Lagutskottets Utlåtande N:o 61 (Utlåtande 1907:LU61 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 61.

N:o 61.

Ank. till Riksd. kansli den 13 maj kl. 4 e.m.

Utlåtande, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående förekommande af vanhäfd å jordbruk
i Norrland och Dalarne, dels ock tvä med anledning
af denna proposition afgifna motioner.

Genom en den 9 nästlidne april dagtecknad proposition, n:o 148,
hvilken af båda kamrarna till lagutskottet hänvisats, har Kungl. Maj:t,
under åberopande af propositionen bilagda i statsrådet och högsta domstolen
förda protokoll, föreslagit Riksdagen att antaga här nedan införda
förslag till lag angående förekommande af vanhäfd å jordbruk i Norrland
och Dalarne.

I sammanhang med denna proposition har utskottet till behandling
förehaft en inom Andra Kammaren af herr Lindhagen jämte tjugufem
bland representanterna i kammaren för Norrland och Dalarne i anledning
af propositionen afgifven, till utskottet hänvisad motion, n:o 254, däri
anföres:

»Norrlandskommitténs förslag i afseende å trävaruindustriens hemman
i Norrland och Dalarne bygga på tre grundsatser.

Den ena är tillgodoseendet af det statsekonomiska intresset, att den
redan odlade jorden hålles i lika god häfd som på bondehemman och
att odlingen fortgår genom nyodlingar i enahanda omfattning som på
bondejord.

Den andra grundsatsen är tillgodoseendet af arrendator^ enskilda
intresse, att i möjligaste mån erhålla samma själfständighet och enahanda
Bill. till Riksd. Prof. 1907. 7 Sami. DO Höft. (N:o 61.) 1

Lagutskottets Utlåtande N:o 61.

utkomstmöjligheter, som förunnas en småbonde i orten å hans jord.
Arrendator!! bör därför få en tryggad besittningsrätt till åker, äng och
byggnader samt rätt att för sin utkomst utvidga odlingarna efter råd och
lågenhet samt att taga virke, begagna bete, samt idka fiske å hemmanets
utmarker allt till husbehof.

De rättigheter för arrendatorn och förpliktelser för jordägaren, som
förslagen i dessa ändamål upptaga, få för det tredje icke ensidigt betraktas
som personliga mellanhafvanden i ett kontraktsförhållande. De äro först
och sist ett uttryck för å ena sidan jordbrukets rätt att komma i åtnjutande
af åtminstone sitt oundgängliga nödtorft ur det hemman, som ursprungligen
tillskapades allenast för att främja jordbruket, och å andra sidan skogens
förpliktelse att af sitt öfverflöd, som nu går bort i främmande händer,
låta åtminstone någon skårf tillfalla den fattiga familj, hvilken till skillnad
från hemmanets ägare skall bo och hafva sin utkomst på detsamma.

Norrlandskommittén lät i förstnämnda syfte verkställa en vidlyftig
utredning om förhållandena på trävaruindustriens hemman. Denna utredning
omfattade bland annat äfven en undersökning om jordbrukets
tillstånd, odlingens fortgång och arrendatorernas ställning. Undersökningen
ådagalade på det mest ovedersägliga sätt, att arrendatorerna i ett flertal fall
hade en mycket osj anständig ställning samt att med undantag för de färre
antal jordbruk, som brukades af bolagen själfva eller deras tjänstemän,
jordbruket å den stora mängden af fastigheterna eller de s. k. arrendehemmanen
i regeln och detta af naturliga skäl sköttes dåligt, gick tillbaka
eller alldeles nedlades, samt att nyodlingar högst sällan förekommo.
A bondehemmanen däremot sköttes jordbruket med vida större intresse,
och där nyodlades allmänt i mån af råd och lägenhet på sätt å norrländska
bondehemman varit vanligt.

Den åtgärd, som då osökt framställde sig, var en lagstiftning, hvilken
ålade de särskilda ägarne af trävaruindustriens hemman skyldighet att väl
häfda de redan odlade ägorna, samt att därutöfver verkställa nyodlingar.
Båda dessa saker förordades också ofta i de från orterna inkomna yttrandena.
I öfverensstämmelse härmed föreslog kommittén i sitt förslag till
vanhäfdslag statsuppsikt öfver häfden å ifrågavarande jordbruk samt lade
ansvaret därför på jordägaren. Däremot fann kommittén att det ur praktisk
synpunkt kunde möta betänkligheter, att ifrågavarande jordägare, hvilka
ju ej hade jordbruket till yrke, skulle omedelbart åläggas att äfven verkställa
nyodlingar. Närmast till hands låg då att föreskrifva, att till arrende
skulle höra odlingsmark likaväl som husbehofsvirke och bete. Men kommittén
gick ej ens så långt. Angelägenheterna att befrämja odlingens
fortgång äfven på dessa hemman tillgodosåg kommittén i stället genom

Lagutskottets Utlåtande N:o 61.

att i förslaget till arrendelag medgifva arrendator!! rätt att nyodla och
att af jordägaren vid afträdet erhålla ersättning för den nödiga kostnaden
för nyodling under förutsättning dock att egendomens värde därigenom
höjts på ett varaktigt sätt. Denna utväg innefattar en eftergifvenhet i
jordägarens intresse, i det denne själf slipper tänka på sakens utförande och
drabbas af kostnader för ändamålet endast, i den mån en arrendator är
villig och i stånd att själf utföra företaget.

Såsom framhållits i motionen n:o 242 rörande propositionen om
arrendelag har äfven ofvannämnda moderata sätt för befrämjande af
odlingens fortgång där upptagits endast till skenet, men i verkligheten
gjorts fullständigt illusoriskt, hvilket ock öppet erkännes i den framlagda
propositionen. Vill man sålunda i den form, som uti jordägarens intresse
valts för ändamålets vinnande, finna en förevändning att helt åsidosätta
detsamma, så blir konsekvensen, att man får återgå till att påfordra upptagande
i häfdelagen af ett åliggande för jordägaren att äfven verkställa
nyodlingar.

Nu har för Riksdagen framlagts förslag till vanliäfdslag, och det
gäller då att se till i hvad mån uppgiften att upprätthålla häfden på
ifrågavarande hemmans af gammalt odlade ägor blifvit på ett målmedvetet
sätt upprätthållen.

Såsom en första stötesten möter då, att förslaget gäller icke blott
trävaruindustriens hemman, om hvilka nu är fråga. Förslaget tager det
öfverraskande steget att lägga äfven alla bondehemman under lagen.
Visserligen säges, att det endast varit på de förra hemmanen missförhållandena
i någon betänkligare grad framträdt och att ringa anledning
syntes vara att befara, det äfven bondehemman skulle komma att rätteligen
drabbas af lagens tillämpning. Men följdriktigheten kräfde, påstås det,
att lagen utsträcktes att gälla all i enskild ägo varande jord.

Härmed är en alldeles ny fråga framförd, nämligen befogenheten af
statskontroll på jordbrukets egna idkare i utöfningen af deras yrke. Men
detta är icke någon norrlandsfråga, utan, ifall följdriktighet skall äga
rum, en fråga för hela riket. Tanken att all jord bör skötas väl är
visserligen icke i och för sig förkastlig och har äfven fordom hos oss
omhuldats af lagstiftningen. Men hvarför nu i denna lag upptaga en
sådan sak, som till och med erkännes icke ens ha någon praktisk betydelse?
Icke kan detta väl vara ägnadt att stödja den andra angelägenheten,
med hvilken man nu har att syssla?

En annan anmärkningsvärd punkt i förslaget är, att tillsynen öfver
lagens efterlefnad är svagt organiserad. En jordbrukskommission skall
finnas i hvarje läns residensstad och där vänta på frivilliga privata

Lagutskottets Utlåtande N:o 61.

angifvelse!-, det synes vara allt. Norrlandskominitténs förslag innehöll
därutöfver att i orterna uppsikten skulle hvila på särskilda jordbrukskommittéer
utsedda för detta jämte annat ändamål inom de särskilda
socknarna. Af detta förslag bör väl bibehållas åtminstone en
fakultativ rätt att utse dylika kommittéer eller ock lämna uppdraget åt
redan utsedda skogsvårdskommittéer. Enligt kommitténs förslag hade
vidare allmän åklagare själfständig åtalsrätt, men enligt propositionen
fordras alltid kommissionens uppdrag, hvilket ju också kan lägga en
hämsko på en effektiv tillämpning af lagen.

dill skillnad från kommittén begränsar propositionen vidare utan
hållbart skäl lagens tillämplighet till endast vissa delar af Kopparbergs
och Gäfleborgs län.

Beträffande slutligen beteckningen af den vanvård, som skall föranleda
ett ingripande, så har propositionen i den delen upptagit kommittémajoritetens
förslag. Redan att döma af lagtextens lydelse synes detta
afse att icke drabba vanlig utan endast en särdeles hög grad af vanvård.
Motiven aflägsna ock härutinnan all tvekan. Enligt dessa syftar förslaget
företrädesvis på de fall, att inägojord förvandlas till mer eller
mindre skogbeväxta utmarker eller att skördar år efter år tagas utan att
ersättning lämnas, så att jorden småningom utarmas. I motiven framhålles
ock, att om en äga med dålig jordmån öfvergifves, detta ej bör
betraktas såsom vanvård, och det är naturligtvis riktigt, att inägojord,
som är otjänlig för odling, helst bör öfvergifvas. Men här måste man
vara försiktig. Ett trävarubolag förledes lätt att ur sin synpunkt finna
mycken jord oduglig för odling, som däremot skulle kunna bereda en
fattig arbetare utan andra utvägar en dräglig bärgning. Särskilt är att
befara att man härvid skall söka försvara det omfattande igenläggandet
af inägojord på nybyggen, för hvilka man lyckades erhålla skogsanslag
och skattemannarätt medelst en improviserad odling. De nu framställda
betänkligheterna framfördes af reservanter inom kommittén genom nedannämnda
förslag till förändrad lydelse af lista § i kommitténs förslag:

Finnes — — — må jordbruket och de för detsamma nödiga byggnader
ej vanvårdas. Samma lag — — — skogsafkastningen.

Vanvård enligt denna lag skall anses föreligga, om jordbruket och
byggnaderna äro i sämre tillstånd än det, hvari de uti bondehand varande
jordbrukslägenheterna i orten i allmänhet befinna sig. Såsom vanvård
skall ock anses, därest å hemman, som uppkommit af nybygge, icke finnas
inägor till vidd och godhet motsvarande, hvad i sådant afseende är i
skatteomföringsinstrumentet upptaget. Hvad sålunda stadgats, galle dock
ej för det fall, att efter noggrann undersökning befinnes, det jordmånen

Lagutskottets Utlåtande N:o 61.

å en upptagen odling ej äger det odlingsvärde, eller, där är fråga om nybyggarhemman
som nyss sagts, detta ej någonstädes innehåller odlingslägenheter
till angifven omfattning af den beskaffenhet, att jorden kan
med fördel brukas ens af någon, som saknar andra utvägar till försörjning.
’

Det må till sist framhållas, att en effektiv vanhäfdslag är en hörnsten
i hela systemet och att arrendelagen oundgängligen förutsätter en
dylik häfdelag.

På grund af hvad sålunda anförts, få vi hemställa: att i propositionen
n:o 148 angående förekommande af vanhäfd å jordbruk i Norrland
och Dalarne måtte af Riksdagen öfvervägas och beslutas följande ändringar:

l:o) att lagen skall omfatta Dalarne och Gäfleborgs län i deras helhet;

2:o) att lagen skall afse endast trävaruindustriens hemman och ej
äfven bondehemman;

3:o) att lagen ej må begränsas till att drabba endast särdeles hög
grad af vanvård; och

4:o) att en något effektivare tillsyn å lagens efterlefnad måtte anordnas.
»

Sedan utskottet i ärendet fattat beslut, har inom Första Kammaren
af herrar Enhörning, Hägglund och Magnuson i anledning af propositionen
afgifvits följande till utskottet hänvisade motion, n:o 73:

»I proposition n:o 148 har Kungl. Maj:t framlagt för Riksdagen förslag
till lag angående förekommande af vanhäfd å jordbruk i Norrland
och Dalarne.

Innehållet i det framlagda förslaget är, i korthet uttryckt, att jordägare,
som vanvårdar en jordbruksfastighet, så att dess afkastningsförmåga
uppenbarligen äfventyras, eller låter för jordbruket nödiga byggnader bortföras
eller förfalla, och som ej inom förelagd tid afhjälper sådan vanhäfd,
skall straffas med böter, minst 200, högst 2,000 kronor.

Då det torde vara en för vårt rättsväsende hittills okänd rättssats,
att underlåtenhet att tillvarataga egna ekonomiska intressen stämplas såsom
brott, hafva vi ansett lämpligt att redan på detta stadium ägna lagförslaget
en närmare granskning.

Vill man söka uppleta den synpunkt, som kan hafva varit bestämmande
för förslagets upphofsman, då de funnit underlåtenhet af angifna
art vara straffvärd, möta till en början svårigheter på grund af obestämdheten
i den nyupptäckta förbrytelsens konturer. Såsom af en ledamot i
Högsta domstolen framhållits, har Norrlandskominittén i sina motiv yttrat,
att om en odlad äga är till jordmånen så dålig, att dess afkastning icke

6 Lagutskottets Utlåtande N:o 61.

ersätter brukningskostnaden för en å stället bosatt åbo, desa utläggande
till skogsmark icke kan anses såsom sådan vanvård, som i förslaget afses.
Men detta betraktelsesätt har icke fått något uttryck i förslaget, och det
kan därför vara tveksamt, huru detta bör fattas. År det meningen att
jord, som en gång varit uppodlad till åker eller äng, skall vidmakthållas
i sådant skick, äfven om detta ej kan ske utan ekonomisk förlust? Eller
är afsikten allenast att förekomma nedläggande af jordbruket å mark, som
med skälig afkastning lönar därå användt kapital och arbete?

På grund af nyss omförmälda motivering gå vi ut ifrån, att det
senare alternativet är åsyftadt, och att sålunda det som funnits straffvärdt
är att en jordägare, hvars ägor kunna med ekonomisk fördel brukas såsom
åker eller äng, vanhäfda!* dessa till den grad, att ''jordbrukets afkastningsförmåga
uppenbarligen äfventyras’. Enligt förslaget räknas sådant
dock icke i alla fall jordägaren till last. Är det på grund af fattigdom,
som ägaren underlåter hålla sina ägor i häfd, skall ingen åtgärd
mot honom vidtagas. Det får väl antagas, att då i lagförslaget vid sidan
af fattigdom nämnes ''annan giltig orsak’ till vanhäfden, häri skall inbegripas
tröghet eller okunnighet å ägarens sida, och att det sålunda icke
är meningen att med bötesbestämmelser egga efterblifna norrländska jordbrukare
att öfvergifva föråldrade brukningsmetoder. I hvarje fall framhålles
i det vid propositionen fogade statsrådsprotokollet för den 3 november
1906 endast den vanvård, "som har sin grund i ''ägarens försummelse,
likgiltighet eller öfvervägande intresse för trävarurörelse’.

Äro våra antaganden riktiga, så må det förlåtas oss, om vi förgäfves
sökt finna en förnuftig grund för de föreslagna lagbuden. Man är
van att föreställa sig, att det egna intresset är den tillförlitligaste drifkraft
och eggelse till handling i ekonomiska ting. Och denna åskådning
är i regel ej öfvergifven af nutida lagstiftare, hvilka tvärtom esomoftast
ingripa mot Manchesterskolans ekonomiska frihetsteorier just från den
synpunkten, att det egna intresset är alltför lifligt och alltför benäget att
tillgodose sig. Men här synes man plötsligt hafva upptäckt, att det finnes
jordägare, som äro så likgiltiga för egen fördel, att de föredraga att låta
sina tegar ligga oplöjda, att låta jorden återgå till naturtillståndet, oaktadt
de härigenom gå miste om den vinst, som deras egendom skulle
lämna, om odlingen hölles vid makt. Och man befarar, att dylikt skulle
förekomma i så stor utsträckning, att däraf skulle uppkomma fara för det
allmänna, och att förty lagstiftningen måste gripa in och med hot om
straff egga upp lusten att taga afkastning af sitt gods.

Då man hunnit till denna punkt i sina reflexioner, känner man sig
ett ögonblick benägen att tro, att det andra alternativet för tolkningen

Lagutskottets Utlåtande N:o 61. 7

af'' förslaget är det rätta, och att sålunda meningen är att framtvinga ett
jordbruks vidmakthållande, oaktadt sådant måste ske med ekonomisk uppoffring
för ägaren. Måhända skulle det straffvärda ligga däri, att jordägaren
lägger ner eller försummar ett jordbruk, som visserligen ej kan
lämna någon vinst, men som dock af nationalekonomiska hänsyn borde
bibehållas vid makt? Vid närmare eftertanke lärer man dock finna, att
detta förnuftigtvis ej kan vara afsikten, då det väl under inga omständigheter
kan vara nationalekonomiskt riktigt att med tvångsmedel uppehålla
ett affärsföretag, som går med förlust och ej kan annat än gå med förlust.

Vi få alltså antaga, att lagförslagets upphofsman verkligen gått ut
ifrån att en jordägare skulle kunna tänkas låta sin fastighet ligga obrukad,
utan afkastning, sjunkande i värde, allt under det han får draga
skatt för densamma, och att han skulle föredraga detta sakernas tillstånd
framför att antingen själf bruka den eller utarrendera eller sälja den till
annan. Som bekant har också Norrlandskommittén ansett sig hafva konstaterat,
att dylikt förekommit med trävaruindustriens hemman. Emellertid
har genom utredning, som på enskildt föranstaltande ägt rum (se
''Utlåtande i den s. k. Norrlandsfrågan, afgifvet till Sågverks- och trävaruexportföreningen
af därtill utsedde kommitterade’, tryckt i Stockholm
år 1905 och på sin tid utdeladt till Riksdagens ledamöter) ådagalagts, att
Norrlandskommitténs föreställningar angående omfattningen af jordbruks
nedläggande varit öfverdrifna, och att i själfva verket endast helt få fall
förekommit, då hemman lagts öde. Vi citera hvad i berörda enskilda
kommittébetänkande därom yttras:

''Svaren å frågan, om åkerbruket nedlagts å något eller några hemman
tillhörande respektive bolag, har lämnat ett ytterligare bevis på ovederhäftigheten
af påståendet, att så skulle vara förhållandet i nämnvärd
utsträckning. Af de till ett antal af 101 afgifna svaren inhämtas nämligen,
att sådan åtgärd vidtagits endast med 14 hemman, tillhörande 6
olika bolag, samt att anledningen till nedläggandet i hvarje fall varit antingen
jordens frostländighet, hemmanets aflägsna läge, frånvaron af odlad
jord, eller jordens skötsel i sambruk med andra hemman.’

Vi erinra i detta sammanhang, hurusom reservanter inom Norrlandskommittén
framhållit, att nedläggande af jordbruk äger rum jämväl i
landsdelar, där jordbruket har ojämförligt större förutsättningar än i Norrland,
och att till och med staten i tämligen stor omfattning upphört med
brukande af inägojord. Icke faller det någon in att på grund häraf påyrka
straffbestämmelser eller att öfver hufvud häri se bevis på annat än
att jordbruk icke, eller i allt fall ej för tillfället, kan med fördel idkas
på jorden.

Lagutskottets Utlåtande N:o 61.

Vi hafva alltså förgäfves sökt från allmänna synpunkter finna förklaringsgrunder
till det förelagda lagförslagets behöflighet. Det förekommer
emellertid i det vid propositionen fogade statsrådsprotokollet för den
3 november 1906 några ord, som kanske kunna lämna en utgångspunkt
till belysande af tankegången hos förslagets upphofsman. Föredragande
departementschefen erinrar om att Norrlandskommittén ansett, att benägenheten
hos trävarurörelsens idkare att nedlägga jordbruket på en del
af sina hemman skulle komma att ökas, därest de af kommittén föreslagna
nya bestämmelserna om ägostyckning och arrende af jord koinme
att blifva lag, och att kommittén på grund häraf funnit straffbestämmelser
för nedläggande af jordbruk vara af nöden. Detta kastar i sanning
ett egendomligt ljus öfver den föreslagna norrländska arrendelagen: dess
upphofsman mena själfva, att den jordägare, som ej är i tillfälle att själf
bruka sin jord, skall föredraga att lägga den för fäfot framför att utarrendera
den på de villkor lagen stadgar. Men en dylik undanflykt bör
icke tillstädjas jordägaren: genom ägostyckningsbestämmelser hindrad att
afyttra sina inägor, skall han genom straffbestämmelser drifvas till utarrendering.
Till råga på allt skall han ändock stå ansvaret, om arrendatorn
vanhäfdar jorden; den föreslagna lagen synes nämligen äfven i
detta fall lägga på jordägaren skyldigheten att af hjälpa vanhäfden.

Kan denna hetsjakt verkligen vara öfverensstämmande med rättvisa
och billighet? Eller skola rättvisa och billighet alldeles lämnas å sido, då
det gäller lagstiftningsåtgärder mot trävaruindustrien?

Innan vi sluta granskningen af den kungl. propositionen vilja vi
inlägga en gensaga mot påståendet, att 1903 års skogsvårdslag skulle vara
ett motstycke till den nu föreslagna lagen. Skillnaden är tämligen påtaglig.
Hvad man här synes vilja åstadkomma är att förmå en jordägare,
som är liknöjd att taga afkastning af sitt gods, att uppgifva sin likgiltiga
hållning; i lagen om skogsvård åter vill man stäfja skogsägarens öfverdrifna
vinstbegär och hindra honom att på kommande generationers bekostnad
göra en vinst för tillfället. Och vidare bör det märkas, att lagen
om skogsvård icke stadgar straff för underlåtenhet att vidtaga förelagda
åtgärder till botande af vanskötsel. I själfva verket kunna ej heller de
af Norrlandskommittén åberopade bestämmelserna i byggningabalken af
1734 års lag uppställas som motstycke till föreliggande lagförslag, ty man
bör för ett riktigt bedömande af dessa stadgandens anda komma ihåg, att
för 1734 års lagstiftare full och oinskränkt äganderätt ej tillkom skattebonden,
utan allenast frälsemannen, och å frälsemannens jord hade byggningabalkens
27 kap. icke tillämpning i annat fall än då den brukades
af landbo. Det är sålunda egentligen plikten att icke vanvårda annans

Lagutskottets Utlåtande N:o 61. 9

gods, som genom de ifrågavarande bestämmelserna i 1734 års lag inskärpes.

På grund af hvad vi nu anfört, anse vi oss berättigade att påstå,
att för det framlagda lagförslaget icke finnas de allmängiltiga och förnuftsenliga
grunder, utan hvilka en lag icke kan anses påkallad, oväldig
eller billig, och vi tillåta oss därför att hemställa, att ifrågavarande lagförslag
icke måtte af Riksdagen bifallas.»

Uti det underdåniga betänkande, som den 27 oktober 1904 afgifvits
af kommittén för utredande af frågan, huruledes den själfägande,
jordbrukande befolkningens ställning i Norrland och Dalarne må kunna
vidmakthållas och stärkas och jordbrukets utveckling i nämnda landsdelar
befrämjas, har kommittén fästat uppmärksamheten på den afsevärda utsträckning,
i hvilken den uti trävaruindustriens besittning befintliga jordbruksjorden
för närvarande lämnas utan egentlig eller åtminstone utan
tillfredsställande skötsel; och kommittén har påvisat de sociala och ekonomiska
olägenheter, som äro förenade därmed, att på detta sätt en stor del
af de förut i bondehand befintliga, numera af trävarubolagen och enskilda
sågverksägare förvärfvade hemmanen lämnas att återgå till naturtillståndet
och därigenom göras fullständigt oanvändbara såsom verksamhetsfält
för en jordbrukande befolkning. Denna benägenhet hos trävarurörelsens
idkare att nedlägga jordbruket å en del af sina hemman har kommittén
ansett efter all sannolikhet komma att ökas, därest vissa af kommittén
föreslagna nya bestämmelser om ägostyckning och arrende af jord inom
de nordligare delarna af riket komine att blifva upphöjda till lag. För
att i någon mån förhindra denna betänkliga utveckling har kommittén
trott ett ingripande från statens sida vara af nöden samt i sådant syfte
framlagt ett förslag till lag innefattande bestämmelser till förekommande
af vanhäfd å vissa jordbruk i Norrland och Dalarne.

öfver detta lagförslag hafva underdåniga yttranden afgifvits af Kungl.
Maj:ts befallningshafvande i de sex norra länen äfvensom af landtbruksstyrelsen.

Samtliga dessa myndigheter hafva uttalat sig för behöfligheten af en
lag i detta syfte eller åtminstone förklarat sig icke vilja afstyrka en lagstiftning
i antydd riktning.

Äfven Kungl. Maj:t har ansett kommitténs förslag förtjänt af uppmärksamhet.
Sedan detsamma inom justitiedepartementet blifvit öfversedt

Bill. till Riksd. Prot?!''1907. 7 Sand. 5G Håft. 2

Lagutskottets Utlåtande N:o 61.

och därvid undergått bl. a. den förändring att den ifrågasatta lagen skulle
i afsedda delar af riket gälla all enskild jord, ej blott, såsom af kommittén
föreslagits, den i trävarurörelsens ägo befintliga, har förslaget undergått
grundlagsenlig granskning i högsta domstolen och med anledning af vissa
därvid framställda anmärkningar ånyo blifvit öfversedt, hvarefter detsamma
genom förevarande proposition förelagts Riksdagen till antagande.

Af skäl, som Norrlandskommittén närmare utvecklat och till hvilka
utskottet tillåter sig hänvisa (Norrlandskommitténs betänkande del I, sid.
194 och ff., jämförda med sid. 38 och ff.) anser utskottet, att en lagstiftning
till förekommande af vanhäfd å den norrländska trävarurörelsens jordbruksfastigheter
är af behofvet påkallad. Med en till dessa fastigheter företagen
begränsning, hvilken utskottet af hår nedan angifna skäl finner nödig,
har utskottet emot förslaget icke haft något att i hufvudsak erinra. Därmed
må ock den af herr Enhörning m. fl. i frågan väckta här ofvan intagna motion
få anses af utskottet besvarad. Till något ingående bemötande af denna
motion har utskottet för öfrigt så mycket mera saknat anledning, som enligt
hvad ofvan omnämnts ifrågavarande motion blifvit inom Riksdagen väckt och
till utskottet öfverlämnad först efter det ärendet redan af utskottet behandlats.

Utskottet öfvergår härefter att yttra sig om förslagets detaljer, i
den mån anledning därtill föreligger.

Ingressen till lagförslaget.

Herr Lindhagen och medmotionärer hafva i sin förevarande framställning
yrkat, att lagen skall omfatta Dalarne och Gäfleborgs län i deras
helhet.

Det område af riket, för hvilket lagen i propositionen föreslagits att
gälla, sammanfaller med den del af landet, för hvilken lagen om förbud i
vissa fall för bolag eller förening att förvärfva fast egendom den 4 maj
1906 är tillämplig och för hvilken lagförslaget angående arrende af viss
jord å landet inom Norrland och Dalarne äfven är afsedt att gälla. Utskottet
. anser, att full öfverensstämmelse bör förefinnas mellan alla dessa
lagars tillämplighetsområden och har därför icke ansett sig kunna biträda
förevarande yrkande.

1 §•

Såsom redan nämnts, afser lagförslaget inom angifven del af riket
all enskild fastighet å landet, å hvilken finnes åker och äng af den om -

Lagutskottets Utlåtande N:o 61.

fattning, att själfständigt jordbruk därå kan idkas. Norrlandskommitténs
förslag afsåg endast trävaruindustriens idkare tillhörig jord. Anledningen
hvarför ändring häri skett, framgår af föredragande t. f. departementschefens
yttrande till statsrådsprotokollet den 3 november 1906: »1 fråga om lagens
tilllämplighetsområde afser (kommitté-)förslagets 1 § att inskränka detsamma
till jord, tillhörig bolag, förening för ekonomisk verksamhet eller
enskild person, som ej å fastigheten har sitt bo och hemvist samt
uppenbarligen besitter densamma hufvudsakligen för att tillgodogöra
sig skogsafkastningen, eller, i stort sedt, den i trävaruindustriens besittning
varande jorden. Härvid må visserligen medgifvas, att det hittills
endast varit på denna jord de antydda missförhållandena i någon betänkligare
grad framträdt. Men då lagen grundar sitt berättigande på den
skada för det allmänna, som förorsakas af en svårare vanhäfd, samt denna
skada är lika stor, i hvars hand än det vanhäfdade hemmanet må befinna
sig, synes mig följdriktigheten kräfva att, såsom af reservanter inom kommittén
samt af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västernorrlands
och Norrbottens län påyrkats, lagen utsträckes att gälla all i enskild ägo
varande jord. Detta principiella beriktigande torde kunna göras utan
att lagen därigenom i sin praktiska tillämpning får någon väsentligt ändrad
betydelse, ty ringa anledning synes vara att befara, det andra än trävaruindustriens
idkare kunna finna det med sin förmån förenligt att försumma
jordbruket å sin jord till den grad att vanhäfd föreligger i den
utsträckning den föreslagna lagen för sin tillämplighet förutsätter.»

Emot förslaget i detta afseende riktade sig ett af de i granskningen
af detsamma inom högsta domstolen deltagande justitieråd:

»Det af Norrlandskominittén utarbetade lagförslag i förevarande
ämne var afsedt att äga tillämpning allenast å de i trävaruindustriens
besittning varande fastigheter, som ägnade sig för själfständigt jordbruk,
under det att enligt det remitterade förslaget lagbestämmelserna
utsträckts att gälla alla i enskild ägo varande fastigheter af sådan beskaffenhet.
Anledningen till den sålunda vidtagna förändringen i fråga
om lagens tillämplighetsområde har, såvidt jag kunnat finna, hufvudsakligen
varit en sträfvan att vinna formell likhet inför lagen. En sådan
likhet är visserligen önskvärd, men, då man nu en gång bestämt sig
för att söka genom lagstiftningsåtgärder ingripa till skyddande af den
själfägande jordbrukande befolkningen i Norrland mot den där öfvermäktiga
trävaruindustrien, ligger det i sakens natur att den för ändamålets
vinnande erforderliga lagstiftningen i mångt och mycket måste få
karaktären af en undantagslagstiftning, riktad mot trävaruindustriens idkare,
och att således en olikhet inför lagen mellan dem och öfriga medborgare

Lagutskottets Utlåtande N:o 61.

måste uppstå. Genom den ifrågasatta utsträckningen af lagens räckvidd
skulle man i stället åstadkomma en olikhet af helt annan och enligt min
mening vida betänkligare art, nämligen emellan hela den jordbruksidkande
befolkningen i Norrland, å ena, och i det öfriga Sverige, å andra sidan.
Eu dylik olikhet synes icke böra tillskapas utan att verkliga skäl därtill
föreligga. Nu har det emellertid icke ens uppgifvits, att något behof af
en lagstiftning, sådan som den ifrågavarande, gjort sig gällande beträffande
andra fastigheter än dem, som äro i trävaruindustriens besittning. Det
torde också vara uppenbart, att en jordägare, som själf besitter och brukar
sitt hemman och däraf skall hafva sin bergning, ej gärna kan tänkas vilja
helt och hållet nedlägga jordbruket eller med afsikt alldeles försumma
detsamma, och att således i fråga om dylika jordägares fastigheter ej äro
att befara de typiska fall af vanhäfd, som förekomma å en mängd af de
i trävaruindustriens besittning varande fastigheter och som just gifvit anledning
till ifrågavarande lagförslag. Med hänsyn härtill kan det ju förefalla,
som om, på sätt äfven blifvit anmärkt, den föreslagna utsträckningen
icke skulle vara af någon större praktisk betydelse, enär i allt fall ringa
anledning finnes till antagande att ingripande enligt lagen skulle komma
att äga rum mot andra än idkare af trävarurörelse. Huru härmed skulle
komma att förhålla sig, torde dock icke kunna med visshet förutsägas.
Just i fråga om fastigheter, hvilka ägarne själfva bruka och besitta, kan
det lätteligen inträffa att på grund af ägarens fattigdom eller sjukdom
jordbruket i hög grad vanskötes eller åbyggnaderna få förfalla. I sådana
fall skulle ju enligt lagförslaget något ingripande ej äga rum i annan händelse,
än då de orsaker, som gifvit anledning till vanhäfden, upphört, men säkerligen
skulle det för både jordbrukskommission och domstol kunna blifva
en ytterst svår och grannlaga pröfning att afgöra, huruvida ägaren af
giltig orsak vore urståndsatt att af hjälpa vanhäfden. Vidare kan det
tänkas, att en jordägare igenlägger en till hans hemman hörande betydlig
odling, därför att han finner det besvärligt att skaffa nödig arbetskraft
eller af annan orsak icke vill bibehålla odlingen. Äfven om hans åtgärd
icke skulle vara från nationalekonomisk synpunkt försvarbar, därför att
odlingen är af sådan beskaffenhet att dess bibehållande bör löna sig, skulle
det dock kunna vara mycket hårdt för ägaren att tvingas att återupptaga
odlingen. Fall af sist antydda beskaffenhet kunna ju inträffa äfven i fråga
om bolagshemman, men det synes mig ligga i öppen dag att ett ingripande
mot den, som själf besitter och brukar sitt hemman, blir af en
helt annan personlig art och från många synpunkter är vida mera ägnadt
att väcka betänkligheter än ett ingripande, som riktas t. ex. mot ett bolag
beträffande en eller annan af dess många fastigheter. För en bonde med

Lagutskottets Utlåtande N:o 61.

små ekonomiska resurser, kan ju ett sådant föreläggande, som i lagförslaget
åsyftas, blifva helt och hållet ruinerande. Det synes mig därför,
som om försiktigheten bjöde att, på sätt ock flertalet af de i ärendet
hörda myndigheterna tillstyrkt, icke utsträcka den tilltänkta lagens tilllämplighetsområde
längre än kommittén föreslagit.»

Vid förslagets förnyade anmälan i statsråd den 9 nästlidne april
anmälde chefen för jordbruksdepartementet sin skiljaktiga mening i denna
del och anförde:

»Syftet med denna s. k. vanhäfdslag har uppenbarligen varit att
förekomma det jordbruket å den i trävaruindustriens besittning varande
jorden skulle helt och hållet nedläggas, hvithet befarats skola inträffa, särskilt
därest de af den s. k. Norrlandskommittén föreslagna bestämmelserna
om ägostyckning och arrende i Norrland och Dalarne blefve gällande lag.
Lagen har därför ansetts som ett nödvändigt komplement till dessa lagar.

Med anslutning härtill har också kommitténs flertal åt sitt förslag
gifvit sådan lydelse, att lagen skulle komma att afse endast trävaruindustrien
och dess innehaf och ej den i egentlig mening jordbruksidkande
befolkningen eller den i dess händer varande jorden.

Att gifva lagen den vidare utsträckning, som i det nu föredragna
förslaget skett, kan jag icke tillråda, helst ett ingripande i sådan riktning
från statens sida i den enskildes hushållning, där jorden äges och brukas
i jordbrukssyfte och för att ägaren eller brukaren däraf skall hafva sin
hufvudsakliga bärgning, torde vara hvarken af behofvet påkalladt eller
i stort sedt ens ägnaUt att främja en bättre skötsel af jorden.»

Med åberopande i öfrigt af de skäl, ofvannämnda justitieråd vid
lagförslagets föredragning i högsta domstolen anfört för sin mening i nu
berörda afseende, förklarade alltså chefen för jordbruksdepartementet som
sin uppfattning, att åt lagen icke bort gifvas större utsträckning än kommitténs
flertal föreslagit.

Emot förslagets utsträckning till all enskild jord har ock herr Lindhagen
jämte medmotionärer i sin motion riktat sig och yrkat, att lagen
skall afse endast trävaruindustriens hemman och ej äfven bondehemman.
Motiveringen till detta yrkande återfinnes här ofvan.

De skäl, som sålunda anförts emot den föreslagna utsträckningen af
lagen till all enskild jord, synas utskottet fullgiltiga. Utskottet får alltså
för sin del tillstyrka, att förslaget i denna del ändras i öfverensstämmelse
med Norrlandskommitténs förslag.

Lagutskottets Utlåtande N:o 61.

Herr Lindhagen m. fl. yrkar vidare beträffande denna §, att lagen
ej må begränsas att drabba endast särdeles hög grad af vanvård. Detta
yrkande utvecklas och motiveras i motionen närmare.

I denna del har utskottet icke funnit skäl att gå utöfver Kungl.
Maj:ts förslag, hvilket med hänsyn till lagens syfte synes fullt tillfredsställande.

Däremot har utskottet till jordägarens förmån ansett sig böra i ett
afseende något modifiera §:en. Såsom vanvård betraktas enligt förslaget
den omständighet, att jordägaren bortför eller lämnar för jordbruket nödiga
byggnader att förfalla. Genom ett sådant stadgande skulle en jordägare,
som t. ex. ägde två i närheten af hvarandra belägna fastigheter vara förhindrad
bortföra eller låta förfalla å den ena fastigheten belägna byggnader,
äfven om denna fastighets behof af byggnader tillfredsställande
fylldes genom byggnader å den andra. I sådant fall är dock lagens syfte
fullt tillgodosedt, blott för jordbruket å båda fastigheterna nödiga byggnader
hållas å den ena fastigheten. Utskottet har därför ansett sig böra
till §:ns första moment göra ett häraf betingadt tillägg.

2 §.

Uppsikt öfver att fastighet ej vanvårdas tillkommer enligt denna §
af Konungen länsvis tillsatta jordbrukskommissioner. Herr Lindhagen m. fl.
yrkar nu i sin motion, att en något effektivare tillsyn å lagens efterlefnad
måtte anordnas, och särskildt hvad denna § angår, att vid sidan af berörda
kommissioner ortskommittéer måtte utses eller kunna utses att gå kommissionerna
tillhanda.

En sådan anordning var föreslagen af Norrlandskommittén, men
ansågs af Kungl. Maj:t obehöflig. Föredragande t. f. departementschefen
yttrar härom till statsrådsprotokollet:

»Utom de särskilda länsvis tillsatta kommissioner, som enligt (kommitté-)
förslaget skulle öfva uppsikt öfver lagens efterlefnad, anlitar förslaget för
samma ändamål äfven sockenvis utsedda jordbrukskommittéer. Dessa jordbrukskommittéer,
hvilkas hufvuduppgift ligger inom området för ett annat
af de i kommittébetänkandet intagna lagförslagen, men som af kommittén
pålagts äfven förevarande öfvervakande verksamhet såsom en biuppgift,
synas emellertid ensamt för den nu ifrågavarande kontrollen knappast behöfliga.
Såsom förhållandena utvecklat sig i norra Sverige, synes man icke
behöfva hysa någon fruktan, att icke äfven utan biträde af dylika sockenkommittéer
förekommande fall af vanvård, särskildt å trävaruindustriens

Lagutskottets Utlåtande N:o 61.

hemman, komma att blifva hos jordbrukskommissionen anmälda. Ur förslaget
har alltså stadgandet om jordbrukskommittéernas biträde fått utgå.»

Utskottet delar t. f. departementschefens sålunda uttalade uppfattning.
I allt fall synes det vara skäl att i denna del något afvakta tiden
och först om det skulle visa sig, att kommissionerna ej ensamma kunna
fylla sina uppgifter, på ett eller annat sätt söka komplettera dem.

Emellertid synes utskottet en garanti för att kommissionerna må väl
fullgöra sina uppdrag kunna åstadkommas, om de genom särskilda af
Kungl. Maj:t utfärdade reglementen erhölle närmare föreskrifter att ställa
sig till efterrättelse. Härom har utskottet ock ansett bestämmelse böra
intagas i denna §, och synes det lämpligt, att sådant reglemente, i analogi
med hvad i förordningen om skogsvårdsstyrelser finnes stadgadt, af Kungl.
Maj :t fastställes efter kommissionens förslag samt landstingets och hushållningssällskapets
förvaltningsutskotts hörande.

6 §•

Såväl minimum som maximum af de böter, hvilka enligt lagen kunna
ådömas, synes utskottet för högt. Man må särskildt erinra sig, att därest
böterna drabba en bolagsstyrelse, böterna, såsom härvid träffande oftast
flera personer, också flerdubblas.

Utskottet har ansett bötesminimum böra sättas till femtio kronor
och maximum till ett tusen kronor.

9 §■

Enligt denna § äger allmän åklagare först efter uppdrag af kommission
anhängiggöra åtal för vanhäfd. I herr Lindhagens m. fl. förevarande
motion ifrågasattes att gifva åklagaren själfständig åtalsrätt.

Ifrågavarande efter anmärkning i högsta domstolen införda bestämmelse
i förslaget synes utskottet höra bibehållas, och åberopar utskottet
hvad inom högsta domstolen härom anförts: — »Frågan huruvida sådan
talan (om bötespåföljd) bör anställas kan vara af mycket grannlaga natur
att afgöra och kommissionen, som själf träffat aftal med jordägaren eller
vid domstol utfört den talan, på grund hvaraf föreläggande meddelats, bör
bäst vara i stånd att bedöma, huruvida jordägaren fullgjort hvad honom
ålegat. Det skulle vara föga tilltalande, om åklagaren förde ansvarstalan,
under det att kommissionen ansåg jordägaren i hufvudsak hafva vidtagit

16 Lagutskottets Utlåtande N:o 61.

föreskrifna åtgärder och därför ej fann skäl anhängiggöra talan om nytt
förelägganden

10 §.

Af böter, som enligt lagen ådömas, tillfalla enligt denna § tre fjärdedelar
kronan och en fjärdedel åklagaren. Då emellertid denne enligt förslagets
af utskottet tillstyrkta bestämmelse endast efter uppdrag af kommissionen
äger anhängiggöra åtal, synes anledning saknas att tillerkänna
åklagaren andel i böterna. Utskottet vill alltså förorda, att böterna odelade
tillfalla kronan.

Med stöd af hvad sålunda här ofvan anförts, hemställer utskottet,

l:o) att Riksdagen måtte — under förklarande att
Kungl. Maj:ts förevarande proposition icke kunnat i
oförändradt skick godkännas — i anledning af propositionen
och herr Lindhagens m■ fl. motion n:o 254 för
sin del antaga följande förslag till

LAG

angående förekommande af vanhäfd å jordbruk i Norrland och Dalarne.

Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

För Nedan-Siljans, Ofvan-Siljans och Väster-Dals fögderier samt Envikens
och Svärdsjö socknar i Kopparbergs län, för Ofvanåkers, Voxna,
Los, Färila, Ramsjö och Hassela socknar samt Hamra kapellag i Gäfleborgs
län äfvensom för Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län förordnas som följer:

Finnes å fastighet på landet, tillhörig
enskild, åker och äng af den
omfattning, att själfständigt jordbruk
därå kan idkas, må fastigheten ej så

1 §•

Finnes å fastighet på landet, tillhörig
bolag eller förening för ekonomisk
verksamhet, åker och äng af
den omfattning, att själfständigt jord -

Lagutskottets Utlåtande N:o 61.

Kungl. Maj:ts förslag:

vanvårdas, att jordbrukets afkastningsförmåga
uppenbarligen äfventyras,
och ej heller för jordbruket
nödiga byggnader bortföras eller lämnas
att förfalla.

2 §•

Uppsikt öfver att fastighet ej så
vanvårdas, som i 1 § förmäles, tillkommer
särskild af Konungen för
hvarje län tillsatt kommission, benämnd
jordbrukskommission och bestående
af ordförande och två ledamöter,
hvilka samtliga utses för en
tid af tre år.

Utskottets förslag:

bruk därå kan idkas, må fastigheten
ej så vanvårdas, att jordbrukets
a f kastningsförmåga uppenbarligen
äfventyras, ocii ej heller för jordbruket
nödiga byggnader bortföras
eller lämnas att förfalla, där ej hell
ofvet, fylles genom andra byggnader.

Lag samma vare i fråga om fastighet
å landet, tillhörig enskild person,
som ej å fastigheten har sitt ho och
hemvist samt uppenbarligen besitter
den hufvudsakligen för att tillgodogöra
sig skog saf kastning en.

2 §•

Uppsikt öfver att fastighet ej så
vanvårdas, som i 1 § förmäles, tillkommer
särskild af Konungen för
hvarje län tillsatt kommission, benämnd
jordbrukskommission och bestående
af ordnande och två ledamöter,
hvilka samtliga utses för en
tid af tre år.

Jordbrukskommission har att vid
fullgörande af sin uppgift ställa
sig till efterrättelse det reglemente,
som Kungl. Maj:t, efter kommissionens
förslag samt landstingets och
hushållningssällskapets förvaltningsutskotts
hörande, fastställer.

3 §•

Där på grund af inkommen anmälan eller eljest kommissionen finner
skälig anledning antaga, att jordbruk, i strid mot bestämmelserna i 1 §,
är utsatt för vanvård, äger kommissionen att till företagande af syn å
fastigheten förordna tre gode män, hvilka utses bland dem, som i orten
Bih. till liiksd. Prot. 1601. 1 Sand. 06 Käft. ''6

Lagutskottets Utlåtande N:o 61.

Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

äro valde till nämndemän eller till ledamöter i ägodelningsrätt eller till
gode män vid landtmäteriförrättning. Till synemän må ock, där så tinnes
lämpligt, väljas landtbruksingeniör, länsagronom eller jordbrukskonsulent.

De sålunda utsedde synemännen skola å stället undersöka förhållandet
och däröfver till kommissionen afgifva redogörelse jämte förslag till
de åtgärder, som för vanhäfdens afhjälpande må finnas nödiga.

4 §•

Finner kommissionen efter öfvervägande af synemännens utlåtande,
att fastighet i strid mot denna lag vanvårdats, söke kommissionen med
ägaren träffa skriftlig öfverenskommelse, hvarigenom denne åtager sig att
inom viss tid, högst fyra år, vidtaga erforderliga åtgärder till vanhäfdens
afhjälpande.

Kan ej sådan öfverenskommelse träffas, äger kommissionen att vid
domstol i den ort, där jorden ligger, anhängiggöra och utföra talan mot
jordägaren.

5 §•

Har jämlikt 4 § talan blifvit till domstol instämd, äger domstolen
föreskrifva de åtgärder, som erfordras för vanhäfdens afhjälpande, samt
förelägga ägaren viss skälig tid, dock ej öfver fyra år, inom hvilken
samma åtgärder skola vara vidtagna.

6 §■

Eftersätter jordägare hvad häri
enligt 4 § åtagit sig eller enligt 5 §
förklarats skyldig utföra, böte minst
två hundra, högst tvä tusen kronor.

6 §•

Eftersätter jordägare hvad han
enligt 4 § åtagit sig eller enligt
5 § förklarats skyldig utföra, böte
minst femtio, högst ett tusen kronor.

7 §•

Har, efter det åtagande enligt 4 § eller föreläggande enligt 5 § skett,
fastigheten genom köp, byte eller gåfva öfvergått till ny ägare, svare likväl
den förre ägaren för åtagandets eller föreläggandets fullgörande, där
ej med jordbrukskommissionens medgifvande ansvarigheten af nye ägaren
öfvertagits.

Lagutskottets Utlåtande N:o 61.

Knngl. Maj:ts förslag:

Utskottets förslag:

8 §•

Hvad i 3, 4 och 5 §§ stadgats äger ej tillämpning, där jordägaren
finnes vara på grund af fattigdom eller annan giltig orsak urståndsatt att
af hjälpa vanhäfden.

Har jordägare, efter det åtagande enligt 4 § eller föreläggande enligt
5 § ägt rum, af orsak nu sagts varit urståndsatt att fullgöra åtagandet
eller föreläggandet, må han ej till böter fällas.

9 §•

Anser jordbrukskominissionen, att tillämpning af den i 6 § stadgade
bötespåföljd bör äga rum, uppdrage åt allmän åklagare att utföra
åtalet. Utan uppdrag, som nu sagts, må dylikt åtal ej af allmän åklagare
anhängiggöras. I sammanhang med åtalet skall jämväl framställas yrkande
om det° nya föreläggande i afseende å vanhäfdens af hjälpande, som med
afseende å fastighetens tillstånd vid tillfället må finnas befogadt.

10 §•

Af böter, som enligt denna lag
ådömas, tillfalla tre fjärdedelar kronan
och en fjärdedel åklagaren.
Böter, som nu sagts, må, i händelse
af bristande tillgång till deras gäldande,
ej till frihetsstraff förvandlas.

10 §.

Böter, som enligt denna lag
ådömas, tillfalla kronan och må, i
händelse af bristande tillgång till
deras gäldande, ej till frihetsstraff
förvandlas.

11 §•

För syneförrättning njute synemännen ersättning enligt hvad särskild!
stadgas. .

Har öfverenskommelse enligt 4 § eller föreläggande enligt 5 § ägt
ruin, vare jordägaren skyldig gälda kostnaden för den i ärendet enligt 3
§ förrättade syn.

Lagutskottets Utlåtande N:o 61.

Kungl. Maj ds förslag:

Utskottets förslag:

12 §.

Mål, som enligt denna lag vid domstol anhängiggöres, skall behandlas
i den för brottmål stadgade ordning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1908; dock att lagen ej
må tillämpas med afseende å fastighet, som genom aftal träffadt före
nämnda dag är till annan upplåten med nyttjanderätt på sådana villkor,
att brukaren icke i händelse af fastighetens vanvårdande kan från nyttjanderätten
skiljas.

samt.

2:o) att herr Enhörnings in. fl. motion, n:o 73,
måtte anses besvarad genom hvad utskottet under l:o)
här ofvan hemställt.

Stockholm den 13 maj 1907.

På lagutskottets vägnar:
C. A. SJÖGRÖN A.

Reservationer:

af herrar Sjöcrona och Lilliesköld;

af herrar G.o Andersson, Hedenstierna, E. Lorentz Petersson, Fahlén,
Magnuson och Åkerlund, som yrkat, att förevarande kungl. proposition
icke måtte af Riksdagen antagas;

Lagutskottets Utlåtande N:o 61.

af herr Uppström: »Hindrad att närvara vid slutliga behandlingen
inom utskottet af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag innefattande
särskilda bestämmelser om arrende af viss jord i Norrland och Dalarne
jämte i nämnda ämne afgifna motioner, har jag, som hyser olika uppfattning
med flertalet af utskottets öfriga ledamöter rörande vissa punkter af
samma proposition och motioner, ej varit i tillfälle afgifva reservation
i nämnda afeenden emot utskottets betänkande; och har nu utskottet
äfven vid behandlingen af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lagrörande
förekommande af vanhäfd å jordbruk i Norrland och Dalarne
jämte i sammanhang därmed väckta motioner, fattat i visst fall, däri
''öfverensstämmelse bör råda mellan de bägge lagarna, beslut, som går i
annan riktning än jag anser vara det rätta, hvartill kommer, att jag hyser
viss betänklighet mot sistnämnda kungl. proposition.

Då jag emellertid ej velat förhindra nu förevarande förslags framläggande
för Riksdagen, har jag ej reserverat mig mot utskottets betänkande,
men tillika velat hafva förklarat, att jag ej till alla delar godkänner
detsamma;»

af herr Lindhagen; samt

af herr Ersson.

Bill. till Riksd. Prof. 1H07.

7 Samt.

ft<> Höft.