Lagutskottets Utlåtande N:o 66 (Utlåtande 1898:LU66 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 66.

■ '' :li ■i . 1;'' i1'' r r ■ '' U. J i -I

t ! v.i> r. ?jJ •

.•smil :)■; • i. . ''in iii- f''. hörn ,B

N:o 66.

. Ank. till Riksd. kansli den 18 april 1898, kl. 1 e. m.

i *. ''_jf i P.;M: f! '' liv*'' U ; f1 - ''U J''1 f< t''iS" • > yl xfj (i/''t . ‘ ■ *, >•.'' Vi

Vii f ► UV:^ ,i :• Vf(•(!>" 1 ]''!/.)! ^ ;pf *v !''•'' r ''

Utlåtande, * anledning af Kongl. Maj:ts proposition med. förslag
till lag om de svenska lapparnes rätt till renbete i Sverige
och till lag om renmärken samt i anledning af i ämnet
väckta motioner.

no''; r})''■■: f= -Jblv 1 fjm ll\U. ■■■•■■> :ö f > t .mc . •■''.‘i!: vii.:><rGK VA jj.-lilv;!

e'' ■ I f r« h, ... ..-V .ihiylif ''>'',<(* ''i;Jt!Vs

Enligt remiss från Riksdagens båda kamrar har lagutskottet att afgifva
utlåtande öfver en af Kongl. Maj:t den 8 sistlidne februari till
Riksdagen aflåten proposition, n:o 56, med förslag till lag angående de
svenska lapparnes rätt till renbete i Sverige och till lag om renmärken.
I sammanhang med dessa lagförslag har utskottet till behandling förehaft
tre inom Andra Kammaren väckta och till utskottet hänvisade motioner,
nemligen n:o 215 af herr Lindhagen, n:o 219 af herr Crusebjörn
och Dahlstedt samt n:o 227 af herr Norberg, i hvilken senare motions
syfte herr Walter instämt, samtliga dessa motioner åsyftande ändringar
i vissa delar af de genom den kongl. propositionen framlagda förslag.

Den lagstiftning, som för det närvarande reglerar de förhållanden,
hvilka beröras af dessa förslag, innefattas i lagarne af den 4 juni 1886
angående de svenska lapparnes rätt till renbete i Sverige samt angående
renmärken. Renbeteslagen trädde i kraft den 1 januari 1887,
utom beträffande Jemtlands län, der den blef gällande med år 1889.

Bih. till Riksd. Prof. 1*08. 1 Sand. 37 Uäft. (N\o 66.) 1

Lagutskottets Utlåtande N:''o 66.

Renmärkeslagens tillämpning vidtog med år 1888, men inom Jemtlands
län först år 1889. Det dröjde emellertid icke länge, förr
än anmärkningar framkommo derom, att de nya författningarna icke i
allo voro egnade att åstadkomma, hvad man med dem afsett att vinna:
eu väl afvägd reglering af förhållandena mellan lapparne och de bofaste.
Inom Norrbottens län voro dock anmärkningarna af jemförelsevis
mindre vigt; af större betydelse voro de erinringar, som läto sig
af höra från Vesterbottens och Jemtlands län, för hvilket senare län till
och med ifrågasattes, att ämnet borde ordnas genom särskild lagstiftning,
skild från den, som gälde för de tvenne nordligaste länen,
och byggd på grundsatsen om lapparnes territoriella särskiljning
från de bofaste, så att de ej vidare skulle få inom Jemtlands län
utöfva den flyttningsrätt utom renbetesfjellen till nedre landet, hvilken
de enligt gammal sedvana hitintills under vintertiden utöfvat. Äfven
inom Riksdagen framkom snart no g frågan om ändring af ifrågavarande
lagar, i det att vid 1893 års riksdag motion väcktes, i hvilken
med särskild hänsyn till Vesterbottens län framhölls, att lapparnes vinterflyttningar
utom lappmarken medförde betydande olägenheter derutinnan,
att lapparne under senaste åren vid återflyttningen till lappmarken
plägat i nedre landet qvarlemna'' ett icke ringa antal renar,
hvilka stannade der sommaren öfver och mot hvilkas skadegörelser den
bofasta befolkningen stode så godt som värnlös.

Med föranledande af denna motion hemstälde Riksdagen i skrifvelse
den 2 maj 1893, att Kongl. Maj:t täcktes låta anställa undersökning
om de missförhållanden, som förefunnes mellan lappar och jordegare
å de trakter nedanför lappmarksgränsen, der lapparne egde att
uppehålla sig under vintermånaderna, samt för Riksdagen framlägga
förslag till de åtgärder, som kunde pröfvas erforderliga för undanrödjande
af nämnda missförhållanden. Sedan länsstyrelserna i de tre nordligaste
länen blifvit hörda i anledning af denna Riksdagens hemställan
samt af deras utlåtanden framgått, att nya eller ändrade bestämmelser
erfordrades ej allenast, i det särskilda liäpseende, Riksdagens skrifvelse
afsåg, utan jemväl i eu del andra punkter, tillsatte Kongl. Maj:t den 1
april 1895 en komité med uppdrag att vidtaga revision af gällande lagbestämmelser
angående de svenska lapparnes rätt till renbete i Sverige
och angående, renmärken, dervid konptén,jemväl hade att taga under
öfvervägande, huruvida särskild lagstiftning för Jemtlands län kunde
vara nödig, samt att derefter. ankomma mqd utlåtande och förslag i
ämnet.(( Efter det korn!,ten enligt nådigt, bemyndigande hållit sammanträden
med befolkningen, såväl lappar, söm bflfaste, å skilda orter inom

Lagutskottets Utlåtande N:o 66.

Norrbottens, Vesterbottens, Jemtlands och Vesternorrlands län, afgaf
komitén den 27 maj 1896 förslag i ämnet, hvilka förslag, sedan befolkningen
i orterna, såväl den lappska som den bofasta, äfvensom vederbörande
kyrkoherdar, kronobetjening, lappfogdar ''och länsstyrelser
fått öfver dem yttra sig, samt högsta domstolen blifvit i ärendet hörd,
i allt väsentligt, och med ändring i allenast några få punkter, ingått i
de förslag, hvilka nu i och genom den kongl. propositionen föreligga
till Riksdagens pröfning.

•, *é :> : * i.; ,i- j

1 : ! «j! ’ '' '' i - • ‘ : • - „• K ■ '' ''s: ''i:j '''' •'':''

J L''V, h''''"- ■. sJO ''

De, anmärkningar, som framstälts mot den nu gällande lagstiftningen
i ämnet, hafva, frånsedt, ofvan berörda yrkanden om upphäfvande
för Jemtlands län af lapparnes vinterflyttningsrätt samt om bestämmelser
till skydd mot i kustlandet qvarlemnade renar, hufvudsakligen
afsett följande: ^tv tv imt/immm.!''.;. uw ;i:. * J. yfé-:

att lapparnes vinterflyttningsrätt''borde, visserligen icke upphäfvas,
såsom för Jemtland blifvit ifrågasatt, nién dock i någon mån till tiden
inskränkas; t

att för åstadkommande af en bättre vård å lapparnes sida om deras
renhjordar ytterligare föreskrifter vore af - nöden, samt att för detta
ändamål, bland annat, särskilda byordningar borde komma till stånd
för de olika lappbyarne. och i samband härmed den i nu gällande: lag
föreskrifna ordningsmannainsfitutionen göras mera effektiv än hittills;

att för ;samma ändamål en fördelning så vidt möjligt borde ske
mellan de särskilda lappfamiljerna inom en lappby af byns sommarbetesmarker
och dessa ej, såsom för närvarande egde rum, vara utan
inskränkning upplåtna till samfäld! jbruk af alla byns hlappar, ■ samt att
öfver hufvud sådana bestämmelser borde sukas, som kunde förmå lappare
att i möjligaste mån hålla sina hjordar, under tillräcklig bevakning,
skilda från hvarandra;

att bestämmelserna Om skyldighet för lapparne att ersätta skada,
som af deras renar förorsakats, i visså afseenden kräfde ändring, samt
att nya stadganden vore erforderliga i syfte att för den bofaste underlätta
utfåendet af ersättning för • skada, som tillfogats honom genom
lapparnes renar, i hvilket hänseende särskild! framhållits, att det skiljedomsförfarande,
som omförmäles i 14 § af nu gällande renbeteslag,
icke vore för alla behöfliga fall användbart samt att det vid sin tilllämpning
medförde alltför stor omgång och tidsutdrägt;

att ändring erfordrades jemväl i stadgande^ om lapparnes skyldighet
att i vissa fall gemensamt ansvara för godtgörandet af timad

Lagutskottets Utlåtande N:o 66.

skada, särskildt derutinnan, att ordningsmannen borde vara berättigad
att föra talan för samtliga lappar inom s. k. gemensamt skadeersättningsområde,
hvarförutom hänsyn borde egnas åt behofvet, enkannerligen
inom dylikt område, att hafva tillgång till en vitsord egande uppgift
på det antal renar, en hvar lapp hade under sin vård;

att å andra sidan skärpta bestämmelser erfordrades till lapparnes
värn mot skadegörelse från de bofasta, särskildt genom den bofasta
befolkningen tillhöriga hundar;

att den uti 1886 års lagstiftning bofaste tillerkända rätt att ega
renar och för dessa taga i anspråk samma förmåner som lapparne
beträffande fri tillgång till renbete å såväl statens som enskildes mark
borde upphöra eller inskränkas;

att, om möjligt, åtgärder måtte vidtagas för ordnandet af frågan
om de s. k. skogslapparnes renbetesrätt, d. v. s. de lappars, hvilka året
om, och således .äfven sommartiden, vistas med sina renar i landet
nedom odlingsgränsen uti lappmarkerna;

att lapparne måtte förpligtas att, hvarje renegare för sig, hafva
sina renar märkta med af häradsrätten faststäldt märke, och att det
ej såsom nu skulle få vara utan påföljd öfverlåtet åt den enskilde lappen,
om han ville hafva sina renar märkta eller ej;

att hvarje renegare borde i regeln ej få hafva mera än ett renmärke
och ej, såsom renmärkeslagen enligt antagen tillämpning nu medgåfve,
huru många märken som helst;

att i sammanhang med införande af föreskrift om obligatorisk renmärkning
bestämmelser erfordrades om förfarandet med omärkta renar
eller med renar, hvilkas märken blifvit förstörda eller förfalskade; samt
att verksammare lagstiftningsåtgärder jemväl i öfrigt vore af nöden
till förekommande i möjligaste mån af olofligt tillgrepp utaf renar.

Af dessa anmärkningar har den, som afsett, att den s. k. sedvanerätten
skulle upphöra för Jemtlands län, icke vunnit godkännande uti
de framlagda förslagen, och i samband dermed har frågan om separat
lagstiftning för Jemtlands län förfallit. I samtliga öfriga of vanberör da
punkter innefatta deremot förslagen nya eller ändrade bestämmelser,
hvarförutom de jemväl i andra delar innehålla nya föreskrifter med syfte
att i görligaste måtto förbättra de bestående förhållandena. Vid sin
pröfning af lagförslagen, till hvilka utskottet hänvisar beträffande deras
närmare innehåll, har utskottet icke kunnat undgå att finna, huru stora
svårigheter möta vid en lagstiftning sådan som den ifrågavarande, der

Lagutskottets Utlåtande N:o 66.

det gäller att afväga och jemka mellan två så skiljaktiga och mot hvarandra
stridande näringar som jordbruket och renskötseln. Att skapa
en ordning, som undanrödjer eller råder bot för alla slitningar och
svårigheter, hvilka kunna tänkas uppstå, är ogörligt. Å andra sidan
har utskottet trott sig finna, att förslagen innebära i åtskilliga delar
en afsevärd förbättring af den nuvarande lagstiftningen. En eller
annan punkt kan naturligen gifva anledning till erinringar, men de anmärkningar,
som härutinnan väckts inom utskottet, har utskottet icke
funnit vara af den betydelse, att på grund af dem någon ändring borde
föreslås. Deremot hafva de afgifna motionerna delvis berört frågor,
der en ändring af förslagen synts vara med fog påkallad; och får utskottet
nu redogöra för motionerna samt de ändringsförslag, de föranleda
dervid följande lagförslagens paragraflföljd.

Renbeteslagen,

i §•

Uti denna paragrafs andra moment meddelas bestämmelser rörande
lapparnes rätt att med sina renar vintertiden flytta utom de områden,
å hvilka de enligt bestämmelserna i paragrafens första moment ega att
vistas hvarje tid af året; och innehåller propositionen i detta hänseende
förslag om bibehållande af lapparnes ifrågavarande flyttningsrätt i den
utsträckning, nu gällande lag medgifver, d. v. s. för oktober, november,
december, januari, februari, mars och april månader.

Uti herrar Crusebjörns och Dahlstedts förenämnda motion ifrågasättes
emellertid ändring af förevarande moment, i det motionärerna
hemställa, att Riksdagen måtte besluta den ändring i det af Kongl.
Maj:t framlagda förslaget till lag om de svenska lapparnes rätt till renbete
i Sverige, att § 1 mom. 2 måtte erhålla följande lydelse:

»Å annan mark inom Norrbottens och Vesterbottens läns lappmarker,
än ofvan sägs, så ock å de trakter utom nämnda lappmarker och
renbetesfjellen i Jemtlands län, hvilka lapparne efter gammal sedvana
hafva besökt, ega lapparne jemväl att uppehålla sig med renarne, dock
endast under månaderna oktober, november, december, januari, februari,
mars och april i Norrbottens län och månaderna november, december,
januari, februari, mars och april i annat län, för så vidt icke antingen
aftal träffats med vederbörande jordegare eller brukare om rätt för

6 Lagutskottets Utlåtande N:o 66.

lappande att uppehålla sig der under annan tid af året, eller ock ovanliga
väderleksförhållanden nödga till tidigare flyttning om hösten eller
hindra återflyttning om våren.»

Till stöd för denna framställning hafva motionärerna anfört:

»Genom den till innevarande Riksdag aflåtna nådiga proposition
n:o 56 har Kongl. Maj:t afsett att genom nya lagbestämmelser ordna,
bland annat, förhållandet mellan lapparne och den bofasta befolkningen
i de norra länen. Kongl. Maj:t har dervid i § 1 af sitt förslag till
lag om de svenska lapparnes rätt till renbete i Sverige bibehållit oförändrad
den i § 1 i, samma lag af den 4 juni 1886 bestämda tid, under
hvilken lapparne skulle få utöfva den dem tillkommande sedvanerätt
att vintertiden flytta på enskild mark nedom odlingsgränsen i Vesterbottens
län och utom renbetesfjeflen i Jemtlands län.

Undertecknade, ledamöter i den komité, som af Kongl. Maj:t den
1 april 1895 erhöll uppdrag att utarbeta och till Kongl. Maj:t inkomma
med lagförslag i nu berörda hänseende, vidhålla fortfarande den mening,
som omfattades af komiténs samtliga ledamöter, utom dess ordförande,
i syfte att med en månad — oktober — inskränka tiden för sedvanerättens
utöfvande inom sagda län.

Förutom de skäl för denna af komiténs flertal omfattade ståndpunkt,
hvilka finnas angifna så väl i motiven till komiténs förslag som
i samma förslag åtföljande protokoll och bilagor, hafva tillkommit ytterligare
ärendet belysande uttalanden från de nordliga länen, som ännu
mera stärkt oss i den öfvertygelsen, att den af komiténs flertal omfattade
åsigten i här ifrågavarande afseende är den rätta.

Sedan i de kommuner inom Vesterbottens län, hvilka af lagförslagen
hufvudsakligen beröras, så väl lapparne som den bofasta befolkningen
beredts tillfälle att af dem erhålla del samt öfver dem afgifva
yttranden, hade man kunnat förvänta, att de förra med stöd af den vid
komitébetänkandet fogade reservation skulle allmänt hafva påyrkat bibehållandet
af sin nuvarande rättighet att redan den 1 oktober flytta
utom områdena för sin sommarvistelse. Så har emellertid icke skett,
ehuru trågan blifvit i vederbörlig ordning af lappfogden föredragen
inför lappallmogen och deras ordningsmän. Deremot har den af komitén
föreslagna inskränkningen till den 1 november i denna deras flyttningsrätt
vunnit allmänt gillande icke allenast af den bofasta befolkningen,
utan äfven af ortsmyndigheterna.

Konungens befallningshafvande i de de tre nordligaste länen äro
derjemte ense derom, att den föreslagna inskränkningen är för den
bofasta befolkningen af stort behof, så vidt man icke vill utsträcka

Lagutskottets Utlåtande''''N:o 66. 7

lapparnes ersättningsskyldighet utöfver hvad lagförslagen innehålla, och
beträffande lapparne icke obilligt, då lagförslaget innehåller tydlig bestämmelse
derom, att lapparne äro fria från hvarje ansvar, om ovanligare
väderleksförhållanden nödga till tidigare flyttning. När det gäller
att väga den ena partens^ fördelar mot den andras olägenheter, kan ett
rätt bedömande vara att vänta endast af dem, som på nära håll varit
i tillfälle att opartiskt aktgifva på förhållandena. För komiténs flertal
ha ortsmyndigheternas, framför allt lappfogdarnes, uttalanden varit i
första rummet vägledande, icke de särskilda parternas af det egna inintresset
förestafvade, mer eller mindre vilseledande framställningar.»

Då utskottet nu går att angifva sin ståndpunkt i den fråga, som
uti omförmälda motion beröres, tillåter sig utskottet till en början meddela,
att utskottet tagit kännedom om samtliga de yttranden, hvilka af
så väl ortsmyndigheter som bofaste och lappar afgifvits öfver komiténs
förslag att beträffande andra län än Norrbottens inskränka lapparnes
ifrågavarande flyttnings rätt till månaderna november—april. Af dessa
yttranden framgår visserligen, att komiténs förslag, såsom motionärerna
erinrat, vunnit allmänt gillande af ortsmyndigheterna och den bofasta
befolkningen inom Vesterbottens län, men hvad Jemtlands län vidkommer
är förhållandet ett annat.

Såväl lappfogden som Konungens befallningshafvande inom sistnämnda
län hafva nemligen såsom det i främsta rummet Önskvärda
framhållit bibehållande af lapparnes flyttningsrätt i dess nuvarande utsträckning
under vilkor, att lapparne gjordes ovilkorligen ersättningsskyldiga
för den skada, som af deras renar förorsakades. Endast såsom
ett andra alternativ, hvilket borde komma i tillämpning allenast för den
händelse åt skadeersättningsskyldiglieten ej kunde gifvas det omfång,
som af dem förordats, hafva bemälda ortsmyndigheter föreslagit inskränkning
af lapparnes flyttningsrätt i öfverensstämmelse med komiténs
förslag.

Hvad öfriga ortsmyndigheter inom Jemtlands län .beträffar, må
nämnas, att kronofogdarne i såväl norra som vestra fögderiet af Jemtlands
län på det kraftigaste förordat bibehållande af lapparnes flyttningsrätt
i dess nuvarande utsträckning.

Dessa förhållanden synas utskottet förtjenta att uppmärksammas i
lika hög grad som de af motionärerna sammanfattade uttalanden från
ortsmyndigheterna i Vesterbottens län, då häraf med fog synes kunna
dragas den slutsats, att det åtminstone för vissa lappar föreligger
verkligt behof af flyttningsrättens bibehållande i dess nuvarande omfattning.

8 Lagutskottets Utlåtande N:o 66.

Ordföranden i förenämnda ^komité, presidenten von Steyern, har
för öfrigt uti sin mot komiténs förslag till lydelse af 1 §:s 2 mom. afgifva
reservation på ett, enligt utskottets mening, öfvertygande sätt
ådagalagt olämpligheten af rubbning i denna lapparnes rätt; och anser
sig utskottet derför böra återgifva, hvad af herr von Steyern i sådant
afseende anförts.

Efter att hafva förklarat sig ej kunna biträda förslaget att med
en hel månad inskränka den tid, under hvilken lapparne skulle få utöfva
den dem tillkommande sedvanerätt att vintertiden flytta på enskildes
mark nedom odlingsgränsen i Vesterbottens län och utom renbetesfjellen
i Jemtlands län, fortsätter herr von Steyern:

»Hvad Herjeådalen beträffar, har det oemotsagdt uppgifvits, att
flyttningarna der aldrig begynt förr än i medlet af november. Ändringen
är således för dessa trakter utan all betydelse, om det ock
måste medgifvas, att något hinder för dess genomförande på samma
trakter icke förefinnes.

Inom norra delen af Jemtlands län äro förhållandena annorlunda.
Renbetesfjellen äro der enligt lappfogdens uppgift beväxta hufvudsakligen
med gräs, men sparsamt med renmossa. När gräsbetet med september
månad upphör, och renmossan, som då måste tillgripas, tryter,
helst när stark isbildning på fjellen gör den för renarne oåtkomlig,
hafva lapparne, särskild! från Hotagens skattefjell, varit nödsakade att
redan i början af oktober flytta till de närmast belägna skogstrakterna.
De hafva derför förklarat det icke vara möjligt att bestämma en senare
flyttningstid än den 1 oktober. Häri hafva samtliga vid sammanträdet
i Föllinge närvarande kommunalombud instämt; de hafva varit ense
derom, att det icke kunde förmenas lapparne, åtminstore från vissa
fjell, att flytta redan den 1 oktober. För denna del af länet har således
komiterades förslag den betydelse, att det skulle beröfva lapparne
en förmån, som allmänt erkänts vara för bedrifvande af deras näring
nödvändig,. för att bereda de bofaste en förmån, på hvars åtnjutande
de uttryckligen förklarat sig icke gorå något anspråk. Det kan ej med
fog sägas, att de bofaste afgifvit denna förklaring utan att närmare
göra sig reda för dess innebörd. De underläto icke att vid tillfället
framhålla, att de ledo åtskillig skada af renarne under oktober månad,
men de medgåfvo tillika, att skadan endast gälde bergadt, i stackar
och häsjor utestående hö, och att den skulle förekommas, om det blefve
regel,^ att höet förvarades i lador. Detta mål uppstälde de bofaste derför
såsom mer eftersträfvansvärdt än uppskofvet med lapparnes flyttning,
och de hoppades vinna det genom bidrag till ladors uppförande

Lagutskottets Utlåtande N:o 66. 9

från jemtländska renbetesfjellens skogsfond. Denna hemställan hafva
komiterade nu i sitt betänkande understödt. Blir resultatet häraf, att
höet i allmänhet inom de delar af Jemtlands län, som vintertiden besökas
af lappar, kommer att förvaras i lador, är detsamma fullständigt
skyddadt redan före den 1 oktober, och all anledning saknas då att
förmena lapparne att komma vid den tiden. Skulle åter afsigten ej
vinnas, blefve under den af komiterade föreslagna lagstiftning lapparnes
belägenhet i dessa trakter ganska svår. Med förbudet för lapparne
att under oktober månad beträda enskild mark skulle nemligen, enligt
komiterades förslag i renbeteslagens 15 §, följa ovilkorlig skyldighet
att ersätta all skada, som under nämnda månad skedde å utestående
bergadt hö, och detta ehuru, enligt samma §, höstackarna ej skulle behöfva
vara inhägnade förr än den 1 november. Under oktober månad
således, då äfven vid ganska normala förhållanden, på hvilka det af
komiterade åberopade stadgandet om ovanliga väderleksförhållanden icke
eger tillämplighet, renarne ej kunna hållas qvar å de på renmossa
fattiga fjellen, utan, följande en naturlig drift, söka sig ned till skogslandet,
blifva lapparne ovilkorligen ersättningsskyldige för all skada,
som sker å de öfverallt utestående, öppna höstackarna. En sådan lagstiftning
är så föga egnad att stifta frid mellan lappar och bofaste, att
den fast mer skulle framkalla nya tvister och mångfaldigt ökade skadeersättningsanspråk.

Från Yesterbottens län hafva visserligen yrkanden om senare höstflyttning
framkommit, ehuru icke enhälligt. En socken, Dorotea, har
uttryckligen förklarat sig icke önska någon förändring. Ej heller inom
Åsele socken synes sådan, att döma af det vid sammanträdet i Lycksele
närvarande ombudets anförande, anses nödig. . De öfriga socknarne
hafva uttalat sins emellan stridiga önskningar, i det att några nöjt sig
med den 15 oktober, andra fordrat den 1 december, emedan först då
allt hö kunde vara hemfördt till gårdarne. Å lapparnes sida har uppgifvits,
att de under vissa år redan vid Mikaelitiden, men vanligen först
i medlet eller slutet af oktober, plägade öfverskrida odlingsgränsen, att
under sådana år, då mycken snö folie och isskorpa tidigt bildade sig
i fjellen, det vore för lapparne nödvändigt att kunna lemna dessa
redan vid Mikaelitiden, och att ändring i tiden för höstflyttningen således
icke vore möjlig.

I detta län gäller frågan icke kustsocknarnes intresse, ty till kustlandet
komma lapparne redan nu icke förr än i december. Frågan är
således endast den, huruvida till förmån för nybyggarne inom lappmarken
nedanför odlingsgränsen intrång skall göras i lapparnes flyttBih.
till Itiksd. Vrål. 1H(J8. 7 Samt. 31 Uiift. 2

10 Lagutskottets Utlåtande N:o 66.

ningsrätt. Skola fjellapparne, hvilka för lång tid af året redan undanträngts
från detta område, der de förut oinskränkt herskat, nu genom
lagstiftningens medverkan ytterligare kringskäras i utöfningen af en
rätt, af hvilken de synas vara i ett verkligt behof, borde för en sådan
lagstiftningsåtgärd åtminstone kunna bjudas kraftiga skäl. Komiterade
hafva inskränkt sig till att förklara, att de funnit förändringen önskvärd
från de bofastes synpunkt. För min del skulle jag snarare vilja
kalla den öfverflödig ur de bofastes synpunkt, derest komiterades förslag
i öfrig! komme att godkännas. Det är ostridigt, att äfven i dessa
trakter den skada, som renar i oktober månad kunna förorsaka, träffar
endast utestående hö. Till dess skyddande hafva komiterade här liksom
i Jemtlands län föreskrifvit uppförande af lador, och detta med
afl utsigt till framgång. Konungens befallningshafvande i länet yttrar
nemligen i sitt af komiterade åberopade utlåtande angående förändrad
lagstiftning för lapparne: »Öfverallt inom lappmarken finnes tillräcklig
tillgång på virke för att uppföra lador, hvilka blifva föga dyrare än
häsjor. Det är, för att använda ett mildt uttryck, endast bristande
företagsamhet, som gör, att den bofasta befolkningen fortfarande begagnar
sig af häsjor och icke uppför lador.» Skulle emellertid någon
trakt inom lappmarken finnas, der ladors uppförande blefve för kostsamt,
hafva komiterade för sådan trakt föreskrifvit uppsättande kring
stackar och häsjor af fullt skyddande stängsel, hvilket dock i Vesterbottens
läns lappmark, i motsats till hvad som föreslagits för Jemtlands
län, skulle vara färdigt i sammanhang med slåttern, d. v. s. i regeln
under september månad. I dessa trakter skall alltså, om lagen åtlydes,
allt hö, som är af något värde, vara genom de bofastes egen åtgärd
fullständigt skyddadt före den 1 oktober. Det gräs, som efter den
tiden växer eller ligger slaget på marken, torde vara af den beskaffenhet,
att det ej förtjenar något skydd. Hvartill det under sådana förhållanden
skulle gagna att förbjuda lapparne att flytta före den 1 november,
är jag ej i stånd att inse. Ej ens den bofaste, som försummat
åtlyda lagen, kan af förbudet hemta något verkligt gagn. Häri
skulle kunna göra det, om det vore honom möjligt att under oktober
månad från utängsslåtterna hemföra sitt ohägnade hö till gården. Men
efter allas sammanstämmande vittnesbörd kan detta i någon nämnvärd
utsträckning ske först sedan kärr och myrar tillfrusit, d. v. s. i november
och december. Yrkandet att få tiden framflyttad till den 1
december kan man derför förstå; att stanna vid den 1 november förefaller
deremot ur den bofastes synpunkt skäligen ändamålslöst.»

Af nu anförda skäl, och då, enligt hvad utskottet af de öfver

Lagutskottets Utlåtande N:o 66. 11

komiténs förslag afgifna yttranden inhemta!, det särskild! för Frostvikens
och Hotagens lappar skulle vålla afsevärda olägenheter att inskränkas
uti sin fly tingsrätt, har utskottet ansett herrar Crusebjörns
och Dahlstedts motion icke böra föranleda till ändring af 1 §:s 2 mom.
i dess lydelse enligt Kong!. Majt:s föreliggande proposition.

,;>s; . ''i ''■

6 §•

Denna paragraf innehåller, jemte föreskrift derom, att de trakter,
der lapparne ega uppehålla sig under hvarje tid af året, skola indelas
i lappbyar, förbud vid ansvarspåföljd för lappar, tillhörande en lappby,
att under maj, juni, juli, augusti och september månader uppehålla sig
med sina renar inom annan lappbys område.

I sin motion har herr Lindhagen yrkat, att förbudet mot vistelse å
annan lappbys område måtte, åtminstone för Jemtlands län, utsträckas
till hela året. Efter att hafva framhållit, huru angeläget det vore, att
lapparne i möjligaste måtto hölles skilda från hvarandra i afseende å
de områden, der de söka bete för sina renar, och att en dylik särskiljning
borde i möjligaste man genomföras äfven mellan de till en och
samma lappby hörande lappar beträffande betet inom lappbyns eget
område — en fråga, hvilken utskottet får närmare behandla vid 9 § —
åberopar motionären till stöd för sitt yrkande, att de olika lappbyarna
icke borde under någon del af året få anlita hvarandras områden, de
påståenden, som under ärendets förberedande behandling framkommit
härutinnan, så ock de faktiska förhållanden, som enligt motionärens
åsigt tala för en så skarp särskiljning.

För bedömande af motionärens förslag torde utskottet få närmare
redogöra för hvad i frågan förekommit såväl vid sammanträdena inför
lappkomitén som sedermera i de utlåtanden, hvilka afgifvits öfver
komitérades förslag. Så vidt utskottet kunnat finna, har i afseende å
Norrbottens län något behof af de olika lappbyarnes särskiljning jemväl
för vintertiden icke blifvit påstådt. För Vesterbottens län har lappfogden
yrkat, att förbudet mot beträdande af annan lappbys område
borde gälla äfven under oktober, ett yrkande, som väl tyckes väsentligen
utgå från den förutsättningen, att i den blifvande nya lagen lapparne
skulle förbjudas att före november månads ingång företaga sina
vinterflyttningar, men hvilket dock kan tänkas vara afsedt äfven för
det fall, att, såsom enligt det kong], förslaget skulle blifva förhållandet,
lapparnes flyttningsrätt finge inträda redan med oktober månad. Lappfogdens
ifrågavarande yrkande har vunnit understöd af Konungens befallningshafvande
i länet. Hvad Jemtlands län beträffar, framhölls, vid sammanträde

Lagutskottets Utlåtande N:o 66.

inför komitén, af dåvarande lappfogden Suwe, att särskilt i Ovikens^
Tennas och Idre lappbyar intrång egt rum vinteididen af lappar från
Åre—Storsjö lappby. För dem, hvilka i likhet med Tennäs-lapparne
året om stannade på sina fjäll, vållade detta stor skada såväl på betet
som derigenom, att de främmande renarne vid återvändandet toge med
sig andras renar, bvilket försvårade renvården. När yttranden från
orterna inhemtades öfver komitérades förslag, förnyades såväl af lappar
som af bofaste i Tennäs yrkandet, att hvarje lappby måtte året om
hålla sina renar borta från annan by. Derigenom, att Åre—Storsjö
lappby tilläte sina renar ströfva in på Tennäs lappb}''S betestrakter,
förorsakades, utom. minskning i betet, att den förra lappbyns renar,
som vore i hög grad förvildade, skingrade och bortförde en stor del
af den senare lappbyns tamda hjord, hvilken sedermera blefve ett lätt
byte för vargar och tjufskyttar. Lapparue i Idre lappby önskade jemväl
att hela året vara fredade för andra byars renar, enär betet å deras
område vore behöfligt för deras egen bergning. Nuvarande lappfogden
inom Jemtlands län förenar sig ock i yrkandet, att lappbyarne borde
året om vara skilda från hvarandras områden. Han anför, hurusom det
nu ifrågavarande förbudet väsentligen tillkommit i ändamål att bereda
skydd för gräsbetet. För Jemtlands län vore emellertid nödigt, att
sk}rdd bereddes jemväl renmossan. Flera lappbyar uppehölle sig mestadels
hela året inom egna områden, och de öfriga med få undantag
sökte för undvikande af skadegörelse å hö qvardröja så länge som
möjligt och ibland under gynsamma år ända till årets slut, dervid renarnes
föda naturligen vore renmossa. För ändamålet sparades ock
inom väl ordnade lappsamhällen en viss trakt. Skulle nu andra lappar
få flytta dit, lede rätte innehafvarne intrång och skada. Hvad lappfogden
sålunda framstält har Konungens befallningshafvande i Jemtlands
län för sin del biträda

Onekligen tala de sålunda afgifna yttrandena för, att en utsträckning
af den i paragrafen stadgade förbudstiden beredes. Att träffa
någon allmän föreskrift härom synes emellertid icke vara af nöden och
knappast låta sig göra. För Norrbottens län har, såsom nämndt, någon
utsträckning icke blifvit föreslagen. För Vesterbottens län har den
satts i fråga, dock egentligen endast för oktober månad, och detta,
såsom det vill tyckas, hufvudsakligen för det förutsatta fall, att lapparne
icke skulle blifva berättigade att företaga sina sedvanliga flyttningar
förrän med november månads ingång. För Jemtlands län har
den påyrkats för hela året, men behofvet häraf tyckes der icke göra
sig gällande utom för vissa särskilda lappbyar. Man kunde följaktligen

Lagutskottets Utlåtande N:o 66.

löpa fara att, genom att gifva förbudet eu allmän affattning, skapa
olägenheter på ett håll, medan man å andra åstadkomme en bättre sakernas
ordning. Utskottet antager, att bästa sättet att lösa föreliggande
fråga vore att låta förbudstidens utsträckning för särskilda orter ankomma
på Kongl. Maj:ts pröfning, och att således frågan bäst kunde
ordnas genom en tilläggsföreskrift till 6 § af det innehåll, att, derest
för särskilda lappbyar skulle visa sig behöflig!, att förbudet att vistas
inom annan lappbys område utsträcktes att gälla äfven för annan tid
af året, än som i §:en vore bestämdt, Konungen skulle ega att derom
förordna; och framställer utskottet här nedan förslag omändrad lydelse
i sådant hänseende af 6 §.

9 §•

I denna § har, med syfte att åstadkomma en bättre ordning inom
de särskilda lappbyarne, intagits föreskrift derom, att för hvarje lappby
skall finnas en byordning, innehållande, i den mån sådant finnes erforderligt,
föreskrifter angående ordningen för renskötselns bedrifvande
inom byn eller eljest angående förhållandet mellan lapparne inbördes.
Sedan lapparne inom byn lemnats tillfälle att uppgöra förslag till sådan
ordning, deri jemväl finge stadgas vite af två till ett hundra kronor för
underlåtenhet att ställa sig densammas föreskrifter till efterrättelse,
skulle Konungens befallningshafvande ega att efter kronobetjeningens
och lappfogdens hörande i ärendet besluta och byordningen till efterlefnad
utfärda. rf

Bland de i paragrafen exempelvis angifna ämnen, som borde blifva
föremål för närmare reglering i byordningarna, angifves »fördelning åt
sommarbetet inom lappbyn eller ordnandet i öfrigt af betesrättens utöfning».
Med afseende å denna föreskrift har herr Lindhagen i sin
motion, dock utan att göra något bestämdt yrkande, velat till öfvervägande
framställa, huruvida, i hvad män och på hvad sätt de olägenheter,
dem man afsett att genom sagda bestämmelser motverka,
kunde anses blifva genom stadgandet på ett tillfyllestgörande sätt undanröjda.

Han erinrar derom, att den nu gällande ordningen, enligt hvilken
inom hvarje lappby renbetet är gemensamt för alla till byn hörande
lappar, genomfördes i 1886 års lagstiftning, under det dessförinnan'' å
vida öfvervägande delar af lappmarkerna den ordning utbildat sig, att
enskilda lappar egde uteslutande betesrätt å särskilda delar af byns
område. Han erinrar vidare, att — på sätt framhållits af den komité,
som utarbetade det till grund för 1886 års lag liggande förslag — in -

14 Lagutskottets Utlåtande N:o 66.

delningen i lappbyar egt rum äfven i forna tider och att från början
mgep fördelning af byarnes områden mellan deras medlemmar förefunnits,
ett förhållande, som ock framgent bibehållit sig inom Torneå
och Luleå lappmarker af Norrbottens län, men att deremot uti öfriga
delar af lappmarkerna gränser så småningom uppstått inom byarne.
Detta hade under tiden före 1886 års lagstiftning utbildat sig derhän,
att uttrjmklig införsel mot erläggande af viss afgift beviljades af länsstyrelserna
enskilda lappar å vissa land, till hvilka uteslutande rätt
sedermera ansågs tillkomma de sålunda inrymde och deras familjer.
Med den sålunda uppkomna ordningen hade emellertid 1886 års lagstiftning
brutit. Den befintliga indelningen i särskilda land hade, efter
hvad sistnämnda komité framhållit, visat sig medföra endast trängsel
och brist å ett håll, öfverflödigt utrymme å ett annat. Enligt samma
komites förmenande kräfdes derför en återgång’ till hvad i gamla tider
gält,. och med godkännande af denna uppfattning hade 1886 års lag
legitimerat byindelningen, men undandragit de särskilda innehafvarne
af lappskattelanden och skattefjellen allt rättsskydd för deras innehaf
och för de anordningar, som de till gagn för renskötseln eller till egen
beqvämlighet och trefnad der vidtagit,

I denna uti 1886 års lag genomförda uppfattning, att betet borde
vara gemensamt för hela lappbyn, hvilken uppfattning tvifvelsutan, då
den Damkorn, syntes påtagligen rigtig, finner motionären hufvudsakligaste
anledningen till det förfall, som inträdt i fjellapparnes renskötsel
inom Vesterbottens och Jemtlands län, och han ifrågasätter, om ej en återgång
borde försökas till hvad som gält före 1886 års lag. Han anför
och åberopar i detta hänsende de yttranden, som afgifvits af lappfogdarne
inom nämnda båda län, till hvilka yttranden, intagna i motionen,
utskottet tillåter sig hänvisa, och han framställer derefter följande
frågor:

»Hur skall man kunna återgifva lapparne i Vesterbottens och Jemtlands
län den mer eller mindre förlorade hemkänslan, som utgör ett
så mägtigt och oumbärligt bindemedel för ordnade förhållanden? Böra
ej för detta ändamål de särskilda lappfamiljerna anvisas bestämda områden
på de platser, der de sedan gammalt haft hemvist? På hvilka
vilkor böra dessa upplåtelser ske, så att å ena sidan lapparne känna
sig trygga i sin besittning, men å andra sidan möjlighet bibehålies att
kunna i mån af behof reglera områdestilldelningen? Hvilka grunder
kunna tillämpas vid fördelningen af renbetena i syfte att befrämja en
jemnare förmögenhetsställning bland lapparne och särskild! förebygga,
att ej det öfvertag, de rika lapparne lära erhållit genom den uppkomna

Lagutskottets Utlåtande N:o 66. 15

oredan, vid en blifvande områdestilldelning länder dem obeliörigen till
fördel? Kunna härvid mått och steg vidtagas, så att större vigt lägges
vid en omsorgsfull och rationel renskötsel än vid ett skadligt uppdrifvande
af renstockens storlek? År det ej gagneligt, att de upplåtna
nyttjanderätterna såsom förut stadfästas genom skriftliga, af Konungens
befallningshafvande utgifna upplåtelsebref? Hvilka ytterligare åtgärder
kunna erfordras för att bereda nyttjanderätten det rättsskydd, som på
grund af områdenas större begränsning eller andra förhållanden må
erfordras? År det ej rigtigt samt för höjande raf lappens sjelfkänsla
och sociala ställning äfven angeläget, att, såsom förut, alla lappar erlägga
någon liten skatt för sina besittningar?»

Under anförande, att alla dessa frågor icke blifvit af senaste lapplagskomité
tillräckligt beaktade, och med särskild hänsyn dertill, att i
komiténs betänkande säges om de angelägenheter, som skola ordnas i
by ordningarna, att de i första hand äro en lapparnes inre angelägenhet
och ej böra göras till föremål för den allmänna lagstiftningen, finner
motionären tvekan kunnas hysas derom, huruvida ofvannämnda stadgande
i ,9 § inrymmer antagliga utsigter till en tillfredsställande lösning
af spörsmål, hvilka förefalla mer än andra bort lösas företrädesvis
genom direkt ingripande af statsmagten. I hvarje fall finner han det
vara af vigt, att uppmärksamheten fästes på hvad saken egentligen
gäller, samt att det väl kan ifrågasättas, om ej åtminstone till väckelse
och ledning för framtiden i 9 § lämpligen borde äfven allmänt angifvas
de ändamål, som med fördelningen af renbetena måste ytterst vinnas.

Onekligen har motionären genom denna sin framställning berört
en af de vigtigaste, men ock en af de mest svårlösta frågor rörande
lappväsendet. Påtagligt är, att den vid tiden för 1886 års lagstiftninggällande
ordning innebar i sig sådana oegentligheter, att den ej längre
kunde oförändrad bibehållas, men felet var måhända, att, då den dittillsvarande
fördelningen inom iappbyarne upphäfdes, intet blef satt i
stället. Att nu genom ett direkt ingripande af lagstiftningsmagten
söka råda bot för de uppkomna svårigheterna torde efter utskottets
förmenande svårligen låta sig göra. En föreskrift t. ex. om rätt och
skyldighet för Konungens befallningshafvande att, genom formliga upplåtelsebref
till särskilda lappar, bereda inrymning i särskilda land synes,
äfven om mer eller mindre vidtgående förbehåll gjordes i fråga om
helgden af den nyttjanderätt, som genom inrynmingsbrefven upplätes,
lätt nog kunna i framtiden gifva anledning till enahanda svårigheter
som de, hvilka 1886 års lag afsåg att undanrödja. Jemväl mot andra
föreskrifter, syftande till eu direkt och omedelbar reglering i lagstift -

La fint skott ds Utlåtande N:o 66.

ningsväg af dessa förhållanden, synes dessas egen natur lägga hinder,
åtminstone för det närvarande. Att vid den fördelning af sommarbetet,
som i och med de blifvande byordningarna bör komma
till stånd, skälig hänsyn skall, såsom motionären önskar, tagas dertill,
att de särskilda lappfamiljerna anvisas uppehållsställen å de platser,
der de sedan gammalt hatt hemvist, finner utskottet rigtigt, men antager
jemväl, att en i lagen intagen föreskrift härom icke skulle kunna
göras ovilkorlig, utan sakens närmare reglering i allt fall väsentligen
öfverlåtas åt den pröfning af förhållandena, som vid byordningarnas
fastställande skall ega rum. På hvilka vilkor de eventuella upplåtelserna
böra ske, så att å ena sidan lapparne känna sig trygga i sin besittning,
men å andra sidan möjlighet bibehålies att kunna i mån af
behof reglera områdestilldelningen; hvilka grunder kunna tillämpas vid
fördelningen af renbetena i syfte att befrämja en jemnare förmögenhetsställning
bland lapparne och särskildt förebygga, att ej det öfvertag,
de rika lapparne erhållit genom den uppkomna oredan, vid en blifvande
områdestilldelning länder dem obehörigen till fördel; huruvida härvid
sådana mått och steg kunna vidtagas, att större vigt lägges vid en
omsorgsfull och rationel renskötsel än vid ett skadligt uppdrifvande
af renstockens storlek; — allt detta är frågor, som vid sommarbetets
fördelning naturligen måste komma under noggrant öfvervägande, men
som, så vidt utskottet kan finna, enligt sakens egen beskaffenhet undandraga
sig all reglering på förhand genom allmänna lagbud. Utskottet
tilltror icke sig att kunna i sådant hänseende afgifva förslag och håller i
öfrigt knappast något annat möjligt än att, på sätt lagen afser, till en
början gorå dessa frågor till föremål för reglering in casu af länsstyrelserna
i samråd med lapparne sjelfva. Efter utskottets mening torde
man få hoppas, att den reglering, som enligt 9 § vidtages, skall blifva
uppslag och begynnelse till en bättre sakernas ordning. Möjligen skola,
sedan byordningar kommit till stånd och fått verka, materialier härigenom
så småningom samlas för att kunna i lagstiftningsväg närmare
ingripa i detta ämne. För det närvarande synes man icke kunna komma
längre än till hvad lagen i denna del innehåller, dervid utskottet emellertid
vill påpeka, dels att länsstyrelserna, för att meddela bestämmelser
om sommarbetets reglering, icke äro beroende af lapparnes initiativ
och samtycke, dels att man helt visst icke behöfver befara, att länsstyrelserna
skola förbise ifrågavarande spörsmål, hvilket uppenbarligen
är det vigtigaste bland alla dem, som 9 § berör, hvadan också någon
‘särskild erinran om hvad denna sak egentligen gäller icke torde, på
sätt motionären förmenar, behöfva inflyta i förevarande lagrum. Med

Lagutskottets Utlåtande N:o 66.

afseende å hvad sålunda blifvit anfördt har utskottet funnit sig icke
kunna eller böra i denna del af ämnet föreslå några andra eller närmare
bestämmelser än hvad lagförslaget innehåller.

14 och 15 §§.

Dessa paragrafer innefatta stadganden om lapparnes skyldighet att
ersätta skada, som af deras renar föröfvas. Efter det sätt, hvarpå
dessa stadganden blifvit affattade, skulle i vissa — låt vara mindre
afsevärda — fall lappen icke blifva ersättningsskyldig för skada, som
blifvit af hans renar föröfvad å trakt, der han alls icke eger att med
renar vistas under någon tid af året.

Sistberörda förhållande har föranledt herr Lindhagen att i sin
motion påyrka ändring af förevarande paragrafer i syfte att i lagen
måtte intagas bestämmelse derom, att skada, som af lapparnes renar
förorsakas å trakt, der lapparne icke ega rätt att med renar uppehålla
sig under någon tid af året, skall i hvarje fall af renarnes egare ersättas.
Motionären erinrar, att såväl flertalet inom senaste lappkomité
som ock högsta domstolen föreslagit, att i lagen måtte intagas bestämmelser
i sådant syfte, men att i enlighet med den mening, som
uttalats af komiténs ordförande, en dylik föreskrift ej influtit i Kongl.
Maj:ts förslag af skäl, att den ej ansetts behöflig, men sannolikt skola
föranleda talrika tvister om tillvaron eller icke tillvaron af sedvanerätt.

I afseende härå anför motionären: »Förhållandet mellan lappar

och bofaste har hitintills gestaltat sig så, att stridigheterna varit många,
men rättegångarne sällsynta; och de omständigheter, som gjort, att man
å ömse sidor fruktat inlåta sig på en oviss och dyr process, skola nog
fortfarande visa sig verksamma i enahanda riktning, äfven om det föreslagna
stadgandet komme till stånd. Sannolikt skulle dettas tillämpning
ifrågasättas endast i klara fall; och enligt erfarenheten betalar
lappen oftast godvilligt, när han finner sig ej kunna undgå ersättningsskyldighet.

Men det ifrågasatta stadgandet kan derutöfver möjligen få eu ganska
stor betydelse, såsom egnadt att motverka de öfverklagade olägenheterna
af sedvanerättens lagfästande, på samma gång derigenom visas ett visst
billigt tillmötesgående mot den allmänna och ständigt återkommande
fordran från bofaste, att lappen skall ovilkorligen ersätta all skada. Då,
såsom man påstår, lappen numera, i medvetande af lagens innehåll,
mångenstädes missbrukar sin sedvanerätt, så bör hvarje hot i lagen om
ovilkorligt och känbart äfventyr för denna rätts öfverskridande verka
till att afhålla honom derifrån. Lappen är till sin natur sorglös och
Bth. till Riksd. Prot. 1898. 7 Smil. 37 Haft. 3

18 Lagutskottets Utlåtande N:o 66.

lättsinnig. Och man gör honom bestämdt obotlig skada genom att visa
benägenhet lossa på sådana band, som tvinga honom att taga hänsyn
och tänka sig för något litet.

Enligt högsta domstolens erinran eger stadgandet vidare en särskild
betydelse för de orter, hvarest lappar förut icke vistats, men der å kronans
mark, såsom i § 30 förutsättes, åt lapparne upplåtas renbetesland. En dylik
upplåtelse egde 1888 rum å Sårna kronopark i Dalarne, hvaraf bildats Idre
lappby. Ett förslag till ny dylik disposition af kronoparker inom Sårna
föreligger för närvarande till behandling i finansdepartementet. Och ingen
vet, hvad framtiden i den vägen genom händelsernas tvång eller vederbörandes
välvilja ytterligare kan bära i sitt sköte.»

Hvad motionären sålunda anfört synes utskottet innefatta fullt
giltiga skäl att biträda den åsigt, som, omfattad af komiténs flertal, af
högsta domstolen utan meningsskiljaktighet förordats, och har utskottet
i det förslag, utskottet nedan afgifver, tillagt, såsom ny 16 §, erforderlig
bestämmelse härutinnan, hvaraf sedan i sin ordning föranledts dels vissa
ändringar i 14 och 15 paragraferna, dels ändrad nummerföljd af det
kongl. förslagets öfriga paragrafer, dels ock ändring af vissa der förekommande
hänvisningar.

Förslagets 15:de § innehåller bestämmelser om ersättning för skada,
som af lapparnes renar föröfvas å bergadt hö, hvilket lemnats utestående
i stack eller hässja, samt innehåller i första mom. den föreskriften,
att inom Norrbottens och Vesterbottens läns lappmarker egaren ej är
berättigad till ersättning i annat fall, än då skadan tillkommit med uppsåt
eller genom vårdslöshet vid renarnes bevakning, samt att, om skadan
sker inom annan trakt under tid, då lapparne ega att med renar vistas
å trakten, enahanda bestämmelse skall gälla. Har utom Norrbottens
och Vesterbottens läns lappmarker bergadt hö lemnats utestående å tid,
då lapparne icke egde att å trakten uppehålla sig, skall enligt mom.
2 skada, som derå af renar förorsakas, ersättas af renegaren, ändå att
den ej tillkommit på sätt i mom. 1 sägs. I dessa föreskrifter har i den
af herr Norberg afgifna motion yrkats den ändring, att i fråga om
Jemtlands län skada, som af renar förorsakas på bergadt hö, hvilket
icke blifvit infördt i lada, utan lemnats utestående å mark, i stack eller
hässja, skulle — äfven då skadan skett å tid, då renegare varit berättigad
att med sina renar uppehålla sig å de bofastes egor — ersättas
af vederbörande renegare jemväl i det fall, att skadan icke tillkommit
med uppsåt eller genom vårdslöshet vid renarnes bevakning.

Lagutskottets Utlåtande N:o 66.

Till stöd för sin hemställan anför motionären: »Eu lag, hvarigenom
lappen blir tillförsäkrad rättigheter utan motsvarande skyldigheter, skall,
efter hvad å ort och ställe inhemtad mångårig erfarenhet om lappens
lefnadsvanor förr och nu gifver vid handen, ingalunda leda till lappens
välfärd. Tvärtom skulle lappen genom en sådan lagstiftning komma
att lockas till en fortfarande liknöjdhet i vården af sina renar, eu vårdslöshet,
som han under de senare åren tyvärr låtit komma sig till last
och som ovilkorligen måste till slut leda till hans ruin. En dylik lagskall
ej heller af de bofaste kunna emottagas med tillfredsställelse.

Till belysning af förhållandena, sådana de te sig inom de jerntländska
socknarne, hvjlka jag närmast känner till, skall jag tillåta mig
att påpeka, att inom dessa socknar består hemmansegarens skörd uteslutande
af det hö, som han får afberga å sina gränsvallar samt myroch
utängs-slåtter. Fastän belägna ända till 2 å 3 mil från bostaden,
kan han å dessa slåtter årligen afberga 40 å 50, ja ända till 70 lass
hö, som, i brist på skog, hvaraf lador kunna uppföras, uppsättas i stackar
eller hässjor. På första snöföre eller då myrar och träsk blifvit så tillfrusna
att de äro farbara, vanligen i november, hemköres detta hö till
gården. Och efter tillgången af det hö, som bonden då erhåller från
sin myr- och utängs-slåtter, är det som han uppsätter sin kreatursbesättning
för vintern. Häraf inses lätt, att sjelfva existensvilkoret för jordbrukaren
i dessa fjelltrakter ligger till hufvudsaklig del just i dessa
slåtter.

Vidare utgör tillgången af myr- och utängs-slåtter till väsentlig de!
grunden för uppskattningen af hemmanets värde, efter hvilket egaren
måste erlägga rätt betungande skatter och onera af alla slag — alldeles
på samma sätt som öfriga jordbrukare i Sverige måste erlägga skatt
för sina hemman.

Häraf torde följa, att den bofastes egendom icke bör lemnas till pris
åt lapparnes liknöjdhet eller godtycke — hvilket tvifvelsutan skulle blifva
fallet, derest ofvan anförda bestämmelse blefve lag. Ty då de flesta skadorna
inträffa långt borta i ödemarken, der ingen menniska finnes, utom
möjligen renarnes vårdare, och då det i följd häraf merendels är omöjligt
för den bofaste att förebringa bevisning derom, att skadan skett
genom renvårdarnes uppsåt eller vårdslöshet, är det föreslagna stadgandet
af den beskaffenhet, att — derest lapparue vilja begagna sig af de
invändningar, till hvilka lagen inbjuder — de tillfällen, då ersättning
skulle kunna utbekommas, ingalunda blefve regel, utan tvärtom sällsynta
undantag.

Lagutskottets Utlåtande N:o 66.

Utan ett fullständigt genomförande af grundsatsen: ersättning i
hvarje fall åt den bofaste för af renar förorsakad skada å åtminstone
bergad och i stackar eller på annat, sätt förvarad gröda, skall helt visst
ändamålet med den nya lagstiftningen väsentligen förfelas, och stridigheterna
mellan lapparne och de bofaste komma att fortfara.

Lyckligtvis äro de med renvården förknippade svårigheterna ej af
den beskaffenhet, som den dermed mindre invigde förestält sig. Ty
om det är en sanning, att lappen icke under alla förhållanden kan hafva
renhjordarne så i sin hand som den bofaste sin boskap, så är det å
andra sidan visst, dels att han med hänsyn till beskaffenheten af de
trakter, der han vanligen betar sina renar, i allmänhet ej behöfver en
sådan magt öfver hjorden, dels också att han med mera arbete på renarnes
tämjande och på vallhundarnes dressyr kan under vanliga förhållanden
utöfva en sådan magt.

Erfarenheten hittills inom Jemtlands län gifver också vid handen,
att de flesta skador uppkomma genom renvaktarens vårdslöshet; att
ordentliga lappar kunna undgå all skadegörelse och följaktligen slippa
utgifva ersättning för sådan; samt att, der skada skett, de redbara lapparne
icke undandraga sig att ersätta densamma, äfven der ersättningssökanden
icke kunnat visa uppsåt eller vårdslöshet. Erinras bör
äfven, att vid de sammanträden, som hållits med de jemtländske lapparne
för inhemtande af deras yttranden öfver lappkomiténs förslag,
lapparne allmänt ansett det vilkor för ersättningsskyldigheten, att
skadan skall hafva skett genom uppsåt eller vårdslöshet, saklöst kunna
bortfalla.

Under tiden före de närmast förflutna 20 åren eller så bortåt hörde
det till sällsyntheterna, att skada å höstackarne blef föröfvad genom
renar, fastän lapparne vintertiden då liksom nu nedsatte sig med sina
renar på de bofastes egor. Och det synes mig klart, att svårigheterna
med att hålla renarne ifrån höstackarne äro vida mindre nu, sedan renbeteslanden
på sista tiden blifvit väsentligen utvidgade.»

Genom sitt förevarande förslag har motionären bragt å bane en
af de mera omtvistade frågorna rörande rätta ordnandet af förhållandet
mellan lapparne och de bofaste, en fråga, som särskildt inom Jemtlands
län varit, föremål för mycken och liflig förhandling.

I afseende å den grundsats, som funnit uttryck i 15 §, vill utskottet
erinra, ätt densamma icke är att anse såsom en nyhet för den nu föreslagna
lagstiftningen. Den återfinnes i 11 § af nu gällande lag, i hvilken
för lappmarkerna inom Norrbottens och Vesterbottens län samt de
delar af Jemtlands län, der hemmanen blifvit skattlagda efter den för

Lagutskottets Utlåtande N:o 66.

Vesterbottens läns lappmarkar gällande metod, stadgas, att, om slaget
och bergadt hö å äng eller utängsslåtter af viss beskaffenhet icke förvaras
i lador utan i stackar eller hässjor, egaren ej är berättigad till
ersättning för skada, som derå af renar förorsakats, så framt ej antingen
stacken eller hässjan varit försedd med sådant stängsel, som af
Konungen blifvit förordnadt, eller skadan tillkommit med uppsåt eller
genom grof vårdslöshet vid renarnes bevakning.

Beträffande den form, hvarunder samma grundsats ingått i den nu
föreslagna lagen, tillåter sig utskottet hänvisa till hvad i komiterades
betänkande derom anföres. Komiterade yttra härom följande: »Att å

trakter, der renskötsel och jordbruk måste bestå vid sidan af hvarandra,
den bofaste bör vara skyldig att vid bergad grödas förvarande ute
å mark vidtaga särskilda åtgärder för att freda densamma mot renar,
synes komiterade fullt befogadt. Nu gällande bestämmelser i ämnet
hafva dock visat sig mindre tillfredsställande. Dels har nemligen pa
många orter uppförandet af det föreskrifna stängslet kring höstackarna
antingen underlåtits eller verkställts först efter det höskörden i sin helhet
varit afslutad, hvarigenom stackarna under lång tid fått stå ostängda,
dels har stängslet icke visat sig för det afsedda ändamålet tillfyllestgörande,
enär det, så snart snö hopat sig vid detsamma, ej förmått
afhålla renarne från höet. Derför och då effektivt skydd i ifrågavarande
hänseende ej lärer kunna åstadkommas annorlunda än genom höets införande
i lador, hafva komiterade ansett sig böra såsom regel uppställa,
att bergadt hö skall förvaras i lada, och att lappen icke är ansvarig
för skada, som hans renar göra bergadt hö, hvilket icke blifvit sålunda
förvaradt, utan lemnats utestående å mark. Komiterade våga äfven
hoppas, att de bofaste sjelfve snart skola komma till insigt derom,. att
höets införande i lada ligger i deras eget välförstådda intresse, i ty
att sålunda förvaradt hö blir till sin beskaffenhet vida bättre än det,
som lemnas utestående långt in på vintern under bar himmel utsatt
för väderlekens vexlingar. Det invändes visserligen, att de vidt spridda
och långt ifrån gårdarna befintliga slåtterlägenheterna på många ställen
äro så små, att de gifva endast V* till 1 i skrinda hö, och att uppförande
af lador på hvarje sådan lägenhet blefve allt för dyrt. I likhet med
Konungens befallningshafvande i Vesterbottens län kunna dock komiterade
ej finna annat, än att det vore en ren vinst för den bofasta befolkningen,
om sådana slåtterlägenheter upphörde att användas, då
skörden — inbegripet höets hemforslande — är ganska tidsödande och
kräfver ett arbete, som, användt till odling och dikning i närheten af
hemmet, skulle lemna cn vida större behållning. Då emellertid, såsom

Lagutskottets Utlåtande N:o 66.

från de bofastes sida äfven anmärkts, kostnaden för uppförande af lador
kan å vissa trakter, der tillgången på virke är ringa eller eljes särskilda
förhållanden dertill föranleda, blifva oskäligt stor i förhållande
till den nytta, som dermed vinnes, har det ansetts böra ankomma på
Konungen att för dylik trakt förordna, att ersättning för skada å bergadt
hö i stack eller hässja skall utgå jemväl i det fall, att stacken
eller hässjan varit försedd med sådant stängsel, som Konungens befallningshafvande
med hänsyn till förhållandena på orten förordnar.

Den skyldighet, som komiterade sålunda ansett böra åläggas den
bolaste att förvara sitt bergade hö i lada eller undantagsvis inom stängsel,
bör naturligen först och främst gälla inom Vesterbottens och Norrbottens
läns lappmarker. Den bör ock, med hänsyn till det sätt, hvarå
inom lappmarkerna egor, der lapparne hafva och der de icke hafva
sommarbetesrätt, äro blandade om hvarandra, vara lika för all slags
jord och för alla tider af året. Inom lappmarkerna böra alltså de bofaste,
så snart höet bergats, införa detsamma i lada eller, der sådant
är särskildt medgifvet, stänga deromkring. Hvad derefter angår trakter
utom lappmarkerna, der lapparne endast hafva sedvanerätt till vistelse
vintertid, så äro under denna tid förhållandena så till vida likartade med
lappmarkernas, att den bofaste med sin näring och lappen med sina
renar då måste finnas inom samma område. Om dervid den bofaste
förvarade sitt hö i lador, skulle möjligheten för renarne att åstadkomma
skada å hans mark vara nedbragt till ett minimum. Med hänsyn härtill
och då de skäl, som anförts för de i ifrågavarande hänseende föreslagna
bestämmelser, ega giltighet äfven för trakter utom lappmarkerna,
som lapparne på grund af sedvanerätt besöka, hafva komiterade ansett
samma bestämmelser böra gälla äfven för sistnämnda trakter, dock naturligen
allenast under den tid lapparne få vistas der. Härigenom skulle
ock vinnas, att den i nu gällande renbeteslags 11 § förekommande,
enligt komiterades mening ej tillräckligt motiverade och i det dagliga
lifvet lätt förbisedda skilnaden mellan jemtländska hemman, som skattlagts
efter olika metoder, komme att försvinna.

Deremot föreligger uppenbarligen ingen anledning att ålägga den
bofaste utom lappmarkerna några särskilda förpligtelser i afseende på
höets förvarande under den tid af året, då sedvanerätten ej gäller och
då sålunda trakten i sin helhet skall vara fri från renar. Sker under
denna tid skada å bergadt hö, bör lappen derför vara ovilkorligen ersättningsskyldig.
•

Under alla förhållanden bör enahanda ersättningsskyldighet, såsom
i nu gällande lag stadgas, åligga lappen i det fall, att skadan tillkom -

Lagutskottets Utlåtande N:o 66.

mit af uppsåt eller genom vållande hos renvaktaren, oafsedt hvar skadan
skett och huru höet förvarats.))

Komiterade tillfoga, att enligt deras mening de helsosamma verkningarna
af den lagstiftning, de föreslagit, borde kunna i väsentlig mån
betryggas och ytterligare främjas genom ändamålsenliga administrativa
åtgärder. Komiterade hafva i detta hänseende särskildt erinrat om
hvad som kunde vinnas genom ett fruktbärande bruk af öfverskottsmedlen
å jemtländska renbetesfjällens skogsfond. Efter att hafva redogjort
för denna fonds ställning tillägga komiterade i fråga om lämpliga
användningssätt af påräkneliga öfverskottsmedel följande: »I främsta
rummet framställer sig då det af länets befolkning äfvensom af lappfogden
lifligt uttalade behofvet af bidrag till uppförande af lador till
förvarande af bergadt hö, hvilket behof jemväl komiterade funnit i höggrad
värdt att tillgodoses. Den form, under hvilket detta skulle ske,
torde Konungens befallningshafvande i länet vara bäst i tillfälle att
föreslå. Men äfven för andra ändamål, såsom uppförande af stängsel
kring värdefulla och för skadegörelse af renar mer utsatta egor, skulle
medlen kunna användas. Visar det sig att fonden, sedan länets behof
blifvit tillgodosedda, lemnar öfverskott, finna komiterade det vara fullt
befogadt, att detta användas för enahanda ändamål i de två nordligaste
länen.»

Rörande lfvad i detta ämne förekommit, dels vid de sammanträden,
som inför komiterade hållits med bofaste och lappar inom Jemkande
län, dels ock i de öfver komiterades förslag från samma län afgifna
utlåtanden, anser sig utskottet böra nämna följande:

Vid sammanträde inför komitén i Funäsdalen yrkade samtlige närvarande
jordegare, att all skada, som renar gjorde å bofastes egor,
borde ovilkorligen ersättas utan afseende på under hvilken årstid eller
på hvad slags mark skadan skett.

Vid möte i Föllinge ansågo de bofaste, enär den enda nämnvärda
skada, som renarne gjorde på bofastes egor, vore den, som förorsakades
på - utestående hö, att, derest föreskrift meddelades om höets förvarande
i lador, ingen ändring i bestämmelserna om skadeersättningsskyldighet
vore erforderlig, Å lapparnes sida anförde ett deras ombud
skriftligen, att någon förändring i hufvudsak ej vore behöflig i gällande
skadeståndsparagrafer, men att lador borde uppföras, ängarne inhägnas,
höet ur hässjorna föras in i ladorna eller — om detta ej skedde —
höhässjorna kringstängas, och tilläde han, att det förhållandet, att bofaste
både rätt att yrka ersättning för skada å hö i hässjor, inledde

Lagutskottets Utlåtande N:o 66.

måDgen i frestelse att låta höet stå qvar i hässjan mycket längre än
annars — i synnerhet om höet vore skämdt.

Vid särskildt sammanträde inför komitén af lappfogdarne anförde
dåvarande lappfogden Suwe, att i Jemtlands län de bofaste såväl å de
hemman, hvilka blifvit skattlagda enligt Vesterbottensmetoden, som ock
å öfriga hemman endast undantagsvis plägat stänga kring sina stackar
eller hässjor, dervid lapparne stundom deltagit i kostnaden för hägnadens
uppförande, samt att hägnaden, der sådan begagnats, vanligen icke
plägat uppsättas under sommaren, utan först sedan slåttern afslutats.
Han ansåg angeläget, att inom hela länet under den tid, lapparne ega
vistas på trakten, stängselskyldighet skulle föreskrifvas såsom vilkor
för rätt att utfå skadeersättning, ehuru det kunde synas hårdt för
fastighetsegarne att få detta ytterligare onus på sin jord. Sommartiden
borde sådan föreskrift ej gälla, enär de bofaste ej alltid medhunne
att under slåtterns brådska stänga kring stackar och hässjor
omedelbart efter desammas uppsättande. På särskild fråga tillädes af
honom, att i allmänhet inom Jemtlands län skogstillgången skulle medgifva
uppförandet af lador till höets förvarande och att, der så icke
vore förhållandet, man i de allra flesta fall skulle kunna för ändamålet
framköra virke till dessa trakter, hvilket kunde ske så småningom utan
någon kostnad genom att medtaga virket vid höets aflindning.

Då befolkningen i orterna inom Jemtlands län hade att yttra sig
öfver komiterades förslag, uttalades allestädes af de bofaste den önskan,
att lapparnes ersättningsskyldighet för skada å afslaget, men ännu ej
inbergadt hö borde göras ovilkorlig, och anfördes dervid allmänneligen
de skäl och omständigheter, som vunnit uttryck i den afgifna motionen.
Lapparne å sin sida uttalade sig, på sätt motionären angifvit, i regeln
derhän, att föreskriften om uppsåt eller vårdslöshet såsom vilkor för
ersättningsskyldigheten kunde utgå, dock under anförande, dels, såsom
af lapparne i Frostviken, att, om skadeersättningsskyldigheten gjordes
ovilkorlig, detta innebure en orättvisa, när skadan vållats genom omständigheter,
som det legat utom lapparnes magt att bestämma, dels i
öfrigt, att lapparne plägat sjelfvilligt betala all skada samt att ladors
uppförande dock vore önskvärdt och skulle lända till stor lättnad.

. I yrkandet om ovilkorlig ersättningsskyldighet hafva af de tjenstemän
och myndigheter inom Jemtlands län, hvilka hörts öfver komiterades
förslag, instämt länsmannen i Frostviken, som dock håller före,
att ladors uppförande skulle vara det mest verksamma medlet, men anser
sådant alltför dyrt, länsmannen i Föllinge, kronofogden i Jemtlands
norra fögderi, som likvisst uttalar, att de bofaste borde förpligtas att

Lagutskottets Utlåtande N:o 66.

så vidt möjligt uppföra lador eller goda inhägnader, dertill de borde
få hjelp af skogsfondsmedlen, nuvarande lappfogden i länet samt länsstyrelsen.
Pastor i Frostviken har ansett det böra åläggas de bofaste
att stänga kring sitt hö, hvilket dock helst borde införas i lador, hvartill
bidrag borde erhållas, samt uttalat, att det för de bofaste sjelfve
skulle vara till fördel, om de öfvergåfve höfångsten å sina aflägset från
gårdarne liggande utängs- och myrslåtter med deras jemförelsevis värdelösa
hö och i stället använde motsvarande arbete på uppodling af
inegorna. I enahanda rigtning uttalar sig kronofogden i Jemtlands
vestra fögderi under anförande, att då lapparne ej kunna begagna sig
af sin rätt utan att skada stundom uppstode, borde de ej ersätta skada
af ifrågavarande slag, utom i fall af uppsåt eller vårdslöshet. Den bofaste
finge vara beredd derpå, då han förvärfvar områden, som äro
underkastade den inskränkning i dispositionen, hvilken följer af sedvanerättens
tillvaro.

För egen del vill utskottet i denna fråga först framhålla, att nu
gällande bestämmelser blifvit uti det framlagda förslaget i viss mån
skärpta till förmån för de bofaste. I renbeteslagen är nu stadgadt, att
skada af förevarande slag ej skall af lapparne ersättas, med mindre den
tillkommit af uppsåt eller grof vårdslöshet vid renarnes bevakning.
Den lindring i lappens vilkorliga ersättningsskyldighet, som ligger i
uttrycket »grof», har i förevarande förslag ansetts böra upphöra, och
detta helt visst med rätta, då den hittills varande bestämmelsen, på
samma gång den försvårat bevisningen för den skadelidande bofaste,
kan anses hafva i många fall verkat såsom en direkt uppmuntran till
lappen att fortfara med den vårdslöshet i renvården, hvaröfver så
mycket klagats.

Utskottet vill nu ingalunda bestrida, att för de bofaste inom Jemtlands
län, som bo å trakter, der lapparne utöfva sin flyttningsrätt, och
hvilka hafva sina slåtterlägenheter till stor eller hufvudsaklig del bestående
af myr- och utängsslåtter, de nu föreslagna, liksom de för närvarande
gällande, bestämmelserna kunna medföra kännbara svårigheter.
Kännbarast äro naturligen dessa svårigheter å trakterna närmast skattefjällen,
der skogstillgången är jemförelsevis ringa. Utskottet kan dock
icke underlåta att taga hänsyn dertill, att lapparnes vistelse å särskilt
dessa trakter är en urgammal rätt, gentemot hvilken odlingens anspråk
att tillgodogöra sig desamma icke kan ega ovilkorlig helgd, helst när
hänsyn tages till det ostridiga förhållandet, att vid afvittringen inom
Jemtlands län odlingen tilläts att tränga närmare in på de egentliga
lappområdena än hvad rättvist och billigt var. Härjemte vill utskottet
flik. till It Hind. Prut. 16118. 7 Sami. 31 Hd) t. 4

26 Lagutskottets Utlåtande N:o 66.

särskild*, framhålla, att en del af hemmanen inom Jemtlands län äro
skattlagda efter lappmarksmetod, tvifvelsutan, efter hvad utskottet antager,
med hänsyn äfven till den servitut, som till lapparnes förmån
ansetts påhvila jorden. 1 öfrigt vill utskottet tillägga, att om det förhölle
sig så, att för de bofaste icke funnes ett rationel* och nära liggande
medel att, i hvad på dem kunde bero, medverka till eu bättre
sakernas ordning, det visserligen kunde med visst fog ifrågasättas, att
lapparnes ersättningsskyldighet borde göras ovilkorlig. Ett sådant medel
tinnes emellertid i uppförande af lador. Såsom framgår af det
föregående, har uppförande af sådana blifvit framhållet såsom önskvärd*
ej blott af lapparne utan ock af bofaste, ej blott för att förekomma
skador af renarne utan äfven med hänsyn till ett rationel* jordbruks
kraf, och påståendena härutinnan hafva framkommit ej blott från sådana
bofaste, som velat i denna fråga ställa sig på lapparnes sida, utan
äfven från sådana bland de bofaste, som velat hafva lapparnes ersättningsskyldighet
ovilkorlig. Det kan enligt utskottets förmenande icke
vara obilligt att från de bofastes sida påräkna denna medverkan, då
onekligen ladors uppförande vore ett radikalt sätt att undgå kollisioner
i förevarande fall och för öfrigt i andra hänseenden skulle lända de
bofaste till godo. I de till lappväsendet hörande frågor gäller det ju
mestadels att söka jemka och medla mellan stridiga intressen samt att
för åstadkommande af en bättre ordning taga i anspråk tillmötesgående
och uppoffringar från bada parterna, och det vill synas utskottet som
vore det nu ifrågavarande spörsmålet just ett sådant, för hvars lösning
en slik ömsesidig samverkan borde med skäl kunna kräfvas. A trakter,
der god skogstillgång finnes, kan kostnaden för ladors uppförande ej
blifva afsevärd. Åro slåtterlägenheterna å sådana trakter så ringa, att
de icke kunna bära kostnaderna för ladors uppsättande, torde deras
öfvergifvande icke vara till någon nämnvärd afsaknad. Å andra orter
kan skogstillgången vara ringa, men för sådana fall finnes ju särskild
bestämmelse lemnad genom den föreslagna föreskriften, att om å viss
trakt i följd af brist på virke eller af annan anledning uppförande af
lador skulle blifva för den bofasta befolkningen oskäligt betungande,
det ankommer på Konungen att förordna, att å den trakt ersättning
skall utgå för all skada, som af renar förorsakats å bergadt hö i stack
eller hässja, derest stacken eller hässjan varit försedd med sådant
stängsel, som af Konungen förordnas. Härtill kommer den utsigt att
kunna få bidrag till kostnaderna, som den jemtländska skogsfonden
erbjuder och hvilken fonds anlitande för detta ändamål icke synes
erbjuda så stora svårigheter, som en och annan förmenat.

Lagutskottets Utlåtande N:o 66.

Vid öfvervägande af det nu sagda kan utskottet icke tillråda att
för Jemtlands län frånträda de grunder, som i detta ämne föreslagits,
utan anser utskottet för sin del herr Norhergs motion icke böra till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.

26 §.

. •: . .. ■ /, ■ 1:1 i ■ ■: ■ ''!

En af förslagets vigtigaste nyheter är upphäfvandet af de bofastes
renegareskap, hvilket det af många skäl blifvit eu nödvändighet att afskaffa.
Undantag är dock »tillsvidare» gjordt för Norrbottens läns lappmark,
der jordbrukarne ansetts behöfva renskötseln såsom binäring till
jordbruket och vederlag för intrång af skogslappar.

»Häremot ha — anmärker herr Lindhagen i sin motion — i afgifna
utlåtanden från flera håll gjorts erinringar: Genom medgifvande af detta
undantag skulle man på långt när ej vunnit hvad man åsyftat. Det
vore ock nödvändigt, att ladugårdsskötsel utvecklades, men så länge
bonden fick ega renar, af hvilka han kunde slagta till husbehof, visade
erfarenheten, att ladugården försummades. Många handlande och andra
bofaste inom lappmarken, som tillika vore jordbrukare, ockrade med
renskötseln såsom affär. Faststäldes förbud för kustlandets inbyggare
att ega renar, skulle sannolikt i stället renaffärer uppkomma i lika stort
antal i lappmarken. Derför yrkas, att åtminstone ett maximum fastställes,
hvilket äfven Konungens befallningshafvande finner beaktans*
värdt, men anser mota svårigheter vid tillämpningen.»

»Äfven om — fortsätter motionären — behofvet för bofaste att
fortfarande ega renar vore större i Norrbottens än i Vesterbottens
lappmark, hvilket emellertid från det senare hållet uttryckligen bestrides,
så synes dock hela reformen blifva halfgjord och kunna väsentligen
förfelas, om bofaste inom Norrbottens lappmark fortfarande få obehindrad
rätt till renbete för hur många renar som helst. Det torde
ock blifva svårt gifva skäl för en anordning, som förbjuder eu fattig
fjellbonde i Vesterbotten att hålla sig med några renar, under det i
Norrbottens lappmark, der redan nu bofaste finnas, som ega 1,000 renar
hvar, stora affärer i renskötsel skulle få bedrifvas. Allt synes derför
tala för fastställande åtminstone af ett maximum, i hvilket afseende må
till ledning anföras, att inom Vesterbottens lappmark lära bofaste renegare
i allmänhet ega tio högst tjugu renar. För kontrollen har man
naturligtvis att närmast gå till den i § 11 omnämnda renlängd. Befinnes
någon hafva för många renar, torde med det Överskjutande antalet
förfaras på sätt i § 20 mom. 2 stadgas.»

-8 Lagutskottets Utlåtande N:o 66.

»Visserligen har ifrågavarande undantagsrätt tillagts endast egare
eller brukare af jordbruksfastighet. Men enligt hvad som blifvit upplyst,
har man genom denna begränsning allenast uppnått, att från åtnjutande
af den medgifna förmånen uteslutits inhysingsfolk, backstugusittare
och andra arbetare, hvilka för sio utkomst äro mer eller mindre
beroende af besittningen utaf en eller annan dragren. Enligt en allmänt
uttalad önskan tillstyrker derför äfven Konungens befallningshafvande,
att det må tillåtas lapp att under sin vård hafva jemväl dragrenar,
tillhörande den icke jordbrukande befolkningen i lappmarkerna,
samt dessutom äfven personer i Pajala, Tärendö och Korpilombolo
kommuner. Denna fråga tarfvar dock först närmare utredning genom
inhemtande af en del upplysningar, som ej kunna erhållas ur handlingarne.
»

På grund af hvad motionären sålunda anfört hemställer han, att
den i 26 § 3 mom. omförmälda rätt för lapp att hafva under sin vård
renar, tillhörande annan än lapp, måtte begränsas till högst tjugu renar *
för hvarje sådan person, men å andra sidan, derest det läte sig göra,
utsträckas att omfatta äfven dragrenar, hvem än vore deras egare.

Efter hvad utskottet inhemtat af de utlåtanden, som från Norrbottens
län afgifvits öfver komiterades förslag, hafva de anmärkningar,
som derstädes framkommit, egentligen afsett dels att s. k. dragrenar,
hvilka lemnades i lapparnes vård, skulle åtnjuta samma skydd och rätt
som lapparnes renar, äfven om de egdes af andra bofaste än jordbrukare
inom lappmarken — en erinran som framkommit i nästan alla från
länet afgifna yttranden —, dels, och detta särskildt från sydligare delare
af länet, enkannerligen Arvidsjaurs socken, att antalet renar, som
bofaste jordbrukare inom Norrbottens lappmark skulle få hafva i lapparnes
vård, borde begränsas genom viss maximibestämmelse, exempelvis
till högst femtio.

Hvad frågan om dragrenar beträffar, har utskottet funnit den framkomna
anmärkningen befogad och föreslår fördenskull ändrad lydelse
af 26 § 3 mom. (27 § 3 mom. uti utskottets förslag här nedan), en
ändring, hvilken utskottet ansett kunna utan skada erhålla en allmän
affattning och således ej behöfva inskränkas att blott afse Norrbottens
län eller vissa delar af detta.

Hvad deremot angår yrkandet, att inskränkningen uti bofastes renegareskap
borde inom Norrbottens län göras mera vidtgående än förslaget
innehåller, vill utskottet erinra, att påståenden härom icke framkommit
i afseende å annan del af länet än dess sydligare, särskildt
Arvidsjaurs socken. Att nu vidtaga en för hela länet gällande ytterli -

Lagutskottets Utlåtande N:o 66.

gare inskränkning synes derför vara mera än behofvet kräfver, då i de
öfre delarne af detsamma någon olägenhet af bofastes renskötsel icke
framträdt i vidare mån än att den kan anses tillbörligen undanröjd genom
förbudet för bofaste i kustlandet att hålla renar i lappmarken.
Deremot är ovedersägligt, att missförhållanden gjort sig gällande genom
bofastes renskötsel i sydligare lappmarken af länet, och det »tillsvidare»,
som lagbudet innehåller, rigtar sig påtagligen särskildt mot förhållandena
derstädes. En ytterligare inskränkning af bofastes renegareskap
inom Norrbotten är följaktligen stöld i utsigt af lagrummet, och det
skall måhända visa sig, att den snart nog måste genomföras för den
sydligare delen af länet. Men väl kan det sättas i fråga, om ej densamma
då rigtigast bör få den omfattning, som förbudet mot bofastes
renskötsel enligt förslaget eger för Jemtlands och Vesterbottens län, och
ej taga form af en maximibestämmelse beträffande antalet renar, en
föreskrift som, alltid i sig mer eller mindre godtycklig, blir i praktiken
ytterst svår att öfvervaka och hålla i vederbörlig tillämpning. För det
närvarande torde det vara rigtigast att stanna vid det ordnande af
frågan, som förslaget innehåller, och anser fördenskull utskottet herr
Lindhagens motion rörande ändring af 26 § icke böra föranleda till åtgärd
i vidare män än hvad ofvan blifvit nämndt i fråga om s. k.
dragrenar.

: j . ii « .• f •>’ H -J ■* j . ‘ '' .• ‘-i

Renmärkeslagen.

2 §•

I sin motion yttrar herr Lindhagen slutligen:

»Från Norrbotten, der renskötseln är af större omfattning och betydelse
än på andra orter, har från många kompetenta håll påyrkats
inrättandet för hvarje tingslag af eu särskild renmärkesnämnd, sammansatt
af sakkunniga personer. Den skulle sammanträda omedelbart före
eller under tingen för att granska ansökningar om fastställelse eller inregistrering
af renmärken samt deröfver afgifva yttrande till rätten.
Konungens befallningshafvande tillstyrker äfven dessa framställningar.

Lappfogden säger, att »en lång, sorglig erfarenhet» visat behof vetat
en sådan nämnd. Ännu mer trängande synes då detta behof blifva,
derest Riksdagen antager det nu . framlagda förslaget till eu strängare
renmärkeslag, af hvars konseqventa tillämpning man väntar sig många
fördelar. Nämnden bör naturligtvis ej inrättas på andra orter, än der

Lagutskottets Utlåtande N:o 66.

den är särskild! behöflig. I lagen torde derför endast stadgas om dess
sammansättning, men öfverlemnas åt Konungen förordna, för livilka
tingslag den skall inrättas.

På grund af hvad sålunda anförts hemställes, att i lagen må upptagas
föreskrift om att en särskild renmärkesnämnd må kunna inrättas
för tingslag, der behof af en dylik nämnd förefinnes.»

Såsom motionären uppgifver, hafva inom Norrbottens län yrkanden
gjorts i anmärkta syfte, och landshöfdingeembetet har jemväl i sitt
yttrande lemnat sin tillstyrkan härtill. Efter hvad utskottet varit i tillfälle
att inhemta, lärer frågan om inrättande af en renmärkesnämnd
hafva utgjort föremål för omfattande öfverläggning inom komitén, som
dock ansett förslaget derom böra öfvergifvas på grund af svårigheten
att träffa bestämmelser om nämndens sammansättning, enär man icke
ansåg sig kunna förutsätta, att de personer, som blefve ledamöter uti en
dylik permanent institution, alltid kunde påräknas vara tillstädes vid tingen.

Angående ifrågavarande punkt yttra komiterade:

»I fråga om sjelfva behandlingen vid domstolen tillgår nu i alL
mänhet så, att, när fastställelse å ett märke sökes, häradsrätten omedelbart
låter de närvarande ordningsmännen och lapparne inför domstolen
granska märket. Uppenbart torde vara, att härvid mången gång alla
närvarande lappar icke komma i tillfälle att närmare beskåda det företedda
afklippet, likasom ock att lapparne ej hinna afgöra, om mot
märkets fastställande kan vara något att erinra. Komiterade hafva
derför ansett lämpligt föreslå det förfarande, att, när vid domstolen
begäres fastställelse å renmärke, det ingifna afklippet skall utlenmas
till granskning utom rätten af de församlade ordningsmännen och
lapparne äfvensom af länsmannen och lappfogden, der han är tillstädes,
hvarefter rätten åter företager ärendet till behandling och dervid inhemtar
de närvarandes på nämnda sätt förberedda yttranden.»

Att i detta ämne komma längre än hvad Kongl. Maj:t, i öfverensstämmelse
med hvad komitén ansett lämpligt, nu föreslagit, tror utskottet
möta svårighet. Lagrummets affattning synes dock ej med full tydlighet
uttrycka dess mening, och finner sig utskottet med afseende derå böra
föreslå en i viss mån ändrad formulering af förevarande paragraf.

På grund af hvad utskottet nu anfört får utskottet hemställa,

att Riksdagen, med afslag å de väckta motionerna
i den mån dessa afse andra ändringar af de framlagda

Lagutskottets Utlåtande Nm ti 6.

lägföi-slagen än som bär Aédaö föreslås, måtte, under
förklarande att Kongl. Maj:ts proposition ej kunnat
oförändrad antagas, för sin del antaga dels:

1:6 följande:

hem Töi''

,i r 7''7 ''} 0i* - r« • i T v ‘•

jjii< fib J;n ''i ■ -uru

C IT0*1 v ■•7. ’• :1 i Y. ) ■ ''''-''v

(Kongl. Maj:ts förslag.)

i : rf > i / T i r * f ye> r ;• •1 , , »

(Utskottets förslag.)

d, t u ii

Lag om de svenska lapparnes rätt till renbete i Sverige.

Med upphäfvande af lagen den 4 juni 1886 angående de svenska
lapparnes rätt till x-enbete i Sverige förordnas som följer:

1 §•

1. Lapparne äro berättigade att uppehålla sig med sina renar
under hvarje tid af året inom Norrbottens och Vesterbottens läns
lappmarker ofvan odlingsgränsen och å sådan mark nedom samma
gräns, som antingen tillhör kronan eller, ehuru upplåten till enskilde,
vid afvittringen förklarats utgöra renbetesland eller af ålder varit såsom
sådant land använd, samt inom Jemtlands län å renbetesfjellen, hvarunder
inbegripas såväl de vid afvittringen för lapparne afsätta renbetesfjell
som ock de till utvidgning af dessa fjell sedermera upplåtna
områden.

2. Å annan mark inom Norrbottens och Vesterbottens läns lapp marker,

än ofvan sägs, så ock å de trakter utom nämnda lappmarker
och renbetesfjellen i Jemtlands län, hvilka lapparne efter gammal sedvana
hafva besökt, ega lapparne jemväl att uppehålla sig med renarne,
dock endast under oktober, november, december, januari, februari, mars
och april månader, för så vidt icke antingen aftal träffats med vederbörande
jordegare eller brukare om rätt för lapparne ätt uppehålla sig
der under annan tid af året, eller ock ovanliga väderleksförhållanden
nödga till tidigare flyttning om hösten eller hindra återflyttning om
våren. ■ ''o;

3. Der lapparne efter ty nu är sagdt äro berättigade att uppehålla
sig med sina renar, ega de att under iakttagande af de i denna lag
meddelade bestämmelser begagna sig af land och vatten till underhåll
för sig och renarne.

Lagutskottets Utlåtande N:o 66.

(Kongl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

2 §•

Uppehåller sig lapp med sina renar å trakt, der han icke eger
under någon tid af året vistas, eller på trakt, som i 1 § 2 mom. omförmäles,
under tid, då rätt till vistelse der icke är honom medgifven,
böte från och med tjugufem till och med tvåhundra kronor.

Finnes å trakt utom Norrbottens och Vesterbottens läns lappmarker
samt renbetesfjellen i Jemtlands län stam af renar, hvilken utan att stå
under någons vård år efter år fortlefver å trakten och förorsakar de
bofaste skada, meddelar Konungen de bestämmelser, hvilka äro erforderliga
för att denna renstam må dödas å tid, då lappar icke ega
att med renar uppehålla sig å trakten.

3 §■

I Norrbottens och Vesterbottens läns lappmarker samt å renbetesfjellen
i Jemtlands län ega lapparne att till eget behof utan betalning
använda skogen. Å sådana områden i nämnda lappmarker, der lapparne
enligt hvad i 1 § 2 mom. sägs ega uppehålla sig endast viss tid af året,
må de icke för uppförande eller ombyggnad af bostad, visthus eller
stängsel taga växande träd annorlunda än efter anvisning eller utsyning,
som skall kostnadsfritt lemnas dem af vederbörande skogsbetjent;
dock ega lapparne, der stängsel vid deras visten blifvit olofligen bortfördt
eller gjordt obrukbart, att till uppförande af nytt stängsel utan
anvisning eller utsyning taga äfven växande träd.

Å de trakter utom Norrbottens och Vesterbottens läns lappmarker
samt renbetesfjellen i Jemtlands län, der lapparne enligt 1 § 2 mom.
ega uppehålla sig med sina renar, må lapparne taga endast torra träd
och vindfällen, en och videbuskar samt, för tillfälliga behof, å utmark
växande löfträd. Der skogen tillhör staten, erlägges härför ingen betalning.
Ej heller erlägges betalning för torra träd och vindfällen samt
en och videbuskar i enskild man tillhörig skog. För växande löfträd,
som lapparne taga ur sådan skog, skall deremot, der egaren det påfordrar,
gifvas en billig ersättning, som i brist af åsämjande bestämmes
af tre gode män, af hvilka hvardera parten utser eu och dessa
tillkalla den tredje. Tredskas endera parten att utse god man, eller
kunna de utsedde ej enas om valet af den tredje, ege konofogde, lappfogde
eller länsman att på begäran i stället utse god man. Emot gode
männens beslut må talan ej föras.

Lagutskottets Utlåtande N:o 66.

(Koiigl. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

4 §•

Lapp, som tager mera virke än till hans eget behof erfordras,
eller som öfverträder det i 3 § gifna förbud att utan anvisning eller
utsyning taga växande träd, straffes med böter från och med fem till
och med femtio kronor, der ej förseelsen är straffbar efter allmän lag.

Virke, som lapparne vid sina visten lagligen användt till kåtor,
stängsel eller annat varaktigt bruk, må ej af jordegaren utan lapparnes
samtycke bortföras eller göras för dem obrukbart. Jordegare, som
bryter häremot, straffes, der ej förseelsen är straffbar efter allmän lag,
med böter från och med fem till och med femtio kronor.

5 §.

Lapparne må icke förmenas att flytta med sina renar emellan de
åt dem till renbete upplåtna områden; vare dock skjddiga att vid flyttning
öfver enskild mark taga väg, der minsta skada förorsakas; och
ege Konungens befallningshafvande att, der tvist uppstår, bestämma hvar
flyttningsväg må tagas.

Genom rödjning eller uppodling af jord eller uppförande af hägnader
må lapparne ej beröfvas sådana gamla renvägar, som fortfarande
äro för dem behöfliga.

De trakter, der lapparne efter ty
i 1 § 1 mom. sägs ega uppehålla
sig under hvarje tid af året, skola
indelas i lappbyar. Inom lappby må
ej andra lappar under maj, juni,
juli, augusti och september månader
uppehålla sig med sina renar än
de, hvilka tillhöra lappbyn. Den,
som bryter häremot eller eljest uppsåtligen
eller genom vårdslöshet förorsakar,
att hans renar under nämnda
tid inkomma på främmande lappbys
Bih. till Ri/csd. Frot. 1838. 7 Sami.

De trakter, der lapparne efter ty
i 1 § 1 mom. sägs ega uppehålla
sig under hvarje tid af året, skola
indelas i lappbyar; och ege Konungens
befallningshafvande att, efter det
de lappar, hvilkas rätt är i fråga,
sä ock lappfogde blifvit hörda, verkställa
sådan indelning äfvensom vidtaga
den ändring i verkstäld indelning,
som af omständigheterna påkallas.

Inom lappby må ej andra lappar
3 7 Häft. 3

Lagutskottet<? Utlåtande N:o 66.

(Kong!. Ma,j:ts förslag.)

område, böte från och med fem till
och med tvåhundra kronor.

Konungens befallningshafvande
ege att, efter det de lappar, hvilkas
rätt är i fråga, så ock lappfogde
blifvit hörda, verkställa indelningen
i lappbyar äfvensom vidtaga den
ändring i verkstäld indelning, som
af omständigheterna påkallas.

(Utskottets förslag.)

under maj, juni, juli, augusti och september
månader uppehålla sig med
sina renar än de, hvilka tillhöra lappbyn.
Den, som bryter häremot eller
eljest uppsåtligen eller genom vårdslöshet
förorsakar, att hans renar
under nämnda tid inkomma på främmande
lappbys område, böte från och
med fem till och med tvåhundra kronor.
Derest med afseende å särskilda
lappbyar skulle visa sig behöfligt, att.
livad här stadgats om förbud för
lappar att med sina renar uppehålla
sig inom främmande lappbys område
utsträckes att gälla äfven för annan
tid af året än nu är sagdt, ankomme
på Konungen att derom förordna.

7 §•

Ej må lapp med sina renar flytta från en lappby till annan utan att
hafva dertill erhållit tillstånd på sätt här nedan sägs. Ansökning om
dylikt tillstånd ingifves till Konungens befallningshafvande i det län, dit
den lappby hörer, till hvilken inflyttning ifrågasättes, och skall sökanden
dervid foga uppgift om antalet af de renar, med hvilka han vill inflytta,
samt afklipp af renmärke, som är renarne åsatt. Öfver ansökningen
läte Konungens befallningshafvande höra lapparne i denna by, infordre
ock från kronobetjening och lappfogde fullständig utredning, huruvida
utrymmet i lappbyn medgifver inflyttningen. Finnes utrymme och pröfvas
inflyttningen lämpligen kunna ske, meddele Konungens befallningshafvande
sökanden rätt att inflytta; skolande Konungens befallningshafvande,
der lapp, hvilken sålunda erhållit rätt till inflyttning, förut
tillhört lappby inom annat län, underrätta Konungens befallningshafvande
i detta län om det beslut, hvarigenom inflyttningen blifvit beviljad.

8 §•

Befinnes inom en lappby antalet renar vara större, än lägenheten

Lagutskottets Utlåtande N:o 66.

(Kongl. Majrts förslag.) (Utskottets förslag.)

medgifver, så att betet ej för dem alla blifver tillräckligt eller skada å
bofastes egor förorsakas, och finnas inom lappbyn renar, tillhörande
andra än lappar, må Konungens befallningshafvande, efter det lapparne,
kronobetj eningen och lappfogden blifvit hörda, förordna, att så stort
antal af dessa renar, som pröfvas för ändamålet nödigt, inom viss förelagd
tid från lappbyn afföres, vid äfventyr att renarne af lappbyns
ordningsman omhändertagas och lefvande eller slagtade för lappbyns
räkning försäljas. Närmare föreskrifter i fråga om verkställighet häraf
meddelas af Konungens befallningshafvande, som dervid har att tillse,
att genom den föreskrift^ åtgärden icke någon renegare framför andra
oskäligt betungas.

Finnes, sedan alla renar, tillhöriga andra än lappar, från lappbyn
afförts, utrymmet ändå otillräckligt för de återstående renarne, ege
Konungens befallningshafvande att, efter det lapparne såväl i denna
lappby som i den eller de lappbyar, dit inflyttning kan ifrågakomma,
blifvit hörda, och erforderlig utredning i öfrigt åstadkommits på sätt i
7 § sägs, hänvisa en eller flere lappar till närmaste lappby, der utrymme
finnes och dit inflyttning utan olägenhet kan ske. Skall på grund af
bristande utrymme någon hänvisas till annan lappby, ege de lappar
företrädesrätt att qvarstanna, som sjelfva eller hvilkas förfäder längst
tillhört lappbyn eller inom dess område haft rätt till bete för sina renar,
dock att härvid afseende äfven må fästas å det antal renar, en hvar
lapp har under sin vård, och det utymme, som genom flyttningen skall
beredas eller som inom annan lappby finnes.

Hänvisas lapp att med de renar, som äro under hans vård, flytta
till annan lappby, förelägge Konungens befallningshafvande honom vid
vite att inom viss tid hafva verkstält flyttningen. Tredskas lapp att
fullgöra hvad honom sålunda blifvit ålagdt, ege Konungens befallningshafvande
fälla honom till vitet samt förelägga honom ny tid och förhö
jdt vite.

Har lapp, hvilken blifvit fäld till vite, då vitet skall uttagas under
sin vård renar tillhörande annan, må jemväl dessa renar tagas i mät
för vitets gäldande, så framt lappen fortfarande vistas inom den lappby,
hvarifrån lian skolat afflytta eller, derest han flyttat till annan lappby,
ej visas kan, att renarne icke voro under hans vård, när vitet honom
förelädes.

Lagutskottets Utlåtande N:o 66.

(Kong!. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

i.iif,. . .. 1 ''■ .f , ... ...

" 9 §.

För hvarje lappby skall finnas en byordning, innehållande, i den
mån sådant finnes erforderligt, föreskrifter angående ordningen för renskötselns
bedrifvande inom byn eller eljest angående förhållandet mellan
lapparne inbördes, såsom om:

fördelning af sommarbetet inom lappbyn eller ordnandet i öfrigt
af betesrättens utöfning;

renhjordarnas bevakning, antal renvaktare, som böra finnas, samt
hjordarnas ordnande och sammanhållande vid flyttningar;

renhjords samlande för märkning, för urskiljning af främmande
renar eller för annat ändamål;

förfarande vid renmärkning och renslagt, särskildt vid nedslagtning
af omärkta renar eller af renar, hvilkas märken blifvit förstörda
eller förfalskade, äfvensom vid försäljning af dylika slagtade eller lefvande
renar, så ock tid och förfarande vid uppvisning, som i 10 § af
lagen om renmärken sägs, af renar, hvilkas märken blifvit förstörda
eller förfalskade;

ersättning till ordningsman eller annan lapp för märkning af annans
ren eller för tillfällig vård om främmande renar, eller till ordningsman
för omhändertagande och vidare förfarande med omärkta renar eller
med renar, hvilkas märken blifvit förstörda eller förfalskade;

förvaltning, användning och redovisning af lappbyn gemensamt
tillhöriga medel; samt

sättet för öfverläggning och beslut i ämnen, som röra lappbyn
gemensamt.

Sedan lapparne inom byn lemnats tillfälle att uppgöra förslag till
byordning, deri jemväl må stadgas vite af två till etthundra kronor för
underlåtenhet att ställa sig i byordningen meddelade föreskrifter till
efterrättelse, ege Konungens befallningshafvande efter kronobetjeningens
och lappfogdens hörande i ämnet besluta och byordningen till efterlefnad
utfärda.

10 §.

I hvarje lappby skola de renskötande lapparne vid sammanträde,
som i enlighet med Konungens befallningshafvandes förordnande hålles
inför lappfogde eller länsman, inom sig välja en ordningsman.

Lagutskottets Utlåtande N:o 66.

(Kongl. Ma,j:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Ordningsmannen åligger, utöfver hvad i denna lag och lagen om
renmärken finnes honom särskild! uppdraget:

att förskaffa sig kännedom om de till byn hörande lappars uppehållsställen
under de särskilda årstiderna samt att, i händelse det skulle
visa sig, att andra än de lappar, som tillhöra byn, sommartiden föra
renar på bete inom dess område, derom göra anmälan hos lappfogde
eller länsman;

att tillhålla lapparne att noga bevaka sina renar, samt att söka
utreda, genom hvilkens eller livilkas renar angifven skada å bofastes
egor blifvit förorsakad;

att vaka öfver efterlefnad af lagen om renmärken och af den för
lappbyn faststälda byordning samt hos lappfogde eller länsman anmäla
förseelser deremot;

att jemväl i öfrigt söka befordra god ordning inom lappbyn och
hos lappfogde eller länsman anmäla, när något deremot stridande förekommer
;

att vid uppkommande tvister såväl emellan lapparne och de bofaste
som ock emellan lapparne inbördes söka bilägga desamma;

att inställa sig vid häradsrätt, när de till lappbyn hörande lappar
skola inför rätten höras i ärenden, som röra dem gemensamt, samt att
närvara vid de mantalsskrifningar, uppbördsstämmor eller andra allmänna
sammanträden, som hållas med lapparne, och dervid, när så erfordras,
förete den i 11 § omförmälda längd öfver antalet renar inom lappbyn;
samt

att i förekommande fall, då kronofogde, lappfogde eller länsman
å tjenstens vägnar sådant påfordrar, lemna dem erforderligt biträde.

Ordningsman utses för en tid af sex år, med rätt för den utsedde
att efter två år eller ock dessförinnan vid laga förfall afgå från befattningen.
Till Konungens befallningshafvande skall lappfogde eller länsman
ofördröjligen insända uppgift på de lappars namn och vanligaste
uppehållsställen, som blifvit inför honom till ordningsmän utsedde, jemte
utlåtande om deras lämplighet för befattningen. För de välde, om de
befinnas lämplige, utfärde Konungens befallningshafvande förordnande
och läte derom i länskungörelserna meddela underrättelse. Konungens
befallningshafvande ege ock, när så pröfvas skäligt, före tjenstgöringstidens
utgång entlediga ordningsman.

Ordningsman åtnjute i och för sin befattning enahanda skydd som
tjensteman. Visar han vårdslöshet eller försummelse i befattningen,
straffes med böter från och med fem till och med femtio kronor.

Lagutskottets Utlåtande N:o 66.

(Koiigl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

H §•

För hvarje lappby skall vid sammanträde,
som i enlighet med Konungens
befallningshafvande^ förordnande
årligen hålles inför lappfogde
eller länsman, efter lapparnes
uppgifter eller, der enighet ej
kan vinnas, efter bestämmande af
ordningsmannen och, om lapparne
det önska, två vid tillfället utsedde
lappar upprättas en längd, upptagande
antalet renar tillhörande
hvarje särskild lapp inom lappbyn
äfvensom hvarje annan person, som
har renar i vård hos sådan lapp.
Derest lappbys område till någon
del utgöres af eller ingår i sådant
skadeersättningsområde, som i 17 §
omförmäles, skall särskild längd
för sådan del af lappbyn upprättas.
Längden, som bör till rigtigheten
bestyrkas af ordningsmannen och
två vid sammanträdet närvarande
lappar, länder sedermera, intill dess
ny längd blifvit på enahanda sätt
upprättad, till efterrättelse i de
fall, då enligt denna lag eller byordning
lapparnes rättigheter och
skyldigheter bestämmas efter antalet
renar, så vida ej styrkas kan,
att detta antal under tiden genom
olycksfall eller af annan tillfällig
anledning väsentligen förändrats.

Af längden upprättas två exemplar,
af hvilka det ena förvaras af

För hvarje lappby skall vid sammanträde,
som i enlighet med Konungens
befallningshafvandes förordnande
årligen hålles inför lappfogde
eller länsman, efter lapparnes
uppgifter eller, der enighet ej
kan vinnas, efter bestämmande af
ordningsmannen och, om lapparne
det önska, två vid tillfället utsedde
lappar upprättas en längd, upptagande
antalet renar tillhörande
hvarje särskild lapp inom lappbyn
äfvensom hvarje annan person, som
har renar i vård hos sådan lapp.
Derest lappbys område till någon
del utgöres af eller ingår i sådant
skadeersättningsområde, som i 18 §
omförmäles, skall särskild längd
för sådan del af lappbyn upprättas.
Längden, som bör till rigtigheten
bestyrkas af ordningsmannen och
två vid sammanträdet närvarande
lappar, länder sedermera, intill dess
ny längd blifvit på enahanda sätt
upprättad, till efterrättelse i de
fall, då enligt denna lag eller byordning
lapparnes rättigheter och
skyldigheter bestämmas efter antalet
renar, så vida ej styrkas kan,
att. detta antal under tiden genom
olycksfall eller af annan tillfällig
anledning väsentligen förändrats.

Af längden upprättas två exemplar,
af hvilka det ena förvaras af

Lagutskottets Utlåtande N:o 66.

(Kongl. Maj:ts förslag.)

ordningsmannen och det andra insändes
till Konungens befallningshafvande.

(Utskottets förslag.)

ordningsmannen och det andra insändes
till Konungens befallningshafvande.

12 §.

Lapp, som med renar flyttar utom den socken, der han har sitt
hemvist, skall för hvarje socken, som under flyttning af honom besökes,
senast åtta dagar efter det han dit ankommit anmäla sig hos
länsmannen i distriktet och dervid uppgifva namn och hemvist samt,
om han bär andras renar under sin vård, egarne till dessa renar;
egande lappen att genast utan ersättning erhålla bevis om anmälningsskyldighetens
fullgörande.

Konungens befallningshafvande ege, om det finnes nödigt, förordna
en eller flere andra personer inom hvarje socken, bosatta å platser, som
ligga i lapparnes flyttningsväg, att mottaga anmälan som här sägs och
utfärda bevis deröfver, och skall i sådant fall underrättelse om de förordnades
namn och bostad årligen intagas i länskungörelserna. Uppgifter,
hvilka af sådan person mottagas, skola af honom så fort- ske
kan öfverlemnas till länsmannen, hvilken det åligger att öfver samtliga
inkomna uppgifter föra dagbok.

Försummar lapp att göra anmälan, som i denna § sägs, eller lemnar
han veterligen origtig uppgift, straffes med böter från och med fem till
och med femtio kronor.

13 §.

Varder å trakt, der lappar, som flytta emellan Sverige och Norge,
uppehålla sig med sina renar, antalet renar vintertiden större, än trakten
väl kan mottaga, och blifver förty, enligt förordningen den G juni 1883
rörande de lappar, som med renar flytta emellan de förenade konungarikena
Sverige och Norge, af Konungen bestämdt, att distriktsindelning
i sådan trakt eller anmälningsskyldighet för norska lappar, som dit
inflytta, bör ega rum, skall hvad i nämnda förordning i sådant hänseende
stadgas tillämpas äfven på svenska lappar i den utsträckning
Konungen förordnar.

Lagutskottets Utlåtande N:o 66.

(Koiigl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

14 §.

1. Förorsaka lapparnes renar
ofvan odlingsgränsen i Norrbottens
eller Vesterbottens läns lappmarker
under juni, juli och augusti månader
eller å annan trakt under maj,
juni, juli, augusti och september
månader skada å växande eller afskuren,
men ej bergad gröda på
åker, äng eller sådana utängsslåtter,
hvilka antingen äro inhägnade
eller, utan att vara inhägnade, år
efter annat varit till höfångst brukade
och dertill brukas, samt genom
hässjor, diken, rödjning eller
på annat sätt tydligen framträda
såsom utängsslåtter, skall skadan
ersättas af egaren eller egarne till
de renar, genom hvilka skadan
skett.

2. Sker skada, som i 1 mom.
sägs, å annan tid än der förmäles,
skall skadan ersättas af renarnes
egare, så framt den, hvilken vården
om renarne ålegat, uppsåtligen eller
genom vårdslöshet vid renarnes bevakning
varit till skadan vållande.

3. Sker genom lapparnes renar
skada å annan utmark än utängsslåtter,
hvarom här ofvan sägs,
och egde ej lapparne att, när skadan
skedde, å den utmark uppehålla
sig med sina renar, skall skadan
af renegaren ersättas, när den,
som haft renarne i vård, vållat

1. Förorsaka lapparnes renar
ofvan odlingsgränsen i Norrbottens
eller Vesterbottens läns lappmarker
under juni, juli och augusti månader
eller å annan trakt, der lapparne
under hela eller någon del af
året ega uppehålla sig med sina renar,
under maj, juni, juli, augusti
och september månader skada å
växande eller afskuren, men ej bergad
gröda på åker, äng eller sådana
utängsslåtter, hvilka antingen
äro inhägnade eller, utan att vara
inhägnade, år efter annat varit till
höfångst brukade och dertill brukas,
samt genom hässjor, diken,
rödjning eller på annat sätt tydligen
framträda såsom utängsslåtter,
skall skadan ersättas af egaren
eller egarne till de renar, genom
hvilka skadan skett.

2. Sker skada, som i 1 mom.
sägs, å annan tid än der förmäles,
skall skadan ersättas af renarnes
egare, såframt den, hvilken vården
om renarne ålegat, uppsåtligen eller
genom vårdslöshet vid renarnes bevakning
varit till skadan vållande.

3. Sker å trakt, som i 1 mom.
sägs, genom lapparnes renar skada
å annan utmark än der af sedda utängsslåtter,
och egde ej lapparne
att, när skadan skedde, å den utmark
uppehålla sig med sina renar,
skall skadan af renegaren ersättas,
när den, som haft renarne

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

(Kong]. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

skadan genom uppsåt eller vårds- i vård, vållat skadan genom upplöshet
vid reuarnes bevakning. såt eller vårdslöshet vid renarnes

bevakning.

1. För skada, som inom Norrbottens
och Vesterbottens läns lappmarker
af renar förorsakas på bergadt
hö, hvilket icke blifvit infördt
i lada utan lemnats utestående å
mark i stack eller hässja, vare egaren
ej berättigad till ersättning i
annat fall, än då skadan tillkommit
med uppsåt eller genom vårdslöshet
vid renarnes bevakning. Sker
skadan inom annan trakt under
tid, då lapparne ega med renar
vistas å trakten, vare lag samma.

2. Har utom Norrbottens och
Vesterbottens läns lappmarker bergadt
hö lemnats utestående å tid,
då lapparne icke egde att å trakten
uppehålla sig, skall skada, som
derå af renar förorsakas, ersättas af
renegaren, ändå att den ej tillkommit
på sätt i nästföregående mom.
sägs.

3. Finnes å viss trakt i följd
af brist på virke eller af annan
orsak uppförande af lador blifva
för den bofasta befolkningen oskäligt
betungande, ankomme på Konungen
att föi’ordna, att å den
trakt ersättning skall utgå för all
skada, som af renar förorsakats å

Bih. till Riksd. Prot. 1(0)8. 7 Sami.

§•

1. För skada, som inom Norrbottens
och Vesterbottens läns lappmarker
af renar förorsakas på bergadt
hö, hvilket icke blifvit infördt
i lada utan lemnats utestående å
mark i stack eller hässja, vare egaren
ej berättigad till ersättning i
annat fall, än då skadan tillkommit
med uppsåt eller genom vårdslöshet
vid renarnes bevakning. Sker
skadan inom. annan trakt under
tid, då lapparne ega med renar
vistas å trakten, vare lag samma.

2. Har utom Norrbottens och
Vesterbottens läns lappmarker å
trakt, der lapparne under någon del
af året ega uppehålla sig med sina
renar, bergadt hö lemnats utestående
å tid, då lapparne icke egde
att å trakten uppehålla sig, skall
skada, som derå af renar förorsakas,
ersättas af renegaren^ ändå
att den ej tillkommit på sätt i nästföregående
mom. sägs.

3. Finnes å viss trakt i följd

af brist på virke eller af annan
orsak uppförande af lador blifva
för den bofasta befolkningen oskäligt
betungande, ankomme på'' Konungen
att förordna, att å den
trakt ersättning skall utgå för all
skada, som af renar förorsakats å
31 lldft. G

Lagutskottets Utlåtande N:o 6€.

(Kongl. Maj:ts förslag.)

bergadt hö i stack eller hässja,
derest stacken eller hässjan varit
försedd med sådant stängsel, som
af Konungen förordnas.

16 §.

Lapp, hvilken uppsåtligen eller
genom vårdslöshet vid bevakningen
af sina renar vållat, att renarne
gjort skada, som enligt 14 eller 15 §
skall ersättas, böte derjemte för
hvarje gång från och med fem till
och med tvåhundra kronor, der ej
förlikning träffats om skadans ersättande,
eller den ersättningsskyldige
gjort sådant medgifvande, att
efter ty i 19 § sägs utmätning för
ersättningens belopp må hos honom
ske. För fgäldande af de böter,
som sålunda kunna ådömas Tornväktare,
ansvare egaren till de renar,
genom hvilka skadan åstadkommits.

Åro inom en trakt, som efter
hvad i 1 § 1 mom. sägs får i sin
helhet eller till någon del af lapparne
begagnas till sommarbete för
deras renar, betesmarkerna så be -

(Utskottets förslag.)

bergadt hö i stack eller hässja,
derest stacken eller hässjan varit
försedd med sådant stängsel, som
af Konungen förordnas.

16 §.

Skada, som af lapparnes renar
förorsakas å trakt, der lapparne icke
ega rätt att med sina renar uppehålla
sig under någon tid af året, skall af
renarnes egare ersättas.

17 §.

Lapp, hvilken uppsåtligen eller
genom vårdslöshet vid bevakningen
af sina renar vållat, att renarne
gjort skada, som enligt 14,15 eller 16^
skall ersättas, böte derjemte för
hvarje gång från och med fem till
och med tvåhundra kronor, der ej
förlikning träffats om skadans ersättande,
eller den ersättningsskyldige
gjort sådant medgifvande, att
efter ty i 20 § sägs utmätning för
ersättningens belopp må hos honom
ske. För gäldande af de böter,
som sålunda kunna ådömas renvaktare,
ansvare egaren till de renar,
genom hvilka skadan åstadkommits.

18 S.

- -t.« -K .rf l 8 I •:

i Åro inom en trakt, som efter
hvad i 1 § 1 mom. sägs får i sin
helhet eller till någon del af lapparne
begagnas till sommarbete för
deras renar, betesmarkerna så be -

Lagutskottets Utlåtande N:o 66.

(Kongl. Maj:ts förslag.)

lägna, att de renar, som der föras
på bete, kunna antagas komma att,
der bevakning saknas, under betestiden
ströfva omkring i hela trakten,
och ärö omständigheterna i öfrigt
sådana, att skada, som inom
trakten af renar göres å den bofasta
befolkningens egor, kan antagas
icke hafva blifvit förorsakad af renar,
tillhörande andra lappar än dem,
som uppehålla sig inom trakten, kan
denna förklaras skola utgöra ett
skadeersättningsområde, inom hvilket
de lappar, som der med sina
renar uppehålla sig, skola i de fall
nedan sägs vara underkastade gemensam
ansvarighet för skada, som
af renarne tillskyndas den bofasta
befolkningens egendom. Konungen
bestämmer, hvilka trakter skola
förklaras utgöra särskilda skadeersättningsområden,
och fastställer
gränserna för ett hvart af dem.

Sker inom skadeersättningsområde
skada af den beskaffenhet,
hvarom i 14 § 1 mom. eller i 15 §
2 eller 3 mom. sägs, och kan ej
utrönas, genom hvilkens eller hvilkas
renar skadan blifvit förorsakad,
åligger ersättningsskyldigheten de
lappar, hvilka uppehålla sig med
sina renar inom skadeersättningsområdet,
och varde ersättningsbeloppet
jemte syne- och rättegångskostnader
dem emellan fördelade
i förhållande till det antal
renar, hvarmed en hvar af dem
tillhörer området. Om vid den tid,

(Utskottets förslag.)

lägna, att de renar, som der föras
på bete, kunna antagas komma att,
der bevakning saknas, under betestiden
ströfva omkring i hela trakten,
och äro omständigheterna i öfrigt
sådana, att skada, som inom
trakten af renar göres å den bofasta
befolkningens egor, kan antagas
icke hafva blifvit förorsakad af renar,
tillhörande andra lappar än dem,
som uppehålla sig inom trakten, kan
denna förklaras skola utgöra ett
skadeersättningsområde, inom hvilket
de lappar, som der med sina
renar uppehålla sig, skola i de fall
nedan sägs vara underkastade gemensam
ansvarighet för skada, som
af renarne tillskyndas den bofasta
befolkningens egendom. Konungen
bestämmer, hvilka trakter skola
förklaras utgöra särskilda skadeersättningsområden,
och fastställer
gränserna för ett hvart af dem.

Lagutskottets Utlåtande N:o 66.

(Kongl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

då skadan skedde, renar tillhörande
andra än de lappar, som tillhöra
området, der uppehöllo sig,- skola
äfven dessa lappar i förhållande till
antalet af sådana renar i ersättningen
deltaga. Visar lapp, förr än
förlikning träffats eller dom i målet
gifvits, att skadan ej blifvit föröfvad
af hans renar, vare han från deltagande
i ersättningen fri.

is §. ■

Hålla flere lappar sina renar tillsammans
i en hjord och sker skada
af renar, som höra till hjorden,
vare, der ej utrönas kan, genom
hvilkens renar skadan blifvit föröfvad,
desse lappar pligtige att i
förhållande till det antal renar, en
hvar af dem har i hjorden, ersätta
skadan jemte syne- och rättegångskostnader.

19 §. ''

Fordrar någon ersättning för
skada, som förorsakats af lapparnes
renar, ege han att för syn och
värdering å skadan utse dels för
egen räkning en god man dels för
lapparnes räkning en af de personer,
som, på sätt i 21 § sägs, hafva
i uppdrag att inom trakten tjenstgöra
såsom gode män å lapparnes
sida, hvarefter desse båda, eller,
om de ej kunna enas om valet,
kronofogde, lappfogde eller länsman
utse en tredje god man. Desse

då skadan skedde, renar tillhörande
andra än de lappar, som tillhöra
området, der uppehöllo sig, skola
äfven dessa lappar i förhållande till
antalet af sådana renar i ersättningen
deltaga. Visar lapp, förr än
förlikning träffats eller dom i målet
gifvits, att skadan ej blifvit föröfvad
af hans renar, vare han från deltagande
i ersättningen fri.

19 §.

20 §.

Fordrar någon ersättning för
skada, som förorsakats af lapparnes
renar, ege han att för syn och
värdering å skadan utse dels för
egen räkning en god man dels för
lapparnes räkning en af de personer,
som, på sätt i 22 § sägs,
hafva i uppdrag att inom trakten
tjenstgöra såsom gode män å lapparnes
sida, hvarefter desse båda,
eller, om de ej kunna enas om
valet, kronofogde, lappfogde eller
länsman utse en tredje god man.

Lagutskottets Utlåtande N:o 66.

(Kongl. Maj:ts förslag.)

gode män skola, på kallelse af den
bland dem, som utsetts för sökandens
räkning, sammanträda å stället,
der skadan skett, samt, såvidt
möjligt äF, åstadkomma och i protokoll
intaga noggrann utredning
om skadans uppkomst och beskaffenhet,
om tiden, då den kan antagas
hafva skett, så ock om annat,
som gode männen kunna finna
lända till utredning i saken, och
skola gode männen derjemte efter
bästa förstånd och öfvertygelse i
penningar uppskatta skadan; börande
gode männen vid förrättningen
hafva sin uppmärksamhet fästad
derå att den frånvarandes rätt
icke förnärmas.

För det belopp, hvartill skadan
af de fleste gode männen uppskattats,
äfvensom för synekostnad må
utmätning ske hos lapp, som medgifver,
att han är skyldig ersätta
skadan. Har den ersättningsskyldige
före synen bjudit skadeersättning,
ej understigande hvad gode
männen bestämt, stånde sökanden
sjelf synekostnaden.

Hvad nu är stadgadt utgöre ej
hinder för den, som undergått utmätning,
att i fråga om ersättningens
belopp söka domaren, eller
för den, som lidit skada, att, der
utmätning ej skett, instämma sitt
ersättningsanspråk till domstol ^kolande
i förstnämnda fall talan anhängiggöras
inom ett år från utmätningsdagen.

(Utskottets förslag.)

Desse gode män skola, på kallelse
af den bland dem, som utsetts för
sökandens räkning, sammanträda å
stället, der skadan skett, samt, såvidt
möjligt är, åstadkomma och i
protokoll intaga noggrann utredning
om skadans uppkomst och
beskaffenhet, om tiden, då den kan
antagas hafva skett, så ock om
annat, som gode männen kunna
finna lända till utredning i saken,
och skola gode männen derjemte
efter bästa förstånd och öfvertygelse
i penningar uppskatta skadan; börande
gode männen vid förrättningen
hafva sin uppmärksamhet fästad
derå att den frånvarandes rätt
icke förnärmas.

Hvad nu är stadgadt utgöre ej
hinder för den, som undergått utmätning,
att i fråga om ersättningens
belopp söka domaren, eller för
den som lidit skada, att, der utmätning
ej skett, instämma sitt ersättningsanspråk
till domstol; skolande
i förstnämnda fall talan anhängiggöras
inom ett år från utmätnings
dagen.

Lagutskottets Utlåtande N:o 66.

(Kongl. Ma,j:ts förslag.)

20 §.

För syneförrättning, hvarom i
19 § sägs, njute god man ersättning
med fyra kronor femtio öre
om dagen. Erfordras resa till förrättningsstället,
vare han berättigad
till godtgörelse för skjuts efter en
häst eller för billigaste plats å ångfartyg
eller jernväg, der sådant
fortskaffningsmedel lämpligen kan
användas. Kostnaden för inkallande
af god man skall ersättas
med det belopp, hvartill samma
kostnad uppgått, dock ej utöfver
tre kronor.

21 §.

Inom hvarje lappby skola lapparne
vid sammanträde, som omtörmäles
i 11 §, årligen inför lappfogde
eller länsman välja för hvarje
trakt, som efter hvad erfarenheten
visat företrädesvis är utsatt för
skadegörelse af renar tillhörande
lappbyn, så många bland den bofasta
befolkningen eller bland lappar
med stadigt hemvist inom trakten,
som Konungens befallningshafvande
bestämmer, att under tiden
till nästa val tjenstgöra såsom
gode män vid fall, som i 19 §
sägs. Underlåta lapparne att välja,
anmäles sådant af lappfogden eller
länsmannen hos Konungens befallningshafvande,
som i lapparnes
ställe utser gode män. Förteck -

(Utskottets förslag.)

21 §.

För syneförrättning, hvarom i 20
§ sägs, njute god man ersättning
med fyra kronor femtio öre om
dagen. Erfordras resa till förrättningsstället,
vare han berättigad
till godtgörelse för skjuts efter en
häst eller för billigaste plats å ångfartyg
eller jernväg, der sådant
fortskaffningsmedel lämpligen kan
användas. Kostnaden för inkallande
af god man skall ersättas
med det belopp, hvartill samma
kostnad uppgått, dock ej utöfver
tre kronor.

22 §.

Inom hvarje lappby skola lapparne
vid sammanträde, som omförmäles
i 11 §, årligen inför lappfogde
eller länsman välja för hvarje
trakt, som efter hvad erfarenheten
visat företrädesvis är utsatt för
skadegörelse af renar tillhörande
lappbyn, så många bland den
bofasta befolkningen eller bland
lappar med stadigt hemvist inom
trakten, som Konungens befallningshafvande
bestämmer, att under tiden
till nästa val tjenstgöra såsom
gode män vid fall, som i 20 §
sägs. Underlåta lapparne att välja,
anmäles sådant af lappfogden eller
länsmannen hos Konungens befallningshafvande,
som i lapparnes
ställe utser gode män. Förteck -

Lagutskottets Utlåtande N:o 66.

(Kongl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

ning å de utsedde intages i läns- ning å de utsedde intages i länskungörelserna.
kungörelserna.

22 §•

Talan mot samtliga lappar inom
ett skadeersättningsområde om sådan
gemensam ansvarighet, som
stadgas i 17 §, anhängiggöres mot
ordningsmannen i den lappby, till
hvilken lapparne höra; egande ordningsmannen
att föra talan i målet
på vederbörande lappars vägnar
samt att, om skäl dertill finnes,
å lapparnes vägnar ingå förlikning
angående såvål skadeersättning
som syne- och rättegångskostnader.
Tilltror ordningsmannen
sig kunna visa, genom hvilkens
eller hvilkas renar skada blifvit
förorsakad, eller att jemte de till skadeersättningsområdet
hörande lappar
äfven andra hora ansvara för
skadan, ege han att låta instämma
den eller de skyldiga eller i senare
fallet dem, mot hvilka anspråk väckes
om deltagande i ersättningen,
på det de må sjelfva svara i saken.

Ådömes flere lappar ersättningsskyldighet
efter 17 §, skall i domen
för en hvar fastställas, huru
mycket han har att gälda.

Mål, deri efter tv nu är sagdt
ordningsman vid underrätt fört talan,
må ock af honom i högre rätt
fullföljas.

23 §.

Talan mot samtliga lappar inom
ett skadeersättningsområde om sådan
gemensam ansvarighet, som
stadgas i 18 §, anhängiggöres mot
ordningsmannen i den lappby, till
hvilken lapparne höra; egande ordningsmannen
att föra talan i målet
på vederbörande lappars vägnar
samt att, om skäl dertill finnes, å
lapparnes vägnar ingå förlikning
angående såväl skadeersättning som
syne- och rättegångskostnader. Tilltror
ordningsmannen sig kunna
visa, genom hvilkens eller hvilkas
renar skada blifvit förorsakad, eller
att jemte de till skadeersättningsområdet
hörande lappar äfven andra
böra ansvara för skadan, ege
han att låta instämma den eller de
skyldiga eller i senare fallet dem,
mot hvilka anspråk väckes om deltagande
i ersättningen, på det de
må sjelfva svara i saken.

Ådömes flere lappar ersättningsskyldighet
efter 18 §, skall i domen
för en hvar fastställas, huru
mycket han har att gälda.

Mål, deri efter ty nu är sagdt
ordningsman vid underrätt fört talan,
må ock af honom i högre rätt
fullföljas.

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

(Kongl. Majrts förslag.)

.23 §.

Lappar, hvilka efter hvad i 17 §
sägs blifvit dömda till ansvarighet
för inträffad skada eller ingått förlikning
om erläggande af ersättning,
vare oförhindrade att, i händelse
kännedom sedermera erhålles,
att skadan är föröfvad af renar
tillhörande någon annan, eller
att andra lappar vid den tid, då
skadan skedde, haft renar inom
skadeersättningsområdet och sålunda
böra deltaga i ersättningen,
väcka talan om godtgörelse för hvad
de erlagt eller för den del deraf,
som belöper på andra lappar, dock,
der ersättningen bestämts genom
förlikning, ej utöfver det belopp,
hvartill skadan blifvit vid syn värderad,
med tillägg af synekostnaden.
Sådan talan må ej anhängiggöras
senare än ett år efter det
laga kraft egande utslag fallit eller
förlikning träffats angående skadeersättningens
utgifvande.

24 §.

Den, som olofligen fäller eller
misshandlar lapparnes renar eller
uppsåtligen eller genom vårdslöshet
förorsakar, att renarne genom skrämskott,
af hundar eller på annat sätt
ofredas på tillåtna uppehållsställen,
eller söker att fördrifva dem derifrån,
straffes, der ej förseelsen är
efter allmän lag straffbar, med böter

(Utskottets förslag.)

24 §.

Lappar, hvilka efter hvad i 18 §
sägs blifvit dömda till ansvarighet
för inträffad skada eller ingått förlikning
om erläggande af ersättning,
vare oförhindrade att, i händelse
kännedom sedermera erhålles,
att skadan är föröfvad af renar
tillhörande någon annan, eller att
andra lappar vid den tid, då skadan
skedde, haft renar inom skadeersättningsområdet
och sålunda böra
deltaga i ersättningen, väcka talan
om godtgörelse för hvad de
erlagt eller för den del deraf,
som belöper -på andra lappar, dock,
der ersättningen bestämts genom
förlikning, ej utöfver det belopp,
hvartill skadan blifvit vid syn värderad,
med tillägg af synekostnaden.
Sådan talan må ej anhängiggöras
senare än ett år efter det
laga kraft egande utslag fallit eller
förlikning träffats angående skadeersättningens
utgifvande.

35 §.

Lagutskottets Utlåtande N:o 66.

(Kongl. Maj:ts förslag.)

från och med fem till och med tvåhundra
kronor; ersätte ock skadan.

Lag samma vare, der någon uppsåtligen
eller genom vårdslöshet förorsakar,
att vid skogsavverkning
renar skadas eller dödas genom
fällning af träd. Har vid arbetet
anstäld person gjort sig dertill skyldig,
vare jemväl den, för hvars
räkning afverkningen sker, ansvarig
för skadans ersättande.

Ofredas ren på tillåtet uppehållsställe
af hund, vare hundens egare
pligtig ersätta skadan, äfven om
ofredandet skett utan någons uppsåt
eller vållande.

Under skada, som i denna § afses,
skall förstås icke blott skada,
som tillfogats, ren, utan ock, der i
något af de angifna fallen renhjord
blifvit skingrad, kostnad och besvär,
som uppkommit för renhjordens
hopsamlande, äfvensom skada,
som renarne genom skingringen
kunna hafva förorsakat.

25 §.

Under tid, då lappar med renar
uppehålla sig å trakt, der de enligt
denna lag då ega vistas, skola samtliga
i trakten befintliga, den bofasta
befolkningen tillhöriga hundar vara
försedda med halsband utvisande
egarens namn och bostad. Hundar,
som kunna jaga ren, skola derjemte
hållas bundna, då de icke
Bill. till Uilcnd. Vrot. 181)8. 1 Sami. U

(Utskottets förslag.)

från och med fem till och med tvåhundra
kronor; ersätte ock skadan.

Lag samma vare, der någon uppsåtligen
eller genom vårdslöshet förorsakar,
att vid skogsafverkning
renar skadas eller dödas genom
fällning af träd. Har vid arbetet
anstäld person gjort sig dertill skyldig,
vare jemväl den, för hvars
räkning afverkningen sker, ansvarig
för skadans ersättande.

Ofredas ren på tillåtet uppehållsställe
af hund, vare hundens egare
pligtig ersätta skadan, äfven om
ofredandet skett utan någons uppsåt
eller vållande.

Under skada, som i denna § afses,
skall förstås icke blott skada,
som tillfogats ren, utan ock, der i
något af de angifna fallen renhjord
blifvit skingrad, kostnad och besvär,
som uppkommit för renhjordens
hopsamlande, äfvensom skada,
som renarne genom skingringen
kunna hafva förorsakat.

26 §.

Lagutskottets Utlåtande N:o 66.

(Koiigl. Maj:ts förslag.)

användas till jagt. Öfverträdelse
häraf straffes med böter från och
med fem till och med femtio kronor.
Hund, som anträffas jagande ren
på tillåtet uppehållsställe, må saklöst
dödas.

26 §.

1. När i denna lag talas om
lapparnes renar, förstås dermed icke
allenast deras egna utan ock andras
renar, hvilka de, på sätt här nedan
sägs, ega taga under sin vård.

2. Vid begagnande af sin rätt
till renbete enligt denna lag må,
med det undantag, som i 3 mom.
sägs, lapp icke hafva under sin vård
renar, hvilka tillhöra annan än lapp.
Anträffas under lapps vård eller
eljest inom lappbys område renar
tillhörande andra än lappar, vare
dessa renar förbrutna till lappbyn,
och ege ordningsmannen att för
byns räkning omhändertaga och
lefvande eller slagtade försälja dylika
renar.

3. Lapp inom Norrbottens län,
som uteslutande sysselsätter sig
med renskötsel, må tills vidare vid
begagnande af sin rätt till renbete
enligt denna lag hafva under sin
vård jemväl renar tillhörande annan
än lapp, derest renegaren är bosatt
inom länets lappmark och der eger
eller brukar jordbruksfastighet. Upphör
sådan renegare att ega eller
bruka jordbruksfastighet inom lä -

(Utskottets förslag.)

användas till jagt. Öfverträdelse
häraf straffes med böter från och
med fem till och med femtio kronor.
Hund, som anträffas jagande ren
på tillåtet uppehållsställe, må saklöst
dödas.

27 §.

1. När i denna lag talas om
lapparnes renar, förstås dermed icke
allenast deras egna utan ock andras
renar, hvilka de, på sätt här nedan
sägs, ega taga under sin vård.

2. Vid begagnande af sin rätt
till renbete enligt denna lag må,
med de undantag, som i 3 mom.
omnämnas, lapp icke hafva under
sin vård renar, hvilka tillhöra annan
än lapp. Anträffas under lapps
vård eller eljest inom lappbys område
renar tillhörande andra än
lappar, vare dessa renar förbrutna
till lappbyn, och ege ordningsmanmen
att för byns räkning omhändertaga
och lefvande eller slagtade försälja
dylika renar.

3. Renar, som användas till körslor,
s. k. dragrenar, må lapp vid
begagnande af sin rätt till renbete
enligt denna lag hafva under sin
vård,, äfven om de tillhöra annan än
lapp. Inom Norrbottens län må derjemte
lapp, som uteslutande sysselsätter
sig med renskötsel, tills vidare
hafva under sin vård jemväl
andra renar, som tillhöra annan än
lapp, derest renegaren är bosatt

Lagutskottets Utlåtande N:o 66.

(Eongl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

nets lappmark, åligger det honom
att inom ett år derefter hafva afhändt
sig renarne, vid äfventyr att
de samma må omhändertagas af
vederbörande ordningsman, som med
dem förfar på sätt i 2 mom. sägs.

4. Renegare, hvilken lemnat renar
i vård åt lapp, har i fråga om
dessa renar enahanda förpligtelser
enligt denna lag, som lappen för
sina renar.

27 §.

1. Der underhåll af renar å
något visst område pröfvas för den
jordbrukande befolkningen vara i
synnerlig mån betungande, kan Konungen
förordna, att det område
ej vidare må till sådant ändamål
begagnas, mot det att erforderlig
betesmark anvisas lapparne på annan
landsträcka, som dertill finnes tjenlig.

2. Har den i 1 § lapparne medgifna
rätt att sommartiden föra
renar på bete å visst område nedom
odlingsgränsen i Norrbottens och
Vesterbottens läns lappmarker visat
sig medföra synnerlig olägenhet för
den jordbrukande befolkningen i
trakten eller vara hinderlig för
odlingens fortgång, ankomme på
Konungen att förordna, att dylikt
område ej vidare må till sommarbete
för renar begagnas; börande i så -

inom länets lappmark och der eger
eller brukar jordbruksfastighet. Upphör
sådan renegare att ega eller
bruka jordbruksfastighet inom länets
lappmark, åligger det honom
att inom ett år derefter hafva afhändt
sig renarne, vid äfventyr att
desamma må omhändertagas af vederbörande
ordningsman, som med
dem förfar på sätt i 2 mom. sägs.

4. Renegare, hvilken lemnat renar
i vård åt lapp, har i fråga om
dessa renar enahanda förpligtelser
enligt denna lag, som lappen för
sina renar.

28 §.

1. Der underhåll af renar å något
visst område pröfvas för den
jordbrukande befolkningen vara i
synnerlig mån betungande, kan Konungen
förordna, att det område
ej vidare må till sådant ändamål
begagnas, mot det att erforderlig
betesmark anvisas lapparne på annan
landsträcka, som dertill finnes tjenlig.

Lagutskottets Utlåtande N:o 66.

(Kongl. Maj:ts förslag.)

dant fall, der det finnes nödigt,
annat sommarviste anvisas de lappar,
som dittills haft dylikt viste å området.

38 §■

Der det pröfvas nödigt för samfärdselns
uppehållande, ege Konungens
befallningshafvande förordna,
att vissa områden vid färdväg ej
må begagnas till annat bete för
renar än det, som ifrågakommer
under flyttning eller annan färd å
vägen, så ock att viss trakt omkring
kyrka, tingsstad eller marknadsplats
ej må användas till annat bete för
renar än för deras korrenar, som
besöka sådan plats, öfverträdelse
af sådant förordnande straffes med
böter från och med tjugufem till
och med tvåhundra kronor.

29 §.

Lapparne äro berättigade att till
jagt och fiske betjena sig af land
och vatten icke allenast å sådana
områden, der de enligt hvad i 1 §
1 mom. sägs ega vistas hvarje tid
af året, utan äfven å annan utmark
inom Norrbottens och Vesterbottens
läns lappmarker under den tid de
ega att å sådan utmark uppehålla
sig med sina renar.

30 §.

Ej må å de områden, som blifvit
till lapparnes uteslutande begag -

(Utskottets förslag.)

dant fall, der det finnes nödigt,
annat sommarviste anvisas de lappar,
som dittills haft dylikt viste å området.

29 §.

Der det pröfvas nödigt för samfärdselns
uppehållande, ege Konungens
befallningshafvande förordna,
att vissa områden vid färdväg ej
må begagnas till annat bete för
renar än det, som ifrågakorqmer
under flyttning eller annan färd å
vägen, så ock att viss trakt omkring
kyrka, tingsstad eller marknadsplats
ej må användas till annat bete för
renar än för deras korrenar, som
besöka sådan plats. Öfverträdelse
af sådant förordnande straffes med
böter från och med tjugufem till
och med tvåhundra kronor.

30 §.

31 §.

Ej må å de områden, som blifvit
till lapparnes uteslutande begag -

Lagutskottets Utlåtande N:o 66.

(Konsol. Maj:ts förslag.)

nande anvisade, bete, slåtter, jagt
eller fiske af lapparne till annan
upplåtas. Sker sådan upplåtelse,
vare den ogild.

Varder bete eller slåtter å dylikt
område af lapparne ej användt, och
finnes upplåtelse deraf tills vidare
kunna ske utan intrång eller skada
för lapparne, ege Konungens befallningshafvande
att mot lega upplåta
betet eller slåttern, intill dess
behof deraf för lapparne åter uppstår.
Kan å dylikt område upplåtelse
af rätt till jagt eller fiske ske
utan skada för lapparne, ege ock
Konungens befallningshafvande att
tills vidare tillåta annan att emot
afgift å området jemte lapparne utöfva
jagt eller fiske. På sådana
områden, som upplåtits till utvidgning
af de vid afvittringen afsätta
renbetesfjell i Jemtlands län, må
jemväl inegor, som icke äro för
lapparne behöfliga, utarrenderas.
Vid utarrendering af bete, slåtter
eller inegor skall fästas det vilkor,
att arrendatorn sjelf må freda såväl
växande som bergad gröda från
intrång af renar.

Innan upplåtelse, som ofvan förmäles,
må ega rum, skola de lappar,
hvilka ega rätt att å området uppe
hålla sig med sina renar, i ärendet
höras. Medel, som inflyta genom
sådan upplåtelse, skola enligt de
bestämmelser, som gifvas af Konungen,
användas till förmån för lapparne.

(Utskottets förslag.

nande anvisade, bete, slåtter, jagt
eller fiske af lapparne till annan
upplåtas. Sker sådan upplåtelse,
vare den ogild.

Innan upplåtelse, som ofvan förmäles,
må ega rum, skola de lappar,
hvilka ega rätt att å området uppehålla
sig med sina renar, i ärendet
höras. Medel, som inflyta genom
sådan upplåtelse, skola enligt de
bestämmelser, som gifvas af Konungen,
användas till förmån för lapparne.

Lagutskottets Utlåtande N:o 66.

(Koiigl. Majrts förslag.) (Utskottets förslag.)

31 §.

Varder kronan tillhörig mark, belägen
utom Norrbottens och Vesterbottens
läns lappmarker samt renbetesfjellen
i Jemtlands län, af
Konungen upplåten till renbete, ankomme
på Konungen att bestämma
det omfång hvari, och de vilkor
hvarunder rätt till bete och skogsfång,
jagt och fiske får af lapparne
der utöfvas, äfvensom att förordna,
till hvilken lappby området skall
räknas, eller om det skall utgöra
särskild lappby.

32 §.

Pröfvar Konungen nödigt, att jord,
som tillhör enskild, skall begagnas
antingen för det i 21 § 1 -mom.
omförmälda ändamål, eller för att
bereda lapparne vid de för dem afsätta
områden tillgång till skogsmark
eller bete eller till vägar
öfver inegor emellan områdena, eller
för att uppföra stängsel till förekommande
af skada af renar, vare
egaren pligtig att afstå jorden mot
ersättning, som, der godvillig öfverenskommelse
ej kan träffas, bestämmes
enligt gällande förordning angående
jords afstående för allmänt
behof.

33 §.

Lapp, som har renhjord under
sin vård, vare vid ansvar, som i
allmän lag finnes bestämdt, pligtig

32 §.

Varder kronan tillhörig mark, belägen
utom Norrbottens och Vesterbottens
läns lappmarker samt renbetesfjellen
i Jemtlands län, af
Konungen upplåten till renbete, ankornme
på Konungen att bestämma
det omfång hvari, och de vilkor
hvarunder rätt till bete och skogsfång,
jagt och fiske får af lapparne
der utöfvas, äfvensom att förordna,
till hvilken lappby området skall
räknas, eller om det skall utgöra
särskild lappby.

33 §.

Pröfvar Konungen nödigt, att jord,
som tillhör enskild, skall begagnas
antingen för det i 28 § 1 mom.
omförmälda ändamål, eller för att
bereda lapparne vid de för dem afsätta
områden tillgång till skogsmark
eller bete eller till vägar
öfver inegor emellan områdena, eller
för att uppföra stängsel till förekommande
af skada af renar, vare
egaren pligtig att afstå jorden mot
ersättning, som, der godvillig öfverenskommelse
ej kan träffas, bestämmes
enligt gällande förordning angående
jords afstående för allmänt
behof.

34 §.

Lapp, som har renhjord under
sin vård, vare vid ansvar, som i
allmän lag finnes bestämdt, pligtig

Lagutskottets Utlåtande N:o 66.

(Kongl. Maj:ts förslag.)

att, då kronofogde, lappfogde eller
länsman för verkställande af utmätning,
ransakning efter stulna renar
eller annan laga orsak påfordrar
renhjordens hopsamlande, sådant
verkställa.

34 §.

Öfver de af Konungens befallningshafvande
utfärdade byordningar
äfvensom öfver de närmare
föreskrifter eller åtgärder, hvilka
det enligt denna lag eljest tillkommer
Konungens befallningshafvande
att meddela eller vidtaga, ege den,
som anser sin rätt deraf förnärmad
eller obehörigen inskränkt, att hos
Konungen anföra besvär inom den
tid, som är bestämd för Överklagande
af förvaltande myndigheters
och embetsverks beslut; skolande
dock, der ej ändringssökandet derigenom
varder onyttigt, beslutet
utan binder af besvär gälla till
efterrättelse, intill dess annorlunda
kan blifva vederbörligen förordnadt.

35 §.

Böter och viten, som ådömas enligt’denna
lag, tillfalla kronan. Viten,
ådömda för öfverträdelse af byordning,
tillfalla lappbyn. Saknas
tillgång till fulla gäldandet af böter
eller viten, förvandlas de enligt allmän
strafflag.

(Utskottets förslag.)

att, då kronofogde, lappfogde eller
länsman för verkställande af utmätning,
ransakning efter stulna renar
eller annan laga orsak påfordrar
renhjordens hopsamlande, sådant
verkställa.

35 §.

Öfver de af Konungens befallningshafvande
utfärdade byordningar
äfvensom öfver de närmare
föreskrifter eller åtgärder, hvilka
det enligt denna lag eljest tillkommer
Konungens befallningshafvande
att meddela eller vidtaga, ege den,
som anser sin rätt deraf förnärmad
eller obehörigen inskränkt, att hos
Konungen anföra besvär inom den
tid, som är bestämd för Överklagande
af förvaltande myndigheters
och embetsverks beslut; skolande
dock, der ej ändringssökandet derigenom
varder onyttigt, beslutet
utan hinder af besvär gälla till
efterrättelse, intill dess annorlunda
kan blifva vederbörligen förordnadt.

36 §.

Böter och viten, som ådömas enligt
denna lag, tillfalla kronan. Viten,
ådömda för öfverträdelse af byordning,
tillfalla lappbyn. Saknas
tillgång till fulla gäldandet af böter
eller viten, förvandlas de enligt allmän
strafflag.

Lagutskottets Utlåtande N:o 66.

(Koiigl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

36 §.

1. Öfverträdelser af denna lag
äfvensom af byordning åtalas vid
allmän domstol och höra, der ej
annorlunda här nedan sägs, under
allmänt åtal.

2. De i 4 § omförmälda förseelser,
hvilka endast förnärma enskild
persons rätt, må ej åtalas af
allmän åklagare, der ej målseganden
angifver dem till sådant åtal. Lag
samma vare beträffande förseelser,
om hvilka i 24 § handlas. Har ren
blifvit olofligen fäld eller misshandlad,
och är renen omärkt eller
målseganden ej känd, ege allmän
åklagare utan angifvelse tala i saken,
jemväl i fråga om skadestånd,
hvilket i ty fall skall tillfalla den
lappby, dit renen kan antagas
hafva hört.

3. Förseelse, som är belagd
med straff enligt 2 eller 16 §, må,
der den rörer enskild persons rätt,
åtalas endast af målsegande.

37 §.

1. Hvad i denna lag stadgas
gälle ej i fråga om renar, som med
vederbörande jordegares samtycke
året om föras på bete nedom lappmarksgränsen
i Norrbottens län.
Egare af sådana renar vare pligtig
att om dem taga sådan vård, att de
ej olofligen inkomma på annans
egor. Sker det ändå, böte enligt
allmän lag och ersätte skadan.

37 §.

1. Öfverträdelser af denna lag
äfvensom åf byordning åtalas vid
allmän domstol och höra, der ej
annorlunda här nedan sägs, under
allmänt åtal.

2. De i 4 § omförmälda förseelser,
hvilka endast förnärma enskild
persons rätt, må ej åtalas af
allmän åklagare, der ej målseganden
angifver dem till sådant åtal. Lag
samma vare beträffande förseelser,
om hvilka i 25 § handlas. Har ren
blifvit olofligen fäld eller misshandlad,
och är renen omärkt eller
målseganden ej känd, ege allmän
åklagare utan angifvelse tala i saken,
jemväl i fråga om skadestånd,
hvilket i ty fall skall tillfalla den
lappby, dit renen kan antagas
hafva hört.

3. Förseelse, som är belagd
med straff enligt 2 eller 17 §, må,
der den rörer enskild persons rätt,
åtalas endast af målsegande.

38 §.

1. Hvad i denna lag stadgas
gälle ej i fråga om renar, som jned
vederbörande jordegares samtycke
året om föras på bete nedom lappmarksgränsen
i Norrbottens län.
Egare af sådana renar vare pligtig
att om dem taga sådan vård, att de
ej olofligen inkomma på annans
egor. Sker det ändå, böte enligt
allmän lag och ersätte skadan

Lagutskottets Utlåtande N:o 66.

(Kougl. Maj:ts förslag.)

2. Denna lag eger, så vidt den
stadgar förpligtelser för lapparne
utöfver hvad lagstiftningen rörande
de lappar, som med renar flytta
emellan de förenade konungarikena
Sverige och Norge, innehåller, icke
tillämpning å norska lappar, som
vintertiden uppehålla sig i Sverige.

Penna lag skall lända till efterrättelse
från och med den 1 Januari
1899, dock att stadgande^
i 26 § 2 och 3 mom. ej skola ega
tillämpning förr än fem år derefter
förflutit.

(Utskottets förslag.)

Denna lag skall lända till efterrättelse
från och med den 1 Januari
1899, dock att stadgandena
i 27 § 2 och 3 mom. ej skola ega
tillämpning förr än fem år derefter
förflutit.

dels och 2:o följande:

5 >'' i > r 1 i . \ ■ p ''* f ,J i

Förslag

till

Lag om renmärken.

Med upphäfvande af lagen den 4 juni 1886 angående renmärken
för ordnas som följer:

1 §•

Ren, tillhörig den, som har rätt till renbete enligt lagen denna
dag om de svenska lapparnes rätt till renbete i Sverige, skall vara
försedd med egarens af häradsrätten faststälda märke, anbragt i
renens öron.

Bih. till TUM. Prat. 1898. 7 Samt. 37 Haft.

Lagutskottets Utlåtande N:o 66.

(Kongl. 3Iaj:ts förslag.)

2 §•

Fastställelse å renmärke sökes
vid häradsrätten i den ort, der renegaren,
eller, om han icke sjelf är
renskötande lapp, den lapp, som
vårdar hans renar, har sitt hemvist,
och inletnne dervid sökanden ett
afklipp af märket om tolf centimeters
bredd och tre centimeters
höjd. Häradsrätten läte de vid tinget
närvarande ordningsmän och
andra lappar äfvensom länsmannen
och lappfogden, der han är vid
tinget tillstädes, taga kännedom om
märket och derefter inför häradsrätten
yttra sig öfver detsamma.

Finner häradsrätten märket vara
så inrättadt, som i 3 § sägs, och
möter ej heller i öfrigt enligt denna
lag hinder, fastställe häradsrätten
märket.

(Utskottets förslag.)

2 §•

Fastställelse å renmärke sökes
vid häradsrätten i den ort, der renegaren,
eller, om han icke sjelf är
renskötande lapp, den lapp, som
vårdar hans renar, har sitt hemvist,
och inlemne dervid sökanden ett
afklipp af märket om tolf centimeters
bredd och tre centimeters
höjd. Häradsrätten läte de vid tinget
närvarande ordningsmän och
andra lappar äfvensom länsmannen
och lappfogden, der han är vid
tinget tillstädes, taga kännedom om
märket och, sedan de vid sammanträde
utom rätten granskat detsamma,
derefter inför häradsrätten yttra sig
öfver märket.

Finner häradsrätten märket vara
så inrättadt, som i 3 § sägs, och
möter ej heller i öfrigt enligt denna
lag hinder, fastställe häradsrätten
märket.

3 §.

Renmärke skall för att vinna fastställelse vara så inrättadt, att det
tydligt skiljer sig från andra inom tingslaget eller angränsande tingslag
förut faststälda renmärken, samt att detsamma ej lätt kan förändras
till sådant äldre märke, eller äldre märke förändras till likhet med det,
hvarå fastställelse sökes. *

* §•

Renmärke må ej fastställas för annan renegare, än som i ,1 § omförmäles,
ej heller må renegare samtidigt hafva mer än ett faststäjdt
renmärke.

Lagutskottets Utlåtande N:o 66.

(Kongl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

'' ..1 - ■; 5 §. '' '' ‘ j

Vill den, som har faststäldt. renmärke, icke vidare vid renmärkning
begagna detsamma, anmäle han sådant hos häradsrätten, som aflyser
märket. Å ren, som då är försedd med dylikt märke, må detsamma
fortfarande bibehållas, men andra renar må ej dermed märkas. Ej må
utan förre egarens samtycke sådant märke för annan renegares räkning
fastställas innan fem år förflutit från det aflysningen skedde.

Har faststäldt märke under fem år icke varit vid renmärkning begagnadt,
anses fastställelsen hafva förfallit, ändå att aflysning ej skett,
och vare sedan ej hinder för märkets fastställande för annan renegares
räkning.

6 §• ;

1. Har någon genom aftal eller på annat sätt förvärfvat. rätt till
annans faststälda renmärke, och vill han vid renmärkning begagna detsamma,
anmäle han sådant hos häradsrätten, som, der hinder ej möter
enligt 4 §, för hans räkning registrerar märket.

2. Flyttar lapp med renar till lappby inom annat tingslag, åligge
honom att sist inom ett år efter inflyttningen hos häradsrätten anmäla
sitt faststälda renmärke till registrering.

7 §•

Vid häradsrätten skall föras förteckning öfver de af häradsrätten
faststälda och registrerade renmärken jemte de renegare, för hvilkas
räkning fastställelsen eller registreringen skett. I förteckningen anmärkes
ock, när renmärke aflysts eller fastställelse derå visats hafva
förfallit. Under maj månad hvarje år skall utdrag ur nämnda förteckning,
omfattande tiden från och med maj månad föregående år till och
med april månads utgång under löpande året, insändas till Konungens
befallningshafvande i länet, som på lämpligt sätt offentliggör utdraget.

Närmare föreskrifter om förteckningarnas förande meddelas af
Konungen.

8 §•

öfvergår märkt ren genom laga fång till ny egare, må å den ren
bibehållas det redan anbragta märket, försedt med sådant af ordnings -

Lagutskottets Utlåtande N:o 66.

(Kongl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

mannen inom lappbyn gilladt afbrott, som kan vara erforderligt för att
skilja renen från andra renar med samma hufvudmärke. Å sådant afbrottsmärke
erfordras icke fastställelse. Kalf efter renko, försedd med
afbrottsmärke, skall märkas med egarens faststälda märke.

9 §•

t ■

1. Märkning af de under året födda renkalfvar skall -vara verkstäld
före den 15 oktober. Försittes denna tid, ege ordningsmannen
inom lappbyn, der han finner det lämpligen kunna ske, på den försumliges
bekostnad låta verkställa renmärkningen.

2. Anträffar lapp, som verkställer renmärkning, bland sin hjord
annans renko med omärkt kalf, vare han pligtig att mot godtgörelse
af egaren märka kalfven med moderns märke eller, om detta är afbrottsmärke
eller aflyst märke, och han eger kännedom om egarens faststälda
märke, med detta senare.

3. Anträffas inom lappby eller eljest i lapps hjord äldre omärkt
ren eller omärkt kalf, som icke följer modern, skall djuret öfverlemnas
till och omhändertagas af ordningsmannen samt nedslagtas och försäljas
eller ock lefvande försäljas samt med nye egarens märke förses.
Af medel, som genom försäljningen inflyta, erhålle ordningsmannen
skälig godtgörelse, hvarefter återstoden tillfaller lappbyn.

10 §.

Anträffas inom lappby eller eljest i lapps hjord ren, hvars märke
blifvit förstördt eller förfalskadt, skall renen omhändertagas och vårdas
af ordningsmannen eller den lapp, han derom anmodar. Dylik ren
skall derefter vid tillfälle, då lapparne i trakten mera allmänt samlas,
lör dem till granskning uppvisas. Finnas dervid sannolika skäl för att
renen tillhör uppgifven renegare, ege denne återtaga renen mot erläggande
af skälig skötarlön och ersättning för andra kostnader. I annat
fall skall renen genom ordningsmannens försorg nedslagtas och försäljas,
samt med inflytande försäljningsmedel så förfaras, som i 9 § sägs.

11 §•

1. Den, som vid märkning af egna renar eller af renar, som han
har under sin vård, begagnar märke, som ej blifvit af häradsrätten för

Lagutskottets Utlåtande N:o 66.

(Kongl. Majrts förslag.) (Utskottets förslag.)

renegaren faststäldt, i annat fall än i 8 § här ofvan sägs, eller märke,
som är aflyst, straffes med böter från och med tjugufem till och med
tvåhundra kronor.

2. Anbringar någon sitt märke å omärkt ren, till hvilken han icke
är egare, dömes, der ej förseelsen är straffbar efter allmän lag, till
böter från och med femtio till och med femhundra kronor.

3. Den, som i det fall, hvarom i 6 § 1 mom. sägs, vid renmärkning
begagnar annans faststälda renmärke, innan detsamma blifvit för
honom vid häradsrätten registreradt, eller som underlåter den i 6 §

2 mom. föreskrifna anmälan till registrering, bote från och med fem
till och med femtio kronor.

12 §.

1. Innehar någon inom Norrbottens, Vesterbottens eller Jemtlands
län oarbetad renhud, hvarå öronen blifvit bortskurna eller renmärket
eljest förstördt, och kan han ej visa, att renmärket blifvit utan bedräglig
afsigt borttaget eller förstördt, eller att huden blifvit märkt på sätt i

3 mom. sägs, bo te från och med fem till och med etthundra kronor,
der han ej efter allmän lag straffas för oloflig åtkomst af godset.

2. Lag samma vare, om någon inom Norrbottens eller Vesterbottens
läns lappmarker eller renbetesfjellen i Jemtlands län anträffas
forslande kött af slagtad ren utan tillhörande renhud under sådana förhållanden,
att antagas kan, det köttet föres från slagt ute å mark.

3. Hud och kött, hvarom ofvan förmäles, må af allmän åklagare
eller ordningsman tagas i beslag och köttet försäljas. Huden skall
medelst stämpling eller på annat sätt så märkas, att deraf tydligen kan
ses, att den varit föremål för beslag. Varder den, från hvilken beslaget
gjorts, i saken fäld, skall det beslagtagna godset eller, om det är såldt,
dess behållna värde tillfalla beslagaren; finnes särskild apgifvare, tage
han hälften deraf.

4. Inom Norrbottens eller Vesterbottens läns lappmarker eller
renbetesfjellen i Jemtlands län må ock beslag, på sätt i 3 mom. är
sagdt, göras å hud eller kött efter slagtad ren, som finnes doldt eller
undanstucket å plats, den der ej kan såsom vanligt förvaringsställe
anses, såsom i lada, i höstack eller ute å mark. Sålunda verkstäldt
beslag läte heslagaren ofördröjligen kungöra i socknens kyrka, och
ege deri, som vill göra anspråk å godset, inom en månad derefter an -

Lagutskottets Utlåtande N:o 66.

(Kongl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

mäla sig hos beslagaren samt, der hans rätt icke finnes ostridig, instämma
denne senast till det ting, som infaller näst efter en månad
från det anmälan gjordes. Sker det ej, eller kan den som stämde ej
visa sin rätt till godset, gånge med detsamma eller dess behållna värde
som ofvan är sagdt.

5. Hvad nu är stadgadt utgöre ej hinder för vederbörande målsegande
att, der någon fälles till ansvar efter allmän lag för oloflig åtkomst
af gods, som enligt förestående bestämmelser blifvit taget i beslag,
tillgodonjuta den rätt till godset eller dess behållna värde, som
lagligen må honom tillkomma.

13 §.

öfverträdelse af denna lag åtalas af allmän åklagare inför allmän
domstol. I fall, 6om i 11 § 2 mom. sägs, ege åklagaren tala i saken
jemväl i fråga om skadestånd, hvilket i ty fall skall tillfalla den lappby,
dit renen kan antagas hafva hört.

14 §.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång
till böternas fulla gäldande, förvandlas de enligt allmän strafflag.

15 §.

Hvad i denna lag stadgas om märkning af ren samt fastställelse
och registrering af renmärke skall i tillämpliga delar gälla äfven i fråga
om renar, som med vederbörande jordegares samtycke året om föras
på bete nedom lappmarksgränsen i Norrbottens »län. Fastställelse å
sådant renmärke sökes vid häradsrätten i den ort, der renarne föras
på bete, och lemne häradsrätten andra renegare i orten, som kunna
vara vid rätten tillstädes, äfvensom länsmannen tillfälle att yttra sig
öfver märket.

Lagutskottets Utlåtande N:o 66.

(Kongl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Denna lag skall lända till efterrättelse från och med den 1 januari 1899.

De i 1 § och 9 § 3 mom. gifna bestämmelser äro icke tillämpliga å
renar, tillhörande sådana bofaste, hvilka jemlikt lagen denna dag om
de svenska lapparnes rätt till renbete i Sverige allenast under fem år
efter det lagen trädt i kraft ega rätt till bete för renar.

Har, då denna lag träder i kraft, renegare, som i 1 eller 15 § omförmäles,
flera faststälda renmärken, åligger honom att inom ett år
derefter hos häradsrätten till registrering anmäla det af märkena, som
han för framtiden vill begagna. Underlåter han det, eller begagnar
han efter det registrering skett vid renmärkning annat märke än det
sålunda registrerade, böte från och med tjugufem till och med
tvåhundra kronor. Å förut faststäldt märke, som tillhör annan renegare,
än i 1 eller 15 § sägs, eller som icke blifvit i anledning af anmälan,
som här stadgas, registreradt, anses fastställelsen hafva förfallit sedan
fem år förflutit från det lagen trädde i kraft, der ej märket blifvit på
sätt i 6 § 1 mom. sägs för ny egare registeradt.

Stockholm den 18 april 1898.

På lagutskottets vägnar:
K. S. HUSBERG.

Reservation

af herrar Husberg, von Stapelmohr, Ohlsson och Wiklund, hvilka, beträffande
1 § af ''renbeteslagen, ansett, att utskottet bort tillstyrka den
af herrar Crusebjörn och Dahlstedt afgifna motion.

Herrar Öländer, C. F. Pettersson och Jönsson hafva begärt få
antecknadt, den sistnämnde att han icke deltagit i ärendets behandlinginom
utskottet, och de båda förstnämnde, att de ej tagit del i dess
slutliga handläggning derinom.