Lagutskottet's Utlåtande N:o 67 (Utlåtande 1896:LU67 Lagutskottet)

Lagutskottet''s Utlåtande N:o 67.

N:o 67.

Ank. till Riksd. kansli (len 27 april 1896, kl. 3 e. in.

Utlåtande i anledning af väckt motion om ändringar i förordningen
angående hushållningen med de allmänna skogarne i
riket.

Uti eu inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,
n:o 56, anför herr O. Jonsson i Hof:

»Uti Kongl. Maj:ts nådiga förordning af den 26 januari 1894 angående
hushållningen med de allmänna skogarne i riket stadgas i det
IV kap., huru med samtliga åt civil-, militär- och ecklesiastikstaterna
anslagna boställens skogar förfaras skall. Sålunda bestämmes i den 18
§, att regelbunden hushållning skall införas, dervid afseende skall fästas
derpå, att boställshafvarens årliga behof af skogsfång och bete såvidt
möjligt är tillfredsställes, äfven om afkastningen derigenom skulle inskränkas,
hvarjemte i följande §§ stadgas, dels huru i vissa fall Kongl.
Maj:t vill förordna, att skogen i sin helhet eller lämplig del deraf må
ställas under skogsstatens omedelbara vård och förvaltning, såsom om
kronoparker är stadgadt, dels huru med olika arter af skogens afkastning
utöfver husbehofvet skall förfaras, derest ecklesiastikt boställe icke
af menighet inköpts eller af enskilde för ändamålet donerats, för hvilka
senare återigen endast är föreskrifvet, att fråga om dispositionen af
skogsafkastningen alltid skall underställas Kongl. Maj:ts pröfning.

Något oegentligt, förefaller det mig, att under det i den 18 §
ordet »anslagna» begagnats för de boställen, hvarom kapitlet handlar,
Bill. till Riksd. Prof. 1896. 7 Sand. 40 Höft. (N:is 67—70.) 1

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 67.

så har i fråga om de boställens afkastning, hvarom undantag ifrån
regeln i afseende å dispositionen deraf göres, begagnats det mera inskränkande
ordet »af menighet inköpt», men ännu oegentligare synes
det mig, att under det bestämmelser gifvits om huru det i allmänhet
skall förfaras med fördelningen af skogens, hvad jag vill kalla, nettoafkastning
mellan boställshafvaren och de olika fonderna ifrån sådana
boställen, öfver hvilka statsmagten anser sig kunna mera fritt förfoga,
man deremot i fråga om sådana boställen, som måste anses för mera
enskild eller privat egendom, nöjt sig med att låta pröfningen af huru
med nettoafkastningen skall förfaras helt fritt bero på de vexlande
åsigter, som kunna förefinnas hos de olika personer som aflösa hvarandra
i regeringen och i vederbörande embetsverk. Och dock måste
väl behofvet af en författningsenlig bestämmelse som rör mera enskild
rätt vara större, än när saken endast angår den allmänna hushållningen.

Utan tvifvel är ursprungliga anledningen till berörda oegentligheter
att söka i rikets ständers skrifvelse af den 25 november 1863
angående förändrade föreskrifter i fråga om skogshushållningen i riket.
Ty under det att rikets ständer i skrifvelse den 5 december 1854 i berörda
hänseende anhållit »att, sedan ordnad skogshushållning blifvit å
alla till civil-, militär- och ecklesiastikstater hörande skogar införd,
boställshafvare måtte tillförbindas, att, i enlighet med uppgjord och
faststäld skogshushållningsplan samt under jägeribetjeningens tillsyn
vårda boställets skog mot rättighet för boställshafvaren att af de årliga
afverkningarne å densamma afyttra hvad som öfverstege boställets behof,
och rikets ständer vid 1856—1858 års riksdag, med anledning af en,
på grund af 1855 års skogskomités förslag, afgifven proposition, i hufvudsak
vidhållit den i föregående skrifvelse uttalade uppfattning under
anförande af, bland annat: »att det föreslagna stadgandet», som afsåg,
att derest boställes skog öfverstege 500 tunnland, eller, ehuru mindre,
likväl vid dess indelning befunnes i betydligare mån öfverstiga boställets
behof af skogsfång, Kongl. Maj:t skulle ega förordna, att öfverskottsskogen
stäldes under skogsstatens förvaltning, med iakttagande att af
skogens behållna afkastning i första rummet tilldelades boställshafvaren
hvad honom skäligen borde tillkomma, »icke allenast vore stridande mot
boställshafvarens fördel, utan äfven förnärmande såväl deras som församlingarnes
och presterskapets rätt, emedan de flesta prestebol, isynnerhet
de, å hvilka någon betydligare skog funnes, icke voro af krononatur,
utan dels uppkomna genom sammanskott af församlingarne, dels
donerade, hvadan all inskränkning i rättigheten att begagna deras af -

Lagutskottets Utlåtande N:o 67. 3

kastning, som nu, äfven der trakthuggning vore införd, fritt disponerades
af innehafvare^ vore att förlikna vid eu ny andlig reduktion», så uttalades
i 1863 års skrifvelse, att den omständigheten, att ett boställe
vore af frälse- eller skattenatur eller härledde sig från donationer icke
kunde hindra att staten, utan intrång i enskildes rätt, fritt förfogade
öfver hushållningen med samtliga boställsskogarne. Väl anfördes äfven
i samma skrifvelse, att en indragning till kronan af någon del af de
ecklesiastika boställenas afkastning kunde anses såsom ett intrång i
presterskapets privilegier, hvadan kronan borde afstå sin halfva del i
afkastningen till förbättrande af presterskapets löner, men något erkännande
af att de församlingars enskilda rätt, som sjelfva tillsläppt
boställena eller blifvit af privata personer donerade, kunde kränkas
genom att derifrån öfverflytta afkastningen till andra församlingar kan
deremot icke upptäckas.

Antagligen på grund deraf ansåg väl Kongl. Maj:t sig icke böra
i 1866 års förordning intaga någon undantagsbestämmelse om dispositionen
utaf skogens afkastning ifrån sådana boställen som af församHngarne
sjelfva anslagits eller af enskilda donerats, utan först flera år
senare fann Kongl. Maj:t skäligt i bref till vederbörande bestämma, att
dispositionen af afkastningen från dylika boställen åtminstone i visst
fall skulle underställas Kongl. Maj:ts pröfning. Tillämpningen af såväl
den äldre som den nu gällande och i form af undantag affattade bestämmelsen
leder emellertid derhän att, oaktadt med all säkerhet det
stora flertalet af de ecklesiastika boställena bildats genom sammanskott
af församlingarna sjelfva, så har den förmån för församlingen och
dess pastor, som undantaget afser, endast kommit ett litet fåtal till
godo.

Detta dels derigenom att i förordningen upptages till regel att
kronan anslagit de ecklesiastika boställena och dels genom de för undantaget
begagnade inskränkande ordalagen, hvarigenom endast den
församling eller pastor, som lyckats förete fullständiga bevis medelst
åtkomst-handlingar, tillerkännes den fulla dispositionsrätten till skogens
afkastning.

Då emellertid bildandet af en kyrkoförsamling väl varit en menighetens
frivilliga åtgärd, måste det ock anses såsom en oomtvistad rättsgrund,
att de boställen samma församling, frivilligt eller till följd af då
gällande lagbud, genom köp eller sammanskott af jord tillsläppt, eller
af enskild person donerats till pastors bostad och förmån derstädes,
icke till någon del bör till afkastningen fördelas emellan pastor i den
församlingen och presterskapet i andra församlingar. Detta vare sig

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 67.

afkastningeu kommer ifrån in- eller afrösning!-^ordens skötsel och
bruk.

Om så är, så bör också lagstiftaren låta sig angeläget vara att
i detta fall så affatta bestämmelserna,''att denna rättsgrund icke ögonskenligen
måste i allmänhet varda tillspillogifven, och särskildt, här,
der endast undantagsvis fullständig legal bevisning kan förebringas,
bör, om i något fall, man akta sig för att låta den materiella rätten
komma till korta för den formella, genom att faktiskt alltid tilldela den
enskilde rollen af kärandepart gent emot det allmänna. Och det målet
torde i afsevärd grad kunna vinnas genom en annan redigering af vissa
paragrafer i syfte af fullkomlig likställighet i fråga om företeende af
fakta emellan de vederbörande embetsverk och den församling eller
pastor, som här äro att anse såsom parter emot hvarandra.

Vidare måste det väl, såsom jag redan förut anfört, anses på
sin plats, att i förordningen upptoges de allmänna regler efter hvilka
skogsafkastningen ifrån de boställen, som församlingen tillsläppt eller
enskilde donerat, må disponeras. Dervid torde i alla de fall, der ej
donator annorlunda bestämt, den ordinarie årsafkastningen af all till
ordnad hushållning indelad skog i regel böra tillfalla boställshafvaren.
Beträffande deremot den afkastning, som erhålles genom beredningseller
rensningshuggning eller genom försåld skadad skog och icke kan
anses tillhöra den ordinarie årsafkastningen, torde öfverskottet deraf i
allmänhet böra användas till bildande af en under församlingens kontroll
stående fond, hvaraf årliga räntan må tillfalla boställshafvaren.
Dock torde i alla händelser Kongl. Maj:t böra ega rätt att, derest boställshafvarens
inkomster derigenom skulle blifva synnerligt stora, föreskrifva,
det viss del deraf må till underhåll af boställets åbyggnader
eller församlingens kyrka eller till annat kyrkligt ändamål användas.
Då vidare det är beroende på domänstyrelsen när och till hvad omfattning
eu ordnad skogshushållning varder införd å sådant ecklesiastikt
boställe, hvarifrån viss skogsafkastning alltid skall ingå till skogsfonden,
måste det anses såsom mindre korrekt, att, när t. ex. en väsentlig del
af boställets skog blifvit skadad genom eld och måste realiseras, hela
behållningen derför skall ingå till de ecklesiastika boställenas skogsfond
och boställshafvaren icke få någon del deraf.

Mig synes, att han i detta fall åtminstone borde tilläggas så stor
del deraf som, jemfördt med en stadigvarande skogsafkastning, kunde
för den tid han innehaft bostället på honom belöpa.

Jag föreställer mig, att dessa af mig angifna mål skulle kunna
vinnas derest orden vid slutet af 21 §: »som ej af menighet inköpts

Lagutskottets Utlåtande N:o 67. 5

eller af enskild för ändamålet donerats» utbytas emot, orden »som af
staten anslagits»;

att vid slutet af 22 § ett tillägg göres af: dock må af dylika försäljningsmedel,
der de uppgå till betydande belopp, Kongl. Maj:t ega
tilldela boställshafvare så mycket deraf, som på honom skulle hafva belöpt
derest skogen varit indelad till ordnad hushållning;

att i 23 § andra stycket orden: »som icke af menighet inköpts
eller af enskild för ändamålet donerats» utbytas emot: »som af staten
anslagits»;

att i 24 § orden: »samt då boställe, som af menighet inköpts eller
af enskild för ändamålet donerats» utbytas emot orden: »samt då boställe
som af menighet upplåtits eller af enskild för ändamålet donerats», samt
slutligen att 28 § finge följande förändrade lydelse:

Hvad i §§ 20, 21, 22 och 26 stadgas om disposition af boställes
skogsafkastning och skogsarrende för ecklesiastikt boställe gäller endast
i fråga om boställe som af staten anslagits; hvaremot skogsafkastningen
från ecklesiastikt boställe, som af menighet upplåtits eller af enskild
för ändamålet donerats, skall, der den är ordinarie och ej enskild donator
annorlunda bestämt, tillfalla boställshafvaren, och der den härleder
sig af sådan afverkning, hvarom i 22 § sägs, efter Kongl. Maj:t,s pröfning
antingen tilldelas boställshafvaren för att mot redovisningsskyldighet
användas till boställets förbättring eller användas till bildande af
en särskild under församlingens kontroll stående fond, hvaraf årliga
räntan må tillfalla boställshafvaren, Kongl. Maj:t dock obetaget att, der
boställshafvarens inkomster härigenom skulle varda synnerligen stora,
bestämma, det viss del deraf må af församlingen disponeras till underhåll
af prestgård och kyrka eller till annat kyrkligt ändamål.

Jag anser mig slutligen böra erinra, att den 9 § i kongl. förordningen
af den 11 juli 1862 angående reglerandet af presterskapets inkomster
innehåller bestämmelser af en långt mera tillfredsställande art
i fråga om öfverflyttning af inkomster från en till annan församling,
och att äfven denna omständighet talar för att de af mig i det fallet
ifrågasatta ändringar genomföras, så att de båda förordningarne måtte
derom bättre öfverensstämma.»

På grund af hvad motionären sålunda anfört, hemställer han,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att sådana
förändringar vidtagas uti Kongl. Maj:ts nådiga förordning af den
26 januari 1894 angående hushållningen med de allmänna skogarne i
riket, att de här ofvan angifna syftemålen dermed vinnas, nemligen dels
att boställshafvarens och församlingens rätt i fråga om dispositionen af

Lagutskottets Utlåtande N:o 67.

skogsafkastningen må kunna göras lika väl gällande som kyrkans eller
det allmännas, och dels att bestämmelser meddelas om, huru med dylik
afkastning ifrån de af församlingar upplåtna eller af enskilda donerade
boställen bör i regel förfaras.

Den af motionären framhållna grundsatsen, att all afkomst, och
således äfven skogsafkastningen, vid de ecklesiastika boställen, som
af vederbörande församling genom köp eller sammanskott af jord tillsläppts
eller som af enskilde donerats till bostad och förmån för pastor
i församlingen, bör oafkortad användas för kyrkliga ändamål inom
samma församling, lärer ej kunna bestridas; den är också i många fall
tillämpad, sedan särskild! under senaste tider Kongl. Maj:t, hvars pröfning
frågor om disposition af skogsafkastningen vid boställen, på hvilka
församlingarne gjort anspråk såsom sin egendom, jemlikt stadgandet i
§ 28 af kongl. förordningen om hushållningen med de allmänna skogarne
i riket den 26 januari 1894, understälts, beträffande skogsafkastningen
i ett flertal församlingar förordnat antingen, att densamma oafkortad
skulle tillfalla boställshafvaren, eller ock att denne skulle bekomma
en del deraf och den öfriga delen användas för andra, församlingens
kyrkliga ändamål. Då emellertid — enär enligt nyssnämnda
kongl. förordning det fall, att ett boställe »af menighet inköpts eller af
enskild för ändamålet donerats», är stäldt såsom undantag från den allmänna
regeln — bevisningsskyldigheten hvilar på den församling, som
på ett dylikt påstående i fråga om sitt boställe grundar anspråk att för
sina kyrkliga institutioner och ändamål få förfoga öfver dess skogsafkastning,
samt åstadkommandet af en sådan bevisning i allmänhet måste
stöta på stora svårigheter, som härröra deraf, att flertalet af ecklesiastika
boställen tillkommit långt tillbaka i tiden, så har frågan om lagstiftning
till förbättrande af församlingarnes ställning i detta afseende
vid flera tillfällen genom motioner af olika innehåll bragts på tal inom
Riksdagen. Utskottet vill i detta hänseende här endast erinra derom,
att motionären vid 1888 års riksdag i Andra Kammaren hemstälde, att
Riksdagen måtte hos Kongl. Maj:t anhålla om utredning, huruvida icke
alla de ecklesiastika boställen, som, enligt jordeböckerna före den år
1689 verkstälda omföringen, varit upptagna såsom »skatte», äfvensom
de, hvilka derefter kunde på grund af vare sig jordeboken eller andra
handlingar antagas vara af församlingar upplåtna till boställen eller an -

Lagutskottets Utlåtande N:o 67.

slagna till löneförbättring, borde i afseende på disponerandet af skogsafkastningen
hänföras till sådana boställen, som ansåges utgöra församlingens
enskilda egendom.

Det tillfälliga utskott, till hvars behandling berörda motion öfverlemnades,
anförde, bland annat, att icke tillräckliga skäl förefunnes att
tillerkänna vissa församlingar företräden i afseende på dispositionen af
skogsafkastningen framför andra församlingar endast på den grund, att
boställe varit före år 1689 i jordeböckerna upptaget i skattekolumnen,
att, enligt utskottets åsigt, församlingarne icke i allmänhet kunde hafva
några privaträttsliga anspråk på afkastningen af de ecklesiastika boställena,
enär dessa åtminstone i äldre tider upplåtits utan alla anspråk på
delaktighet i afkastningen och öfvergått att blifva kyrkans egendom,
hvilket ock stadfästats genom presterskapets privilegier, så mycket
mindre hvad skogsafkastningen särskildt anginge, som skogen fått värde
först långt efter det hemmanen blifvit till boställen upplåtna; samt att,
hvad anginge de boställen, hvilka på grund af jordeboken eller andra
handlingar kunde antagas vara efter 1689 af församlingar upplåtna, de
af motionären för sådana boställen åsyftade rättigheterna och förmånerna
icke skäligen kunde grundas endast på ett antagande om sättet
för deras uppkomst. På dessa grunder afstyrkte utskottet bifall till
motionen i denna del, och Andra Kammaren afslog densamma.

Utskottet underskattar icke svårigheterna i de flesta fall för den
församling, som på grund af sin påstådda eganderätt till ett ecklesiastikt
boställe vill undgå att med en del af boställets skogsafkastning bidraga
till aflöning af annat presterskap än sitt eget eller till betäckande af
kostnader för vården af boställsskogar i andra församlingar, att styrka
denna sin rätt. Men den fullständiga omkastning af bevisningsskyldigheten
härutinnan, som motionären föreslagit, och som han vill åstadkomma
genom ändringar i vissa af den kongl. förordningens paragrafer,
kan dock utskottet icke tillstyrka. Ty dels hyser utskottet den åsigt,
att såsom den allmänna regeln verkligen kan med rätta uppställas det
fall, att bostället anslagits — vare sig af kronan eller enskilde personer
— till fromma för kyrkan i dess helhet och utan afsigt att gynna
den enskilda församlingen eller boställshafvaren, och detta äfven om
dermed åsyftats att bereda bostad och äfven annan förmån åt en prest
i en viss församling, en regel, från hvilken sålunda de fall utgöra undantag,
der församlingen på ett eller annat sätt sjelf tillsläppt bostället
eller detsamma donerats af enskild person till församlingen såsom sådan,
dels tror utskottet, att de enskilda församlingarnes ställning uti förevarande
hänseende alldeles icke är, såsom motionären tyckes anse, så

Lagutskottets Utlåtande N:o 67.

dålig som densamma skulle vara, om, vid uppkommen fråga om ett
boställes natur, staten eller vederbörande embetsverk å ena och församlingen
å andra sidan verkligen vore att betrakta såsom parter i en
tvist. Utskottet hyser nemligen intet tvifvel, att vid undersökning af
sättet för ett boställes tillkomst vederbörande embetsverk och myndigheter
lika villigt lemna alla de upplysningar och tillvarataga det bevisningsmateriel,
som understödjer församlingens anspråk, som de söka
stöd för kronans förfoganderätt. Likaså tror utskottet, att det visat sig
det full legal bevisning i vanlig mening derom, att ett boställe blifvit
anskaffadt af församlingen eller doneradt till densamma, icke är af
nöden för Kongl. Maj:ts bifall till en ansökan om rätt förförsamlingen
att för sina kyrkliga ändamål disponera öfver skogsafkastningen. Då
emellertid en sådan praxis som har sin naturliga grund i de särskilda
förhållanden, om hvilka det här är fråga, icke uti ifrågavarande förordning
har uttryckligt stöd, så anser utskottet för sin del önskligt, att
sådana ändringar eller tillägg blefve vidtagna uti förordningen, att församlingens
rätt uti detta afseende blefve bättre tillgodosedd än nu är
förhållandet; och härvid vill utskottet påpeka, att, såsom motionären
framhållit, ett utbyte uti den på flere ställen i förordningen förekommande
meningen »som af menighet inköpts» af ordet »inköpts» mot
»upplåtits» härtill skulle i sin mån bidraga.

Hvad angår motionärens förslag om ett tillägg till 22 § i oftanämnda
förordning så lydande: »dock må af dylika försäljningsmedel,
der de uppgå till betydande belopp, Kongl. Maj:t ega tilldela boställshafvaren
så mycket deraf som på honom skulle hafva belöpt derest skogen
varit indelad till ordnad hushållning», så anser utskottet, att motionären
för ett dylikt stadgande förebragt skäl, som icke kunna motsägas;
dock anser utskottet lämpligast, att frågan om detta stadgandes och
möjligen andra dermed sammanhängande bestämmelsers formulering
öfverlemnas åt Kongl. Maj:t.

Beträffande till sist motionärens förslag om införande i ofvan berörda
kongl. förordning af allmänna regler för disposition af skogsafkastningen
vid de ecklesiastika boställen, som församlingarne tillsläppt
eller enskilde donerat, så delar utskottet icke motionärens åsigt om det
lämpliga af sådana stadganden, som kanske — huru allmänt hållna de
än vore — i särskilda fall skulle göra det omöjligt för en församling
att på det mest önskvärda sättet draga nytta af sitt boställes skogsafkastning,
utan finner den nu gällande bestämmelsen, att Kongl. Maj:t
i hvarje enskildt fall pröfvar frågan om användningen af skogsafkastningen
vid dylika boställen, vara att föredraga.

Lagutskottets Utlåtande N:o 67. 9

På grund af hvad utskottet sålunda anfört hemställer utskottet,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, att sådana ändringar måtte blifva vidtagna i
kongl. förordningen den 26 januari 1894 angående
hushållningen med de allmänna skogarne i riket, att
församlingens och boställshafvarens rätt i fråga om
dispositionen af skogsafkastningen vid de ecklesiastika
boställena må blifva, uti de af utskottet påpekade hänseenden,
bättre tillgodosedd än för närvarande är förhållandet.

Stockholm den 27 april 1896.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Reservationer:

af herrar Hasselrot, Öländer, G. Andersson, Rudebeck och von Stapelmohr,
hvilka ansett, att utskottet bort tillstyrka Riksdagen att i skrifvelse
hos Kongl. Maj:t anhålla endast om sådan ändring uti ifrågavarande
kongl. förordning, att, derest innehafvare af ecklesiastikt boställe till
följd af sådana förhållanden, som omnämnas i sista punkten af 22 § i
samma kongl. förordning, får vidkännas någon minskning i den för
honom beräknade årliga skogsafkastningen å bostället, han må kunna
tillerkännas ersättning härför af de i samma punkt omförmälda medel;

af herrar C. F. Pettersson, Lundström och Redelius beträffande vissa
delar af motiveringen, samt

af herrar F. Andersson, J. Anderson, P. G. Petersson och Nilsson,
hvilka ansett, att utskottet bort hemställa, att Riksdagen ville i skrifvelse
till Kongl. Maj:t anhålla, att sådana ändringar måtte blifva vidtagna
i kongl. förordningen den 26 januari 1894 angående hushållningen med
de allmänna skogarne i riket, att församlingens och boställshafvarens
rätt i fråga om dipositionen af skogsafkastningen vid de ecklesiastika
boställena må blifva uti de af utskottet påpekade hänseenden bättre
Bill. till Likså. Prof. 1896. 7 Sami. 40 Tfa/1. 2

Lagutskottets Utlåtande N:o 08.

tillgodosedd, än för närvarande är förhållandet, samt att Riksdagen måtte
beredas tillfälle att, innan de ifrågasatta ändringarna vidtagas, öfver
desamma sig yttra.

Herrar von Krusenstjerna, Fröberg och Pelirsson hafva begärt få antecknadt,
att de icke deltagit i ärendets behandling i utskottet.

N:o 68.

Ank. till Riksd. kansli den 27 april 1896, kl. 3 e. ra.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 13 §
i förordningen angående främmande trosbekännare och
deras religionsöfning den 31 oktober 1873.

Kongl. förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd
den 21 mars 1862 innehåller bland annat följande bestämmelser:

»§ 4. Rättighet att deltaga i kyrkostämmas öfverläggningar och
beslut tillkommer, på landet, den, som på kommunalstämma och i stad,
den som vid allmän rådstuga rösträtt eger: främmande religionsbekännare
och de, som till utträde ur svenka kyrkan sig anmält, dock
härifrån undantaga.x>

»§ 35. De afgifter, om hvilka kyrkostämman beslutar, skola, utom
i de fall för hvilka annorlunda är i lag eller författning stadgadt, utgå
efter den för rösträtt i kyrkostämma bestämda grund; och må förty
personliga eller matlagsafgifter icke utöfver hvad lag uttryckligen medgifver,
af kyrkostämma beslutas.