Lagutskottets Utlåtande N:o 62 (Utlåtande 1896:LU62 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 62.

N:o 62.

Ank. till Riksd. kansli den 16 april 1896, kl. 12 midd.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner angående ändringar i
förordningen om jordegares rätt öfver vattnet å hans
grund den 30 december 1880.

Lagutskottet har till behandling fått mottaga fem särskilda motioner,
åsyftande ändringar i förordningen om jordegares rätt öfver
vattnet å hans grund den 30 december 1880.

Af dessa motioner hafva trenne afgifvits inom Första Kammaren,
nemligen n:o 2 af herr Leman, n:o 5 af herr Svedelius och n:o 35 af
herr Cederberg, under det att de båda öfriga, n:o 11 af herr G. F. Berndes
och n:o 32 af herr E. A. Wijkander blifvit inom Andra Kammaren
afgifna.

Uti den af herr Leman afgifna motionen hemställes, att Riksdagen
för sin del måtte besluta, att 10 § uti kongl. förordningen om jordegares
rätt öfver vattnet å hans grund den 30 december 1880 må erhålla
följande förändrade lydelse:

»Vill någon för vattenverk göra ny eller förändra äldre dam,
göre anmälan derom hos domaren med uppgift å vattendraget och den
fastighet, å hvars grund byggnaden skall göras, samt socken och härad,
hvartill fastigheten hörer.

Bih. till Riksd. Prot. 1896. 7 Samt. 37 Höft. (N:o 62).

Lagutskottets Utlåtande N:o 62.

Sträcker sig vattendrag, hvarom fråga är, genom eller mellan två
eller flera rätters domvärjo, förordne hofrätten, på sökandens anmälan, särskild
domare att med uthärads nämnd saken upptaga.

Domaren begäre — — — —-----— — — — —

—---ofvan eller nedan.

Efter det frågan sålunda —---— — — — — — — —

med hvad öfrigt må finnas nödigt föreskrifva.»

Till stöd för sitt förslag anför motionären:

Såsom kändt vore, förekomme på synnerligen många ställen inom
landet, att vattendrag sträckte sig genom två eller flera rätters domvärjo,
och jemväl förekomme ej så sällan, att vattendrag utgjorde gräns
mellan särskilda läns eller rätters områden, så att en dei af vattendraget
ansåges tillhöra ett läns eller en rätts område och annan del af
vattendraget ansåges tillhöra annat läns eller annan rätts område.

Exempelvis kunde anföras Göta eif, som å ej obetydliga sträckningar
utgjorde ej endast länsgräns mellan Elfsborgs län och staden
Göteborg, å ena, samt Göteborgs och Bohus län, å andra sidan, än
äfven häradsgräns mellan särskilda inom nämnda tvenne län belägna
rättsområden. Här omförmälda förhållanden hade icke blifvit opåaktade
inom den processuella delen af vattenrättslagstiftningen. Så stadgades
uti kongl. förordningen angående ändring och utrifning af vattenverk
den 20 januari 1824 § 8: »Sträcker sig vattendrag, som synas skall,
längre än genom en domsaga, förordne hofrätten, på sökandens anmälan,
särskild domare, att med uthärads nämnd saken upptaga».
Vattenrättskomitén föreslog i § 84 af dess den 5 november 1870 afgifna
betänkande ett stadgande af följande lydelse: »Sträcka sig vattendrag
eller egor, hvarom fråga är, genom två eller flera rätters domvärjo,
göre ordföranden i den rätt, hvartill saken instämd blifvit, anmälan
hos hofrätten, som förordnar, vid hvilken domstol saken upptagas
må. Erfordras i thy fall ny instämning, vare tid dertill en månad,
sedan sakegaren om hofrättens beslut kunskap fått.» I 53 § af lag
om dikning och annan afledning af vatten den 20 juni 1879 stadgades:
»Sträcka sig vattendrag eller egor, om hvilka fråga är, genom två eller
flera rätters domvärjo, höre målet under den rätt, der största delen af
den jord, om hvars torrläggning fråga blifvit väckt, är belägen.»

I kong], förordningen den 30 december 1880 om jordegares rätt
öfver vattnet å hans grund saknades deremot föreskrift, huruledes förfaras
skulle, då vattendrag, hvarom fråga vore, sträckte sig genom eller
mellan två eller flera rätters domvärjo. Bristen på föreskrift i förenämnda
syfte hade under den tid förordningen tillämpats vållat dels i

Lagutskottets Utlåtande N:o 62. 3

processuelt hänseende ojemnhet och sväfvande i rättskipningen samt,
dels i praktiskt hänseende, synnerligen der fråga varit om bestämmande
af kungsådras läge, stora olägenheter för vederbörande vattenverksegare.

Efter att hafva, för styrkande af sina påståenden anfört åtskilliga
rättsfall, till hvilka utskottet tillåter sig hänvisa, fortsätter motionären:

»De få rättsfall, hvilka jag här i korthet anfört, torde bekräfta
rigtigheten af hvad jag förut tillåtit mig påstå, att nemligen saknaden
i kongl. förordningen den 30 december 1880 af ett stadgande derom,
huruledes förfaras skall, då vattendrag, hvarom fråga är, sträcker sig
genom eller mellan två eller flera rätters domvärjo, ej endast vållat
ojemnhet i rättsskipningen, utan äfven och i synnerhet förorsakat stor
tidspillan och många andra olägenheter för vattenverksegare.

Enär emellertid under nuvarande tidsförhållanden vattenkraften
kommit till en, då nu gällande vattenlag antogs, icke anad användning,
torde det vara af hög vigt, att sådana brister i lagstiftningen, genom
hvilka ej ringa skada förorsakas industrien, blifva snart afhjelpta; och
det är af sådan anledning, som jag tillåter mig föreslå ett tillägg till
10 § i kongl. förordningen den 30 december 1880.

Då jag försökt framställa ett formuleradt förslag, har jag gjort
detta i det hopp, att lagutskottet — till hvilket denna motion torde
blifva hänvisad och till hvilket jag, om så påfordras, skall öfverlemna
handlingar angående de af mig anförda rättsfall — skall, ifall utskottet
gillar syftet af förevarande motion, vidtaga den förändring och förbättring
af förslagets redaktion, som kan blifva behöflig, på det att det af
mig åsyftade ändamål i görligaste bästa mån må vinnas.»

Herr Cederbergs motion är af följande lydelse:

»I den mån, som upptäckter och uppfinningar lemnat nya utvägar
att tillgodogöra landets värderika vattenkraft, hafva röster höjts mot det
slöseri dermed, som flerestädes framkallas af gällande bestämmelser om
kungsådra, och senast vid innevarande riksdag hafva förslag väckts i
afsigt att vinna rättelse i detta förhållande. Lifligt öfvertygad om befogenheten
af sträfvanden i denna rigtning, har jag dock ansett, att
man för målets uppnående icke bör alldeles förbise ännu en annan utväg
dertill, än den af föregående motionärer anvisade, nemligen: utvägen
att ur gällande lagar och författningar borttaga sjelfva ordet kungsådra

Lagutskottets Utlåtande N:o 62.

och att ersätta dithörande bestämmelser med andra, som begränsa den
enskildes vattenrätt till det, som ej erfordras för de ändamål, hvilka
skola tillgodoses genom de nuvarande bestämmelserna om kungsådra.

Jag föreställer mig, att eventuelt införande af sådana stadganden
skulle föranleda någon ändring i det nu föreskrifna förfarandet vid utverkande
af rätt till damanläggningar eller andra byggnader i vattendrag,
så att den stundom vanskliga utredningen, om derstädes »kungsådra
af ålder varit», skulle alldeles bortfalla och ersättas med en undersökning,
huru vida och i ty fall hvilken inskränkning i den enskildes
förfoganderätt öfver vattnet, som kräfdes af hänsyn till den allmänna
rätten, således i ungefärlig öfverensstämmelse med hvad som redan är
bestämdt vid afgörande af frågor om rensningar i vattendrag, ehuru
sådan undersökning måhända borde ega rum under något mera betryggande
former, än stundom nu iakttagas.

Men då, såsom jag ofvan yttrat, denna motion ej afser mer än
att fästa uppmärksamheten på, så att säga, ett alternativ för lösning af
frågan om bästa möjliga tillgodogörande af den i våra vattendrag befintliga
naturkraften, har jag trott mig kunna begränsa motiveringen
till det ofvan sagda och hemställer sålunda,

att Riksdagen i underdånig skrifvelse anhåller, det Kongl. Maj:t
ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådana
ändringar i gällande lag, att bestämmelserna om kungsådra utbytas mot
stadganden om särskiljande af allmän och enskild vattenrätt.»

I herrar Svedelius’ och Berndes sins emellan lika lydande motioner
föreslås:

att Riksdagen måtte besluta att ingå till Kongl. Maj:t med underdånig
framställning om behofvet af sådana ändringar i nu gällande författningar,
att strandegare må, efter förutgången undersökning och utredning,
kunna af vederbörande myndighet berättigas att för vinnande af
drifkraft intaga äfven en del af vattnet i kungsådran eller till och med
öfverbygga strömmen till hela dess bredd, dock så, att skada derigenom
ej tillskyndas ofvan- eller nedanför liggande jord- eller vattenverk,
ofvan- eller nedanför liggande fisken eller i strömmen ordnad farled
eller flottled, samt att hinder ej uppstår för strandegaren på andra
sidan af strömmen att tillgodogöra sig sin andel i vattnet.

Till stöd för denna hemställan hafva motionärerna anfört:

Lagutskottets Utlåtande N:o 62.

Den förändring, som 20 kap. byggningabalken erhöll genom kongl.
förordningen om jordegares rätt öfver vattnet å hans grund af den 30
december 1880, vore ganska märklig i så måtto, att, då fråga vore om
anläggande af nya verk och användande af hittills obegagnad vattenkraft
i våra större vattendrag, der kungsådra förekomme, det mötte stora
svårigheter att ens kunna utröna huru mycket vatten med rätta tillkomme
en strandegare; att förändringen utestängde möjlighet att på nyttigt
sätt få använda äfven en del, större eller mindre, af den ofantliga
vattenmängd, som genom nämnda kongl. förordning blifvit tilldelad
kungsådran; och att förhållandet mellan de båda strandegarne på ömse
sidor af ett vattendrag blefve nästan omöjligt att utreda, så att en rättvis
fördelning dem emellan af den relativt obetydliga återstod, som
kungsådran lemnat, kunde verkställas. Men äfven för äldre verk, som
möjligen icke kunde förete särskildt tillstånd till sina dambyggnader —
och dessa torde vara många — hade inträdt en osäker ställning, alldenstund
de kunde utsättas för oberäkneliga rättstvister och om, i följd
af sådana, de blefve hänvisade att i enlighet med nuvarande lag söka
rättighet till ny dambyggnad, hade de icke blott blifvit beröfvade hvad
de länge innehaft och ansett sig rätteligen innehafva, utan blefve då,
liksom en anläggare af nytt verk, utsatta för alla här ofvan anförda
svårigheter.

Den gamla 1734 års lag stadgade i 20 kap. 3 §: »Der kungsådra
af ålder varit häfver, skall tridiung af vattnet öppen lemnas, och
der segelled är, 12 alnar; till båtled 8 alnar, allt i djupaste vattnet».
Lagstiftaren hade dervid den praktiska uppfattningen att göra en särskild
bestämmelse för segel- och båtled, som kompletterade den allmänna,
då denna icke i nämnda fall var tillfyllestgörande, inseende
den stora olikhet, som förefunnes i olika intressens sätt att använda de
fördelar ett vattendrag erbjöde.

Den 1880 utkomna '' kongl. förordningen gjorde ingen skilnad i
detta afseende, utan stadgade endast, att »kungsådra skall, så framt den
ej är annorledes bestämd, anses framgå i djupaste vattnet och beräknas
till en tredjedel af vattendragets bredd vid vanligast förekommande
lågt vattenstånd». Om man sökte i lagberedningens motiv till den
gjorda förändringen, funne man, att lagberedningen derom icke yttrat
annat än, att »till berigtigande af den efter beredningens åsigt med
kungsådrans begrepp ej öfverensstämmande tolkning af 20 kap. 3 §
byggningabalken, enligt hvilken med tridiung af vattnet skulle förstås
tredjedelen af vattenqvantiteten, blifvit bestämdt uttaladt, att nämnda
mått afser vattendragets bredd vid normalt medelvattenstånd under en

Lagutskottets Utlåtande N:o 62.

viss tidsperiod». Ehuru här icke vore fråga om tolkning af gamla lagparagrafer,
kunde man undra om ej 1734 års lagstiftare med sin rediga
och klara tankegång godt kunde skilja mellan begreppet vatten, som
vore en kropp, och bredden, som vore ett mått. Lagberedningen tilläde
tröstande, att »i de kungsådror, hvilkas bredd och läge äro lagligen
annorledes bestämda, kan föreskriften ej medföra någon obehörig inverkan
på redan befintliga förhållanden».

Det torde dock vara få ställen, der kungsådran till bredd och
läge vore lagligen bestämd, och vid nya anläggningar och för de
nya förhållanden, som med hvarje dag kräfde allt mera uppmärksamhet
och som allt mer visade oss, huru vi nyttigt och fördelaktigt borde
kunna begagna oss af dessa våra naturliga tillgångar, torde nämnda
föreskrift icke blott icke vara en förbättring, utan ett mycket större
hinder mot sådan användning, än någonsin fans i den forna 3 § med
dess »tridiung af vattnet», åt hvilken af tekniskt lärde och praktiskt
bildade män måst gifvas tolkningen: en tredjedel af framrinnande vattenmängd,
såsom varande den enda förnuftiga och ensamt möjliga vid
fråga om beräkning af vattnet såväl mellan kungsådra och de båda
strandegarne, som mellan dessa sistnämnda sins emellan.

Man måste naturligtvis medgifva, att lagens nuvarande lydelse
vore fullt tydlig och icke kunde gifva rum för olika tolkningar, samt
att vattendragets bredd lätteligen af hvar och en kunde uppmätas,
äfven om olika meningar kunde uppstå om djupaste vattnets rätta läge
och i följd deraf om kungsådrans skjutande mer eller mindre åt ena eller
andra stranden. Vid vattenfall och i fråga om vattenkraft kunde dock
äfven detta vara af stor vigt, men i lugnvatten och i allmänhet, der
farled förekomme eller kunde förekomma, torde ingen särdeles svårighet
uppkomma att finna en nöjaktig lösning af frågan om kungsådrans
rätta och lämpligaste läge.

Motionärerna ville derför antaga, att nuvarande bestämmelse, att
kungsådran skulle omfatta en tredjedel af vattendragets bredd, fortfarande
blefve den allmänna regeln, men då måste en särskild bestämmelse
göras för de delar af vattendragen, som genom sina fall egde en naturkraft,
lämplig att användas på nyttiga verks inrättande och drift, likasom
1734 en särskild bestämmelse gjordes för segel- och båtled.
Motionärerna komme derför i det följande att uppehålla sig endast vid
nu gällande lagbestämmelses tillämpning på vattenfall och dermed jemförliga
forssar.

Skulle då vid ett vattenfall, antingen tvärt stupande eller mer eller
mindre långsträckt, kungsådran beräknas till en tredjedel af vatten -

Lagutskottets Utlåtande N:o 62. 7

dragets bredd och framgå i djupaste vattnet, vore det otvifvelaktigt,
att den vid alla förekommande fall skulle sluka den ojemförligt större
delen af framrinnande vattenmängden och lemna relativt högst litet åt
de båda strandegarne. Derjemte komme dessa sinsemellan att erhålla
väsentligt olika anparter af den dem tillkommande återstod af vattenmassan.
Ty, äfven om djupaste vattnet skulle ligga midt i strömfåran,
kunde medeldjupet efter den ena strandegarens tredjedel vara betydligt
mindre och, om vattnets hastighet vore lika vid båda stränderna, betydligt
mindre vatten der framrinna än på motsatta sidan, för att icke tala
om att, en olika hastighet hos vattnet kunde ytterligare förstora denna
olikhet. Här antoges dock, att kungsådran läge midt i strömmen och
att de båda strandegarne finge njuta hvar sin tredjedel af bredden.
Men lika ofta och till och med i vanligaste fall befunne sig största
djupet ej midt i strömmen utan mer eller mindre åt ena stranden, och
då tillkomme ytterligare den orättvisan, att man icke ens af vattendragets
bredd kunde åstadkomma en rättvis fördelning, ty ingen kunde väl
ifrågasätta att ena strandegaren hos grannen midtöfver skulle tillerkännas
en del af strömmens bredd, som fattades honom.

Och likväl vore den urgammal denna grundsats, äfven upptagen i
vattenrättsförordningens 1 §, att »en hvar eger, att det vatten, som å
hans grund finnes, sig tillgodogöra» eller att eganderätten till vattnet
tillkomme den, som egde stranden; och i 4 § stode äfven dessa ord:
»efter ty å hans hälft belöper».

Uti denna ursprungliga eganderätt hade visserligen tid efter annan
en begränsning måst ske för att ej lägga hinder i vägen för vissa allmänna
och enskilda intressen, såsom farled, fiske, flottled och för att
skydda ofvan- och nedanför boende jord- och strandegare, och på 1600-talet uppkom namnet »kongsådra». Uti en sådan begränsning af deras
ursprungliga rätt, så länge den höll sig blott inom behöfliga gränser,
hade strandegarne och det med rätta, måst finna sig. Men då denna
begränsning, som under tidernas lopp blifvit allt större och större,
slutligen utmynnat i nuvarande bestämmelse, att öfverallt i vattendraget
kungsådran skulle omfatta en tredjedel af vattendragets bredd, och derigenom,
utan att det vore behöfligt för andra allmänna eller enskilda
intressen, beröfvat strandegaren större delen af det, som ursprungligen
var hans tillhörighet, torde det vara skäl, att en utredning gjordes för
att tillse, om ej sådant kunde förekommas och vårt land kunna, äfven
utan att någons rätt förnärmades, få tillgodogöra sig den rikliga och
billiga drifkraft, som försynen beskärt oss i landets många vattenfall.

Och detta torde väl ock kunna ske, då man besinnade, huru rela -

Lagutskottets Utlåtande N:o 62.

tivt litet vatten i en större ström behöfde tagas i anspråk för flottning,
huru liten plats och litet vatten behöfdes, för att med ganska enkla
anordningar fiskens upp- och nedgång ej skulle förhindras, och då
segel- och båtled ej förekomme i den del af vattendragen, hvarom nu
vore fråga.

Man hade sagt, att redan nu, medelst 10 § i vår gällande lag,
möjlighet förefunnes för en anläggning af vattenverk att efter föreskrifven
syn göra intrång på kungsådran eller att för sitt ändamål intaga
äfven en de! af det vatten, som framrunne på den kungsådran tilldelade
en tredjedel af bredden, men ibland juristerna sjelfve vore i detta afseende
diametralt motsatta åsigter gällande, ett förhållande, som ensamt
kunde tala för åtminstone ett förtydligande af lagens mening.

Slutligen hade det framhållits, såsom det förnämsta försvaret för
nuvarande bestämmelse, att den vore nödvändig till skydd för jordbruket.
_ Men hvilken nytta jordbruket kunde hafva af att kungsådran
skulle intaga en tredjedel af strömmens bredd torde svårligen kunna
bevisas. Bland menige man, i synnerhet från slättlandet, funnes ofta
en begreppsförvirring i så måtto, att en dambyggnad ansåges nödvändigt
förorsaka en uppdämning äfven ofvanför fallet. Men en dylik förvexling
kunde man ej förutsätta hos dem, som förde nuvarande lagens
talan. Skulle jordbruket anses lida derigenom, att lagstiftningen tilläte
större användning af naturkraften i våra forssar, så kunde sådant väl
endast träffa de jordegare, som byggde och bodde utefter vattendragen
i fråga antingen ofvanför eller nedanför en dambyggnad. Alla dessa
vore skyddade genom uttryckligt förbud i 6 § att »så bygga, att genom
uppdämning eller annorledes men tillskyndas någon, som ofvan eller
nedan eger jord, vattenverk eller annan egendom». Hvad faran för
uppdämning beträffade, borde dessutom ej förbises den allmänna regeln
inom hvarje ordnadt samhälle, att ingen finge begagna sig af annans
egendom. Ty om någon sökte förstora sitt fall genom uppdämning,
som sträckte sig till andras egor, så begagnade han sig icke blott af
hvad han egde, nemligen en viss fallhöjd efter sina stränder, utan sökte
äfven genom sådan förhöjning af fallet tillskansa sig något, som han
icke egde, hvilket han derför måste antingen först på vanligt tillåtlig!
och lagligt sätt sig förvärfva eller från hvilket han måste afstå.

Äfven antoges ofta af dem, i dylika saker mindre hemmastadda,
att en dambyggnad, om den också ej förorsakade uppdämning vid vanligt
vattenstånd, dock vid flod, som vanligen inträffade om våren, men
understundom äfven vid annan tid, nödvändigt skulle lägga hinder för
vattnets aflopp och derigenom vid dylika tillfällen, om ej annars, åstad -

Lagutskottets Utlåtande N:o 62.

komma större olägenhet än före dammens anläggning. Det vore dock
ett misstag, att sådant behöfde ske. Men det fordrades, att företaget
blifvit underkastadt utredning och pröfning af ojäfvige och verkligt
sakkunnige män, som egde kunskap och förmåga att bedöma anläggningens
inflytande på vattendraget i allmänhet, bestämma de anordningar,
som borde vidtagas för skydd af fiske, flottled och farled samt
granska och godkänna uppgjorda byggnadsförslag. Om vid en sådan
undersökning det yppade sig, att ett enskildt mindre intresse genom en
tilltänkt anläggning skulle komma att trädas för nära, bestämde redan
vår nuvarande lag, när och på hvilka vilkor sådant kunde få ega rum.

Motionärerna vore derför fullt öfvertygade, att våra vattenfall,
utan att förnärma någons rätt, kunde med en klok lagstiftning komma
en mer och mer sig utvecklande industri till godo.

Slutligen bar herr Wijkander, under åberopande af sin vid förra
riksdagen i ämnet väckta motion, hvars motivering gick ut på att
ådagalägga den stora vigten för industrien af en inskränkning utaf
kungsådras storlek, samt med hänvisande dertill, att lagutskottets då
uttalade uppfattning af innebörden utaf 10 § i förordningen om jordegares
rätt öfver vattnet å hans grund den 30 december 1880 icke
torde öfverensstämma med den allmänna meningen bland de sakkunnige,
återupptagit sitt vid förra riksdagen väckta förslag, att Riksdagen
ville i skrifvelse till Konungen hemställa, att Han täcktes taga i
öfvervägande, huru vida icke genom ändrade bestämmelser om flottled
och kungsådra, särskild! uti landets forsar och vattenfall, vattendragens
stora energiförråd bättre kunde tillgodogöras för landets industri, än
nu är fallet, och till Riksdagen inkomma med de förslag, som deraf
kunna föranledas.

Hvad först beträffar herr Lemans förenämnda motion, är utskottet
ense med motionären derutinnan, att en lagändring i det syfte, han angifvit.
, är af verkligt behof påkallad, och den af honom gifna motivering,
är, enligt utskottets tanke, härutinnan tillräcklig.

1 fråga åter om formen för den tilltänkta förändringens genomförande
kan utskottet ej tillstyrka antagande af det förslag till ändrad
lydelse af 10 § i gällande förordning om jordegares rätt öfver vattnet
Bill. till Rilcsd. Prof. 1896. 7 Samt. 37 Höft. 2

Lagutskottets Utlåtande N:o 62.

å hans grund, som af motionären framlagts, då den föreslagna formuleringen
af paragrafen, enligt utskottets mening, oj klart uttrycker, hvad
som bör uttalas. Uttrycket »vattendrag, hvarom fråga är» kan nemligen
fattas i dubbel betydelse, dels såsom åsyftande den del af ett vattendrag,
som omedelbart omgifver det vattenverk, »hvarom fråga är», dels
i betydelse af hela vattendraget, flod, ström och dylikt, hvari vattenverket
i fråga ligger eller skall byggas. Emellertid bar utskottet, vid det förhållande
att utskottet här nedan föreslår, att Riksdagen måtte bos Kongl.
Maj:t anhålla om utarbetande af förslag till ändrade bestämmelser i
annan del af ifrågavarande förordning, icke ansett sig nu böra framlägga
förslag till bestämd ny formulering af ofvanberörda lagstadgande, utan
torde sådant i sammanhang med öfriga ändringar lämpligen böra ske
genom Kongl. Maj:ts försorg.

Utskottet hemställer alltså,

l:o) att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl.
Maj:t anhålla om utarbetande och framläggande för
Riksdagen af förslag till sådan ändring uti gällande
förordning om jordegares rätt öfver vattnet å hans
grund, att uttrycklig bestämmelse meddelas, huru förfaras
skall, då fråga om att för vattenverk göra ny
eller förändra äldre dam anses beröra rättsegande
utom den underrätts domvärjo, der den fastighet är
belägen, å hvars grund byggnaden skall göras.

De af herrar Cederberg, Svedelius, Berndes och Wijkander väckta
motionerna åsyfta samtliga sådan ändring uti gällande bestämmelser
om jordegares rätt öfver vattnet å hans grund, att vattendragens kraft
må bättre och fullständigare kunna tillgodogöras, än som med nuvarande
lagstiftning är möjligt; och det lärer ej kunna bestridas, att syftet uti
förenämnda motioner är förtjent af synnerligt beaktande. Såsom
motionärerna hvar i sin mån påpekat, är det nemligen för landets industri
af vigt, att möjlighet beredes till användning i möjligaste måtto
af den billiga drifkraft, som naturen i vårt land i och genom vattenfallen
och forsarne erbjuder, och det torde med fog kunna påstås, att
särskildt bestämmelserna angående kungsådra härutinnan ställa sig hindrande
i vägen långt mera än hvad faktiskt befintliga intressen kunna
betinga. I många fall torde kungsådras storlek kunna i väsentlig mån
inskränkas, utan att något men tillskyndas de intressen, för hvilkas till -

Lagutskottets Utlåtande N:o 62.

godoseende dess öppenhållande blifvit föreskrifvet, och under alla förhållanden
måste det anses såsom olämpligt att skapa en allmän regel
för förhållanden, som redan till sin natur äro af synnerligen skiftande
art. Kungsådras öppenhållande till nu lagstadgad bredd kan nemligen
vara af behofvet påkallad i vissa vattendrag, särskildt i de mindre eller
i sådana, der fallhöjden är ringa och stränderna låga, under det att i
andra vattendrag kungsådras bredd utan ringaste skada kan betydligt
inskränkas.

Utskottet håller alltså före, att en med ledning af sakkunnige
personers utlåtande företagen undersökning i hvarje speciel fall bör
vara afgörande i fråga om de inskränkningar, som kunna vara erforderliga
uti den enskilde strandegarens förfoganderätt öfver vattnet, och
utskottet hyser den uppfattningen, att med genomförande af en dylik
grundsats industriens intressen utan men för andra intressenter kunna
tillgodoses i långt högre grad än hvad nu är förhållandet.''

Med stöd af det anförda hemställer utskottet följaktligen,

2:o) att Riksdagen, i anledning af herrar Cederbergs,
Svedelius’, Berndes’ och Wijkanders ifrågavarande
motioner, måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t. anhålla,
det Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida
strandegare bör tillåtas att i vidsträcktare mån än nu
är medgifvet tillgodogöra sig vattenkraften i landets
forsar och vattenfall, der sådant ske kan utan skada
för fiske, flott- eller farled eller för någon, som ofvan
eller nedan eger jord, vattenverk eller annan egendom,
samt, om så anses vara förhållandet, för Riksdagen
framlägga förslag till ändrade lagbestämmelser
härutinnan.

Stockholm den 16 april 1896.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.