Lagutskottets Utlåtande N:o 65 (Utlåtande 1905:LU65 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 65.

N:ö

65.

Ank. till Riksd. kansli den 3 maj 1905, kl. 12 midd.

Utlåtande, i anledning af vädd motion med förslag till lag,
innefattande vissa bestämmelser om bevisning inför
rätta rn. rn.

Lagutskottet bär till behandling fått mottaga en inom Andra Kammaren
af herr C. A. Lindhagen väckt motion. n:o 161, af följande lydelse:

»Sedan vid 1903 års riksdag förgäfves gjorts ett sista försök att
få det välbeböfliga lagförslaget om bevisning inför rätta antaget, torde
denna fråga få anses fallen för en afsevärd tid framåt. Andra Kammaren
har ej kunnat släppa sina farhågor inför förslagets bestämmelser om
utvidgad frihet i bevispröfningen, trots de modifikationer förslaget under•
gått för att undanröja kammarens betänkligheter. Och Första Kammaren
har vidhållit sin uppfattning, att man hellre bör afstå från förslagets
fördelar än gifva sig in på de förmenta vådorna af den utvidgade befogenhet
för häradsnämnden, som den Andra Kammaren trott sig böra uppställa
såsom garanti mot missbruk af den fria bevispröfningen.

Under sådana förhållanden återstår dock att söka tillvarataga de
bestämmelser i förslaget, som afse att gifva erforderliga föreskrifter i
ämnen, där man nu till stor olägenhet saknar all lagstiftning. Lagförslagets
första paragraf, som konstituerar den fria bevispröfningen, samt
hvad förslaget innehåller rörande bevismedel, för hvilka rättegångsbalken
Bil. till liilcsd. Prot. 1905. 7 Sami 54 Hiift. (N:o 65). 1

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 65.

gifver föreskrifter, skulle däremot bortfalla. Härmed införes man på ett
neutralare område, där ingendera kammaren behöfver uppgifva sin ståndpunkt,
Det kan icke heller sägas, att det är olämpligt att nu antaga
dessa bestämmelser med hänsyn därtill, att man dock förr eller senare
naturligtvis måste få en fullständig ny bevisningslag. De ifrågavarande
bestämmelserna komma nämligen genom en sådan lags antagande icke att
åter försvinna utan måste upptagas i den nya lagen, och då kan det ju
till och med vara en fördel att hafva någon erfarenhet om hur de verkat.

Hvad som således skulle upptagas ur det omförmälda lagförslaget
vore stadgandena om bestämmande af skadestånds belopp, då skadans
omfång ej är fullständigt utredt, om sakkunnige, om bevisning genom
handlingar och om besiktning eller syn.

En mycket stor brist är enligt min erfarenhet frånvaron af ett uttryckligt
stadgande, att en part, som lidit skada genom en annans förvållande,
kan tilläggas ett skäligt belopp utan att skadans storlek behöfver
vara _ styrkt på öret. I fråga om vissa skadestånd i brottmål, såsom skada
i följd af misshandel m. m., tillämpa domstolarna redan nu en sådan
grundsats. Här och hvar vid domstolarna och särskildt i högsta domstolen
söker man numera jämväl i civila mål i någon man slå in på samma
väg. Men den gamla rättstillämpningen, som fordrar en matematisk noggrann
uträkning af skadans belopp, är ännu mycket inrotad. Härigenom
tillskyndas årligen en mängd människor mycken orätt i rättskipningen,
för att nu ej tala om de sannolikt ännu talrikare fallen, då personer,
som tillfogats obestridlig skada, afstå från hvarje försök att gorå ersättningsanspråk
gällande i medvetandet om att de äfventyra att tappa saken i
följd af svårigheterna att noga styrka skadans belopp. Lämpligheten att
härom nu göra särskild lagstiftning oberoende af den större frågan om
en ny fullständig bevisningslag erkändes ock af lagutskottet i°ett vid
1904 års riksdag afgifvet betänkande (n:o 31 sid. 8).

Beträffande de föreslagna bestämmelserna om bevisning genom sakkunnige,
må särskildt här erinras, att dessa bestämmelser kunna få
ganska stor betydelse för tillämpning i vissa delar af det väntade lagförslaget
om köp och byte af lösegendom.

Föreskrifterna om bevisning genom handlingar fylla en stor lucka i
vår processlagstiftning. Saknaden för närvarande af nödiga föreskrifter
om skyldighet för part och annan att förete handling, som kan leda till
upplysning i målet, leder i många fall till att sanningen undandöljes och
att domstolarna nödgas skipa orätt i stället för rätt.

Stadgandena om besiktning eller syn äro ock gagneligt

Lagutskottets Utlåtande N:o 65.

o
O

Till dessa föreskrifter kunna oek läggas bestämmelserna om huru
ed skall afläggas af person, som ej förstår svenska språket, af stum
person och af vissa bekännare af icke kristen troslära. Ofta förekomma
nog ej dylika fall; men när ett sådant fall någon gång inträffar, bör
man väl veta, hur det lagligen bör förfaras.

Dessa föreskrifter föranleda jämväl, att af de särskilda författningsförslag,
som åtföljde det förra förslaget till bevisningslag, äfven nu medtagas
de föreslagna förändringarna i jordabalken och lagen om handräckning
åt utländsk domstol samt vissa delar af förslaget om ändring i förordningen
om handelsböcker och handelsräkningar, nämligen upphäfvande!
af 17 §, 18 § och första stycket af 19 §.

På grund af hvad sålunda anförts får jag hemställa, att Riksdagen
ville för sin del antaga:

dels följande

Lag

innefattande vissa bestämmelser om bevisning inför rätta.

Härigenom förordnas som följer:

1 §.

Finner rätten, där fråga är om skadestånd, part vara därtill berättigad,
men är ej angående skadans omfång fullständig utredning föredrag!;
äge rätten bestämma skadeståndet till ett belopp, som med afseende
å upplysta eller eljest af rätten kända förhållanden pröfvas skäligt.

2 §.

Finnes för pröfning af fråga, som icke utan särskild insikt i viss
vetenskap, konst eller handtering kan bedömas, nödigt att inhämta yttrande
af sakkunnig, höre rätten öfver frågan myndighet, ämbets- eller
tjänsteman eller annan, som är satt att tillhandagå med yttrande i det
ämne, frågan rörer, eller nämne en eller flera för redbarhet och för
skicklighet i ämnet kända personer att afgifva yttrande.

Vid val af sakkunnig har rätten att tillse, att uppdraget ej lämnas
någon, som till saken eller till någondera parten är i sådant förhållande,
att därigenom hans tillförlitlighet kan anses förringad.

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 65.

Ej må någon, som icke å ämbetets vägnar eller eljest på grund
af allmänt uppdrag har att afgifva yttrande såsom sakkunnig, mot sin
vilja därtill förpliktas. Den, som åtagit sig sådant uppdrag, må sedan
ej utan giltig ursäkt undandraga sig att det fullgöra; tredskas lian, äge
rätten hålla honom därtill medelst vite.

3 §•

Namnes till sakkunnig någon, som icke å ämbetets vägnar eller
eljest på grund af allmänt uppdrag har att afgifva yttrande i frågan,
förordne rätten tillika, huruvida den sakkunnige har att afgifva skriftligt
utlåtande eller skall muntligen vid rätten meddela upplysning.

Sakkunnig, som här afses, skall, där rätten så förordnar, aflägga
ed, att lian skall efter bästa förstånd och samvete fullgöra det uppdrag,
som honom i målet lämnats. Eden skall inledas och afslutas så, som
angående ed af vittne stadgas. Är af den sakkunnige skriftligt utlåtande
afgifvet, varde eden därefter lämpad; och må i ty fall eden afläggas vid
den underrätt, som för den sakkunnige är lägligast.

4 §•

Sakkunnig njute för sitt biträde skälig godtgörelse, efter ty rätten
bestämmer. Om ersättning till sakkunnig, som å ämbetets vägnar eller
eljest på grund af allmänt uppdrag bär att afgifva yttrande, gälle hvad
särskilt stadgas.

Ersättningen skall utgifvas af käranden eller, där målet är i högre
rätt fullföljdt, af klaganden, men stanna å den, som vid målets slut
rätten finner därtill skyldig. I brottmål, där allmän åklagare å tjänstens
vägnar förer talan, skall ersättningen förskottsvis utgå af allmänna
medel.

Beslut om ersättning till sakkunnig gånge utan hinder af förd
klagan i verkställighet likasom laga kraft ägande dom.

5 §.

Hvad i 2, 3 och 4 §§ är stadgadt skall ock äga tillämpning i fall,
da rätten finner nödigt att vid besiktning eller undersökning af visst föremål
anlita biträde af sakkunnig.

Lagutskottets Utlåtande N:o 65.

6 §.

År i allmän lag eller särskild författning föreskrift meddelad angående
sakkunnigs hörande i visst fall, lände den till efterrättelse.

7 §■

Vill part hafva sakkunnig, som ej är nämnd af rätten, hörd i målet,
galle därom hvad om vittne är stadgadt.

8 §•

Företer part skriftlig handling att därmed styrka sin talan, pröfve
rätten efter omständigheterna handlingens beskaffenhet och riktighet, så ock
hvad vitsord den i målet äger.

År för visst fall stadgande i lag meddeladt angående det vitsord,
handling tillkommer, lände det stadgande till efterrättelse.

9 §•

Finnes handling, som part åberopar, i annans värjo, och är parten
såsom ägare af handlingen eller delägare däri eller på grund af aftal eller
särskildt stadgande berättigad till handlingens utbekommande eller skärskådande,
vare, där handlingen kan antagas innehålla upplysning rörande
målet, den, som handlingen innehar, ehvad han är part eller icke, pliktig
att på rättens anmaning den i målet förete. Lag samma vare beträffande
handelsbok, så ock där annan handling, som af part åberopas, är upprättad
att lända till efterrättelse i något rättsförhållande, som parten rörer, eller den
innefattar meddelande, som i fråga om något parternas rättsförhållande af
endera parten af låtits till den andre eller till någon, som rättsförhållandet
förmedlat, eller af sådan person till någondera parten.

# 10 §.

Nu åberopar part i annat fall, än i 9 § sägs, handling, som finnes
i vederpartens eller annans värjo; är anledning, att af handlingen kan i
målet vinnas upplysning, som eljest ej är att tillgå, äge rätten ock förelägga
den, som innehar handlingen, att den vid rätten förete, dock ej där

Lagutskottets Utlåtande N:o 65.

'' 6

fråga är om bref eller annat enskild! meddelande, eller då skäl finnes att
antaga, det liandlingens företeende kan, oberoende af målets utgång,
lända innehafvaren eller någon, som till honom står i något af de i 17
kap. 7 § rättegångsbalken omnämnda särskilda förhållanden, till skada eller
synnerlig olägenhet.

11 §.

Undandrager sig part att efter rättens anmaning förete handling,
pröfve rätten, hvilken verkan såsom bevis må tilläggas hans förfarande.
År sådant fall för handen, som i 9 § sägs, äge rätten ock lägga vite före;
dock må ej i brottmål vite föreläggas den tilltalade.

Skall någon, som ej är part, förete handling, varde vite honom
förelagdt.

Hvad om skyldighet att förete handling är i 9 och 10 §§ stadgadt
skall ej äga tillämpning å den, som å ämbetes vägnar innehar handling,
hvilken till bevis i målet åberopas.

13 §.

Den, som jämlikt 9 eller 10 §§ skall förete handling, ingifve den i
hufvudskift, där ej rätten finner styrkt afskrift vara för ändamålet tillfyllest.
Innehåller handlingen jämväl sådant, som icke rörer saken, och
som innehafvaren ej vill hafva kunnigt, äge han till rätten ingifva utdrag
af handlingen jämte intyg, som af rätten god kännes, att intet, som angår
saken, uteslutits.

14 §.

Skall annan än part förete handling, njute för besvär och kostnad,
som af sådan anledning honom tillskyndas, ersättning, efter ty rätten pröfva!''
skäligt, af den part, hvilken begärt handlingens företeende. Beslut om ersättning,
hvarom nu är sagdt, gånge utan hinder af förd klagan i verkställighet
likasom laga kraft ägande dom.

Lagutskottets Utlåtande N:o 65.

15 §.

Hvad här förut är stadgadt, angående skyldighet för den, som innehar
skriftlig handling, att den vid rätten förete, skall i tillämpliga delar
gälla i fråga om annat föremål, som rätten aktar nödigt att för målets
utredning eller pröfning taga under skärskådande.

16 §•

Finnes i mål, som är anhängig! vid underrätt, för sakens utredning
eller pröfning nödigt, att rätten besiktigar föremål, som ej lämpligen kan
till rätten flyttas, träde rätten samman å stället, där föremålet finnes, att
hålla syn. Skall syn hållas af häradsrätt, äge rättens ordförande, där
biträde af sakkunnig vid synen finnes nödigt, enahanda befogenhet, som
jämlikt 5 § tillkommer rätten.

Pröfvas syn nödig i mål, som är anhängig^ i hofrätt, förordne rätten
en af sina ledamöter att hålla synen och kalle två underdomare i orten
att därvid biträda; meddele därjämte erforderliga föreskrifter om vittnens
hörande och tillkallande af sakkunnigt biträde vid synen. Hofrätten äge
ock, där det finnes lämpligare, uppdraga åt underrätten i orten att synen
förrätta. Det protokoll, som vid synen föres, varde till hofrätten ingifvet,
och döme hofrätten sedan i målet.

Finner konungen mål, som dragits under dess pröfning, ej kunna
afgöras utan syn, förordnar Konungen, huru synen skall hållas.

Kostnad för syn skall gäldas såsom i 4 § föreskrifves beträffande
kostnad för sakkunnigs biträde.

17 §•

År i allmän lag eller särskild författning för visst fall föreskrift
meddelad angående syn, lände den till efterrättelse.

v 18 §.

Förstår ej den, som skall inför rätta aflägga ed, svenska språket,
må eden afläggas å språk, som han förstår.

Den, som är stum, skall, där han är skrifkunnig, aflägga ed på det
sätt, att han inför rätten egenhändigt skrifver och undertecknar eden.

Lagutskottets Utlåtande N:o 65.

Huru förfaras skall, då den, som skall aflägga ed, är jude. eller
främmande trosbekännare af sådan lära, som ej tillstädjer edgång, därom
är särskild! stadgadt. Skall ed afläggas af någon, som bekänner annan
icke kristen lära än den mosaiska, förordnar Konungen, huru förfaras bör.

Denna lag skall lända till efterrättelse från och med den 1 januari
190G; dock skall i mål och ärenden, som vid nämnda tid redan äro anhängiga,
äldre lag tillämpas.

dels följande

Lag

om ändring i 14 kap. jordabalken.

Härigenom förordnas, att 4 § i 14 kap. jordabalken skall upphöra
att gälla, samt att 3 § i samma kap. skall erhålla följande ändrade lydelse:

Nu vill någon med den synedom sig ej åtnöja, vädje då under hofrätt,
som i rättegångsbalken sägs.

Denna lag skall lända till efterrättelse från och med den 1 januari
1906; dock skola mål, som vid nämnda tid redan äro anhängiga, behandlas
efter äldre lag.

dels följande:

Lag

om ändring i förordningen den 4 maj 1855 angående handelsböcker

och handelsräkningar.

Härigenom förordnas, att 17 och 18 §§ i förordningen den 4 maj
1855 angående handelsböcker och handelsräkningar skola upphöra att
gälla, samt att 19 § i samma förordning skall erhålla följande ändrade
lydelse:

Har köpman utom de böcker, som enligt 3 § ovillkorligen hållas
böra, andra handelsböcker fört, må något vitsord dessa böcker ej tilläggas,

Lagutskottets Utlåtande N:o 65.

där de ej, så vidt med deras ändamål förenligt är, uppfylla de villkor,
som för de förras vitsord äro fastställda.

Denna lag skall lända till efterrättelse från och med den 1 januari
1906; dock skall i mål, som då äro anhängiga, äldre lag tillämpas.

och dels följande

Lagom
lindrad lydelse al* 4 och 6 §§ i lagen den C mars 1899 om
handräckning åt utländsk domstol.

Härigenom förordnas, att 4 och 6 §§ i lagen den 6 mars 1899
om handräckning åt utländsk domstol skola erhålla följande ändrade
lydelse:

4 §•

Möter ej för'' äskad åtgärd laga hinder, utsätte rätten eller domaren
dag för ärendets företagande. Skall någon vid rätten tillstädeskomma,
varde han genom rättens eller domarens försorg till rätten kallad. År
fråga om granskning af skriftlig handling eller besiktning af annat flyttbart
föremål, läte rätten eller domaren tillsäga den, som innehar föremålet,
att det vid rätten förete. Ej vare nödigt, att part om dagen fölärendets
företagande underrättas, där lian ej själ! skall afhöras eller
något fullgöra.

Har den utländska domstolen begärt att erhålla underrättelse, hvilken
dag ärendet skall förekomma, aflåte rätten eller domaren i god tid sådan
underrättelse.

6 §•

Utoblifver part, som blifvit till rätten kallad, läte rätten därvid bero.

Bih. till Rihsd. Prot. 1905. 7 Sami. 54 Häft.

Utskottets

yttrande.

10 Lagutskottets Utlåtande N:o 65.

Denna lag skall lända till efterrättelse från och med den 1 januari
1906; dock skall i ärenden, som vid nämnda tid äro anhängiga, äldre
lag tillämpas.

Anses att flera bestämmelser i förslaget till lag om bevisning inför
rätta och de mindre lagförslag, som åtföljde detsamma, än nu ifrågasatts,
böra medtagas, viil jag härmed äfven därom hafva framställt alternativt
yrkande».

Förevarande förslag är, såsom framgår af den detsamma åtföljande
framställning, hämtadt ur det vid 1903 års riksdag genom enskild motion
framlagda allmänna förslag till ny lagstiftning angående bevisning inför
rätta. Detta sistnämnda utgjorde i sin ordning ett upprepande i hufvudsak
af det försök, som senast 1902 från Kungl. Maj:ts sida blifvit gjordt att
genomföra ny bevisningslag. Såsom motionären framhållit, hafva dessa
reformförsök ytterst strandat på de båda kamrarnes olika uppfattning
om nödvändigheten eller lämpligheten af att såsom motvikt mot det
ökade inflytande, den fria bevispröfningen förmenats lämna rättens ordförande,
medgifva ökadt inflytande åt häradsnämnden vid omröstning till
dom. Den del af ofvan omförmälda förslag, där denna olikhet i uppfattningen
enligt motionärens förmenande icke ägde någon betydelse, har
nu af honom i här förevarande framställning förelagts Riksdagen till
antagande.

Vid verkställd granskning af föreliggande förslag har det för utskottets
ställning till detsamma varit en omständighet af afgörande betydelse,
att förslaget utgör en utbruten del af ett förut sammanhängande
helt Det är i sitt inre samband med de olika delarna af detta fullständiga
förslag, som de i det här förevarande innefattade bestämmelser
tillkommit. Lösryckta ur detta samband, erbjuda de ingalunda de fördelar,
de såsom del af detta hela skulle kunnat hafva. Bestämmer man
sig, med eller utan uppställda garantier, att införa en ny fullständig lagstiftning
om bevisning, då äger man ock tillfälle att så anordna denna,
att de ledande grundsatserna inom bevisningsläran komma till sin rätt,
Beträder man åter den här föreslagna vägen med partiella reformer, blir
följden, att den enhetliga synpunkten får vika, och att med ökade detalj -

Lagsutshottets Utlåtande N:o 65.

bestämmelser konflikter inom själfva lagstiftningen lätteligen uppstå af
en för rättsäkerheten allvarsam art.

Om utskottet sålunda frän denna allmänna synpunkt sedt icke kunnat
ansluta sig till det här framlagda förslaget, har detta än mindre kunnat
blifva fallet, när utskottet granskat de särskilda bestämmelser, hvaraf detsamma
hestår. Motionären framhåller, att man med de stadgande!!, han
här uttagit ur det fullständiga förslaget, införes på ett neutralare område,
där ingendera kammaren behof ver uppgifva sin ställning till frågan om den
fria bevispröfningen. Den första paragrafen i det ursprungliga förslaget,
som konstituerade den fria bevispröfuingen, hade här fatt bortfalla. Utskottet
tillåter sig emellertid framhålla, hurusom den första paragraf, motionären
i sitt förslag här upptagit, angående bestämmandet af skadestånds
belopp, då fullständig utredning angående skadans omfång icke är förebragt,
i sig onekligen innesluter ett stadgande om den fria bevispröfningen, som
för närvarande icke finnes. Rätten äger, enligt denna paragraf, i sådant
fall bestämma skadeståndet till ett belopp, som med afseende å upplysta
eller eljest af rätten kända förhållanden pröfvas skäligt. Långt ifrån att
undandraga frågan om skadeståndsbeloppet den fria bevispröfningen, uppställer
detta stadgande icke ens en fordran på fullt bevis i fråga om detsamma.
Ett antagande af paragrafen utan vidare skulle i utskottets tanke
för Andra • Kammarens del innebära ett frånträdande af den principiella
ståndpunkt, kammaren förut i fråga om villkoret för den fria bevispröfningens
införande intagit.

Enligt motionärens mening skulle vidare i hans motion hafva bortfallit
hvad det fullständiga förslaget innehållit rörande bevismedel, för Indika
rättegångsbalken gåfve föreskrifter. I § 8 möter emellertid eu bestämmelse,
hvilken så godt som ordagrant återfinnes i 17 kap. 1 § berörda balk.
Endast den förändring af betydelse är här vidtagen, att ordet »noga» i 17
kap. 1 § rättegångsbalken är utbytt mot orden »efter omständigheterna»,
och torde det icke vara utan allt skäl, som man kunde ifrågasätta att med
denna förändring i stadgandet, som redan för närvarande medgifver fri
bevispröfning, gifvits ytterligare utrymme åt berörda fria pröfning.

Beträffande de stadgande!!, förslaget i öfrigt innehåller om sakkunnige,
edition af handlingar, syn och afhörande af sådant vittne, som i 18 §
af förslaget omförmäles, torde man kunna säga, att de dels utgöra ett återgifvande
af hvad redan är gällande rätt, låt vara att de ej alltid fått sitt
uttryck i eu lagparagraf, och dels innefatta nyheter, hvilkas berättigande
väsentligen beror på de regler, som i öfrigt gälla, om bevisningen. Betraktade
såsom delar af det fullständiga förslaget till ny lag om bevisning inför

Lagutskottets Utlåtande N:o 65.

rätta voro ifrågavarande stadganden jämte de förändringar i lagstiftningen
i öfrigt, som därmed sammanhänga, visserligen antagliga, men såsom lösrykta
delar ur detta hela synas de ej böra införlifvas med den i öfrigt
gällande bevislagstiftningen utan eu omfattande och noggrann granskning,
som utskottet icke varit i tillfälle att verkställa.

Med stöd af hvad sålunda anförts hemställer utskottet,

att förevarande motion icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 1 maj 1905.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

Reservationer:

af herr Trygg er emot vissa delar af utskottets motivering;

af herrar Hedenstierna, Dieden och Uppström, hvilka ansett, att
utskottet bort tillstyrka bifall till af herr Lindhagen under ärendets behandling
i utskottet med ändring af hans väckta motion framställda och vid
nedanstående af honom och herr Segerdahl afgifna reservation mot utskottets
utlåtande fogade förslag till lagar;

af herr Zetterstrand, som instämt i de uti berörda af herrar Lindhagen
och Segerdahl afgifna reservation under 2:o), 3:o) och 4:o) framställda
yrkanden; samt

af herrar Lindhagen och Segerdahl, som anfört:

»Då denna fråga företogs till behandling i utskottet blef efter eu
lång öfverläggning motionärens förslag med nio röster mot sex bifallet på
det sätt som uti denna reservation nedan yrkas. Beslutet skulle dock

Lagutskottets Utlåtande N:o 65. 13

betraktas såsom provisoriskt för att bereda tillfälle till närmare öfvervägande
af ett par ifrågasatta detaljändringar. Vid ärendets slutliga
behandling voro emellertid en del af de ledamöter, som deltagit i afgörande^
frånvarande, och på grund däraf inträffade det, att med anledning af då
upprepad begäran om votering utskottet, utan att ingå i någon debatt om
hufvudfrågorna, råkade komma till ett motsatt resultat.

Utskottet yttrar såsom en hufvudanmärkning mot förslaget, att det
lösryckts ur sitt inre samband med det större förslaget om fullständig
ny bevisningslag. Därigenom skulle de nu ifrågasatta bestämmelserna
medföra å ena sidan mindre fördelar och å andra sidan lätteligen föranleda
konflikter inom lagstiftningen af en för rättssäkerheten allvarlig art. Det
är svårt att utleta, livilka realiteter skulle kunna ligga under dessa allmänna
talesätt. För den, som har någon erfarenhet af rättsskipningen,
framstår det alldeles tydligt, att dessa olika, hvar för sig fristående förslag
måste i tillämpningen hafva väsentligen samma verkan i ena såväl
som i andra fallet. Och vill man framhålla, att de böra äga något samband
med öfriga föreskrifter om bevisningen, så utgör detta blott ett
ytterligare skäl att nu genomföra dem, då de afse att fylla luckor i vår
nuvarande lagstiftning om bevisning och således skulle vara ägnade att
i sin mån omsider bringa sammanhang i gällande rätt.

Det var också ej förenämnda af utskottet nu framhållna skäl, som
företrädesvis under öfverläggningarna framhölls mot förslaget. Hvad som
därvid hufvudsakligen gjorde sig gällande var farhågan från åtskilliga ledamöter
i utskottet, att man genom detta förslag trots det motsatta påståendet
i motionen möjligen kom in på den fria bevispröfningen eller införde
den på eu bakväg.

Denna farhåga är dock, såsom hvarje sakkunnig vet, synnerligen
ogrundad. Detta framgår ock af utskottets egen motivering, däri utskottet
blott söker påvisa, att en utvidgning af den fria bevispröfningen kan spåras
i två af de många paragrafer, hvaraf lagförslaget består. Äfven i dessa
två fall misstager sig utskottet enligt vår uppfattning väsentligen. Och
något fasthållande vid invändningarna för dessa två fall borde väl i hvarje
fall ej kunna vidare ifrågakomma, då innevarande års Riksdag redan i
motiverna till en skrifvelse till Konungen förordat den ena lagstiftningsåtgärden
samt den andra bestämmelsen ej upptagits i våra nedan gjorda
yrkanden.

Det synes oss icke vara rätt att låta den gamla stämningen i Andra
Kammaren mot bevisningslagen fortfarande så spela in, att äfven hvarje
af behofvet påkallad lagstiftningsåtgärd af den mest neutrala beskaffenhet

Lagutskottets Utlåtande N:o 65.

omöjliggöres. I detta fall har sedan länge förelegat ett stort behof att
erhålla erforderliga föreskrifter i ämnen, där man nu till stor olägenhet
saknar lagstiftning. Det lärer icke kunna jäfvas, att saknaden af åtskilliga
af de nu ifrågasatta föreskrifterna beröfva domstolarne årligen i en mängd
mål möjligheten att skipa verklig rättvisa. Och det framställer sig då
för oss såsom förenadt med ett visst ansvar att fortfarande undandraga
många rättssökande, som blifvit kränkta i sin rätt, möjlighet att
vid domstol erhålla upprättelse.

Om således vissa af de ifrågasatta bestämmelserna äro ägnade att
bringa sammanhang och rättskraft åt vårt nu gällande bevisningssystem,
så kan däremot ur formell synpunkt göras gällande, att de ej böra sammanfattas
i en och samma lag, då de ju endast utgöra enstaka och fristående
delar i bevisningssystemet. Vi hafva af denna anledning och för
att än tydligare framhålla den ifrågasatta lagstiftningens neutrala innebörd
ansett oss böra föreslå antagandet af eu särskild lag för hvarje fristående
ämne. Detta förfarande hämtar fog äfven däraf att, såsom meningsskiljaktigheterna
inom utskottet jämväl ådagalagt, man mycket väl kan vara
anhängare af ett förslag, men finna sig mindre öfvertygad om behöfligheten
eller lämpligheten af ett annat.

Då det ej är meningen att inlåta sig på eu fullständig bevisningslag
utan endast att fylla verkliga luckor i vår gällande rätt, så finnes utan
tvifvel fog för den gjorda invändningen, att nu endast böra upptagas sådana
bestämmelser, som visat sig mest af beliofvet påkallade. Detta har vidare
ledt oss till den uppfattningen, att, på sätt nedan närmare utvecklas, endast
vissa af motionärens förslag böra nu förordas till antagande. Häri ligger
ock ett ytterligare skäl för att dessa förslag gifvas form af särskilda lagar.

Hvad nu först angår frågan om bestämmande af skadestånds belopp,
så skulle, såsom i motionen närmare framhållits, genom antagande af den
ifrågasatta bestämmelsen afhjälpas ett sedan länge allmänt erkändt behof.
Mycken orätt måste skipas vid domstolarna, därför att ett dylikt stadgande
saknas. Härom yttrar ock nya lagberedningen följande:

»Bland de särskilda förhållanden, hvilka i fråga om bevisningen
påkalla en undantagsställning, är, enligt hvad erfarenheten utvisat, frågan
om sättet för fastställande af skadeståndsbelopp af framstående vikt. Den
nuvarande lagstiftningen har ej utan skäl gifvit anledning till den allvarsamma
anmärkning, att domstolarna, fastän de funnit ådagalagdt, att

Lagutskottets Utlåtande N:o 65.

skada, hvarför ersättning bör gifvas, verkligen ägt rum, dock ansett sig ej
kunna tillerkänna den förorättade någon godtgörelse, emedan bestämd och
fullständig bevisning omedelbart i fråga om själfva beloppet ej kunnat
åstadkommas. En sådan olägenhet bör undanröjas, och i domstolarnas
praxis har otvifvelaktigt också allaredan ett väsentligen friare åskådningssätt
framträdt. Man har alltmera kommit till insikt därom, att när skada
af materiel natur verkligen är ådagalagd, måste den alltid, om än stundom
med svårighet, kunnat skattas till ett visst värde, och att skyldigheten att
verkställa denna uppskattning åligger domaren ä ämbetets vägnar.»

Hvad det här gäller är icke fri bevispröfning utan snarare, såsom
utskottet ock antyder, en uppskattning utan bevis. Lagberedningen erinrar
visserligen också, att detta pröfningssätt är, då fri bevispröfning införes,
en naturlig konsekvens af densamma. Men den är, såsom af beredningens
nämnda yttrande framgår, på samma gång en nödvändig sak, hvilken
bevisningsteori än är gällande; och beredningen utvecklar närmare, hvarför
det icke är behöfligt att i fråga om skadans tillvaro tillämpa samma grunder,
som gälla vid fastställande af skadeståndets belopp.

Vid afgörandet, huruvida skada inträffat, skulle således fortfarande
gälla de legala bevisningsreglerna, hvaremot fastställande af skadans belopp
skulle i vidsträcktare mån, än redan nu äger rum, ske genom en metod,
som är den naturliga och i en mängd fall enda möjliga. Att detta
skulle, såsom utskottet sökt göra gällande, innebära ett frånträdande af
den principiella ståndpunkt, Andra Kammaren förut intagit i fråga om
villkoret för den fria bevispröfningens införande, kan så mycket mindre
sägas vara händelsen, som därigenom tvärtom vidgas det område, där
nämndens sakkunskap alltid och af naturliga skäl särskild! gjort sig
gällande i rättsskipningen, nämligen uppskattning af ersättningar och skadestånd.

Det torde ock böra erinras, att innevarande års .Riksdag redan uttalat
sig för en särskild lagstiftning i förevarande syfte. I sin skrifvelse den
11 mars 1905 angående lagstiftningsåtgärder för stäfjande af illojal konkurrens
anförde nämligen Riksdagen, att det visserligen måste erkännas, att ett
kraftigt inskridande emot den illojala konkurrensens yttringar förutsatte
vissa förändringar i vår rättsförfattning. I detta afseende hade under frågans
behandling bland annat betonats, att vår rätts regler för bevisning af
skadeståndsanspråk lade hinder i vägen för att tillförsäkra nödigt skydd
åt den, som drabbades af den illojala konkurrensens verkningar. Riksdagen,
som erkände befogenheten af de framställda erinringarna, ansåg
emellertid desamma ej behöfva föranleda undanskjutande af frågans lösning.

16 Lagutskottets Utlåtande N:o 65.

Och hvad då beträffade bevisningsfrågan, syntes målet enligt Riksdagens
uppfattning kunna vinnas »äfven utan samband med den redan länge på
dagordningen stående, men allt hitintills ännu olösta frågan om fullständigt
genomförande i vår lagstiftning af den fria bevispröfningens grundsats,
nämligen därigenom att ur det vid flera tillfällen framlagda omfattande lagförslaget
härom utbrötes och särskildt för sig i nfördes bestämmelsen om
befogenhet för rätten att, där ej fullständig utredning angående skadas
omfång blifvit förebragt, bestämma skadeståndet till det belopp, som med
afseende å upplysta eller eljest af rätten kända förhållanden prof vas skäligt.»
Genom att nu antaga utskottets förslag skulle emellertid Riksdagen uttala
sig för en uppfattning alldeles motsatt den, som funnit sitt uttryck i förenämnda
riksdagsskrifvelse.

På grund häraf hemställes,

l:o) att Riksdagen i anledning af 1 § i motionärens
lagförslag ville för sin del antaga följande

L a g

angående bestämmande af skadestånd i visst fall.

Finner rätten, där fråga är om skadestånd, part
vara därtill berättigad, men är ej angående skadans
omfång fullständig utredning förebragt; äge rätten bestämma
skadeståndet till det belopp, som med afseende
å upplysta eller eljest af rätten kända förhållanden
pröfvas skäligt.

Denna lag skall lända till efterrättelse från och
med den 1 januari 1906; dock skall i mål, som då äro
anhängiga, äldre lag tillämpas.

Beträffande härefter frågan om bevisning genom sakkunnige, så är
detta ett bevismedel, livilket icke särskildt omförmäles i 17 kap. rättegångsbalken.
Den hufvudsakliga bristen i gällande rätt ligger däri, att man i

Lagutskottets Utlåtande N:o 65.

rättsskipningen för erhållande af sakkunnig utredning är med vissa undantag
hänvisad till vittnesförhörets form. Härigenom blir domstolen i många
fall beröfvad möjlighet att själf tillita sakkunniges biträde. Och den sakkunniga
utredning, som åstadkommes genom de af parterna hvar för sig
anlitade och betalda sakkunnige, är ofta stridig och otillförlitlig.

Nya lagberedningen yttrade i detta ämne följande:

»Länge sökte man representera den speciella sakkunskapen i själf va
domstolen genom att anordna särskilda domstolar för vissa slag af mål,
där sådan sakkunskap ansågs särskildt nödvändig. Vetenskapens utveckling
och verksamhetsområdenas fortgående specialisering gjorde emellertid
småningom detta bemödande fruktlöst, och med specialdomstolarnes upphörande
måste behofvet på annat sätt tillgodoses. Den form, till hvilken
man då närmast blef hänvisad, var vittnesförhörets. Det är i allmänhet
såsom vittne den sakkunnige uppträder i vår nuvarande rättegång; dock
har för vissa fall funnits nödigt att meddela särskilda bestämmelser angående
sakkunnigs anlitande.

Utan tvifvel erbjuder den sakkunniges uppgift i rättegången i vissa
afseenden mycken likhet med vittnets; båda hafva att meddela upplysningar,
hvilka skola tjäna domaren till ledning vid målets afgörande. Att
för dessa upplysningars tillförlitlighet hos den ene fordras en särskild
egenskap —- sakkunskap — hvilken ej förutsättes hos den andre, utgör
i och för sig ingen anledning till en olika processuell behandling. I de fall,
då den sakkunnige i rättegången tillkallas för att återgifva redan gjorda
iakttagelser beträffande någon omständighet i målet, bör han därför höras
såsom vittne, äfven om lian, likasom andra vittnen, för att tydliggöra hvad
han iakttagit tillika uttalar omdömen. Han är i detta fall ett sakkunnigt
vittne. Men när den sakkunnige tillkallas, icke för att meddela hvad han
vet i målet »händt och sant vara», utan för att sätta domaren i tillfälle
att utöfva funktioner, hvilka tillkomma denne i kraft af hans ämbete, men
hvilka han i det föreliggande fallet är urståndsatt att rätt utöfva, därför
att han icke besitter nödig sakkunskap i ett visst ämne, då är den sakkunniges
uppgift väsentligen skild från vittnets, och i sådant fall kan en
särskild ordning för detta slags bevis vara påkallad. Egentligen ligger
betydelsen af denna olikhet däri, att i dessa fall det måste tilläggas rätten
befogenhet att själf tillkalla sakkunnig, och att denne i följd däraf helt
naturligt kommer att i rättegången intaga en annan ställning, än det af
parten inkallade vittnet. De för sakkunnigbeviset egendomliga bestämmelserna
angå därför väsentligen de fall, då den sakkunniges biträde påkallas
af domaren.»

Bill. till Biksd. Prot. 1905. 7 Sami. 54 Käft.

Lagutskottets Utlåtande N:o 65.

Med hänsyn till hvad sålunda anförts hemställa vi:

2:o) att Riksdagen i anledning af 2—7 §§ i
motionärens lagförslag ville för sin del antaga följande

Lag

angående bevisning genom sakkunnige.

1 §.

Finnes för pröfning af fråga, som icke utan särskild
insikt i viss vetenskap, konst eller handtering kan
bedömas, nödigt att inhämta yttrande af sakkunnig,
höre rätten öfver frågan myndighet, ämbets- eller tjänsteman
eller annan, som är satt att tillhandagå med yttrande
i det ämne, frågan rörer, eller nämne en eller
flera för redbarhet och för skicklighet i ämnet kända
personer att afgifva yttrande.

Vid val af sakkunnig har rätten att tillse, att
uppdraget ej lämnas någon, som till saken eller till
någondera parten är i sådant förhållande, att därigenom
hans tillförlitlighet kan anses förringad.

Ej må någon, som icke å ämbetets vägnar eller
eljest på grund af allmänt uppdrag har att afgifva
yttrande såsom sakkunnig, mot sin vilja därtill förpliktas.
Den, som åtagit sig sådant uppdrag, må sedan
ej utan giltig ursäkt undandraga sig att det fullgöra;
tredskas han, äge rätten hålla honom därtill medelst vite.

2 §•

Nämnes till sakkunnig någon, som icke å ämbetets
vägnar eller eljest på grund af allmänt uppdragbar
att afgifva yttrande i frågan, förordne rätten tillika,
huruvida den sakkunnige har att afgifva skriftligt utlåtande
eller skall muntligen vid rätten meddela upplysning.

Sakkunnig, som här afses, skall, där rätten så
förordnar, aflägga ed, att han skall efter bästa förstånd
och samvete fullgöra det uppdrag, som honom i målet

Lagutskottets Utlåtande N:o 65.

lämnats. Eden skall inledas och afslutas så, som angående
ed af vittne stadgas. Är af den sakkunnige
skriftligt utlåtande afgifvet, varde eden därefter lämpad;
och må i ty fall eden afläggas vid den underrätt, som
för den sakkunnige är lägligast.

3 §.

Sakkunnig njute för sitt biträde skälig godtgörelse
efter ty rätten bestämmer. Om ersättning till
sakkunnig, som å ämbetets vägnar eller eljest på grund
af allmänt uppdrag har att afgifva yttrande, gälle hvad
särskildt stadgas.

Ersättningen skall utgifvas af käranden eller, där
målet är i högre rätt fullfölj dt, af klaganden men stanna
å den, som vid målets slut rätten finner därtill skyldig.
I brottmål, där allmän åklagare å tjänstens vägnar
förer talan, skall ersättningen förskottsvis utgå af allmänna
medel.

Beslut om ersättning till sakkunnig gånge utan
hinder af förd klagan i verkställighet lika som laga
kraft ägande dom.

4 §.

Hvad i 1, 2 och 3 §§ är stadgadt skall ock äga
tillämpning i fall, då rätten finner nödigt att vid besiktning
eller undersökning af visst föremål anlita biträde
af sakkunnig.

5 §•

Är i allmän lag eller särskild författning föreskrift
meddelad angående sakkunnigs hörande i visst
fall, lände den till efterrättelse.

6 §.

Vill part hafva sakkunnig, som ej är nämnd af

Lagutskottets Utlåtande N:o 65.

rätten, hörd i målet, galle därom hvad om vittne är
stadgadt.

Denna lag skall lända till efterrättelse från och
med den 1 januari 1906; dock skall i mål, som då äro
anhängiga, äldre lag tillämpas.

Vidkommande de ifrågasatta bestämmelserna om bevisning genom
handlingar, så förefinnes redan i 17 kap. 1 § rättegångsbalken om detta
bevismedel en allmän föreskrift, som i själfva verket innefattar en befogenhet
för domstolen af fri bevispröfning i detta fall. Detta äldre
stadgande är upptaget i 8 § af motionärens lagförslag. Då emellertid,
på sätt förut framhållits, man under nuvarande förhållanden ej bör inlåta
sig på annat än fyllande af de mest kännbara luckorna i gällande bestämmelser,
behöfver denna bestämmelse, som visserligen måste finnas i
en fullständig bevisningslag, dock ej nu återupprepas. Därmed bortfaller
också den betänklighet, som utskottet ansett sig böra uttala mot den
tämligen oväsentliga förändring i formuleringen, som 8 § erhållit i öfverensstämmelse
med de äldre förslagen.

Däremot innehålla 9—15 §§ i motionärens förslag synnerligen
behöfliga bestämmelser om skyldighet att inför rätta förete handling.
Saknaden för närvarande af nödiga föreskrifter härom leder i många fall
till att sanningen undandöljes, och domstolarna beröfvas möjlighet att
skipa rättvisa. I detta ämne yttrade nya lagberedningen:

»Det skriftliga bevisets framläggande erbjuder i allmänhet inga
svårigheter i det fall, då handlingen finnes i partens egen värjo. Han
har då blott att till rätten ingifva handlingen, och särskild föreskrift
härom i lag synes ej erforderlig. Af stadgandet i 14 kap. 4 § rättegångsbalken
framgår, att, om handlingen företetts i afskrift, parten är
pliktig att på rättens eller motpartens uppmaning uppvisa hufvudskriften.

Innehafves handlingen åter af motparten eller tredje man, och
vägrar innehafvaren att godvilligt utlämma eller uppvisa den, framställer
sig den frågan, huruvida parten kan genom processdomstolens mellankomst
tvinga innehafvaren att vid rätten förete handlingen eller, med
andra ord, om någon editionsplikt åligger innehafvaren. Såsom bekant,
innehåller vår nu gällande lag rörande denna fråga ytterst knapphändiga

Lagutskottets Utlåtande N:o 65.

bestämmelser, och inom såväl teori som praxis råda därför mycket olika
meningar angående omfattningen af denna skyldighet och det förfarande,
som vid dess utkräfvande bör användas. Bestämmelser, ägnade att afhjälpa
detta missförhållande, måste alltså anses vara af behofvet synnerligen
påkallade.»

Uti förslaget till ny bevisningslag upptogs i 39 § såsom hinder för att
ålägga företeende af handling i visst fall vissa i lagens 9 § uppräknade
skyldskaps- och liknande förhållanden. Motionären har i sin 10 § ersatt
denna bestämmelse med en hänvisning till 17 kap. 7 § rättegångsbalken.
Såsom inom utskottet anmärkts, innehåller emellertid detta lagrum ock en del
andra förhållanden, som det ej lärer vara lämpligt eller behöflig! att tillämpa
i detta fall. Rättast synes vara att, såsom i andra lagar skett, hänvisa till
den skyldskap eller det svågerlag, som enligt lag utgör jäf emot domare.

På grund häraf hemställes:

3:o) att Riksdagen måtte finna motionärens
framställning enligt 8 § af det ifrågasatta lagförslaget
icke föranleda någon Riksdagens åtgärd, men däremot
i anledning af 9—— 15 §§ i förslaget för sin del antaga
följande:

Lag

angående skyldighet att inför rätta förete skriftlig
handling.

1 §•

Finnes skriftlig handling, som part åberopar för
att därmed styrka sin talan, i annans värjo, och är
parten såsom ägare af handlingen eller delägare däri
eller på grund af aftal eller särskildt stadgande berättigad
till handlingens utbekommande eller skärskådande,
vare, där handlingen kan antagas innehålla upplysning
rörande målet, den, som handlingen innehar, ehvad han
är part eller icke, pliktig att på rättens anmaning den
i målet förete. Lag samma vare beträffande handelsbok,
så ock där annan handling, som af part åberopas,

Lagutskottets Utlåtande N:o 65.

är upprättad att lända till efterrättelse i något rättsförhållande,
som parten rörer, eller den innefattar meddelande,
som i fråga om något parternas rättsförhållande
af endera parten aflåtits till den andre eller till någon,
som rättsförhållandet förmedlat, eller af sådan person
till någondera parten.

2 §•

Nu åberopar part i annat fall, än i .1 § sägs,
handling, som finnes i vederpartens eller annans värjo;
är anledning, att af handlingen kan i målet vinnas upplysning,
som eljest ej är att tillgå, äge rätten ock förelägga
den, som innehar handlingen, att den vid rätten förete,
dock ej där fråga är om bref eller annat enskildt
meddelande, eller då skäl finnes att antaga, det handlingens
företeende kan, oberoende af målets utgång, lända innehafvaren
eller någon, som till honom står i den skyldskap
eller det svågerlag, som enligt lag utgör jäf emot domare,
till skada eller synnerlig olägenhet.

Undandrager sig part att efter rättens anmaning
förete handling, pröfve rätten, hvilken verkan såsom
bevis må tilläggas hans förfarande. År sådant fall för
handen, som i 1 § sägs, äge rätten ock lägga vite före;
dock må ej i brottmål vite föreläggas den tilltalade.

Skall någon, som ej är part, förete handling,
varde vite honom förelagdt.

4 §.

Hvad om skyldighet att förete handling är i 1
och 2 §§ stadgadt skall ej äga tillämpning å den, som
å ämbetets vägnar innehar handling, hvilken till bevis
i målet åberopas.

Ijagutskottets Utlåtande N:o 65.

5 §•

Den, som jämlikt 1 eller 2 § skall förete handling,
ingifve den i hufvudskrift, där ej rätten finner styrkt
afskrift vara för ändamålet tillfyllest, Innehåller handlingen
jämväl sådant, som icke rörer saken, och som
innehafvaren ej vill hafva kunnigt, äge han till rätten
ingifva utdrag af handlingen jämte intyg, som af rätten
godkännes, att intet, som angår saken, uteslutits.

0 §•

Skall annan än part förete handling, njute för
besvär och kostnad, som af sådan anledning honom
tillskyndas, ersättning, efter ty rätten pröfvar skäligt,
af den part, hvilken begärt handlingens företeende.
Beslut om ersättning, hvarom nu är sagdt, gånge utan
hinder af förd klagan i verkställighet lika som laga
kraft ägande dom.

7 §•

Hvad här förut är stadgadt angående skyldighet
för den, som innehar skriftlig handling, att den vid
rätten förete, skall i tillämpliga delar gälla i fråga om
annat föremål, som rätten aktar nödigt att för målets
utredning eller pröfning taga under skärskådande.

Denna lag skall lända till efterrättelse från och
med den 1 januari 1906; dock skall i mål, som då äro
anhängig^, äldre lag tillämpas.

För den händelse de under punkterna 2:o), och 3:o) här ofvan föreslagna
lagarna antagas, anses äfven ett par ändringar böra ske i lagen

Lagutskottets Utlåtande N:o 65.

om handräckning åt utländsk domstol. Vid granskning af förslaget om
bevisning inför rätta anmärkte nämligen två ledamöter i högsta domstolen,
att enligt 6 § i nämnda lag skulle, där annan än den, som i egenskap
af vittne blifvit till rätten kallad, uteblifver eller underlåter att fullgöra
hvad af honom äskas, rätten låta därvid bero. Därest nu infördes bestämmelser,
enligt hvilka rätten hade att i rättegång, som här i landet
föres, medelst vite tillhålla dels sakkunnig att fullgöra sitt uppdrag, dels
part eller annan att vid rätten förete handlingar och andra föremål,
torde enligt dessa ledamöters mening med hänsyn till innehållet af den
utaf Sverige biträdda Haagkonventionen af 1896 berörda stadgande
böra undergå jämkning, så att dylikt tvång kunde användas äfven vid
sådan handräckning, som i sagda lag afsågs.

I enlighet med denna erinran föreslog Kung!. Maj:t sådan jämkning
i förberörda lag, »att då fråga vore om undersökning för utländsk
myndighets räkning, de vanliga tvångsmedlen må kunna användas icke
blott mot vittnen utan äfven mot andra personer, dock med undantag
för part, som blifvit till rätten kallad».

Antagandet af den under punkt 3:o) föreslagna lagen föranleder
äfven vissa ändringar i förordningen angående handelsböcker och handelsräkningar.
Vid framläggande af förslaget om ny bevisningslag föreslog
Kung], Maj:t upphäfvande af nio paragrafer i nämnda förordning och
ändring i ytterligare en paragraf. Dessa åtgärder föranleddes till största
delen af införandet af fri bevisprövning, hvilket borde medföra, att de i
förenämnda förordning upptagna särskilda bevisningsregler upphäfdes, men
äfven i ett par fall af de nya bestämmelserna om skyldighet att inför
rätta förete handling.

Det är endast den sista angelägenheten, hvartill nu behöfver tagas
hänsyn. I sådant afseende bör på sätt motionären ock hemställt 17 §
och en del af 19 § i nämnda förordning lämpligen upphäfvas, enär där
förekommande bestämmelser ersatts med föreskrifterna i den nu under
punkt 3:o föreslagna lagen. Motionären har äfven ifrågasatt upphäfvande
af 18 §, men då denna § onekligen kan anses i hufvudsak innehålla en
bevisningsregel, torde det vara riktigast att låta denna § kvarstå.

I öfverensstämmelse med hvad nu anförts hemställes:

4:o) att Riksdagen, under förutsättning, att de
under punkterna 2:6) och 3:o) gjorda yrkandena bifallas,
måtte för sin del antaga jämväl
dels följande

Lagutskottets Utlåtande N:o 65.

Lag

om ändrad lydelse af 4 ocli 6 §§ i lagen den 6 mars
1899 om handräckning åt utländsk domstol.

Härigenom förordnas, att 4 och 6 §§ i lagen
den 6 mars 1899 om handräckning åt utländsk domstol
skola erhålla följande ändrade lydelse:

4 §•

Möter ej för äskad åtgärd laga hinder, utsätte
rätten eller domaren dag för ärendets företagande.
Skall någon vid rätten tillstädeskomma, varde han
genom rättens eller domarens försorg till rätten kallad.
År fråga om granskning af skriftlig handling eller
besiktning af annat flyttbart föremål, läte rätten eller
domaren tillsäga den, som innehar föremålet, att det
vid rätten förete. Ej vare nödigt, att part om dagen
för ärendets företagande underrättas, där han ej själf
skall afhöras eller något fullgöra.

Har den utländska domstolen begärt att erhålla
underrättelse, hvilken dag ärendet skall förekomma,
aflåte rätten eller domaren i god tid sådan underrättelse.

6 §•

Uteblifver part, som blifvit till rätten kallad,
läte rätten därvid bero.

Denna lag skall lända till efterrättelse från och
med den 1 januari 1906; dock skall i ärenden, som
vid nämnda tid äro anhängiga, äldre lag tillämpas,
Bill. till Biksd. Prof. 1905. 7 Sami. 54 Käft. 4

Lagutskottds Utlåtande N:o 65.

dels följande

Lag

om ändring'' i förordningen den 4 maj 1855 angående
handelsböcker och handelsräkningar.

Härigenom förordnas, att 17 § i förordningen
den 4 maj 1855 angående handelsböcker och handelsräkningar
skall upphöra att gälla, samt att 19 §
i samma förordning skall erhålla följande ändrade*
lydelse:

Har köpman utom de böcker, som enligt 3 §
ovillkorligen hållas böra, andra handelsböcker fört,
må något vitsord dessa böcker ej tilläggas, där de
ej, så vidt med deras ändamål förenligt är, uppfylla
de villkor, som för de förras vitsord äro faställda.

Denna lag skall lända till efterrättelse från och
med den 1 januari 1906; dock skall i mål, som då
äro anhängiga, äldre lag tillämpas.

De af motionären ifrågasatta bestämmelserna om syn och besiktning
samt hur ed i vissa fall skall afläggas äro visserligen på sin plats
i en fullständig ny bevisningslag. Det har emellertid anmärkts inom
utskottet, att något särdeles stort behof af dessa bestämmelser ej kan sägas
förefinnas, då gällande lag och rättspraxis visat sig kunna tämligen väl
motsvara rättsskipningens fordringar i detta afseende. Ehuru ingalunda
oviktiga, synas därför dessa frågor under nuvarande förhållanden ej be.
Imf va göras till föremål för särskild lagstiftning. Därmed förfaller också
,den af motionären föreslagna ändringen i 14 kap. jordabalken.

Af dessa skäl hemställa vi lika med utskottet,

Lagutskottets Utlåtande N:o 65.

5:o) att de framställningar, som innefattas i 16
—18 §§ af motionärens lagförslag äfvensom förslaget
om ändring i 14 kap. jordabalken icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.»

Herrar G. Andersson och Lilliesköld hafva begärt få antecknadt,
att de icke deltagit i ärendets slutliga behandling inom utskottet: och herr
Sandquist, att han icke deltagit annat än då ärendet sista gången behandlades
inom utskottet.