Lagutskottets Utlåtande N:o 66

Utlåtande 1896:LU66

Lagutskottets Utlåtande N:o 66.

IT:© 66.

Ank. till Riksd. kansli den 24 april 1896, kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om förslag till ny
legostadga.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottets behandling
hänvisad motion, n:o 96, hafva herrar O. Persson i Rinkaby och N. Svensson
i Olseröd hemstält: att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t ville
anhålla, att Kongl. Maj:t låter utarbeta och till Riksdagen inkommer med
förslag till förnyad legostadga, i syfte att ett friare aftal emellan husbönder
och tjenare måtte kunna ega rum.

Till stöd för motionen anföres: »Bland de frågor, som för närvarande
allt mer tilldraga sig lagstiftarnes uppmärksamhet, är det lagliga aftalet
emellan arbetsgifvare och arbetare säkerligen ett ganska vigtigt spörsmål.

Kongl. Maj:ts nådiga legostadga af den 23 november 1833, som under
dåvarande förhållanden kanske var tillräcklig för den bestämmelse,
som behöfdes emellan husbönder och tjenare, synes numera icke kunna
efterlefvas hvarken från ena eller andra sidan, utan vid påkommande
missnöje från endera hållet är den snarare till hinder för uppgörelse parterna
emellan. Den storartade utvecklingen inom alla näringsgrenar under
de senare årtiondena har i viss mån bidragit till ökade pretentioner i
allmänhet, och det har icke kunnat förbises, att äfven tjenarne komma i
åtnjutande af fördelar genom ökade löner och bättre vilkor i öfrigt.

Utan att inlåta oss på de många anmärkningar, som vore att göra
mot legostadgans olika §§, vilja vi anföra hvad § 6 stadgar. ”Sjuknar

Lagutskottets Utlåtande N:o 66.

tjenstehjon, bör husbonde låta sköta och vårda det; hafve dock rätt, om
han så vill, att å lönen afräkna hvad han till läkare eller läkemedel utgifvit.
” Häraf framgår, att af lönen ingenting rätteligen kan afdragas för
tid sförsummelse, om än tjenaren under hela året varit sängliggande. Då
numera en årslön för tjenare kan uppgå till 2—300 kronor, kan det
blifva ett stort fel i beräkningen för den mindre jordbrukaren eller näringsidkaren,
då hela hans årsinkomst kan åtgå till tjenarelöner.

I 39 § stadgas: ”Vill husbonde skiljas vid tjenstehjon eller tjenstehjon
vid husbonde, ege husbonde tjenstehjon uppsäga, och tjenstehjon
tjenst sin, ifrån och med den 26 juli till och med den 24 augusti och
i Stockholms stad för flyttning i april månad ifrån och med den 24 januari
till och med den 22 februari. Sker ej uppsägning å nu föreskrifna
tid, fortfare tjenstehjon i tjensten till nästa flyttningsdag mot lika städja
och lön som förut.” Då dessa bestämmelser i de flesta fall äro främmande,
i synnerhet för tjenstehjon, uppstår ofta oenighet genom tvång,
som i hvarje fall slutar med förlust för begge parterna. 57 § bestämmer,
att stadgan skall tvenne gånger om året, nemligen i mars och september
månad, från predikstolarne i rikets kyrkor kungöras, men då detta kanske
i de flesta församlingar icke eger rum och tjenaren af okunnighet om
följderna begår en ringa förseelse, som kan straffas med förlust af hela
lönen, samt i hvarje fall icke har rätt uppbära något förr än tjensteårets
slut, blir ofta följden att vid minsta missnöje aflägsna sig ur tjensten,
vanligast vid den tid han bäst behöfdes.

Då legostadgan i många fall är opraktisk och denna är den lag,
som vid ynglingens första utträde från föräldrahemmet borde lära dem
att fullgöra de medborgerliga pligterna, kan lätt den tanken tränga sig
på, att man icke behöfver vara grannlaga vid fullgörandet af öfriga lagar,
då legostadgan icke respekteras.»

Frågan om ändringar i eller omarbetning af 1833 års legostadga är
icke ny. Förslag derom hafva förevarit vid samtliga ståndsriksdagarne
efter nämnda stadgas tillkomst med undantag af riksdagarne 1844—1845
och 1865—1866.

Vid 1862—1863 åi''s riksdag föreslog dåvarande sammansatta lagsaint
allmänna besvärs- och ekonomiutskottet, med anledning al flera i
ämnet väckta motioner, att Rikets Ständer måtte hos Kongl. Maj:t anhålla,
det Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och Rikets näst sammanträdande

Lagutskottets Utlåtande N:o 66.

Ständer meddela förslag till ny legostadga. Såsom skäl för denna hemställan
anförde det sammansatta utskottet, att genom den förändring i
åsigter rörande förhållandet mellan husbönder och tjenstehjon, en senare
tid medfört, enligt hvilka åsigter det patriarkalisk förhållandet dem
emellan kunde anses hafva upphört och öfvergått till ett mera juridiskt,
genom de förändringar i bestämmelserna om laga försvar, som kongl. förordningen
den 29 maj 1846 om försvarslösa och till allmänt arbete förfallna
personer innehölle, samt genom de tid efter annan vidtagna förändringar
i sjelfva legostadgan, densamma hade förlorat det inre sammanhang
och den sjelföfverensstämmelse, en lag borde ega, och stadganden,
grundade på helt olika principer, deri numera hade plats bredvid hvarandra.
Ett sådant förhållande kräfde ovilkorligen rättelse, och behofvet häraf
hade såväl vid den nämnda som flera föregående riksdagar framkallat
en mängd motioner; men just emedan de principer, hvarpå 1883 års legostadga
hvilade, vore snart sagdt motsatta dåmera gällande åsigter i detta
hänseende, ansåge utskottet partiella förändringar i densamma mindre
lämpliga, enär de alltid qvarlemnade något af det utdömda gamla. De
framstälda yrkandena om en fullständig omarbetning af legostadgan syntes
derför utskottet fullt berättigade. Utskottets på dessa skäl grundade
hemställan om en allmän revision af legostadgan bifölls visserligen af
ridderskapet och adeln samt borgarståndet, men blef af preste- och bondestånden
af slagen.

Vid 1879 års riksdag förelåg å nyo en motion om en allmän revision
af legostadgan, och utskottet hemstälde då på de vid 1862—1863 års
riksdag anförda skäl, att Kongl. Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga förslag till förändrade lagstadganden angående legoaftal. Denna
utskottets hemställan vann dock icke Riksdagens bifall.

Det dröjde emellertid icke länge, förr än frågan åter väcktes till lif.
Redan vid 1883 års riksdag hade utskottet att behandla en motion om
förslag till ny legostadga. Utskottet hemstälde då, hufvudsakligen på grund
af Riksdagens uttalande år 1879, att motionen icke skulle föranleda till
någon Riksdagens åtgärd, och blef detta äfven Riksdagens beslut.

Sedermera ha vid åtskilliga riksdagar förelegat motioner om partiella
ändringar af legostadgan, särskildt beträffande de i motionen vidrörda 6
och 39 §§, utan att de väckta förslagen rönt någon framgång vare sig
hos utskottet eller Riksdagen. Så till vida har legostadgan dock rönt
inflytande af den nyare lagstiftningen, att föreskrifterna i dess fyra första
paragrafer med afseende å lagen angående lösdrifvares behandling den

Lagutskottets Utlåtande N:o 66.

12 juni 1885 numera förlorat betydelse, hvarjemte just den i motionen
omförmälda 57 §, i hvad den afser uppläsande af legostadgan från predikstolarne
i rikets kyrkor, upphört att gälla, sedan lagen om upphäfvande
af stadganden om förnyadt uppläsande i kyrka af författningar af den
25 maj 1894 trädt i kraft.

Utskottet är jemväl nu i denna fråga af samma åsigt som vid 1888
års riksdag. Utskottet hyser nemligen den farhåga, att, vid en revision
af legostadgan i dess helhet, genom ändrade lagbestämmelser skulle bortfalla
den ännu qvarlefvande återstod af det patriarkaliska förhållande
mellan husbonde och tjenstehjon, hvarå gällande legostadga är grundad,
och hvilket förhållande, man må säga hvad som helst om dess mindre
öfverenstämmelse möd vår tids åskådning och omständigheter, dock utgör
kärnpunkten i vår svenska lagstiftning om tjenstehjonsaftal och hos oss
höjer detta aftal — sedt vare sig från husbondens eller tjenstehjonets
synpunkt — öfver ett vanligt arbetsaftal. En sådan synpunkt är ock i
stånd att, om man från densamma utgår vid bedömande inom tjenstehjonsaftalets
gränser af ömsesidig rätt och skyldighet, i tillämpningen
mildra mången af nuvarande legostadgas onekligen något föråldrade
detalj bestämmelser och åstadkomma, att denna stadga, ehuru stiftad för
öfver sextio år sedan, ännu kan verka till gagn.

På grund af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,

att ifrågavarande motion icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 24 april 1896.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Reservation

af herr N. Svensson i Olseröd.

Herrar A. Göransson och 0. W. Redelius hafva begärt få här anteck
nadt, att de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

Bill. till Riksd. Prot. 1896. 1 Sami. 39 Häft.