Lagutskottets Utlåtande N:o 66

Utlåtande 1894:LU66

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 66.

N:o 66.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om utarbetande af förslag
till ändrade bestämmelser i fråga om boställshafvares
andel i boställes behållna skog saf kastning.

Utr en inom Första Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad
motion n:o 1, anför herr Carl Pettersson:

Förordning af den 29 juni 1866 angående hushållningen med de
allmänna skogarne i riket föreskrifver i § 32 följande: »Der Vi uppå
gjord underdånig framställning pröfvat nödigt, att kostnad för indelning
af sådana allmänna skogar, som ej befinna sig under Vår och kronans
omedelbara disposition, må förskottsvis bestridas af allmänna medel,
skall sådant förskott sedermera af den indelade skogens afkastning
återgäldas på det sätt, att dertill i första rummet användas försäljningsmedlen
för det virke, som vid skogsindelningen fälles i mätnings- och
skifteslinierna, men om dessa medel ej förslå, bristen fyllas efter hand
genom skogens årliga afkastning utöfver kostnaderna för dess bevakning
och skötsel samt, i fråga om boställen, boställshafvarens husbehof.»

Under vanliga förhållanden kan ingen befogad^ anmärkning göras
mot dessa bestämmelser, men särskilda omständigheter kunna inträffa,
som göra tillämpningen deraf obillig, om ej ett nytt stadgande tillkommer.
Fn sådan omständighet är t. ex. uppmätning och kartläggning
af en boställsskog. År denna vidsträckt och belägen på flera
ställen, kan kostnaden uppgå ända till 1,000 kronor, ja må hända ännu
mer. Det bestrides icke, att sådan kartläggning är både nödig och
nyttig, ej heller att kostnaderna derför skola utgå af medel, som inflyta
genom försäljning af timmer från den ifrågavarande skogen.
Men det kan vara tvifvel underkastadt, om det är så rättvist, att den
boställsinnehafvare, på hvilkens tid kartläggningen verkstäldes eller af

Lagutskottets Utlåtande N:o 66. 7

hvilken annan extra ordinarie kostnad erfordrades, skall ensam bära
bördan deraf. Jag tänker mig en boställshafvare, hvilken tillträdt sin
plats 1890, samma år, som en försäljning skett från hans boställsskog.
Året derpå kartlägges skogsmarken för en kostnad af 1,000 kronor;
1895 sker utstämpling af timmer från nämnda skog och kostnaden
derför antages uppgå till 100 kronor; hösten samma år hålles auktion
och timret inropas för 1,500 kronor. Boställshafvaren är berättigad
att deraf erhålla hälften, men får i sjelfva verket ingenting, ja mindre
än ingenting; ty först skall från hans andel dragas hälften af kostnaden
för utstämplingen, 50 kronor, sedan halfva kartläggningsarvodet, 500
kronor, och slutligen aflöning till en skogvaktare, 40 kronor pr år, in alles
200 kronor, som han till på köpet fått förskottera. Detta skulle dock
jemka sig i längden, om denne boställshafvare innehade sin plats låt
oss säga 20 år eller 4 femårsperioder; men han dör må hända strax
efter 1895 års auktion. Och så får han ensam lida och umgälla för
så väl företrädare som alla sina efterträdare denna extra ordinarie
omkostnad, som möjligen aldrig mer påfordras, åtminstone icke till
sådan omfattning. Detta kan ju icke stämma öfverens med billighet
och rättvisa. Lika obilligt lider den boställsinnehafvare, på hvilkens
tid inbyggnad eller större reparation af boställshusen verkställes, så
vida virket dertill tages af boställsskogen, emedan det förminskar hans
andel i försäljningssumman till favör för hans företrädare och efterträdare,
hvilka utbekomma sin fulla andel. Ej heller torde det vara
så rättvist, att en del boställshafvare, hvilkas skogar äro indelade i
femårsperioder, erhålla dem tillförsäkrade belopp hvart femte år, medan
andra bekomma sina hvarje år. Och ändtligen kunde med fog begäras,
att dröjsmålet med tillställande åt boställshafvaren af hans andel i
skogsförsäljningssumman icke vore så långt, som det nu måste blifva.
Men alla dessa olägenheter och möjligen flere dertill kunde på en gång
rödja^ ur vägen, om vid blifvande skogsindelningar eller eljest ett bestämdt
kontant belopp fixerades att under en viss period, t. ex. tjugu
år, årligen tillfalla boställshafvaren för hans tillsyn öfver skogen in. in.
Men då det varder tidsödande för Riksdagen att ingå i granskning och
bedömande af alla detaljfrågor, som röra detta ärende, hemställer
motionären, att Riksdagen täcktes i underdånig skrifvelse till Kong!. Maj:t
anhålla, att Kongl. Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till föreskrifter i syfte, att boställshafvares andel i boställes
behållna skogsafkastning må kunna utgå med årligen lika penningebelopp,
på förhand bestämdt för viss tidsperiod.

8 Lagutskottets Utlåtande N:o 66.

Utskottet förbiser icke, att det enligt nu gällande stadganden kan
inträffa, att en boställshafvare i de uti motionen anmärkta fall — då
skogens behöriga vård kräfver särskilda omkostnader under den tid,
bostället af honom iunehafves, eller då nybyggnad eller större reparation
af boställshusen under samma tid tarfvas — kan i de påräknade
inkomsterna af skogen lida en minskning, som icke drabbat eller kommer
att drabba annan innehafvare af bostället; och utskottet vill ingalunda
förneka, att detta missförhållande är af den beskaffenhet, att det
så vidt ske kan bör afhjelpas genom ändrade lagbestämmelser. Den
utväg, motionären till vinnande af rättelse härutinnan anvisat, lärer
emellertid icke kunna anlitas. Då nemligen icke någon säkerhet finnes
för att afkastningen af en boställsskog för hvarje särskildt år eller
hvarje kortare tidsperiod lemnar tillgång till en bestämd inkomst för
boställets innehafvare, utgör denna omständighet under nuvarande förhållanden
ett hinder för att, såsom motionären föreslagit, meddela föreskrifter
i syfte att boställshafvares andel i boställes behållna skogsafkastning
måtte kunna utgå med årligen lika penningebelopp, på
förhand bestämdt för viss tidsperiod.

På grund häraf får utskottet följaktligen hemställa

att motionen icke må af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 30 april 1894.

På lagutskottets vägnar:

L. ANNERSTEDT.

Herr F. Andersson har begärt få här antecknadt, att han icke deltagit
i ärendets behandling inom utskottet.