Lagutskottets Utlåtande N:o 63 (Utlåtande 1899:LU63 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 63.

2V:o 03.

Ank. till Riksd. kansli den 5 maj 1899, kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändring i vissa
delar af lagen angående hemmansklyfning, egostyckning
och jordafsöndring samt om ändring af 6 § lagfartslagen.

Lagutskottet har till förberedande behandling mottagit två inom
Andra Kammaren af herr J. Johnsson väckta motioner, n:is 88 och 89,
hvilka åsyfta införande af ändrade bestämmelser om jordafsöndring.

Motionen n:o 88 är af följande lydelse:

»Kongl. förordningen angående jordafsöndring, sådan denna lyder
enligt lag af den 27 juni 1896, är icke egnad att underlätta öfverlåtelse
af smärre jordbrukslägenheter.

Sedan Riksdagen i skrifvelse den 14 maj 1891 anhållit, det Kongl.
Maj:t täcktes låta utreda, huruvida icke genom statsmagternas försorg
tillfälle kunde beredas obemedlade och mindre bemedlade att på lämpliga
vilkor bilda egna jordbruk, uppdrog Kongl. Maj:t genom beslut
den 25 september 1891 åt en komité att åvägabringa utredning i berörda
hänseende, dervid komitén skulle taga i öfvervägande, ej mindre
i hvilken mån och under hvilka vilkor upplåtelse af jord från kronans
domäner för befordrande af det af Riksdagen angifna syftemål kunde
eg a rum, än äfven huruvida berörda syftemål kunde genom ändring i
gällande lagstiftning befrämjas. Vid företagen undersökning, huru vida
i gällande lagstiftning funnes bestämmelser, hvilka kunde lägga hinder
Bih. till Riksd. Prof. 1899. 7 Sami. 40 Häft. (N:o 63.) 1

Lagutskottets Utlåtande N:o 63.

i vägen för bildande af smärre sjelfständiga jordbruk eller för mindre
bemedlade att å landet förvärfva egen bostad, ansåg komitén, att gällande
förordning angående hemmansklyfning och jordafsöndring af den
6 augusti 1881 icke till fullo motsvarade de anspråk, som med fog
kunde uppställas på en enkel, snabb och för de mindre bemedlade lätt
form för styckning af jord, samt afgaf i anledning häraf den 5 mars
1892 betänkande med förslag till lag angående egostyckning.

Betänkandet omfattade förslag att, med bibehållande af de för
jordstyckning faststälda formerna hemmansklyfning och jordafsöndring,
för hvilken sistnämnda dock skulle gälla några mindre, oväsentligare
afvikelser ifrån 1881 års förordning, tillika skulle i lagstiftningen införas
ett nytt institut, kalladt egostyckning, hvarigenom en fastighet skulle
kunna delas i lotter, med för hvarje lott på förhand till läge och gränser
bestämdt område, som derefter skulle åsättas särskildt mantal; och
skulle formerna dervid väsentligen skilja sig från dem, som gälde beträffande
hemmansklyfningen. Det, skäl, som komitén anförde för sitt
förslag i denna del, var hufvudsakligen, att då vid egostyckning icke
såsom vid hemmansklyfning vore fråga om att noggrant bestämma
hvarje lotts andel i hemmanets olika egoslag, utan det endast gälde
att för bestämda, å marken utlagda områden fixera skyldigheten att
utgöra vederbörlig del af grundskatter och öfriga hemmanet åliggande
utskylder och besvär, hade proceduren kunnat göras enklare och billigare
än för hemmansklyfningen. Äfven om i följd häraf någon gång
det åsätta mantalet icke komme att blifva ett fullt noggrant uttryck
för de olika delarnas förhållande till hvarandra, borde deråt ej tillmätas
synnerligt stor betydelse, då mantalet såsom skattegrund numera spelade
en så väsentligen inskränkt roll, i det de enligt denna grund förut
utgående skatter och besvär under de senaste åren antingen redan
minskats eller blifvit bestämda att utgöras efter annan grund, och skäl
förelåge för det antagandet, att utvecklingen af våra jordbeskattningsförhållanden
äfven fortfarande komme att gå i enahanda rigtning. Förutom
enkelhet och billighet ansågs det nya jordstyckningsförslaget ega
praktiska fördelar jemväl i åtskilliga andra afseenden. Det läge nemligen
i sakens natur, att en försäljning af jord från ett hemman i många
fall underlättades, när köparen vid aftalets ingående finge för sig bestämdt
det jordområde, han förvärfvade, och icke utsattes för den med
hemmansklyfning i detta hänseende förknippade ovisshet och risk.

Dessa af komitén uttalade grundsatser hafva jemväl i Kong].
Maj:ts proposition till 1896 års Riksdag vunnit tillämpning, så vidt angår
lag angående egostyckning, enär enligt sistnämnda lag det tillkommer

Lagutskottets Utlåtande N:o 63.

egare af hemman, som får styckas, att, med iakttagande af att skiftena
blifva reguliera och skiluadslinierna till afhägnad beqväma, bestämma
de särskilda hemmansdelarnas områden.

Men egostyckning är tillåten allenast å hemman, hvilket antingen
icke legat i samfällighet med annat hemman eller ock blifvit ur samfällighet
utbrutet genom sådan delning, att hemmanets egor icke må
utan egarens samtycke med annan mark intagas i skifte. Egostyckningslagen
är med ett ord i allmänhet ej tillämplig vid upplåtelse af
jord från hemman, som icke undergått laga skifte.

Alla de fördelar, som af komitén anförts till förmån för egostyckningslageu,
der fråga är om upplåtelse af jord från hemman, som
undergått laga skifte och hvaröfver karta finnes att tillgå, kunna med
lika fog anföras till förmån för jordafsöndring, då fråga är om hemman,
som ej undergått sådant skifte, och dervid sistnämnda form för jordupplåtelse
utan hämmande band bör tidsenligt få utvecklas.

Enligt stadgandet i första kapitlet jordabalken har det varit egare
af hemman, före tillkomsten af ifrågavarande lag af den 27 juni 1896,
obetaget, att vid försäljning deraf antingen undantaga eller till särskild
köpare med full eganderätt försälja sådana egor och områden, som
hemmanet särskildt häfdade, utan att en köpare af hemmanet och dén
öfriga marken äfventyrade att derigenom blifva betungad med laga
skifte, enär egaren till lägenheten genom denna häfd ansåges ega stadgadt
område.

Enligt 21 § af nu gällande lag angående jordafsöndring, är det
emellertid ej tillåtet att, utan Konungens befallningshafvandes tillstånd,
från hemman för alltid afsöndra mark, som ensam eller tillsammans
med hvad redan kan vara från samma hemman afsöndradt, utgör mera
än eu femtedel af dess egoområde; och då Konungens befallningshafvande,
åtminstone i vissa län, i allmänhet vägra sitt bifall till afsöndringar
af större omfattning, återstår för hemmansegaren endast valet antingen
att inskränka det från försäljning afsedda undantaget till en obetydlighet,
särskildt der afsöndring från hemmanet förut egt rum, eller ock
bekosta laga skifte, på det att lagen angående egostyckning derå må vinna
tillämpning, hvilket skifte, der afverkningsrätten till skogsmarken för
längre tid är upplåten och någon afkastning derifrån ej är att tillgå,
kan medtaga hemmansegarens alla tillgångar.

Anledningen, hvarför så restriktiva bestämmelser skola gälla för
jordafsöndring, är svår att förstå. Icke kan det vara önskan att, söka
bibehålla den i skiftesstadgan uttalade princip, att delar af hemman bör
tilläggas blandning af bättre och sämre jord, ty denna i och för sig

Lagutskottets Utlåtande N:o 63.

beaktansvärda grundsats är i egostyckningslagen helt och hållet öfvergifven.
Förklaringen torde delvis kunna sökas i bristande kännedom
om de olika förhållanden, som i skilda orter äro rådande och kräfva
särskilda och praktiska jordafsöndringslagstiftningar.

Vill man söka främja, att åtminstone några lägenheter i skogsbygderna
skola såsom ett minne efter sjelfständig jordegareklass bibehållas
och ej öfvergå i bolags ego, så böra enkla och lätta jordafsöndringsformer
införas.

Att Konungens befallningshafvande skall hafva sig ålagdt att
pröfva afsöndringarnas storlek samt att de i öfrigt äro med lag förenliga,
har visat sig medföra stora olägenheter. Utom det att denna
pröfningsprocedur ådrager jordegaren ökade utgifter, medför den en
tidsutdrägt, som kan medföra stora olägenheter, enär köparen, sedan
kostnader nedlagts å lägenheten, kan få ansökningen till sist afslagen,
äfven der denna omfattar ett helt ringa område, nemligen då det befinnes,
enligt hvad här ofvan är antydt, att afsöndring från hemmanet
förut egt rum. Köparen, der denne, såsom oftast är fallet, hör till de
mindre bemedlades klass, känner dervid helt naturligt, vid eu jemförelse
emellan statsmagternas uttalade önskan att främja tillkomsten
af mindre jordbruk och den prosaiska verkligheten, en bitter missräkning,
som för många omintetgjort hoppet att skaffa sig en egen torfva.

Någon pröfning angående afsöndringens storlek torde icke vid
lagfartens beviljande vara erforderlig, då något giltigt skäl icke lärer
kunna anföras för bibehållande af en lagstifning, som ställer det ena
hemmanet i en undantagsställning beträffande rätten till jordupplåtelse
i förhållande till ett annat. Då vid tillämpning af lagen angående egostyckning
det beror på egaren att bestämma de olika lotternas omfattning,
bör, i full konseqvens härmed, jemväl från hemman, som ej
undergått laga skifte, och hvarå sistnämnda lag ej är tillämplig, upplåtelse
af större eller mindre område, der detta befinnes medföra fördel,
vara tillåten.

Den granskning, som kan befinnas erforderlig för öfvervakande,
att afhandling angående afsöndring är förenlig med de bestämmelser,
som innefattas i 21 §, sådan denna här nedan blifvit af mig föreslagen,
kan med minsta kostnad, i enlighet med hvad lagutskottet vid 1896
års riksdag — i utlåtande n:o 72 — jemväl anfört, ske af vederbörande
underrätt, som väl är i stånd att vid lagfartsärendets handläggning
egna afsöndringens beskaffenhet den pröfning, som kan befinnas
erforderlig.

Lagutskottets Utlåtande N:o 63.

Då de hufvudsakligaste från jordbruket utgående skatter, såväl
till stat som kommun, numera utgöras efter andra grunder än mantalet,
bör det kunna öfverlemnas till jordegarne sjelfva att vid försäljning
af jord bedöma, huru vida de grunder, som gälla för hemmansklyfning
eller jordafsöndring, dervid böra tillämpas; och, der försäljning eger rum
i enlighet med sistnämnda bestämmelser, må det stå vederbörande,
som saken rörer, fritt att, om och då de så önska, få mantalet fördeladt
emellan stamhemmanet och lägenheten.

Derest omfattningen af den afsöndrade lägenheten skall vara bestämmande
för rättighet att påyrka mantalets fördelning, så kan det
ifrågasättas, huru vida icke denna rätt bort utsträckas till lägenheter
omfattande en åttondedel af hemmanets areal. Men då olika meningar
i detta hänseende kunna göra sig gällande, har jag stannat vid den
i 1881 års jordafsöndringsförordning upptagna egorymd samt föreslagit,
att lägenheter, omfattande en femtedel af hemmanets areal och deröfver,
böra, då yrkande derom framställes, åsättas mantal.

Den ändrade lydelse af 6 § i kongl. förordningen angående lagfart
å fång till fast egendom den 16 juni 1875, som denna erhållit i
lag af den 27 juni 1896, har befunnits utgöra ett hinder för vinnande
af lagfart jemväl å delar af hemman med åsatt mantal. Förevarande
lagrum tyder: »Har egare af hemman till annan upplåtit del deraf, med
viss till gränserna bestämd egovidd att såsom hemmansdel egas, må
lagfart å sådan upplåtelse ej beviljas, förr än egostyckning å hemmanet
blifvit faststäld.»

Vid upplåtelse af andel af hemman med visst skattetal söka i
allmänhet säljare och köpare att, till förebyggande af tvister vid en
eventuel hemmansklyfning, öfverenskomma om hemmansdelarnes lägen,
hvilken öfverenskommelse icke kan vara annat än till såväl säljares
och köpares som det allmännas fördel. Lagfart å sådant köp blifver
emellertid på grund af omförmälda lagrum afslagen under förklarande,
att egostyckning å hemmanet först bör verkställas. Afslaget gäller
äfven de fall, der säljare och köpare afsett, att andelen skulle från
hemmanet söndras, äfvensom med afseende å hemman, hvarå egostyckning
icke är tillåten. Ett stort antal lagfarter har af denna anledning
afslagits eller förklarats hvilande, och köparen har ingen utsigt
att derå kunna erhålla lagfart.

Jag har, i afsigt att undanrödja detta missförhållande, tagit mig
friheten att i särskild motion föreslå sådan ändring i nämnda lagrum,
att bestämmelsen endast må omfatta sådana upplåtelser, deruti säljare
och köpare särskildt, aftal åt, att grunderna i egostyckningslagen böra

Lagutskottets Utlåtande N:o 63.

tillämpas, hvarjemte den ändring i paragrafens fjerde punkt föreslagits,
att namn och nummer skola åsättas afsöndringen vid lagfartens beviljande.

På grund af det anförda får jag vördsamt hemställa, att Riksdagen
för sin del måtte besluta, att §§ 20, 21, 22, 28 och 29 i lag
angående hemmansklyfning, egostyckning och jordafsöndring den 27
juni 1896 skola erhålla följande förändrade lydelse:

20 §.

1 mom. Egare af hemman, hvilket får klyfvas, hafve rätt att af
hemmanets egovälde för alltid eller på viss tid afsöndra jord i en eller
flera delar, dock, i fråga om upplåtelse på viss tid, med iakttagande af
hvad angående tiden för nyttjanderättsaftals bestånd är i lag stadgadt.

2 mom. Afsöndring från de under stadgad åborätt upplåtna hemman
vare jemväl tillåten, dock ej med annan rätt, än författningarna
för besittningen af stamhemmanet föreskrifva.

3 mom. Afsöndring från jord af fideikommissegenskap må icke
annorlunda gälla, än så vidt med lag och fideikommissbref öfverensstämmer.

4 mom. Afsöndring må icke ske (se nuvarande 5 mom.) i skog
och mark.

21 §.

Afhandling rörande jordafsöndring för alltid skall innehålla så
noggrann beskrifning å den afsöndrade jordens storlek, läge och gränser,
att någon osäkerhet derom ej kan uppstå.

22 §.

1 mom. År åf jord, som till afsöndring tillåten är, större andel
än som svarar mot en femtedel af hemmanets egovidd för alltid afsöndrad,
och vill hemmanets eller lägenhetens egare, att mantal och
ränta må lägenheten åsättas, hafve dertill rätt.

2 mom. 1 sådant fall skall å afsöndringen mantal bestämmas och
detsamma från stamhemmanets mantal afräknas.

3 mom. Förslag hänitinnan bör, efter derom hos Konungens befallningshafvande
gjord anmälan, upprättas af landtmätare och gode män,
med ledning af stamhemmanets och den afsöndrade delens kända innehåll
i fullgod jord, och varde området å karta utmärkt.

Lagutskottets Utlåtande N:o 63.

4. mom. I fråga om förrättningens afsilande och utlemnande
af handlingar samt angående pröfning och fastställelse deraf, lände till
efterrättelse i tillämpliga delar hvad i 19 § om egostyckning är stadgadt.

28 §.

Tvister angående afsöndring af lägenhet ■**—--angående dylika

afsöndringar från frälse- och skattehemman.

29 §.

Hvad i denna lag är stadgadt--— af lägenhetens allmänna

utskylder och besvär.

I fråga om jordafsöndring skall hvad om hemman är sagdt, jemväl
tillämpas å för alltid afsöndrad lägenhet.»

I motionen n:o 89 hemställer herr Johnsson under åberopande af
de skäl, som blifvit af honom i motionen n:o 88 anförda,

att Riksdagen för sin del beslutar, att 6 § kongl. förordningen
angående lagfart och fång till fast egendom den 16 juni 1895, sådan
denna § lyder enligt lag den 27 juni 1896, må erhålla följande förändrade
lydelse:

6 §•

År lagfart sökt på grund af testamente, dom eller annan handling,
som ej vunnit laga kraft, ma ansökningen icke bifallas förr än det visas,
att handlingen blifvit ståndande.

Har egare af hemman såsom egostyckning upplåtit del deraf, må
lagfart å sådan upplåtelse ej beviljas förr än egostyckningen blifvit
faststäld.

Lag samma vare beträffande sådan upplåtelse, som afser egostyckning
från lägenhet, hvilken ej tillkommit genom afsöndring.

Lagfart å upplåtelse, hvarigenom jord eller annat från hemman
afsöndrats, må ej beviljas, der upplåtelsen ej är med lag öfverensstämmande;
skolande vid lagfarts beviljande namn och nummer genom domstolens
försorg afsöndringen åsättas.

8 Lagutskottets Utlåtande N:o 63.

De förslag till ändringar i lagen angående hemmansklyfning, egostyckning
och jordafsöndring, hvilka motionären bragt å bane, innebära
i hufvudsak ej några nya uppslag i fråga om jordafsöndringsinstitutets
ordnande. Förslaget, att jordafsöndring för alltid skall utan pröfning
af Konungens befallningshafvande få ske till huru stor del af hemmans
egovidd som helst, var föremål för uppmärksamhet och grundlig pröfning
under förarbetena till nu gällande lagstiftning på detta område,
och enahanda var förhållandet med den nu väckta frågan om upphäfvande
af föreskriften, att för dylik afsöndring erfordras Konungens befallningshafvandes
fastställelse å afhandlingen.

Att de förslag i dessa rigtningar, hvilka sålunda förut varit under
behandling, icke vunnit bifall, har, enligt hvad med visshet torde kunna
påstås, icke berott på något underskattande vare sig af önskvärdheten
att så långt som möjligt tillmötesgå allmänhetens kraf på frihet, enkelhet
och billighet i jordstyökningsförfarandet eller af den betydelse,
större eller mindre, i sådant afseende, som dessa förslag kunna ega.
Men med hänsyn till den synnerliga vigt, som ligger derpå, att ordning
och reda är rådande i jordeganderättsförhållandena, samt att tryggheten
för fullgörandet af de allmänna bördor, som ännu utgå efter mantalet,
ej må genom allt för stor frihet i fråga om jordafsöndringar äfventyras,
tiar man ansett försigtigheten kräfva att icke biträda förslagen.

Utskottet anser de betänkligheter, som sålunda föranledt förslagens
afvisande, allt fortfarande hafva fog för sig; och hvilken åsigt
man härutinnan månde hysa, torde vara obestridligt, att efter den tid,
då vår nu gällande lagstiftning på detta område antogs, sådana förändrade
förhållanden ej inträdt, att giltigheten af de uttalade betänkligheterna
i någon mån förringats.

Så ny som ifrågavarande lag ännu är, lär det dessutom vara för
tidigt att afgöra, huru densamma verkar, och möjligheten torde visst
icke vara utesluten, att de olägenheter, man väntar sig af vissa bestämmelser
i lagen, skola befinnas öfverdrifna, samt att det ändamål, för
hvilket lagen tillkom, skall visa sig vara i hufvudsak vunnet genom
densamma, sådan den för närvarande föreligger.

Att under sådana förhållanden redan nu vidtaga väsentliga förändringar
i denna lag kan utskottet icke tillstyrka.

De förändringar i särskilda §§ af lagen angående hemmansklyfning,
egostyckning och jordafsöndring, hvilka motionären ifrågasatt,
liksom ock den ändring i lagfartslagen, hvarom han i motionen n:o 89
hemstält, äro uttryck för eller konseqvenser af de förslag, om hvilka

Lagutskottets Utlåtande N:o 63.

utskottet ofvan yttrat sig, samt. erfordra alltså icke hvar för sig- någon
särskild behandling.

På grund af det anförda hemställer utskottet:

l:o) att motionen n:o 88 icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda;

2:o) att motionen n:o 89 ej heller må af Riksdagen
bifallas.

I samband med herr J. Johnssons motioner har utskottet iill behandling
förehaft två af herr D. Persson i Tällberg inom Andra Kammaren
afgifna och till lagutskottet hänvisade motioner, n:is 116 och 117.

Motionen n:o 116 är af följande lydelse:

»I lagen om hemmansklyfning, egostyckning och jordafsöndring
den 27 juni 1896 stadgas bland annat i 2 § rörande egostyckning följande:
»Sådan egostyckning vare dock tillåten allenast å hemman, hvilket
antingen icke legat i samfällighet med annat hemman eller ock blifvit.
ur^ samfällighet utbrutet genom sådan delning, att hemmanets egor icke
må utan egarens samtycke med annan mark intagas i skifte i annat
fall, än som omförmäles i 3 § 3 mom. af skiftesstadgan». Och 21 §
samma lag rörande jordafsöndring har följande lydelse: »Afhandling
rörande jordafsöndring för alltid, hvilken handling skall innehålla så
noggrann beskrifning å den afsöndrade jordens storlek, läge och gränser,
att, någon osäkerhet derom ej kan uppstå, skall ingifvas till Konungens
befallningshafvande, som har att, derest afhandlingeu såväl med hänsyn
till afsöndringens storlek som ock i öfriga afseenden är med denna lag
öfverensstämmande, meddela fastställelse å afsöndringen samt åsätta
lägenheten nytt namn och nummer.

Innan ärendet af Konungens befallningshafvande afgöres, må, der
så nödigt finnes, yttrande af landtmätare inhemtas.»

Beträffande frågan om rätt till egostyckning enligt beröida lagkan
man säga, att i allmänhet sådan får ske endast rörande sådana hemman,
som undergått laga skifte, hvadan de hemman, hvilka undergått
allenast så kalladt storskifte, icke få åtnjuta förmånen af rätt till styckning.

Att berörde lag det oaktadt skall komma att främja ett af de ändamål,
hvarför densamma hufvudsakligen tillkommit, nemligen beredande
Bih. till Biksd. Prat. 1393. 7 Sami. 40 Häft. 2

Lagutskottets Utlåtande N:o 63.

af lättnad för mindre bemedlade att bilda egna hem med tillhörande
jordbruk, det är jag villig att erkänna. Och om denna lag icke hade
någon annan uppgift att fylla, så vore emot densamma ej så mycket
att anmärka. Mep med anledning af de säregna förhållanden, som äro
rådande i Dalarne rörande jordbruksfastigheterna, så är lagen i fråga,
sådan den nu är, icke allenast betydelselös, utan i vissa afseenden rent
af hinderlig och skadlig.

Jag vill ingalunda framställa något klander emot de personer och
myndigheter, som förberedt nämnda lagförslag; men om man granskar
såväl komiterades som de inom vederbörande departement utarbetade
lagförslag, liksom ock myndigheternas deröfver afgifna yttranden, så finner
man, att icke sådan hänsyn tagits till de i Kopparbergs län rådande
säregna förhållanden som önskligt hade varit.

Ty inom en stor del af Kopparbergs län har nemligen sedan många
år tillbaka, genom en långt drifven hemmansklyfning, en sådan styckning
af jorden egt rum, att ett rationel jordbruk derstädes är nästan
omöjligt.

På senare tiden har dock allmogen kommit till insigt om det skadliga
och för jordens rätta bruk menliga i ett sådant styckningssystem,
hvarför man börjat att återköpa och inköpa sådana jordlägenheter eller
rättare jordbitar, som ligga intill de stycken man förut har, för att på
sådant sätt sammanföra sina jordbitar, så vidt möjligt är och lokala förhållanden
det medgifva; och det är just i detta afseende som egostycknings-
och afsöndringslagen hos oss i Kopparbergs län får en helt annan
uppgift att fylla än på de flesta andra ställen.

Huru besynnerligt det än kan förefalla mången, så ställer sig dock
saken i verkligheten så, att vi inom Kopparbergs län behöfva få rätt
att tillämpa egostyckningslagen för att få hemmansdelarne eller kanske
rättare brukningsdelarne större ock bättre sammanförda än hvad de
förut äro.

De flesta socknar i Kopparbergs län hafva undergått endast storskifte,
och egostyckningslagen får således der icke tillämpas, hvadan
stora svårigheter möta för att af och till hvarandra köpa och sälja jord.

Häremot kan visserligen den invändningen göras, att man blott
har att tillämpa den genom samma lag fullständigt frigifna rätt till
hemmansklyfning, och att sålunda intet hinder möter att på samma sätt
som hittills köpa och sälja huru litet jordområde som helst. En sådan
invändning kan vara teoretiskt rigtig, men i praktiken stöter man dock
på dels den svårigheten, att vid en fastighetstr an saktion enligt lagen om
hemmansklyfning måste äfven den till inegojorden hörande skogsmark

Lagutskottets Utlåtande N:o 63.

ingå, dervid det ofta händer, att den, som har eu från sig aflägsen men
intill eu annan persons egendom gränsande inega, som han gerna skulle
vilja sälja, men den till samma ega hörande eller åbelöpande skog har
han sparat och vill för den skull icke afyttra deusamma till något pris,
och hvilken skog den andre åter icke anser sig hafva råd att köpa;
och dels kan köparen till en enligt lagen om hemmansklyfning förvärfvad
fastighet icke vara förvissad om att vid ett eventuelt blifvande laga
skifte få behålla hvad han på sådant sätt förvärfvat.

Det är således en afsevärd skilnad i besittningsrättens betryggande,
om fastigheten är förvärfvad efter den ena eller den andra arten
af dessa lagar: egostyckning eller hemmansklyfning.

Rörande åter hvad som i samma lag stadgas om jordafsöndring,
så är dermed förenad en procedur, som, enligt min uppfattning, förorsakar
både onödig tidsutdrägt och afsevärda kostnader. Jag åsyftar
stadgandet i 21 §, att Konungens befallningshafvande skall pröfva och
fastställa afsöndring, innan lagfart får meddelas.

Att det funnits en stark opinion för borttagande af berörda bestämmelse
framgår bäst deraf, att lagutskottet vid 1896 års riksdag ur
sitt förslag uteslöt ifrågavarande bestämmelse och motiverade dervid
sin åtgärd på följande sätt: »Ur förslaget angående jordafsöndring har
utskottet uteslutit bestämmelsen om afsöndringens fastställande af Konungens
befallningshafvande, och detta i syfte att minska kostnaderna
för jordafsöndring, helst utskottet håller före, att vederbörande underrätt
väl är i stånd att vid lagfartsärendets handläggning egna afsöndringens
beskaffenhet den pröfning, som kan finnas erforderlig.»

Då förslaget den 7 maj samma år företogs till behandling i Riksdagen,
godkände Andra Kammaren utan votering lagutskottets förslag;
men Första “Kammaren deremot antog Kong!. Maj:ts förslag, hvadan
frågan sedan hänvisades till lagutskottet för sammanjemkning, dervid
lagutskottet frångick sin förut intagna ståndpunkt och hemstälde om
bifall till det af Första Kammaren fattade beslut.

När ärendet sedan den 13 maj åter förekom till behandling i Andra
Kammaren, uppstod dervid en liflig debatt, och förslaget antogs med
endast eu rösts majoritet, eller med 74 röster mot 73.

Häraf finner man, att åsigterna redan vid lagens antagande voro
mycket delade rörande lämpligheten af omförmälda stadgande.

Att lagen rörande såväl egostyckning som jordafsöndring icke är
lämplig för större delen af Kopparbergs län, har jag redan sökt att
bevisa. Och med hänsyn till de i nämnda län rådande säregna jord -

Lagutskottets Utlåtande N;o 63.

förhållanden har man vid lagstiftningen långt före det nya institutet,
egostyckningens införande, fästat vederbörligt afseende.

Så till exempel när kongl. förordningen den 19 december 1827
rörande hemmansklyfning och jordafsöndring utfärdades, förklarades, att
densamma ej skulle tillämpas i Stora Kopparbergs län. När denna förordning
sedermera upphäfdes genom kongl. förordningen den 6 augusti
1864 om hemmansklyfning och jordafsöndring, förklarades på samma
gång, att icke heller den skulle tillämpas i Stora Kopparbergs län.

Häraf torde framgå, att mina anmärkningar emot 1896 års lag i
ämnet äro motiverade af faktiska förhållanden, som råda inom den ort
jag representerar.

Och som ytterligare stöd för min åsigt och till bevis för att ett
trängande behof föreligger till att få en ändring i omförmälda lagstadganden,
tager jag mig friheten åberopa en till Konungen ingifven
underdånig anhållan om speciallagstiftning för Kopparbergs län i omförmälda
ämne, hvilken anhållan är daterad Dalarne i september 1897
och undertecknad af domhafvandena herrar Emil Königsfeldt, H. Claeson,
Fab. V. von Koch och Th. af Callerholm samt förste landtmätaren i
länet herr C. O. Widmark; och är nämnda anhållan, med uteslutande
af ingressen, af följande lydelse: »God anledning förefinnes nog att
hoppas, att de beräknade fördelarne af den nya lagstiftningen för riket
i allmänhet komma att blifva verkliga, men för största delen af Kopparbergs
län blir förhållandet alldeles motsatt. Der får till följd af nya
lagens bestämmelser icke egostyckningsförfarandet användas, i dervarande
små förhållanden skall förbudet mot lagfart å jordafsöndring,
förr än fastställelse af afsöndringen skett, verka afskräckande genom
de dermed förenade formaliteter och kostnader samt risken af afslag
på grund deraf att mera än en femtedel af den i detta afseende mycket
betydelselösa arealen förut afsöndrats, der kommer förty lagen att verka
såsom en menlig hämsko på det fria ordnandet af jordförhållandena,
hvilket är desto mera tryckande, som behofvet af lättnader derutinnan
för visso är större der än för riket i allmänhet, och befolkningen der
sedan lång tid tillbaka fått, sig till gagn och trefnad, vänja sig med ett
sådant, af förhållandenas bjudande magt framkalladt fritt ordnande.

Huru hämmande af utvecklingen såväl i fråga om jordbruk som
skogsskötsel inom länet de genom den nya lagstiftningen lagda hinder
för ett fritt ordnande af förhållandena skola verka, torde ej vara svårt
att inse.

Hemmansklyfningen, alldeles lenmad fri i nya lagen, skulle hädan -

Lagutskottets Utlåtande N:o 63.

efter vara nästan enda medlet, då man ville för all framtid förvärfva
eganderätt till mark från hemman i norra och östra Dalarne, inen då
blefve man ock nödsakad att taga andel i såväl in- som afrösningsjord
efter sin lott i hemmanet och förty, om man ville förvärfva en inega
eller odlingslägenhet, tillhörande inrösningsjorden, blefve man tvungen
belasta sig med afrösningsjord, som man ej behöfde eller åstundade
och som kanske säljaren ej utan en betydande prishöjning ville afyttra,
äfvensom tvärtom, i fall man ville åtkomma ett skogskifte, man skulle
vara tvungen på samma gång köpa inegor, hvilka egde vida högre värde
för säljaren än för köparen, och skulle således i båda fallen ens behof
af jordförvärf betydligen försvåras, göras besvärligt och fördyras.

Att nya lagen medför dessa svårigheter för en stor del af Kopparbergs
län, bär sin förnämsta grund deri, att enligt 2 § i lagen om
egostyckning sådan endast tillätes från hemman, som undergått laga
skifte eller äro enstaka, och att rörande laga skiften i Kopparbergs län
gälla undantagsstadganden, som göra, att man svårligen kan tänka sig
laga skiften derstädes komma att i anmärkningsvärd mån ske. Det
fordras nemligen enligt dessa undantagslagar för erhållande af laga skifte
ej allenast att förrättningsmännen skola förklara, att sökt laga skifte
medför mot kostnaderna svarande fördelar, utan ock enkel pluralitet
derför bland delegarne, under det deremot två tredjedels pluralitet för
laga skifte framkallar sådant öfver hela skifteslaget, äfven der skiftet
är öfverflödigt, och på detta sätt blifva äfven de genom storskiftet
enskiftade hemmanen pligtiga i skifte ingå. Ån större villrådighet
uppstår för bedömande, om ett hemman i Kopparbergs län kan komma
att ingå i laga skifte eller ej, derigenom att man ej med visshet kan
säga omfånget af ett skifte inom det länet, då skäl finnas såväl derför,
att skifteslaget omfattar hvad vid storskiftet utgjort ett skifteslag,
socknen, som för att skifteslaget skall inskränkas till hvarje vid storskiftet
utbruten by.

Dessa undantagsstadganden hafva sin tillämplighet på de stora
trakter af Kopparbergs län, der storskiften antingen på statens bekostnad
helt och hållet eller med dess understöd blifvit, verkstälda, och, så
länge dessa undantagslagar bibehållas, kan man, som redan blifvit sagd!,
ej vänta, att laga skiften derstädes annat än undantagsvis komma till
utförande, på samma gång man ej kan med visshet påstå, att inskiftade
hemman skola vara fria från att ingå i laga skifte. Tillämpning af
egostyckningsförfarandet synes sålunda ej ens lagligen kunna ske å enstaka
hemman, som ej blifvit genom laga skiften utbrutna.

14 Lagutskottets Utlåtande N:o 63.

För att emellertid i fråga om egoförvärf Kopparbergs län ej må
blifva mera vanlottad!, än riket i öfrigt, lär vara nödigt, att undantagslagar
äfven i fråga om egostyckning och jordafsöndring utfärdas för
denna landsdel, hvilket- synes desto naturligare, som i dessa hänseenden
utfärdade lagar stödja sig på gällande skiftesstadga.

Detta samband emellan skiftes- och jordafsöndringsförlattningarne
gör det fullt berättigad! att fordra, att den ort, som eger undantagslag
i det ena afseendet, äfven erhåller sådan i det andra.

Det första, som erfordras såsom undantag för Kopparbergs län,
i hvad angår jordupplåtelse från hemman, är, att derstädes egostyckning
får ega rum äfven från hemman, som fått sitt egoområde genom
storskifte bestämdt.

Att ett sådant hufvudstadgande i särskild jordafsöndringslag för
ofta nämnda län mycket väl kan införas och kommer att utgöra eu
naturlig utveckling af de genom undantagslagar uppkomna säregna föihållanden
derstädes, torde framgå af följande beskrifning öfver de storskiften
i det länet, som af storskiftes- och afvittringsverket derstädes

blifvit verkstälda. _

Dessa skiften hafva skett sockenvis, i Stora Tima dock särskilt,
för stora sockendelar, och äro af två olika slag, de som blifvit verkstälda
före år 1859 och de, som egt rum efter denna tid. Båda hafva
det gemensamma, att inegorna fullständigt delats man och man emellan
eller åt hvarje hemman och hemruansdel, men skogsmarken endast byvis.
Vid båda slagen har hvarje hemmans egovälde blifvit på det allra
nogaste bestämdt, hvad inegorna angår så till läge och gränser som
areal och uppskattning, men för skogsmarken endast i andelar af bysamfälligheter,
hvilka andelars storlek i jemförelse med grannarnes andelar
och hela byalagets uppskattade skogstillgång fullt exakt angifves
genom uppskattningssummor, hvilka så för åboandelarne som för byn
blifvit bestämda efter den åbo och by tilldelade uppskattade inegojorden.
Mantal, befintligt äfven i Dalarne på 1600-talet, har derefter
till följd af den långt drifna hemmansklyfningen alldeles bortfallit och
kan numera ej fås reda på annat än för hela socknen samt kronohemman,
hvilka nästan uteslutande utgöras af nuvarande eller forna
boställen. Hvad som deremot i dessa nejder angifver hemmans och
hemmansdelars relativa storlek och derför enbart begagnas vid taxering
och dylikt, är den hemmanen vid storskiftet tilldelade uppskattade
inegojord, hvilken ock legat till grund för skogsdelningen. Denna
uppskattade inegotillgång utvisar, då densamma finnes utförd i 1000-delar af kappland, på ett minutiöst sätt hemmans eller hemmansdels

Lagutskottets Utlåtande N:o 63.

storlek. Ofta begagnas ej tunnland och kappland, utan uppskattningssummor
enligt ett äldre sorts ytmått, spannland, snesland och handland,
hvarvid ej sällan allt nedreducerats till bandland, som i dagligt
tal kallas grader. Då hemmansmåtten äro i storskifteshandlingarne angifna
till åttioudedelar af handlandet, graden, och ett handland motsvarar
36 qvadratalnar, finner man, hvilket ytterligt noggrant, mått
för hemmans storlek här nyttjas, ett mått, som för den allra minsta
jordlägenhet kan användas samt rigtigt och noggrant bestämma äfven
sådan lägenhets förhållande till såväl socknar som hela hemman. Om
tunnland och kappland eller bandland användes, är likgiltigt, ty båda
afse samma sak eller de uppskattade inegorna.

Byskogarne äro vanligen efter storskiftets slut åbovis fördelade,
hvarvid i afseende å fastställelse högst olika grundsatser blifvit följda,
enär sådana förrättningar dels erhållit fastställelse å egodelningsrätt
såsom laga skiften, dels af Kongl. Maj:ts befallningshafvande eller
egodelningsrättsordförande förklarats vara under lemnad besvärstid icke
öfverklagade, hvarom bevis då tecknats å tillhörande kartor, hvarjemte
äfven ofta, med tillämpning af 94 § i kongl. skiftesstadgan, intet i
fastställelse väg blifvit vid förrättningar af denna art åtgjordt. Detta
vacklande vid behandling af skogsåbodelningar kommer ock säkerligen
att förorsaka, om ej undantagslag rörande jordupplåtelse erhålles för
Kopparbergs län, att behandlingen af frågan angående egostyckning å
mark, som tillhör skogsområde, hvarå faststäldt laga skifte finnes, blir
osäker och vacklande.

Detta är gemensamt för de båda slagen af storskiften, bekostade
och understödda af staten. Skilnaden emellan före 1859 och efter detta
år verkstälda storskiften är dock ganska stor.

Vid dem före 1859 egde ej skiftesförrättaren att föreskrifva utflyttning
af hemman och lägenheter, utan var tvungen att utlägga
egorna efter bostaden oeh, då Dalahemmanen voro sammanbyggda i
mycket stora byar, blef en naturlig följd deraf, att till hvarje hemmanslott
måste utläggas en mängd inegoskiften, somliga, synnerligast fäbodegor
och ängslotter, på flera mils afstånd från gården och gårdsskiftet.
Kostnaden för brukningen af dessa aflägsna egor öfverstiger i allmänhet
vida afkastningens värde, och en klokt beräknande person har då
ej annat val än att antingen för billigt pris afyttra dem till någon, för
hvilken de äro beqvämt belägna, eller ock låta dem ligga obrukade
och således ej ens lemna medel till de egarne vidlådande utskylder.

Den förra åtgärden torde böra befrämjas och den senare förebyggas,
men härtill fordras åtminstone den negativa medverkan af

Lagutskottets Utlåtande N:o 63.

lagstiftningen, att den ej genom förbud och stränga formaliteter ställer
sig hindrande i vägen för dylika köpeaftal.

År 1859 utkom ett nådigt bref, huru storskiftena i Kopparbergs
län skulle försiggå, och deruti förekomma två vigtiga bestämmelser,
den ena, att utflyttningar skulle vid storskiftena ske och understöd till
desamma af statsmedel lemnas, och den andra, att vid storskiftena
kongl. skiftessiadgan skulle i tillämpliga delar lända till efterrättelse.
Goda följder häraf visa sig tydligt derutinnan, att egoutdelningen vid
storskiftena efter 1859 rättvisligen kunnat ske i ett fåtal inegoskiften
och förty hemmansegorna så sammanföras, att dessa yngre storskiften
kunna sägas endast till namnet vara skorskiften, men till gagnet laga
skiften, och det lider intet tvifvel, att dessa senare storskiften i Kopparbergs
län äro verkstälda vida bättre och i större öfverensstämmelse
med kongl. skiftesstadgans föreskrifter än en mängd laga skiften i andra
delar af riket under 1830- och 1840-taleu, då motståndet mot bestämmelserna
i skiftesstadgan mångenstädes var så stort, att landtmätare
undveko att följdrigtigt tillämpa detsamma.

Det sagda torde vara tillräckligt att ådagalägga, det storskiftena
inom Kopparbergs län äro så beskaffade, att derstädes hemman, som
undergått storskifte, må blifva föremål för egostyckning, och redan
genom tillåtelsen att göra egoskiften från storskiftade hemman är ett
stort steg taget till gagn för länets inbyggare, men åtskilligt derutöfver
torde ock böra föreskrifvas.

Det reducerade jordtalet, såsom i dagligt tal inegojordsuppskattningen
kallas, har vid storskiftena blifvit på det fullständigaste sätt
angifvet för hvarje hemmansdel, och då skogstilldelningen derefter är
verkstäld, uttrycker densamma på det noggrannaste hemmans och heramansdels
storlek och godhet, och det blir mycket lätt att, sedan afrösningsjorden
reducerats efter sitt värde till inrösningsjord, uträkna afsöndringens
anpart deraf från hemman. Mantal deremot finnes i allmänhet
ej, och ett kompliceradt uträknande af mantal till en jordlägenhet
blefve blott en besvärlig räkneoperation, och resultatet, funna
mantalssiffran, värdelös, såsom hvarken inom orten pa något sätt använd
eller lemnande minsta begrepp om jordlägenhetens storlek och dylikt.
Får endast reducerade jordtalet, graderna eller bandianden och uppskattningssumman
i inegorna och blifva ett skattemått för egostyckadt
område, kunde de allra minsta jordupplåtelser dermed bestämmas.

Då sådant af befolkningen noga kändt mått för jord finnes, synes
vid lagfart af jordafsöndringar vara nog, att bevis från storskifteshandlingarna
lemnas öfver afsöndringen i fråga, innefattande uppgift om

Lagutskottets Utlåtande N:o 63.

areala storleken, hvaremot all pröfning hos Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
blir obehöflig, och, då hemmansklyfningar och egostyckningar
äro fria i afseende å storlek, tyckas också jordafsöndringar i
inskränktare mening böra blifva det, och sålunda inskränkningen till
Vs af hemmansområdet bortfalla.

I sammanhang med lagen om egostyckning och jordafsöndring
hafva äfven förändringar i kongl. skiftesstadgan vidtagits, och deruti
torde äfven för Kopparbergs län böra gifvas särskilda föreskrifter. Stadgandet
att egostyckadt område är befriadt från att utan egarens medgifvande
ingå i vanligt laga skifte, synes för Kopparbergs län, i händelse
undantagslag der införes med rätt till egostyckning med endast
storskifte såsom grund, böra erhålla någon inskränkning, och tillräcklig
helgd eller orubblighet torde tillkomma denna sorts egostyckningar,
om det stadgas, att vid laga skifte innehafvet skall utgöra delningsgrund
för egostyckadt eller afsöndradt område och, i likhet med hvad
rörande välbelägna och mera enstaka hemman inom riket i allmänhet
är föreskrifvet i 85 § kongl. storskiftesstadgan, egare till egostyckadt
område befrias från vidare ingående i laga skifte, än som oundgängligen
erfordras för att bereda så beqvämt skifte för skiftesdelegarne i
öfrigt, som belägenheten medgifver.

Under åberopande af hvad ofvan andragits och i öfvertygelse, att
i motsatt fall mycken oreda och många tvister skola uppstå derigenom,
att sannolikt många allmogemän, utan att lagfara sina fång, skola fortfara
med försäljning af vissa, för dem ofördelaktigt belägna egor, våga
undertecknade, som genom vår embetsställning nästan ständigt hafva
de omtalade förhållandena för ögonen och känna allmogens klagan öfver
de dem tillskyndade olägenheter, i djupaste underdånighet anhålla, att
Eders Kongl. Maj:t i nåder täcktes gå i författning derom, att, i analogi
med undantagslagen för Kopparbergs län i fråga om vitsord till laga
skifte, äfven eu undantagslag rörande egostyckning och jordafsöndring
blifver för samma län utfärdad, hvilken lag torde böra innehålla:

a) tillstånd att genom egostyckning upplåta mark från hemman,

som endast undergått storskifte; «.

b) att vid sådan egostyckning skall begagnas såsom måttstock
för de olika delarne af styckadt hemman ej mantal, utan det vid storskifte
åsätta j ordatal;

c) att äfven anparter i samfälda eller oskiftade skogsmarker må
kunna genom egostyckning eller afsöndring från hemmanen skiljas, der
genom storskifte och skogsåbodelningar finnes noga uppgifvet, huru
stor del af hela skogen i fråga sådan anpart utgör;

Bill. till Likså. Prof. 13!)!). 7 Sami. 40 Häjt. ö

Lagutskottets Utlåtande N:o 63.

d) att i likhet med hemmansklyfning och egostyckning jordafsöndringar
äfven göras fria och att fastställelse å desamma af Kongl. Maj:ts
befallningshafvande ej erfordras, utan endast pröfning med lagfarts meddelande,
om afsöndringen är till läge och gränser i köpehandlingen så
tydligt utmärkt, att tvetydighet derom ej förefinnes och att fastigheten
kan i lagfartsboken åskådliggöras;

e) att, i händelse laga skifte kommer att ega rum inom skifteslag,
dit egostyckadt eller afsöndradt område hör, sådant område skall njuta
sitt innehaf till godo, om nödigt pröfvas, att det i skiftet ingår, men
att dess egare i allmänhet befrias från att i vidsträcktare mån i skiftet
ingå, än som oundgängligen erfordras för att bereda öfrige delegare i
skifteslaget så redligt skifte, belägenheten medgifver.»

Öfver denna framställning infordrade Kongl. Maj:t Konungens
befallningshafvandes i Kopparbergs län yttrande, hvilket ock afgafs och
är af följande lydelse:

»Att Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande icke har något att
erinra mot framställningen derutinnan, att egostyckning må kunna ega
rum från hemman, som undergått storskifte efter år 1859, samt att vid
sådan egostyckning såsom måttstock för de olika delarna af styckadt
hemman må begagnas ej mantal, utan det vid storskiftet åsätta jordatal;

att Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande icke anser det möta
oöfverstigliga hinder för att jordafsöndringar göras fria och att fastställelse
å desamma af Konungens befallningshafvande ej fordras utan
endast pröfning vid domstol vid lagfarts meddelande, om afsöndringen
är till läge och gränser i köpehandlingen så tydligt utmärkt, att tvetydighet
derom ej förefinnes, dock endast under förbehåll, att föreskrifter
utfärdas derom, att vederbörande domhafvande blifva ålagda att på vissa
bestämda tider om de vid häradsrätterna godkända afsöndringarna ingifva
rapporter såväl till kongl. kammarkollegium som till Konungens
befallningshafvande för att införas i derstädes förvarade jordeböcker;

att Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande anser, att, i händelse
laga skifte kommer att ega rum inom skifteslag, dit egostyckadt eller
afsöndradt område hör, sådant område bör åtnjuta de förmåner, som
omförmälas i 85 § 2 mom. i skiftesstadgan; hvaremot Eders Kongl.
Maj:ts befallningshafvande icke anser sig kunna tillstyrka, att äfven
anparter i samfälda eller oskiftade skogsmarker må kunna genom egostyckning
eller afsöndring från hemmanen afskiljas, då en sådan anparts
läge och gränser i samfällighet icke kan så noga bestämmas, som i
ofvanberörda kongl. förordning stadgas.»

Af detta yttrande finner man, att Kongl. Maj:ts befallningshafvande

Lagutskottets Utlåtande N:o 63.

i Kopparbergs län i hufvudsak tillstyrkt den af domhafvandena och förste
landtmätaren i länet gjorda framställning. Att Kongl. Maj:ts befallningshafvande
icko ansett sig höra förorda bifall till framställningen derutinnan,
att egostyckningsförfarandet skulle få tillämpas äfven å de före
år 1859 storskiftade hemman torde bero derpå, att petitionärerna uti
sin framställning så skarpt markerat skilnaden emellan de storskiften,
som verkstäldes före, och de, som verkstäldes efter år 1859.

Det är visserligen sant, att genom kongl. kungörelsen om förändrade
föreskrifter i afseende å besutenhets- och skiftesväsendet i Stora
Kopparbergs län den 18 februari 1859 en väsentlig skilnad i lagstiftningen
i berörda län inträdde, men i verkligheten är dock denna skilnad
mindre än hvad man på grund af olikheten i dit hörande stadganden skulle
hafva anledning att tro, ty ej så få utflyttningar egde äfven rum vid de
storskiften, som verkstäldes före år 1859, och många hemman sammanfördes
också då, så vidt möjligt var och lokala förhållanden det medgåfvo,
så att enligt mitt förmenande giltiga skäl ej föreligga för att inom ett
och samma län egostyckningslagen skulle få tillämpas å det ena hemmanet,
under det att samma förmån icke skulle beredas ett annat, som
i verkligheten ej företer någon annan skiljaktighet än att vara utbrutet
ur samfällighet under en något olikartad lagstiftning. Jag tror derför,
att det vore lämpligast att öfverlemna åt förrättningsmännen att i hvarje
förekommande fall pröfva, huruvida hemmanet är af sådan beskaffenhet,
att det med fördel kan styckas.

Rörande samma Kongl. Maj:ts befallningshafvandes afstyrkande
deraf, att samfälda eller oskiftade skogsmarker skulle få genom egostyckning
eller afsöndring från hemman afskiljas, så vill jag deremot
erinra, att en andel i sådan samfällighet, när densamma vare sig genom
egostyckning eller afsöndring utbrytas, blir på det allra tydligaste till
både läge, gränser och innehåll utmärkt och angifven genom den landtmäteriförrattning,
som i båda fallen måste försiggå, dervid både karta
och beskrifning upprättas, hvilka tydligare angifva ett sådant områdes
beskaffenhet, än hvad som i de flesta fall är möjligt att åstadkomma
vid afsöndring från ett genom laga skifte utbrutet hemman, derest landtmäteriförrättning
dervid icke sker.

På grund af hvad jag sålunda anfört, får jag vördsamt föreslå,
att Riksdagen måtte för sin del besluta sådan ändring i lagen om hemmansklyfning,
egostyckning och jordafsöndring den 27 juni 1896 att,
hvad Kopparbergs län beträffar, nedan angifua paragrafer måtte få
följande förändrade lydelse eller tillägg:

Lagutskottets Utlåtande N:o 63.

2 kap. Om egostyckning.

2 §. Den, som under enskild eganderätt — — — —---

Inom Kopparbergs '' län vare dock egostyckning tillåten äfven
rörande sådant hemman, livilket blifvit utbrutet endast genom storskifte,
derest landtmätaren eller, der han af gode män biträdes, förrättningsmännen
pröfva hemman eller hemmansdel vara af sådan beskaffenhet,
att egostyckning utan olägenhet må kunna ske.

3 kap. Om jorda/söndring.

20 §. 1 mom. Egare af hemman, livilket får klyfvas, kåfve

rätt att af hemmanets egovälde för alltid afsöndra till och med en femtedel
af egovidden i eu eller flera delar.

Inom Kopparbergs län må dock afsöndring ske utan afseende å
afsöndringens storlek med hänsyn till hemmanet i sin helhet.

21 §. Afhandling rörande jordafsöndring — — — — — — —

Inom Kopparbergs län pröfvar rätten i sammanhang med lagfartsansökningen,
om afsöndring är i köpehandlingen till innehåll, läge och
gränser så noga angifven, att någon osäkerhet derom ej kan uppstå.);

I denna motion hafva herrar O. A. Ericsson, E. Norman, A. Hansson
i Solberga, S. Söderberg, B. P. Ersson, och S. M. Olsson instämt.

Motionen n:o 117 lyder:

»Under förutsättning att min motion med förslag till ändring af
lagen om hemmansklyfning, egostyckning och jordafsöndring varder af
Riksdagen bifallen, får jag härmed vördsamt föreslå, att Riksdagen för
sin del måtte besluta sådan ändring af 6 § i kongl. förordningen den
16 juni 1875 angående lagfart å fång till fast egendom, sådan nämnda
§ lyder enligt lagen af den 27 juni 1896, att till berörda paragraf fogas
följande tillägg:

Inom Kopparbergs län må, utan hinder deraf att Konungens befallningshafvande
icke faststält afsöndring, lagfart å fånget meddelas.»

Lagutskottets Utlåtande N:o 63. 21

Såsom framgår af jemförelse mellan deösa herr Perssons motioner
och de motioner af herr Johnsson, öfver hvilka utskottet ofvan afgifvit
utlåtande, gå de förändringar i gällande lagstiftning rörande hemmansklyfning,
egostyckning och jordafsöndring, hvilka herr Persson för
Kopparbergs län föreslagit, i samma rigtning som de af herr Johnsson
för landet i dess helhet ifrågasatta. Herr Persson hemställer sålunda,
hvad nämnda län vidkommer, såväl om rätt att afsöndra jord utan afseende
å afsöndringens storlek som ock, att Konungens bcfallningshafvandes
fastställelse å afhandling rörande jordafsöndring ej må erfordras,
utan åt rätten öfverlemnas att pröfva sådan afhandling, då lagfart
derå sökes. Jemväl den förändring i lagfartslagen, som utgör en
konseqvens af sistberörda förslag, är af herr Persson ifrågasatt. Härutöfver
föreslår herr Persson sådan förändring i lagstiftningen angående
egostyckningen, att medan sådan åtgärd för närvarande endast är tilllåten
å hemman, som antingen icke legat i samfällighet med annat
hemman eller ock undergått laga skifte eller annan i afseende å orubblighet
dermed likstäld skiftesförrättning, möjlighet skulle beredas att
erhålla egostyckning å storskiftade hemman i Kopparbergs län.

Af den uppfattning, utskottet uttalat i fråga om herr Johnssons
motioner, skulle den slutsats kunna dragas, att utskottet äfven skulle
finna sig förhindradt att understödja de motioner, som nu äro föremål
för utskottets pröfning. Utskottet har emellertid ansett anledning förefinnas
att till dem intaga en annan ståndpunkt.

Att inom Kopparbergs län i afseende å jordförhållandena förefinnas
egendomligheter, hvilka förtjena beaktande, har sedan lång tid
tillbaka varit af lagstiftningen erkändt. Både i 1827 och i 1864 års
förordningar angående hemmansklyfning och jordafsöndring var detta
län undantaget, och i skiftesförfattningarne, äfven den nu gällande,
hafva särskilda bestämmelser lemnats med afseende å detsamma. Jemväl
vid genomförandet af de nya lagfarts- och inteckningslagarne togs
hänsyn till de säregna förhållandena derstädes.

Någon sådan undantagsställning har icke i den lag, hvarom nu
är fråga, blifvit länet medgifven, men att behof deraf förefinnes, uttalades
redan under den diskussion inom Riksdagen, som föregick lagens
antagande, och har under den tid, som derefter förflutit, från skilda
håll med mycken styrka framhållits. Sålunda hafva samtliga ordinarie
domhafvande i länet utom en samt förste landtmätaren derstädes hos
Kongl. Maj:t gjort gemensam framställning om bland annat enahanda förändringar
i lagen, som de af motionären ifrågasatta, och Konungens
befallningshafvande i samma län, som öfver framställningen blifvit hörd,

Lagutskottets Utlåtande N:o 63.

bär i hufvudsak yttrat, sig för bifall till densamma. 1 nu förevarande
motion, n:o 116, hafva ock, såsom ofvan nämnts, icke mindre än sex
representanter för länets landsbygd instämt.

Vid pröfning af förhållandena har ej heller utskottet kunnat undgå
att finna ådagalagdt, att emellan Kopparbergs län och landets öfriga
delar på här ifrågavarande område sådana skiljaktigheter förefinuas, att
de skäl för bibehållande af gällande bestämmelser i ämnet, hvilka utskottet
eljest förmenat böra tillerkännas fullt vitsord, icke ega samma
betydelse i afseende å nämnda län. Utskottet har sålunda trott sig
finna såväl att behofvet af förändringar i den rigtning motionerna angifva
är vida mer framträdande inom Kopparbergs län än inom landet
i öfrigt, som ock att mot desamma i fråga om detta län icke möta
sådana betänkligheter som eljest.

Vidkommande sålunda först förslaget, att egostyckning under vissa
förutsättningar skall tillåtas å hemman, hvilket, utbrutits endast genom
storskifte, lär en sådan förändring i gällande lags bestämmelser utan
att medföra egentliga vådor innebära högst afsevärda fördelar för länet.
Som bekant bär större delen af Kopparbergs län undergått s. k. storskifte,
hvaremot egentligt laga skifte endast undantagsvis der förekommit.
Huru vida detsamma framdeles kommer att allmännare anlitas, torde
vara svårt att på förhand bedöma, men med den derstädes i fråga om
skiftesvitsord gällande inskränkning, att skifte ej må ske, med mindre
flertalet af delegarne äro derom ense samt derest ej två tredjedels pluralitet
bland dem föreligger, landtmätaren finner detsamma medföra mot
kostnaderna svarande fördelar, lärer man icke sakna befogad anledning
antaga, att vid de redan förrättade storskiftena i regel kommer att få
bero, synnerligast som desamma, särskildt de efter utfärdande af 1859
års kongl. bref i ämnet förrättade, ofta lära vara ganska tillfredsställande.
Den nya form för jordstyckning, som egostyckningsinstitutet
innebär, skulle sålunda med nuvarande bestämmelser sannolikt aldrig
i väsentligare omfattning komma Kopparbergs län till godo, hvilket
vore så mycket mer att beklaga, som densamma, enligt hvad det uppgifves,
derstädes lär vara mer än i de flesta andra landsdelar af behofvet
påkallad. Ju mindre anledning finnes att antaga, att storskiftena
i allmänhet komma att rubbas, desto mindre skäl finnes dessutom att
förbjuda egostyckning å storskiftade hemman.

Att i lagen stadgats förbud mot att utan tillstånd af Konungens
befallningshafvande från hemman afsöndra mer än en femtedel af dess
egoområde har, som kändt, är, haft sin grund i farhåga för att större

Lagutskottets Utlåtande N:o 63. 23

afsöndring skulle i allt för hög grad försvaga stamhemmanets förmåga
att utgöra de å detsamma belöpande skatter och onera, en farhåga,
hvilken i de orter, der mantalet är grunden för utgörande af de å jorden
ännu hvilande bördor, kan anses hafva sitt berättigande. Inom
Kopparbergs län är emellertid beskattningsgrunden i regel icke mantalet,
utan jordatalet, en vid storskiftena med hänsyn till ytvidden och
jordens beskaffenhet verkstäld uträkning af hvarje särskild inegotigurs
värde i förhållande till värdet af all hemmanets inegojord. Då en person
förvärfvar en fastighet, påföras honom med detsamma de skatter
och onera, som motsvara den till fastigheten hörande inegojorden, och
stamhemmanet svarar i allmänhet icke för andra allmänna bördor än
som belöpa på den inegojord, som efter skedda afsöndringar fortfarande
tillhör detsamma. De skal, som pa andra håll tala för begränsning i
rätten att afsöndra jord, ega sålunda i hufvudsak ingen tillämplighet
på Kopparbergs län.

I och med det att jordafsöndringar tillåtas utan begränsning till
viss del af hemmans areal, försvinner äfven den hufvudsakliga grunden
att fordra Konungens befallningshafvandes fastställelse å afhandlingar
rörande jordafsöndring, och lärer väsentligt hinder icke möta att åt
rätten öfverlemna pröfningen af desamma. Härmed följer äfven att,
såsom motionären i motionen n:o 117 föreslagit, lagfart’å afsöndring
må kunna meddelas utan hinder deraf, att afsöndringen icke blifvit af
Konungens befallningshafvande faststäld.

Ehuru utskottet, såsom af det ofvan anförda framgår, icke har
något att eiinra mot syftet med herr Perssons förevarande motioner
anser utskottet sig likvisst icke böra tillstyrka Riksdagen att för närvarande
antaga formuleradt lagförslag i ämnet, utan torde lämpligast
vara, att fragan dessförinnan öfverlemnas till Kongl. Maj:ts omDröfnin0-

Utskottet får alltså hemställa, P ö’

3.o) att Riksdagen, i anledning af herr Perssons
förevarande motioner, må i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande,
huru vida och i hvilken män, med hänsyn till de i
Kopparbergs län rådande särskilda förhållanden, för
detta län kunna erfordras andra bestämmelser angående
egostyckning och jordafsöndring än de i gällande
lag faststälda, samt för Riksdagen framlägga

Lagutskottets Utlåtande N:o 63.

det förelag, hvartill utredningen kan gifva anledning.

Stockholm den 5 maj 1899.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELRÖR.

STOCKHOLM, V. A. NYMANS EFTERTRÄDARES TRYCKERI. 1899.