Lagutskottets Utlåtande N:o 63 (Utlåtande 1894:LU63 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 63.

N:o 63.

,:", . i'' ■ . • i i.r* ‘ '' n n*

Ant. till Riksd. kansli den 28 april 1894, kl. 12 midd.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.

Maj:t med begäran om framläggande af förslag till föreskrifter
i syfte att vid verkställande af frihetsstraff tillämpa
s. k. vilkorlig frigifning.

Vid sistlidne riksdag hemstäldes i en inom Andra Kammaren väckt
motion,

att Riksdagen måtte i skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta
utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådana föreskrifter om
verkställande af frihetsstraff, att den, som dömts till längre frihetsstraff,
måtte, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad för närvarande i flere
utländska lagar vore stadgadt, efter att hafva undergått större delen af
straffet i straffanstalt, kunna få aftjena återstoden af straffet genom så kallad
vilkorlig frigifning.

Till stöd härför anfördes hufvudsakligen följande: Genom lagen den 29
juli 1892 angående straffarbetes och fängelsestraffs verkställande i enrum har
en väsentlig förbättring kommit vårt straffsystem till del. Utan tvifvel skall
den omständighet, att för framtiden så många jemväl bland dem, som
dömts till längre frihetsstraff, icke alls utsättas för gemensamhetsfängelsets
besmittelse och följaktligen ej heller vid återvunnen frihet i sin bestraffning
hafva en särskild anledning att uppsöka eller uppsökas af före detta

Bih. tiU Riksd. 1‘rot. 1894. 7 Samt. 39 Raft. (Nös 63—64.) 1

Lagutskottets Utlåtande N:o 63.

kamrater i straffanstalten, komma att utöfva ett gynsamt inflytande på
återfallsprocenten. Med fullt erkännande häraf lär väl dock ingen, som
närmare öfvertänkt detta ämne, vilja bestrida, att lagstiftaren fortfarande
hos oss allt för litet åtgjort för att förekomma återfall i brott, samt att
de erkännansvärda bemödanden i denna rigtning, hvilka fått sitt uttryck i
de privata fångvårdsföreningarna, under sakernas nuvarande ordning allt
för ofta blifva fåfänga, just emedan de sakna nödigt stöd i lagstiftningen.

Med hänsyn härtill borde Riksdagen, hvars initiativ man bar att tacka
för tillkomsten af 1892 års lag, äfven känna sig manad att påyrka fortsatta
reformer i samma rigtning.

Allmänt kändt är, att en bland de vanligaste anledningarna till återfall
i brott är den frigifnes oförmåga att efter utståndet frihetsstraff åter
finna sig till rätta i det borgerliga samhället, samt att i öfverensstämmelse
härmed de första åren efter strafftidens slut för honom äro de mest kri''
tiska. »Samhällets ordentliga element sky honom», säger en ansedd och
sakkunnig författare — K. Krohne: Lehrbuch der Gefängnisskunde —
»ingen vill upptaga honom, gifva honom arbete eller arbeta i hans sällskap.
Fångvårdsföreningarnas redligaste bemödanden stranda på dessa
svårigheter. I följd häraf förfaller den frigifne till arbetslöshet, ett kringstrykande
lefnadssätt och nöd; utstött ur samhällets ordentliga kretsar,
söker han ett hem i förbrytareverlden, som mottager honom med öppna
armar.»

Mot dessa vådor har man i nyare utländska strafflagar, efter hvad
det vill synas med framgång, sökt ett korrektiv: deri vilkorliga friqifningen.
I stället för att efter utståndet straff handlöst kasta den straffade ut i
samhället utan hänsyn till de svårigheter, hvilka der möta honom just på
grund af det undergångna straffet, har man stadgat, att, sedan brottslingen
i straffanstalten undergått större delen af det honom ådömda frihetsstraffet
samt dervid iakttagit ett tillfredsställande uppförande, må han frigifvas
på — försök och med risk att, derest han missbrukar sin frihet,

blifva återförd till straffanstalten för att der aftjena den del af strafftiden,

som vid hans lösgifvande återstod.

Äfven frånsedt denna risk är dock den vilkorligt frigifne icke en fri
man. Hans frihet är tvärt om inskränkt på flere sätt i syfte att hans
uppförande må kunna noggrant öfvervakas, att han sjelf må ständigt
känna den fara han löper, om han icke iakttager de honom gifna föreskrifterna,
samt att den enskilda hjelpsamheten må med större förtroende
och utsigt till framgång kunna taga sig af honom. Han är med ett ord

fortfarande eu till frihetsstraff hemfallen brottsling, ehuru han erhållit rätt

Lagutskottets Utlåtande N:o 63.

att aftjena en del af sitt straff under en mildare form, som för honom
underlättar möjligheten att åter upptagas i samhället.

Väl är att märka, att de handlingar, genom hvilka den vilkorligt
frigifne kan förverka sin rätt att vistas på fri fot, icke äro egentligen
brottsliga gerningar — begår han brott, blifver han derför lagförd på vanligt
sätt och får särskildt aftjena straffet för detta och derjemte aftjena
den återstående delen af det äldre straffet — utan endast handlingar, som
antyda, att han icke förstår att begagna sin frihet. Sålunda kan han återföras
till straffanstalten, om han för ett supigt och oordnadt lefverne, umgås
med illa beryktade personer eller med ett ord visar sig vara på väg
att förfalla till ett lif, som måste leda till brottslighet.

Den vilkorliga frigifningen lär först hafva tillämpats i Australien å
de dit från England deporterade brottslingarne. Men äfven sedan deportationsstraffet
upphäfts, har England bibehållit denna strafform, som sedermera
upptogs såsom sista länken i det kända irländska progressivsystemet
och som utgör nästan den enda del af detta system, hvilken
inför en längre tids erfarenhet stått profvet. Efter England lär Oldenburg
först hafva infört vilkorlig frigifning, derefter Sachsen 1862, Serbien 1869
samt åtskilliga kantoner i Schweiz. Sedermera har exemplet följts af bland
andra Tyska riket, strafflagen af den 15 maj 1871, Danmark, förordningen
af den 13 februari 1873, Ungern, strafflagen af den 27 maj 1878,
Holland, strafflagen af den 3 mars 1881, Frankrike, lagen af den114
augusti 1885, samt Belgien, lagen af den 31 maj 1888. Slutligen har
detta institut upptagits i den för Finland den 19 december 1889 utfärdade
förordningen om verkställighet af straff äfvensom i Italiens nya
strafflag af samma år.

Omdömet om de resultat, hvilka vunnits genom den vilkorliga frigifningen,
har allestädes varit gynsamt, och de anmärkningar, som förekommit,
hafva galt icke sjelfva principen utan endast sättet för dess tillämpning
i vissa länders lagstiftning. Såsom ett afsevärdt uttryck för detta
erfarenhetens vittnesbörd må här erinras om, att den internationella fångvårdskongressen
i Stockholm år 1878 med mycken styrka uttalade sig för
den vilkorliga frigifningen såsom hvarken stridande mot straffrättens principer
eller på något sätt minskande domens betydelse samt för öfrigt erbjudande
fördelar för såväl samhället som de dömde.

Nuvarande chefen för svenska fångvården har äfven i ett år 1890 till
Kongl. Maj:t ingifvet memorial uttalat sig för den vilkorliga frigifningen.

Sedan härefter erinrats om de bestämmelser rörande den vilkorliga
frigifningen, som upptagits i ofvan berörda för Finland gällande lag af
den 19 december 1889, och hvilka hufvudsakligen innehålla, att den vil -

Lagutskottets Utlåtande N:o 63.

korliga frigifningen endast kan förekomma vid längre frihetsstraff, öfverstigande
tre år, och endast der tre fjerdedelar af på viss tid ådömdt frihetsstraff
och minst tolf år af tukthusstraff på lifstid aftjenats, samt att straffanstaltens
direktion eger, med hänsyn till fångens uppförande under strafftiden
och hans utsigt till framtida ärlig försörjning, rätt att hos den
högsta statsmyndigheten föreslå sådan frigifning, fortsättes:

I England, der vilkorlig frigifning blott förekommer vid »penal servitutey
motsvarande vårt straffarbete och hvars minimum är fem år, medgifves
vilkorlig frigifning för män intill V, af strafftiden och för qvinnor
intill y3 deraf. Enligt den franska lagen åter kunna alla, som äro dömda
till ett eller flere frihetsstraff, vilkorligt frigifvas efter tre månaders fängelse,
om straffet är kortare än sex månader, men eljest efter att hafva
uttjent hälften af straffet i straffanstalt. Längre tid fordras dock för
recidivister. Enligt den ungerska lagen fordras för tillämpning af den
vilkorliga frigifningen, att domen lyder å straffarbete under minst tre år
eller annat frihetsstraff på mer än ett år samt att 3/t af tiden tillbragts i
straffanstalt. För lifstidsfångar fordras minst 15 års vistelse i dylik anstalt.
I Tyskland fordras fängelse- och tukthusstraff på mer än ett år
samt aftjenandet af 2/3 af den ådömda strafftiden. I Belgien slutligen kan
vilkorlig frigifning medgifvas vid alla frihetsstraff, så snart 1/J af strafftiden
aftjenats, derest denna tredjedel öfverstiger tre månader, eller vid
återfall sex månader. Vid straffarbete på lifstid fordras, att den i straffanstalt
tillbragta tiden öfverstiger tio och vid återfall fjorton år.

I allmänhet synes man dock numera vara ense derom, att vilkorlig
frigifning icke bör förekomma annat än vid något längre frihetsstraff, men
att å andra sidan England satt sin fordran på strafftidens längd för högt.

Vidare förekomma skiljaktigheter med afseende å den tid, som skall
förflyta från frigifvandet till dess den frigifne blir verkligt fri, men synes
man äfven här i allmänhet vara ense derom, att ett ej allt för kort minimum
bör fastställas för denna pröfvotid. Olika bestämmelser och åsigter
finnas i fråga om huruvida den vilkorliga frigifningen bör medgifvas för
alla kategorier af brottslingar, hvarjemte de inskränkningar i friheten, som
den vilkorligt frigifne måste underkasta sig, äro mer eller mindre skiftande.
Någon närmare redogörelse härför torde dock i detta sammanhang
ej vara erforderlig.

En synnerligt vigtig bestämmelse förekommer i de här ofvan berörda
finska stadgandena. För att en fånge skall ifrågasättas till vilkorlig
frigifning fordras bland annat visshet, att han har utsigt till »ärlig försörjning».
Denna bestämmelse torde under en eller annan form förekomma
i alla lagar rörande vilkorlig frigifning och kan med fullt skäl betecknas

Lagutskottets Utlåtande N:o 63.

såsom sjelfva grundvalen för detta institut. Att lösgifva en fånge utan
denna visshet är allt för ofta detsamma som visshet, att han förr eller
senare skall återföras till fängelset. Tillämpningen af den vilkorliga frigifningen
ställer derför ett stort kraf på den enskilda hjelpsamheten. Men
ett sådant kraf kan ställas, emedan institutet äfven i hög grad underlättar
denna hjelpsamhets sträfvanden. Den vilkorligt frigifne, som tages
om händer af en fångvårdsförening eller en enskild person, kommer i ett
helt annat förhållande till sin välgörare än den definitivt frigifne. Mot
frestelsen att bryta de ordnade förhållanden, i hvilka han af den enskilda
hjelpsamheten försättes, och åter hängifva sig åt forna förvillelser, står
ständigt hotet om att i sådant fall blifva återförd till fängelset och der få
aftjena det ådömda stratfet till fullo. Genom detta hot har lagstiftningen
gifvit den, som vill taga sig af eu vilkorligt frigifven, en viss garanti för
dennes goda uppförande; och en sådan frigifven är mer än andra beroende
af sin välgörares hjelp och derför äfven lättare att hjelpa. Erfarenheten
har också, enligt hvad sakkunnige författare intyga, ådagalagt, att den vilkorligt
frigifne långt lättare än den definitivt frigifne finner arbete och
utkomst bland ordentliga menniskor. För våra redan ganska talrika fångvårdsföreningar
skulle derför införandet af vilkorlig frigifning utan tvifvel
blifva ett det kraftigaste och mest välkomna stöd i deras menniskovänliga
och för hela samhället så vigtiga arbete.

Slutligen torde böra framhållas, att införandet af vilkorlig frigifning
skulle dels medföra en ej obetydlig besparing för statsverket, som befriades
från kostnaden för de vilkorligt frigifnes underhåll, dels ock bereda ett
önskvärdt ökadt utrymme i våra straffanstalter.

Af skäl, som här nedan antydas, hemstälde emellertid lagutskottet,

att motionen icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda, och
blef denna hemställan af Första Kammaren bifallen, hvaremot Andra
Kammaren biföll motionen.

Lagutskottets Utlåtande N:o 63.

I en vid innevarande riksdag inom Andra Kammaren väckt motion,
n:o 39, som hänvisats till lagutskottet, anför herr C. Falk med hvilken
herr O. Andersson i Hasselbol instämt, efter erinran om frågans behandling
vid sistlidne riksdag, hufvudsakligen följande:

Att ofvannämnda vid sistlidet års riksdag väckta motion, i trots af
lagutskottets enstämmiga afstyrkande, antogs af Andra Kammaren, syntes
i och för sig utgöra ett talande skäl för dess återupptagande redan vid
innevarande riksdag. Och har motionären, lifligt öfvertygad om den ifrågasatta
reformens stora betydelse och gagnelighet, så mycket hellre ansett
sig böra draga frågan under Riksdagens förnyade ompröfning, som man
af hvad vid fjolårets riksdag passerade icke lär kunna draga den slutsats,
att någon obenägenhet emot nämnda reform förefunnits vare sig inom
Första Kammaren eller lagutskottet.

Lagutskottet afstyrkte nemligen motionen på den grund, att Kongl
Maj:ts uppmärksamhet redan blifvit fäst på frågan genom en den 24
februari 1890 af chefen för fångvårdsstyrelsan ingifven skrifvelse, deruti
han förordat den vilkorliga frigifningen; vid hvilket förhållande utskottet
ansåg den närmare utredning, hvartill nämnda skrifvelse kunde föranleda,
böra afvaktan, innan Riksdagen afgåfve något bestämdt uttalande i ämnet.
Detta skäl torde visserligen kunna försvaras såsom motiv för utskottet att
under många och hopade göromål för en gång undanskjuta pröfningen
af en fråga, hvilken utskottet icke anser höra till de mest brådskande,
men lär i öfrigt svårligen kunna anses hållbart, särskildt som det icke
alls finnes någon säkerhet för att chefens för fångvården skrifvelse framkallar
någon utredning eller eljest någon åtgärd från Kongl. Maj:ts sida,
enär denna skrifvelse i sjelfva verket icke innehar något förslag i ämnet,
utan endast utgjorde en framställning af vissa moderna reformer inom
strafflagstiftningen, hvilka chefen för fångvårdsstyrelsen funnit beaktansvärda
och på grund deraf ansett böra bringas till Kongl. Maj:ts kännedom;
samt chefen för fångvårdsstyrelsen derjemte i sin skrifvelse uttryckligen
betonade, att hvad han anfört icke finge anses såsom någon framställning
från fångvårdsstyrelsen. Någon åtgärd med anledning af nämnda skrifvelse
har också icke heller under år 1893 eller hittills blifvit af Kongl.
Maj:t vidtagen.

Utan tvifvel erfordras det, såsom lagutskottet i fjol framhöll, för att
den vilkorliga frigifningen skall medföra de dermed åsyftade fördelar, att
bestämmelsen om återkallandet af den medgifna friheten, i händelse den
straffade återfaller i brott eller eljest öfverträder de föreskrifter, som äro
fästa vid åtnjutandet af den honom erbjudna lindringen i straffet, strängt

Lagutskottets Utlåtande N:o 63.

upprätthålles, hvilket icke lär kunna ske, med mindre den frigifne underkastas
en särskild tillsyn och vissa förpligtelser åläggas honom för att
möjliggöra en verksam utöfning af denna tillsyn. Men utarbetande af de
härför nödiga föreskrifterna lära för visso icke erbjuda sådana svårigheter,
att Riksdagen bör tveka att derom framställa begäran till regeringen.

På nu anförda skäl hemstälde motionären, att Riksdagen måtte i
skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga förslag till sådana föreskrifter om verkställande af frihetsstraff,
att den, som dömts till längre frihetsstraff, må, i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med hvad för närvarande i flere utländska lagar är stadgadt,
efter att hafva undergått större delen af straffet i straffanstalt, kunna få
aftjena återstoden af straffet genom så kallad vilkorlig frigifning.

I likhet med 1893 års lagutskott finner utskottet den fråga, som nu
sålunda ånyo väckts, väl värd att blifva föremål för en noggrann undersökning
från lagstiftarens sida.

Såsom ofvan antydts, har Kongl. Maj:ts uppmärksamhet redan fästs
på de förhållanden, som i motionen beröras, genom omförmälda af chefen
för fångvårdsstyrelsen till Kongl. Maj:t ingifna skrifvelse, i hvilken anfördes,
bland annat, följande:

Frågan om införande af föreskrift om s. k. vilkorlig frigifning hade
sedan lång tid tillbaka varit före. I den mån man uppskattat svåidgheten
för den under ett fullständigt yttre tvång i fängelset inspärrade fången
att såsom frigifven rätt bruka friheten, hade man ock redan länge bemödat
sig att utfinna något sätt, på hvilket man skulle kunna göra öfvergången
från fångenskap till frihet för honom mindre bråd; man hade för
att minska frestelsen till missbruk af en nyvunnen frihet sökt att bereda
honom denna så småningom.

Någon tid före utlupen strafftid hade man sålunda i det ena landet
efter det andra låtit inträda den vilkorlig a frigifning, under hvilken en
väl vitsordad och till det bättre påverkad fånge lemnades tillfälle att, ännu
icke fri, fastän från fängelsetvånget befriad, i känslan af sitt beroende
och med den varsamhet häraf förorsakades, möta frestelserna i det fria
samhället och lära sig att undvika eller besegra dem. Mägtade han det
icke, återfördes han till fängelset för att der till fullo aftjena sin strafftid,
från hvilken hans försökstid såsom vilkorligt frigifven icke afdroges. Så
länge han deremot uppförde sig oförvitligt, vore han fortfarande fri, och

Lagutskottets Utlåtande N:o 63.

efter förloppet af viss tid upphörde samhällets rätt att vidare utkräfva
den återstående delen af straffet.

Knappt torde behöfva påpekas den vigtiga skilnad, som förefunnes
mellan vilkorlig frigifning och vanlig benådning. Den senare kunde icke
ofta användas utan att menligt inverka på fångpersonalen och på samma
gång skada domstolarnes auktoritet. Det straffmått, som ådömts, blefve
genom mellankommen benådning upphäfdt; den vilkorliga frigifningen
erkände deremot fortfarande det ådömda straffmåttets befogenhet, om den
än inedgåfve fången en möjlighet att under en mildare form få aftjena
någon del deraf eller ock uppsköte denna dels utkräfvande.

I åtskilliga länder medgåfves den vilkorliga frigifningen under form
af benådning. En sådan vilkorlig benådning förekomme ock af gammalt
här i Sverige, i sådana fall då Kong! Maj:t af nåd återgåfve lifstidsfångar
friheten med föreskrift, att, om de beginge brott, somfstörde den allmänna
säkerheten, de skulle fortsätta dem ådömdt lifstidsstraffarbete, dertill de
ock, sedan domstol i det nya målet ransakat och dömt, i sammanhang
härmed förklarades skyldige. Att ikläda den vilkorliga frigifningen denna
form, kunde dock icke vara lämpligt. Den torde böra, för att ej förlora
sin rätta karakter af en straffverkställighetsåtgärd, hållas fullkomligt inom
de administrativa myndigheternas råmärken.

Äfven torde böra erinras, att den vilkorliga frigifningen icke borde
vid kortare strafftider ifrågakomma. Att medgifva vilkorlig frigifning efter
blott ett års strafftid eller ännu mindre, ansåges dock af erfarne fångvårdsmän
vara lika oklokt som att för länge undanskjuta frigifningen.

Hvad chefen för fångvårdsstyrelsen i ofvannämnda skrifvelse sålunda
anfört, finner utskottet vara särdeles beaktansvärdt.

Skall den vilkorliga frigifningen medföra • de dermed åsyftade fördelar,
är det likväl ett oundgängligt vilkor, att bestämmelsen om återkallandet
af den medgifna friheten, i händelse den straffade återfaller i brott eller
eljest öfverträder de föreskrifter, som äro fästade vid åtnjutandet af den
honom erbjudna lindringen i straffet, strängt upprätthålles; och detta
blifver, efter hvad utlandets erfarenhet gifvit vid handen, förenadt med
mycken svårighet, derest icke den frigifne underkastas en särskild tillsyn
och vissa förpligtelser åläggas honom för att möjliggöra en verksam utöfning
af denna tillsyn.

En fråga af så genomgripande betydelse som den förevarande, der
det gäller en väsentlig förändring i det hittills antagna sättet för verkställighet
af frihetsstraff, påkallar emellertid en omsorgsfull utredning,
hvilken endast Kongl. Maj:t torde kunna åstadkomma.

Lagutskottets Utlåtande N:o 64.

Utskottet får alltså hemställa,

att Riksdagen måtte i skrifvelse anhålla, att Kongl.
Maj:t ville låta utreda, huruvida i vår lagstiftning kunde
införas föreskrift om så kallad vilkorlig frigifning, samt,
derest Kongl. Maj:t skulle finna sådant lämpligt, låta
utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag i nämnda
syfte.

Stockholm den 28 april 1894.

På lagutskottets vägnar:

l. annerstedt:

N:o 64.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.

Maj:t med begäran om utredning och framläggande af
förslag afseende införande af vilkorliga straffdomar.

I en vid sistlidne riksdag väckt motion anförde herr O. Andersson i
Hasselbol:

Det vilkorliga domfällandet för mindre förbrytelser vunne allt mera
erkännande uti de civiliserade länderna och har senast blifvit lagfäst äfven
i Frankrike. •

I staten Massachusetts i Nordamerika och i Belgien, der det vilkorliga
domfällandet varit längst bepröfvadt, hade det lemnat ett särdeles
godt resultat, i det att icke mer än omkring 2 % af de sålunda dömde
hafva återfallit i brott.

Att resultatet af ett sådant domfällande i synnerhet för första resan
Bill. till Rikad. Prut. ISO i. 7 /Sand. SO lläft. 2