Lagutskottets Utlåtande N:o 65 (Utlåtande 1894:LU65 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 65.

N:o 65.

Ank. till Riksd. kansli den 1 maj 1894, kl. 10 f. in.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af § 1
'' i förordningen angående fattigvården den 9 juni 1871.

I 1 § i förordningen angående fattigvården den 9 juni 1871 stadgas:
Befinnes minderårig eller den, som i följd af ålderdom, kropps- eller
sinnessjukdom, vanförhet eller lyte är oförmögen att genom arbete förvärfva
hvad till lifvets uppehållande oundgängligen erfordras, sakna
egna medel samt underhåll och vård af annan; då skall nödtorftig fattigvård
honom lemnas.

Med minderårig förstås i denna förordning den, som yngre är än
femton år.

CJti en inom Andra Kammaren afgifven motion, n:o 19, hvilken
till lagutskottets behandling hänvisats, erinrar herr Schönbeck, hurusom
ordalydelsen af berörda paragraf utvisar, att minderårig för att kunna
tillerkännas fattigvård, skall icke allenast vara i saknad af egna medel,
utan jemväl af vård och underhåll af annan.

Så länge, anför motionären vidare, de dömande myndigheterna icke
tolkade denna bestämmelse allt för restriktivt, utan ansågo behofvet af
understöd enligt § 1 vara för handen, då styrkt vore, att den, som
vården och underhållet ålågo, till följd af sin fattigdom och ringa inkomst
vore oförmögen att uppfylla sin pligt i förevarande afseende,
Bih. till Jliksd. Prot. 1894. 7 Sami. 40 Höft. fN:is 65—69). 1

Lagutskottets Utlåtande N:o 65.

kunde paragrafen gerna i oförändradt skick bibehållas. Annorlunda
vore dock förhållandet numera, då myndigheterna fäste ett så liufvudsakligt
afseende å paragrafens ordalydelse, att fall förekommit, som
utvisat, att, äfven om en enka varit alldeles utblottad på existensmedel
och haft fem minderåriga barn att försörja, hon likväl ansetts icke vara
i behof af fattigvård för sig och barnen enligt § 1, då hon icke af
ålderdom, kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet eller lyte varit till
arbete alldeles oförmögen.

Att ett sådant tydningssätt. icke gerna kunde anses öfverensstämmande
med det ursprungliga syftemålet med fattigvården, att vara ett
barmhertighetsverk i stort, ett kärlekens verk af lyckligare lottade till
förmån för den arma och ofta lidande nästan, syntes motionären uppenbart.

Enligt motionärens förmenande kunde nemligen ingen vara i större
behof af att komma i åtnjutande af ett sådant kärlekens offer än eu
fattig enka med flera barn. Ty för henne vore det icke allenast ett
lekamligt lidande att svälta tillsammans med barnen, utan jemväl en
den mest tärande sorg att se sig stå i vägen för barnens erhållande
af fattigvård, då hon icke sjelf förmådde att underhålla dem.

En förändring af ifrågavarande paragraf vore fördenskull numera
högst nödig.

Visserligen kunde man invända, att, enligt § 2, fattigvård ssamhälle
eger bestämma de grunder, som böra af fattigvårdsstyrelse iakttagas
för beviljande af fattigvård i andra fall än dem, hvilka i § 1 omförmälas.
Men i allmänhet öfverlemnades det nog åt styrelsen att äfven
derom fatta beslut och dervid iakttaga den största möjliga sparsamhet
med kommunens medel. Dessutom kunde icke regresstalan om ersättning
för sålunda beviljadt understöd föras emot annat fattigvårdssamhälle,
inom hvilket understödssökanden hade hemortsrätt. Och motionärens
erfarenhet vore, att fattigvårdsstyrelserna såväl som de respektive
fattigvårdssamhällena vore högst obenägna att bevilja understöd åt
en familj, som hade hemortsrätt inom annan kommun, då hvarje utsigt
saknades att utfå ersättning för lemnadt understöd, som icke utgått på
grund af § 1. Under sådant förhållande hade utan tvifvel mången nyvorden
enka med minderåriga barn kommit att rent af lida nöd. Och
gent emot en församlings vägran att i sådant fall lemna understöd,
stode Konungens befallningshafvande magtlös, ehuru det ålåge denna
myndighet på grund af gällande instruktion att vaka deröfver, att behöfvande
erhölle vård och det understöd, som omständigheterna påkallade.

Med stöd af hvad sålunda anförts har motionären hemstält, att

Lagutskottets Utlåtande N:o 65.

Riksdagen ville för sin del besluta, att § 1 af förordningen den 9 juni
1871, angående fattigvården, erhåller följande ändrade lydelse:

Befinnes minderårig, eller enka med minderåriga, obemedlade barn,
eller den, som i följd af ålderdom, kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet
eller lyte är oförmögen att genom arbete förvärfva hvad till lifvets
uppehållande oundgängligen erfordras, sakna egna medel samt underhåll
och vård af annan; då skall nödtorftig fattigvård honom eller henne
lem nas.

I det ämne, ifrågavarande framställning afser, innehöll förut gällande
fattigvårdsförordning af den 13 juli 1853 följande bestämmelse:
»Hvarje socken å landet och hvarje stad skall lemna nödtorftig vård
och försörjning åt sådana dess nödstälda medlemmar, som, i anseende
till bristande arbetsförmåga, vanförhet eller sjukdom, äro urståndsätta
att sig sjelfva försörja». Den utsträckta tillämpning af den obligatoriska
eller, såsom den äfven blifvit benämnd, legala fattigvårdens begrepp,
som genom dessa bestämmelser vann lagligt erkännande, visade sig
emellertid snart nog vara en mindre välbetänkt anordning, som långt
ifrån att verka i åsyftad rigtning alstrade en ökad fattigvårdstunga,
och då slutligen 1869 års Riksdag, med anledning af åtskilliga framställningar
rörande en omarbetning af 1853 års fattigvårdsförordning
och dermed sammanhängande författningar, i skrifvelse den 13 maj
samma år anhöll om en ny lagstiftning i ämnet, ansåg sig Riksdagen
böra framhålla en begränsning af den legala fattigvården såsom eu af
.de synpunkter, Indika vid det ifrågasatta lagstiftningsarbetet företrädesvis
borde komma i beaktande. Sålunda erinrades, huru som den omständighet,
att meddelandet af hjelp vore obligatoriskt och kunde af
den fattige såsom en honom ovilkorligt tillkommande rättighet påfordras,
icke kunde undgå att alstra likgiltighet för arbete, sparsamhet och
ordningssinne och såsom en följd häraf lätteligen leda till lätja och
den moraliska förnedring, som icke funne någon betänklighet i att hellre
tigga än förtjena sitt bröd. Väl funnes det fall, då samhället måste
träda hjelpande emellan, men dessa fall vore ganska få och kunde sålunda,
enligt Riksdagens uppfattning, sägas vara för handen allenast
då fråga vore om föräldralösa minderåriga barn och personer, som
genom sinnessjukdom beröfvats förmåga att förvärfva sitt uppehälle
och saknade egna tillgångar. I alla andra fall borde meddelandet af
fattigvård göras beroende af föregående pröfning från gifvarens, fattigvårdssamhällets,
sida.

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 65.

Den komité, hvilken erhöll uppdrag att på grundvalen af ofvan
berörda skrifvelse utarbeta förslag till ändrade bestämmelser rörande
fattigvården och hvilken den 5 december 1870 afgaf betänkande i
ämnet, förklarade sig deri, i likhet med Riksdagen, hysa den uppfattning,
att den legala fattigvården icke borde gifvas någon större utsträckning,
men fann å andra sidan den gräns, som Riksdagen velat
uppdraga, vara allt för trång. Komitén höll sålunda före, att giltig
anledning saknades att från legal fattigvård utesluta den, som af ålderdom,
vanförhet, lyte eller annan sjukdom än sinnessjukdom vore till
arbete oförmögen, derest han tillika saknade egna medel samt vård
och underhåll af annan. Likaledes syntes barn, som väl hade föräldrar
i lifvet, men blifvit af dessa öfvergifvet, böra ega lika befogadt anspråk
på samhällets hjelp som barn, hvars föräldrar vore okända.

Komiténs i enlighet härmed atfattade förslag till bestämmelser i
fråga om den legala fattigvårdens omfång vann i hufvudsak Kongl.
Maj:ts godkännande.

I öfverensstämmelse härmed gafs åt § 1 i Kongl. Maj:ts till 1871
års lagtima Riksdag framlagda förslag i ämnet följande lydelse:

Befinnes någon, i saknad af egna medel samt vård och underhåll
af annan, vara så nödstäld, att han lider brist på hvad han till lifvets
uppehållande oundgängligen behöfver, och är han minderårig eller till
följd af ålderdom, själs- eller kroppssjukdom, vanförhet eller lyte urståndsatt
att genom arbete förvärfva hvad för beliofvets afhjelpande
erfordras, då skall nödtorftig fattigvård honom lemnas.

Lemnadt utan erinran af lagutskottet vid nämnda riksdag, godkändes
berörda förslag af Andra Kammaren oförändradt. Första Kammaren
ansåg deremot, lika med eu reservant inom utskottet, skyldigheten
att lemna fattigvård åt nödstäld minderårig böra göras beroende
deraf, att den minderårige tillika vore oförmögen att genom arbete afhjelpa
sin nödstälda belägenhet, hvarjemte kammaren ansåg, att en
säkrare grund borde gifvas för bedömandet, huruvida oförmåga af sjelfförsörjning
vore för handen, än som Kongl. Maj:ts förslag syntes
innebära.

Första Kammaren antog följaktligen 1 § i Kongl. Maj:ts förslag
med följande ändrade lydelse: Nödtorftig fattigvård skall lemnas den,
som är minderårig, ålderstigen, sinnes- eller kroppssjuk, vanför eller
lytt, derest han, i följd af oförmåga till arbete och i saknad af egna
medel samt vård och underhåll af annan, befinnes lida brist å hvad till
lifvets uppehållande oundgängligen erfordras.

Lagutskottets Utlåtande N:o 65.

I ändamål af sammanjemkning hemstälde härefter lagutskottet, att
åt ifrågavarande lagrum måtte gifvas den lydelse, lagrummet för närvarande
eger, och blef denna hemställan af båda kamrarne bifallen.

Af den redogörelse utskottet här ofvan lemnat för tillkomsten af
1 § i gällande fattigvård sförordning framgår, att lagstiftningen i fråga
om den legala fattigvården — den fattigvård, hvarför ersättning af en
kommun kan utkräfvas af annan kommun — ansetts böra gå i en retning
motsatt den, som af motionären förordats. Men denna fattigvård
är icke den enda, som gällande fattigvårdslagstiftning ålägger ett fattigvårdssamhälle.
I 2 § stadgas, att för beviljande af fattigvård i andra
fall än dem i föregående paragraf omförmäles fattigvårdssambället eger
bestämma de grunder, som böra af fattigvårdsstyrelsen iakttagas, och
att, der sådant bestämmande ej skett, på styrelsen ankommer att meddela
fattigvård i den mån styrelsen pröfvar nödig. I motsats till motionären
synes utskottet den farhåga vara ogrundad, att i sådana fall,
der för enka med minderåriga barn verkligt behof af understöd förefinnes,
vederbörande fångvårdsstyrelse skulle undandraga sig att lemna
det behöfliga understödet i öfverensstämmelse med föreskriften i sistnämnda
paragraf. Men giltigt skäl har enligt utskottets uppfattning
icke blifvit af motionären anfördt för att förvandla ett dylikt understöd
till ett sådant, som skulle berättiga fattigvårdssambället att derför kräfva
ersättning af annan kommun.

Då utskottet således håller före, att den enligt utskottets uppfattning
väl afvägda ståndpunkt, som lagstiftaren i förevarande ämne intagit,
icke bör frånträdas, föranlåtes utskottet hemställa,

att herr Scliönbecks motion icke må af Riksdagen
bifallas.

Stockholm den 30 april 1894.

På lagutskottets vägnar:
L. ANNERSTEDT.