Lagutskottets Utlåtande N:o 63 (Utlåtande 1907:LU63 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 63.

N:o 63.

Ank. till Riksd. kansli den 13 maj 1907, kl. 4 e. m.

Utlåtande, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om bredden af hjulringar å arbetsåkdon på
landet.

Uti en den 19 nästlidne april dagtecknad proposition, n:o 181,
hvilken af båda kamrarne till lagutskottet hänvisats, har Kungl. Maj:t
under åberopande af propositionen bilagda, i statsrådet och högsta
domstolen förda protokoll, föreslagit Riksdagen att antaga här nedan
införda förslag till lag om bredden af hjulringar å arbetsåkdon
på landet.

Riksdagen har i skrifvelse den 22 april 1904 anhållit, det
Kungl. Maj:t täcktes efter utredning låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga förslag till lagbestämmelser, hvarigenom tillfälle bereddes
att för orter, där behof däraf gjorde sig gällande, meddela föreskrifter,
att hjulringar å arbetsåkdon skulle för särskilda fall hafva viss fastställd
bredd.

I berörda skrifvelse anförde Riksdagen bland annat, hurusom
i större delen af vårt land de allmänna vägarna så väl torde
motstå nötningen af den å dem framgående trafiken, att denna trafik
ej för vägarnas sparande behöfde ordnas på särskildt sätt. Inom
vidsträckta områden af riket rådde dock ett annat förhållande. I en
och annan trakt syntes väl denna vägarnas brist på hållbarhet kunna
af hjälpas genom tillbörlig omsorg af de väghållningsskyldige, men
på många orter vore det för dessa omöjligt eller förenadt med alltför

Bih. till Riksd. Prof. 1907. 7 Sami. 58 Käft. (N:o 63).

Lagutskottets Utlåtande N:o 63.

stora svårigheter att bereda vägarna den fasthet, som kräfdes af
trafiken, sådan den nu vore anordnad. Vägslitningen tvingade till
upprepade väglagningar, vägunderhållet blefve betungande, och
vägarna tillfredsställde ändå ej de vägfarandes billiga anspråk. För
dylika orter uppstode fråga, huruvida ej åtgärder af ett eller annat
slag med afseende å trafiken måtte kunna leda därhän, att den förödande
vägslitningen förekommes. En utveckling i denna riktning
syntes i åtskilliga fall vara den enda lösning, som erbjödes, samt i
många andra kunna medföra gagn genom att nedbringa omkostnaderna
för vägarna; och någon tvekan att befordra densamma
borde desto mindre råda, som den öfverensstämde med en sund
och riktig rättsgrundsats för vägbållets ordnande, nämligen den,
att de vägfarande borde taga del i uppoffringarna för vägarnas
bevarande, en grundsats, som blott allt för litet kommit i tillämpning
i vårt land.

Vid öfvervägande, bvilka åtgärder i dylikt syfte borde vidtagas,
inställde sig helt naturligt tanken på de fördelar, som skulle
vinnas därigenom, att de åkdon, som förmedlade den tyngre trafiken,
arbetsåkdonen, vore försedda med bredlötade hjul. Att eu dylik
anordning borde vara det mest verksamma medlet att ordna trafiken
till förekommande af vägslitning läge i sakens natur och vore äfven
vitsordadt af erfarenheten. Man både därför antagit lagbestämmelser
därom i Norge och så uppgåfves vara förhållandet i Danmark och
flera andra länder.

Någon grundad förhoppning att här i Sverige få den förordade
anordningen erforderligen genomförd å frivillighetens väg
torde icke finnas. Försök att genom överenskommelser befordra
reformen hade gjorts i vissa orter, men, som det uppgåfves, med
ringa framgång. Uppenbart behöfdes äfven i vårt land stödet af
lagbestämmelser. För städerna hade frågan kunnat ordnas med stöd
af ordningsstadgan för rikets städer. Men för landsbygden hade
föreskrifter enligt nu gällande författningar ej kunnat meddelas.
Tiden torde emellertid nu vara inne att genom ett försiktigt ingripande
af lagstiftningen bibringa allmänheten erfarenhet af, att
någon omtanke på detta försummade område, som rörde bruket af
vägarna, kunde vara till stor fördel både för väghållningsskyldige
och för dem, som before vägarna. Då förhållandena i vårt land
med afseende å vägarna, som nämndt, vore mycket olikartade i
skilda delar af landet, borde genom lagbestämmelser allenast beredas

Lagutskottets Utlåtande No 63.

tillfälle att för orter, hvarest behof däraf gjorde sig gällande, meddela
föreskrifter, att hjulringar å arbetsåkdon skulle hafva viss fastställd
bredd.

Öfver berörda Riksdagens framställning hafva jämlikt föreskrift
Kung! Maj:ts befallningshafvande i rikets samtliga län efter
inhämtande af yttranden från vägstyrelser och andra vederbörande
inom länen till Kungl. Maj:t inkommit med sålunda afgifna eller
eljest infordrade yttranden jämte egna utlåtanden; och hafva jämväl
landtbruksstyrelsen och kammarkollegium afgifvit utlåtande i ämnet.

Härefter har förslag till lag i ämnet inom jordbruksdepartementet
utarbetats. Sedan förslaget anmälts i statsrådet den 15
februari innevarande år, har högsta domstolens yttrande däröfver
inhämtats; och hafva inom domstolen emot detsamma framställda
anmärkningar föranledt omarbetning af detsamma, innan det genom
förevarande proposition förelagts Riksdagen till antagande.

Vid granskning af lagförslaget har utskottet i väsentliga delar
icke funnit anledning till anmärkning mot detsamma. För de
ändringar beträffande lagförslagets detaljer, som utskottet funnit
påkallade, redogöres här nedan.

3 §•

Här gör lagförslaget skillnad på bredden å hjulringar för
enbetsåkdon och paråkdon. Denna olikhet har af föredragande
departementschefen förklarats äga sin grund däri, att paråkdonen
kunde förutsättas i regel hafva tyngre belastning och således mera
slita vägarna. Utskottet håller emellertid före, att ofta andra omständigheter
än lassets tyngd äro bestämmande vid valet mellan
enbets- och paråkdon. Olika sedvänjor inom skilda delar afl landet
utöfva säkerligen härvid ett ganska afgörande inflytande. Vägarnas
beskaffenhet under ogynsamma väderleksförhållanden samt förekomsten
å desamma af mer eller mindre branta backar kunna ock
föranleda, att anspann af två dragare användes utan att därför lasset
på åkdonet är tyngre än att detsamma kunnat med en dragare
framforslas. I vissa landsdelar användas hufvudsakligen tvåhjuliga
åkdon, hvilka mången gång kunna fresta vägarna lika mycket som
ett paråkdon. Utskottet har därför ansett, att i berörda hänseende
ingen skillnad bör göras emellan åkdon af ena eller andra slaget,

Lagutskottets Utlåtande N:o 63.

utan att lagförslagets minimimått af sju centimeter och maximimått
af tolf centimeter böra gälla såväl för enbets- som paråkdon. Inom
dessa gränser kan ju lokalmyndigbeten meddela de särskilda föreskrifter,
som af förhållandena i hvarje ort påkallas.

4 §•

Enligt denna paragraf skall i förordnande om hjulringars
bredd bestämmas viss dag för dess ikraftträdande; och må den dag
ej sättas tidigare än tre eller senare än fem år från det förordnandet
gafs. Af hänsyn till de kostnader, som måste vara förenade
med anbringande af nya hjulringar af föreskrifven bredd, anser
utskottet att den sålunda bestämda anståndstiden bör något utsträckas;
och bar utskottet därvid funnit lämpligt föreslå, att längsta
tiden bestämmes till sju år.

9 §•

I det inom jordbruksdepartementet först utarbetade lagförslaget
både för offentliggörande af förordnandet stadgats, att detsamma
skulle, så snart det vunnit laga kraft tillika med erinran
om påföljden för förseelse däremot, genom Konungens befallningshafvandes
försorg på statsverkets bekostnad införas i länskungörelserna
och i tidning för orten samt anslås på lämpliga ställen inom
länet, hvar jämte bestämts, att i den mån anledning därtill förekom
me, förordnandet jämväl skulle öfversändas till Konungens
befallningshafvande i angränsande län för att, på sätt nyss nämnts,
där offentliggöras.

Inom högsta domstolen uttalades härom den meningen, att
därest gifvet förordnande, sedan det vunnit laga kraft, blefve infördt
i länskungörelserna och uppläst från predikstolarna i kyrkorna
inom det län, förordnandet afsåge, därmed syntes hafva meddelats
sådan offentlighet åt förordnandet, som skäligen borde utgöra förutsättning
för att det skulle kunna tillämpas. I öfverensstämmelse
därmed bar vid lagförslagets omarbetande paragrafen erhållit sin
nuvarande lydelse. Utskottet anser dock att lagrummet enligt det
ursprunghga förslaget innebär större säkerhet för beredande af allmän
kännedom om det gifna förordnandet. Utskottet har därför i
sitt förslag upptagit de ursprungliga bestämmelserna med den olikheten,
att förordnandet ovillkorligen skall till Konungens befallningshafvande
i angränsande län öfversändas, men att det öfverlåtes åt

Lagutskottets Utlåtande N:o 63.

nämnda myndighet att afgöra, huruvida och i hvad mån förordnandet
skall offentliggöras inom länet.

Under åberopande af hvad sålunda anförts, hemställer
utskottet,

att Riksdagen måtte, under förklarande, att
Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition icke kunnat
i oförändradt skick godkännas, i anledning af
propositionen för sin del antaga följande:

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Lag

om bredden af hjulringar å arbetsåkdon på landet.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Där förhållandena inom något landstingsområde sådant påkalla,
äge Konungens befallningshafvande att, efter landstingets och de
väghållningsskyldiges hörande, förordna, att bredden af hjulringarna
å arbetsåkdon, som användes å allmän väg inom den till landstingsområdet
hörande landsbygd, icke må understiga visst mått.

Vid meddelande af sådant förordnande må undantag göras
för viss del af landstingsområdet eller för viss väg, där särskilda
omständigheter därtill föranleda.

2 §•

Med arbetsåkdon förstås i denna lag sådant åkdon på hjul,
som framföres medelst dragare och är afsedt uteslutande eller hufvudsakligen
för lasskörning.

3 §• 3 §.

Minsta bredden å hjulringar Minsta bredden å hjulringar
må för enbetsåkdon ej sättas under må ej sättas under sju eller öfver
sju eller öfver tio centimeter. För tolf centimeter,
paråkdon vare motsvarande mått
nio och tolf centimeter.

Lagutskottets Utlåtande No 63.

(Kungl. Maj ds förslag:)

4 §■

I förordnande skall bestämmas
viss dag för dess ikraftträdande;
och må den dag ej sättas tidigare
än tre eller senare än fem år från
det förordnandet gafs.

(Utskottets förslag:)

4 §.

I förordnande skall bestämmas
viss dag för dess ikraftträdande;
och må den dag ej sättas tidigare
än tre eller senare än sju år från
det förordnandet gafs.

5 §•

Öfver Konungens befallningshafvandes beslut i fråga, som i
denna lag afses, må klagan hos Konungen i vederbörande statsdepartement
föras i den ordning, som för ekonomimål i allmänhet
är stadgad.

6 §•

Förseelse mot förordnande enligt denna lag straffes med
böter från och med fem till och med ett hundra kronor.

Därest någon under tid, då han är ställd under tilltal för
sådan förseelse, densamma fortsätter, skall han för hvarje gång
stämning därför utfärdats och delgifvits fällas till de böter, som
för förseelsen äro stadgade.

7 §•

För förseelse, som med husbondes vetskap begås af hans
hustru, husfolk eller i hans arbete antagen person, ansvare husbonden
likasom vore förseelsen begången af honom själf.

8 §•

Böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla kronan.

Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas
enligt allmän strafflag.

9 §■

Förordnande enligt denna lag
skall, så snart det ~ vunnit laga
kraft, tillika med erinran om påföljden
för förseelse däremot,
genom Konungens befallnings -

9 §•

Förordnande enligt denna lag
skall, så snart det vunnit laga
kraft, tillika med erinran om påföljden
för förseelse däremot,
genom Konungens befallnings -

Lagutskottets Utlåtande N:o 63.

(Kungl. Maj ds förslag:)

hafvande» försorg införas i länskungörelserna
samt uppläsas i
landstingsområdets kyrkor.

(Utskottets förslag:)

hafvandes försorg på statsverkets
bekostnad införas i länskungörelserna
och i tidning för orten samt
anslås på lämpliga ställen inom länet.

Förordnandet skall jämväl öfversändas
till Konungens befallningshafvande
i angränsande län för att,
i den mån anledning därtill förekommer,
på sätt nyss är sagdt, där
offentliggöras.

Denna lag träder i kraft genast efter utfärdandet.
Stockholm den 13 maj 1907.

På lagutskottets vägnar:

C. A. SJÖCRONA.

Reservation:

af herr G. Andersson.

Herrar Hedenstierna och Jansson i Edsbäcken hafva begärt
få antecknadt, att de icke deltagit i detta ärendes behandling inom
utskottet.