Lagutskottets Utlåtande N:o 65 (Utlåtande 1899:LU65 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 65.

N:o 65.

Ank. till Rikscl. kansli den 7 maj 1899, kl. 9 f. in.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner angående ändringar i
gällande lagstiftning rörande fattigvården.

Från Andra Kammaren har lagutskottet fått till behandling mottaga
fem särskilda inom nämnda kammare väckta motioner, n:is 44,
76, 95, 140 och 167, samtliga åsyftande mer eller mindre genomgripande
förändringar i gällande lagbestämmelser rörande fattigvården.

Uti motionen n:r 44 af herr J. Eliasson anföres:

»Förslag om ändringar uti Kongl. Maj:ts nådiga förordning angående
fattigvården den 9 juni 1871 hafva sedan den tiden vid flere
riksdagar blifvit framstälda, ehuru dessa merendels lemnats utan afseende.
Detta förhållande kan visserligen icke anses uppmuntrande
till att vidare sätta i fråga några rättelser och tillägg, men det oaktadt
dristar undertecknad anhålla om Riksdagens uppmärksamhet på några
omständigheter, hvilka förefallit mig beaktansvärda.

Nyssnämnda kongl. förordnings 1 §, som ju anses grundläggande
för alla öfriga stadganden i fråga om fattigvård och fattigvårdssamhällens
åligganden, likasom ock 3, 11 och 12 §§, innehålla efter min uppfattning,
dels det vilkor, att den nödstälde, för att vara berättigad till
nödtorftigt understöd, saknar egna medel eller underhåll och vård af
annan, dels att föräldrar och barn åligger att i mån af behof å ena
och förmåga å andra sidan hvarandra försörja, dels ock att den, som
vill söka fattigvård, eger att sig derom anmäla hos angifna personer,
och att derefter fattigvårdsstyrelse, som har att behandla frågor om
Bill. till Itilcs. Vrot. 1890. 7 /Samt. 42 Höft. (N:o 65.) 1

Lagutslcottets Utlåtande N:o 65.

fattigvård, eger skyldighet att göra sig noga underrättad om sökandens
lefnadsförhållanden och behof, samt efter förekommande omständigheter
bestämma, om och i hvilken män fattigvård honom lemnas må. Det
förefaller mig, att stadgandena i bemälda afseenden äro ganska tydliga
och borde fördenskull icke föranleda till tolkning på mer än ett sätt.

Men betraktar man Kongl. Maj:ts utslag af den 30 oktober 1893
i mål emellan fattigvårdsstyrelserna i Upsala stad och Vendels socken,
samt af den 9 mars 1894 i mål mellan Stockholms stads helsovårdsnämnd
och fattigvårdsstyrelsen i Vaxholm, begge dessa mål refererade
i herr G. B. A. Holms juridiska arkiv, så kommer man på andra tankar.
I det förstnämnda af dessa mål blef Vendels fattigvårdssamhälle ålagdt
att utbetala sjukvårdskostnad med 22 kronor 40 öre, oaktadt det var
styrkt, att den som erhållit sjukvården hade hos sin förmyndare innestående
ett kapital af 357 kronor 14 öre. I det senare målet åter
förpligtades Vaxholms fattigvård sstyrelse att godtgöra Stockholms kommun
utgifterna för den sjukes vård å sjukhus, fastän det lemnades
obestridt, att den sjukes fader var i bergliga omständigheter och uppskattad
vid bevillningstaxering till en årlig inkomst af 2,180 kronor,
utan att någondera af svarande fattigvårdsstyrelserna berättigades att
utaf dem det vederborde söka de sålunda ålagda fattigvårdsutgifterna
åter. Man kan frestas till tvifvel derom, att de som voro sökande i
dessa mål hade uppmärksammat hvad i 1, 3 och 12 §§ af fattigvårdsförordningen
föreskrifves, och man kan eg a skäl antaga, att resultatet
blifvit annorlunda i fall att 29 § innehållit förpligtelse!- för sökandena
att ställa sig till efterrättelse och fästa afseende på andra bestämmelser
än dem, som talade för bifall till ansökningarna.

En fara förefaller det mig vara, om genom nu omförmälda Kongl.
Maj:ts utslag en praxis blifver införd, som kan gifva anledning till
missbruk och afvikelse!- från de föreskrifter, som i dylika fall finnas i
fattigvårdsförordningen gifna, och det är denna omständighet, som föranleder
mig till ifrågasättandet af en ändring.

Erfarenheten har visat, att det finnes fattigvårdsstyrelser, som ofta,
vare sig af okunnighet om fattigvårdsförordningens bestämmelser eller
andra skäl, icke äro så noga att följa gifna föreskrifter, när det gäller
att söka motiv vid fattigvårdsfrågors anhängiggörande mot andra fattigvårdssamhällen.
Så borde det efter mitt förmenande icke vara, när en
rättegång skall, såsom för fattigvårdsmål är stadgadt, föras skriftligen.
Det torde kunna fordras af den, som är sökande, att i ansökningshandlingar
enligt 29 § anföres allt, som på förhand kan utredas och
hvilket på målet inverkar. Om fattigvårdsförordningens nyssnämnde §

Lagutskottets Utlåtande JN:o 65.

förändrades så, att den innehölle bestämmelser om hvad sökande fångvårdsstyrelse
har att iakttaga vid framställandet af ersättningsanspråk
mot annat fattigvårdssamhälle, är min öfvertygelse, att detsamma skulle
verka minskning i tvisternas antal och derjemte, hvad som efter min
tanke vore hufvudsak, underlätta målens afgörande i öfverensstämmelse
med fattigvårdsförordningens anda.

För mången kan det synas obilligt, att mera än hvad nu är förhållandet
ålägga fattigvårdsstyrelserna skyldigheter; men kunna synbarligen
välbehöfliga rättelser af missförhållanden icke vinnas på lämpligare
sätt, så förefaller det mig, att skärpta bestämmelser för fattigvårdsstyrelserna
äro oundvikliga.

Till en sådan tanke har jag fått särskild anledning af stadgandena
i kongl. kungörelsen den 21 augusti 1885. Deruti föreskrifves,
att om fattigvårdsstyrelse gör ansökning i fråga angående utbekommande
från staten af lemnadt understöd enligt 29, 30 och 31 §§ af
fattigvårdsförordningen, så fordras dervid flere och fullständigare uppgifter
än hvad i 29 § mom. 1 omförmäles. I konseqvens härmed borde,
så förefaller det mig, några af de i nyssberörda kongl. kungörelse
gjorda bestämmelserna i fattigvårdsförordningen intagas, enär dessa
kunna anses lika nödvändiga vid väckandet af anspråk mot andra
fattigvårdssamhällen som emot staten, och synnerligen då samma
embetsmyndighet i första hand är skyldig undersöka och utreda förhållandena.
Det skulle efter min tanke icke skada, om det tillädes
några flere för vinnande af mera fullständighet. Hvad i 29 § nu föreskrifves
i fråga om att aflemna tillgängliga handlingar till upplysningom
det fattigvårdssamhälle, der den nödstälde har hemortsrätt, samt
anmälan om de förhållanden, af livilka fattigvården påkallats, och beskaffenheten
deraf, äro, efter min uppfattning och erfarenhet, icke alls
tillfredsställande.

Vid rättegångar i fattigvårdsmål, som afse ersättning af annat
fattigvårdssamhälle, hör frågan om hemortsrätten till det mest vanliga.
Såsom obestridligt borde det då efter mitt förmenande anses, att den
understödstagande i de flesta fall har reda på de förhållanden, som
dervid kunna inverka, och man borde kunna hafva rätt att begära af
denne, att han sanningsenligt skall bidraga till kännedom härom, hvilket
torde minska både tidsutdrägt och besvär för vederbörande ernbetsmyndiglietor.
Det förefaller mig derför, att det i fattigvårdsförordningen
borde vara sökande fattigvårdsstyrelse utom annat ålagdt att vid
ansökningar i dylika fall foga upplysande uppgifter af den, som understöd
emottag^,.

Lagutskottets Utlåtande N:o 65.

Af dessa anledningar och skäl har jag förestält mig, att en bättre
sakernas ordning skulle kunna införas, om fattigvårdsförordningens
29 § ändrades så,

att första momentet erhåller följande lydelse i dess första del:

Fattigvårdssamhälle, som, på grund af 1 § och i enlighet med
hvad 12 § stadgar lemnat fattigvård åt någon, hvilken inom annat samhälle
har hemortsrätt, är berättigadt att derför, äfvensom för begrafningskostnad,
om sådan erfordrats, af det senare samhället erhålla ersättning.
För utbekommande deraf eger fattigvårdsstyrelsen, som meddelat fattigvården,
att, inom en månad efter den dag då fattigvården beviljades, anställa
talan hos Kongl. Maj:ts befallningshafvande i länet. (I öfrigt lika.)

att ett nytt andra moment intages af följande lydelse:

Vid sådan ansökning, som i mom. 1 omförmäles, bör fångvårdsstyrelse
bifoga:

a) derest den understödstagande vistas och erhållit fattigunderstöd
inom den församling, der han är kyrkoskrifven, vederbörligt prestbevis,
innefattande den eller de nödstäldes födelseort, födelseår och dag samt
uppgift om tiden för inflyttningen och orten hvarifrån den skett, äfvensom
‘om personen varit eller är gift, huru vida skilnad i äktenskap egt
rum eller ej, och derjemte hvad i öfrigt kan af kyrkobok inhemtas;

b) specificerad räkning å det belopp, hvarför godtgörelse fordras,
upptagande tiden då utbetalningar skett samt, derest in natura prestationer
lemnats, det derå af fattigvårdsstyrelsen skäligen åsätta värdet;

c) utdrag af fattigvårdsstyrelsens protokoll, innehållande alla de
skäl, som legat till grund för fattigvårds beviljande och utsökande af
annat fattigvårdssamhälle; samt

d) uppgift angående den i ansökningen afsedda understödstagarens
föregående vistelseort och förhållanden i öfrigt, som kunna eg a inverkan;
börande denna uppgift, sedan understödstagaren blifvit hörd, i korthet
affattas och der det är möjligt angifva hans namn, tid och ort för hans
födelse, hans föräldrars namn och vistelseort och, om de lefva, deras
ekonomiska ställning, de orter der understödstagaren vistats och den tid
han å hvarje ställe sig uppehållit, om han förut erhållit fattigunderstöd
samt i sådant fall när och hvar, om han har några egna tillgångar,
pension, lifränta eller dylikt, om han är under förmyndare stäld samt
om han har barn i bergliga förhållanden, jemte de omständigheter i
öfrigt, som kunna tjena till ledning för bedömandet af hans berättigande
till fattigvård och hvilken försörjningsskyldigheten åligger.

Der den understödstagande utgöres af minderårigt barn, som saknar
anhöriga, hvarigenom hinder uppstår för den i senaste punkten

Lagutskottets Utlåtande N:o 65. 5

omnämnda uppgift, bör sökande fattigvårdsstyrelsen låta sig angeläget
vara att på annat möjligt sätt utforska föräldrarnes förhållanden i nu
omförmälda afseenden, såvida de på målet kunna ega någon inverkan.

och att 29 §:ns andra och tredje moment förändras till mom. 3

och 4.

Men då en så omfattande förändring icke lärer kunna genomföras
på en enskild motionärs framställning, vågar jag föreslå, det Riksdagen
beslutar att hos Kongl. Maj:t i skrifvelse anhålla, det Kongl. Maj:t
täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till ändring
af 29 § i kongl. förordningen om fattigvården den 9 juni 1871, i det
syfte som här blifvit omförmäldt.»

Uti motionen n:o 76 hemställer herr J. P. Zakrisson, det Riksdagen
beslutar, att § 23 i kongl. förordningen den 9 juni 1871 angående
fattigvården skall erhålla följande förändrade lydelse:

»Den som fylt 60 år och sinnessjuk person, som mottagits till
privat vård, bibehåller den hemortsrätt han då egde.»

Till stöd för motionen anföres:

»Enär hospital och asyler inom riket äro otilllräckliga för vårdande
af sinnessjuka, förekommer till följd deraf ofta, att dylika personer af
deras anhöriga utackorderas i privata hem. I den ort, jag tillhör, är så
förhållandet i rätt vidsträckt grad. Allt som oftast blir dock deras målsmäns
eller dessa samhällets olycksbarns egen ekonomiska ställning sådan,
att ej längre någon skälig ersättning för deras vårdande kan erläggas.
Men under tiden ha de hunnit förvärfva sig hemortsrätt inom den församling,
hvarest de vårdats, och falla då helt naturligt dess fattigvård
till last, oaktadt de der ej kunnat vara till ringaste nytta.

Detta förhållande synes mig ej i någon mån vara öfverensstämmande
med rättvisa och billighet, alldenstund en dylik person, enligt mitt förmenande,
bör hafva hemortsrätt i den kommun lian tillhörde innan han
utackorderades till vård inom någon annan församling.»

Motionen n:r 95 af herr H. Odencrants är af följande lydelse:

»Under vissa förhållanden lemnar enligt nu gällande lagstiftning
staten ersättning åt kommunerna för de utgifter, dessa för sin fattigvård
måste vidkännas. Denna ersättning är enligt stadgandet i 29 § 3 mom.
af kongl. förordningen år 1871 ovilkorlig.

Beträffande åter den ersättning, som omförmäles i 31 § 2 mom.
af samma förordning, sådant detta lagrum lyder enligt kongl. förordningen
den 13 juli 1887, ställer sig saken annorlunda.

Lagutskottets Utlåtande T\:o 66.

Der stadgas, att om någon oafbrutet under minst 5 år vistats
utom fattigvårdssambälle, hvarest han har hemortsrätt, och om samhället
måst vidkännas kostnad till följd af fattigvård, hemsändning eller
begrafning, som erfordrats för honom sjelf eller för hans minderåriga
barn eller hustru, de der jemväl under nämnda tid utom samhället
oafbrutet vistats, må samhället, så framt det är af fattigvård, synnerligen
betungadt, eller ock den eller de personer, hvilka, enligt hvad
ofvan säges, varit borta från samhället, under samma tid oafbrutet
vistats utom riket, kunna erhålla understöd af staten, i den mån för
sådant ändamål anslagna medel lemna tillgång och Kongl. Maj:t pröfvar
skäligt.

Ej utan skäl klagas från hela vårt land öfver den tunga börda,
som en ständigt växande fattigvård lägger på kommunerna. Tanken
på statens kraftigare mellankomst i detta hänseende framträder också
gång efter annan i den allmänna diskussionen. Utan tvifvel kommer
den äfven att på ett eller annat sätt göra sig förnimbar i arbetet inom
den komité, som för närvarande behandlar den kommunala beskattningen
i alla dess delar. Man har äfven i detta sammanhang hört uttalas den
åsigten, att de andelar af bränvinsmedlen, som ingå till statsverket,
borde i ej ringa mån kunna komma kommunerna till godo i form af
ökade bidrag från statens sida till deras fattigvård, helst bränvin sförsäljningen
med rätta anses vara en af de mest bidragande orsakerna till
fattigvårdstungans tillväxt.

Om principen om statens mellankomst i vissa fall således får anses
vara af statsmagterna en gång för alla aacepterad, gäller det att tillse,
huruvida icke en utsträckning af de fall, då ersättning bör lemnas,
torde kunna med fog ifrågasättas. Dervid ligger den tanken nära till
hands, att konseqvenserna af föreskriften i 31 § 2 mom. af 1871 års
förordning kräfva en dylik utsträckning.

När år 1887 det fastslogs, att derest en person under minst 5
år vistats ej blott utom sin kommun, utan äfven utom riket, så skall
ersättning utgå, oberoende af huruvida samhället är af fattigvård synnerligen
betungadt eller icke, förefaller det naturligt att fortgå på denna
bana och förklara, att, så snart en person under viss tid oafbrutet
vistats utom den kommun, der han har hemortsrätt, bör denna kommun
alltid anses vara berättigad till statsunderstöd för honom sedermera
lemnad fattigvård, antingen personen vistats inom eller utom riket.
För öfrigt torde numera flertalet af de svenska kommunerna hafva en
så pass tung fattigvårdsbörda, att de äfven ur denna synpunkt väl må
anses berättigade att, då en person genom en längre tids vistelse utom

Lagutskottets Utlåtande N:o (15.

kommunen borde hafva förlorat hemortsrätten derstädes, men han det
oaktadt måste af kommunen understödjas, härför erhålla ersättning af
statsmedel.

Att ej några oegentligheter uppstå vid statsunderstödets utdelande,
bör naturligtvis såsom hittills Kong!. Maj:t tillse, hvadan någon ändring
i Kongl. Majrts beslutanderätt ej ifrågasattes.

Det synes mig, på grund af hvad jag sålunda anfört, vara af rättvisa
och billighet påkalladt, att 31 § 2 mom. i kongl. förordningen
den 9 juni 1871 erhåller en förändrad lydelse derutinnan, att orden:
»så framt det är al fattigvård synnerligen betungadt eller ock den eller
de personer, hvilka, enligt hvad ofvan säges, varit borta från samhället,
under samma tid oafbrutet vistats utom riket» derur borttoges.
Men då det tvifvelsutan är lämpligast, att Kongl. Maj:t blir satt i tillfälle
att utreda och behandla frågan, tillåter jag mig hemställa, att
Riksdagen måtte besluta att i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det
täcktes Kongl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag
till förändring i gällande fattigvårdsförening i det af mig här ofvan
afsedda syfte.»

Uti motionen n:r 140 af herr A. G. Andersson i Himmelsby
anföres:

»Åberopande af de motiv, som i motion n:o 141 förlidet år i
Andra Kammaren af mig afgafs i syfte att få ett tillägg till fattigvårdsförordningens
4 §, får jag vördsamt föreslå, att Riksdagen ville besluta
ett tillägg till fattigvårdsförordningens 4 §, så att den måtte erhålla
följande lydelse:

För försörjning af tjenstehjon, statfolk samt fabriks-, handtverks-,
bruks- eller grufarbetare äfvensom deras hustrur och hemmavarande
minderåriga barn skall, under den tid arbetsaftalet gäller, husbonde
ansvara, så att de ej falla fattigvården till last;

dock, om arbetstagaren dör eller till följd af sjukdom eller annan
anledning ej kan fullgöra det arbete, han sig åtagit, icke längre än
tre månader af den tid, som arbetsaftalet gäller.»

Slutligen har herr E. V. Sahlin uti motionen n:o 167 hemstält,
att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kongl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till
ny förordning angående fattigvården eller till de ändringar i den nu
gällande, som vid en genomgående granskning kunna synas lämpliga.

Till stöd för detta förslag har motionären afgifvit en utförlig

8 Lagutskottets Utlåtande N:o 6b.

motivering, af hvilken utskottet, under hänvisning i öfrigt till motionen,
tillåter sig anföra följande utdrag, afsedda att redogöra för hufvudpunkterna
uti motionärens framställning.

»Under de snart 28 år» — så yttrar herr Sahlin — »som förflutit
sedan Kongl. Maj:t utfärdade den ännu gällande förordningen angående
fattigvården, har småningom en allmän mening uppstått, att
denna förordning i många afseenden är otillfredsställande.

Inom de särskilda fattigvårdssambällena hafva ofta svårigheter
uppstått vid förordningens tillämpande. Om också många. af dessa
svårigheter bero på en viss handfallenhet, misstro till förordningen och
oförmåga att begagna de medel densamma erbjuder, så visa dock flere
hvarandra motsägande prejudikat, att lagskipningen äfven i högsta
instans varit förenad med svårigheter.

Inom Riksdagen hafva också många försök gjorts att få enskilda
moment i fattigvårdsförordningen ändrade. Till synnerligen många
eller betydande ändringar hafva dessa försök dock ej ledt — helt
naturligt, då ju föreskrifterna stå i så nära förbindelse med hvarandra,
att ändring af en paragraf lätt medför ändring af en annan, och då
det ju alltid är svårt för en enskild motionär att föreslå en fullt lämplig
formulering af ett lagstadgande.

För att få utrönt, i hvilken grad missnöjet rörande enskilda
punkter af fattigvårdsförordningen är allmänt inom de kommunala
myndigheter, som närmast hafva att handlägga hithörande ärenden,
utsände jag i förening med fattigvårdsdirektören i Gefle, Gösta Englund,
sistlidna år ett frågecirkulär till åtskilliga fattigvårdsstyrelser
inom olika delar af riket. Samma cirkulär sändes äfven till föreningen
för välgörenhetens ordnande i Stockholm.

De 38 svar, som hittills ingått, gifva otvetydigt vid handen, att
önskan om en grundlig revision af fattigvårdsförordningen verkligen

är allmän. _ .....

I alla de 38 skrifvelserna utom en enda (från Wilhelmina) röjes
missnöje med det bestående eller yrkas ändringar i gällande förordning.

Vid redogörelsen för de punkter, i hvilka en revision synes särskilt
önskvärd, följer jag den ordning, som iakttagits i cirkuläret^
hvarvid jag dock icke tager cirkulärets andra punkt i särskild! betraktande,
emedan densamma kan anses vara innefattad under den första
punkten, sedan högsta domstolen genom ofvannämnda utslag af den
30 oktober 1895 förklarat en man, som efter bristande edgång i barnuppfostringsmål
blifvit dömd att betala visst barnuppfostringsbidrag,
skyldig att såsom fader till det ifrågavarande barnet försörja detsamma

Lagutskottets Utlåtande N:o 65.

utan fattigvårdssamhällets betungande samt underkastad den påföljd
för underlåtenhet häraf, kongl. förordningen angående fattigvård stadgar.

Cirkuläret har följande lydelse:

3)1 syfte att söka åstadkomma sådan ändring i vissa delar af
kongl. förordningen angående fattigvården den 9 juni 1871, att fattigvårdsstyrelse
må kunna med mindre tidsutdrägt och större kraft, än
hvad nu är möjligt, inskrida mot pligtförgätna familjeförsörjare, få vi
härmed vördsamt anhålla, att I villen i anslutning till nedanstående
frågor benäget insända — om möjligt före den 15 instundande januari
— till undertecknad Englund meddelande om sådana erfarenheter, som
synas ådagalägga behofvet af en ändring i antydd rigtning uti gällande
fattigvårdsförordning.

1. Har det visat sig, att förordningen icke erbjuder fångvårdsstyrelse
tillräckligt verksamma medel att förmå enligt förordningen
försörjningsskyldig att fullgöra sina förpligtelser mot fattigvårdssamhälle,
som föranlåtits taga vård om den försörjningsskyldiges hustru eller
minderåriga barn?

2. Har det visat sig, att fångvårdsstyrelse, som understöd! minderårigt
oäkta barn, icke åtnjutit behöflig! stöd af fattigvårdsförordningen
för att kunna göra sin husbonderätt gällande öfver man, som antingen
sjelf erkänt sig vara barnets fader eller af domstol ålagts att för detsamma
utgifva visst uppfostringsbidrag?

3. Har på grund af det omständliga förfarande, som nyssnämnda
§§ i förordningen föreskrifva i fråga om arbetsföra personer, hvilka
stå under fattigvårdsstyrelses husbondevälde, olägenhet uppstått genom
det tillfälle att under rättsproceduren afvika från orten, hvartill sjelfva
författningen synes nära nog inbjuda den felaktige?

4. Har det visat sig, att orden »enligt 1 §» i fattigvårdsförordningens
35 § 2 mom. samt 36 § 3 mom. böra utgå?

5. Har efter meddelad fattigvård enligt 1 § åt hustru eller minderårigt
barn framställning gjorts hos vederbörande myndighet om den försörjningspligtiges
hemforsling, och har i sådant fall handräckning

a) lem nate?

b) vägrats?

6. Hafva eljest några olägenheter yppat sig vid tillämpningen
af fattigvårdsförordningen?»

Motionären öfvergår härefter till en redogörelse för de svar å
cirkulärets första och andra fråga, som frän ett flertal fattigvårdsstyrelser
ingått.

liih. till Riksd. Prof. 1899. 7 Sami. 42 Uäft.

Lagutskottets Utlåtande N:o 65.

Han sammanfattar iunebörden sålunda:

»Ingalunda vittna alla de fall, som ur de ingångna skrifvelserna
exempelvis anförts, om motsvarande brister i fattigvårdsförordningen.
De visa dock, huru ofta det inträffar, att familjeförsörjare afvika och
lemna åt fattigvårdsstyrelsen att taga vård om den öfvergifna familjen,
utan att fattigvårdsstyrelsen finner det löna mödan eller tror sig kunna
på verksamt sätt inskrida mot den pligtförgätne. Af fallens talrikhet
torde framgå, huru nödvändigt det är, att lagstiftningen med klarhet
och bestämdhet anvisar så effektiva medel som möjligt för den pligtförgätnes
tvingande till uppfyllelse af sin skyldighet att försörja de
sina. Om det också icke kan förnekas, att i många af de anförda
fallen fattigvårdsförordningen icke blifvit på bästa sätt tillämpad, så
torde ej heller kunna förnekas, att lagstiftningen i det ifrågavarande
hänseendet skulle kunna göra lagskipningen både lättare och mer effektiv.
Många af svarsskrifvelserna framhålla mycket bestämdt, att något i
denna rigtning bör göras.

Ett skäl, som ytterligare torde förtjena framhållas, är det ekonomiska.
Det är ej ekonomiskt möjligt för en enda medelstor kommun
eller ens för ett flertal af kommuner att under nuvarande förhållanden
anordna en lämplig tvångsarbetsanstalt. Först när man hastigare och
med större säkerhet, än nu är möjligt, kan inskrida mot dem, för
hvilka en sådan anstalt behöfves, torde tillräckligt många kommuner
eller län finna det möjligt att utan allt för stora ekomiska vanskligheter
sammansluta sig för anordnandet af en sådan anstalt — helt
säkert ett utmärkt medel för reglerandet af de här ifrågavarande förhållandena.
»

Derefter anför motionären rörande tredje frågan, hurusom »den
öfvervägande delen af de ingångna svaren bejaka ifrågavarande punkt
i cirkuläret.»

Äfven cirkulärets fjerde fråga har, enligt hvad af motionären
meddelas, i de flesta svarsskrifvelser blifvit jakande besvarad.

Beträffande femte frågan yttrar motionäreu:

»Denna fråga i cirkuläret afsåg att få utrönt, huruvida, efter framställning
af fattigvårdsstyrelse, vederbörande myndigheter i allmänhet
lemnade handräckning för forsling till hemorten af derifrån afvikne
familjeförsörjare, om hvilkas hustrur eller minderåriga barn fattigvårdsstyrelse
föranlåtits taga sådan vård, som afses i fattigvårdsförordningens
§ 1.

Endast ett fåtal fättigvårdsstyrelser synes hafva för sed att hos
vederbörande myndigheter begära handräckning för de afviknes hem -

Lagutskottets Utlåtande N:o 65.

forsling. Då dylik handräckning begärts, har, enligt den erfarenhet
som vunnits af fattigvårdsstyrelsen i Karlskrona, sådan framställning
»vanligen ledt till önskadt resultat». Malmö fångvårdsstyrelse deremot
har, såsom förut under tredje frågans behandling påpekats, gjort den alldeles
motsatta erfarenheten, att Kongl. Maj-.ts befallingshafvande »vägrar
lemna den begärda handräckningen, äfven om forslingskostnaden förskotteras»;
»styrelsen gör numera aldrig något försök i den vägen».

Fattigvårdsstyreleerna i Borås, Timrå socken och Gefle hafva
endast i ett fåtal fall blifvit vägrade begärd handräckning och då, efter
hvad det vill synas, vanligen på grund af formella skäl. Venersborgs
fångvårdsstyrelse gifver kort och godt »det besked, att handräckning,
i de fall sådan begärts, vägrats».

Derefter redogör motionären för de ändringar, som, utöfver de
redan oförmälda, uti de ingångna svaren ifrågasatts uti fattigvårdsförordningen
och hvilka, efter hvad som upplyses, afsett ett stort antal
paragrafer i förordningen.

Särskildt utförligt behandlar motionären frågorna om den så
kallade legala fattigvården och om hemortsrätten.

Rörande den förstnämnda yttras:

»Rätten till nödtorftig fattigvård är nu begränsad till de fall, der
minderårig eller den, som i följd af ålderdom, kropps- eller sinnnessjukdom,
vanförhet eller lyte är oförmögen att förvärfva hvad till lifvets
uppehållande oundgängligen erfordras, befinnes sakna egna medel samt
underhåll af annan. Men om eu man eller qvinna väl har krafter nog
att förvärfva hvad till hans eller hennes eget lits upphållande oundgängligen
kräfves, men uppenbarligen saknar krafter att förvärfva
hvad som oundgängligen erfordras för uppehållande af deras lif, för
hvilka han eller hon är försörjningspligtig, så finnes ingen rätt till
nödtorftig fattigvård. Om en fattigvårdsstyrelse vägrar att understödja
en familj i sådana omständigheter — och det har inträffat med afseende
på sådana familjer, som ej hafva hemortsrätt i den kommun,
hvari de vistas — så finnas inga medel att tvinga den dertill.

Den nu gällande fattigvårdsförordningens § 1 har visserligen
tillkommit i syfte att begränsa den legala fattigvården, som enligt
fattigvårdsförordningen af den 13 juli 1853 ansågs vara alltför mycket
utsträckt och derigenom vålla alltför stora fattigvårdsutgifter. Men det
synes, som om uppfattningen af samhällets pligt att vårda sig om de
fattige nu vore en annan än den, som gjorde sig gällande t. ex. i
1889 års riksdagsskrifvelse i denna fråga.

Lagutskottets Utlåtande N:o 65.

Man har fruktat att genom utsträckt rätt till fattigvådshjelp uppmuntra
lätja och vårdslöshet. Men det synes böra allvarligt undersökas,
om man verkligen når hvad man i denna del önskar genom
en begränsning i § 1 af de fall, i hvilka fattigvård skall meddelas,

och om man icke snarare skulle vinna det genom en utsträckt rätt
för samhället att fordra arbete af den, som mottager fattigvård, och
äfven i öfrig! öfver dem utöfva husbonderätt. Effektiva åtgärder i
denna rigtning skulle, utan att utestänga verkligen behöfvande från
rätt till hjelp, motverka de arbetsföres lättja och vårdslöshet och deras
benägenhet att falla fattigvården till last och verka både till hjelp
och till uppfostran.

I det norska förslaget till »Lov om Fattigvaesenet», framlagdt af
»Komiteen til Behandling af Fattiggivningen» i ett betänkande af den
31 januari 1898 lyder § 1 så:

»Enhver som savner midler til Livsophold eller till Kur og Pleie
i Sygdomstilfelde, derhos er ude af Stånd til åt erhverve det nödtorftige
og heller ickke nogen Forsprgelsespligtig, som evner åt understötte
ham, skal, forsaavidt Trangen ikke ad anden Vei afhjaelpes, i
den Udstrekning og paa den Maade, Fattigstyret Under hensigtsmaassig,
tilstaaes förnöden Bistånd af det offentliga Fattigvassen. Den Understöttelse
nogen saaledes har oppebaaret for sig selv efter det 15:de
Aar, for iEgtefaslle eller Barn kan Fattigvaesenet af ham fordre erstattet.»

Förslaget innefattar vidare bland annat följande föreskrift:

§ 8. »Enhver som for sig, ^Egtefelle eller Barn under 15 Aar
nyer Fattigunderstpttelse staar under Tilsyn af Fattigstyret.»

Rörande arbetsföra personer föreslås:

§ 29. »Arbedsföre og friske Folk, som henvänder sig til Fattigstyret
om Hjaelp under midlertidig Nödstilstand, skal af dette anvises
lönnet Arbeide eller henvises till Arbeidshjem. Det paahviler By- og
Herredsstyret att fatte de fornpdne Beslutninger om saadant Arbeide
og bevilge de dertil fornödne Midler.»

Det synes mig vara synnerligen önskvärd!, att en omsorgsfull
undersökning göres, om icke vår fattigvårdsvårdsförordning borde omarbetas
i den rigtning, som genom dessa förslag ant.ydes.»

»Rörande frågan om hemortsrätten och tiden för dess förvärfvande
hafva», yttrar motionären, »som bekant, meningarne i alla tider varit
mycket delade.

Lagutskottets Utlåtande N;o 65.

I vårt land hafva vi nu under en lång följd af år gjort ett experiment
med en helt kort tids vistelse inom en kommun såsom vilkor
för förvärfvande af hemortsrätt inom densamma. Detta experiment
synes enligt den allmänna meningen icke hafva slagit väl ut. En af
de värsta olägenheterna synes vara den alltför starka frestelse, som
hemortsrättens vinnande på så kort tid medför för både kommuner och
enskilde att genom mindre goda medel befria en kommun från en redan
förefintlig eller inom den närmaste tiden väntad fattigvårdsutgifr. Antydningar
om sådant saknas icke bland de inkomna svarsskrifvelserna;
att icke den genom fattigvårdsförordningen af år 1871 införda minskningen
i den tid, som fordras för hemortsrätts förvärfvande, kunnat
omintetgöra den väldiga striden mellan kommuner angående hithörande
frågor, är också nogsamt bekant. Redan mängden af sådana rättstvister
och den tid, som krälves för dessas afgörande, synes göra en
granskning af de i fattigvårdsförordningen faststälda grunderna önskvärd.

Fattigvårdsstyrelsen i Vestervik skrifveri »Hvad som synnerligen
besvärar oss är, att staden är omgifven af 5 landsförsamlingar, hvarifrån
inflyttningar på ett eller annat sätt beredas personer, som äro af den
ålder, att de inom kort måste falla fattigvården till last.» Örgryte
sockeus fattigvårdsstyrelse säger: »att många exempel skulle kunna
lemnas, huru en styrelse sökt bereda understödstagare annan hemort
för att derigenom befrias från underhållsskyldighet; styrelsen framhåller
äfven såsom något synnerligen vanligt, att fattigvårdsstyrelser
undandraga sig den sanningspligt, som erfordras för sakens utredning.»

Sundsvalls fattigvårdsstyrelse anser, att tiden för vinnande af
hemortsrätt bör förlängas. Denna åsigt delas äfven af Gefle stads
fattigvårdsstyrelse, som i detta sammanhang anför, hurusom öfverallt
i våra grannländer fordras dubbelt så lång tid som i Sverige för
hemortsrätts förvärfvande: i Norge 2 år, i Tyskland likaledes 2 år, i
England 3 år, i Skottland 5 år, i Danmark likades 5 år. Ett återgående
till 1847 års fattigvårdsförordning, som föreskref 3-årig vistelse
inom en kommun såsom vilkor för hemortsrätts vinnande, skulle enligt
styrelsens mening både verka välgörande till förminskande af de år
från år ökade fattigvårdsmålen — styrelsen åberopar erfarenheten
från England — och utgöra ett helsosamt korrektiv mot det s. k.
»kommunalskoj», som bedrifves i ganska stor utsträckning af en hel
del till städer angränsande landskommuner och som består deruti, att
fattiga familjer med många barn eller fattiga snart 60 år gamla ensamstående
personer, hvilka antagaB snart blifva i behof af fattigvård,
flyttas in till närmaste stad, der en eller annan halfårs-hyra på något

Lagutskottets Utlåtande N:o 65.

hemlighetsfullt sätt betalas för den inflyttade familjen. Denna vinner
ofta sålunda hemortsrätt i staden, innan fattigvårdsbehofvet yppar sig.
Om det erfordras 3-årig vistelse inom kommun, för att man der skulle
vinna hemortsrätt, torde det blifva för dyrbart för vederbörande att
hela tiden underhålla den ena familjen efter den andra.

Det torde emellertid också kunna sättas i fråga, om icke de
svårigheter, som vi i vårt land erfara i afseende på hemortsrätten,
följa af sjelfva principen, att en kommuns försörjningspligt skall göras
beroende af den tid, den behöfvande vistats inom kommunen. Den
väsentliga förändringen i Englands fattigvårdsväsen under senare tider,
hvars verkningar bland annat röja sig i minskningen af fattigvårdsmålen,
torde mindre vara en ändring i bestämmelserna angående tiden
för hemortsrättens vinnande än fastmer genomförandet af arbetshusprincipen.
Enligt Gerichtsassessor d:r P. F. Aschrott (Das englische
Armenwesen, i Gustaf Schmollers Staats- und socialwissenschaftliche
Forschungen, V: 4) är i England frågan om en fattigs hemortsrätt
numera af mycket underordnad betydelse, och den allmänna meningen
tenderar derhän, att understödet — såsom redan till allmän belåtenhet
sker i Irland — skall beviljas af den kommun, inom hvars område
behofvet gör sig gällande, i allmänhet utan rätt för denna kommun
till ersättning af någon annan kommun (sid. 164 tf.). Vilkoret för att
en sådan bestämmelse skall vara möjlig synes vara, att man genom
välordnade arbetshus (workhouse) bereder hvarje behöfvande tillfälle att
förvärfva lifvets nödtorft, dock alltid med iakttagande, att den sålunda
understödde icke får det bättre än de fattigaste bland frie arbetare;
hvarjemte man genom inskränkning i friheten och sträng disciplin
söker göra arbetshuset lockande endast vid verklig nöd (sid. 192 ff.).
Endast i vissa undantagsfall samt i större städer tillätes understöd åt
arbetsföra män och qvinnor utom arbetshuset.

Vare sig nu ett sådant system kan för våra förhållanden finnas
möjligt och lämpligt eller icke — nog synas tillräckligt många skäl
tala för eu omsorgsfull förnyad pröfning af de grunder, enligt hvilka
samhällets försörjningspligt fördelas på de särskilda kommunerna.

Äfven rörande åtskilliga detaljfrågor i afseende på hemortsrätten
hafva yrkanden gjorts om ändring i det bestående.

Så anmärker Helsingborgs fattigvårdsstyrelse som en brist, att
s. k. fästeqvinna ej i fattigvårdshänseende är likstäld med laglig
hustru.»

Slutligen uttalar motionären följande omdöme rörande resultaten
af den verkstälda undersökningen:

Lagutskottets Utlåtande N:o 65. 15

»Af hvad jag haft äran anföra synes mig framgå:

att vårt fattigvårdsväsen i många stycken lider af brist på ordning
och fasthet;

att bland dem, som närmast hafva att tillämpa fattigvårdsförordningen,
den åsigten är ganska allmän, att förordningen behöfver omarbetas
;

att i väsentliga punkter tillräckliga skäl för en sådan önskan
blifvit anförda, särskild!, beträffande föreskriften om s. k. legal fattigvård,
om åtgärder mot försumliga familjeförsörjare, om fattigvårdsstyrelses
husbondevälde öfver understödda behöfvande, om hemortsrätts
förvärfvande och deri grundad rätt till understöd af viss kommun.»

I den af herr Sahlin afgifna motionens syfte hafva två af Andra
Kammarens ledamöter instämt.

Då utskottet uu går att öfver forenämnda motioner afgifva utlåtande,
anser sig utskottet böra först till behandling upptaga herr
Sahlins motion, såsom i sig innefattande ett yrkande — yrkandet om
utarbetande af förslag till ny fattigvårdsförordning — af sådan omfattning,
att, derest detsamma vunne godkännande, särskild åtgärd på
grund af någon utaf de öfriga motionerna i ämnet ej kunde ifrågakomma.

. Nämnda yrkande, liksom det alternativt dermed framstälda om
ändringar uti gällande fattigvårdsförordning, grundar herr Sahlin företrädesvis
på förment bristfällighet hos nuvarande lagbestämmelser i
fyra särskilda afseenden, nemligen i hvad samma bestämmelser afse
dels den s. k. legala fattigvården, dels åtgärder mot försumliga familjeförsörjare,
dels fattigvardsstyrelses husbondevälde öfver understödda
behöfvande, dels slutligen hemortsrätts förvärfvande och deri grundad
rätt till understöd af viss kommun.

Hvad till en början angår hemortsrätten, synes motionären hafva
åsyftat förändring af gällande bestämmelser härutinnan antingen sålunda,
att tiden för hemortsrätts förvärfvande blefve längre än nu är
fallet, eller ock i sådan rigtning som den, enligt motionärens uppgift,
nu i England rådande, och enligt hvilken hemortsrätten allt mera och
mera förlorar sin betydelse i fattigvårdslagstiftningen i följd af arbetshussystemets
genomförande.

Mot en förlängning af tiden för hemortsrätts förvärfvande kunna
emellertid anföras enligt utskottets tanke tungt vägande skäl. Härvid

Lagutskottets Utlåtande N:o 65.

torde böra erinras derom, att frågan om hemortsrätten utgjort föremål
för mycken öfverläggning och pröfning under förarbetena till gällande
fattigvårdsförordning. I anledning åt 1869 års Riksdags skrifvelse,
deri uttalades önskvärdheten att hemortsrätten grundades på två på
hvarandra följande mantalsskrifningar i stället för en, som efter 1853
års förordning var regel, togs nemligen denna fråga under ompröfning
af den komité, som i följd af nämnda riksdagsskrivelse tillsattes för
utarbetande af ny fattigvårdsförordning. Komitén kom dervid till det
resultat, att den af Riksdagen ifrågasatta förändringen icke var att
förorda. Äfven då hemortsrätten berodde af endast en mantalskrifning,
vore det icke sällan förenadt med mycken svårighet att kunna åstadkomma
den för bestämmande af eu persons hemortsrätt nödiga utredning,
helst, ehvad mantalsskrifning egt rum eller icke, det måste undersökas
och pröfvas, hvarest sådan skrifning rätteligen bort ske. Väsentligt
större svårighet skulle härutinnan uppstå, om det skulle vara nödigt
utreda, hvarest personen i fråga senast för två på hvarandra följande
år författningsenligt bort vara mantalsskriven. Ett sådant stadgande,
utgörande i sjelfva verket en hufvudsaklig återgång till hvad
uti ifrågavarande hänseende var stadgadt i 1847 års förordning, skulle,
enligt komiterades öfvertygelse, för visso föranleda. årslånga invecklade
tvister emellan de särskilda samhällena och tillika leda till för de
arbetande och mindre bemedlade folkklasserna särdeles olycksbringande
vexationer, afseende deras fördrifvande från de samhällen,
till hvilka de inflyttat. Det ändamål, som afsåga med stadgandet om
förlängd tid för hemortsrätts förvärfvande, nemligen att bereda erforderligt
skydd mot försök att från ett, till annat fattigvårdssamhälle
insmyga fattighjon, vunnes ej heller genom stadgandet om två
mantalsskrifningar, ty, om i sådan afsigt en obetydlig hemmansdel, en
qvarn, eu såg, ett torp eller blott en bostadslägenhet mot en afgift af
några tiotal riksdaler för ett år arrenderades åt någon nära i armod
varande person samt mantalsskrifning under hösten det ena året verkstäldes
med afseende å tilltänkt inflyttning det nästföljande årets fardag,
blefve denna person under arrendetidens lopp för andra gången
inom samhället mantalsskrifven, och han kunde således äfven med
vilkoret om två på hvarandra följande mantalsskrifningar komma att
efter en tid af endast åtta till nio månader betunga samhället med
fattigvård.

Det högsta åter, som kunde vinnas genom bestämmelsen om två
på hvarandra följande mantalskrifningar, vore, att en till ett fattigvårdssamhälle
inflyttad person ej kunde förr än han ett år efter första man -

Lagutskottets Utlåtande N:o 65

talsskrifningen blifvit eller bort blifva andra gången mantalsskrifven,
komma att falla samhällets fattigvård till last; men samma, om ej vida
större skydd i berörda hänseende vunnes i alla händelser derigenom,
att den tid, efter hvars förlopp en inflyttad person kunde komma att
betunga samhället med fattigvård — hvilken efter 1853 års förordning
utgjorde sex månader, efter det personen till följd af skedd inflyttning
blifvit eller bort blifva mantalsskrifven — förlängdes till ett år; och då
man, utan att afvika från gällande allmänna grunder i fråga om hemortsrätt,
kunde genom en sådan förlängning afhjelpa de missförhållanden,
som 1853 års förordning i angifna hänseende visat sig medföra,
blef en sådan ändring af komiterade förordad.

I enlighet med denna komiterades mening äro de nu gällande
bestämmelserna om hemortsrätt affattade.

För utskottet äro ock de skäl, som anförts till stöd för dessa
bestämmelsers bibehållande, allt fortfarande afgörande, och utskottet
kan ej tillstyrka förlängning af tiden för hemortsrätts förvärfvande.

Hvad motionären anfört om det i England tillämpade arbethussystemet
har ej heller synts utskottet böra föranleda till någon framställning
från Riksdagens sida. Dels äro de meddelade uppgifterna
alltför kortfattade, att af dem skulle kunna hemtas någon uppfattning
om berörda systems gagnelighet, dels torde med skäl kunna på förhand
antagas, att förhållandena i England förete sådan olikhet mot de
i vårt land rådande, att näppeligen fattigvårdslagstiftuingen kan ordnas
efter samma principer i de båda länderna.

I fråga om fattigvårdsstyrelses husbondevälde öfver understödda
behöfvande har motionären förordat sådan ändring af gällande bestämmelser,
att uti fattigvårdsförordningens 35 § mom. 2 och 36 § mom. 3
orden »enligt 1 §» skulle utgå.

Utskottet kan ej förorda de sålunda ifrågasatta förändringarne.
De skulle nemligen innebära afsteg från den princip i afseende å
husbondeväldet, som fattigvårdsförordningen uppstält, och enligt hvilken
endast den obligatoriska fattigvården bereder fat.tigvårdsstyrelsen dylik
rätt öfver annan person än den, som är föremål för fattigvården.
Enligt utskottets tanke skulle en sådan ändring som den föreslagna
kunna medföra afsevärda betänkligheter genom att åt fattigvårdsstyrelsen
medgifva en ovilkorlig rätt utan att å andra sidan ålägga
densamma en ovilkorlig skyldighet. I utöfniugen af den s. k. frivilliga
fattigvården skulle såmedelst kunna insmyga sig en hel del
missbruk i syfte att trakassera fattigvårdsstyrelsen mishagliga personer.

Bih. till Liksd. Prof,. 1859. 7 Sami 42 Raft 3

18 Lagutskottets Utlåtande N:o 65.

Dessutom torde det af motionären åsyftade ändamålet med de
föreslagna ändringarne — att ställa sådan försörjningspligtig person,
som genom lät ja eller liknöjdhet ådrager sina minderåriga barn eller
sin hustru sådan nöd, att fattigvård faktiskt måste till dem lemnas,
under fattigvårdsstyrelsens husbondevälde — derest detsamma anses
önskvärdt, vida lämpligare kunna vinnas genom ändring af förordningens
1 § i syfte att utvidga begreppet legal eller obligatorisk fattigvård.

Denna fråga har äfvenledes blifvit uti herr Sahlins motion behandlad;
och, såsom af den lemnade redogörelsen för svaren å det
kringsända cirkuläret framgår, har allmänt uttalats anslutning till
tanken på lista paragrafens ändring i antydt syfte. Äfven utskottet delar
en sådan uppfattning. Visserligen synas ordalagen i paragrafen ej
lägga hinder i vägen för en sådan tolkning — hvilken enligt utskottets
uppfattning är den efter förhållandenas natur bäst afpassade — att
fattigvård enligt paragrafen skall utgå, så snart den faktiska omöjligheten
att förvärfva hvad till lifvets uppehållande oundgängligen erfordras
är för handen; men den praktiska tillämpningen har visat, att
denna tolkning ej blifvit af den högsta dömande myndigheten godkänd.
Särskildt belysande är härutinnan det af motionären omnämnda
högsta domstolens utslag den 20 september 1883, hvarigenom fastslagits,
att fattigvård, som ufgifvits till minderårig, är att betrakta
såsom frivillig, äfven om den försörjningspligtige faktiskt är urståndsatt
att fullgöra denna sill skyldighet, såvida ej oförmågan beror på
någon af de i paragrafen särskildt angifna omständigheter. Ett sådant
förhållande kan enligt utskottets mening ej anses vara med fattigvårdsförordningens
anda öfverensstämmande, och utskottet vill sålunda för
sin del förorda utvidgning af den obligatoriska fattigvården till de
fall, då man eller qvinna väl hafva förmåga att förvärfva hvad till
hans eller hennes eget lits uppehållande oundgängligen kräfves, men
uppenbarligen saknar krafter att förvärfva hvad som oundgängligen
erfordras för deras uppehälle, för hvilka han eller hon är försörjningspligtig.

De å det af motionären utsända cirkuläret inkomna svaren vittna
oförtydbart om behofvet af skärpta lagstiftningsåtgärder mot sådana
familjeförsörjare, som af lätja eller liknöjdhet försumma sin försörjningspligt.
Af svaren framgår nemligen nogsamt svårigheten och i många
fall omöjligheten att med nu gällande bestämmelser förmå ifrågavarande
personer att fylla sin försörjningspligt eller att å dem tillämpa gällande
ansvarsbestämmelser. Orsaken härtill torde, på sätt motionären anmärkt,
bero dels på lättheten för dylika försumlige familjeförsörjare att hålla

Lagutskottets Utlåtande N:o 65.

sig undan, så att fattigvårdsstyrelsen ej erhåller kunskap om deras
vistelseort, dels ock på den omständliga procedur, som, derest personens
i fråga vistelseort är känd, kräfves för hans ställande under
fattigvårdsstyrelses husbondevälde liksom ock för hans dömande till
tvångsarbete, efter af fattigvårdsstyrelsen gjord anmälan.

Såsom medel för afhjelpande af antydda missförhållande har uti
några af de till motionären ankomna svaren föreslagits en förenkling
af proceduren i nära öfverensstämmelse med den i 2 och 3 §§ af lagen
den 12 juni 1885 stadgade behandlingen af lösdrifvare.

Denna tanke förtjenar enligt utskottets uppfattning beaktande, då
ej något skäl synes föreligga att visa större skonsamhet mot familjeförsörjare,
som af lätja eller liknöjdhet åsidosätta sin försörjningspligt,
än mot lösdrifvare. Att genom en ändring i sålunda ifrågasatt rigtning
förhållandena komme att gestalta sig vida gynsammare än nu i fråga
om husbonderättens och ansvarsbestämmelsernas effektivitet, kan enligt
utskottets åsigt tagas för gifvet.

Utskottet anser sig alltså böra förorda bifall till motionärens
framställning, i hvad densamma afser skärpta lagstiftningsåtgärder mot
sådana försörjningspligtige personer, som af lätja eller liknöjdhet försumma
denna skyldighet.

Att för åvägabringande af denna förändring jemte den af utskottet
äfvenledes förordade i fråga om utvidgning af den obligatoriska
fattigvårdens begrepp hemställa om utarbetande af ny fattigvårdsförordning
kan utskottet emellertid ej tillstyrka. Båda de ifrågavarande förändringarne
kunna utan rubbning af förordningens hufvudprinciper utan
svårighet genomföras, och hvad motionären i öfrigt anfört har ej synts
utskottet vara af beskaffenhet att böra föranleda till några mera genomgripande
förändringar i den gällande fattigvårdslagstiftningen.

Herr J. El lassons uti motionen n:o 44 framstälda yrkande går ut
på införande uti fättigvårdsförordningen af detaljerade föreskrifter om
hvad fattigvård sstyrelse i olika fall har att iakttaga för utfående hos
annat fattigvårdssamhälle af fattigvård, som enligt 1 § utgifvits af det
egna fattigvårdssamhället.

1 sin nuvarande lydelse ^innehåller 29, § den föreskriften, att
sökande fångvårdsstyrelse skall vid sin ansökning foga tillgängliga
handlingar till upplysning om det fattigvårdssamhälle, dor den nödstäldo

Lagutskottets Utlåtande N:o 65.

har hemortsrätt, samt anmäla de förhållanden, af hvilka fattigvården
påkallats, och beskaffenheten deraf. Såvidt utskottet kan finna, äro
dessa bestämmelser för sitt ändamål lämpliga och tillräckliga. Att i
ämnet gifva så i detalj gående föreskrifter, som dem motionären föreslår,
synes deremot icke vara med fog påkalladt, enär dessa detaljerade
föreskrifter dels i åtskilliga punkter äro öfverflödiga, såsom redan till
sitt innehåll innefattade i de mera allmänt hållna bestämmelser, dem
lagbudet nu innehåller, dels i många fall skulle ålägga sökande styrelserna
ett onödigt besvär, alldenstund en mängd fattigvårdsmål tvifvelsutan
lätt låta sig lösa, utan att vid talans anhänggiggörande så minutiösa
föreskrifter behöfva iakttagas som dem, hvilka motionären vill
hafva genomförda. Och i den mån motionären vill genom de nya bestämmelserna
särskildt främja och tillgodose det fattigvårdssamhälles
intresse, mot hvilket sökande styrelsens talan är rigtad, gäller helt visst
här såsom i andra rättstvister med fog den regeln, att man af en
kärande eller sökande icke bör billigtvis begära annan bevisning eller
utredning, än den som kan tjena att styrka hans egen talan, lemnande
åt vederparten att utreda och ådagalägga hvad som tilläfventyrs kan
mot anspråket invändas. Utskottet finner sig fördenskull böra afstyrka
bifall till nu ifrågavarande motion.

Hvad derefter angår herr Zakrissons motion, vill utskottet erinra
derom, att enligt 3 § 6 mom. af gällande mantalsskrifningsförordning
den, som intagits å sjukvårds- eller förbättrings- eller uppfostringsanstalt
utom hemorten, ej må af sådan anledning der mantalsskrifvas.
Han kan sålunda ej der förvärfva hemortsrätt. Motionärens framställning
afser derför, såsom ock af honom angifves, endast de fall, då
sinnessjuk person mottages till privat vård utom hemorten. Utan att
bestrida att enstaka kommuner finnas, inom hvilka på grund af dylikt
förhållande afsevärda olägenheter uppstått, finner sig utskottet dock ej
kunna tillstyrka en lagförändring i den utaf motionären angifna syftning.
Att i särskilda fall fattigvårdslagstiftningen, huru den än må vara
affattad, skall komma att medföra ojemnhet i sina verkningar, kan svårligen
undvikas. Men att vidtaga ändringar i lagen med hänsyn till förhållanden,
hvilka, huru behjertansvärda de än synas, dock måste betecknas
såsom undantagsfall af blott lokal och mången gång blott tillfällig
och öfvergående betydelse, synes ej vara rigtigt. En föreskrift af

Lagutskottets Utlåtande N:o 65.

den innebörd, motionären önskar, lärer så mycket mindre kunna tillstyrkas,
som det med skäl kan sättas i fråga, om ej föreskriften med
lika fog borde gälla för fall, der personer mottagas till enskild vård
utom hemorten på grund af annan sjukdom än sinnessjukdom, och måhända
ytterligare för äfven andra fall, hvilka nog kunde påvisas vara
analoga med det af motionären särskildt åsyftade.

Jemväl herr Odencrants’ motion föranlåtes utskottet afstyrka.
Den skiljaktighet, som nu förefinnes i fråga om förutsättningen för
statsunderstöds erhållande för det fall, ‘att fattigvårdssamhälle måst utgifva
fattigvård till person, som oafbrutet under fem år vistats utom
samhället men inom riket, och det fall, då personen i fråga vistats utom
riket under hela nämnda tid, synes utskottet nöjaktigt kunna försvaras
med den senares större likställighet med en icke svensk medborgare,
beträffande hvilken staten, enligt 29 § 3 mom. fattigvårdsförordningen,
har ovilkorlig skyldighet att ersätta till honom enligt 1 § utgifven
fattigvård.

Hvad motionären anfört om den tunga börda, fattigvården lägger
på kommunerna, förtjenar visserligen beaktande; men då, på sätt ock
motionären ansett sannolikt, det torde kunna antagas, att kommunalskattekomitén
kommer att egna sin uppmärksamhet åt frågan i hvad
mån lindring i denna börda må kunna genom statens mellankomst beredas,
har utskottet ansett skäl ej föreligga, att uti förordningen nu
vidtages ändring i syfte att för några speciella fall, hvilka sannolikt
mera sällan förekomma, skärpa statens understödspligt gent emot kommunerna.

Utskottet har slutligen att yttra sig om herr A. G. Anderssons
motion angående ändring i fattigvårdsförordningens 4 § i syfte att inskränka
husbondes försörjningspligt mot tjenstehjon och andra i paragrafen
omförmälda personer.

Dervid kan utskottet, då motionären endast åberopat sin för en
liknande framställning vid sistlidet års Riksdag afgifna motivering, nöja
sig med att återgifva, hvad lagutskottet då anförde:

Lagutskottets Utlåtande N:o 65.

»Om än», så yttrade utskottet, »den husbonde enligt 4 § af ifrågavarande
förordning åliggande skyldighet att, under den tid arbetsaftal
gäller, svara för försörjning af tjenstehjon samt de i paragrafen angifna
arbetare med deras hustrur och hemmavarande minderåriga barn,
så att de icke falla fattigvården till last, mången gång kan blifva
betungande nog, så synes i allt fall denna skyldighet för husbonden,
hvilken, hvad den i arbetsaftalet afsedda tid angår, betingat sig rätten
att använda tjensthjonets eller arbetarens kraft och som derför måste
anses vara närmast att, då denna kraft sviker, draga nödig försorg om
tjenstehjonet eller arbetaren och deras familjer, icke böra inskränkas.
Det ifrågavarande stadgandet hvilar, enligt utskottets åsigt, på eu patriarkalisk
uppfattning af förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare,
hvilken uppfattning utskottet icke vill bidraga att rubba.»

För egen del vill utskottet dessutom erinra derom, att sistlidet
års Riksdag i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhöll om utarbetande och
framläggande för Riksdagen af förslag till ny legostadga, och att det
vid sådant förhållande ej torde vara lämpligt att rubba enstaka bestämmelser
om rättsförhållandet mellan husbonde och tjenstehjon.

Under åberopande af det ofvan anförda får utskottet alltså hemställa,

l:o att Riksdagen, i anledning af herr Sahlins
motion, ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det
täcktes Kongl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga förslag dels till sådan ändring eller förklaring
af 1 § uti gällande förordning angående fattigvården,
att rätten till fattigvård enligt nämnda paragraf
utsträckes till de fall, då man eller qvinna väl hafva
förmåga att förvärfva hvad till hans eller hennes eget
lifs uppehållande oundgängligen kräfves, men uppenbarligen
saknar krafter att förvärfva hvad som oundgängligen
erfordras för deras uppehälle, för hvilka han
eller hon är försörjningspligtig, dels ock till skärpta
och mera effektiva bestämmelser mot familjeförsörjare,
som af lätja eller liknöjdhet försumma sin försörjningspligt.

2:o) att

a) Herr Eliassons motion;

b) Herr Zakrissons motion;

Lagutskottets Utlåtande N:o 65.

c) Herr Odencrants motion; samt

d) Herr Anderssons motion icke må till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 7 maj 1899.

På lagutskottets vägnar:

K. S. HUSBERG.

Reservation

af herrar G. Andersson, Leman och Friherre Trolle, hvilka ansett, att
utskottet bort afstyrka bifall jemväl till Herr Sahlins motion.

samt af Herr J. Anderson, som ansett, att utskottet bort tillstyrka
bifall till Herr Odencrants’ motion;

Herr F. Andersson har begärt få antecknadt, att han icke deltagit
i ärendets behandling inom utskottet.