Lagutskottets Utlåtande N:o 64 (Utlåtande 1909:LU64 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 64.

N:o 64.

Ank. till Eiksd. kansli den 7 maj 1909, kl. 4 e. m.

Utlåtande, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om arrende af viss jord å landet inom Norrland
och Dalarne samt till lag angående uppsikt å vissa jordbruk
i Norrland och Dalarne, dels ock därmed sammanhängande
motioner.

Genom en den 1 april 1909 dagtecknad proposition, n:o 154, har
Kungl. Maj:t, under åberopande af propositionen bilagda i statsrådet och
högsta domstolen förda protokoll, föreslagit Riksdagen att antaga nedan intagna
förslag till lag om arrende af viss jord å landet inom Norrland och
Dalarne samt till lag angående uppsikt å vissa jordbruk i Norrland och
Dalarne.

I sammanhang härmed har utskottet till behandling förehaft fyra
inom Andra Kammaren väckta motioner nämligen n:o 129 af herrar
Karl Staaff, Th. af Callerholm, Carl Carlson Bonde, K. G. Karlsson, AdWiklund,
Joh. Ström, S. H. Kvarnzelius, Ernst Beckman, D. Persson i
Tällberg, Johan Ericsson, Fridtjuv Berg, Karl Starbäck, J. Bromée, G. Jansson,
Jakob Pettersson, L. Gust. Broomé, E. A. Nilson och Axel Schotte,
med förslag till lag om arrende af viss jord å landet inom Norrland och
Dalarne; n:o 128 af samma personer med förslag till lag angående föreBih.
till Riksd. Prot. 1909. 7 Sami. 62 Höft. (N:o 64.) 1

Lagutskottets Utlåtande N:o 64.

kommande af vanhäfd å jordbruk i Norrland och Dalarne; n:o 111, däruti
af herrar Carl Lindhagen, Bernh. Eriksson, Nils Persson, Emil Kristensson,
A. C. Lindblad, F. W. Thorsson, 0. H. Waldén, A. Thylander, Sven
Linders, L. Gust. Broomé, Gustaf Strömberg, N A:son Berg, N. Edv.
Lindberg, L. J. Carlsson, K. A. Borg, Viktor Larsson, J. A. Wallin, C. J.
Christiernson, E- A. Leksell, Hj. Bissén, Knut A. Tengdahl, C. E. Svensson,
E. C. Kropp, Joh. Aberg, Johan Forssell, Aug. Nilsson, Hj. Branting, Värner
Rydén och Rob. Karlsson, i samband med framställdt yrkande om lagstiftningsåtgärder
för åstadkommande af aflösning, ytterst genom expropriotion,
i vissa fall af jordbruk, hemställts om antagande af särskilda förslag
till arrende- och vanhäfdslagar för Norrland och Dalarne, samt slutligen
n:o 235, af herrar Carl Lindhagen, Rob. Karlsson, G. Kronlund, J. Lindgren,
Ad. Wiklund, L. J. Carlsson, Linus Lundström och B. Eriksson, med föranledande
af Kungl. Maj:ts omförmälda proposition.

Uerr motf"8 Det i den af herr Staaff m. fl. väckta motionen, n:o 129, innefattade
m''n;omi°29°nförslag till lag om arrende af viss jord å landet i Norrland och Dalarne,
är med undantag endast beträffande arrendetidens längd i sak öfverensstämmande
med det föreliggande kungl. förslaget i ämnet.

Herr Lind- J motionen n:o 111 B 2:o) hemställer herr Lindhagen m. fl., att

motimTn-o Riksdagen måtte antaga en arrendelag för Norrland och Dalarne af den
111, i hvad lydelse, som föreslagits i motionen n:o 257 inom Andra Kammaren vid
lag om ar- 1908 ars riksdag.

rende. Det i sistnämnda motion innefattade lagförslag hade följande lydelse:

»Lag

om arrende af viss jord å landet inom Norrland och Dalarne.

För Kopparbergs, Gäfleborgs, Västernorr lands, Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län stadgas, som följer:

1 §•

Upplåtes på arrende bolag eller förening för ekonomisk verksamhet
tillhörig jord å landet af den omfattning, att själfständigt jordbruk därå
kan idkas, skola de i denna lag stadgade bestämmelser lända till efterrättelse.

Lagutskottets Utlåtande N:o 64.

Lag samma vare, där jord å landet af den omfattning, nu är sagd,
upplåtes pa arrende frän fastighet tillhörig enskild person, hvilken icke
är mantalsslcrifven ä fastigheten eller å fastighet, som är i sambruk med
densamma, samt uppenbarligen besitter aen hufvudsakligen för att tillgodogöra
sig skogsufkastningen. Vid pröfning af frågan, huruvida fastighet
besittes för skogsafkastningens tillgodogörande eller för annat ändamål,
skola i samma ägares hand befintliga, genom ägostyckning eller jordafsöndring
skilda områden af samma hemman betraktas såsom en fastighet.

2 §•

Lika med § 1 af Kungl. Maj:ts förslag.

3 §•

Upplåtelse på arrende skall ske för viss tid, ej understigande tjuga
år; eller ock för arrendatorns lifstid; dock att aftal för viss tid, hvilket
varit gällande tjugu år, må förlängas jämväl för kortare tid. År icke
arrendetiden så bestämd, som nu sagts, skall aftalet anses ingånget för
en tid af tjugu år.

4 §•

Den, som till annan upplåter jord på arrende, må ej i vidare män,
än som öfverensstämmer med hvad här nedan stadgas, förbehålla sig eller
annan ägare af fastigheten rätt att frånträda aftalet före arrendetidens
slut.

Arrendatorn äge rätt att, sedan fem arrendeår tilländagått, afträda
arrendet å tid, hvartill det blifvit af honom i laga ordning uppsagdt.
Har arrendatorn i aftalet förbehållit sig rätt att tidigare uppsäga arrendet,
vare det gällande.

5—17 §§.

Lika med 4—16 §§ af Kungl. Maj:ts förslag.

18 §.

Kostnaden för tillträdessyn och för afträdessyn skall jordägaren
vidkännas; dock att, när afträdessyn föranledts däraf, att arrendatorn jämlikt
§ 4 uppsagt arrendet före arrendetidens slut, arrendatorn skall gälda

Lagutskottets Utlåtande N:o 64.

halfva synekostnaden. Kostnaden för särskild syn skall gäldas enligt de i 21
kap. 3 § rättegångsbalken för kostnad i rättegång stadgade grunder.

Där ej annorlunda aftalats, må ej part förpliktas att till synemän
gälda högre ersättning än som enligt resereglemente tillkommer nämndeman.

19—21 §§.

Lika med 18—20 §§ af Kungl. Maj:ts förslag.

22 §.

Arrendatorn vare oförhindrad ått å den arrenderade jorden verkställa
nyodling.

o Av upplåtelsen inskränkt till fastighetens odlade mark eller till mark,
hvarå ej erbjuder sig lönande tillfälle till odlingsarbete, eller har arrendatorn
där utfört den odling, som skäligen kan ifrågakomma, vare han berättigad
att till odling intaga äfven annan fastigheten tillhörande mark,
som ° ej förut ° bilfvit till annan för verkligt brukande upplåten; skolande
område, hvarå odling sålunda påbörjats och sedan bringas till utförande, i
alla afseenden anses inbegripet i arrendet och förty ej få af jordägaren till
annan upplåtas. Sådan rätt, nu är sagd, må dock ej tillkomma arrendator
utan att han vidtagit enahanda åtgärder, som enligt 12 § utgör förutsättning
för rätt att erhålla ersättning för nyodling, och skall intyg, som där
omnämnes, jämväl innehålla vitsord, att det till odling afsedda området
lämpligen kan brukas i samband med den arrenderade inägojorden.

Utan jordägarens tillstånd må arrendatorn ej å fastigheten svedja
eller verkställa bränning af jord.

Arrendatorn vare berättigad att på lämpligt ställe å den arrenderade
jorden eller, om denna utgör allenast visst område af en jordägaren tillhörig
fastighet, å annan mark, som hör till fastigheten, efter anvisning
taga erforderligt virke till vedbrand och till de arrendatorn åliggande reparationer
äfvensom till hägn åder, hässjor och täckdikning samt redskap.
Har genom jordägarens åtgöranden skogstillgången å fastigheten under
arrendetiden så medtagits, att arrendatorn ej däraf kan erhålla sitt fulla
virkesbehof, vare jordägaren pliktig att på annat för arrendatorn lämpligt
sätt tillhandahålla denne det felande.

Utöfver hvad ofvan är stadgadt må arrendatorn ej i annan mån än
arrendeaftalet bestämmer nyttja fastighetens skog; äge ej heller afhända
fastigheten torf eller annat, som icke är att hänföra till dess årliga afkastning.

Lagutskottets Utlåtande N:o 64.

23 §.

Finnes ej å den arrenderade jorden erforderligt bete för de hästar
och nötkreatur samt får, som kunna vinterfödas därå, och utgör denna
jord allenast visst område af en jordägaren tillhörig fastighet, vare arrendator!
berättigad till nödigt bete jämväl å öfrig skog eller utmark, som
hör till fastigheten; dock att därvid må af jordägaren undantagas mark,
hvarå i skogsvårdssyfte vidtagits anordningar, som af betesrätten skulle
lida märkbart intrång.

24 §.

Där den arrenderade jorden utgör allenast en del af en fastighet,
vare arrendatorn berättigad att till husbehof begagna den rätt till fiske, som
hör till den öfrig a delen af fastigheten. Ej må arrendator förbjudas att
för husbehof nyttja det fiske, som hör till den arrenderade jorden, och ej
heller af händas rätt till laga ersättning för skada, som må uppkomma genom
flottning. Angående arrendatorns rätt till jakt å fastigheten är särskildt
stadgadt.

25 §.

Arrendator må ej förpliktas att ansvara för annan för fastigheten
utgående skatt eller allmän tunga än som, enligt föreskrift i därom utfärdad
lag eller författning, åligger brukare, så ock för vägunderhållet in
natura. Okas den arrendatorn åliggande skatt eller tunga därigenom, att
fastighetens taxeringsvärde under arrendetiden höjes, vare jordägaren arrendatorn
ansvarig för den sålunda uppkomna ökningen.

26—29 §§.

Lika med 25—28 §§ af Kungl. Maj:ts förslag.

30 §.

Har i arrendeaftalet intagits villkor, som strider mot hvad ofvan i
denna lag stadgats, vare det villkor utan verkan, där det ej uppenbarligen
afser arrendatorns förslag.

31 §.

Lika med 30^§ åt Kungl. Maj:ts förslag,

Lagutskottets Utlåtande N:o 64.

Visas särskilda omständigheter böra föranleda därtill, att skriftligen
upprättadt arrendeaftal undantages från tillämpning af denna lag eller
någon dess föreskrift och innehåller aftalet förbehåll att medgifvande
därtill må sökas, ankomme på Konungens befallningshafvande i det län,
där fastigheten är belägen, att medgifva sådant undantag.

Öfver Konungens befallningshafvandes beslut i ärende, som nu
sagts, må klagan föras i den ordning, som föreskrifvits för ekonomimål i
allmänhet.

Skall arrendeaftal undantagas från tillämpning af denna lag eller
någon dess föreskrift, galle i stället hvad om arrende i allmänhet är stadgadt.

Afslås ansökning, som nu sagts, skall, därest arrendeaftalet ej annorlunda
stadgar, detsamma anses förfallet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1909. I afseende å lagens
tillämplighet å aftal, som träffats före nämnda dag, samt lagens förhållande
till äldre lagstiftning galle de grunder, hvilka beträffande arrende i allmänhet
finnas stadgade i lagen om hvad iakttagas skall i afseende å införande
af lagen om nyttjanderätt till fast egendom; dock att där aftal,
som ofvan sägs, af ser arrende för arrendatorns lifstid eller på viss tid,
skall för den återstående arrendetiden vara tillämpligt hvad i 4 § 2 mom.
12 och 22 samt 27—29 §§ stadgas.

Med hänsyn till ändringen af paragrafnumren i förestående förslag
kräfves motsvarande ändring i de hänvisningar till andra paragrafer, som
förekomma i de för båda förslagen i öfrigt lika lydande paragraferna, hvilket
härmed ock påyrkas.»

Herr Lindhagens
m. fl.
motion n:r
235.

Herr Lindhagens m. fl. motion n:o 235 är så lydande:

»I propositionen n:o 154 om arrendelag för viss jord inom Norrland
och Dalarne har minsta arrendetiden föreslagits till 15 år. Detta är alldeles
för litet i all synnerhet i denna sociala lagstiftning, som har till
ändamål att gifva ifrågavarande arrendatorer en själfständig ställning, i
möjligaste mån jämförlig med den ställning brukaren innehade, innan
dessa småbondelägenheter förvärfvades af skogsintressenter.

Norrlandskormnittén förordade 20 år såsom minimum. Detta är
också den tid, under hvilken kronan samt allmänna stiftelser, såsom de
båda statsuniversiteten och Lunds domkyrka, utarrendera sina jordbruk.
Att i förevarande fall sätta en lägre arrendetid än den, som sålunda i
folkuppfattningen fått häfd såsom en lämplig tidsperiod för ett normalt

Lagutskottets Utlåtande N:o 64. 7

arrende af vanlig jordbruksjord, kan icke vara försvarligt. Till jemförelse
må erinras, att vid behandlingen af den nya finska förordningen om lega
af torp, landbolågenhet och backstuguområde voro kejsaren och alla i
landtdagen eniga om, att minimitiden under ingå förhållanden fick sättas
lägre än 25 år. Det redan antagna finska förslaget upptar en minimitid
af 50 år, med möjlighet att i vissa fall få till stånd en nedsättning,
dock ej under 25 år. Vår nya lagstiftning om tomträtt upptager en
minimitid för nyttjanderättsupplåtelse med sådan rätt af 26 år.

I själfva verket är, särskilt i förevarande fall, också ett tjuguårigt
arrende utan garantier att få det förlängdt mycket otillfredsställande.
Detta framhölls redan af reservanter inom norrlandskommittén samt vitsordades
af befolkningens opinion i den mån den fick tillfälle gifva sig
till känna vid kommitténs resor och genom svaren å de till socknarne af
kommittén utsända frågorna. De ofvannämnda offentliga stiftelserna äfvensom
numera kronan medgifva i sina arrendekontrakt företrädesrätt till ny
upplåtelse vid arrendetidens slut för arrendator!!, hans änka och barn.
Samma grundsats tillämpar Stockholms stad vid sina tomträttsupplåtelser.
Dylik optionsrätt är vid denna riksdag ifrågasatt uti motionerna inom
Andra Kammaren n:is 214 och 229 rörande upplåtelser af egnahemslägenheter
från kronoegendomar.

Att ifrågavarande arrendelag bör åtminstone i viss mån komma den
nuvarande generationen af arrendatorer till godo, borde ej kunna bestridas.
Äfven de arrendatorer, som icke hafva några kontrakt eller kontrakt endast
på kort uppsägning, äfventyra med största sannolikhet att före den nya
lagens trädande i kraft blifva påtvingade nya kontrakt, på hvilka den
tillämnade lagstiftningen ej hinner vinna tillämpning. Sådan verkan har
redan den allmänna arrendelagen haft på vissa orter.

Vid behandlingen af förenämnda finska arrendelag var man också
från alla håll enig om, att författningens retroaktiva verkan var i det
föreliggande fallet ''oundgängligt’. Meningarna skilde sig endast därutinnan,
att några önskade, att lagen skulle i alla afseenden vinna tillämpning
äfven på äldre aftal, under det andra ville begränsa lagens retroaktiva
verkan till vissa punkter. I den antagna lagen stadgades i detta
afseende, att äldre brukare skulle ha ersättning för förbättringar, gjorda,
efter det nya författningar trädt i kraft; att stadgandena om förnyelse,
öfverlåtelse, upphörande och förlust af legoaftal skulle tillämpas jämväl
å äldre bestående legoförhållanden äfvensom att brukaren ägde tillgodonjuta
honom i nya lagen tillerkänd rätt att från dagsverksskyldighet
öfvergå till penningvederlag. I den kejserliga propositionen hade dess -

8 Lagutskottets Utlåtande N:o 64.

utom föreslagits, att brukare, som finner det äldre rättsförhållandet vara
för sig ogynnsamt, skulle äga rätt att uppsäga aftalet, sedan 3 år förflutit
från den dag, den nya lagen trädt i kraft. Landtdagen, som anså°- det
oundgängligt förekomma, att äldre åbor blefve i mängd uppsagda°från
sina arrenden, antog i stället en bestämmelse om att äldre legoaftal, som
tilländagingo inom ett till och med tretton år från den nya författningens
ikraftträdande, skulle anses förlängda med sju intill ett år enligt en viss
skala. Vid utgången af den sålunda förlängda legotiden ansågs°brukaren
skyddad af bestämmelserna angående hans rätt till ersättning för under
tiden gjorda förbättringar.

Reservanter inom norrlandskommittén förordade också, att arrendelagen
för Norrland skulle hafva retroaktiv verkan i vissa afseenden,
nära sammanfallande med den finska lagens bestämmelser i vissa hänseenden.
Därtill bör läggas, likaså i viss anslutning till den finska lagen,
innehållet i de tre sista momenten af 5 § af Kungl. Maj:ts nu framlagda
lagförslag.

Angelägenheten att förekomma arrendatorernas uppsägning, innan
lagen träder i kraft, kan icke nog betonas. Vanhäfdslagen skulle tjäna
bland annat detta ändamål och har därför af Andra Kammaren gjorts som
en betingelse för arrendelagens antagande. Det är fara värdt,& att detta
dock i många fall ej räcker till, i synnerhet om vanhäfdslagen, såsom
Kungl. Maj:t nu föreslagit, reduceras så godt som uteslutande till ett sken
bara. Kompletterande bestämmelser borde därför rätteligen komma till
stånd, men det lär vara fåfängt att nu söka åtgöra annat än att få en
någorlunda effektiv vanhäfdslag. Det finska förslaget att medgifva arrendator
rätt att inom viss tid uppsäga ett äldre aftal synes dock vara
förtjänt af beaktande särskildt i händelse, som norrlandskommittén föreslog,
arrendatorn får sådan rätt äfven i fråga om aftal, ingånget enligt
nya lagen. 6

På grund af hvad sålunda anförts få vi med anledning af den
kungl. propositionen och såsom tillägg till yrkandet under punkt B) 2:o)
i motionen n:o 111 hemställa:

att Riksdagen ville i fråga om den norrländska arrendelagen besluta:

l:o att arrendetiden skall vara 20 år med ovillkorlig företrädesrätt
till ny upplåtelse vid arrendetidens slut för arrendatorn och, i händelse
af hans frånfälle, för hans änka och barn;

2:o att lagen bör få retroaktiv verkan på äldre aftal, utom i de
afseenden motionen n:o 111 upptager, jämväl i fråga om de 3 sista momenten
af 5 § i Kungl. Maj:ts förslag; och

Lagutskottets Utlåtande N:o 64.

3:o att arrendator, som innehar arrende på grund af äldre aftal, må
vara berättigad uppsäga aftalet, sedan fem arrendeår tilländagått från det
nya lagen trädt i kraft.»

Motionen n:o 128 af herr Staaff m. fl. har följande lydelse: HerrStaaffs

»Under åberopande af lagutskottets utlåtande n:o 69 vid 1908 års
riksdag få vi härigenom föreslå, att Riksdagen måtte för sin del antaga
följande

Lag

angående förekommande af vanhäfd å jordbruk i Norrland och Dalarne.

För Nedan-Siljans, Ofvan-Siljans och Väster-Dals fögderier samt
Envikens och Svärdsjö socknar i Kopparbergs län, för Ofvanåkers, Voxna,
Los, Färila, Ramsjö och Hassela socknar samt Hamra kapellag i Gäfleborgs
län äfvensom för Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och
Norrbottens län förordnas som följer:

1 §•

Finnes å fastighet på landet, tillhörig bolag eller förening för ekonomisk
verksamhet, åker och äng i den omfattning, att själfständigt jordbruk
därå kan idkas, må fastigheten ej så vanvårdas, att jordbrukets afkastningsförmåga
uppenbarligen äfventyras, och ej heller för jordbruket
nödiga byggnader bortföras eller lämnas att förfalla, där ej behofvet fylles
genom andra byggnader.

Lag samma vare i fråga om fastighet å landet, tillhörig enskild
person, som ej å fastigheten har sitt bo och hemvist samt uppenbarligen
besitter den hufvudsakligen för att tillgodogöra sig skogsafkastningen.

2 §.

Uppsikt öfver att fastighet ej så vanvårdas, som i 1 § förmäles, tillkommer
särskild af Konungen för hvarje län tillsatt kommission, benämnd
jordbrukskommissionen och bestående af ordförande och två ledamöter,
hvilka samtliga utses för en tid af tre år.

Jordbrukskommissionen har att vid fullgörande af sin uppgift ställa
sig till efterrättelse det reglemente, som Kungl. Maj:t, efter kommissionens

Bih. till Piksd. Prot. 1609. 7 Sand. 62 Häft.

10 Lagutskottets Utlåtande N:o 64.

förslag samt landstingets och hushållningssällskapets förvaltningsutskotts
hörande, fastställer.

3 §•

Där på grund af inkommen anmälan eller eljest kommissionen finner
skälig anledning antaga, att jordbruk, i strid med bestämmelserna i
1 §, är utsatt för vanvård, äger kommissionen att till företagande af syn
å fastigheten förordna tre gode män, hvilka utses bland dem, som i orten
äro valde till nämndemän eller till ledamöter i ägodelningsrätt eller till
gode män vid landtmäteriförrättning. Till synemän må ock, där så finnes
lämpligt, väljas landtbruksingenjör, länsagronom eller jordbrukskonsulent.

De sålunda utsedde synemännen skola å stället undersöka förhållandet
och däröfver till kommissionen afgifva redogörelse jämte förslag till
de åtgärder, som för vanhäfdens afhjälpande må finnas nödiga.

4 §•

Finner kommissionen efter öfvervägande af synemännens utlåtande,
att fastighet i strid mot denna lag vanvårdats, söke kommissionen med
ägaren träffa skriftlig öfverenskommelse, hvarigenom denne åtager sig att
inom viss tid, högst fyra år, vidtaga erforderliga åtgärder till vanhäfdens
afhjälpande.

Kan ej sådan öfverenskommelse träffas, äger kommissionen att vid
domstol i den ort, där jorden ligger, anhängiggöra och utföra talan mot
jordägaren.

5 §•

Har jämlikt 4 § talan blifvit till domstol instämd, äger domstolen
föreskrifva de åtgärder, som erfordras för vanhäfdens afhjälpande, samt
förelägga ägaren viss skälig tid, dock ej öfver fyra år, inom hvilken
samma åtgärder skola vara vidtagna.

6 §•

Eftersätter jordägare hvad han enligt 4 § åtagit sig eller enligt 5 §
förklarats skyldig utföra, böte minst två hundra, högst två tusen kronor.

7 §•

Har, efter det åtagande enligt 4 § eller föreläggande enligt 5 §
skett, fastigheten genom köp, byte eller gåfva öfvergått till ny ägare, svare

Lagutskottets Utlåtande N:o 64.

likväl den förre ägaren för åtagandets eller föreläggandets fullgörande, där
ej med jordbrukskommissionens medgifvande ansvarigheten af ny ägare
öfvertagits.

8 §.

Hvad i 3, 4 och 5 §§ stadgats äger ej tillämpning, där jordägaren
finnes vara på grund af fattigdom eller annan giltig orsak urståndsatt att
afhjälpa vanhäfden.

Har jordägare, efter det åtagande enligt 4 § eller föreläggande enligt
5 § ägt rum, af orsak nu sagts vant urståndsatt att fullgöra åtagandet
eller föreläggandet, må han ej till böter fällas.

9 §•

Anser jordbrukskommissionen, att tillämpning af den i 6 § stadgade
bötespåföljd bör äga rum, uppdrage åt allmän åklagare att utföra
åtalet. Utan uppdrag, som nu sagts, må dylikt åtal ej af allmän åklagare
anhängiggöras. I sammanhang med åtalet skall jämväl fastställas yrkande
om det nya föreläggande i afseende å vanhäfdens afhjälpande, som med
afseende å fastighetens tillstånd vid tillfället må finnas befogadt.

10 §.

Böter, som enligt denna lag ådöinas, tillfalla kronan och må, i händelse
af bristande tillgång till deras gäldande, ej till frihetsstraff förvandlas.

11 §•

För syneförrättning njute synerätten ersättning enligt hvad särskildt
stadgas.

Har öfverenskommelse enligt 4 § eller föreläggande enligt 5 § ägt
rum, vare jordägaren skyldig gälda kostnaden för den i ärendet enligt 5 §
förrättade syn.

12 §.

Mål, som enligt denna lag vid domstol anhängiggöres, skall behandlas
i den för brottmål stadgade ordning.

Lagutskottets Utlåtande N:o 64.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1910, dock att lagen ej må
tillämpas med afseende å fastighet, som genom aftal, träfifadt före nämnda
dag, är till annan upplåten med nyttjanderätt på sådana villkor, att brukaren
icke i händelse af fastighetens vanvårdande kan från nyttjanderätten
skiljas.»

Herr Lind- Herr Lindhagen m. fl. hemställer uti motionen n:o 111 B 3:o) att

Riksdagen måtte antaga en lag om vanhäfd för Norrland och Dalarne af
ill, i hvad den lydelse, som föreslagits i motionen n:o 206 inom Andra Kammaren

19»8 ta Riksdag.
vanhäfd. Det i sistnämnda

motion innefattade lagförslag hade följande lydelse:

»Lag

angående förekommande af vanhäfd å vissa jordbruk i Norrland och Dalarne.

För Kopparbergs, Gäfleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län förordnas som följer:

1 §•

Finnes å fastighet på landet, tillhörig bolag eller förening för
ekonomisk verksamhet, åker och äng af den omfattning, att själfständigt
jordbruk därå kan idkas, må jordbruket och de för detsamma nödiga
byggnader ej vanvårdas.

Vanvård enligt denna lag skall anses föreligga, om jordbruket
och byggnaderna äro i sämre tillstånd än det, hvari de uti bondehand
varande jordbrukslägenheterna i orten i allmänhet befinna sig. Såsom
vanvård skall ock anses, därest å hemman, som uppkommit af nybygge,
icke finnas inägor till vidd och godhet motsvarande, hvad i sådant afseende
är i skatteomföringsinstrumentet upptaget. Hvad sålunda stadgats,
galle dock ej för det fall, att efter noggrann undersökning befinnes,
det jordmånen å en upptagen odling ej äger det odlingsvärde,
eller, där är fråga om nybyggarhemman som nyss sagts, detta ej någonstädes
innehåller odlingslägenheter till angifven omfattning af den be -

Lagutskottets Utlåtande N:o 64.

skaffcnhet, att jorden kan med fördel brukas ens af någon, som saknar
andra utvägar till försörjning.

2 §•

Uppsikt öfver att fastighet ej så vanvårdas, som i 1 § förmäles,
tillkommer särskild af Konungen för hvarje län tillsatt kommission, benämnd
jordbrukskommission och bestående af ordförande och två ledamöter,
hvilka samtliga utses för en tid af tre år.

Jordbrukskommission har att vid fullgörande af sin uppgift ställa
sig till efterrättelse det reglemente, som Kungl. Maj:t, efter kommissionens
förslag samt landstingets och hushållningssällskapets förvaltningsutskotts
hörande, fastställer.

För att medverka vid utförandet af kommissionens uppgift må
inom kommun, som sådant önskar, tillsättas en jordbrukskommitté af
minst tre högst fem personer, hvilka utses för eu tid af tre år. Valet
äger rum i den ordning, som för utseende af gode män vid landtmäteriförråttningar
är stadgadt, och skall, där hinder därför icke möter, förrättas
vid ordinarie kommunalstämman i december.

3 §•

Där på grund af inkommen anmälan eller eljest kommissionen
finner skälig anledning antaga, att jordbruk, i strid mot bestämmelserna
i 1 §, är utsatt för vanvård, äger kommissionen att till företagande af
syn å fastigheten förordna tre gode män, hvilka utses bland dem, som
i orten äro valde till nämndemän eller till ledamöter i ägodelningsrätt
eller till gode män vid landtmäteriförrättning. Till synemän må ock,
där så finnes lämpligt, väljas landtbruksingenjör, länsagronom eller jordbrukskonsulent.

De sålunda utsedde synemännen skola å stället undersöka förhållandet
och däröfver till kommissionen afgifva redogörelse jämte förslag
till de åtgärder, som för vanhäfdens afhjälpande må finnas nödiga.

4 §•

14 Lagutskottets Utlåtande N:o 64.

att inom viss tid, högst fyra år, vidtaga erforderliga åtgärder till vanhäfdens
afhjälpande.

Kan ej sådan öfverenskommelse träffas, äger kommissionen att vid
domstol i den ort, där jorden ligger, anhängiggöra och utföra talan
mot jordägaren.

5 §•

6 §•

Eftersätter jordägare hvad han enligt 4 § åtagit sig eller enligt 5 §
förklarats skyldig utföra, böte minst två hundra, högst två tusen kronor.

7 §•

Har, efter det åtagande enligt 4 § eller föreläggande enligt 5 §
skett, fastigheten genom köp, byte eller gåfva öfvergått till ny ägare,
svare likväl den förre ägaren för åtagandets eller föreläggandets fullgörande,
där ej med jordbrukskommissionens medgifvande ansvarigheten
af nye ägaren öfvertagits.

8 §•

Anser jordbrukskommissionen, att tillämpning af den i 6 § stadgade
bötespåföljd bör äga rum, uppdrage åt allmän åklagare att utföra åtalet.
Dylikt åtal må af allmän åklagare anhängiggöras jämväl utan dylikt uppdrag.
I sammanhang med åtalet skall jämväl framställas yrkande om det
nya föreläggande i afseende å vanhäfdens afhjälpande, som med afseende
å fastighetens tillstånd vid tillfället må finnas befogadt.

9 §•

Af böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla tre fjärdedelar
kronan och en fjärdedel åklagaren. Böter, som nu sagts, må, i händelse
af bristande tillgång till deras gäldande, ej till frihetsstraff förvandlas.

Lagutskottets Utlåtande N:o 64.

10 §.

För syneförrättning njute synemännen ersättning enligt hvad särskilt
stadgas.

Har öfverenskommelse enligt 4 § eller föreläggande enligt 5 § ägt
rum, vare jordägaren skyldig gälda kostnaden för den i ärendet enligt
3 § förrättade syn.

11 §■

Mål, som enligt denna lag vid domstol anhängiggöres, skall behandlas
i den för brottmål stadgade ordning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1908; dock att lagen ej må
tillämpas med afseende å fastighet, som genom aftal träffadt före nämnda
dag är till annan upplåten med nyttjanderätt på sådana villkor, att brukaren
icke i händelse af fastighetens vanvårdande kan från nyttjanderätten
skiljas.»

Det i den ifrågavarande propositionen innefattade förslaget till lag
om arrende af viss jord å landet inom Norrland och Dalarne öfverensstämmer,
frånsedt bestämmelserna om arrendetidens längd, i sak såväl med
lagutskottets sammanjämkningsförslag vid 1907 års riksdag och Kungl.
Maj:ts förslag i ämnet vid 1908 års riksdag som med det af herr Staaff
m. fl. i ofvanintagna motion framställda förslag. Redan denna omständighet,
att förslag i det förevarande ämnet redan två gånger af lagutskottet
pröfvats och, sådant det nu föreligger, i det väsentligaste af utskottet godtagits,
har för utskottet varit en anledning att, så långt utskottet ansett
det möjligt, oförändradt förorda detsamma.

Beträffande förslaget till lag angående uppsikt å vissa jordbruk i
Norrland och Dalarne, afviker detta förslag från andra framkomna förslag
till lagstiftningsåtgärder med direkt syfte att hindra jordbrukets förfall å
trävaruindustriens hemman i Norrland och Dalarne däruti, att detsamma
ej har afseende å den jord, som utarrenderats enligt bestämmelserna i
förutberörda lagförslag. I fråga om denna del af förslaget har föredragande
departementschefen till det vid propositionen i utdrag fogade statsrådsprotokollet
den 12 februari 1909 anfört följande:

Utskottets

yttrande.

Lagutskottets Utlåtande N:o 64.

jMan kan emellertid se denna fråga ur en mera praktisk-ekonomisk
synpunkt. Syftet med norrlandslagstiltningen kan angifvas vara att i
bondehand återföra jordbruksjorden med det utrymme i utmark, som kräfves
för ett bärande norrländskt jordbruk, helst under äganderätt, men där så
ej kan ske, under tryggad arrenderätt. Om trävaruindustrien fogar sig
efter denna statsmakternas — af omsorg för den jordbrukande befolkningen
förestafvade — önskan och således antingen afhänder sig de för
jordbruk lämpliga områdena eller upplåter dem på arrende, så att arrendelagsbestämmelserna
blifva därå tillämpliga, så är denna lagstiftnings mål
uppnådt. Längre syftade ej heller kommitténs vanhäfdslag, ty med den
afsågs ingalunda att framtvinga ett rationellt jordbruk utan allenast att
öppna möjlighet härtill genom att trygga den odlade jordens fortbestånd
såsom odlad. Den vidare utveckling af det norrländska jordbruket, som
må vara önskvärd, lärer böra i annat sammanhang blifva föremål för statsmakternas
uppmärksamhet och torde väsentligen böra främjas genom andra
medel.

Med denna utgångspunkt kan man tvifvelsutan med fullt fog stanna
vid en lag, som allenast supplerar arrendelagen och som går därpå ut,
att sådana jordbruk, därå arrendelagen skulle vara tillämplig, i händelse
de utarrenderades, men som icke på sådant sätt upplåtas, icke få nedläggas
utan skola fortfarande uppehållas såsom jordbruk.

Såsom komplement till arrendelagen bör en sådan lag till en början
hafva samma räckvidd som denna d. v. s. afse allenast de jordbruksfastigheter,
som befinnas i trävaruindustriens hand. Samma principiella skäl,
som ligga till grund för arrendelagens begränsning till trävaruindustriens
jord, betinga gifvetvis att den kompletterande lagen skall hafva enahanda
omfattning.

Men vidare följer af denna anordning, att något statens ingripande
mot tilläfventyrs förefintlig vanhäfd icke bör ifrågakomma, då jordbruket
är utarrenderadt. Om nämligen ett jordbruk på detta sätt upplåtes till
en arrendator, så har den industriidkande ägaren härutinnan uppfyllt lagstiftarens
önskan, och att därutöfver ålägga honom förpliktelser i afseende
på jordens häfd kan svårligen vara riktigt. Ur synpunkten af omsorg för
arrendatorn skulle det knappast vara klokt. Det skulle nämligen nödga
ägaren att af fruktan för kollision med vanhäfdslagen förfara strängt mot
arrendatorn, äfven om denne gör hvad han kan, och söka få honom vräkt
från arrendet, så snart hans oförmåga att hålla jordbruket uppe innebure
fara för jordägaren att varda utsatt för jordbrukskommissionens ingripande.
För öfrigt måste väl genom den långa arrendetiden och arrendelagens
öfriga för arrendatorn gynnsamma bestämmelser anses vara sörjdt för att

Lagutskottets Utlåtande N:o 64. 17

arrendatorn kommer att uppehålla det jordbruk, hvaraf han skall hafva sin
utkomst.

Om emellertid trävaruindustriens jämlikt arrendelagen utarrenderade
jordbruk undantagas från den kontroll, som anordnas beträffande jordbruksfastigheter
under industriidkarnes eget bruk, så föranleder detta en bestämmelse,
som hindrar en jordägare, mot hvilken vanhäfdsprocedur är inledd,
att genom utarrendering undandraga sig påföljderna af sin föregående
underlåtenhet. Lämpligen torde en sådan bestämmelse kunna innehålla,
att, sedan fastigheten ifråga varit föremål för syn i ändamål att konstatera
vanhäfden, en utarrendering af samma fastighet icke befriar ägaren
från skyldigheten att svara för vanhäfdens afhj alpari de.»

Det vill synas utskottet, som om förslaget i denna del innefattar
möjlighet till en lösning af den föreliggande frågan. Genom detsamma
förekommes nämligen å ena sidan den framhållna olägenheten af antagande
ensamt af en särskild arrendelag utan att samtidigt träffa åtgärder för att
utarrendering verkligen kommer att äga rum och jordbruket å trävaruindustriens
hemman ej hellre lämnas att förfalla, samt å andra sidan det
oegentliga däruti att såsom genom de tidigare framkomna förslagen till
vanhäfdslag jordägaren göres ansvarig för skötseln af jordbruk, som han
ej själf omhänderhar, utan hvars bristande häfd ligger annan till last.

Beträffande i öfrigt de jämkningar, som det nu föreliggande förslaget
innehåller i förhållande till förutvarande förslag, och mot hvilka
utskottet i hufvudsak icke har något att erinra, får utskottet hänvisa till
ofvannämnda utdrag af statsrådsprotokollet.

I fråga om de förevarande lagförslagens detaljer har utskottet funnit
anledning till följande erinringar:

Ingressen till lagförslagen.

Beträffande det i herr Lindhagens m. fl. omförmälda motion framställda,
med Norrlandskommitténs förslag öfverensstämmande yrkande, att utan fastställande
af någon minimiareal för vidden af det jordbruk, hvarå arrendelagen
skall tillämpas, densamma måtte blifva gällande för jord af den
omfattning, att själfständigt jordbruk därå kan idkas — med rätt för
Konungens befallningshafvande att, där särskilda omständigheter därtill
föranleda, därfrån medgifva undantag — ansågs såväl i de kungl. propositionerna
vid 1907 och 1908 års riksdagar som af samma års lagutskott
Bih. till Riksd. Prof. 1909. 7 Sami. 62 Håft. 3

Lagutskottets Utlåtande N:o 64.

denna formulering alltför sväfvande. Det ansågs vara af vikt, att det vid
arrendeaftalets ingående vore för kontrahenterna klart, om arrendet vore
sådant, att lagen blefve därå tillämplig eller ej, och därför bestämdes en
viss areal för den jord som skulle falla under lagen. Några motsvarande
skäl föreligga ej i fråga om lagen angående uppsikt å vissa jordbruk i
Norrland och Dalarne.

Förslaget till lag om arrende af viss jord å landet inom Norrland

och Dalarne.

Beträffande det i lagförslagets 2 § förekommande stadgande om
arrendetidens längd har departementschefen erinrat, att i Norrlandskommitténs
förslag samt i Kungl. Maj:ts proposition i ämnet till 1907 års
Riksdag arrendetiden upptagits till 20 år. Vid såväl 1907 som 1908 års
riksdagar har Andra Kammaren för sin del beslutit samma arrendetid,
hvilken äfven föreslås i de nu i ämnet föreliggande motionerna. Norrlandskommittén
yttrade i denna del följande:

»Det tjuguåriga arrendet har på grund däraf, att denna arrendetid
användes vid utarrenderingen af kronans domäner, i folkuppfattningen fått
en viss häfd såsom en lämplig tidsperiod för ett normalt arrende. En
arrendator, som tillträder ett dylikt arrende vid den ålder, när personer
af allmogeklass i allmänhet söka skaffa sig egna jordbruk, vet då, att han
för sin kraftigaste mannaålder har sitt arbetsfält gifvet och att han själf
kan få under afsevärd tid njuta frukterra af de förbättringar det lyckas
honom att åstadkomma. För en jordägare kan det visserligen i allmänhet
förefalla rätt olägligt att vara nödsakad binda sig vid ett arrende för en
så lång tid som tjugu år. Men denna olägenhet, om än afsevärd, när det
gäller vanliga ägare af jordbruk sjord, torde få anses jämförelsevis mycket
obetydlig vid de arrenden, hvarå förevarande lag skulle vara tillämplig.
För en idkare af trävarurörelse är den jordbruksjord, som finnes å hans
skogsdomäner, en sak af mycket underordnad vikt. Dessutom lämnar
säkerligen en längre arrendetid betydligt större utsikt till erhållande af
en ordentlig och skötsam brukare än en alltför knappt tillmätt sådan tid.»

Lika med kommittén synes det utskottet vara af vikt, att arrendetiden
sättes så lång, att arrendatorns intresse med afseende å hemmanet
hinner i möjligaste mån befästas och komma detsamma till godo. Med
hänsyn till de förhållanden, som äro rådande å de hemman i Norrland,
hvarom här är fråga, och på hvilka särskilda förhållanden hela den förevarande
lagstiftningen är byggd, synes därför utskottet arrendetiden böra

Lagutskottets Utlåtande N:o 64.

sättas till 20 år. Däremot har utskottet icke ansett sig kunna biträda det
i herr Lindhagens m. fi. motion framställda yrkande om ovillkorlig
företrädesrätt till ny upplåtelse vid arrendetidens slut för arrendatorn och,
i händelse af hans frånfälle, för hans änka och barn. Genom stadgande
af eu sådan företrädesrätt skulle nämligen enligt utskottets mening ske en
alltför vidtgående inskränkning i den rätt, som skäligen bör tillkomma
jordägaren i dispositionen öfver hans egendom. Såsom en följd däraf,
att utskottet förordat en arrendetid af 20 år, har utskottet ansett, att
den tid, för hvilken arrende efter arrendetidens utgång skall i det i 4 §
afsedda, fall anses förlängdt, bör, i enlighet med hvad tidigare af lagutskottet
förordats, bestämmas till endast 10 år.

Beträffande § 11 har utskottet ansett sig böra förorda samma ändring
af det kungl. förslaget som lagutskottet vid 1908 års riksdag föreslog.
Genom denna §, som bör sättas i sammanhang med 21 §:s bestämmelse,
om arrendatorns rätt att å den arrenderade jorden verkställa nyodling,
tillförsäkras arrendatorn rätt till ersättning vid afträdet för sådan odling,
förutom om jordägaren lämnat skriftligt samtycke till odlingen, äfven om
arrendatorn före dess företagande hos jordägaren anmält sin afsikt att odla
samt därvid angifvit platsen och de ungefärliga gränserna för det tillämnade
odlingsområdet äfvensom genom intyg af viss därtill behörig
person styrkt, att området lämpar sig för odling. Utskottet kan icke finna
det riktigt att jordägaren på sätt, som sålunda föreslagits, ålägges ersättningsskyldighet
i fråga om en nyodling, som skett utan hans medgifvande
och kanske alldeles mot hans önskan och intresse. Det synes utskottet
icke heller kunna annat än vara förenadt med stor svårighet att rättvist
värdesätta en dylik odling.

Beträffande slutligen det i lagförslaget upptagna öfvergångsstadgandet
hafva herr Lindhagen och medmotionärer yrkat, att, utöfver hvad det
kungl. förslaget innehåller, vissa af den föreslagna lagens bestämmelser
måtte gifvas tillämpning å redan afslutade arrendeaftal. Då en sådan
tillämpning skulle stå i uppenbar strid med grundsatsen, att civillagar icke
böra gifvas återverkande kraft, samt några tungt vägande skäl för en afvikelse
från denna grundsats icke föreligga, har detta förslag icke kunnat
af utskottet biträdas. Hvad särskildt angår yrkandet, att arrendator, som
innehar arrende på grund af äldre aftal, måtte tillerkännas ovillkorlig rätt
att uppsäga aftalet, sedan fem arrendeår tilländagått från det nya lagen
trädt i kraft, har utskottet så mycket mindre ansett sig kunna tillmötesgå
detta yrkande, som utskottet icke funnit sig kunna i vidare mån än det
kungl. förslaget i denna del innehåller förorda en dylik rätt med afseende
å arrendeaftal, som slutits efter lagens ikraftträdande.

Lagutskottets Utlåtande N:o 64

Förslaget till lag angående uppsikt å vissa jordbruk i Norrland

och Dalarne.

Endast beträffande 7 § i detta lagförslag har utskottet funnit anledning
till någon erinran. Såsom af den kungl. propositionen framgår,
innehöll det till högsta domstolen remitterade förslaget i det i denna
paragraf omförmälda afseendet samma stadgande, som innefattas i 6 § af
motionärernas förslag till vanhäfdslag. Häremot anmärktes emellertid inom
domstolen, att, då det stora flertalet af de fastigheter, å hvilka lagen skulle
blifva tillämplig, tillhörde bolag, skulle det i allmänhet blifva en eller flera
representanter för jordägaren och icke denne själf, som komme att drabbas
af den föreslagna ansvarsbestämmelsen, men att det ofta måste blifva förenadt
med synnerliga svårigheter att afgöra, hvem som sålunda på grund
af representantställning borde drabbas af ansvarspåföljd. Denna svårighet
framträdde i alla sådana fall, där någon växling i representantskapet inträdt
under den tilläfventyrs ganska långa tid, som kunde hafva förflutit
efter afslutandet af öfverenskommelse eller meddelandet af föreläggande,
som här afsåges. I enlighet härmed ansågs det — för såvidt representanterna
öfver hufvud borde göras personligen ansvariga för försummelse,
hvarom vore fråga — inom domstolen, att lagen borde så afmattas, att en
hvar, som under den tid, hvarom i 5 eller 6 § är fråga, i egenskap af
representant för bolaget eller föreningen funnes hafva i afsevärd grad
bidragit därtill, att åtagandet eller föreläggandet icke inom utsatt tid
blifvit fullgjordt, drabbades af ansvar i mån af sin försummelse. Lagtillämpningen
här ansågs icke kunna möta större vanskligheter än eljest
vid bedömande af delaktighet i brott. Då det emellertid synes utskottet
blifva förenadt med synnerlig stor praktisk svårighet att mot flera eller
färre af ett bolags olika representanter åvägabringa tillfredsställande bevisning
i det sålunda förutsatta hänseendet, har utskottet vidtagit en ändring
af denna paragraf i syfte, att bevisskyldigheten i samma hänseende öfverflyttas
från åklagare till vederbörande representant.

På grund af hvad utskottet sålunda anfört, får utskottet hemställa,

att Riksdagen, under förklarande att Kungl. Majrts
ifrågavarande proposition icke kunnat i oförändradt
skick af Riksdagen bifallas, måtte i anledning af propositionen
samt omförmälda motioner för sin del antaga
följande

Lagutskottets Utletande N:o 64. 21

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Lag

om arrende af viss jord å landet inom Norrland och Dalarne.

Härigenom förordnas, att med afseende å arrende af jord å landet
inom Nedan-Siljans, Ofvan-Siljans och Väster-Dals fögderier samt Envikens
och Svärdsjö socknar i Kopparbergs län, inom Ofvanåkers, Voxna, Los,
Färila, Ramsjö och Hassela socknar samt Hamra Kapellag i Gäfleborgs län
och inom Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län
följande bestämmelser skola lända till efterrättelse, där arrendet omfattar
inrösningsjord, till en vidd af minst fyra hektar och jorden vid arrendeaftalets
ingående äges af bolag eller förening för ekonomisk verksamhet
eller af enskild person, hvilken icke är mantalsskriven å fastigheten
eller å fastighet, som är i sambruk med densamma:

1 §•

Arrendeaftal skall upprättas skriftligen, och varde i afhandlingen
upptagna samtliga villkor, som betingas. Ändring eller tillägg, som ej affattas
skriftligen, vare utan verkan.

Brukar någon mot lega jord, som i denna lag afses, och har skriftlig
afhandling därom ej upprättats, vare jordägaren pliktig att, där brukaren
sådant äskar, genom skriftlig handling bekräfta den brukaren sålunda
tillkommande arrenderätt. Vill jordägaren ej utgifva sådan handling,
må domstol på yrkande af brukaren stadfästa arrenderätten sådan densamma,
enligt hvad om aftalet kan utredas och med denna lag öfverensstämmer,
finnes böra lagligen bestämmas. Sådant beslut af domstol medför
samma verkan som skriftligt, af vittnen styrkt arrendekontrakt, dock
att, där inteckning sökes på grund af beslutet, ansökningen ej må bifallas,
innan beslutet vunnit laga kraft.

2 §•

Upplåtelse på arrende skall ske
för viss tid, ej understigande femton
år, eller ock för arrendator^ lifstid;
dock att aftal för viss tid, hvilket varit
gällande femton år, må förlängas

2 §■

Upplåtelse på arrende skall ske
för viss tid, ej understigande tjugu
år, eller ock för arrendator^ lifstid;
dock att aftal för viss tid, hvilket
varit gällande tjugu år, må förlängas

Lagutskottets Utlåtande N:o 64.

(Kungl. Maj.is förslag.) (Utskottets förslag.)

jämväl för kortare tid. Är icke
arrendetiden så bestämd, som nu
sagts, skall aftalet anses ingånget
för en tid af femton år.

jämväl för kortare tid. Är icke
arrendetiden så bestämd, som nu
sagts, skall aftalet anses ingånget
för en tid af tjugu år.

3 §•

Den, som till annan upplåter jord på arrende, må ej i vidare mån
än som öfverensstämmer med hvad här nedan stadgas förbehålla sig eller
annan ägare af fastigheten rätt att frånträda aftalet före arrendetidens slut.

Har arrendatorn i aftalet förbehållit sig rätt att före arrendetidens
utgång uppsäga arrendet, vare det gällande.

4 §•

Har vid arrende gällande för viss
tid arrendatorn fortfarit med brukningen
efter arrendetidens utgång,
och har ej inom sex månader därefter
jordägaren anmanat honom att
afflytta, skall aftalet anses förlängdt
på femton år.

4 §•

5 §•

Lega kan utsättas i penningar, naturalster eller arbete och skall vara
till beloppet bestämd.

Utgöres arbete, som nu sagts, af jordbruksdagsverken, skall lända
till efterrättelse hvad i 2 kap. 7 § första stycket lagen om nyttjanderätt
till fast egendom stadgas. Annat arbete må ej till tiden så utkräfvas, att
arrendatorn hindras att ordentligt sköta sitt jordbruk.

Ej må i aftalet intagas förbehåll om skyldighet för arrendatorn att
utöfver fastställdt antal dagsverken eller annorlunda bestämdt arbete på
tillsägelse betjäna jordägaren eller annan med någon tjänstbarhet.

Inträffar i orten allmän svårare missväxt, njute arrendatorn, där
legan är utsatt i penningar eller naturalster, skälig nedsättning i densamma.

Lagutskottets Utlåtande N:o 64. 23

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag)

6 §•

Utan jordägarens medgifvande må ej arrendator! åt annan till
brukande upplåta fastigheten eller del däraf.

Är arrendeaftal slutet för viss tid öfverstigande tjugu år, och vill
arrendatorn lämna från sig arrendet, bjude då jordägaren att återtaga
fastigheten mot skyldighet att gälda arrendatorn skälig lösen. Vill ej jordägaren
det, eller har han ej inom en månad efter det hembudet gjordes
förklarat sig därtill villig, vare arrendatorn öppet att i sitt ställe sätta
annan, med hvilken jordägaren skäligen kan nöjas. Vill jordägaren återtaga
fastigheten, men kan ej öfverenskommelse träffas om hvad i lösen
bör utgå, varde beloppet bestämdt vid afträdessyn, som nedan sägs.

Är arrendeaftal gällande för viss tid ej öfverstigande tjugu år, må
arrendatorn jämväl på sätt nu är sagdt lämna från sig arrendet, sedan
fem arrendeår tilländagått.

7 §•

Dör arrendatorn före arrendetidens utgång, skall, där ej för sådant
fall arrendeaftalet innefattar annat förbehåll, aftalet fortfarande vara gällande,
men delägarne i boet äge i ty fall lämna från sig arrendet på sätt i
6 § sägs, ändå att sådan rätt ej skulle tillkommit arrendatorn; dock åligge
delägarne, där de vilja göra bruk af sin rätt, att inom sex månader efter
dödsfallet hembjuda jordägaren att återtaga fastigheten.

Vid lifstidsarrende skall arrendatorns hustru, där äktenskapet var
ingånget innan aftalet slöts, efter mannens död så länge hon förblifver
änka njuta arrendet till godo, med mindre annorledes var aftaladt; går
hon i nytt gifte, må jordägaren uppsäga aftalet.

8 §•

Jordägaren åligge att vid tillträdet tillhandahålla arrendatorn för
jordbrukets bedrifvande nödiga byggnader samt att, där under arrendetiden
nödigt hus tarfvar ombyggnad, sådan verkställa, så ock att ombesörja
de för nödig byggnads bibehållande i brukbart skick erforderliga
större reparationer; för skada, som arrendatorn vållat, svare dock
denne.

Brister jordägaren i hvad sålunda åligger honom, äge arrendatorn
fordra att vid syn, som i denna lag sägs, förelägges jordägaren viss tid,

Lagutskottets Utlåtande N:o 64.

(Kungl. Maj.is förslag.) (Utskottets förslag.)

inom hvilken han skall hafva fullgjort arbetet, äfvensom beräknas den
kostnad, arbetet anses betinga. Utför jordägaren icke arbetet inom föreskrifven
tid, äge arrendatorn utföra det i jordägarens ställe och, sedan
det blifvit godkändt vid ny syn, undfå godtgörelse med det vid den
första synen fastställda belopp; vill arrendatorn hellre uppsäga aftalet,
vare det honom öppet, där ej bristen är af allenast ringa betydelse. För
den tid fastigheten är i bristfälligt skick njute arrendatorn skälig nedsättning
i arrendeafgiften; äge ock rätt till skadestånd.

Vid tillträdet skall jordägaren jämväl hafva utfört alla erforderliga
mindre reparationer å nödiga byggnader äfvensom öfverlämna fastighetens
trädgård, åker och äng, beteshagar, hägnader, diken, vägar, broar,
brunnar, vattenledningar och andra inrättningar i ett efter ortens sed
behörigt skick. Eftersätter jordägaren hvad sålunda är föreskrifvet, må
arrendatorn bättra hvad som brister samt därför njuta ersättning, efter
ty i 13 § stadgas.

Med mindre reparation å byggnad förstås i denna lag afhjälpande
af smärre brister å golf, vägg- och takbeklädnad, fönster, dörrar, trappor,
eldstäder, murar och fast inredning äfvensom andra åtgärder, hvilka äro
att anse såsom tillfällig lagning.

9 §•

Arrendatorn åligger att väl häfda jorden, afhjälpa sådana under
arrendetiden å de nödiga byggnaderna uppkomna brister, som endast föranleda
mindre reparationer, samt vårda och underhålla de i 8 § tredje
stycket omförmälda ägor och inrättningar, så att icke något under arrendetiden
försämras; äge dock till botande af brandskada, som utan arrendatorns
vållande timat å byggnad, af jordägaren undfå skälig godtgörelse
för kostnaden. Eftersätter arrendatorn hvad sålunda åligger honom, ersätte
han jordägaren efter ty i 13 § stadgas.

10 §.

Finnes å fastigheten byggnad, som enligt hvad vid tillträdessynen
bestämts icke är att hänföra till de för jordbrukets bedrifvande nödiga
hus, skall den anses undantagen från arrendet, där ej i aftalet annorlunda
stadgas. Ingår byggnaden i arrendet, galle, såframt ej annorledes är

Lagutskottet* Utlåtande N:o 64.

(Kungl. Maj ds förslag.) (Utskottets förslag.)

aftaladt, angående nybyggnads- och underhållsskyldighet hvad angående
nödig byggnad är stadgadt.

Har i arrendeaftalet jordägaren utfäst att å fastigheten uppföra
byggnad eller att eljest försätta fastigheten i visst skick, men underlåter
han det, vare lag som i 8 § andra stycket sägs.

11 §•

Har arrendator! genom nyodling
eller annan jordförbättring än sådan,
som afser bättrande af brister efter
ty i 8 § tredje stycket sägs, på ett
varaktigt sätt förökat fastighetens
värde, njute han ersättning därför
af jordägaren, när fastigheten afträdes;
dock att ersättning för nyodling
ej utgår med mindre jordägaren
lämnat skriftligt samtycke
till nyodlingen eller arrendatorn före
dess företagande hos jordägaren anmält
sin af sikt att odla samt därvid
angifvit platsen och de ungefärliga
gränserna för det tillämnade odlingsområdet
äfvensom genom intyg af behörig
person styrkt, att området lämpar
sig för odling. Behörig att utfärda
intyg, som nu sagts, är i
statens eller hushållningssällskaps
tjänst anställd landtbruksingenjör,
agronom eller jordbrukskonsulent, så
ock annan, som Konungens befallningshafvande
tillerkänt behörighet
därtill.

Ersättning, som nu sagts skall
beräknas efter det ökade värde, fastigheten
till följd af nyodlingen eller
j ord förbättringen kan anses äga, då

Bih. till Riksd. Prof. 1909. 7 Sami.

11 §•

Har arrendatorn genom nyodling
eller annan jordförbättring än sådan,
som afser bättrande af brister efter
ty i 8 § tredje stycket sägs, på ett
varaktigt sätt förökat fastighetens
värde, njute han ersättning därför
af jordägaren, när fastigheten afträdes;
dock att ersättning för nyodling
ej utgår med mindre jordägaren
lämnat skriftligt samtycke
till nyodlingen.

Ersättning, som nu sagts, skall
beräknas efter det ökade värde fastigheten
till följd af nyodlingen eller
jordförbättringen kan anses äga, då
62 Håft. 4

Lagutskottets Utlåtande N:o 64.

(•Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

den af arrendator! afträdes; dock
må ersättningen ej öfverstiga den
för arbetets utförande nödiga kostnad.

Har arrendatorn i aftalet tillförsäkrats
rätt till ersättning: för
förbättring i vidare mån än nu är
sagdt, vare det gällande.

den af arrendatorn afträdes; dock
må ersättningen ej öfverstiga den
för arbetets utförande nödiga kostnad.

Har arrendatorn i aftalet tillförsäkrats
rätt till ersättning för
förbättring i vidare mån än nu är
sagdt, vare det gällande.

12 §.

Till efterrättelse mellan jordägaren och arrendatorn skall å fastigheten
förrättas tillträdessyn. Sådan syn må ej hållas tidigare än sex
månader före tillträdesdagen eller senare än sex månader efter samma dag.

Vid tillträdessyn skall undersökas allt hvad till fastigheten hör; och
tillhör det synemännen särskildt:

1. att bestämma, hvilka å fastigheten befintliga hus äro nödiga för
jordbrukets bedrifvande; att insyna dessa så ock annan byggnad, som på
grund af bestämmelse i aftalet må ingå i arrendet; att afgöra, huruvida
nybyggnad eller större reparation erfordras för att fastigheten skall vara
behörigen bebyggd; samt att, där sådant arbete finnes erforderligt, uppgöra
plan därför med kostnadsberäkning och förelägga jordägaren viss tid
för arbetets utförande;

2. att efterse, hvilka mindre reparationer må erfordras å de i
arrendet ingående byggnaderna samt i hvad mån de i 8 § tredje stycket
omförmälda ägor och inrättningar icke äro i sådant skick, som där
sägs; så ock att i penningar uppskatta fastighetens sålunda befunna tillträdesbrist.

13 §.

Vid arrendets upphörande skall å fastigheten hållas afträdessyn
tidigast sex månader före afträdesdagen och senast sex månader efter
nämnda dag.

Vid afträdessyn skall undersökas allt hvad till fastigheten hör; och
tillhör det synemännen särskildt:

1. att efter enahanda grunder, som finnas stadgade beträffande
fastighetens tillträdesbrist, bestämma och i penningar uppskatta dess
afträdesbrist, samt att, där afträdesbristen är större än tillträdesbristen,

Lagutskottets Utlåtande N:o 64.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

ålägga arrendator]! att godtgöra jordägaren skillnaden, men i motsatt fall
förplikta jordägaren att ersätta arrendatorn;

2. att, där arrendatorn är berättigad till lösen vid jordägarens
återtagande af fastigheten före arrendetidens slut eller till ersättning efter
ty i 11 § sägs, bestämma beloppet af hvad sålunda tillkommer honom så
ock att i fall, hvarom i 19 och 20 §§ förmärs, verkställa erforderlig uppskattning.

14 §.

Under arrendetiden må hållas särskild syn för ändamål, som i 8 §
andra stycket omförmäles, så ock där part äskar afgörande, huruvida jordägaren
behörigen utfört byggnadsarbete eller reparation, som enligt
åtagande eller meddeladt föreläggande ålegat honom.

15 §.

Syn, som i denna lag afses, skall förrättas af tre därtill utsedde
män, af hvilka jordägaren och arrendatorn välja hvar sin af nämnden
eller bland ledamöterna i ägodelningsrätten eller de för landtmäteriförrättningar
utsedde gode män i det tingslag, där fastigheten ligger, eller
ock bland dem, som förut innehaft sådan befattning och äro därtill valbare,
och de sålunda utsedde tillkalla tredje synemannen. Tredskas part
att utse synemän, eller kunna de utsedde ej förena sig om valet af tredje
synemannen, äge Konungens befallningshafvande eller domaren eller
utmätningsmannen i orten att på ansökning af den, som påkallat syn,
förordna om valet.

Den, hvilken såsom synemän deltagit i syn, därvid föreläggande
meddelats om utförande af byggnads- eller reparationsarbete, skall anses
vald till synemän jämväl vid sådan särskild syn, som skall äga rum för
att utröna, hur arbetet utförts.

Mot synemän galle de jäf, som enligt hvad särskildt är stadgadt
gälla mot skiljeman.

16 §.

När syn skall hållas, utsatte tredje synemannen dag för förrättningen
å tid, då marken därför är tjänlig, och underrätte öfriga synemännen
äfvensom jordägaren och arrendatorn om dagen. Uteblifver någondera
parten, må synen icke hållas, där icke den uteblifne bevisligen underrättats
om tiden för förrättningen.

Lagutskottets Utlåtande N;o 64.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Menar part, att synemän är jäfvig, anmäle det vid synen, och gifve
synemännen däröfver beslut. Ej må af part, som varit vid synen tillstädes,
fråga om jäf senare väckas, där ej jäfvet blifvit veterligt först
efter synen, ej heller må i något fall jäf göras gällande annorledes än i
sammanhang med klander af förrättningen; skolande beträffande rättighet
för part att i rättegången göra gällande jäf mot synemän hvad i fråga om
domarejäf är i allmänhet stadgadt i rättegångsbalken äga motsvarande
tillämpning. Hvad nu stadgas skall ock gälla, där part menar, att synemän,
som förut suttit i nämnd eller ägodelningsrätt eller varit god man
vid landtmäteriförrättningar, icke vidare är valbar till den befattning.

Där ersättningsbelopp skall af endera parten gäldas, varde beloppet
af synemännen utdömdt.

Yppas hos synemännen olika meningar, galle den, hvarom två förena
sig, eller, om de alla äro af olika mening, tredje synemannens.

Öfver allt hvad vid synen förekommit skall upprättas skriftlig handling,
som af synemännen undertecknas. Saknas synemans underskrift,
föranleder detta icke synehandlingens ogiltighet, där den undertecknats
af två synemän och dessa å handlingen intygat, att den, hvilkens underskrift
saknas, deltagit i synen.

17 §•

Kostnaden för tillträdessyn och för afträdessyn skola jordägaren och
arrendatorn gemensamt vidkännas. Kostnaden för särskild syn skall gäldas
enligt de i 21 kap. 3 § rättegångsbalken för kostnad i rättegång stadgade
grunder.

Där ej annorlunda aftalats, må ej part förpliktas att till synemän
gälda högre ersättning än som enligt resereglemente tillkommer nämndeman.

18 §.

År jordägaren eller arrendatorn missnöjd med syn, som hållits på
sätt och inom tid i denna lag sägs, äge efter stämning klandra densamma
vid domstol; instämme dock sin talan inom nittio dagar från det synehandlingen
delgafs honom, eller vare synen gällande. Om hvad missnöjd
part sålunda har att iakttaga skall i synehandlingen lämnas tydlig hänvisning.

Lagutskottets Utlåtande N:o 64.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Har vid syn, hvarom i denna lag sägs, part förpliktats att gälda visst
belopp, gånge, sedan synen vunnit laga kraft, beslutet i verkställighet lika
med domstols laga kraft ägande dom.

19 §.

Har arrendatorn på egen bekostnad å fastigheten uppfört byggnad,
eller har han utöfver hvad honom ålegat verkställt plantering af fruktträd,
bärbuskar eller prvdnadsträd eller eljest å fastigheten nedlagt kostnad,
hernbjude det jordägaren till inlösen, när han frånträder arrendet.
Vill jordägaren lösa, men kan ej öfverenskommelse träffas om hvad i lösen
bör utgå, skall frågan därom afgöras, där så ske kan, vid afträdessynen,
men eljest af skiljemän i den ordning, som i 2 kap. 8 § af lagen om
nyttjanderätt till fast egendom för däri afsedt fall stadgas. Vill ej jordägaren
lösa, eller har han ej inom en månad efter det hembud gjordes
förklarat sig därtill villig, äge arrendatorn bortföra hvad han påkostat;
återställe dock jord eller byggnad i det skick, hvari han mottog den.

Är ej hvad arrendatorn sålunda äger från fastigheten skilja därifrån
bortfördt inom tre månader från det arrendet upphörde, tillfälle det
jordägaren utan lösen.

Äro till byggnad eller annan anläggning ämnen hämtade från fastigheten,
må byggnaden eller anläggningen ej borttagas, innan värdet af hvad
från fastigheten tagits blifvit jordägaren godtgjordt; skolande ersättningen,
där ej öfverenskommelse kan trätfas, fastställas i den ordning nyss är sagdt.

20 §.

Utan jordägarens samtycke äge arrendatorn ej bortföra gödsel från
fastigheten, ej heller, innan arrendet upphör, därifrån föra stråfoder; har
arrendatorn, när han skall afflytta, stråfoder kvar, vare han, där ej annorlunda
aftalats, pliktig att till pris motsvarande hälften af det i orten för
dylikt foder gångbara öfverlåta det till jordägaren. Kan ej öfverenskommelse
träffas om den ersättning, hvilken sålunda bör utgå, skall denna
bestämmas i den ordning, som 19 § för däri afsedda fall stadgar.

21 §.

Arrendatorn vare oförhindrad att å den arrenderade jorden verkställa
nyodling, dock ej utan jordägarens medgifvande å mark, därå finnes

Lagutskottets Utlåtande N:o 64.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

ståndskog eller växtligt ungskogsbestånd. Utan jordägarens tillstånd må
arrendatorn ej å fastighetens ägor svedja eller verkställa bränning afjord.

Arrendatorn vare berättigad att på lämpligt ställe å den arrenderade
jorden eller, om denna utgör allenast visst område af en jordägaren tillhörig
fastighet, å annan mark, som hör till fastigheten, efter anvisning
taga erforderligt virke till vedbrand och till de arrendatorn åliggande
reparationer äfvensom till nödiga hägnader, hässjor och täckdikning samt
nödiga redskap. Har genom jordägarens åtgöranden skogstillgången å fastigheten
under arrendetiden så medtagits, att arrendatorn ej däraf kan erhålla
sitt fulla virkesbehof, vare jordägaren pliktig att på annat för arrendatorn
lägligt sätt tillhandahålla denne det felande.

Utöfver hvad ofvan är stadgadt, må arrendatorn ej i annan mån
än arrendeaftalet bestämmer nyttja fastighetens skog; äge ej heller afhända
fastigheten torf eller annat, som icke är att hänföra till dess årliga afkastning.

22 §.

Finnes ej å den arrenderade jorden erforderligt bete för de hästar
och nötkreatur, som kunna vinterfödas därå, och utgör denna jord allenast
visst område af en jordägaren tillhörig fastighet, vare arrendatorn berättigad
till nödigt bete jämväl å öfrig skog eller utmark, som hör till
fastigheten; dock att därvid må af jordägaren undantagas mark, hvarå i
skogsvårdssyfte vidtagits anordningar, som af betesrätten skulle lida
märkligt intrång.

23 §.

Angående arrendatorns rätt till jakt och fiske å fastigheten är särskilt
stadgadt. Ej må arrendatorn förbjudas att för husbehof nyttja det
fiske, som hör till den arrenderade jorden, i vidare mån än såvidt angår
visst fiskevatten, där särskilda åtgärder af jordägaren vidtagits till fiskets
förbättrande.

24 §.

Arrendatorn må ej förpliktas att ansvara för annan för fastigheten
utgående skatt eller allmän tunga än som, enligt föreskrift i därom utfärdad
lag eller författning, åligger brukare så ock för vägunderhållet
in natura.

Lagutskottets Utlåtande N:o 64. 31

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

25 §.

Försättes arrendator!! i konkurs, äge borgenärerna uppsäga aftalet;
sker ej uppsägning sist å trettionde dagen från inställelsedagen i konkursen,
svare borgenärerna för legoaftalets fullgörande till legotidens utgång eller,
där uppsägning sker efter utgången af först sagda tid, intill dess på grund
däraf aftalet upphör att gälla.

Vill jordägaren själf uppsäga aftalet och återtaga fastigheten, äge
därtill rätt, dock, där aftalet var ingånget för viss tid öfverstigande tjugu
år eller gällde för viss kortare tid, hvaraf fem år tilländagå^, endast mot
skyldighet att gälda lösen, som i 6 § sägs. Var aftalet slutet med förbehåll
om rätt för arrendatorn att sätta annan i sitt ställe, och inträffar
konkursen efter det arrendatorn tillträdt fastigheten, må jordägaren ej
uppsäga aftalet, där borgenärerna inom tre månader från inställelsedagen
i konkursen gitta visa, att öfverlåtelse skett i enlighet med aftalet; sker
öfverlåtelse senare men innan jordägaren gjort bruk af sin rätt, vare han
samma rätt förlustig.

Uppsäges aftalet af anledning, som nu sagts, vare jordägaren berättigad
till skadestånd, utan så är att han själf uppsade aftalet och ägde
rätt därtill endast mot skyldighet att gälda lösen.

26 §.

Arrenderätten vare förverkad och jordägaren förty berättigad att
uppsäga aftalet:

1. om arrendatorn dröjer med erläggande af arrende, som utgår i
penningar eller naturalster, utöfver en månad efter förfallodagen eller,
där arrendatorn äger njuta nedsättning i arrendet enligt 5 § och före
förfallodagen sådant påyrkat, efter det arrendets lägre belopp blifvit slutligen
bestämdt, eller om han undandrager sig att utgöra honom enligt
aftalet åliggande arbete eller vid arbetets utförande visar tredska;

2. om han gör sig skyldig till vanvård af fastigheten, eller om han,
där jordägaren, efter ty i 2 kap. 24 § i lagen om nyttjanderätt till fast
egendom sägs, lämnat honom kreatur eller redskap till fastighetens bruk,
eftersätter hvad enligt sagda § åligger arrendator och icke på tillsägelse
vidtager rättelse;

Lagutskottets Utlåtande N:o 64.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

3. om han nyttjar fastigheten till annat ändamål än vid upplåtelsen
förutsattes eller, där aftalet innefattar bestämmelse angående fastighetens
häfd, afviker från hvad sålunda bestämts och icke på tillsägelse vidtager
rättelse;

4. om han åt annan till brukande upplåter fastigheten eller det
däraf utan jordägarens medgifvande eller i fall, som 6 § andra eller tredje
stycket eller 7 § första stycket afser, öfverlåter arrendet å annan, utan
att där gifna föreskrifter iakttagits;

5. om han mot stadgandet i 20 § från fastigheten bortför stråfoder
eller gödsel;

6. om han å fastigheten eller annan jordägaren tillhörig mark föröfvar
åverkan eller olofligen jagar eller fiskar;

7. om han å fastigheten olofligen försäljer brännvin, vin eller Öl;

8. om han, där någon, som är i hans tjänst, så förbryter sig som
under 6 eller 7 är sagdt, underlåter att, efter tillsägelse af jordägaren,
så snart ske kan skilja den brottslige från tjänsten;

9. om han å fastigheten för eller tillåter andra föra ett lastbart
eller lösaktigt lefverne, så att egendomen däraf varder beryktad; eller

10. om han, där aftalet eljest innehåller bestämmelse, hvars iakttagande
måste anses vara för jordägaren af synnerlig vikt, åsidosätter
sådan bestämmelse.

Finnes i fall, som denna § afser, hvad arrendatorn låtit komma sig
till last vara af ringa betydenhet eller har jordägaren i aftalet fritagit arrendatorn
från påföljd af arrenderättens förlust, må ej arrendatorn skiljas
från arrendet.

Uppsäges aftalet, vare jordägaren berättigad till skadestånd.

27 §.

Har arrendatorn gjort sig skyldig till sådant förhållande, som i
26 § 1, 2, 3, 8 eller 9 sägs, men sker rättelse, innan jordägaren gjort
bruk af sin rätt att uppsäga aftalet, eller har i fall, som i 26 § 4, 5,
6, 7 eller 10 afses, jordägaren icke uppsagt aftalet inom sex månader
från det han fick kunskap om förhållande, som där afses, äge ej sedan
jordägaren åberopa förhållandet såsom grund för arrendatorns skiljande
från arrendet.

Lagutskottets Utlåtande N:o 64. 33

(.Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

28 §.

Sker uppsägning i fall, som 26 § omförmäler, ilge arrendator!! kvarsitta
till nästa fardag, där ej rätten eller öfverexekutor pröfvar skäligt
ålägga honom att. afflytta tidigare. Skall eljest arrende upphöra efter uppsägning,
skall afträde ske å den fardag, som inträffar näst efter sex månader
från det uppsägningen skedde. Hade arrendatorn ej tillträdt fastigheten,
när uppsägningen skedde, skall aftalet genast upphöra att gälla.

Vid lifstidsarrende skall, när arrendet upphör till följd af arrendatorns
eller hans änkas död, afträde ske å den fardag, som inträffar näst
efter sex månader från dödsfallet.

29 §•

Har i arrendeaftalet intagits villkor, som strider mot hvad ofvan i
denna lag stadgats, vare det villkor utan verkan.

30 §.

Utöfver de bestämmelser, denna lag innehåller, skola i afseende å
arrendeupplåtelse, hvarå lagen har afseende, lända till efterrättelse stadgandena
i 1 kap. af lagen om nyttjanderätt till fast egendom, i hvad
dessa stadganden angå arrende, samt i 2 kap. af samma lag 4—6 §§,
22 §, 24—28 §§, 29 § i hvad den angår ändring eller tillägg, som affattats
skriftligen, 30—32 §§, 34 §, 35 §, 38 §, 40 §, 41 § samt i tillämpliga
delar 42 §.

31 §.

Visas särskilda omständigheter höra föranleda därtill, att skriftligen
upprättadt arrendeaftal undantages från tillämpning af denna lag eller
någon dess föreskrift, och innehåller aftalet förbehåll, att medgifvande
därtill må sökas, ankomme på Konungens befallningshafvande i det län,
där fastigheten är belägen, att medgifva sådant undantag.

Såsom sådan omständighet, som nu sagts, skall särskild! anses, om
det arrenderade området till beskaffenhet och omfattning icke är sådant,
att själfständigt jordbruk kan idkas därå, så ock om jordägaren är enskild
person och det ej är uppenbart, att han besitter det arrenderade område^
eller fastighet, hvaraf det utgör en del, hufvudsakligen för att tillgodo.

Bih. till Riksd. Prof. 1909. 1 Sami. 62 Käft. 5

Lagutskottets Utlåtande N:o 64.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

göra sig skogsafkastningen. Vid pröfning af frågan, huruvida fastighet
besittes för skogsafkastningens tillgodogörande eller för annat ändamål,
skola i samma ägares hand befintliga, genom ägostyckning eller jordafsöndring
skilda områden af samma hemman betraktas såsom en fastighet.

öfver Konungens befallningshafvandes beslut i ärende, som nu sagts,
må klagan föras i den ordning, som föreskrifvits för ekonomimål i allmänhet.

Skall arrendeaftal undantagas från tillämpning af denna lag eller
någon dess föreskrift, galle i stället hvad om arrende i allmänhet är
stadgadt.

Afslås ansökning, som nu sagts, skall, därest arrendeaftalet ej annorlunda
stadgar, detsamma anses förfallet.

Denna lag träder i kraft den 1 september 1909. I afseende å lagens
tillämplighet å aftal, som träffats före nämnda dag, samt lagens förhållande
till äldre lagstiftning galle de grunder, hvilka beträffande arrende
i allmänhet finnas stadgade i lagen om hvad iakttagas skall i afseende å
införande af lagen om nyttjanderätt till fast egendom.

Lag

angående uppsikt å vissa jordbruk i Norrland och Dalarna.

För Nedan-Siljans, Ofvan-Siljans och Väster-Dals fögderier samt Envikens
och Svärdsjö socknar i Kopparbergs län, för Ofvanåkers, Voxna,
Los, Färila, Ramsjö och Hassela socknar samt Hamra kapellag i Gäfleborgs
län äfvensom för Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län förordnas som följer:

1 §•

Finnes å fastighet på landet, tillhörig bolag eller förening för ekonomisk
verksamhet, åker och äng, som icke är utarrenderad under sådana

Lagutskottets Utlåtande N:o 64.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

förhållanden, att lagen om arrende af viss jord å landet inom Norrland
och Dalarne år å arrendet tillämplig, och som är af den omfattning, att själfständigt
jordbruk därå kan idkas, skall uppsikt, på sätt nedan förmäles,
hållas däröfver, att icke jordbruket nedlägges eller ägor och byggnader
eljest så vanvårdas, att jordbrukets vidmakthållande därigenom äfventyras.

Lag samma vare, där fastigheten tillhör enskild person, hvilken uppenbarligen
besitter fastigheten hufvudsakligen för att tillgodogöra sig skogsafkastningen
och icke är mantalsskrifven å fastigheten eller å fastighet, som
är i sambruk med densamma.

Vid pröfning af frågorna, huruvida å fastighet finnes åker och äng
af sådan omfattning att själfständigt jordbruk därå kan idkas och om
fastighet besittes hufvudsakligen för skogsafkastningens tillgodogörande,
skola i samma ägares hand befintliga genom ägostyckning eller jordafsöndring
skilda områden af samma hemman betraktas såsom en fastighet.

2 §•

Till sådan vanhäfd, som ofvan förmäles, är ej att hänföra nedläggande
af jordbruk å äga, som till sin naturliga beskaffenhet är så dålig,
att jordbrukets nedläggande därå måste anses fördelaktigt för en till
fastighetens jordbruk för sin utkomst hänvisad åbo.

3 §•

Till utöfvande af den uppsikt, hvarom ofvan sägs, tillsätter Konungen
för hvarje län en jordbrukskommission, bestående af ordförande och två
ledamöter, hvilka samtliga utses för en tid af tre år.

Jordbrukskommissionen har att vid fullgörande af sin uppgift ställa
sig till efterrättelse det reglemente, som Konungen, efter kommissionens
förslag samt landstingets och hushållningssällskapets förvaltningsutskotts
hörande, fastställer.

4 §.

Där på grund af inkommen anmälan eller eljest kommissionen finner
skälig anledning antaga, att jordbruk är utsatt för sådan vanhäfd, som
ofvan förmälts, äger kommissionen att till företagande af syn å fastigheten
förordna tre gode män, hvilka utses bland dem, som i orten äro valda till
nämndemän eller till ledamöter i ägodelningsrätt eller till gode män vid

Lagutskottets Utlåtande N:o 64.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

landtmäteriförrättning. Till synemän må ock, där så finnes lämpligt, väljas
landtbruksingenjör, länsagronom eller jordbrukskonsulent.

5 §•

Finner kommissionen efter öfvervägande af synemännens utlåtande,
att fastighet vanhäfdats såsom ofvan sägs, söke kommissionen med ägaren
träffa skriftlig öfverenskommelse, hvarigenom denne åtager sig att inom
viss tid, högst fyra år, vidtaga erforderliga, i öfverenskommelsen angifna
åtgärder till vanhäfdens afhjälpande.

Kan ej sådan öfverenskommelse träffas, eller fullgör ej jordägaren
sitt åtagande, äger kommissionen att vid domstol i den ort, där jorden
ligger, anhängiggöra och utföra talan mot jordägaren.

6 §•

Har jämlikt 5 § talan blifvit till domstol instämd, äger domstolen
föreskrifva de åtgärder, som erfordras för vanhäfdens afhjälpande, samt
förelägga ägaren viss skälig tid, dock ej öfver fyra år, inom hvilken
samma åtgärder skola vara vidtagna.

Verkställas ej föreskrifna åtgärder inom bestämd tid, äger domstolen,
på yrkande af jordbrukskommissionen, gifva jordägaren det nya föreläggande
i fråga om vanhäfdens afhjälpande, som med afseende ä fastighetens
tillstånd vid tillfället må finnas erforderligt.

7 §•

Eftersättes hvad jordägaren enligt
5 § åtagit sig eller enligt 6 §
förklarats skyldig utföra, skall, där
jordägaren är bolag eller förening,
en hvar, som under den jämlikt 5
eller 6 § bestämda tid lagligen ägt

^ o o O

7 §.

Lagutskottets Utlåtande N:o 64.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

företräda bolaget eller föreningen
och finnes hafva i af sevärd grad bidragit
därtill att åtagandet eller
föreläggandet icke blifvit fullgjordt,
dömas att höta minst två hundra,
högst två tusen kronor. År jordägaren
enskild person, skall hvad
nu är sagdt om företrädare för bolag
eller förening äga motsvarande
tillämpning å honom och den eller
dem, under hvilkas målsmanskap han
må hafva stått.

företräda bolaget eller föreningen,
dömas att höta minst två hundra,
högst två tusen kronor; dock vare
den, som finnes ej hafva i afsevärd
grad bidragit därtill, att åtagandet
eller föreläggandet icke blifvit fullgjordt,
från ansvar fri. År jordägaren
enskild person, skall hvad
nu är sagdt om företrädare för bolag
eller förening äga motsvarande
tillämpning å honom och den eller
dem, under hvilkas målsmanskap han
må hafva stått.

8 §•

Upplåtes jord på arrende enligt den i 1 § omförmälda lag efter det
jorden varit föremål för syn, hvarom ofvan sägs, ansvare likväl jordägaren
för befintlig vanhäfds afhjälpande.

Har, efter det åtagande enligt 5 § eller föreläggande enligt 6 §
skett, fastigheten genom köp, byte eller gåfva öfvergått till ny ägare,
svare likväl den förre ägaren för åtagandets eller föreläggandets fullgörande,
där ej med jordbrukskommissionens medgifvande ansvarigheten af
nye ägaren öfvertagits.

Innehafvare af jord vare skyldig tåla att annan, som är ansvarig för
afhjälpande af befintlig vanhäfd, vidtager de åtgärder å fastigheten, som
därför erfordras.

9 §•

Anser jordbrukskommissionen, att tillämpning åt den i 7 § stadgade
bötespåföljd bör äga rum, uppdrage åt allmän åklagare att utföra
åtalet. Utan uppdrag, som nu sagts, må dylikt åtal ej af allmän åklagare
anhängiggöras.

10 §.

Böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla kronan och må, i händelse
af bristande tillgång till deras gäldande, ej till frihetsstraff förvandlas.

Lagutskottets Utlåtande N:o 64.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

11 §•

För syneförrättning njute synemännen ersättning af allmänna medel
enligt hvad särskildt stadgas.

Har åtagande enligt 5 § eller föreläggande enligt 6 § ägt rum, vare
jordägaren skyldig gälda kostnaden för den i ärendet enligt 4 § förrättade
syn.

12 §.

Mål, som enligt denna lag vid domstol anhängiggöres, skall behandlas
i den för brottmål stadgade ordning; skolande om jordbrukskommissionens
rätt att i målet fullfölja talan mot hofrätts utslag gälla hvad i 30 kap.
7 § rättegångsbalken är rörande allmän åklagare föreskrifvet.

Denna lag träder i kraft den 1 september 1909; dock att lagen ej
må tillämpas med afseende å fastighet, som genom aftal träffadt före
nämnda dag är till annan upplåten med nyttjanderätt på sådana villkor,
att brukaren icke i händelse af fastighetens vanvårdande kan från nyttjanderätten
skiljas.

Stockholm den 7 maj 1909.

På lagutskottets vägnar:

O O

ERNST TRYGGER.

Lagutskottets Utlåtande N:o 64.

Reservationer:

Förslaget till lag om arrende af viss jord å landet inom
v Norrland och Dalarne.

Herr Zetterstrand har ansett att den föreslagna arrendelagen bör antagas
endast under förutsättning, att en lag till förekommande af jordbrukets
förfall i Norrland och Dalarne af Riksdagen antages.

Herrar Jansson i EdsbäcJcen, Lindhagen, grefve Hamilton och Pettersson
från Södertälje hafva hemställt, att den föreslagna lagen om arrende
af viss jord å landet i Norrland och Dalarne må antagas endast under
förutsättning, att Riksdagen tillika antager en lag till förekommande af
vanhäfd å vissa jordbruk i Norrland och Dalarne, gällande jämväl för de
egendomar, hvarå arrendelagen äger tillämpning.

Herr Widén har ansett den ifrågavarande arrendelagen böra antagas
allenast under villkor, att en vanhäfdslag i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med nedanstående af honom inom utskottet biträdda förslag
varder af Riksdagen antagen.

Ingressen till lagförslaget.

Herr Lindhagen har yttrat:

»Det enda rätta synes mig vara, att, på sätt norrlandskommittén
föreslog, lagen går rakt på sak och från början säger sig omfatta, hvad
den ostridigt skall omfatta, nämligen jord tillhörig bolag, ekonomisk förening
äfvensom enskild person, hvilken icke är mantalskrifven å fastigheten
eller å fastighet, som är i sambruk med densamma samt uppenbarligen
besitter den hufvudsakligen för att tillgodogöra sig skogsafkastningen, samt
af dylik jord dock endast den, som äger sådan omfattning, att själfständigt
jordbruk därå kan idkas. I stället går propositionen den vägen, att låta
lagen omfatta äfven fall, som icke böra höra under densamma och söker
afhjälpa detta genom föreskrifter i 31 §, att befallningshafvande skall på
ansökan alltid medgifva undantag för sådana fall. Motionen n:o 111 föreslår
den förstnämnda naturliga vägen. De närmare grunderna därför

40 Lagutskottets Utlåtande N:o 64.

framfördes af mig i en motion (n:o 242) vid 1907 års riksdag rörande
ifrågavarande arrendelag.

Värre är emellertid, att lagen i sin föreslagna affattning utan hjälp
af andra föreskrifter från sin tillämpning utesluter en mängd fall, som
rätteligen höra under lagen, nämligen genom bestämmelsen, att arrendet
skall omfatta minst viss areal inlösningsjord. Denna anmärkning drabbar

1 viss mån redan Kungl. Maj:ts förslag i ämnet vid 1907 års riksdag som
bestämde arealen till 2 hektar. Men särdeles betänkligt ställer sig saken,
ifall såsom det nu framlagda förslaget upptar, miniméarealen sättes till 4
hektar, hvilket skett med föranledande af en vid nämnda riksdag af herr
Fahlén i första kammaren därom väckt motion. Af motiveringen till
motionen framgår också, att motionären synes haft den för lagens effektivitet
äfven ty rliga uppfattningen, att med själfständigt jordbruk skulle
menas jordbruk, som helt kan föda sin man. Med denna beteckning
menas naturligtvis jordbruk, som drifves såsom ett själfständigt gårdsbruk,
oafsedt om jordbrukaren såsom särdeles ofta är händelsen måste söka sig
biförtjänster. Enligt hvad norrlandskommitténs utredning utvisar och jämväl
inom utskottet vitsordats finnas en myckenhet själfständiga gårdsjordbruk
på bolagshemmanen inom de nordligare länen med en areal inlösningsjord
understigande 4 hektar. Den officiella jordbruksstatistiken för
exempelvis år 1901 upplyser att inom de sex nordligaste länen skulle funnits
2,832 brukare af andra tillhöriga hemmansdelar med odlad jord om högst

2 hektar, hvilket pekar i samma riktning.

Om jag nu kompromissvis kan afstå ifrån att gifva lagen dess rätta
formulering och således ehuru ogärna böjer mig för Kungl. Maj:ts ursprungliga
förslag, hvilket redan det utesluter mången gårdsbrukare, som
borde vara med, så kan jag omöjligen anse mig försvarad med att ansluta
mig till herr Fahléns initiativ, hvarigenom ytterligare en mängd gårdsbrukare,
och i all synnerhet de fattigaste, skulle blifva obehörigen utestängda
från lagens förmåner Visserligen kan genom arealens nedsättning
till 2 hektar en ökning också ske i antalet fall, som ej äro afsedda att
komma under lagen. Men lagen är som sagdt affattad så, att rättelse i
dylika händelser kan ske i den ordning 31 § föreskrifver.

På grund häraf och under erinran, att det parallella förslaget om en
vanhäfdslag alltid gifvits den uppställning, som ofvan förordats för arrendelagen,
hemställes

att i ingressen till lagen »4 hektar» utbytas mot
»2 hektar», på sätt Kungl. Maj:t år 1907 föreslog.»

Lagutskottets Utlåtande N:o 64.

2 §•

Herrar Trygger, Ridderbjelke, Gustaf Andersson, Bergendald, af Ekenstam,
Fahlén, Rudebeck och Ekelund hafva ansett, att arrendetiden bort
bestämmas till tio år.

Herr Lindhagen har yttrat:

»Norrlandskommittén liksom den kungl. propositionen vid 1907 års
riksdag föreslog en arrendetid af tjugu år. Förstakammarkrafvet på en
arrendetid af tio år tillkom som bekant i anledning af motion därom af
herr Fahlén. Lika med utskottet anser jag minimearrendetiden böra bestämmas
till åtminstone tjugu år, och åberopas därför sakens natur samt
exemplen i motionen n:o 253 från vårt eget land och Finland (se ofvan
sid. 6—7) äfvensom den omständigheten att en del af de bolag, som nu
uppgöra kontrakt med sina arrendator^’ för att bli oberörda af en befarad
ny lagstiftning, lära fordra en kontraktstid af tjugu år.

På de skäl i motionen angifvits påyrkas dessutom optionsrätt för arrendatorn.
Det är icke nog med att arrendatorn »för sin kraftigaste mannaålder
har sitt arbetsfält gifvet», hvilket anförts såsom skäl för de tjugu åren. Han
måste också veta, att han ej just när arbetskraften börjar tryta blir med
familj ställd på bar backe. Med anledning af motionen n:o 253 hemställes
alltså, att riksdagen måtte besluta följande tillägg till denna paragraf:

»Arrendator äge vid hvarje arrendetids utgång
företrädesrätt till ny upplåtelse på skäliga villkor för så
lång tid han önskar dock mot jordägarens bestridande
ej för kortare tid än fem år eller längre tid än tjugu
år. Enahanda rätt tillkommer hans änka och barn.»

3 §•

Herr Lindhagen har yttrat:

»Norrlandskommittén föreslog ovillkorlig rätt för arrendator att efter
fem arrendeår uppsäga arrendet. Såsom motiv anfördes, att så oförmögen
att gent emot trävaruindustriens målsmän bevaka sina intressen, som den
norrländska allmogen visat sig vara, är det bland annat att befara, att vid
många arrendeaftal legan kommer att bestämmas till ett belopp, som helst
under försämrade konjunkturer visar sig vara för arrendatorn allt för betungande.
Utan en sådan uppsägningsrätt trodde kommittén ock det kunna
Uih. till Riksd. Prot. 1909. 7 Sami. 62 Häft. 6

Lagutskottets Utlåtande N:o 64.

befaras att den norrländske arbetaren knappast skulle våga eller önska
binda sig vid ett arrende.

I 1907 års proposition upptogs kommitténs förslag. Men lagutskottet
utbytte det mot en bestämmelse införd i 6 § om att arrendatorn finge
efter den angifna tiden sätta i sitt ställe annan, med hvilken jordägare
skäligen kunde nöjas.

Det är dock icke lätt för dessa arrendator, särskilt dem som bo
på aflägsna ställen, att sätta annan i sitt ställe. Behöfver han lämna
arrendet därför att han, såsom kommittén exempelvis anfört, i följd af
försämrade konjunkturer ej går i land med detsamma, blir detta naturligtvis
omöjligt för honom. Skall dessutom såsom nu är meningen ur 24 §
borttagas de tidigare förslagens bestämmelse, att arrendatorn ej skall svara
för ökning i skatt, uppkommen genom höjning under arrendetiden af fastighetens
taxeringsvärde, ställer det sig för sådant fall ännu omöjligare för
honom att sätta annan i sitt ställe.

Det hemställes alltså med anledning af motionen n:o 111 att paragrafens
andra stycke må såsom tidigare föreslagits erhålla följande lydelse:

»Arrendatorn äger rätt att sedan fem arrendeår
tilländagått afträda arrendet å tid, hvartill det blifvit
af honom i laga ordning uppsagdt. Har arrendatorn
förbehållit sig rätt att tidigare uppsäga arrendet, vare
det gällande.»

Antages detta bör sista punkten i 6 § utgå.

4 §•

Herr Lindhagen har yttrat:

»I likhet med de tidigare förslagens princip, hvilken jämväl tillämpats
i förevarande proposition, bör den förlängda arrendetiden enligt denna
paragraf sättas lika med minimearrendetiden enligt 2 §. Såsom en konsekvens
af utskottets hemställan i sistnämnda paragraf hemställes alltså:

att i denna paragraf den förlängda tiden bestämmes
till 20 år.»

11 §•

Herrar Zetterstrand, Widén, Lindhagen, grefve Hamilton, Pettersson
från Södertälje, Jansson i Edsbäcken och Érsson hafva ansett, att paragrafen
bort af utskottet tillstyrkas i dess af Kungl. Maj:t föreslagna lydelse.

Lagutskottets Utlåtande N:o 64.

Till stöd härför har herr Lindhagen åberopat sitt yttrande under
21 § här nedan.

Herr Bergendalil har reserverat sig utan bestämdt yrkande.

17 §.

Herr Lindhagen har anfört:

»Norrlandskommittén föreslog enhälligt, att jordägaren skulle vidkännas
kostnaden för till- och afträdessyn. Den sociala hänsynen, som ligger
bakom förevarande lagstiftning, ansågs påkalla detta, och det framstod
särskilt såsom en billighet att jämlikt afvittringarnas ändamål skogen,
representerande i vanligaste fall hemmanets största värde, fick på detta
sätt bidraga till sin uppgift att vara ett stöd för jordbruket.

De för Riksdagen framlagda förslagen åter följa allmänna arrendelagens
bestämmelser, att kostnaden skall halfveras. Detta har föranledts
af anmärkning från tre ledamöter i högsta domstolen, att en sådan anordning
skulle vara mera öfverensstämmande med rättvisa och billighet.
Detta är ett påfallande exempel, synes mig, på juridikens icke ovanliga
benägenhet att slå vakt om en formell rättvisa på bekostnad af den reella.

En sådan ändring i kommitténs förslag synes så mycket mindre
påkallad som på initiativ af 1907 års lagutskott kostnaderna för dessa
syneförrättningar i många fall väsentligen ökas. Kommittén liksom 1907
års proposition föreslogo, att synerna skulle förrättas »af tre med ortens
förhållande förtrogna och i jordbruk erfarna män». Med hänsyn till de
ofta långa afstånden ansågs det skäligt att möjliggöra val af personer boende
så nära som möjligt. Enligt 15 § i de senare förslagen få däremot
synemännen endast utses bland vissa där angifna förtroendemän, hvilka
naturligtvis ej alltid finnas till hands på rimliga afstånd.

Det är icke tillfredsställande, att en lagstiftning, som skall komma
till dessa oftast fattiga människor såsom en hjälpare ur deras betryck,
börjar med att uttaga från dem en kontant pålaga. Beräknas en arrendator
andel i en synekostnad till i medeltal 20 kronor, hvilket torde vara
lågt beräknadt för dessa trakter, och antages vidare antalet arrendegårdar,
å hvilken lagen för närvarande rätteligen bör tillämpas, vara åtminstone
15,000, så kommer man till det resultat, att lagens första verkan är att
beskatta de fattiga arrendatorerna på 300,000 kronor.

Det hemställes alltså, att denna paragrafs första stycke må erhålla
följande lydelse:

Kostnaden för tillträdessyn och för afträdessyn
skall jordägaren vidkännas; dock att, när afträdessyn

Lagutskottets Utlåtande N:o 64.

föranledts däraf, att arrendator!! jämlikt 3 § uppsagt
arrendet före arrendetidens slut, arrendatorn skall gälda
halfva synekostnaden.* Kostnaden för särskild syn skall
gäldas enligt de i 21 kap. 3 § rättegångsbalken för kostnad
i rättegång stadgade grunder.»

21 §.

Herr Lindhagen har yttrat:

»Norrland är ett ungt jordbruksland. Den till odling lämpliga marken
är därför i vidsträckta delar af denna landsända tagen i bruk i vida
mindre omfattning än inom de sydligare delarna af riket. Att befrämja
odlingens utbredning i de norra provinserna har därför sedan långt tillbaka
varit föremål för en oaflåtlig statsomsorg. Det största slaget därför
gjordes genom afvittringarna, hvilka, såsom det hette i författningarne därom,
voro afsedda att »befrämja landets uppodling och bebyggande».

Dessa afsikter grusades i väsentliga delar genom afvittringarnas
oförutsedda följder: bolagsförvärfven. På de trakter, som hemsöktes af
dem, icke blott afstannade allt vidare odlingsarbete utan äfventyrades jämväl
den odling, som redan kommit till stånd. Det ligger i sakens natur,
att det måste gå så, när skogsintressenter blefvo ägare till jorden, och
detta har äfven länge varit en känd och allmänt vitsordad sak. Men för
norrlandskommittén blef det en själfskrifven uppgift att samla ett bevismaterial
därför, helst från bolagshåll sakförhållandet utan vidare bestreds
eller ock förklarades ej vara utredt. Striden inom kommittén mellan sträfvandena
att åstadkomma en sådan utredning eller motsätta sig den var
både häftig, långvarig och mångskiftande. Ett bevismaterial framkom
emellertid och det blef också, som man förutsett, öfverväldigande.

En bland de många uppgifterna i norrlandsfrågan blef således att
äfven på de utbredda bolagsdomänerna hålla vid makt den gamla statspolitiken
om odlingens befrämjande, en politik för hvilken staten offrat så
ofantligt mycket. Beståndet af den redan gjorda odlingen, som äfventyrades,
sökte man vinna bland annat genom en vanhäfdslag och äfven i
viss mån genom arrendelagen, hvilken vid sidan af sin hufvudsakliga uppgift
att värna om arrendator^ intressen äfven därmed måste komma att
tjäna det förutnämnda nationalekonomiska intresset. I fråga om odlingens
fortgående, hvilket enligt hvad utredningen visade i stort sedt icke alls
förekom på bolagsjord, påyrkades visserligen från många håll i orterna,

* Tillägget föranledt af reservationen under 3 §.

Lagutskottets Utlåtande N:o 64.

att vanhäfdslagen borde innefatta ett åläggande för bolag och skogsspekulanter
äfven att nyodla. Men af undseende för dessa och af praktiska
hänsyn föreslog kommittén, att de skulle befrias ifrån dylik skyldighet
och försök göras att i stället vinna målet genom arrendatorernas frivilliga
odlingsarbete, uppmuntradt genom stadgad rätt för dem att verkställa nyodlingar
samt rätt för dem att därför erhålla en måttfull ersättning vid
arrendets afträdande.

Båda dessa tankar återfinnas i utskottets förslag. Men striden gäller,
huruvida de skola göras verkningslösa eller icke. I 11 §, som talar om
rätten till ersättning för nyodling, har utskottet gjort denna rått meningslös
genom förbehållet, att ersättningen ej utgår med mindre jordägaren
lämnat skriftligt samtycke till nyodlingen. I förevarande paragraf är rätten
att nyodla af utskottet erkänd, men äfven denna rätt gäckas på omvägar
i allt väsentligt och detta i två grundläggande afseenden.

Första stycket i paragrafen innehåller sålunda det förbehållet, att
nyodling ej må utan jordägarens medgifvande ske å mark, därå finnes
ståndsskog eller växtligt ungskogsbestånd. Denna bestämmelse har tillkommit
på hemställan af ledamöter i högsta domstolen, att arrendatorn
måtte frånkännas rätt att utan jordägarnes samtycke odla skogbärande
mark. Propositionen år 1907 upptog i anledning häraf undantaget för
ståndskog. I anledning af motion af herr Fahlén att mark, därå finnes
växande skog, skulle undantagas, tillädes af 1907 års lagutskott undantaget
för växtligt ungskogsbestånd.

Därmed har åsidosatts odlingsrättens förutnämnda nationalekonomiska
uppgift att befrämja odlingens utbredning i de norra provinserna.
Frånsedt myrar, som gifvetvis ej beröras af undantaget, lärer väl fast
ouppodlad mark, som lämpar sig för odling, i regeln vara i de norra provinserna
på något sätt skogbeväxt. De begränsningar i formuleringen, som
förslaget innehåller, hjälper ej heller mycket, ty en arrendator kommer
alltid att stå rättslös gent emot en jordägares påstående, att en beväxt
fast odlingsmark enligt den senares uppfattning är beväxt med ståndskog
eller växtlikt ungskogsbestånd. Ett dylikt stadgande strider ock mot den
själfklara grundsatsen, att i afseende å mark, som lämpar sig för odling,
odlingspolitik går före skogspolitik. Våra skogsvårdsförfattningar innehålla
uttryckliga bestämmelser, att de ej få utgöra hinder för skogsmarks
uppodling till åker eller äng.

En invändning plägar nu göras, att arrendatorn kan taga sig till att
odla mark, som ej lämpar sig därtill utan bättre ägnar sig för skogsbruk.
Man har nu trott, att den saken skulle lösas tillfredsställande af sig själft.
Arrendatorn kan nämligen ej ha något intresse att nedlägga odlingsmöda

Lagutskottets Utlåtande N:o 64.

på annat än lämplig odlingsjord, helst om han enligt 11 § i det Kungl.
förslaget ej får ersättning för nyodlingen annat än, om marken lämpar
sig för odling. Anses emellertid byråkrati äfven här nödvändig, får väl
förbehåll i berörda afseende göras äfven i denna paragraf, hvarom förslag
därför kommer att nedan framställas.

Det andra afseendet, i hvilket förevarande paragraf på omvägar
gäckar sin egen utfästelse om odlingsrätt, är ännu mera genomgripande.
Förslaget tillser ej att arrendatorn öfver hufvud taget får någon tillgång
till sådan mark, som lämpar sig för odling. Norrlandskommittén framhöll,
hurusom det visat sig, att bolagen hade en viss benägenhet att utarrendera
endast inägorna, och kommittén trodde, att denna benägenhet sannolikt
kornme att ökas med antagandet af den ifrågasatta arrendelagen. Af
denna anledning föreslog kommittén att arrenderätten såvidt den gälde
husbehofsvirke och bete skulle enligt lag omfatta hela hemmanet eller erforderlig
del däraf. Samma grundsats borde då gälla äfven odlingsmark, ifall
man tillerkänner dess uppodling den betydelse, som ofvan sägs. Enligt
utskottets förslag får emellertid arrendatorerna säkerligen i de flesta fall
icke till sig utarrenderad någon odlingsmark och hvad tjänar det då till
att ståta med en odlingsrätt för arrendatorerna.

Kommittén själf drog ej ut denna konsekvens utan var det i denna
punkt endast reservanter, som påyrkade en effektiv lagstiftning. Det är
anmärkningsvärd^ att två af de anmärkande justitieråden själfva uttalade,
att bolagens benägenhet att utarrendera endast inägorna sannolikt komme
att ökas och att justitieministern själf vid framläggandet af 1907 års förslag
i sitt yttrande till statsrådsprotokollet öppenhjärtigt medgaf, att af nämnda
skäl stadgandet om rätt för arrendatorn att få ersättning för nyodling icke
syntes äga någon större betydelse.

På grund af det anförda hemställes således:

l:o) att första stycket i förevarande paragraf måtte
erhålla följande lydelse:

Arrendatorn vare oförhindracj, att å den arrenderade
jorden verkställa nyodling. A mark, därå finnes
ståndskog eller växtlikt ungskogsbestånd, må dock verkställas
nyodling allenast i händelse arrendatorn vidtagit
enahanda åtgärder, som enligt 11 §* utgör förutsättning
för rätt att erhålla ersättning för nyodling. Utan jord -

* I Kungl. Maj:ts och reservanternas förslag.

Lagutskottets Utlåtande N:o 64.

ägarens tillstånd må arrendatorn ej å fastigheten svedja
eller verkställa bränning af jord.

2:o) att efter första stycket i förevarande paragraf
måtte införas följande moment:

År upplåtelsen inskränkt till fastighetens odlade
mark eller till mark, hvarå ej erbjuder sig lönande tillfälle
till odlingsarbete, eller har arrendatorn där utfört
den odling, som skäligen kan ifrågakomma, vare han
berättigad att till odling intaga äfven annan fastigheten
tillhörande mark, som ej förut blifvit till annan för
verkligt brukande upplåten; skolande område, hvarå odling
sålunda påbörjats och sedan bringas till utförande,
i alla afseenden anses inbegripet i arrendet och förty ej
få af jordägaren till annan upplåtas. Sådan rätt, nu är
sagd, må dock ej tillkomma arrendator utan att han
vidtagit enahanda åtgärder, som enligt 11 § utgör förutsättning
för rätt att erhålla ersättning för nyodling
och skall intyg, som där omnämnes, jämväl innehålla
vitsord, att det till odling afsedda området lämpligen
kan brukas i samband med den arrenderade inägojorden.»

22 §.

Herr Lindhagen har anfört:

»I motionen 111 påyrkas att betesrätten jämväl skall gälla för får,
hvilket tidigare varit ett kraf från andra kammarens sida. Då nu inom
utskottet träffats den kompromiss, att första-kammar-krafvet om uteslutande
af all betesrätt uppgifves mot det att å andra sidan fåren hållas utanför
betesrätten, så har jag funnit mig föranlåten att ej vidare göra något yrkande
i denna punkt.»

23 §.

Herr Lindhagen har anfört:

»Liksom arrenderätten på sätt af mig i reservationen till 21 § närmare
angifvits bör inbegripa rätt till husbehofsvirke, bete och odling, i
den mån de formellt utarrenderade ägorna ej lämna utrymme för dylika
förmåner, så bör enahanda hänsyn tagas äfven för rätten till husbehof sfiske.
Enligt förslaget får arrendatorn dock nyttja endast det fiske, som hör till
den arrenderade jorden. Och då, såsom i nämnda reservation erinras,
denna i de flesta fall endast kommer att bestå af inägorna, blir fiske -

Lagutskottets Utlåtande N:o 64.

rätten enligt lagen sålunda inskränkt till en befogenhet att stå och meta
på åkerrenarna, därest något fiskevatten går fram till dem. Tillika omgärdar
förslaget, såsom det synes obehöfligt, trävaruindustriens nit för
fiskodlingen med större rättsskydd än som förunnas andra fiskodlare.

Ett öfverklagadt missförhållande är, att stort förfång på flera sätt
onödigtvis eller genom egenmäktiga åtgärder mångenstädes tillskyndas jordbruket
genom flottning. I arrendekontrakten föreskrifves till och med ofta,
att en arrendator ej ens äger påfordra den lagstadgade ersättningen härför.
I dylika fall står arrendatorn fullkomligt rättslös. Detta bör ej få tillåtas.

Det hemställes alltså:

l:o) att såsom ett första moment i förevarande
paragraf må föreskrifvas:

Där den arrenderade jorden utgör allenast en del
af en fastighet, vare arrendatorn i mån af behof berättigad
att till husbehof begagna äfven den rätt till fiske,
som hör till den öfriga delen af fastigheten. Ej må
arrendator förbjudas att för husbehof nyttja det fiske,
som hör till den arrenderade jorden.

2:o) att ifrågavarande paragraf må i ett andra
och tredje moment innehålla följande:

Arrendator får ej heller afhändas rätt till laga
ersättning för skada, som må uppkomma genom flottning.

Angående arrendatorns rätt till jakt å fastigheten
är särskild! stadgadt.»

24 §.

Herr Lindhagen har yttrat:

»Samtliga äldre förslag befriade arrendatorn från ökning i utskylder
uppkomna genom att fastighetens taxeringsvärde höjts under arrendetiden.
I det kungliga förslaget vid 1908 års riksdag hade denna förmån uteslutits
och så är förhållandet jämväl i årets proposition i ämnet. Detta är
en obillighet, hvilken framstår så mycket bjärtare för närvarande, då
en höjning systematiskt pågår just i skogsfastigheternas taxeringsvärde.
Denna höjning hänför sig förnämligast till skogsvärdet, af hvars afkastning
arrendatorn ej bekommer något.

Det hemställes därför, att förevarande paragraf må erhålla följande
tillägg:

Lagutskottets Utlåtande N:o 64.

ökas deri arrendator]! åliggande skatt eller tunga
därigenom, att fastighetens taxeringsvärde under arrendetiden
höjes, vare jordägaren arrendaturn ansvarig för
den sålunda uppkomna ökningen.»

öfvergångsbestämmelserna.

Herr Lindhagen har anfört:

»Norrlandskommittén ansåg oundgängligt, att lagen åtminstone i vissa
skäliga delar erhöll tillämpning äfven på äldre för bestämd tid ingångna
aftal. Majoriteten, fyra ledamöter, begränsade dock denna tillämpning till
aftal, som upprättats efter den 1 januari 1904, vid hvilken tidpunkt man
antog det vara kändt, att kommittén ämnade framlägga ett förslag till
arrendelag. Tre ledamöter förordade, att den ifrågasatta tillämpningen
skulle gälla äldre aftal, oafsedt inom hvilken tid de voro slutna. Fyra
ledamöter motsatte sig, att lagen finge en dylik verkan.

Hvad enligt kommitténs uppfattning borde få tillämpning äfven på
äldre aftal var bestämmelserna om särskild uppsägningsrätt för arrendatorn
inom fem år (3 § mom. 2 första stycket i föreliggande förslag enligt
reservationen), om arrendator rätt att nyodla samt erhålla ersättning för
nyodling och jordförbättring verkställd efter det lagen trädt i kraft (11
och 21 §§) och om villkoren för att arrenderätten skall anses förverkad
(26—28 §§). Detta förslag har upptagits i motionen n:o 111 och har i
motionen n:o 235 därtill lagts bestämmelserna om dagsverksskyldighet och
särskildt extra dagsverken i syfte, att arrendatorn ej må hindras att ordentligt
sköta sitt jordbruk och om rätt för arrendatorn att vid allmän svårare
missväxt i orten njuta skälig nedsättning i legan (5 § mom. 2—4).

På sätt i sistnämnda motion anföres (se ofvan sid. 7—8) har man
nyligen i Finland vid antagandet af en liknande arrendelag från alla håll,
oafsedt de många stridiga meningarna i öfrigt, ansett författningens tillämpning
på äldre aftal vara »oundgänglig».

Denna sak affärdar utskottet med det påståendet, att förslaget härom
, står i uppenbar strid med grundsatsen, att civillagar icke böra gifvas återverkande
kraft, och att några tungt vägande skäl för en afvikelse från
denna grundsats icke förelåge.

Hvad det sista förmenandet angår så är det svårt att förstå, hur
tunga skäl skola vara för att utskottet skall finna dem vägande. Omsorgen
om att lagen ej kringgås bör väl redan det vara en synnerligen viktig
angelägenhet. Kommittén befarade, att arrendatorer, som förut setat
utan kontrakt eller på kort aftalad tid, skulle före den nya lagens trä Bih.

till Riksd, Prof. 1909. 7 Sami. 62 Häft. 7

Lagutskottets Utlåtande N:o 64.

dande i kraft få sig förelagda skriftliga kontrakt på längre tid och sålunda
beröfvas lagens förmåner. Det ingår också underrättelser från olika
delar af Norrland, att dessa farhågor besanna sig. Mången tror till och
med, att jordägarne nästan öfver allt rustat sig för att undgå lagen. Men
oafsedt detta är det väl i och för sig en tungt vägande angelägenhet att
denna lag af hjälper i någon mån just de missförhållanden, som nu äga
rum eller med andra ord, att den kommer den nu lefvande generationen
af arrendator^* till godo. Arrendatorerna lefva också i den förhoppningen,
för hvilken äfven gafs uttoyck i den petition från omkring tvåtusen arrendatorer,
som den 14 januari 1908 ingafs till Konungen.

Den ständigt upprepade satsen, att civillagar ej få i regeln hafva
retroaktiv verkan — man medgifver att undantag få göras, när »tungt
vägande skäl» tala därför — har äfven i och för sig en begränsning. Att
påfordra satsens obetingade tillämpning i ett fall sådant som det förevarande
innebär en begreppsförvirring för att nu ej tala om satsens anstötlighet
här för den verkliga rättskänslan. Det är nu fråga om ett socialt ingripande
eller med andra ord en statsverksamhet, som vill afhjälpa ett
betryck, hvarunder människor lida. En dylik statsverksamhets uppgift är
att omedelbart drabba det bestående missförhållandet, oafsedt hvilka medel
därför användas, oafsedt således, om det sker genom anslag, beskattning,
administrativa åtgärder, straffbestämmelser eller civillagstiftning. Om till
exempel författningar om hälsovård utdöma en bostad, så hjälper det ej
att husägaren före författningarnes tillkomst genom aftal förbundit hyresgästen
att finna sig i densamma. Skyddslagstiftningen i det industriella
arbetet, för att nämna ett annat exempel, tar ingen hänsyn till redan ingångna
aftal mellan arbetsgivare och arbetare åtminstone ej när aftalen
äro ogynnsamma för de senare. Hvarför skall det vara annorlunda med
en skyddslagstiftning som denna, som afser ett speciellt skydd för en stor
klass betryckta jordarbetare? Lagstiftningens sociala karaktär belyses af
29 §, som förbjuder att i arrendeaftalet intages något som helst villkor
stridande mot lagen.

Äfven om lagen i vissa skäliga afseenden får tillämpning på bestående
förhållanden jämväl då aftal et är af tidigare datum, kan det tänkas
att en arrendator i alla fall och med fog finner sig missnöjd med aftalet jämfördt
med nya lagens bestämmelser. I motionen n:o 235 har därför föreslagits,
att en sådan arrendator skulle erhålla rätt att uppsäga arrendet
efter fem år från det lagen trädt i kraft. Detta kraf tillgodoses genom
hänvisning till reservationens förslag till lydelse af 3 §. Antages ej
detta förslag, måste en särskild bestämmelse härom införas såsom tillägg
till öfvergångsbestämmelserna.

Lagutskottets Utlåtande N:o 64.

Det hemställes af anförda skäll:

att till lagens föreslagna öfvergångsbestämmelser
fogas följande tillägg:

dock att, då aftal, som ofvan sägs, afser arrende
för arrendators lifstid eller på viss tid, skall för den
efter lagens ikraftträdande återstående arrendetiden vara
tillämpligt hvad i 3 § 2 mom. första stycket*, 11 och
21 §§ samt 26, 27 och 28 §§ stadgas.»

Förslaget till lag angående uppsikt å vissa jordbruk i
Norrland och Dalarne.

1 §■

Herrar Pettersson från Södertälje, grefve Hamilton, Jansson i Edsbäcken
och Lindhagen hafva ansett, att utskottet bort tillstyrka följande
lydelse af denna paragraf:

»Finnes å fastighet på landet, tillhörig bolag eller förening för ekonomisk
verksamhet, åker och äng i den omfattning, att själfständigt jordbruk
därå kan idkas, må fastigheten ej så vanvårdas, att jordbrukets afkastningsförmåga
uppenbarligen äfventyras, och ej heller för jordbruket
nödiga byggnader bortföras eller lämnas att förfalla, där ej behofvet fylles
genom andra byggnader.

Lag---(lika med utskottet)--fastighet.»

Till stöd härför har herr Lindhagen anfört följande:

»Såsom af framställningen i reservationen till § 21 af arrendelagen
framgår, var vanhäfdslagens uppgift att upprätthålla själfva jordbruket
äfven på skogsintressenternas jordbrukshemman inom Norrland och Dalarne.
I denna nationalekonomiska uppgift skulle vanhäfdslagen erhålla stöd jämväl
af en på samma gårdar tillämpad arrendelag. Den senare skulle öka
arrendatorns intresse för jordbruket och tillika lämna utsikt till uppodlingens
fortgång, hvilken rätteligen skulle såsom en skyldighet ålagts jordägare
i vanhäfdslagen, men i stället af hänsyn till dem öfverlämnades till
arrendatorernas frivilliga företagsamhet, uppmuntrad genom därför lämpade
bestämmelser i arrendelagen.

* Detta endast i fall reservationen till 3 § antages.

Lagutskottets Utlåtande N:o 64.

Arrendelagens främsta uppgift var åter att skänka arrendatorerna en
tryggare besittningsrätt och ökadt ekonomiskt stöd af skogen. I denna
uppgift skulle berörda lag å sin sida erhålla stöd af vanhäfdslagen, som
borde öka jordägarens intresse för att arrendatorn fick ägna sig åt sitt
jordbruk och förekomma benägenhet hos jordägaren att underlåta att utarrendera
sina jordbruk enligt den nya lagen.

Hvilken kraft de båda lagarna kunde få att verka i sina uppgifter
berodde naturligtvis på effektiviteten i deras detalj bestämmelser. De framkomna
förslagen lämnade därutinnan särdeles mycket öfrigt att önska och
den, som har intresse för saken, måste med bekymmer fråga sig, om det
skall blifva något bevändt med lagarna i tillämpningen uti deras framlagda
skick. Men hvad som stod fast var dock, att lagarna skulle komplettera
hvarandra och äga tillämplighet båda samtidigt på den jord, hvarom
nu är fråga. Detta var systemet, något annat har aldrig förr ifrågasatts
och häri låg dock en glimt af förhoppning.

Nu har emellertid plötsligt kommit ett nytt uppslag i syfte att
ytterligare söndersplittra de svaga möjligheterna till någon verklig vinst
af lagstiftningen. Deras förut så förtunnade innehåll skall ej vidare få
läggas tillsammans. Det nya systemet är, att där arrendelagen skall gälla
får vanhäfdslägen ej gälla, och där vanhäfdslagen skall äga tillämpning
får ej arrendelagen tillämpas.

Man står verkligen häpen och nedslagen inför en dylik företagsamhet
och svårligen kan man förstå, att en regering vill låna sig åt något
dylikt. Trävaruindustrien kommer verkligen i bryderi, hvilket af de båda
hembjudna alternativen den skall begagna sig af. Det beror säkerligen
på olika fall, huruvida det går lättast att reda sig med en svag arrendelag
eller en svag häfdelag.

Härtill kommer en annan sak. Arrendelagens svaga punkter äro
visserligen desamma som regeringen bjöd på förra året; ett framhållande
af dem har skett i reservationerna under arrendelagen. Däremot har man
nu lagt sig vinn om att ytterligare förtunna det förut svaga innehållet i
häfdelagen i dess grundläggande detalj bestämmelser.

Förut har man ansett sig böra i lagen åtminstone förbjuda, att en
fastighet så vanvårdas, att jordbrukets afkastningsförmåga uppenbarligen
äfventyrades, och att de för jordbruket nödiga byggnader bortfördes eller
lämnades att förfalla. För min del har jag ansett, att vanvård enligt lagen
borde anses föreligga, om jordbruket och byggnaderna voro i sämre tillstånd
än det, hvari de uti bondehand varande jordbrukslägenheterna i orten
i allmänhet befinna sig. Nu går man därhän, att det endast är fråga
om, att jordbruket icke får nedläggas eller ägor och byggnader så van -

Lagutskottets Utlåtande N:o 64.

vårdas, att jordbrukets vidmakthållande därigenom äfventyras. Skillnaden
är ingalunda obetydlig utan består i själfva verket däri, att enligt de
tidigare förslagen fick man ingripa redan om jordbrukets afkastningsförmåga
äfventyrades, men enligt det föreliggande förslaget endast om jordbruket
i stort sedt kan sägas blifva nedlagdt.

Vid sidan af detta obetydliga innehåll har man ansett sig böra ytterligare
i en särskild paragraf (§ 2) gifva en uttrycklig anvisning, att jordbruket
äfven kan få helt nedläggas, när ägan är så dålig, att detta måste
anses fördelaktigt för en till fastighetens jordbruk för sin utkomst hänvisad
åbo. Detta är teoretiskt riktigt och faller därför af sig själft. Men
att utsätta det såsom en särskild pekpinne i en lag, som angifver sig vilja
innehålla så litet som möjligt, har sina stora vanskligheter. Den som deltagit
uti utredningsarbetet inom norrlandskommittén, vet nämligen hvad
detta betyder. När ur den segslitna striden om att få en utredning rörande
vanhäfden på dessa hemman slutligen framgick ett bevismaterial, var motståndarnes
nästa position den, att dessa nedlagda eller vanvårdade jordbruk
ej förtjänade upprätthållas, därför att jorden ej var jordbruksvärdig.
Denna position kommer fortfarande att utnyttjas på alla sätt och med alla
medel, därom kan man vara öfvertygad. Och inför en dylik energiutveckling
kommer administrationen nu liksom tillförene att mer eller mindre
falla till föga, därom kan man också vara lifligt förvissad.

Lagförslaget anser sig ej heller vidare kunna anständigtvis hyckla,
att det är tillkommet »till förekommande af vanhäfd å vissa jordbruk i
Norrland och Dalarne». Rubriken till lagförslaget är utbytt mot den försiktigare
och mångtydigare upplysningen, att lagen angår »uppsikt å jordbruk»
i nämnda landsdelar.

Det må vara andra förbehållet att med möda uppleta och vederbörligen
utsmycka de spillror af realiteter, som kunna ligga kvar i
gruset af lagförslagens ruiner. Jag önskar blott, att icke äfven dessa små
glädjeämnen måtte komma på skam. Kanske dessa arrendekontrakt, som
nu påtvingas arrendatorerna för att jordägarna skola undgå nya arrendelagen,
innehålla med ledning af häfdelagens öfvergångsbestämmelse en
föreskrift, som gör att ej heller denna senare lag blir i dessa fall tillämplig.
Och kanske aftal, för hvilka nya arrendelagen skulle gälla, kunna,
särskildt då häfdelagen ej pålägger några band, lätteligen ingås på sådant
sätt, att äfven här det hela upplöser sig i en brusten illusion. I den
Kungliga propositionen om inskränkning i rätten att erhålla ägostyckning
förekommer något, som påminner om en förutsägelse. Det meddelas nämligen
där, hur bolagen kringgått den provisoriska inskränkningen i ägostyckningsförfarandet,
innan motsvarande inskränkande bestämmelser med -

Lagutskottets Utlåtande N:o 64.

delades för jord afsöndring. Man får nämligen veta att sedan en i Norrbottens
län ingalunda ovanlig sammanslutning kommit till stånd mellan två trävarubolag,
har det plägat förfaras så, att inägorna å hemman tillhörande
det ena af bolagen i stor utsträckning genom jordafsöndring öfverlåtits å
det andra bolaget. Mångenstädes i Norrland finnas sammanslagna bolag
och ett bolag kan också utarrendera till ett annat bolag eller till en lika
medgörlig enskild person.

Af dessa skäl och med frånträdande kompromissvis af den formulering,
som gifvits i motionen n:r 111, har jag förenat mig i förestående
yrkande.»

Herr Widén har ansett, att denna paragraf bort af utskottet tillstyrkas
med följande lydelse:

»Finnes å fastighet på landet, tillhörig bolag eller förening för ekonomisk
verksamhet, åker och äng i den omfattning, att själfständigt jordbruk
därå kan idkas, skall uppsikt, på sätt nedan förmäles, hållas'' däröfver
att jordbruket å fastigheten icke nedlägges eller ägor och byggnader
eljest så vanvårdas, att jordbrukets vidmakthållande därigenom äfventyras.

Lag samma vare, där fastigheten tillhör enskild person, hvilken
uppenbarligen besitter fastigheten hufvudsakligen för att tillgodogöra sig
skogsafkastningen och icke är mantalsskrifven å fastigheten eller å fastighet,
som är i sambruk med densamma.

År fastigheten utarrenderad i enlighet med lagen om arrende af
viss jord å landet inom Norrland och Dalarne, skall hvad nu sagts äga
tillämpning allenast i den mån jordägaren är enligt nämnda lag för vidmakthållande
af fastighetens tillhörigheter ansvarig.

Vid pröfning — — (lika med utskottet) — — en fastighet.»

2 §■

Herr Lindhagen har yttrat:

»Af skäl som af mig anförts i reservationen under 1 § (se sid. 53)
har jag ansett att denna paragraf såsom innefattande en mera farlig än
nyttig anvisning bör utgå.»

Öfriga §§ och rubriken.

Herrar Pettersson från Södertelje, grefve Hamilton, Jansson i Edsbäcken
och Lindhagen hafva i anslutning till sitt ofvan under 1 § framställda
yrkande hemställt, att formuleringen af öfriga paragrafer i lagförslaget
böra jämkas i öfverensstämmelse därmed, äfvensom att den ifrågasatta

Lagutskottets Utlåtande N:o 64.

lagen bör erhålla följande rubrik: »Lag angående förekommande af vanhäfd
å vissa jordbruk i Norrland och Dalarne.»

Herr Ersson har reserverat sig utan bestämdt yrkande.

Herr Lorentz Petersson har anhållit få här antecknadt, att han icke
deltagit i behandlingen af detta ärende inom utskottet.