ofördröjligen upphäfvas.

Utskottet, som för sin del icke anser, det stadgandet, att husbonde
skall ansvara för tjenares personella kronoutskylder, innnebär något för
tjenaren förödmjukande, har icke erfarit att en motsatt uppfattning i
allmänhet gjort sig gällande. Då den grund, motionären synes i främsta
rummet hafva anfört till stöd för sin ifrågavarande framställning, enligt
utskottets mening sålunda icke förefinnes, och för öfrigt någon
tvekan icke kan uppstå derom, att omförmälda stadgande fortfarande
eger tillämplighet, torde redan dessa omständigheter vara tillfyllestgörande
för att afstyrka det föreslagna upphäfvandet af förevarande
lagrum. Ett sådant upphäfvande skulle för öfrigt i ekonomiskt hänseende
medföra rätt afsevärda olägenheter ej mindre för tjenaren än
äfven för staten. Tjenaren skulle till lättnad för husbonden drabbas
af kostnader, som den förre hittills i allmänhet icke fått vidkännas. Utskottet
har nemligen grundad anledning till antagandet, att husbonden
för närvarande, då ju tjenarens personella kronoutskylder uppföras å
vederbörande husbondes debetsedel, i de flesta fall icke begagnar sig
af den honom medgifna rätt att å tjenarens lön afdraga det belopp, han
för ifrågavarande utskylder erlägger. Men om motionärens förslag bifölles,
i hvilket fall särskilda debetsedlar komme att utfärdas för hvarje
tjenare, hade ej husbonden större anledning att betala omförmälda utskylder
än öfriga tjenarens utgifter. Af motionens bifallande skulle för
öfrigt följa, att tjenarens utgifter uti ifrågavarande afseende ökades med

Lagutskottets Utlåtande N:o 68.

den — låt vara obetydliga — lösen för debetsedeln. Slutligen skulle,
såsom ofvan antydts, staten gå miste om inkomster, ty man lärer kunna
antaga, att de flesta tjenare befinna sig i den ställning, att utskylderna,
der de ej frivilligt erläggas, icke kunna exekutivt uttagas.

På dessa grunder hemställer utskottet,

att motionen icke må vinna Riksdagens bifall.

Stockholm den 30 april 1894.

På lagutskottets vägnar:

L. ANNERSTEDT.

Herrar von Krusenstjerna, F. Andersson och Kardell hafva begärt
få här antecknadt, att de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.