Lagutskottets Utlåtande N:o 61 (Utlåtande 1899:LU61 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 61.

N:o 61.

Ank. till Riksd. kansli den 2 maj 1899, kl. 7 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner angående vissa ändringar
i lagstiftningen rörande inteckning i fast egendom.

Uti en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 141, hvilken
för förberedande behandling till lagutskottet hänvisats, anför herr
P. O. Lundell:

»Snart har ett fjerdedels sekel förflutit, sedan kongl. förordningen
om inteckning i fast egendom den 16 juni 1875 utfärdades.

I denna förordning såväl som i dermed sammanhängande stadganden
om lagfarts- och inteckningsböcker infördes åtskilliga helt och
hållet nya principer på detta område af lagstiftningen. Genomförandet
af den nya ordningen kräfde vissa öfvergångsstadganden, t. ex. om
förnyande af inteckning inom viss kort tid, hvilka stadganden nu
tarfva ändring. Å andra sidan böra under den gångna tiden vissa
erfarenheter ha gjorts, som möjligen kunna föranleda ändring i åtskilliga
bestämmelser. Samma erfarenhet har slutligen ådagalagt, att
för vissa fall i lagen saknas bestämda föreskrifter, och lagens tillämpning
grundar sig då ofta på mer eller mindre tydliga prejudikat.

Efter anförda författningars tillkomst ha hittills icke några betydliga
förändringar i dem vidtagits. En grundlig revision och omarbetning
särskilt af inteckningslagen synes numera vara påkallad.

Bih. till Riksd. Prof. 1899. 7 Sami. 38 Iläft. (N:o 61.) 1

2 Lagutskottets Utåt ande N:o 61.

Framför andra torde stadgandet om inteckningsförnyelse hvart
tionde år böra ändras, särskildt med hänsyn till dermed förenade kostnader
och andra olägenheter. Såsom exempel på huru högt dessa
kostnader kunna stiga, vill jag nämna, att Smålands med flera provinsers
hypoteksförening vissa år utbetalat närmare 30,000 kronor för
inteckningsförnyelser. I åtskilliga andra länder antingen saknas föreskrift
om inteckningsförnyelse eller kräfves sådan först efter vida
längre tid än hos oss. Skulle man också ej finna lämpligt att hos oss
alldeles upphäfva stadgandet om inteckningsförnyelse, torde man åtminstone
kunna på goda skäl förlänga tiden mellan förnyelserna till
20 å 30 år. Derigenom skulle kostnaderna och andra olägenheter för
förnyelse åtminstone betydligt nedbringas och det nationalekonomiskt
sedt gagnlösa arbete, som i våra domstolar nedlägges på dessa täta
förnyelser, åtminstone minskas. Nu upptaga de dryga inteckniugsförnyelseprotokollen
onödigt utrymme i arkiven; inteckningsböckerna
blifva på samma gång ohandterliga och mindre öfverskådliga, än de
behöfde blifva med mindre täta förnyelser.

En annan brist, som förtjena!- påpekas, är frånvaron af stadgande
om huru eu trasig inteckningshandling skall kunna renoveras. Jag
har vid granskning af offentliga fonder funnit en mängd inteckningsreverser
skrifna på så dåligt papper, att det ej dröjer länge innan
hela handlingen faller i smulor. Och lika ofta bär jag funnit, att å
originalreverserna saknas hvarje utrymme för vidare anteckningar om
förnyelser m. m.

Äfven saknas alla bestämmelser om att inteckningshafvaren eger
rätt att få bevis om att inteckning blifvit för något ändamål till domstol
öfverlemnad. Derigenom måste uppenbarligen svårigheter och
förvecklingar vållas, då inteckningshandling i domstolens förvar tillintetgöres
genom eldsvåda eller på annat sätt går förlorad, hvarförutom
saknaden af dylika bevis omöjliggör fullständig inventering af
fonders och penningeverks säkerhetshandlingar, en olägenhet som jag
ofta erfarit vid handläggning af sådana uppdrag.

Äfven förenklingar i expeditionerna vid domstolarna torde kunna
införas, så att t. ex. anteckning å inteckningshandling rörande förnyelse,
postponering o. s. v. sker genast inför sittande rätt, hvarefter
handlingen omedelbart kunde återlemnas utan att som nu behöfva
under månader hvila hos domhafvanden, utsatt för olyckshändelser af
olika slag.

Långsamheten i expeditionen liksom andra ofvan anmärkta olägenheter,
som vållas af nuvarande lagstiftning, måste naturligtvis menligt

Lagutskottets Utlåtande N;o 61. 3

inverka på dylika säkerhetshandlingars begärlighet å den allmänna
lånemarknaden.

Behofvet af eu revision framgår i öfrigt äfven af de talrika i prejudikatsamlingar
omnämnda rättsfall, kvilka gifva exempel på olika uppfattningar
hos de dömande myndigheterna rörande lagens mening och
rätta tillämpning, och hvilka fall mana till förtydligande af föreliggande
bestämmelser.

På grund af hvad jag sålunda anfört vågar jag härmed vördsamligen
hemställa, att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,
det täcktes Kongl. Maj:t låta utarbeta förslag till ny lagstiftning
rörande inteckning i fäst egendom och dervid taga under ompröfning
såväl ofvan anmärkta brister i nu gällande lagstiftning, som ock öfriga
delar af samma lagar, deri erfarenheten visat ändring vara behöflig,
samt för Riksdagen snarast möjligt framlägga sålunda utarbetadt
förslag.»

Frågan om upphäfvande af nu gällande bestämmelser angående
förnyelse af inteckning för fordran har bragts under Riksdagens pröfning
jemväl af herr M. Dahlia hvilken i en likaledes inom Andra Kammaren
afgifven och till lagutskottet hänvisad motion, n:o 32, hemställer,
att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t ville anhålla, det Kongl.
Maj:t täcktes taga i ny ompröfning, huruvida icke nu gällande bestämmelse,
att inteckning för fordran skall, för att bibehållas vid gällande
kraft, förnyas inom tio år från inteckningens beviljande och sedermera
inom tio år från hvarje förnyelse, må kunna upphäfvas, samt, derest
sådant finnes kunna ske, vidtaga åtgärder för en lagförändring i omförmälda
syfte.

Till stöd för detta förslag anföres:

»Tid efter annan har så väl inom som utom Riksdagen gjorts framställning
om upphäfvande af stadgandet angående inteckningsförnyelse —
det har äfven skett beträffande inteckning af nyttjanderätt, undantag
m. m. — och hufvudmotivet till sådan framställning har helt vist varit
att genom denna lagändring möjliggöra konkurrensen för utländskt
kapital och såmedelst till fromma för så väl vårt jordbruk som industri
åstadkomma lägre ränta eller billiga pengar. Att äfven andra vigtiga
skäl till inteckningsförnyelses borttagande ur vår lag förefinnas, kan
väl ej bestridas (t. ex. den himmelsskriande orätt, som ligger deri,

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 61.

att med nuvarande lagbestämmelser en förmyndare kan ruinera sin
myndling, om förnyande af inteckning blir försummad och förmyndaren
är insolvent).

Emellertid har motståndet mot ofvannämnda reform eller lagändring
städse kommit från herrar jurister, dock ej från alla, som
deltagit i ärendets behandling, och ej heller med framhållande af
samma skäl för afslag på den gjorda framställningen. Vare det långt
ifrån mig att tro frågan om borttagande af inteckningsförnyelse vara
en sportelfråga, som ju uttalats i Första Kammaren, dertill har jag
för hög tanke om våra domares hederskänsla och opartiskhet vid bedömande
af en dylik sak. Och om i anledning af sådan lagändring
minskning i berättigade inkomster för någon komme att ega rum,
kan jag ej föreställa mig annat, än att ersättning skulle erhållas af
allmänna medel.

Jag har deremot den uppfattningen, att de, som ega speciel
lagkännedom eller tro sig ega det, hysa betänkligheter för vidtagande
af eu så genomgripande lagändring, ty äfven de jurister, som finna
saken rättvis och ekonomiskt gagnelig, hafva alltid framhållit, att för
reformens genomförande fastighetsboken måste ega vitsord och ett
nöjaktigt mortifikationsförfarande åstadkommas.

Nu äro fastighetsböcker upplagda, och ett betryggande mortifikationsförfarande
torde väl ej vara svårare att åstadkomma hos oss
än i våra praktiska grannländer Danmark och Tyskland. Mortifikationsförfarandet
enligt vexellagen synes ej hafva medfört någon olägenhet.

Man kan ju tänka sig den obligatoriska skyldigheten att förnya
inteckning hvart 10:de år för att den skall förblifva vid gällande kraft
upphäfd, men att det stode hvar och en fritt att låta förnya sin inteckning.

Om en innehafvare af inteckning finge rätt att låta i fastighetsboken
derom göra anteckning och den sålunda antecknade inteckningsinnehafvaren
ovilkorligen skulle höras angående inteckningen, innan
den finge dödas, så vore ju trygghet mot bedrägeri i så fall vunnen.
Det är ju klart, att det blefve väsentligen de större inteckningarne,
som hamnade i utlandet, men derigenom blefve inhemskt kapital lättare
och följaktligen billigare att erhålla för mindre jordbruk och industri.

Hvad frågan om utfärdande af gravationsbevis angår, sedan omnämnda
lagändring blifvit genomförd, så synes 1888 års lagutskott i
sitt utlåtande hafva nöjaktigt besvarat den. Det kan måhända synas
omotiveradt att komma fram med denna sak nu, då Riksdagen för
endast några få år sedan afslog ett väckt förslag angående densamma,

Lagutskottets Utlåtande N:o 61.

men hufvudmotivet till min framställning förefans ej då i så hög grad
som nu, enär räntan då redan gått betydligt ner, under det den på
senare tiden höjts i oroväckande grad.»

I sistberörda motions syfte hafva sex af Andra Kammarens ledamöter
instämt.

Då utskottet nu går att öfver dessa motioner afgifva yttrande,
vill utskottet till en början till behandling upptaga den vigtiga och
sedan gammalt omtvistade frågan om upphäfvande af den i vår lagstiftning
faststälda föreskriften, att inteckning för fordran skall, för
bevarande af dess giltighet, inom hvart tionde år förnyas. Förnyelseskyldigheten,
hvilken — långt ifrån att med inteckningsinstitutet stå
i inre nödvändigt samband, snarare är stridande mot naturen af den
genom inteckning uppkommande sakrätten — då inteckningsväsendet
i vårt land ordnades efter nu rådande principer, af praktiska skäl införlifvades
med detsamma, möttes från början af betänkligheter, hvilka
derefter alltjemt återkommit och tagit sig uttryck i förslag om upphäfvande
af denna skyldighet. I sådant afseende förtjenar erinras,
hurusom redan den år 1865 förordnade komitén för utarbetande af
förslag till förändrade stadganden för betryggande af besittningsrätt
till fast egendom och af inteckningssäkerhet m. m. föreslog, att förnyelseskyldigheten
skulle upphöra. Derefter har den år 1886 tillsatta
s. k. ekonomiska komitén förehaft frågan och äfvenledes uttalat sig för
upphäfvande af denna skyldighet. Flere gånger hafva förslag i ärendet
varit före vid riksdagarne. 1888 års Riksdag aflät till Kongl. Maj:t eu
skrifvelse med hemställan, att Kongl. Maj:t ville taga i öfvervägande
en lagändring i sådant syfte, men vid föredragning i statsrådet förklarade
Kongl. Maj:t skrifvelsen icke föranleda till vidare åtgärd. Vid
1895 års riksdag återkom frågan genom en i Andra Kammaren väckt
motion. Lagutskottet, som hade att deröfver afgifva utlåtande, afstyrkte
förslaget på den grund, att Kongl. Maj:t så nyligen förklarat sig icke
kunna godkänna ett förslag i enahanda rigtning, och blef denna utskottets
hemställan af båda kamrarne bifallen.

Med den genomgripande betydelse, som inteckningsväsendets
lämpliga och tidsenliga ordnande eger för realkreditens tillgodogörande,

6 Lagutskottets Utlåtande N:o 61.

kan man, enligt utskottets mening på de lagstiftande myndigheterna
med skäl ställa den fordran, att de sorgfälligt beakta det med affärslifvets
tilltagande rörlighet allt mer framträdande behofvet af enkla
och billiga former för vinnande och bevarande af inteckningssäkerhet.

Att afsevärda olägenheter äro förenade med stadgandet om inteckningsförnyelse,
torde icke med skäl kunna förnekas. Utskottet vill
i sådant hänseende erinra om de icke ringa besvär och omkostnader,
som med dylika förnyelser äro förenade. Herr Lundell har anfört
exempel på de summor desamma kräfva, och, ehuru utskottet icke är
i tillfälle att lemna någon utredning rörande kostnaderna för sådant
ändamål inom landet i dess helhet, torde det vara otvifvelaktigt, att
den årliga utgift, som derigenom lägges å fastigheterna i vårt land,
uppgår till ganska ansenliga belopp. En annan olägenhet, som ej
heller är att förbise, är faran att, genom underlåtenhet att förnya i
rätt tid, den genom inteckningen vunna realsäkerheten kan till mången
gång oersättlig skada för inteckningshafvare gå förlorad. Erfarenheten
vittnar, att det ingalunda hör till sällsyntheterna, att inteckningsförnyelse
af glömska eller missförstånd underlåtas.

Särskildt med afseende å den utländska lånemarknaden förtjena
dessa förhållanden uppmärksamhet. Det torde med skäl kunna påstås,
att förnyelseskyldigheten på grund af den osäkerhet och det besvär,
som dermed äro förbundna, i många fall bidragit till att utestänga
våra fastighetsegare från möjligheten att tillgodonjuta fördelarna af det
billigare utländska kapitalet.

Att förslagen angående upphäfvande af stadgandet om inteckningsförnyelse
hittills alltid strandat, torde ock hafva berott mindre på
underskattande af de med sådan förnyelse förenade olägenheter än
derpå att man ansett sig hafva än större olägenheter att befara af
förnyelseskyldighetens upphörande.

Det har i sådant afseende särskildt erinrats om värdet af den
med förnyelseskyldigheten förenade begränsningen i den intecknade
rättighetens fortvara. Om hvarje inteckning skulle gälla, tills densamma
i behörig ordning med företeende af skuldebrefvet dödades, skulle
inteckningar för inlösta skuldebref mången gång komma att fortfarande
belasta fastigheterna samt upptagas i gravationsbevis rörande desamma.
Särskildt i de fall, då den intecknade handlingen förstörts eller förkommit
samt dödande af inteckningen i vanlig ordning sålunda icke stode
att erhålla, vore denna begränsning af betydelse.

Utskottet håller ock före, att ifrågavarande begränsning icke kan
undvaras, med mindre möjlighet beredes fastighetsegaren att utan

Lagutskottets Utlåtande N:o 61.

företeende af skuldebrefvet få den till säkerhet för ett inlöst och förkommet
skuldebref meddelade inteckningen dödad. En sådan rätt för
fastighetsegaren skulle emellertid innebära synnerliga vådor för inteckningshafvaren
och synes sålunda icke böra ifrågasättas, med mindre
tillförlitliga garantier mot dess missbruk stå att erhålla. Utskottet
föreställer sig att, i enlighet med hvad utländska lagstiftningar i sådant
afseende innehålla samt jemväl hos oss förut ifrågasatts, sådana garantier
vore att finna i föreskrifter derom, att inteckningshafvare vore
berättigad att låta i inteckningsboken anteckna sig såsom innehafvare
af intecknadt skuldebref, samt att fastighetsegare, som utan att kunna
förete inteckningshandlingen i hufvudskrift önskade få inteckning dödad,
skulle åligga att icke allenast om ansökningen särskilt underrätta den,
som enligt inteckningsboken senast varit innehafvare af handlingen,
derest någon sådan anteckning der förekomme, utan ock genom kungörelse
i allmänna tidningarne lemna annan, som af handlingen kunde
vara innehafvare, tillfälle att yttra sig i ämnet. Det stode då i hvarje
inteckningshafvares magt att betrygga sig mot möjligheten att få inteckningen
dödad utan hans vetskap och medgifvande.

Det andra hufvudsakliga skäl, som anförts mot förslaget att borttaga
inteckningsförnyelse, är, att det den förutan skulle blifva hardt
när omöjligt ätt vinna kunskap om de vid en viss tidpunkt i en fastighet
befintliga inteckningar. Utfärdande af gravationsbevis är redan
nu, då undersökningen af inteckningsprotokollen, i hvad densamma afser
inteckningar för fordran, icke behöfver sträckas längre än tio år tillbaka,
mången gång förenad! med betydande svårighet, och skulle utan
sådan begränsning i tid denna svårighet väsentligen ökas.

Rigtigheten af hvad sålunda auförts kan ej bestridas, såvida gravationsbevisen
skola grundas å inteckningsprotokollen, men detta förhållande
är enligt utskottets förmenande ej af nödvändigheten betingadt.
Numera, då inteckningsböcker äro införda allestädes i vårt land och
rik erfarenhet vunnits om det bästa sättet att ordna desamma, lärer
icke oöfverstigliga hinder möta mot att tillerkänna dessa böcker vitsord
och sålunda medgifva, att gravationsbevis finge efter desamma
utfärdas.

Redan nu torde å de flesta ställen det faktiskt vara så, att domaren
utfärdar gravationsbevis uteslutande med ledning af inteckningsboken,
och i fråga om dessa domsagor torde man kunna vara fullt förvissad
om inteckningsbokens öfverensstämmelse med protokollen. Den kollationering,
som för tillerkännande af vitsord åt inteckningsböckerna

Lagutskottets Utlåtande N:o 61.

vore behöflig, kunde således, enligt utskottets uppfattning, verkställas
utan synnerlig svårighet.

Utan att underskatta betydelsen af de skäl, som tala för bibehållande
af inteckningsförnyelse, vill utskottet sålunda för sin del hålla
före, att befogad anledning förefinnes att å nyo bringa förevarande fråga
under Kongl. Majrts pröfning.

Herr Lundell, som i sin motion framstält ytterligare några
anmärkningar mot nu gällande lagstiftning om inteckning i fast egendom,
slutar med hemställan om skrifvelse till Kongl. Maj:t angående
ny lagstiftning i detta ämne.

Det vill emellertid synas utskottet, som om befogenheten af de
gjorda anmärkningarne med skäl kunde dragas i tvifvelsmål, och som
om de påstådda bristerna i allt fall icke vore af beskaffenhet att böra
föranleda till en så genomgripande åtgärd som den af motionären
föreslagna.

Vidkommande sålunda först saknaden af stadgande, huru man
skall förfara, då en inteckningshandling kommit i bristfälligt skick
eller ej eger utrymme för anteckningar om förnyelser och dylikt, föreställer
sig utskottet, att särskildt lagstadgande i sådant afseende ej är
erfoderligt, då derförutan hädanefter såsom hittills i förekommande fall
lämpliga åtgärder torde stå att finna till afhjelpande af berörda olägenheter.

Af gällande förordning angående expeditionslösen kan inhemtas,
att allmänheten har rätt att mot lösen erhålla bevis rörande de handlingar,
som till myndigheter ingifvas; och ega inteckningshafvare således
redan enligt nuvarande bestämmelser befogenhet att, derest de så
anse beböfligt, begära qvitto å till domstolarne öfverlemnade inteckningshandlingar.

Att, såsom motionären ifrågasatt, låta domstolarne omedelbart i
sittande rätt å inteckningshandlingarne meddela påskrift rörande de
rättsliga åtgärder, som vidtagas med desamma, lär åtminstone vid de
domstolar, der inteckningar till större antal förekomma, möta oöfverstigliga
praktiska svårigheter.

På grund af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,

Lagutskottets Utlåtande N:o 61.

l:o) att Riksdagen, i anledning af herr Dahns
motion och herr Lundells motion, i hvad densamma
med förstnämnda motion öfverensstämmer, ville i
skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t
täcktes taga i ompröfning, huruvida icke nu gällande
bestämmelse, att inteckning för fordran skall för att
bibehållas vid gällande kraft förnyas inom tio år från
inteckningens beviljande och sedermera inom tio år
från hvarje förnyelse, må kunna upphäfvas, samt,
derest sådant finnes kunna ske, vidtaga åtgärder för
en lagförändring i omförmälda syfte;

2:o) att herr Lundells motion i öfrigt icke må
till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 2 maj 1899.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Reservation

af herrar Hasselnöt, G. Andersson, Lundström, Trygger, Bandqvist och
P. J. Andersson.

Herrar Husberg, Fröberg, P. G. Petersson och Redelius hafva
begärt få antecknadt, att de icke deltagit i ärendets behandling inom
utskottet.

Iiih. till Rilcsd. Prof. 1899. 7 Sami. 38 Höft.