Lagutskottets Utlåtande N:o 64 (Utlåtande 1894:LU64 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 64.

Utskottet får alltså hemställa,

att Riksdagen måtte i skrifvelse anhålla, att Kongl.
Maj:t ville låta utreda, huruvida i vår lagstiftning kunde
införas föreskrift om så kallad vilkorlig frigifning, samt,
derest Kongl. Maj:t skulle finna sådant lämpligt, låta
utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag i nämnda
syfte.

Stockholm den 28 april 1894.

På lagutskottets vägnar:

l. annerstedt:

N:o 64.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.

Maj:t med begäran om utredning och framläggande af
förslag afseende införande af vilkorliga straffdomar.

I en vid sistlidne riksdag väckt motion anförde herr O. Andersson i
Hasselbol:

Det vilkorliga domfällandet för mindre förbrytelser vunne allt mera
erkännande uti de civiliserade länderna och har senast blifvit lagfäst äfven
i Frankrike. •

I staten Massachusetts i Nordamerika och i Belgien, der det vilkorliga
domfällandet varit längst bepröfvadt, hade det lemnat ett särdeles
godt resultat, i det att icke mer än omkring 2 % af de sålunda dömde
hafva återfallit i brott.

Att resultatet af ett sådant domfällande i synnerhet för första resan
Bill. till Rikad. Prut. ISO i. 7 /Sand. SO lläft. 2

Lagutskottets Utlåtande N:o 64.

brott och mindre förbrytelser skall verka så välgörande, det synes vara
helt naturligt, ty i en sådan dom är inlagd en tydlig kärleksbevisning,
hvilket alltid verkar välgörande på den, som deraf blifver delaktig, äfvensom
att en sådan dom skulle stå som en varnande väktare öfver den
brottslige, alltid manande honom att vandra ostraffligt sin väg fram, om
han vill undgå att drabbas af den dom, som, i händelse han ännu en gång
komme i delo med strafflagen, med dubbel tyngd faller öfver hans hufvud.
Deremot synes det korta fängelsestraffet icke allenast onyttigt, utan genomgående
skadligt; det nedsätter personen i egna och andras ögon, försvagar
hans känsla af egen värdighet, och hans moraliska spänstighet är nedbruten.
Efter undergånget straff återvänder han till sitt hem vanärad;
stundom kan han ej mera finna sitt lefvebröd, han har förlorat sin plats
hos landtmannen eller på verkstaden, eller ock hafva kunderna öfvergifvit
honom. Dagsverkaren har sin enda styrka i arbetets regelbundenhet, endast
denna gör det möjligt, att hans dagliga behof kan tillfredsställas.
Dömes han nu till fängelset, rubbas alla vilkoren för hans existens; från
denna stund har han förlorat sitt fotfäste i lifvet; modlöshet inställer sig,
och han söker sin tröst i glaset. Han befinner sig redan på det sluttande
plan, som leder till lösdrifveri och återfall i brott.

Det vilkorliga domfällandet deremot är först och främst eu varning,
jemväl i betydelse af tillrättavisning; men det är äfven mycket mera, ty
det fastställer det straff, hvartill den tilltalade gjort sig skyldig, och hotar
honom att, första gången han å nyo begår en straffbar förseelse, det
ådömda straffet skall i hela dess vidd gå i verkställighet. Straffet eftergifves
icke, det endast uppskjutes, men är dock såsom straff i allmänhet
underkastadt preskription, eller med andra ord lemnar den brottslige tillfälle
att på fri fot genom sin obrottsliga vandel aftjena detsamma, och
genom uppskofvet förringas icke straffet i och för sig, ty om den vilkorligt
dömde under preskriptionstiden gör sig skyldig till nytt straff och det
vilkorligt ådömda straffet således utan reduktion sammanlägges med det
senare, så blir straffeflfekten större och känbarare, än om hvartdera straffet
verkstälts på sin tid.

Chefen för det belgiska fångvårdsväsendet, som varit i bästa tillfälle
att på nära håll studera det vilkorliga domfällandet, rekommenderade detsamma
på det varmaste till efterföljd. Hotet om verkställighet i händelse
af återfall, hade Rån bland annat vid ett tillfälle yttrat, vore en vida starkare
tygel på brottsligheten än det verkliga straffet. Sjelfva domen vore
tillräckligt repressiv emot ringare bedrägerier, obetydliga tjufnadsbrott,
våldsamheter och injurier, och saknade ej heller preventiv verkan emot
personer, som ännu bära fruktan för att stå tilltalade inför domstol. La -

Lagutskottets Utlåtande N:o 64.

gen vore ett korrektiv emot öfverdrifterna i ett straffsystem, hvars resultat
vore att fylla fängelserna med en hop menniskor, som helt hastigt passerade
dem, ofta till ohjelplig skada för deras egen framtid, alltid utan
något gagn för samhället, och bland alla de olika medel, som blifvit föreslagna
till inskränkning i användandet af de gagnlösa och skadliga fängelsestraffen
af kort varaktighet, vore det vilkorliga domfällandet det enda
praktiska.

Vid 1890 års riksdag väckte motionären förslag, att Riksdagen ville
besluta en skrifvelse till Kongl. Maj:t om utarbetande och framläggande
för Riksdagen af ett förslag till sådan ändring af strafflagen, att vilkorlig
framtidsdom blefve införd för första resan begångna mindre brott och förseelser.
Denna motion blef af samma Riksdags lagutskott behandlad i
utlåtandet n:o 49, deri utskottet erkänner, att förslaget vore förtjent af
lagstiftarens uppmärksamhet, men ansåg sig icke kunna för närvarande
tillstyrka en skrifvelse, och ansåg en sådan skrifvelse mindre behöflig, då
frågan redan understälts Kongl. Maj:ts pröfning genom en den 24 februari
1890 till Kongl. Maj:t ingifven framställning af chefen för fångvårdsstyrelsen.
Men som det icke försports, att Kongl. Maj:t tagit saken i öfvervägande,
och som motionären vore fast öfver ty gad om nyttan af en lagändring
i det syfte han framstält, och sakens framgång skulle väsentligen
befordras, om Riksdagen uttalade sig för en lagändring i angifna syftet,
har han icke tvekat att å nyo väcka förslag i detta ämne, under åberopande
jemväl af motiveringen till motionen vid 1890 års riksdag.

Motionären vore emellertid ingalunda okunnig om, att just under de
sista åren i utlandet mycket tvistats om ändamålsenligheten af vilkorligt
domfällande samt att dervid bland ansedda fackmän stridiga meningar
förekommit, äfvensom att en högt aktad svensk jurist sökt ådagalägga, att
frågan för närvarande saknade betydelse för den svenska lagstiftningen.
Möjligen skulle man häruti vilja finna ett skäl för att antingen ännu en
gång undanskjuta förslaget eller ock alldeles afvisa det. Motionären tilllåter
sig då framhålla, att dock ingen gittat bestrida, att de kortvariga
frihetsstraffen äro förknippade med så stora olägenheter och vådor, att det
måste te sig som en bjudande pligt att taga denna fråga i snart och allvarligt
öfvervägande. Hvad åter beträffar påståendet, att särskild! frågan
om vilkorligt domfällande skulle sakna betydelse för oss, så år detta påståendes
rigtighet ingalunda bevisad dermed, att man, såsom den ofvan
nämnde författaren, framhåller, att många framstående utländske förkämpar
för det vilkorliga domfällandet anse denna straffårt icke vara tillämplig,
då fråga är om böter, som skola förvandlas till fängelse, samt uppvisar,
att hos oss i olikhet med i utlandet ojemförligt största delen kortvariga

12 Lagutskottets Utlåtande N:o 64.

frihetsstraff just är förvandlingsstraff. Ty till eu början är dock ett faktum,
att just i det land i Europa, der man först infört denna straffart och
sedermera äfven mycket prisat den, eller Belgien, tillämpas vilkorligt domfällande
äfven på bötesstraff. Men vidare och framför allt lär det väl
vara oemotsägligt, att ett kortvarigt frihetsstraff är en lika olämplig straffart
äfven då straffet uppkommit genom förvandling af böter, samt att
derför sjelfva hufvudfrågan, eller minskningen af de kortvariga frihetsstraffens
användning, ingalunda hos oss har mindre betydelse än i andra land.

Deremot hade motionären ansett, att på grund af det ofvan anförda
förslaget borde få en något vidsträcktare omfattning, så att regeringen anmodades
att undersöka frågan om de kortvariga frihetsstraffen i hela dess
vidd samt föreslå lämpliga åtgärder till de nuvarande missförhållandenas
afhjelpande, der sådant kunde ske, genom införandet af vilkorligt domfällande,
och eljest, om sådant funnes lämpligt-,'' genom andra straffarter.

Slutligen tillät sig motionären framhålla, att då Sverige hittills ansetts
sta sa högt på fångvårdens område, borde man väl i en så vigtig fråga
som denna icke endast vänta på utlandets utredningar och rön, utan anse
sig mägtig att sjelf taga saken i öfvervägande med ledning af vår inhemska
erfarenhet.

På grund af hvad sålunda anförts, föreslog motionären,

att Riksdagen måtte hos Konungen anhålla, att Konungen ville låta
utreda och undersöka, i hvad mån de hos oss förekommande kortvariga
fängelsestraffen må kunna ersättas med det i vissa utländska lagar stadgade
vilkorliga domfällandet eller andra lämpliga straffarter, samt till Riksdagen
inkomma med det förslag, hvartill en sådan undersökning kunde föranleda.

Uti en vid innevarande riksdag väckt, till lagutskottets behandling
hänvisad motion, n:o 40, förnyar herr Andersson sin vid sistlidet års riksdag
väckta motion med erinran att densamma blifvit af Andra Kammaren
bifallen, och åberopas till stöd för motionen hufvudsakligen följande:

Det vilkorliga domfällandet har, såsom förut erinrats, numera under
olika former införts i flera länder. Öfverallt, der man pröfvat dess verkningar,
har man varit mycket till fr edsst äld dermed och mycket prisat dess
välsignelsebringande inflytande. Förunderligt är det då i sanning, att man
här i landet icke ens vill anse saken förtjena en närmare utredning. Ty
obestridligt lär väl vara, att vi ingalunda sakna anledningar dertill.

Lagutskottet vid 1893 års riksdag har visserligen, under hänvisning
till diskussioner vid juristmötet i Köpenhamn, sökt bestrida detta, och der -

Lagutskottets Utlåtande N:o 64. 13

vid bland annat uppgifvit, att den förnämsta anledningen till det vilkorliga
domfällandets införande i främmande länder varit att söka i oviljan
deröfver, att äfven den första gången till ett kortare fängelsestraff dömde
i dessa länder utsatts för gemensamhetsfängelsernas besmittande inverkan.
Detta är dock till en början icke rigtigt, ty hvarken i Amerika eller ännu
mindre i Belgien och, efter hvad jag tror, icke heller i England lär något
dylikt förekomma. Men derjemte innebär detta påstående, enligt mitt förmenande,
ett fullständigt förbiseende af sakens rättsliga innebörd, som
ligger deruti, att det första straffet så ofta verkar raka motsatsen mot
hvad det borde verka, alldeles oberoende af, att den dömde icke insättes
i gemensamhetsfängelse. Detta fängelsestraff är nemligen ej tillräckligt
långt och kan ej heller af lätt insedda skäl göras tillräckligt långt för att
hos den brottslige alstra eu djup ånger och en fast föresats att börja ett
nytt lif. Men det är deremot fullt tillräckligt för att på den sakfäldes
panna, ofta för lifstid, sätta brottets kainsmärke. Huru ofta inträffar det
icke, att en yngling just vid den ålder, då lagen anser honom fullt tilli’äknelig
för sina gerningar och i öfverensstämmelse dermed mot honom
rigtar sitt straff hot i hela dess vidd, faller offer för de frestelser, som just
vid denna tidpunkt i så rikt mått möta honom i lifvet, och mot hvilka
han just då ofta eger så ringa motståndskraft, och att han i följd häraf
och i saknad af ett godt föräldrahem, eller kanske rent af under inflytande
af ett dåligt sådant, råkar i dåligt sällskap och slutligen i ett ögonblick
af lättsinne förledes att deltaga i ett brott, som på några månader förflyttar
honom inom fängelsets murar? Det kan ju hända, att han genom
denna akt af rättvisa blir en bättre menniska. Men allt för ofta, olyckligtvis,
blir resultatet ett helt annat. När han utträder ur fängelset, mötes
han icke blott af samma frestelser och samma omgifning som förut;
han står derjemte inför något, som icke fans tillförene. Han har blifvit
brännmärkt såväl i sina egna som i andras ögon, och den som kommer
ut från fängelset finner svårligen någon lönande arbetsförtjenst; arbetslösheten
alstrar hos honom nöd, förtviflan och trots, och inom kort hamnar
han åter i fängelset, och sedan går resan raskt utföre, till dess man står
inför den förhärdade vane brottslingen, det straffande samhällets mest hopplösa
företeelse.

Motionären ansåg derför, att man ingalunda med fog kunde påstå, att
vi icke i vårt lands lagstiftning och deraf alstrade företeelser hafva anledning
att taga den väckta frågan i allvarligt öfvervägande.

Motionären erinrade om ett beaktansvärdt uttalande i frågan under
debatten i Andra Kammaren. En dåvarande ledamot af kammaren, som
vore chef för eu af våra största fångvårdsanstalter, och som egde erfaren -

14 Lagutskottets Utlåtande N:o 64.

het på detta område, yttrade nemligen bland annat: »Om en sådan lag,
som den nu ifrågasatta, skulle komma att införas, är jag alldeles förvissad
om, att en stor del af dessa unga brottslingar, som nu dömas till fängelsestraff
för mindre tjufnadsbrott, aldrig skulle återkomma till domstolen.
Ty jag öfvertygas derom, att den vilkorliga domen skulle innebära
ett tillräckligt korrektiv för dem, och på samma gång äfven fästa
föräldrarnes och målsmännens uppmärksamhet på, hvilken väg de brottslige
beträda och göra dem mera angelägna att följa och öfvervaka dem».
Detta anförande af den erfarne fångvårdsmannen torde äfven utgöra ett
tillfyllestgörande svar på den af lagutskottet förlidet år mot det vilkorliga
domfällandet anförda invändningen, att det icke vore nog kraftigt för
att »göra intryck» på den brottslige. På ett annat, af utskottet jemväl
anför dt skäl, eller att den genom brottet förorättade skulle känna sig upprörd
öfver att »lagöfverträdaren lemnades utan näpst», tillät sig motionären
svara, att, om den förorättade kan vara så tanklös och oförståndig,
att han harmas öfver att den brottslige behandlas på det sätt, som bäst
synes möjliggöra hans förbättring, så bör staten lemna detta utan allt afseende,
enär det för staten måste vara oändligt mycket vigtigare, att en
ung brottsling blir räddad från lastens bana, än att en dylik målsegande
icke känner sig fullt tillfredsstäld. Och hvad slutligen beträffar utskottets
jemväl anförda invändning, att det vilkorliga domfällandet skulle gifva
anledning till en rättsolikhet i behandlingen af lika svåra,förbrytare, hvilken
ej kunde undgå att såra det allmänna rättsmedvetandet, anmärkte
motionären, att ett sådant omdöme icke kunde fällas, med mindre man
totalt förbisåge såväl syftet med som motivet för det vilkorliga domfällandet,
samt att det allmänna rättsmedvetandet i alla händelser antagligen
icke skulle uppröras öfver detta mer än öfver den så ofta förekommande
företeelsen, att två under lika omständigheter begångna och i öfrigt lika
brott af olika domstolar ådömas med högst olika straff.

På grund häraf och med vördsamt hänvisande i öfrigt till hvad motionären
förut i sina vid 1890 och 1893 års riksdagar i ämnet väckta
motioner anfört, hemstälde motionären,

att Riksdagen måtte hos Konungen anhålla, att Kongl. Maj:t ville låta
utreda och undersöka, i hvad mån det i vissa utländska lagar stadgade
vilkorliga domfällandet må finnas lämpligt att i vår lagstiftning införas,
samt till Riksdagen inkomma med det förslag, hvartill en sådan undersökning
kunde föranleda.

Lagutskottets Utlåtande N:o 64.

I sitt utlåtande n:o 51 vid sistlidet års riksdag yttrade utskottet:

»Det vilkorliga domfällandet (condemnation conditionelle) har endast
en kort tid varit tillämpadt i den utländska lagstiftningen. Systemet infördes
nemligen första gången i Amerika genom en lag för staden Boston
år 1878, hvilken lag 1880 efterföljdes af en lag för hela staden Massachusetts.
Enligt dessa lagar kan domstolen, när den i ett mål af straffrättslig
beskaffenhet finner grund för det antagandet, att brottslingen
utan straff skall för framtiden uppföra sig väl, underlåta att afkunna
straffdomen och i stället för viss tid ställa brottslingen under polisuppsigt.
Uppför han sig oförvitligt under pröfningstiden, bortfaller straffet definitivt.
Gör åter brottslingen under nämnda tid sig skyldig till någon ny
förseelse, dömes han till straff äfven för det först begångna brottet. Det
amerikanska systemet, som jemväl erhållit en något modifierad tillämpning
i England, kännetecknas sålunda deraf, att domaren icke från början bestämmer
straffet utan inskränker sig till att uppskjuta domens afkunnande,
så länge som den tilltalade uppför sig klanderfritt. I andra länders lagstiftning,
och särskildt i Belgien, har systemet antagit den form, att icke
sjelfva straffdomen men väl straffets verkställighet uppskjutes. I Belgien
bestämmer lagen den 31 maj 1888, att, då ett — vare sig omedelbart
eller efter förvandling -—- ådömdt straff icke öfverstiger sex månader, och
den dömde ej förut straffats, må i domen föreskrifvas, det straffet ej skall
verkställas under viss af domstolen bestämd tid, ej öfverstigande fem år
från domens dag. Har under denna tid ingen ny straffdom blifvit utfärdad
mot den dömde, är han fri från hvarje påföljd af den förra domen.
I motsatt fall sammanlägges det i den första domen bestämda straffet med
det i den senare ådömda och båda verkställas.

Angående rigtigheten af detta nya system har emellertid under den tid,
detsamma varit i tillämpning, mycket skiljaktiga meningar gjort sig gällande
ej blott bland vetenskapsmännen inom straffrättens område utan
äfven bland dem, Indika sysselsätta sig med lagskipning^! inom samma
område.

Utskottet tillåter sig särskildt erinra om den behandling, frågan erhållit
vid senaste nordiska juristmötet i Köpenham år 1890, der ändamålsenligheten
af införlifvandet af detta system med vår svenska straffrätt
blef starkt ifrågasatt.

Sålunda blef der framhållet, att den framgång, som mångenstädes i
utlandet kommit den vilkorliga straffdomens idé till de], läte förklara sig
af den alltjemt växande oviljan mot kortvariga frihetsstraff. I de land,
der man för allehanda förseelser slösade med frihetsstraff på mycket korta
tider, och der dessa frihetsstraff utstodes i gemensamhetsfängelse, vore en

Lagutskottets Utlåtande N:o 64.

sådan ovilja ganska förklarlig. Man hade upprörts deröfver, att personer
för undergående af straff, hvilka såsom straff betraktade icke kunde antagas
vara synnerligen verksamma, prisgåfves åt fängelselifvets besmittande
inverkan med dess ödesdigra följder för den bestraffades hela lif. I vårt
land existerade emellertid ick,e samma missförhållanden. Frihetsstraff på
kort tid förekomme ej här i jemförlig utsträckning, och alla kortvariga
fängelsestraff, vare sig omedelbart ådömda eller förvandlingsstraff, verkstäldes
sedan mera än trettio år tillbaka i enrum. Hvad särskildt anginge
de mera betydande förbrytelser, som betingade omedelbart frihetsstraff eller
drygare bötesansvar, så lade anhängarne af det nya systemet en utomordentlig
vigt på det hot med framtida bestraffning, som genom den vilkorliga
straffdomen komme att hvila öfver förbrytaren, och som skulle blifva
en verksam sporre till afhållande från nya brott. Men det vore ej tillräckligt
att, i stället för att verkligen straffa, nöja sig med en blott hotelse
beträffande framtiden. Brottslingen hade i gerning visat, att ett blott
straffhot i och för sig — ty för ett sådant hade han ju varit föremål
genom det i lagen stadgade allmänna straffhot — icke gent emot honom
vore tillräckligt verksamt. Det fordrades tvärt om kraftigare åtgärder för
att göra intryck på honom; man måste låta honom personligen erfara,
huru straffet kändes, på det han för framtiden måtte taga sig bättre i akt.
Hänsyn måste jemväl tagas till den förorättade, som ej sällan lifligast
skulle känna det otillfredsställande deri, att lagöfverträdaren lemnades utan
näpst. Systemet skulle slutligen gifva anledning till en rättsolikhet i behandlingen
af lika svåra förbrytare, som ej kunde undgå att såra det allmänna
rättsmedvetandet, ity att institutets tillämpning skulle bero på särskida
personliga förhållanden, som ingalunda behöfde angifva någon skilnad
i brottslig skuld.

Motionären har i sin förevarande framställning föreslagit, att Riksdagen
.skulle i ämnet aflåta en skrifvelse till Kongl. Maj:t. Frågan kan
emellertid ingalunda ännu anses hafva erhållit den utredning, särskildt
hvad vårt lands förhållanden beträffar, att utskottet finner sig kunna tillstyrka
Riksdagen att förorda den ifrågasatta lagändringen; och en skrifvelse
till Kong!. Maj:t med begäran blott om utredning i ämnet synes utskottet
icke vara erforderlig eller lämplig, då Kongl. Maj:ts uppmärksamhet,
på sätt motionären sjelf erinrat, redan blifvit fästad på de förhållanden,
som i motionen beröras, genom den skrifvelse, hvilken chefen för
fångvårdsstyrelsen den 24 februari 1890 till Kongl. Maj:t ingifvit.»

De skäl för sin afstyrkande hemställan, som utskottet i sitt berörda utlåtande
anfört, synas utskottet fortfarande ega full giltighet, och utskottet har
icke af den förnyade framställning i förevarande ämne, som vid denna riks -

Lagutskottets Utlåtande N:o 64. 17

dag förelegat till utskottets behandling, funnit sig böra frånträda den
ståndpunkt, som af 1893 års lagutskott intogs.

Utskottet får alltså hemställa,

att hvad herr O. Andersson i förevarande motion
föreslagit icke må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 28 april 1894.

På lagutskottets vägnar:

L. ANNERSTEDT.

Reservation

af herrar Kardell och friherre Bonde, hvilka ansett att motionen bort af
utskottet tillstyrkas.

Bill. till Rikad. Prot. 1894. 7 Sami. 39 Haft,