Lagutskottets Utlåtande N:o 67

Utlåtande 1894:LU67

Lagutskottets Utlåtande N:o 67.

9

N:o 67.

Ank. till Riksd. kansli den 1 maj 1894, kl. 10 f. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.

Maj:t med begäran om framläggande för Riksdagen af
förslag till ny fiskeriförordning äfvensom till ny förordning
angående vissa delar af vattenrätten.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottets behandling
öfverlemnad motion, n:o 6, bar herr Ljungman med hänvisning till
motionen bilagda förslag till ny förordning om rätt till fiskes utöfning
och till ändrad lydelse af 4 § i gällande stadga om skiftes verke t i
riket, hemstält, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla
om framläggande till Riksdagens pröfning och godkännande af
dels förslag till ny förordning om rätt till fiskes utöfning och till
ändrad lydelse af § 4 i gällande stadga om skiftesverket i riket, grundade
hufvudsakligast på en fullständig revision af fiskerättsbestämmelserna
i byggningabalken och fisk eri stadgan den 29 juni 1852, och

dels förslag till ny förordning angående de delar af vattenrätten,
hvilka icke behandlats uti de den 30 december 1880 utfärdade förordningarna
om jordegares rätt öfver vattnet å hans grund, om allmän
farled och om allmän flottled.

Till stöd för ifrågavarande framställning anför motionären:
»Fiskcristadgan den 29 juni 1852 innehåller i kap. 1 bestämmelser
»om fiskerättighet» och i kap. 2 bestämmelser »om kongsådra», hvilka,
jemte motsvarande ansvarsbestämmelser i kap. 5, uppenbarligen äro
af allmän lags natur och så äfven uppfattades, när de under förra årBih.
till Riksd. Prot. J894. 1 Rami. 40 Höft. 2

10

Lagutskottets Utlåtande N,:o 67.

hundradet först stiftades. Samma stadga är emellertid, i trots deraf,
att högsta domstolen uti infordrade utlåtanden den 17 maj 1836 och
den 27 april 1852 särskild! framhållit, att nämnda bestämmelser vore
af den beskaffenhet, att deras ändrande »icke kunde grundlagsenlig!
ske i annan ordning, än 87 § regeringsformen föreskrifter», icke dess
mindre hel och hållen utfärdad på administrativ väg, utan att Riksdagens
»samtycke» inhemtats, och detta fastän de 1852 sålunda utfärdade bestämmelserna
om rätt till fiske särskild! i saltsjön så högst väsentligt
afvika från de dessförinnan gällande, att helt ändrade, i verkligheten
olagliga rättsförhållanden derigenom inträdt. Nya bestämmelser af
allmän civillags natur tillädes ock utan grundlagsenlig medverkan från
Riksdagens sida.

Under slika omständigheter äro domarena, på grund af deras embetsed,
skyldige att i nämnda delar icke tillämpa stadgans föreskrifter,
hvilket förhållande redan ensamt för sig bör påkalla rättelse genom en
ny i laglig ordning åvägabragt förordnings utfärdande. Ån större skäl
dertill finnes dock deri, att enskilde personers bevisliga rätt genom
den merabemälda stadgans ifrågavarande bestämmelser kränkts och
fortfarande kränkes, att fiskarenas rätt till fritt deltagande i rikets
största fiske gjorts osäker, att lagligen upphäfda stadganden och privilegier
återgifvits gällande kraft, och att de ändrade eller nya stadgandena
äro till sin affattning otydliga, för att icke säga obegripliga
och vilseledande, samt att de i vissa fall fört med sig vittnesedens
missbrukande såsom rättsinstitut för förvandlingen af privat egendom
till kollektiv sådan, hvartill kan läggas, att stadgans fiskerättsbestämmelser
sakna nödig fullständighet och i öfrigt icke motsvara billiga
anspråk å en duglig och aktningsbjudande lagstiftning. Full öfverensstämmelse
mellan byggningabalkens och fiskeristadgans fiskerättsbestämmelser
finnes icke och ej heller emellan nu gällande skiftesstadgas och
den äldre fiskeristadgans bestämmelser i fråga om skifte af fiske i
saltsjön, af hvilka den senares i 1783 års förordning »om egodelningar
och storskiften» framkallade föreskriften att »fiske bör under samfäldt
nyttjande förblifva», o. s. v.

Den nu gällande fiskeristadgans ofullständighet och fiskerättens
fördelning på fyra skilda håll hafva fört med sig icke blott ovisshet
om hvilka af de mot hvarandra stridande bestämmelserna, som verkligen
borde gälla och ega företrädet, utan äfven den olägenheten, att längesedan
lagligen upphäfda stadganden fortfarande qvarstå i allmänna
lagen och att för fisket vigtiga bestämmelser kunnat ändras, utan att
lagstiftaren ens insåg ändringens innebörd.

Lagutskottets Utlåtande N:o 67. -11

Redan 1878 aflat Riksdagen en skrifvelse till Kongl. Maj:t (n:o 35,
punkt. 28) om »fullständig revision af kongl. fiskeristadgan den 29
juni 1852 jemte öfriga författningar, som beröra fiskerinäringen»; men
den komité, som för ändamålet tillförordnades den 22 januari 1881, har
i sitt den 3 mars 1883 afgifna betänkande med förslag till ny fiskeristadga
in. in. i afseende på fiskerätten icke lemnat ett nämnvärdt bidrag
ens till svårigheternas lösande eller ämnets närmare utredning; hvadan
arbetet dermed alltså måste begynnas å nytt. Vid ett sådant arbetes
utförande bör för den skull icke, på sätt dock hittills skett, tagas hänsyn
blott till förmenta tekniska insigt er i fiskeriyrket eller naturhistoriska
studier, utan äfven och företrädesvis till lagkunskap hos dem,
hvilka arbetet anförtros.

Uti de under åren 1884—1886 till Kongl. Maj:t ingifna utlåtandena
öfver 1881 års kongl. fiskerikomités nämnda förslag till fiskeristadga
blef ock från flera håll påpekadt, icke blott att fiskeristadgan, trots
nämnda förslag, behöfde underkastas en ny fullständig revision, utan
äfven att både fiskerätten och vattenrätten i såväl sötvattnen som
saltsjön borde i vissa delar omarbetas och göras fullständigare. Det
blef vidare framhållet i dessa utlåtanden, att nödig öfverensstämmelse
saknades mellan 12 kap. 4 § jordabalken och 1 § 2 mom. i gällande
fiskeristadga, samt att fiskerättsbestämmelserna borde brytas ut ur
fiskeristadgan och föras öfver till den allmänna lagen.

Fiskerilagstiftningen torde nemligen, med hänsyn till det i flera
afseenden så olikartade innehållet, lämpligast böra fördelas på en för
hela riket gemensam »förordning om rätt till fiskes utöfning» af allmän
lags natur, en »allmän stadga för hafsfisket vid rikets vestkust» och eu
»allmän stadga för rikets sötvattens- och öster sjö fiskem, hvilka båda stadgar
borde vara af allmän ekonomisk författnings natur, samt slutligen, i
den mån sådana af behofvet påkallas, äfven särskilda, af länsstyrelserna
(eller i visst undantagsfall af Kong], Maj:t), i enlighet med nämnda
allmänna författningars föreskrifter, fastställa fiskeristadgar för de olika
orterna.

Enligt § 2 i nu gällande fiskeristadga är det visserligen tydligt,
att enskild rätt till vattnet och hafsbottnen inomskärs och uti hafsbandet
finnes, men deremot alls icke innebörden af denna rätt, hvilken af
egarne möjligen kan göras gällande emot icke blott det allmännas, utan
äfven enskildes behof af att för vissa nödvändiga ändamål få använda
både botten och vatten. För »vattendragen» inuti landet finnes innebörden
af denna grundegarens rätt öfver vattnet i vissa hänseenden

12 Lagutskottets Utlåtande N:o 67.

närmare angifven och för allmänna behof'' tillbörligen inskränkt uti de
tre den 30 december 1880 utfärdade vattenrättsförordningarna; men för
de insjöar, som icke gerna kunna hänföras under benämningen »vattendrag)),
och för bestämmandet i allmänhet af gränserna för egarnes grund
och vatten finnas äfven för sötvattnen inga'' andra lagbud än de, som
innehållas uti 12 kap. 4 § jordabalken, och de äro uppenbarligen i
flera fall allt annat än tillräckliga eller i förhållande till tidens ökade
kraf lämpliga.

En tidsenlig lagstiftning för rätten till fiskes utöfning förutsätter
ock, hvad särskildt saltsjön vidkommer, befintligheten af genom lag
ordnade vattenrättsförhållanden, hvarförutom det icke kan vara lämpligt,
att sistnämda förhållanden, såsom nu är fallet, skola vara reglerade
blott genom lika otydliga som ofullständiga bestämmelser i en stadga
af till väsentlig del ekonomisk författnings natur, så att man riskerar
få de vigtigaste rättsförhållanden på administrativ väg omstörtade)).

Utskottet vill ingalunda förneka, att gällande fiskerilagstiftning i
flera hänseenden tarfvar revision. Såsom motionären sjelf erinrat, har
också behofvet af en dylik revision föranledt Kongl. Maj:t att på Riksdagens
framställning uppdraga åt en komité att, med hänsyn jemväl
till de förändringar i lagstiftningen rörande den s. k. vattenrätten, som
efter det berörda framställning skett kommit till stånd, och efter utredning
af de verkningar gällande fiskeristadga utöfvat på fiskerinäringens
utveckling, företaga den begärda revisionen samt derefter afgifva författningsförslag
i ämnet.

Öfver de i anledning häraf utaf komitén utarbetade särskilda författningsförslag
hafva infordrade utlåtanden numera afgifvits af vederbörande
myndigheter.

Då emellertid enligt vunnen upplysning nämnda förslag ännu äro
på Kongl. Maj:ts pröfning beroende, samt det vid sådant förhållande
icke torde vara ändamålsenligt, att Riksdagen för närvarande genom
aflåtande af en skrifvelse, innehållande mer eller mindre bestämda
uttalanden beträffande sättet för frågans lösning, går den behöriga
pröfningen af förslagen i förväg och till äfventyrs derigenom vållar
uppskof med samma lösning, föranlåtes utskottet hemställa,

13

Lagutskottets Utlåtande N:o 67.

att herr Ljungmans ifrågavarande motion icke
må af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 30 april 1894.

På lagutskottets vägnar:

L. ANNERSTEDT.

Herrar Hasselnöt, F. Andersson, Näslund och Kardell hafva begärt
få här antecknadt, att de icke deltagit i ärendets behandling inom
utskottat.