Lagutskottets Utlåtande N:o 67 (Utlåtande 1907:LU67 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 67.

Nio 67.

Ank. till Riksd. kansli den 16 maj 1907, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om lagstiftning, som
bättre än den gällande tillförsäkrar staten afkomsten
af dess jordägareandelar i inmutade malmfyndigheter
samt förebygger, att utlänningar komma i besittning
af grufvor och graf affärer.

Uti två särskilda inom Andra Kammaren väckta, till lagutskottet
hänvisade motioner n:is 154 och 155, yrkar herr C. A. Lindhagen

dels i motionen n:o 154, »att Riksdagen måtte begära af Kungl.
Maj:t framläggande, så snart ske kan, af förslag till en lagstiftning, som
bättre än den gällande tillförsäkrar staten afkomsten af dess jordägareandelar
i inmutade malmfyndigheter»,

dels ock i motionen n:o 155, »att Riksdagen måtte af Kungl. Maj:t
begära framläggande senast till nästkommande års Riksdag af förslag till
en lagstiftning, som fullständigare än den gällande förekommer utsikterna
för utlänningar att komma i besittning af grufvor och grufaffärer.»

Motiveringen till dessa motioner återfinnes i en inom Andra Kammaren
af herr Lindhagen väckt motion, n:o 146, angående några statsBih.
till Riksd. Prot. 1907. 7 Sami. 62 Raft. (Näs 67, 68). 1

Lagutskottets Utlåtande N:o 67.

åtgärder i ändamål att i erforderliga fall förekomma och undanröja enskildes
jordmonopol, i hvilken motion jämväl berörda yrkanden framställts,
ehuru de på grund af stadgande i 55 § 3 mom. riksdagsordningen såsom
särskilda motioner upprepats.

Nämnda motivering, som tillika tillhör en annan af herr Lindhagen
väckt motion, n:o 153, angående undersökning af de malmkvantiteter, som
finnas inom utmål, beviljade Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag m. m.,
hvilken motion till annat utskott hänvisats, innehåller bland annat följande: »Enskildes

monopol till malmfyndigheter är en särdeles betänklig sak
i vår tid. o Denna naturrikedom gömmer oanade värden i begränsade tillgångar.
Åker och äng kunna brytas på nytt, skogarna växa upp igen
och vattenkraften varar evärdligen. Men grufvorna uttömmas.

Under äldre samfundsförhållanden var faran ej så stor. Grufrörelsen
hade ingen afsevärd export till mål. Bergslagarnes små hyttor och masugnar
voro en hushållssam och idog förädlingsdrift. I klippan växte järn
och männer däruppå, heter det i sången.

Nutidens kommunikation sväsen och tekniska framsteg ha förändrat
allt. Våra malmer äro en eftersökt vara på världsmarknaden, kapitalet
hungrar och lockelsen till de stora profiterna eggar till rofdrift. Det gamla
järnbärarlandet får därför se sig väl före, om det ej i en alltför snar
framtid skall såsom sådant vara en saga blott och om det, medan något
finnes kvar, skall få sin behöriga portion i kalaset.

Det finnes blott en utväg, som äfven inslagits i andra länder. Staten
bör förbehålla sig äganderätten till alla afsevärdare nya malmfyndigheter.
De redan upptagna grufvorna måste staten kontrollera eller helst
förvärfva. Vederlaget för ett sådant förvärf får dock icke vara en obegränsad
löseskilling åt spekulanter för naturrikedomar, som de icke skapat
och hvilka därför äro svenska statens rätta tillhörighet. Rikligen bör
staten däremot ersätta alla på företagen nedlagda insikter, gagneliga initiativ,
kostnader, arbete och vedervågade risker. Men alla dessa Överskjutande
rullande millioner, som med tiden blifva milliarder, skola samt
och synnerligen rulla in i svenska folkets skattkammare.

Hvad som här kan och bör åtgöras har sina stora vanskligheter.
Ty det förhåller sig med den saken som med all annan- arfsynd, att fädernas
missgärningar hämna sig på efterkommande. I statens jordpolitik
ha under det senaste århundradet händelserna alltid fått gå vederbörande

Lagutskottets Utlåtande N:o 67. 3

statsmyndigheters omtanke i förväg. Så ock i fråga om malmfyndigheternas
tillgodogörande. Sedan det var väsentligen för sent, beslöts först
år 1889 att förbehålla kronan jordäganderätt till malmfyndigheter å kronojord
och år 1902 att förbjuda all inmutning å kronojord inom Norrbottens
län annat än för kronans räkning.

I följd af dessa beslut föreligga vissa bestämda uppgifter till lösning,
nämligen hur jordäganderätten skall bättre, än nu sker, tillgodogöras och
hur nya malmfyndigheter å kronojord inom Norrbotten skola utnyttjas.
Vidare föreligger fråga om begärd koncession på en järnväg till nya gruffält,
en sak, som kräfver omtanke och nya uppslag. Dessa spörsmål föra
vidare lätt med sig uppmärksamhet på förändringar i vår gruflagstiftning
i allmänhet och möjligen upphäfvande af inmutningsrätten äfven i det
öfriga riket och på all jord. Om mycket af detta kan man dock mestadels
i det nuvarande sakläget säga; den tid, den sorg. Den brännande
frågan för ögonblicket, som måste afgöras, är affären Luossavaara—Kiirunavaara.
»

Efter att härefter hafva redogjort för den så kallade malmfåltsfrågans
uppkomst och dess behandling under tiden till och • med sistlidet års riksdag,
hvarvid motionären uttalat sina åsikter i ämnet, anför motionären
vidare:

»Slutligen återstår att tillse, huruvida allt är på lagstiftningens väg
gjordt för att vi skola i vår inrikespolitik stå oberoende af utländska påtryckningar
. Man hör fortfarande ibland framhållas, att statens rättigheter
enligt kontraktet och äfven dess uppsägningsrätt ej har så mycket
att betyda. Många utvägar skulle finnas för bolaget att direkt befria sig
från svenska statens grepp på saken och icke oväsentligt öfverflytta den
reglerande makten från den svenska till den tyska riksdagen. Något
dylikt arrangement är väl ej att frukta från deras sida, som ännu några
få år äro tillförsäkrade inflytandet öfver affären. Men här om någonsin
kunna framtidens skickelser vara ovissa. Affären blir i hvarje fall, säger
mången, alltmer engagerad med utlandet. Svenska statens handlingsfrihet
är det då kanske icke så mycket bevändt med.

Enligt grufstadgan är utlänning ovillkorligen förbjuden att inmuta
mineralfyndighet. Däremot får han »förvärfva och bearbeta» redan inmutad
fyndighet samt »idka grufdrift», dock endast med Konungens tillstånd.
Detta innefattar väl äfven arrende, ehuru det kunde vara tydligare
uttryckt. Här är således onekligen en svaghet. Mycket väl kan det
tänkas, att i en framtid affären exempelvis utarrenderas till ett utländskt

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 67.

konsortium. Vid pröfning af en sådan fråga skulle regeringen ha en vida
starkare ställning, om den kunde hänvisa till lagstiftningsmakten. Det är
ej stor skillnad på farorna af direkt inmutning samt af förvärf eller arrende
af redan inmutad fyndighet. Det är bättre att här vara för försiktig än
för litet försiktig. Ovillkorligt förbud synes därför böra åtminstone under
nuvarande förhållanden gälla äfven i den senare händelsen.

En annan fara kan, såsom äfven erkänts, lura i gällande bolagslagstiftning.
Visserligen har vid 1898 års uppgörelse med nu ifrågavarande
bolag ordnats så, att bolagsordningen förbjuder utlänning äga
eller innehafva aktier samt ej får ändras i nämnda punkt utan statsmaktens
medverkan. Men bolagets aktier kunna till öfvervägande del förvärfvas
och ägas af annat svenskt bolag, och i detta bolag kunna utlänningar
äga aktierna och såmedelst blifva de bestämmande. Om rättelse bland
annat i detta förhållande aflat 1902 års Riksdag en ännu obesvarad skrifvelse,
hvars öden vi sålunda få nöja oss med att afvakta.

Förestående återblick på frågans förhistoria och de många försummade
tillfällena synes ådagalägga, att de positioner, på hvilka vi nu hafva
att falla tillbaka, äro följande:

1) En allmän öfvertygelse, att staten ej får anses allenast som ut fraktare

af malmen, utan äfven har anspråk på andel i företaget och i

malmens värdestegringar.

2) En erkänd förpliktelse för staten att för upprätthållandet af detta
anspråk sorgfälligt utnyttja sina rättigheter. Främst sina rättigheter enligt
1898 års kontrakt att under kontraktstiden ej behöfva befrakta mer än
1,200,000 ton malm årligen samt efter 23 år, räknadt från banbyggnadens
afslutande, kunna efter uppsägning blifva alldeles fri från kontraktet. Men
vidare också sina fiskaliska rättigheter, bestående i makt öfver frakttaxorna,
rätt att upptaga exporttull på järnmalm samt befogenhet att pålägga
bevillning för särskilda rättigheter och jordvärdestegringsskatt.

3) En bestämd föresats, att staten, stödjande sig på en sådan öfvertygelse
och en sådan förpliktelse, som ofvan sägs, bör söka ernå en vänlig

öfverenskommelse med bolaget om förvärfvandet af äganderätt till malmfälten.

4) Ett vaket begagnande af väntetiden för att trygga staten i dess
behållna positioner. Hit hör en officiell och offentlig undersökning af
malmkvantiteterna, med särskiljande af kronans jordägareandelar och
malmen inom alla i strid mot lag tillkomna utmål, en fördelning på hela
året af den kontraktsenliga malmkvantitetens utfraktning på järnvägen

Lagutskottets Utlåtande N:o 67.

samt en lagstiftning, som bättre än den gällande tillförsäkrar staten afkomsten
af de förefintliga jordägareandelarna i inmutade malmfyndigheter
och förekommer utsikterna för utlänningar att komma i något slags besittning
af grufaffärer.

Det är väsentligen de i den fjärde punkten här ofvan upptagna frågor,
hvarom i denna motion skall framställas yrkanden. >

Vidkommande först det i motionen n:o 154 framställda yrkande vill
utskottet erinra, att, sedan Riksdagen numera antagit det af Kungl. Maj:t
framlagda förslag till öfverenskommelse mellan staten, å ena, samt Luossavaara—Kiirunavaara
aktiebolag, aktiebolaget Gellivare malmfält och trafikaktiebolaget
Grängesberg—Oxelösund, å andra sidan, för staten möjliggjorts
att blifva ägare till alla de malmfyndigheter, som nu ägas af Luossavaara
Kiirunavaara aktiebolag. Härigenom torde de af motionären i
berörda hänseende uppställda önskningsmål komma att vinnas, hvadan
vidtagande af särskilda åtgärder för detta ändamål icke numera böra
ifrågasättas.

Vidare har Riksdagen innevarande år i enlighet med en kunglig proposition
beslutat, att intill den 15 maj 1908 inom Norrbottens, Västerbottens
och Jämtlands län inmutning endast för kronans räkning må ske
å kronojord, som ej innehafves under ständig besittningsrätt eller är anslagen
till boställe. En provisorisk lagstiftning af motsvarande innehåll
har funnits alltsedan den 6 juni 1902, men förut gällt endast Norrbottens
län. Emellertid är frågan om ett definitivt förbud för inmutning å dylik
jord för annan än kronans räkning föremål för Kungl. Maj ds uppmärksamhet.
I sådant afseende har yttrande från kommerskollegium infordrats;
och har denna myndighet i skrifvelse till Kungl. Majd den 19 februari
innevarande år uttalat sig för, att det då endast för Norrbottens län gällande
provisoriska förbudet syntes vid fråga om ett definitivt inmutningsförbud
böra afse all kronojord af berörd art. Tillika har kommerskollegium
särskilt, anfört, att det ur synpunkten af kronans intresse måste vara af
vikt, att statsmakterna vid en blifvande definitiv lagstiftning i ämnet äga
såvidt möjligt fria händer att ordna hithörande förhållanden.

Vid den lagstiftning, som sålunda redan är under behandling, lärer
väl ock komma under öfvervägande, huruvida kronans intresse i afseende

Lagutskottets Utlåtande N:o 67.

å afkomsten af dess jordägareandelar i inmutade malmfyndigheter är i
erforderlig mån tillgodosedt.

Under åberopande af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,

l:o) att ifrågavarande motion n:o 154 icke måtte
till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

I 68 § i gällande grufstadga, sådant detta lagrum lyder genom lag
den 20 oktober 1899, stadgas förbud för utlänning att i riket inmuta
mineralfyndighet liksom äfven att utan Konungens tillstånd förvärfva eller
bearbeta inmutad mineralfyndighet eller idka grufdrift. Såsom motionären
framhållit, kunna dessa bestämmelser i viss mån kringgås sålunda, att
aktier i svenskt bolag, som är ägare till grufva, kunna förvärfvas af
annat svenskt aktiebolag, hvari utlänningar äga aktierna och därför äro de
bestämmande. Riksdagen har ock för att förebygga detta i skrifvelse till
Kungl. Maj:t den 20 maj 1902 anhållit, bland annat, att i berörda lagrum
för utlänning stadgadt förbud måtte i den omfattning och på det
sätt, som kan finnas ändamålsenligt, utsträckas att gälla äfven för bolag,
hvari utländsk undersåte är delägare, samt att gällande bestämmelser i
lagen om aktiebolag den 28 juni 1895 måtte ändras, i den mån sådant för
vinnande af berörda syfte kunde vara erforderligt. I sin ämbetsberättelse
vid innevarande riksdag har Riksdagens justitieombudsman rörande denna
skrifvelse angifvit, att den kommitté, som tillsatts för revision af nämnda
lag, den 9 november 1906 erhållit uppdrag att afgifva yttrande och förslag
i berörda ämne.

Om således genom snart förväntad lagstiftning förekommes, att utlänning
på antydt sätt, med kringgående af gällande bestämmelser, förvärfvar
äganderätt till svensk grufva, lärer sedan för honom icke återstå
annan utväg därtill än att i enlighet med § 68 af grufstadgan utverka
Konungens tillstånd att förvärfva inmutad mineralfyndighet. Att helt betaga
utlänning sådan rätt anser utskottet ej tillrådigt. Genom den åt
högsta regeringsmakten anförtrodda pröfning torde man vara tillförsäkrad,
att utlänning icke förvärfvar denna rätt i andra fall, än där så lämpligen
kan och bör ske.

Lagutskottets Utlåtande N:o 67. 7

Under åberopande af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,

2:o) att ifrågavarande motion n:o 155 icke måtte
till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 16 maj 1907.

På lagutskottets vägnar:

C. A. SJÖCRONA.

Särskild! yttrande:

af herr Lindhagen:

»Ifrågavarande två motioner väcktes närmast med hänsyn till den
speciella malmfältsfrågan och utan vetskap om att den skulle genom en
kungl. proposition föreläggas denna Riksdag.

Sedan nämnda fråga nu blifvit löst, har syftet med motionen n:o
155 väsentligen förfallit.

Motionen n:o 154 åter äger fortfarande ett beaktansvärdt själfständigt
intresse. Inom utskottet förordades därför en skrifvelse med begäran att,
i samband med den tillämnade nya lagstiftningen rörande inmutning å
kronojord, äfven måtte tagas i öfvervägande det i motionen påyrkade
bättre tillgodoseendet af statens afkomst af dess jordägareandelar i redan
inmutade fyndigheter. Utskottet har nu så till vida biträdt denna hemställan,
att utskottet i sin motivering framhållit såsom sannolikt, att ett
dylikt öfvervägande i alla fall kommer till stånd. Och vid sådant förhållande
torde man kunna åtnöjas med utskottets utlåtande under uttalande
af den förhoppningen att så äfven kommer att ske.»