Lagutskottets Utlåtande N:o 62 (Utlåtande 1905:LU62 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 62.

N:o 62.

Ank. till Riksd. kansli den 28 april 1905, kl. 4 e. m.

Utlåtande i anledning af väckta motioner om revision af fattigvårdslagstiftningen
m. m.

Till förberedande behandling bär lagutskottet fått mottaga särskilda
inom Andra Kammaren, under n:o 70 af herr J. E. A. Ohlsson i Halmstad,
under n:o 71 af herr D. Holmgren och under n:o 131 af herr
A. Ekman väckta motioner angående fattigvårdslagstiftningen.

Motionen n:o 70 är så lydande:

»Sedan en tjuguårig erfarenhet uppvisat svagheterna i 1871 års
fattigvårdsförorclnings affattning och tillämpning med afseende på vården
af fattighjonen, började inom Riksdagen motionsvis arbetet på dessa
bristers afhjälpande och har sedan dess med korta mellanrum pågått,
ehuru hittills, beklagligt nog, med nedslående resultat.

Vid senaste riksdagen väcktes inom Andra Kammaren fyra motioner
i hithörande ärende och afslogos lika många. Undertecknad hade tagit
sig friheten att i motion n:o 7 ännu eu gång framhålla som ett synnerligen
upprörande missbruk den s. k. bortauktioneringen af fattighjon
till den minstbjudande och att föreslå en effektiv kontroll från statens
sida öfver den kommunala fattigvården. Liksom föregående ensartade
motioner — 1891 Andra Kammaren 105 om förbud mot bortauktionering
af fattighjon och 1893 Andra Kammaren 95 och 106 om tillsättning af
Bill. till Riksd. Prat. 1905. 7 Sami. 51 Håft. (N:o 62.) 1

Lagutskottets Utlåtande N:o 62.

fattigvårdsinspektörer — blef den emellertid af lagutskottet afstyrkt och
af Riksdagen afslagen. Då jag håller före, att motionen afsåg en god
sak, hvars rättfärdighetskraf i längden icke låta sig afvisas, och då i
den svenska pressen en kraftig opinion för densamma gifvit sig till
känna, vill jag ännu en gång blifva ett om ock svagt redskap för befordrandet
af en reform, som mänsklighetskänsla och anständighetskänsla
lika kraftigt påkalla.

För att nu till att börja med hålla mig till bortauktioneringen,
tror jag mig i mitt anförande till Ändra Kammarens protokoll II. 30,
46, hafva ådagalagt gentemot dem, som påstå, att en dylik form för
försäljning åtminstone af äldre fattighjon icke numera förekommer, att
om också saken i nu senast nämnda afseende icke äger någon större
utbredning-, den likväl existerar. Här upprepar jag till stöd för min
uppfattning endast de officiella uttalanden, som återfinnas i lagutskottets
utlåtande n:o 32 vid 1904 års riksdag: »—--Men då enligt kom mitténs

mening det hufvudsaklig ast vore barn, som utackorderades på
offentlig auktion, samt auktionsförfarandet äfven förnämligast i detta afseende
väckt anstöt, ansåg sig kommittén, hvars uppdrag för öfrigt endast
gällde barn, böra inskränka sitt förslag till förbud allenast mot auktioner
för sistberörda ändamål)) samt »vissa af nämnda myndigheter (Konungens
befallningshafvande och kammarrätten) hafva emellertid uttalat den mening,
att det föreslagna stadgandet bör afse alla fattighjon, ej blott barm'').

Men här finnas ännu flera missförhållanden inom fattigvården,
som kräfva rättelse. Då det i § 9 mom. 1 af gällande fattigvårdsförordning
heter: »På hvarje fattig vårdssamhälle ankommer att i öfverensstämmelse
med denna förordning ordna sin fattigvård på sätt efter
ortens särskilda förhållanden lämpligast finnes», kan väl ej detta innebära
en sanktion på rote- eller sockengången — enligt statistiska centralbyråns
redogörelse för 1902 förekommer sådan ännu i några län med
ett hjoneantal af 361 personer —; icke heller på frånvaron af hvarje slags
fattigvårdsanstalt, såsom fallet är i 428 kommuner, d. v. s. 17 procent af
landets fattigvårdssamhällen; icke heller på bristande tillsyn och vanvård
eller alltför knappt årsunderhåll eller bristfälliga bostäder eller
sammanförande under samma tak och i samma rum af vansinniga,
idioter, med vedervärdiga sjukdomar behäftade, män, kvinnor och barn.

Bland den stora mängden af exempel på ofvan uppräknade missförhållanden
tillåter jag mig anföra några såsom särskildt belysande,
hvarvid dock må framhållas, att rörande vården af sinnessjuka och
sinnesslöa medicinalstyrelsen den 8 december 1902 i enlighet med kung!,
brefvet den 14 juni 1901 afgifvit berättelse.

Lagutskottets Utlåtande N:o 62.

»Sinnesslöe 0. M. vistas i en usel fattigstuga, med fader och 5
syskon. Höggradigt osnygg, störande och förstörande, bits, rifs och
slåss. Ofta instängd i eu afbalkning (1,2 0 x 2). Får föda endast
genom grannars barmhärtighet.» (Medicinalstyrelsens berättelse.)

»Ett ruskigt näste måste fattigstugan vid Tärna kyrka vara, efter
hvad Salatidningen O. Y. meddelar. Sedan några år tillbaka äro bland
andra där inhysta kvinnliga fattighjon, som mottaga besök af luffare
och misstänkta individer, då där lefves ett lif af uslaste slag och som
föranledt ortens polismyndighet att anhålla samt för lösdrifveri varna
flere af dess tillfälliga gäster. Det sorgligaste är, att minderåriga barn
finnas i fattigstugan, hvilka måste åse eländet samt få uppväxa i en
atmosfär af otuktigt lefverne, fylleri och slagsmål (Smål. Alleh. 11. 1. 05).

»För vanvård af sinnessjuk har förste provinsialläkaren i Kronobergs
län anmält Hjortsberga fattigvård sstyrelse. Förklaring infordrades
af länsstyrelsen, men afläts först sedan vite af 50 kronor verkat. Angifvelsen
bestreds, men ortens kronolänsman intygar, att det rum,
som upplåtits åt den sinnessjuke, hans gamle fader och sjuke broder,
är obeboeligt vintertiden och sängkläderna af uslaste beskaffenhet»
(Halland).

Om en annan fattigvård säges i medicinalstyrelsens ofvan omnämnda
berättelse: »Föda, tillsyn, vård och ans ytterst otillfredsställande;
dålig tillsyn och kontroll; obeskriflig! uselt och osnyggt; i hygieniskt
hänseende i yttersta grad vanlottad. Vården handhafves närmast af
en snuskig och oordentlig kvinna, som enligt egen uppgift plägar tukta
de sinnessjuka, om dessa ej »uppföra sig väl». Dryckenskap och annan
lastbarhet bland de öfriga understödstagarne är sannolik.»

Om en annan fattigvård säges i samma berättelse: »Fattiggården
står mycket lågt i afseende på ordning och tillsyn; snuskigt och
eländigt» och om behandlingssättet i en dylik af sinnesslöe S. A. K.:
»Nattetid i oeldad cell i källaren, invid likboden.»

I Stockholmstidningen läses den 7 januari 1904 följande under
rubrik Ännu en sorglig fattighusinteriör: »En 10-årig gosse, Johan
Forslund, moder- och faderlös, har ett par år varit intagen på Njurunda
fattiggård. På grund af hård behandling har han emellertid två gånger
rymt från fattiggården och nu senast har han i flera veckor irrat omkring
ute vid Éssvik, där barmhärtiga människor ge honom inåt.

Om nätterna söker han sig skydd i uthus och arbetslokaler i
och omkring Essviks fabriker m. fl. platser. Det stackars barnet, som
är i saknad af skor och endast nödtorftigt skyles af tunna trasor, löper
naturligtvis fara att nu, då kallare väderlek inträder, gå under af köld

Lagutskottets Utlåtande N:o 62.

och umbäranden. Huru länge skola myndigheterna därute låta det gå
på sådant sätt, frågar en meddelare till N. S.»

rtEn af mig känd, trovärdig person skrifver: »Vid mitt besök å
Lunds lasaretts medicinska afdelning den 28 sistlidne september utbärs
därifrån liket efter en dagen förut därstädes intagen gammal kvinna
från landet, hvilken af fruktan att Ulfva intagen på fattiggården intagit
gift för att i stället förkorta lifvet.»

Ur min egen erfarenhet hämtar jag följande skildring af en
»människoboning». I eu stuga uppe i en af Hallands gränssocknar
mot Västergötland bor en gammal gubbe fullkomligt ensam. Han har
enligt uppgift förut af kommunen uppburit 2 kronor i månaden och
uppbär nu 5 kronor för samma tid. Stugan äges af kommunen. Den
saknar helt och hållet taktäckning. Då den i detta skick är obeboelig,
har gubben själf inom densamma af stockar uppfört eu låda af ungefär
5 fots höjd, hvars öfverdel uppbäres af några invändigt ställda stolpar,
hvars golf är af jord och i hvars dunkel från den öppna dörren tomheten
talar sitt tysta språk.

Och så till sist ännu ett exempel på »nödtorftig» fattigvård, meddeladt
i O. H. T. den 12 november 1904 efter en uppgift i Barometern:
»Jag var nyligen på eu stämma i orten, och bland de ärenden, som
där handlades, var en fattigvårdsangelägenhet, som tilldrog sig min
särskilda uppmärksamhet. En 60—70-årig kvinna, utan något som
helst stöd eller skydd, hade af fattigvårdsstyrelsen blifvit tilldelad ett
anslag af — 12 kronor pr år. Hon hade förut haft 24 kronor, men
på anförda skäl hade man bestämt understödet till 12 kronor. Kvinnan
var närvarande och framställde begäran om förhöjning, hvilket ju ej
var underligt. Efter många om och men togs ärendet ändtligen upp
till behandling och efter en stunds ljudligt resonemang fick den med
hopknäppta händer inför stämman stående kvinnan sitt understöd höj dt
till 18 kronor.»

Orsaken till här framhållna och helt säkert ännu flere missförhållanden
inom fattigvårdens område är att söka delvis i fattigvårdsförordningens
affattning och ofullständighet, men icke minst i saknaden af
all effektiv kontroll däröfver, att icke fattigvårdsförordningens bestämmelser
åsidosättas eller vantolkas.

Den kontroll, som redan finnes, är dels olämplig och dels otillräcklig.
Den förra egenskapen kan med skäl tilläggas fattigvårdsstyrelsen,
då denna institution har att kontrollera sina egna åtgärder.
Otillräcklig är såväl prästerskapets, enkannerligen kyrkoherdarnes, som
ock Konungens befallningshafvandes tillsyn. Hvad den förra vid -

Lagutskottets Utlåtande N:o 62.

kommer, liar den sin svaghet i prästens ställning till sina församlingsbor.
Visserligen säger 1686 års kyrkolag, att »Kyrkoherden skall tillse,
att de husarme och tiggare i hans socken ej lämnas oförsörjde», men
prästerskapets i det hela taget svaga ställning gent emot den besuttna
befolkningen gör nog, såsom ock ett bref af prästerlig hand intygar,
att prästen icke alltid härutinnan anser sig kunna väl motsvara de
anspråk, man skulle kunna ha rätt att ställa på honom. Om också
helt säkert mången prästman gör hvad han under dylika förhållanden
förmår och känner med de fattige, saknas nog icke heller exempel på,
att kyrkoherden varit den »skarpaste» kommunalmannen.

Den kontroll åter, som enligt § 28 af instruktion för landshöfdingarne
den 10 november 1855 tillkommer Konungens befallningshafvande,
måste bli ofullständig därför, att Konungens befallningshafvande
i allmänhet ingriper först efter anmälan, hvarigenom kontrollen blir
rent lokal och tillfällig. Detta förhållande åter har sin grund däri, att
Konungens befallningshafvande ej äger några organ för ständig tillsyn
öfver fattigvårdsförordningens tillämpning i de olika kommunerna, i det
att dess underordnade ha helt andra hufvuduppgifter, som taga deras
tid, kraft och intresse i anspråk. Men, säger någon, hvarför ingå då
icke flere anmälningar till Konungens befallningshafvande? Vittnar ej
detta om att det icke är så illa beställd!? Att utomstående personer
skulle göra en dylik anmälan, är af rent personliga skäl i allmänhet
icke att vänta. Men fattighjonen själfva då? En och annan mera tilltagsen
individ tar nog steget, men i det stora hela är en dylik uppmaning
till de fattige att klaga sig till sin rätt detsamma som att uppmana
den lame att springa.

Förnekas må icke, att i några fall genom Konungens befallningshafvandes
ingripande rättelse vunnits, men i huru många fall, där omständigheterna
äro och förblifva för Konungens befallningshafvande
okända, »gömma ej fattighusen», för att använda en provinsialläkares
ord, »ohyggligt mycket lidande, som hvarken präst eller läkare få se».
En annan provinsialläkare uttalar sig sålunda: »I en del fall, där de
enskildas förmåga, goda vilja och omdöme tydligen saknas, måste det
förvåna, att åtgärder för de sjukas vård icke blifvit af vederbörande
myndigheter vidtagna.»

Om nu den förefintliga kontrollen vore tillfyllestgörande, hvarför
skulle missbelåtenheten gång på gång taga sig uttryck i myndigheters,
enskildes och pressens uttalanden? De, som anse, att det öfver hufvud
taget är så bra som det kan vara, torde blifva svaret härpå skyldige.

6 Lagutskottets Utlåtande N:o 62.

Ett yttrande af medicinalstyrelsen om vården af de sinneeslöe
torde med full rätt kunna gälla vår kommunala fattigvård i allmänhet,
om hvilken Stockholmstidningen den 4 januari 1905 med anledning af
ett fattigvård smål i hufvudstaden fäller det omdömet, att »det är illa
ställdt med vår kommunala fattigvård litet hvarstädes här i landet».
Medicinalstyrelsen säger: »Här ifrågavarande undersökning torde hafva
gifvit vid handen, att de sinnesslösa inom riket lida af brist på vård
eller af vanvård, alltför ofta af upprörande art, i så stor omfattning,
att det icke synes ett civiliseradt land värdigt att längre försumma
nödiga åtgärder för afhjälpande af här berörda missförhållanden, hvilka,
om de blifva bekanta utomlands, säkerligen och icke utan anledningskola
betecknas som föga hedrande för vårt land.»

Det, som saknas, är i första hand ständig, fristående, obligatorisk
tillsyn af för ändamålet utsedde fattigvårdsinspektörer, hvilka icke med
denna sin befattning få förena annan syssla af enskild eller offentlig art.
De skola aflönas af staten, tillsättas och förses med instruktion af Kung!.
Maj:t och skola vara skyldige att hos Konungens befallningshafvande
göra de anmälningar och föreslå de rättelser förhållandena å ena eller
andra orter kunna påkalla. Rörande inspektörernas antal torde för en
tillräckligt verksam kontroll fordras en inspektör för hvarje län, hvarvid
dock tvenne mindre län lämpligen kunde sammanslås, på samma gång
ett större län uppdelas i tvenne distrikt.

Jag förstår mycket väl, att denna motion vidrör en synnerligen
ömtålig punkt — kommunernas fattigvårdskostnader. Jag är fullt medveten
om många kommuners dryga skattebördor, men däraf drager
jag icke den slutsatsen, att de mest värnlösa bland vårt folk skola
blifva de offer, genom hvilkas umbäranden fattigvårdsbudgeten skall
hållas tillbaka. Fattigvårdsutgifterna måste regleras på andras bekostnad
än fattighjonens. Och huru segsliten än fattigvårdsfrågan visat sig vara,
gäller väl äfven om den: fast natten i norden är lång, så blir det dock
morgon en gång’. Därför är jag benägen att, om också med en viss
tvekan, göra följande af eu läkare nedskrifna ord till mina: »Jag har
den göda tanken om vår tid, att den nog är mogen att på allvar söka
fullgöra hvad som klart framstår såsom eu oafvislig plikt i humanitärt
hänseende.»

Då jag har mig bekant, att fattigvårdsförordningen inom vederbörande
departement är föremål för revision, och då det förefinnes skäl
antaga, att de missförhållanden, jag i motionen framhållit, komma att
ägnas vederbörlig uppmärksamhet, begränsar jag mitt förslag till det,
som, enligt mitt förmenande, bör vara kärnpunkten i en reviderad för -

Lagutskottets Utlåtande N:o 62.

ordning om fattigvården, nämligen en fristående och ständig inspektion
af fattigvårdsförhållandena i landets olika delar, och som därför inom
Riksdagen bör kraftigare betonas, än hvad hittills varit fallet.

Jag dristar alltså hemställa, att Riksdagen ville besluta i skrifvelse
till Kungi. Maj :t anhålla, det täcktes Kungl. Magt i samband
med pågående revision af nu gällande fattigvårdsförordning låta utarbeta
förslag till obligatorisk, fristående och ständig inspektion af den kommunala
fattigvården antingen efter de grunder denna motion angifver
eller såsom Kungl. Magt kan finna lämpligast.»

Herr Holmgren anför uti motionen n:o 71:

»Sedan den tid, från hvilken vår fattigvårdsförordning daterar sig,
har begreppen människovärde och humanitet undergått väsentlig utveckling.
De anspråk nutiden ställer på samhället i fråga om mänsklig
och hänsynsfull behandling af dess nödställda medlemmar äro afsevärdt
högre än dem, som gällde för trettio, fyrtio år sedan. Under sådana
förhållanden är det kanske mindre underligt, att bland dem, som af
erfarenhet känna fattigvårdsförordningen, sådan den gestaltar sig i sin
praktiska tillämpning, särskildt mångenstädes på landet, knappast mer
än en mening råder, nämligen att ifrågavarande lagstiftning står i bjärt
och skarp kontrast till nutida rättsmedvetandes kraf.

De brister i fattigvårdslagstiftningen, som motivera en mening
sådan som denna, äro många och af olika art. Här må blott framhållas
några utaf dem.

Grundsatsen, att hvarje kommun skall sörja för sina fattiga, medför
först och främst, som bekant, att de i genomsnitt mindre bemedlade
kommunerna, där vanligen ett. jämförelsevis stort antal fattiga finnas,
få vidkännas öfver höfvan tyngande fattigvårdsbördor. Detta förhållande
åter kan ej annat än alltför hårdt fresta på barmhärtighetskänslan inom
sådana kommuner. Åf ren själfbevarelsedrift tvingas de till inhumanitet
mot sina fattiga. En vanlig företeelse är sålunda, att man på allt sätt
sträfva!’ att befria sig från dem som väntas komma att ligga fattigvården
till last genom att söka förmå dem att flytta från kommunen,
och därvid förfares ofta med sådan intensitet och hänsynslöshet, att
man snart sagdt pinar lifvet ur de beklagansvärda föremålen för dylik
bearbetning, därest de ej gifva efter för denna. Naturligt är ock, att
man för att nedbringa fattigvårdskostnaderna reducerar fattigunderstöden
till det minsta möjliga eller ännu mindre; fattigvårdsförordningens
»nödtorftig fattigvård» visar sig därvid vara ett synnerligen tänjbart
begrepp.

Lagutskottets Utlåtande N:o 62.

En grandbrist i fattigvårdsförordningen är vidare, att samhällets
skyldighet att lämna fattigvård är begränsad inom allt för trång ram:
utanför de minderårigas, ålderstignas, sjukas, vanföras och lyttas kategorier
finnes förvisso mycken oförvållad nöd, som med rätta kunde
påfordra understöd af det allmänna. Förkastlig är äfven den princip
i vår fattigvårdslag, att vid vägradt understöd klagan i sak ej må föras
öfver kommunalstämmas med flere kommunala korporationers beslut;
om Konungens befallningshafvandes rätt att tillhålla vederbörande att
fullgöra sin understödsskyldighet är det bäst att icke tala alltför mycket.
Sanningen är den, att all verklig kontroll öfver kommunernas sätt att
handhafva fattigvården, all praktisk möjlighet för de behöfvande att
gentemot de styrande i kommunerna få rätt, helt och hållet saknas.
Hvad som städse visat sig erforderligt för att af en offentlig verksamhet
erhålla godt resultat, nämligen effektiv inspektion och möjlighet
att få rättelse vid missbruk af verksamheten, känner vår fattigvårdslagstiftning
icke till.

En del andra drag hos vårt fattigvårdssystem böra icke alldeles
förbigås. Jag vill särskild! framhålla den synnerligen inhumana behandling,
som mångenstädes kommer ogifta mödrar till del, något, som
icke torde vara den minst bidragande orsaken till de förtviflade steg,
hvartill offren för denna inhumanitet alltför ofta drifvas. Här behöfves
en ny anda i vårt fattigvårdsväsen. Äfven vill jag fästa uppmärksamheten
på det oändliga tvistandet om hemortsrätt, hvarigenom den ena
kommunen söker på den andra afbörda sig omtvistade understödstagare,
ett förhållande, som lika mycket måste kännas pinsamt för den det gäller,
och för öfrigt äfven för de handläggande myndigheterna, som det är
opraktiskt — genom ödslande med dyrbar tid, bläck och papper — för
att icke säga ömkligt och löjligt! 1 detta sammanhang må äfven erinras
om det så kallade bortauktionerande! af understödstagare äfvensom om
systemet med »hemsändande)) af de fattiga mellan kommunerna med
mera dylikt, hvilket allt hos dem, som sett, huru det praktiseras,
näppeligen kunnat annat än väcka harm och blygsel öfver det brutala
i vår fattiglagstiftning.

Motioner ha vid flera tillfällen, senast vid förra årets riksdag,
väckts angående ändring af detaljer i fattigvårdsförordningen. För min
del tviflan jag emellertid på, att man i detta fall skall med nöjaktigt
resultat kunna lappa på den gamla kluten. En genomgripande reform
är säkerligen här af nöden. Huruvida denna reform bör basera sig på
ett öfverflyttande af fattigvården från kommunerna till staten eller ej,
därom vill jag icke nu yttra min mening, men äfven om den nuvarande

Lagutskottets Utlåtande N:o 62.

grunden skulle anses böra bibehållas, erfordras en genomgående revision
af hela fattigvårdslagstiftningen för att denna skall kunna bringas i nivå
med humanare och modernare åskådningar.

Jag vågar därför hemställa, att Riksdagen behagade besluta skrifvelse
till Kungl. Maj:t med begäran, att Kungl. Maj:t täcktes underkasta
gällande fattigv&rdsförordning och dess praktiska tillämpning en
grundlig och allsidig pröfning samt därefter för Riksdagen framlägga
förslag till ny fattigvårdslag, hvilken med tillgodogörande af inhemsk
såväl som utländsk erfarenhet skall kunna motsvara nutida humanare
uppfattning af den fattiges människovärde och rätt.»

Slutligen är herr Ekmans motion, n:o 131, af följande lydelse:

»I skrifvelse af den 12 maj 1899 har Riksdagen hos Konungen
anhållit om utarbetande och framläggande för Riksdagen af förslag dels
till sådan ändring eller förklaring af § 1 uti gällande förordning angående
fattigvården, att rätten till fattigvård enligt nämnda paragraf
utsträcktes till de fall, då man eller kvinna väl hade förmåga att förvärfva
hvad till hans eller hennes uppehälle oundgängligen kräfdes, men uppenbarligen
saknade krafter att förvärfva hvad som oundgängligen erfordrades
för deras uppehälle, för hvilka han eller hon vore försörjningspliktig,
dels ock till skärpta och mera effektiva bestämmelser mot familjeförsörjare,
som af lättja eller liknöjdhet försummade sin försörjningsplikt. Förtydliganden
eller ändringar i af Riksdagen sålunda angifven riktningskulle
säkerligen vara ägnade att af hjälpa allvarliga brister i den nuvarande
fattigvårdslagstiftningen. Äfven andra förhållanden synas dock påkalla
en omarbetning af fattig vårdsförordningen, hvilken som bekant är af
Kungl. Maj:t utgifven redan år 1871 och sålunda nu är mera än 30 år
gammal. Äfven beträffande ändringar af några andra §§ i fattigvårdsförordningen,
bland dem § 15, har Riksdagen i skrifvelser till Kungl.
Maj:t gjort framställning.

Den nuvarande tidpunkten synes mig vara särskildt lämplig för
åvägabringandet af en revision af fattigvårdsförordningen i dess helhet.
Detta icke blott ur den synpunkten, att numera medvetandet om de lyckligare
lottades skyldigheter mot de fattiga i samhället är mera spridt
än hvad som för cirka 30 år sedan i verkligheten var fallet, utan äfven
af det skål, att man torde hafva all anledning att redan vid innevarande
Bih. till Riksd. Prot. 1905. 7 Sami. 51 Käft. 2

Lagutskottets Utlåtande N:o 62.

års riksdag förvänta framläggandet af en Kungl. Maj:ts proposition, afseende
en annan fördelning än den hittills gällande af de s. k. brännvinsmedlen
och hvarigenom särskildt landsbygden skulle komma i åtnjutande
af en väsentligt större andel i dessa medel och därigenom ock beredas
ökad förmåga att bära de större utgifter, som måhända en ny, med
vår tids humanare åskådning mera öfverensstämmande fattigvärdsförordning
skulle medföra.

Utan att kunna ingå på en behandling af alla de skäl, som kunna
tala för en omarbetning af fattigvårdsföimrdningen i dess helhet tillåter
jag mig att här anföra en del af de orsaker, som synas mig påkalla, att
Riksdagen ej längre må inskränka sig till att endast påyrka en ny formulering
af en eller annan paragraf.

I främsta rummet fästes då uppmärksamheten vid det tidigare
såväl i Riksdagen som upprepade gånger i pressen framhållna, inom
olika delar af vårt land förekommande omänskliga förhållandet, att underhållet
af fattighjon genom offentlig auktion öfverlämnas till de lägst
bjudande. Det barbariska i detta tillvägagående har så ofta och så
kraftigt blifvit framhållet, att man måste förvånas öfver att ännu icke
någon förändring i lag till hindrande af denna människohandel blifvit
vidtagen. Skulle några exempel på de sorgliga förhållanden, som dessa
auktioner medföra, ännu anses behöfliga, så finnas sådana af tillräckligt
belysande beskaffenhet i den motion, som vid 1893 års riksdag väcktes
i Andra Kammaren och som i riksdagstrycket erhållit nummer 106.

Äfven där fattigvården är på ett mänskligare sätt ordnad, tror
jag, att de, som haft tillfälle att taga någon mera ingående kännedom
af förhållandena, skola medgifva, att det mången gång inträffar, att
de, som äro mest i behof af understöd, endast i otillräcklig grad erhålla
sådant.

Enligt fattigvårdsförordningens 1 § skall nödtorftig fattigvård
lämnas den, som är oförmögen att genom arbete förvärfva hvad till
lifvets uppehållande oundgängligen erfordras. Uppfattningen om hvad
som menas med »nödtorftig fattigvård» är emellertid inom olika orter
väsentligt olika.

Förhållandena inom stadssamhällena, särskildt de större, torde härvidlag
icke vara så otillfredsställande, om ock äfven där i enstaka fall
missförhållanden i af mig afsedd riktning förekommit. Hvad däremot
fattigvården på landsbygden vidkommer, så tror jag icke, att det kan
förnekas, att där i synnerligen många fall vid bestämmandet af fattigunderstödets
storlek tages så godt som uteslutande hänsyn till, hvad man
kan förmå den understödssökande att, åtminstone för tillfället, åtnöjäS med,

Lagutskottets Utlåtande N:o 62.

och att ringa om ens något afseende fästes vid livad som erfordras för
att understödet, om ock nödtorftigt, dock under för handen varande
förhållanden må kunna anses tillräckligt. En följd häraf blir, dels att
de till fattigunderstöd berättigade i många fall, för att kunna uppehålla
sig, äfven nödgas påkalla den enskilda offervilligheten, dels ock att de,
som äga förmåga att kraftigast framhålla sin egen belägenhet eller som
lyckats förvärfva goda förespråkare inom fattigvårdsstyrelsen, komma i
åtnjutande af ett större underhåll än andra, som äro i minst lika stort
behof af understöd, men på grund af egen försagdhet och oförmåga att
framhålla sin belägenhet låta sig nöja med ett icke nödtorftigt, utan
otillräckligt underhåll.

Att fastställa det understöd, som under alla förhållanden bör utgå,
lär icke kunna låta sig göra, men mig synes, att ett stort steg till afhjälpande
af det nu framhållna missförhållandet vore taget, om de understödsbehöfvande
på grund af de olika behofven kunde af fattigvärdsstyrelserna
hänföras till vissa klasser, inom hvilka underhållets minimum
vore genom förordning fastställdt, hvilket dock af fattigvårdsstyrelserna
kunde öfverskridas, ehuru endast sålunda att alla till samma klass hörande
understödstagare erhöllo lika stort understöd.

En sådan indelning af de understödstagande i klasser skulle gorå
det möjligt för dem själfva att på förhand bedöma storleken af det
understöd, som skulle blifva dem beviljadt, och på samma gång hindra
fattigvårdsstyrelserna att för hvarje särskild! fall söka nedpruta imderstödet
under hvad som kan anses rimligt. Fattigvårdstyrelsen skulle
endast hafva att på grund af den understödssökandes förhållanden afgöra,
till hvilken klass han eller hon borde hänföras, och därmed vore
understödets storlek bestämd, då detsamma vore för alla inom samma
klass lika. Endast i de fall, då understödet vore af tillfällig natur och
utginge för visst ändamål, vid tillfällig sjukdom, för anskaffande af ved,
skodon, medicin eller dylikt, vore, enligt mitt förmenande, en sådan
klassificering omöjlig, och fattigvårdsstyrelsen hade att vid sådana särskilda
tillfällen jämväl bestämma understödets storlek.

Skulle ett sådant system som det af mig nu antydda vid en omarbetning
af fattigvårdsförordningen befinnas tillämpligt, så synes mig,
att de ifrågavarande klassernas antal lämpligen kunde bestämmas till
följande tre med till beloppet högsta minimum för den första och lägsta
för den tredje.

Klass I. Afseende full försörjning, omfattar personer, som äro
helt ur stånd att bidraga till sitt eget uppehälle och ej hafva närskylda,

Lagutskottets Utlåtande N:o 62.

som i någon män kunna bidraga till deras utkomst. (I denna klass ingå
alltså äfven samtliga i fattiginrättning under hel försörjning intagna
personer, ehuru ej något understöd af dem kontant uppbäres, utan helt
utgår in natura.)

Klass II. Afseende större understöd, omfattar dem, som på grund
af ålderdomssvaghet, sjukdom eller andra orsaker endast till någon
ringa del kunna genom eget arbete bidraga till sitt uppehälle eller ock
hafva närskylda i sådana omständigheter, att de till en mindre del kunna
bidraga till deras underhåll.

Klass III. Afseende mindre understöd, omfattar dem, som af
under klass II anförda orsaker ej helt kunna försörja sig själfva, men
dock genom eget arbete eller närskyldas understöd anses kunna förskaffa
sig mera än hälften af hvad som för deras nödtorftiga uppehälle är
nödvändigt.

I de flesta landskommuner torde särskild fångvårdsstyrelse ej
förefinnas, och under sådana förhållanden åligger det kommunalnämnden
att handhafva skötandet af kommunens fattigvård, men de många uppdrag
af annan natur, som denna nämnd har åt sig anförtrodda, föranleda
säkerligen, att vid val af ledamöter i nämnden ej tillbörlig hänsyn tages
till dessa ledamöters lämplighet att jämväl handhafva skötandet af
fattigvården. Denna gren af nämndens verksamhet blir därför omfattad
med vida mindre intresse och kanske äfven bristande sakkunskap, än
om eu särskild fattigvårdsstyrelse vore tillsatt. Mig synes därför, att
det är värdt taga under öfvervägande, huruvida ej i hvarje kommun
särskild fattigvårdsstyrelse ovillkorligen bör vara tillsatt.

Vid revision af fattigvårdsförordningen torde ock böra undersökas,
huruvida icke en förenkling beträffande grunderna för bestämmande af
understödstagares hemortsrätt kan åvägabringas. De orättvisor, som
ofta äro en följd af de nuvarande bestämmelserna i detta hänseende,
torde härigenom kunna undvikas eller åtminstone afsevärdt minskas.

I öfvervägande torde dock böra tagas, huruvida icke den staten
redan nu åliggande skyldigheten att i vissa fall godtgöra fattigvårdssamhälle
dess kostnader kunde utsträckas, exempelvis till att äfven
omfatta kostnaderna för vård af idioter och fallandesjuka.

Hvilka förändrigar i fattigvårdsförordningen en omarbetning af
densamma än må komma att medföra, så synes det vara önskvärd!, att
efterlefvandet af förordningens föreskrifter öfvervakas, och att tillsyn
öfvas häröfver att fattighjonen verkligen så vårdas och bekomma det
underhåll, som lagen föreskrifver. Detta lär icke lämpligen kunna ske

Lagutskottets Utlåtande N:o 62.

utan inrättandet af en lämplig inspektion öfver landets fattigvård. I
andra länder liar man redan tidigare insett nödvändigheten häraf, och
sålunda finnes exempelvis i England ett särskildt ämbetsverk för kontrollerande
af fattigvårdsstyrelsernas åtgöranden, under det att man i
Finland inskränkt sig till, hvad som säkerligen äfven för våra förhållanden
borde vara till fyllest, anställandet af en inspektör för fattigvården.

Denna fråga har tidigare varit på tal inom Riksdagen och beröres
särskildt såväl uti den af mig här ofvan omnämnda, i Andra Kammaren
1893 väckta motionen n:o 106 som ock uti eu vid samma riksdag och i
samma kammare väckt motion, hvilken i riksdagstrycket erhållit nummer
95. I den förstnämnda af dessa motioner föreslås en sådan ändring i
instruktionen för förste provinsialläkarne, att de jämväl skulle ägna
tillsyn åt fattighus, fattiggårdar och arbetshus, eller med andra ord
utöfva ett slags inspektion öfver fattigvården i riket. Den sistnämnda
motionen åter afser tillsättandet af en eller två fattigvårdsinspektörer
för öfvervakande af fattigvårdsväsendet. I samband med en omarbetning
af fattigvårdsförordningen torde frågan om åstadkommandet af en inspektion
öfver fattigvårdsväsendet böra till pröfning upptagas.

Under hänvisning till hvad jag sålunda tillåtit mig anföra, hemställer
jag, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag
till ny förordning angående fattigvården.»

Efter den 9 juni 1871, då förordningen angående fattigvården
i riket af den 13 juli 1853 upphäfdes och ny förordning i ämnet utfärdades,
har fattigvårdslagstiftningen undergått en del ändringar,
men dessa ändringar hafva, om än rätt viktiga, dock icke ägt någon
djupgående, central betydelse för fattigvård sväsendets ordnande i det hela.

Emellertid har genom den i herr Ekmans förevarande motion
omnämnda Riksdagens skrifvelse till Konungen af den 12 maj 1899
ifrågasatts en lagstiftningsåtgärd, som träffar en af de väsentligaste
grunderna för fattigvårdsväsendet, nämligen den, efter hvilken gränsen
uppdrages mellan obligatorisk och fakultativ fattigvård. Utskottet, som
i fråga om denna framställnings närmare innehåll hänvisar till motionen,
vill tillika erinra därom, att Riksdagen hos Kungl. Maj:t anhållit om
fattigvårdsförordningens ändring äfven i andra afseenden samt att jämväl
dessa frågor ännu äro under behandling hos Kungl. Maj:t. En af dessa,

Utskottets

yttrande.

Lagutskottets Utlåtande N:o 62.

hvarom förmäies i ofvan åberopade skrifvelse, afser skärpta och mer
effektiva bestämmelser mot familjeförsörjare, som af lättja eller liknöjdhet
försumma sin försörjningsplikt. Vidare har Riksdagen i skrifvelse den
19 april 1901 anhållit, det Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande,
huruledes genom ändring af gällande fattigvårdsförordning kunde vinnas
skärpta och mer effektiva bestämmelser mot sådana fäder till oäkta
barn, som af lättja eller liknöjdhet försummade sin försörjningsplikt.
I skrifvelse den 17 maj 1901 har Riksdagen gjort framställning i anledning
af de olägenheter, som för gränskommunerna äro förenade med
skyldigheten att utgifva fattigvård till från utlandet dit förpassade
nödställde svenske undersåtar; och slutligen har Riksdagen i skrifvelse
den 12 april 1902 hos Kungl. Maj:t begärt utarbetande och framläggande
för Riksdagen af förslag till sådan ändring af gällande lagstiftning om
kvinnas valbarhet till ledamot i fångvårdsstyrelse, att dylik befogenhet
otvetydigt må tillkomma äfven gift kvinna.

Ytterligare ändringar af fattigvårdsförordningen i fråga om behandling
af minderåriga barn in. m. hafva blifvit hos Kungl. Maj:t föreslagna
af kommittén för ordnande af fosterbarnsvården m. m., och frågan om
dessa ändringar, bland hvilka utskottet får tillfälle att här nedan vidare
omnämna en, är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

Det är alltså flera fattigvårdslagstiftningsärenden, delvis af ingripande
betydelse, som nu hvila hos regeringen.

Emellertid torde det icke kunna förnekas, att skäl förefinnas till
äfven andra ändringar af fattigvårdsförordningen än de sålunda ifrågasatta.
Åtskilliga af de förhållanden, som af motionärerna beröras,
synas utskottet kräfva ett ingripande från lagstiftningens sida.

Innehållet i de tre motionerna berör tre hufvudfrågor: förhållandet
mellan kommunerna och de till kommunal fattigvård hänvisade, hvartill
bland annat hör statskontrollen öfver dylik fattigvård; förhållandet i
öfrigt mellan kommunerna, å ena, samt staten, å den andra sidan, med
afseende å fattigvården; och förhållandet i sistnämnda hänseende mellan
kommunerna inbördes.

Till den första frågan hänföra sig herr Holmgrens framställning
därom att samhällets skyldighet att lämna fattigvård vore begränsad
inom en för trång ram, hvarmed hans anmärkning om förekommande
inhuman behandling af ogifta mödrar synes äga ett visst sammanhang;
ett af herr Ekman framställdt förslag, som gäller fattigvårdens innehåll
och beskaffenhet, nämligen angående fastställande af vissa normalstater
för särskilda klasser af understödstagare; vidare hvad motionerna innehålla
om en viss form för fattigvårdens utanordnande, nämligen medelst

Lagutskottets Utlåtande N:o 62.

utackordering efter inhämtande af anbud å offentlig auktion; herr Ekmans
förslag beträffande obligatoriskt särskiljande af fattigvårdens handhafvande
från annan kommunal förvaltning; och slutligen en framställning
af alla motionärerna om den för gällande bestämmelsers efterlefnad
erforderliga kontroll, för hvars utöfvande de föreslå en effektiv inspektion,
hvarjämte herr Holmgren synes vilja bereda fattigvårdssökande
rätt att hos ämbetsmyndighet söka ändring i de kommunala myndigheternas
beslut beträffande sökt fattigvård.

Den andra frågan beröres af hvad herr Holmgren yttrat därom
att staten möjligen bör öfvertaga all fattigvård och herr Ekmans maning
att öfverväga, huruvida icke den staten redan nu åliggande skyldighet
att i vissa fall godtgöra fattigvårdssamhälle dess kostnad kunde utsträckas
exempelvis till att omfatta kostnaderna för vård af idioter och
fallandesjuka.

I det tredje hufvudspörsmålet innefattas hvad herrar Ekman och
Holmgren anfört i fråga om understödstagares hemortsrätt.

När utskottet nu ingår i bedömande af ofvannämnda punkter och
hvad med dem kan äga sammanhang, anmärkes beträffande frågan om
gränserna för den så kallade obligatoriska fattigvården, att, då, såsom
förut nämnts, Riksdagen nyligen begärt Kungl. Maj:ts förslag om lagändring
i detta afseende, herr Holmgrens framställning i denna del
icke synes böra föranleda någon Riksdagens åtgärd.

Vidkommande därefter herr Ekmans förslag om normalstater må
följande anföras. Det ligger vikt därpå, att de hjälpbehöfvande ej
kunna af det offentliga påräkna rikligare understöd än nödtorftig fattigvård
eller hvad till lifvets uppehållande erfordras. En motsatt ordning
är nämligen ägnad att skapa missförhållanden af såväl moralisk som
ekonomisk natur, emedan den så lätt till lättja och liknöjdhet förleder
många, som eljest skulle söka genom sparsamhet och arbetssamhet betrygga
sin ställning. Det gäller å andra sidan visserligen för en klok fattigvårdslagstiftning
att med undvikande af dessa olägenheter förekomma, att
understödstagarne nedpressas under existensminimum i deras ort. Att ej
hos oss all fara i sistnämnda riktning är utesluten, synes utskottet på
grund af motionärernas framställning och i öfrigt för utskottet kända förhållanden
uppenbart. Det är till afhjälpande af detta missförhållande, och
till vinnande af en mer rättvis fördelning af understöd, som ifrågavarande
förslag om fastställande genom allmän förordning af normalstater
för efter gängse sed i tre klasser indelade understödstagare
blifvit framställdt. Det vill emellertid synas utskottet, som man med

Lagutskottets Utlåtande N:o 62.

anlitande af denna utväg utsatte sig för den ej mindre fara i motsatt
riktning, hvarom här ofvan förmäles, och i hvarje fall torde den rådande
stora olikheten med afseende & lefnadsvillkoren i skilda delar af riket
bereda stora svårigheter vid utförande af hvad motionären föreslagit,
i följd hvaraf utskottet finner förslaget ej böra förordas.

Frågan om förbud mot så kallad bortauktionering af fattighjon har
förut varit underställd Riksdagens bedömande, senast vid 1904 års riksdag.
Lagutskottet, till hvars förberedande handläggning frågan hänvisats,
omnämnde dess behandling vid 1879 års riksdag samt hos kommittén
för ordnande af fosterbarnsvården m. m., som i ett ännu hos Kung!.
Maj:t hyllande förslag hemställt om dylikt förbud i fråga om minderårige;
hvarefter utskottet för egen del anförde följande: »Jämväl utskottet
anser offentligt köpslagande å auktion om de beklagansvärda
fattighjonen, de må vara barn eller äldre personer, upprörande och
stridande mot de grundsatser, hvarå fattigvårdslagstiftningen hvilar.
Äfven om man, så länge ett fattigvårdssamhälle har rätt att bestrida
sin försörj ningsskyldighet genom utackordering, ej skäligen kan beröfva
samhället rätten att genom upptagande af anbud bereda sig
tillfälle att billigast fullgöra sin skyldighet, bör åtminstone enligt
utskottets mening all anstötlighet vid anbudens upptagande förekommas.
Anledning till någon åtgärd från Riksdagens sida i förevarande
ämne lärer emellertid icke föreligga vid ofvanangifna förhållande, att
frågan om förbud mot så kallad bortauktionering af barn — vid hvars
öfvervägande lämpligheten af bestämmelser i nu förevarande hänseende
jämväl i fråga om andra fattighjon än barn utan tvifvel kommer under
bedömande — redan är föremål för Kungl. Maj:ts pröfning.» Det
nuvarande lagutskottet bedömer det auktionsmässiga förfarandet vid
inhämtande af anbud om fattighjons utackordering på alldeles samma
sätt som 1904 års lagutskott, hvars ofvan anförda yttrande utskottet
följaktligen tillåter sig att i denna de! åberopa; hvarjämte utskottet
vill erinra därom, att norsk lag upptager förbud mot dylikt förfarande.
Däremot kan utskottet icke dela den uttalade åsikten, att anledning
till åtgärd från Riksdagens sida ej förefunnes. Väl lärer det
kunna förväntas, att Kungl. Maj:t i anledning af ofvan nämnda förslag
fager under öfvervägande äfven frågan om förbud mot »bortauktionering»
af ej minderårige fattighjon, men det i orde icke desto mindre vara
lämpligt, att, därest Riksdagen anser ett dylikt förbud böra meddelas,
dess åsikt härom varder för Kungl. Maj:t uttalad, och synes det än mer
påkalladt, att detta ej underlåtes, för den händelse Riksdagen nu skulle

Lagutskottets Utlåtande N:o 62. 17

finna anledning att underställa andra fattigvårdsfrågor Kung!. Maj:ts
pröfning.

Af den af herr Ekman föreslagna lagändring, att fattigvårdsbestyret
skulle i hvarje fattigvårdssamhälle vara anförtrodt åt en särskilt
för detta ändamål tillsatt styrelse, är enligt utskottets åsikt någon afsevärd
fördel för fattigvården ej att förvänta. Däremot synes det utskottet
kunna befaras, att en dylik lagändring skulle verka betungande i en del
landskommuner med ringa antal invånare, där sannolikt svårigheter
skulle uppstå att med lämpliga personer besätta posterna i flera kommunalstyrelser
än de nu befintliga. I följd häraf kan utskottet ej
skänka förslaget sitt understöd.

För betryggande af ett riktigt handhafvande af fattigvården bör
finnas en verksam kontroll öfver fattigvård smyndigheterna. Kontrollen
är nu ålagd dels församligens kyrkoherde, i fråga om hvars ställning i
detta afseende åberopas ett af motionären herr Ohlsson anfördt stadgande
ur kyrkolagen samt It) § 3 mom. fattigvårdsförordningen, enligt
hvilket kyrkoherden äger deltaga i fattigvårdsstyrelses förhandlingar
och beslut, och dels Kungl. Maj:ts befallningshafvande, kronofogdar,
länsmän och annan polismyndighet enligt 28 § instruktionen för

landshöfdingarne den 10 november 1855, 9 § 3 st. och 46 § 4 st.
fattigvårdsförordningen, 14 § instruktionen för kronofogdarne den 10
november 1855, 4 § 3 mom. instruktionen för kronolänsmännen af
nämnda dag och särskilda för städerna gällande författningar. I detta
sammanhang må ock erinras, att enligt 11 § fattigvårdsförordningen
anmälan om behof af fattigvård må göras direkt hos polismyndighet
eller dess betjänte, som, där omständigheterna synas påkalla åtgärd af
fattigvårdsstyrelsen, densamma därom underrättar. Lagen om skydd
för fosterbarn den 6 juni 1902 innehåller bestämmelser, ägnade att
bereda kontroll öfver minderårige understödstagares vård; och på grund
af de genom instruktionen för läkare, som äro för hälso- och sjukvården
inom visst område anställde, äfvensom för andre, som utöfva
läkekonsten, af den 31 oktober 1890 förste provinsialläkare och provinsialläkare
ålagda allmänna skyldigheter torde man böra kunna påräkna
en viss sanitetskontroll från deras sida äfven i fråga om den allmänna
fattigvården.

Fordran å skärpt kontroll synes emellertid vara i rådande missförhållanden
så väl grundad, att den icke låter sig afvisa.

Såsom redan vid ifrågavarande ämnes behandling vid 1893 års
riksdag framhölls, torde det vara erforderligt, att, om kontrollen skall
Bih. till Riksd. Prat. 1905. 7 Samt. 51 Käft. 3

Lagutskottets Utlåtande N:o 62.

blifva rättvis och välgörande, man har att taga hänsyn till de för
hvarje ort rådande olika lefnadsvillkoren och öfriga förhållanden för
att därefter med ledning häraf kunna skyndsamt och med sakkännedom
ingripa. Af denna anledning- torde, därest en fristående inspektion
skall ordnas i vårt vidsträckta land, hvarest befolkningens lefnadsförhållanden
äro så växlande från den ena landsändan till den andra,
man icke kunna undgå att, såsom motionären herr Ohlsson ock ifrågasatt,
förordna ett flertal inspektörer. Genomförandet af en fristående
inspektion synes alltså komma att kräfva högst betydliga kostnader;
och likväl torde man på den vägen ej lyckas skapa en verksam kontroll
öfver den hos oss, äfven då det är iråga om full försörjning, rätt
vanliga .»öppna» eller utom fattigvårdsanstalt meddelade fattigvården,
hvilken i åtskilliga fall torde vara bättre lämpad för våra förhållanden
än »den slutna» och följaktligen i dylika fall ej bör af den senare
undanträngas.

Det synes utskottet, som om man med mindre ekonomisk uppoffring
än den, som en fristående inspektion krafvel-, skulle kunna få
till stånd en verksam och god kontroll. Man har enligt utskottets
asikt att bygga vidare på den grund, som redarn är lagd, genom att
till de i ämnet gällande bestämmelser foga andra, ägnade dels att
framkalla en mer än hittills oaflåtlig och initiativrik verksamhet af de
fattigvårdens utöfning kontrollerande myndigheterna och dels att för
de understödssökande, som anse sig hafva anledning vända sig till
dessa myndigheter med någon framställning, än tydligare utmärka
deras rätt härtill med anvisande af härför lämplig utväg.

Efter det en verksam kontroll genom dylika åtgärder blifvit
genomförd, torde det ej vidare vara något att invända mot bibehållande
af det af motionären herr Holmgren klandrade stadgandet i fattigvårdsförordningen,
att klagan öfver hvad kommunalstämma eller därmed
jämnställda kommunala myndigheter beslutit i anledning af en på hjälpsökandes
begäran gjord underställning af fattigvårdsstyrelses beslut ej
far anföras i andra fall, än att klaganden tilltror sig kunna visa, att
beslutet ej i laga ordning tillkommit. Detta stadgande har införts i
vår lagstiftning genom 1871 års förordning, och eu af Kung! Maj:t
tillsatt kommitté, hvars förslag ligger till grund för nämnda förordning,
framhöll såsom skäl för stadgandet, att härigenom undvekes olägliga
tvister, utdragna genom alla instanser mellan eu hjälpsökande, å
ena, och en kommun, å andra sidan, samt att Kungl. Maj:ts befallningshafvande
befriades från honom eljest åliggande skyldighet att, huru

Lagutskottets Utlåtande N:o 62.

orimliga de för ändringssökande anförda skäl än vore, dock meddela
särskild! beslut jämte besvärshänvisning.

Blott och bart.genom en ökad kontroll öfver fattigvårdens handhafvande
torde man emellertid icke kunna nå det önskade målet att
åstadkomma eu fullt tillfredsställande vård af de fattige. Man måste,
om syftet skall vinnas, äfven söka få saken så ordnad, att fa-ttigvårdsbördan
kan bäras utan känning af alltför hardt tryck, något, som är
af betydelse ej mindre för de hjälpbehöfvande än för dem, som hafva
att bringa hjälp. I detta afseende torde det vara illa ställdt i många
delar af vårt land, och i åtskilliga orter torde fattigvård stungan vara
rent af olidligt tryckande. För af hjälpande af detta missförhållande
erbjuda sig medel af olika slag, och torde Riksdagen i anledning af
en inom Andra Kammaren af herr M. Matsson in. fl. väckt och till
tillfälligt utskott hänvisad motion få tillfälle att närmare bedöma sådana.
Men äfven förevarande till lagutskottet öfverlämnade motioner behandla
ämnet.

Den af herr Holmgren antydda utvägen att å staten öfverflytta
hela fattig vårdsbördan torde af flera skäl ej böra anlitas. Att här redogöra
för dessa skäl torde ej vara af nöden, då motionären ej ens angifvitsin
egen ställning till frågan.

Hvad herr Ekman föreslagit i förevarande afseende synes däremot
värdt att taga under öfvervägande.

Därigenom att meddellöse sinnessjuke, i den mån utrymme finnes,
mottagas till vård mot en ringa afgift å statens hospital och asyler,
bereder staten lättnad i kostnaderna för dylika personers vård, hvilket
i fråga om de till fattigvården hemfallne kommer vederbörande fattigvårdssamhällen
till godo; och genom förestående utvidgning af statens
berörda anstalter torde allt större del af kommunernas börda i detta
hänseende blifva från dem aflyftad. Flen- Ekmans förslag, ait staten
skulle i än vidare mån för kommunerna underlätta vården af abnorma
fattige personer, synes utskottet anvisa ett steg i rätt riktning, därvid
statens mellankomst kan ske ej blott under sådan form, som i fråga
om sinnessjuke eller den redan i detta fall anlitade formen af understöd
till privata anstalter, utan äfven på sådant sätt, som motionären
ifrågasatt, eller därigenom, att den staten redan nu i vissa fall åliggande
skyldigheten att godtgöra fattigvårdssamhälle dess kostnader
utsträckes att omfatta exempelvis utgifterna för vård af idioter och fallandesjuka.
Ett stadgande om dylik ersättningsskyldighet skulle naturligen i sin
mån främja det offentliga intresset af inskränkning i det besvär, som
hemortsutredningar föranleda för myndigheterna; och för att stadgan -

Lagutskottets Utlåtande N:o 62.

det skulle kunna så fullständigt som möjligt öfva verkningar i detta
afseende, borde saken så ordnas, att, då en för den nödställde i fattigvårdsafseende
främmande kommun meddelat honom understöd, denna
kommun kunde erhålla godtgörelse direkt af statsmedel.

Beträffande nyssnämnda af motionären herr Ekman åsyftade
fall, i hvilka godtgörelse af statsmedel enligt gällande bestämmelser
kan påräknas, må här erinras, att detta kan ske bland annat enligt
31 § 2 mom. fattigvårdsförordningen i fråga om fattigvårdskostnad
lör personer, hvilka oafbrutet under minst fem år vistats utom det
fattig vårdssamhälle, hvarest de äga hemortsrätt, dock endast såframt
samhället är af fattigvård synnerligen betungadt »eller ock den
eller de personer, hvilka, enligt hvad ofvan sägs, varit borta från
samhället, under samma tid oafbrutet vistais utom riket» och endast i
den mån för sådant ändamål anslagna medel lämna tillgång och Kungl.
Maj:t pröfvar skäligt. De inom citat ställda orden hafva genom
en förordning af den 13 juli 1887 blifvit på Riksdagens föranstaltande
tillagda. När alltså år 1887 fastslogs, att, därest en person
under minst fem år oafbrutet vistats ej blott utom sin kommun, utan
äfven utom riket, ersättning får utgå oberoende häraf, huruvida samhället
är af fattigvård synnerligen betungadt eller ej, förefaller det
naturligt att fortgå i en riktning, hvari man sålunda redan slagit in,
och förklara, att, så snart en person oafbrutet under fem år vistats
utom den kommun, där han har hemortsrätt, denna kommun må kunna
påräkna ersättning af statsmedel för kostnad i anledning af honom
senare lämnad fattigvård.

Af frågan om kommunernas ställning inbördes med hänsyn till
fattigvårdsförhållanden beröres i förevarande motioner endast den del,
som har afseende å nödställdes hemortsrätt. Herr Ekman har klandrat
de nu gällande bestämmelserna, såsom ledande till orättvisor, under det
herr Holmgren riktat sin anmärkning mot de olägenheter, som äro
förenade med »det oändliga tvistandet om hemortsrätt». Ingen af
motionärerna lämnar närmare anvisning, huru enligt hans mening de
öfver klagade missförhållandena skola afhjälpas.

Den äfven enligt 1871 års förordning gällande hufvudbestämmelsen
med afseende å hemortsrätt, att enhvar i fråga om fattigvård har
hemortsrätt i det fattigvårdssamhälle, där han senast författningsenligt
blifvit eller bort blifva mantalsskrifven, har tillämpats från det förordningen
om fattigvården i riket af den 13 juli 1853 trädde i kraft.
Förut gällde enligt förordningen den 25 maj 1847, att enhvar skulle
i fråga om fattigförsörjning tillhöra det fattigvårdssamhälle, hvarest han

Lagutskottets Utlåtande N:o 62.

sist under tre på hvarandra följande år stadigt vistats. I alla de
åberopade förordningarne återfinnas stadganden därom, att under viss
tid åtnjuten fattigvård kan hindra hemortsrätts uppkomst, men deras
begränsning af den i detta afseende kritiska tiden är olika och enligt
1853 års förordning mer snäf än enligt 1871 års. Enligt den Rikets
ständers skrifvelse, som föranledde utarbetandet af 1853 års förordning
med dess nya grundsats angående förvärf af hemortsrätt, hade ständerna
önskat nämnda princip tillämpad i förening med en annan, som emellertid
ej vann Kungl. Maj:ts bifall, nämligen den i 1788 års kungörelse
upptagna, men år 1847 åter förkastade, att fri inflyttningsrätt i kommun
ej under alla förhållanden skulle äga rum. Det dröjde ej länge, innan
missnöje med den år 1853 införda nya ordningen yppades. Då Riksdagen
slutligen i skrifvelse till Konungen af den 13 maj 1869 anhöll
om utarbetandet af ny fattig vårdsförordning, framhöll Riksdagen, hurusom
den år 1853 vedertagna grundsatsen syntes gynna de fattigvårdssamliällen,
Indika ville göra sig kvitt synbarligen snart till fattigvården
hemfallande personer genom att afbörda dem å annat fattigvårdssamhälle;
och föreslog Riksdagen, att hemortsrätten skulle anses förvärfvad i det
fattigvårdssamhälle, där någon vid två på hvarandra följande mantalsskrifningar
senast varit eller bort vara, mantalsskrifven. I öfverensstämmelse
härmed var Kungl. Majds proposition till 1871 års Riksdag
affattad, men sedan lagutskottet, med biträdande af eu i kommittébetänkande
af den 5 december 1870 och af kammarrätten vid lagstiftningsärendets
förberedande behandling uttalad åsikt, förordat
bibehållandet af bestämmelsen om en mantalsskrifning såsom grund för
hemortsrätt, blef detta Riksdagens beslut, som af Kungl. Maj:t sanktion
erades.

De två olika sätt för ordnande af hemortsrätten, hvilka vid 1871
års riksdag togos under öfvervägande, utgöra tillämpning af två väsentligen
skilda grundsatser. Den ena, hvilken lagstiftaren gjorde till sin,
är den, att enhvar enligt regeln bör i afseende å fattigvård anses
höra till den kommun, dit han i allmänhet i borgerligt afseende hörer.
Den andra utgår från känslan af det obilliga däri, att en kommun belastas
med fattigvård åt personer, som, ehuru i borgerligt hänseende
upptagna i kommunen, dock kunna anses för densamma skäligen
främmande. Utskottet för sin del finner den förra grundsatsen ej
vidare böra upprätthållas. Från den i enlighet med densamma uppställda
hufvudregeln i fråga om förvärfvande af hemortsrätt göras visserligen
undantag, bland annat, såsom förut antydts, genom stadgande,
att under viss tid åtnjuten fattigvård hindrar hemortsrätts uppkomst,

I)agutskottets Utlåtande N:o 62.

Men därigenom undvikas ej de menliga verkningarna af hufvudregeln.
Vid gällande bestämmelsers tillämpning t. ex. å en person, som mantalsskrifves
i ett samhälle, men kort därefter åter utflyttar samt tillbringar
större delen af det år, för hvilket mantalsskrifning skett, i annan
kommun utan att åtnjuta fattigvård, kommer det att inträffa, att lian i
fråga om dels näst därpå följande år och — om ny hemortsrätt ej
bevisligen förvärf vas — dels äfven senare åtnjuten obligatorisk fattigvård
faller förstnämnda kommun till last. För undvikande af dylika
obilligheter har i allmänhet den utländska lagstiftningen, så vidt utskottet
tagit del däraf, anslutit sig till den andra af ifrågavarande två principer.
Af de skandinaviska länderna har Finland en hufvudregel, liknande vår,
men i Norge och Danmark äro förhållandena reglerade på annat sätt.
Enligt den norska lagen af den 19 maj 1900 vinmes hemortsrätt genom
att efter fyllda 15 år hafva i två på hvarandra följande år haft stadigt
hemvist i ett fattigvårdssamhälle utan att för sig själf, hustru eller
minderårigt barn hafva åtnjutit fattigvård. Hemortsrätt förloras genom
tio års oafbruten vistelse utom hemorten. Den danska lagen af den
9 april 1891 ger en nödställd person hemortsrätt i den kommun, där
han efter uppnådd 18 års ålder senast bär haft 5 års oafbrutet stadigt
hemvist utan att under denna tid hafva åtnjutit fattigvård.

Enligt lag af den 6 juni 1870 (ny edition af den 12 mars 1894),
hvilken lag gäller för större delen af det tyska riket, förvärfva!'' hvar
och en, som inom ett primärt fattigvårdssamhälle (Ortsarmenverband)
efter fyllda 18 år oafbrutet två år har sin vanliga uppehållsort, därigenom
hemortsrätt. Den, som efter uppnådd 18 års ålder två år i följd
vistas utom det fattigvårdssamhälle han tillhör, förlorar sin hemortsrätt
därstädes; och om han under tiden ej vunnit hemortsrätt i annat primärt
fattigvårdssamhälle, blir det fattigvårdssamhälle af högre ordning
(Landarmenverband), inom hvilket hans behof af fattigvård yppades,
skyldigt att bekosta fattigvården. Åtnjuten fattigvård under de för
förvärf och förlust af hemortsrätt relevanta tiderna antingen blott uppehåller
dessa tiders utlöpande, därigenom att den tid, under hvilken
understödet åtnjutes, ej medräknas, eller afbryter tiderna.

Genom anförda norska och tyska bestämmelser om förlust af hemortsrätt
har man förekommit eller minskat den obillighet, som mer
svåruppfyllda villkor för förvärf af hemortsrätt onekligen äro ägnade
att framkalla, nämligen ett alltför betungande ansvar för utflyttade
personers fattigvård. På samma gång vinnes med dylika bestämmelser
en reducering af tvisteförfarandet i fråga om ersättning för fattigvård.

Lagutskottets Utlåtande N:o 62.

Att emellertid närmare afhandla frågan, huruvida någon af nyssnämnda
lagstiftningar bör tagas till förebild för eu behöflig ändring af
vår egen faftigvårdslagstiftning, eller huruvida eu lösning af detta
spörsmål bör ske på annat sätt, därtill erfordras eu grundligare utredning
af hithörande förhållanden, än den, utskottet är i tillfälle att
åstadkomma.

Beträffande grunderna för hemortsrätt framställa sig äfven andra
spörsmål än de hittills berörda. Exempelvis må nämnas frågan om
den ställning,, som bör tillkomma genom obotlig sjukdom till arbete
oförmögen person, hvilkens vård utom anstalt bekostas af annan; än
vidare frågan om hemortsrätt för minderåriga barn, efter det deras
moder viss kortare tid efter åtnjuten fattigvård ingått äktenskap med annan
än barnens fader. Det synes äfven böra tagas under öfvervägande,
huruvida ej särskilda bestämmelser kunna och höra meddelas till
förekommande häraf, att kommunernas målsmän söka i egennyttigt
syfte inverka med afseende å för hemortsrätt grundläggande förhållanden,
hvilka helt böra vara beroende af de eventuella understödstagarnes
fila vilja.

Grunderna för hemortsrätt böra enligt utskottets åsikt fastställas
så, som omsorgen för eu rättvis fördelning af ansvaret anbefaller.
Men, i den mån sådant låter härmed förena sig, böra de bestämmas
på ett sätt, som är ägnadt att till antal och vidlyftighet inskränka
tvisterna mellan kommunerna. Dessa tvister äro för myndigheterna
synnerligen besvärande. I många fall erfordras i ett och samma mål
pröfning och beslut af ett flertal länsstyrelser; och det händer, att hvart
och ett af dessa beslut föregås af polisundersökningar i åtskilliga orter
af länet. Af hvad som kan göras till lättnad i detta afseende bör alltså
intet underlåtas,. I många mål försvåras utredningen väsentligen
därigenom att sökande fattigvårdsstyrelsen försummat att af understödstagaren
— som senare afvikit eller dött —- inhämta uttömmande upplysningar.
Detta leder äfven mången gång till materiell orättvisa, emedan
ersättningsskyldighet ålägges en kommun, som, om fullständiga upplysningar
införskaffats, kunnat leda ansvaret öfver å annat samhälle,
där understödstagaren senare vistats. Sådant skulle kunna förebyggas
genom skärpta föreskrifter om den sökande fångvårdsstyrelse^ skyldigheter
med afseende å utredningen om den nödställdes lefnadsförli
ålland eu.

Under åberopande af hvad sålunda anförts och då det enligt utskottets
mening icke är ådagalagdt, att, såsom två af motionärerna,
herrar Holmgren och Ekman, ifrågasatt, en fullständig omarbetning af

Lagutskottets Utlåtande N:o 62.

fattigvårdsförordningen vore erforderlig för vinnande af nödig rättelse
af anmärkta missförhållanden, i följd hvaraf utskottet ej kan lämna sitt
understöd åt dessa motionärers förslag om skrifvelse till Kungl. Maj:t
med begäran om en allmän revision af ifrågavarande författning, får
lagutskottet i anledning af förevarande motioner hemställa,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta utarbeta och
för Riksdagen framlägga förslag till dels ändrade bestämmelser
beträffande hemortsrätt i fråga om fattigvård
och rörande förhållanden, som därmed äga sammanhang,
hvilka bestämmelser böra upptaga strängare
villkor för hemortsrätts uppkomst än de nu i ämnet
gällande och vara ägnade att såvidt ske kan inskränka
och förenkla tvisterna mellan kommunerna om ersättning
för lämnad fattigvård, och dels föreskrifter i syfte:
att den i 31 § 2 mom. förordningen angående fattigvården
upptagna grundsats, enligt hvilken fattigvårdssamhälle
kan påräkna ersättning af statsmedel för
viss fattigvårdskostnad, må utsträckas att gälla obetingadt
i fråga om fattigvårdskostnad, som fattigvårdssamhälle
måst vidkännas för den eller de samhället i
fattigvårdshänseende tillhörande personer, hvilka, enligt
hvad i åberopade lagrum sägs, varit borta från
samhället viss tid; att fattigvårdssamhälle berättigas
till godtgörelse af staten för kostnader i anledning
af fattigvård åt sinnesslöe personer och fallandesjuke
och med dylika personer järnförlige; att öfvervakandet
däraf, att fattigvården utöfvas i enlighet med gällande
bestämmelser, varder skärpt och förbättradt, dock utan
anlitande af för detta ändamål särskild! tillsatte tjänstemän;
samt att, då fattigvård sstyrelse vill till enskild
person uttinga hjälpbehöfvande, auktion ej må anställas
för erhållande af anbud.

Stockholm den 28 april 1905.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

Lagutskottets Utlåtande N:o 62.

Reservation

af herrar Lindhagen och Trana beträffande vissa delar af motiveringen,
hvar]ämte de i afseende å utskottets hemställan velat gorå den
erinran, att det syntes dem tvifvelaktigt, huruvida någon effektiv kontroll
öfver fattigvårdens handhafvande kunde vinnas annorledes än
genom anordnandet af en särskild inspektion.

Herr F. Andersson har begärt få antecknadt, att han icke deltagit
i ärendets behandling inom utskottet och herr Segerdahl, att han icke
deltagit i dess slutliga handläggning.

Bih. till Riksd. Prof. 1905.

7 Sami.

51 Höft.