Lagutskottets Utlåtande N:o 61 (Utlåtande 1893:LU61 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 61.

N:o 61.

Ank. till Riksrt. kansli den 20 april 1893, kl. 9 e. in.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckta motioner angående
ändrad lagstiftning i fråga om sättet för testamentes
digifning i vissa fall rn. m.

Till lagutskottets behandling har Andra Kammaren hänvisat två särskilda
motioner, väckta af herr O. Erickson i Bjersby, n:o 22, och herr
L. Persson i Heljebol, n:o 119, hvilka motioner afse, den förstnämnda att
åstadkomma en lagstiftning i syfte, dels att testamente må med laga verkan
delgifvas god man, hvilken af rätten förordnats att tillvarataga å okänd
ort vistande arfvinges rätt, dels ock att i sammanhang dermed sådan god
mans rättsliga ställning varder i dess helhet bestämd, samt den sistnämnda
att i 18 kap. 1 § ärfdabalken införas bestämmelser om sättet för delgifning
af testamente i förenämnda fall.

I sin ofvanbemälda motion anför nu herr Erickson följande:

I gällande lag förekommer icke något stadgande dei’om, huru med
delgifning af testamente skall förfaras i det fall, att arfvinge befinner sig
å okänd ort. Sedan numera i följd af den år efter år fortgående utflyttningen
till främmande land svenskar i betytande mängd uppehålla sig i
alla verldsdelar, har detta förhållande vid utredning af dödsbo, der den
aflidne upprättat testamente, i synnerhet i de fall, der testamentet afsett
fast egendom, vållat högst betydliga svårigheter; och då dessa svårigheter
antagligen i stället för att minskas år efter år komma att ökas, anser jag
det vara af högsta vigt att genom lagstadganden, så vidt ske kan, undanrödja
desamma.

'' Bill. till Riksd. Prof. 1893. 7 Sami. 30 Håft. (N:o 61). 1

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 61.

Frågan härom liar redan förut understälts Riksdagens pröfning. Vid
sistlidet års lagtima riksdag väckte nemligen herr L. Persson i Heljebol
motion i ämnet, i hvilken föreslogs den ändring i 18 kap. 1 § ärfdabalken,
att, i händelse man ej visste hvar arfvinge upphölle sig, honom skulle
genom allmänna tidningarna föreläggas natt och år att sig anmäla, och att,
derest sådan arfvinge ej gaf sig till känna inom den tid, rätten skulle förordna
god man att hans anspråk bevaka.

I det utlåtande, lagutskottet vid nyss berörda riksdag afgaf öfver
nämnda motion, erkände utskottet tillvaron af omförmälda svårigheter och
behof af lagstiftning i ämnet, men fann den i motionen föreslagna anordningen
med kungörelse i allmänna tidningarna icke leda till det åsyftade
resultatet eller bringande af ett dödsbos utredning till skyndsamt slut.
Deremot ansåg utskottet, att den senare i samma motion vilkorligt föreslagna
anordningen hvilade, såsom utskottet uttryckte sig, på en tanke,
hvilken visade hän på den rätta vägen för frågans lösning. Men då ett
fullt verksamt botemedel uti ifrågavarande hänseende, enligt utskottets
åsigt, kunde vinnas allenast genom en uttrycklig förklaring, att god man
egde befogenhet att genom sina åtgöranden i saken binda, arfvinge, och då
den föreliggande motionen icke syntes utskottet kunna föranleda till förordandet
af en dylik förklaring, hvilken för öfrigt borde gälla god mans
rättsliga ställning i dess helhet, hemstälde utskottet, att motionen icke måtte
af Riksdagen bifallas, hvilket också blef Riksdagens beslut.

Då emellertid behofvet af åtgärders vidtagande i syfte att undanrödja
de antydda svårigheterna kan sägas vara oafvisligt, vågar jag underställa
frågan Riksdagens förnyade pröfning, dervid jag, med ledning af
hvad deri förut, på sätt ofvan förmälts, förekommit, anser, att lagförändringen
bör åvägabringas i den retning, att domstolen, i händelse en
arfvinge befinner sig å obekant ort, skall förordna god man för honom,
hvilken upprättadt testamente må delgifvas med den verkan, att, om gode
mannan underlåter att i laga tid efter delgifningen klandra testamentet,
detsamma skall mot en sådan arfvinge hafva vunnit laga kraft. I sammanhang
dermed bör ock, såsom lagutskottet i sitt ofvanberörda utlåtande
yttrat, gifvas bestämmelser om god mans rättsliga ställning i dess helhet;
och då naturligtvis för en enskild motionär måste möta svårigheter för
affattande af ett lagförslag i ämnet i dess nödiga omfattning och upprättandet
af ett dylikt lagförslag lämpligast torde böra uppdragas åt Kongl.
Maj:t, tillåter jag mig härmed vördsamt föreslå, att Riksdagen måtte i
skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga förslag i antydda syftet till lag angående sättet för testamentes
delgifning åt arfvinge, som vistas å okänd ort, samt rörande den rättsliga

Lagutskottets Utlåtande N:o 61.

ställning i sin helhet en för dylik arfvinge af rätten förordnad god man i
denna sin egenskap intager.

Herr L. Persson har, under erinran om hvad lagutskottet vid behandlingen
af hans ofvan berörda, vid 1892 års lagtima riksdag väckta motion
anfört, framhållit, att han icke ansåge sig böra ingå på ett så omfattande
och svårlöst spörsmål som bestämmandet af god mans rättsliga ställning i
dess helhet, men att bristfälligheten i vår testamentslagstiftning derutinnan,
att densamma saknade föreskrift om sättet för testamentes delgifvande i
det fall, att arfvinge vistades på okänd ort, borde med det snaraste afhjelpas
samt för ty hemstält, att Riksdagen ville för sin del besluta, att 18
kap. 1 § ärfdabalken måtte erhålla följande ändrade lydelse:

Hvar, som något testamente fått häfver, vare skyldig i staden inom
sex månader och å landet sist å det ting, som infaller näst efter sex månader,
sedan han gifvarens död och testamente veta tick, det inför domaren
att uppvisa; och gifve in tillika en rigtig afskrift, som arfvingarne tillställas
skall. Vet man ej, hvar arfvinge sig uppehåller, förordne rätten
god man att med laga verkan hans anspråk bevaka. Häfver den som
testamentet fått det ej i handom, läte då rätten veta, att testamente till
honom gjordt är o. s. v.

Såsom motionärerna framhållit, har lagstiftaren icke tydligt löst
frågan, huru med delgifvande af testamente skall förhållas, när arfvinge
vistas å okänd ort. Innan testamentstagaren uppfylt lagens kraf på testamentets
delgifvande med den frånvarande arfvingen, har han ingen trygghet
i sin rätt till det testamenteiade godset. Arfvingen åter eger, så länge
han ej förlorat sin arfsrätt, att inom den i lag stadgade tid klandra det
af arflåtaren upprättade testamente. Först sedan han, utan att kunna visa
laga förfall, försummat tiden att bevaka sin arfsrätt, blir han förlustig
rättigheten att klandra ett dylikt förordnande. I det fall, som omförmäles
i 15 kap. 5 § ärfdabalken, nemligen att man visserligen vet, hvem den aflidne
arflåtarens inländske arfvinge är, men icke hvarest han vistas, har
arlvingen en tid af ända till tio år från den dag, då kungörelsen om arfvet
i allmänna tidningarna sista gången infördes, att anmäla sig för arfvets
emottagande. De olägenheter, som i sådana fall uppstå för eu testamentstagare,
hvilken, i saknad af föreskrift om laglig utväg att delgifva testamentet,
kan komma att under en tid af vid pass elfva år vara i ovisshet

Lagutskottets Utlåtande N:o 61.

oin testamentets giltighet, torde ligga i öppen dag. Särskild!; känbar blir
denna olägenhet, der testamentet afser fast egendom, då nemligen ansökan
om lagfart på grund af testamente jeinlikt 6 § lagfartslagen icke får bifallas,
förr än sökanden visat, att testamentet vunnit laga kraft.

Såsom bekant måste domstolarne förordna god man för en å okänd
ort vistande arfvinge. Testamentstagare!! har derefter vanligen låtit delgifva
testamentet med denne gode man, och testamentet har åt många domstolar
ansetts laga kraftvurmet, sedan gode mannen godkänt testamentet
eller underlåtit att i behörig tid klandra detsamma.

Den lämpligaste utvägen att undanrödja den tveksamhet, som nu
förefinnes, om hvad i förevarande fåll är den rätta lagtolkningen, och de
af denna tveksamhet härflytande olägenheter, synes utskottet vara att —
på sätt herr Erickson föreslagit och jemväl lagutskottet vid 1892 års lagtima
riksdag förordat — i lag uttryckligen stadga, det god man eger befogenhet
att genom sina åtgöranden i förevarande afseende binda arfvinge.

Med anslutning till hvad utskottet vid nämnda riksdag i frågan uttalat,
håller utskottet vidare före, att eu lagstiftning i förevarande ämne bör omfatta
den rättsliga ställning i allmänhet, som tillkommer sådan god man,
hvarom ofvan nämnts.

Gode mannens skyldighet att, såsom det heter i 15 kap. 5 § ärfdabalken,
»arfvet vårda och förvalta», innebär ett förhållande, som närmast
torde vara att förlikna med en förmyndares i fråga om myndlingens ekonomiska
angelägenheter, Denna likhet har blifvit än större, sedan förordningen
den 31 oktober 1873 tillerkänt god man behörighet att, efter det
närmaste fränders råd inhemtats och rättens tillstånd erhållits, sälja eller
låta inteckna den frånvarandes fasta egendom, samt lagen den 16 maj
1890 stält honom under samma kontroll och redovisningsskyldighet som
förmyndare.

Lagstiftningen har således utvecklat sig i den rigtning att i flera
afseenden likställa god man med förmyndare, och det torde kunna ifrågasättas,
huruvida ej skäl förefinnas att utsträcka denna likställighet jemväl
till återstående fall.

Utskottet anser för ty, att den ifrågasätta''lagstiftningen i detta ämne
icke bör gifvas den inskränktare omfattning, som blifvit af herr L. Persson
föreslagen; och hemställer följaktligen,

l:o) att herr L. Perssons i ämnet väckta motion
icke må af Riksdagen bifallas; och

2:o) att Riksdagen, i anledning af herr Erickssons
motion, måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att
Kongl. Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen fram -

Lagutskottets Utlåtande N:o 61.

lägga förslag till lagbestämmelse, hvarigenom den af
rätten för en å okänd ort vistande arfvinge förordnade
gode mannens rättsliga ställning varder i sin helhet
bestämd.

Stockholm den 25 april 1893.

På lagutskottets vägnar:
L. ANNERSTEDT.

Reservation

af herr Lilienberg.

Bill. till lliksd. Prof. 1893. 7 Sami. 30 Höft.