Lagutskottets Utlåtande N:o 60■ (Utlåtande 1909:LU60 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 60■

N:o 60.

Ank. till Riksd. kansli den 7 maj 1909, kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse af 25 § i förordningen
angående patent den 16 maj 1884.

Genom en den 10 april 1909 dagtecknad proposition n:o 197,
hvilken af båda kamrarna hänvisats till lagutskottet, har Kungl. Maj:t,
under åberopande af propositionen bilagda i statsrådet och högsta domstolen
förda protokoll, föreslagit Riksdagen att antaga följande förslag till

Lag om ändrad lydelse af 25 § i förordningen angående
patent den 16 maj 1884.

Härigenom förordnas, att 25 § i förordningen angående patent
den 16 maj 1884 skall erhålla följande ändrade lydelse:

Med afseende å uppfinning, skyddad i stat, som för här i riket
patenterad uppfinning gör motsvarande medgifvande, äger Konungen
förordna:

1) att, om någon här i riket sökt patent å en uppfinning före
utgången af viss tid, som kan i förordnandet bestämmas antingen till
högst tolf månader från det han i den främmande staten sökte skydd
för samma uppfinning eller till högst tre månader från det vederbörande
myndighet där kungjorde, att sådant skydd meddelats, då må
den här i riket gjorda ansökningen i förhållande till andra ansökningar
Bih. till Likså. Prot. 1909. 7 Sami. 58 Haft. (N:o 60.) 1

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

äfvensom med hänsyn till sådant hinder emot patents meddelande, som
i 3 § omförmäles, betraktas så, som vore den gjord samtidigt med
ansökningen i den främmande staten;

2) att, om undersåte i den främmande staten eller någon, som
där är bosatt eller äger ett verkligt och icke pro forma drifvet industrieller
handelsetablissement, åtnjuter skydd för uppfinning såväl här i
riket som i den främmande staten, uppfinningens utöfning i den senare
skall, så vidt angår påföljd för underlåtenhet att här utöfva uppfinningen,
så anses, som hade utöfningen ägt rum här i riket.

Utskottets

yttrande.

Till grund för ifrågavarande lagförslag ligger ett af särskilda
kommitterade för revision af gällande lagstiftning rörande patent m. m.
till Kungl. Maj:t afgifvet underdånigt betänkande med förslag till lag
om ändrad lydelse af 25 § i gällande förordning angående patent.

I betänkandet anföres bland annat följande:

Till förhindrande däraf, att patentskydd åtnjötes för uppfinningar,
som ej komme till en för samhället nyttig utöfning, och särskildt att
för den inhemska industrien omöjliggjordes att begagna sig af patenterade
uppfinningar, under det att desamma tillgodogjordes inom industrien
i främmande land, förekomme i de flesta patentlagstiftningar
stadganden om skyldighet för vederbörande patenthafvare att utöfva
sin patenterade uppfinning inom riket eller s. k. utöfningstvång.

I den för Tyska riket gällande patentlag funnes i detta hänseende
föreskrifvet, att ett patent efter förloppet af tre år från den dag, då
kungörande skett om patentets meddelande, kunde återtagas, om patenthafvaren
underläte att i tillbörlig omfattning bringa uppfinningen till
utöfning inom landet eller åtminstone göra allt, som erfordrades för
att betrygga en sådan utöfning.

Liknande stadganden återfunnes äfven i flertalet andra främmande
stater, såsom Österrike, Schweiz, Frankrike, Belgien och Danmark
samt i viss mån äfven Norge.

I England, där ända till år 1902 utöfningstvång med risk af
patentets förlust icke förefunnits, hade under de senare åren väsentligen
skärpta lagbestämmelser i förevarande afseende genomförts. Sålunda
föreskrefve den nya engelska patentlagen af den 28 augusti 1907 bland
annat följande: Sedan fyra år af patenttiden förflutit, ägde en hvar
hos chefen för patentmyndigheten yrka patentets återkallande, därest

Lagutskottets Utlåtande N;o 60.

uppfinningen uteslutande eller hufvudsakligen utöfvades utomlands.
Visade icke patenthafvaren giltiga skäl, hvarför uppfinningen ej i tillbörlig
omfattning utöfvades inom landet, hade chefen för patentmyndigheten
att besluta patentets återkallande antingen omedelbart eller
också efter förloppet af viss, för hvarje fall bestämd tid, därest icke
inom denna tid styrktes, att uppfinningen i tillbörlig omfattning utöfvades
inom landet. Den sålunda bestämda tiden kunde emellertid
utsträckas, om patenthafvaren visade giltiga skäl, hvarför uppfinningen
icke inom samma tid bragts till sådan utöfning.

Det enda af de stora kulturländerna, hvars lagstiftning ej innehölle
någon bestämmelse om utöfningstvång, vore Amerikas Förenta
Stater.

: Hvad Sverige beträffade, hade vår gällande patentförordnings 15 §

enligt dess ursprungliga lydelse innehållit ett stadgande, väsentligen
öfverensstämmande med det i tyska patentlagen förekommande. Emellertid
hade nämnda paragraf sedermera, nämligen genom lagen den 9
maj 1902, undergått ändring och innehölle numera den bestämmelsen,
att, därest, sedan tre år förflutit från det att patent beviljades, den
patenterade uppfinningen ej inom riket utöfvades i ett mot förhållandena
därstädes väsentligen svarande omfång, den, som ville erhålla
tillstånd att utan''hinder af patentet utöfva uppfinningen, därom ägde
emot patenthafvaren föra talan vid domstol, som, i händelse sådan
talan funnes grundad, efter ty skäligt pröfvades föreskrefve, under
hvilka inskränkningar och villkor samt mot hvilken ersättning uppfinningen
finge af käranden utöfvas.

Såsom af det anförda framginge, vore de i utlandet förekommande
formerna af utöfningstvång strängare än hos oss. Emellertid hade
sedan lång tid tillbaka inom olika länder försports en stark rörelse
för utöfningstvångets afskaffande eller mildrande, och hade därvid
framhållits, hurusom utöfningstvånget, åtminstone i dess strängare former,
vore såväl för den inhemska industrien obehöfligt som äfven ofta
mot uppfinnarne obilligt. En följd af sträfvandena i denna riktning
vore den ofvan anmärkta ändringen i den svenska patentförordningens
15 §, hvarjämte i afgifvet förslag till ny patentlag för Norge det i nu
gällande norska patentlag förekommande stadgandet, att bristande utöfning
kunde medföra patentets förlust, utbytts mot ett stadgande af
samma innebörd som det i den svenska lagstiftningen år 1902 införda.
Någon mera betydande tillslutning från de lagstiftande myndigheternas
sida hade dock ifrågavarande rörelse hittills icke vunnit inom respektive
stater, och, så länge en sådan tillslutning ännu uteblefve, vore det med

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

hänsyn till utöfningstvångsbestämmelsernas internationella betydelse
icke så mycket att undra på, att de enskilda staterna hyste betänkligheter
mot att tillmötesgå de uttalade önskningarna. Oaktadt den uppfattningen
mer och mer allmänt trängde sig igenom, att utöfningstvångets
bibehållande inverkade hämmande på patentväsendets sunda
och tidsenliga utveckling, hade den betänksamhet mot detsammas borttagande,
som inom åtskilliga af Europas industristater gjort sig gällande,
vållat, att frågan numera kommit i ett synnerligen ogynnsamt läge.
Denna betänksamhet hade sålunda varit den direkta anledningen därtill,
att, såsom redan nämnts, i den engelska lagstiftningen nyligen
införts ett, särskildt mot främmande patenthafvare riktadt stadgande
om utöfningstvång. Den omedelbara följden af den förändrade engelska
lagstiftningen hade åter blifvit, att jämväl i Amerikas Förenta
Stater fråga uppstått därom, att i patentlagen införa en bestämmelse
af hufvudsakligen samma innehåll som den nyssnämnda i England antagna.

Om af dessa tecken att döma lösningen af frågan om borttagande
eller mildrande genom allmän internationell öfverenskommelse af utöfningstvånget
måste antagas vara på obestämd tid uppskjuten, hade
å andra sidan sträfvandena att mildra följderna af bristande utöfning
vunnit erkännande uti åtskilliga separataftal olika stater emellan. Sålunda
hade under år 1892 mellan Tyska riket och Italien ingåtts en
öfverenskommelse af innehåll bland annat, att de menliga rättsföljder,
som enligt de fördragsslutande staternas lagstiftningar inträdde, om
en uppfinning, ett mönster eller en modell ej inom bestämd tid utöfvades
eller efterbildades, äfven därigenom skulle vara uteslutna, att
utöfningen eller efterbildningen skedde inom den andra statens område.
Ett aftal af enahanda innebörd hade samma år träffats jämväl mellan
Tyska riket och Schweiz. Vidare hade under år 1908 mellan Amerikas
Förenta Stater och Schweiz afslutats en öfverenskommelse, enligt hvilken
schweiziska patenthafvare icke kunde på grund af underlåten utöfning
förklaras förlustiga sina i Förenta Staterna erhållna patent samt å
andra sidan den schweiziska patentlagens stadgande om skyldighet att
inom Schweiz utöfva där patenterad uppfinning vore i förhållande till
Förenta Staterna i den män otillämplig, att uppfinningens utöfvande
i Förenta Staterna vore likställd med dess utöfning i Schweiz.

Innan 25 § i vår gällande patentf irordning år 1902 erhöll sin nuvarande
lydelse, hade paragrafen innehållit förutom annat den bestämmelsen,
att med afseende å uppfinning, skyddad i stat, som för här i
riket patenterad uppfinning gjorde motsvarande medgifvande, Konungen

Lagutskottets Utlåtande N:o 60. 5

ägde förordna, att, om undersåte i den främmande staten eller någon,
som inom densamma hade sin bostad eller sitt förnämsta etablissement,
här i riket erhållit patent å en i den främmande staten skyddad uppfinning,
skulle, så länge uppfinningen där skyddades, patentliafvarens
underlåtenhet att utöfva uppfinningen icke medföra patentets förlust.
Nämnda stadgande hade af skäl, som riksdagshandlingarna för åren
1897 och 1898 närmare utvisade, sistnämnda år införts i vår lagstiftning,
men år 1902 ur förordningen uteslutits i sammanhang med utöfningstvångets
mildrande; därvid föredragande departementschefen
åberopat, att stadgandet uppenbarligen vore öfverflödigt, då såsom
allmän påföljd för försummelse att utöfva patenterad uppfinning stadgades
licenstvång i stället för patentets förverkande. Uppenbart vore
ju också, att efter den i 15 § vidtagna ändringen ifrågavarande bestämmelse
icke kunnat oförändrad kvarstå. Däremot förmenade kommittén,
att afgjordt öfvervägande skäl talade för stadgandets återinförande
i den form, kommittén tillåtit sig föreslå. Enligt kommitténs
åsikt torde nämligen de olägenheter och kostnader, som tillskyndades
svenska uppfinnare genom tvånget att i främmande stater utöfva sina
där patenterade uppfinningar, vida öfvergå de olägenheter för samhället,
som till äfventyrs kunde uppkomma därigenom, att af utlänningar
här patenterade uppfinningar ej komme till utöfning inom
landet.

Enligt hvad kommitténs ordförande vid besök i Berlin under hand
inhämtat, torde det från Tyska rikets sida ej möta hinder för afslutande
mellan Sverige och nämnda land af en sådan öfverenskommelse, som i
förslaget åsyftades, oaktadt utöfningstvånget i Tyskland vore vida
strängare än hos oss. Fastmera torde Tyskland, som nyligen trädt i
underhandling med Amerikas Förenta Stater om träffande af ett dylikt
aftal, gärna se, att en framställning i detta hänseende gjordes från
Sverige. Då svenska uppfinnare i högst betydande antal hade sina uppfinningar
patenterade i Tyskland, vore uppenbart, att ett sådant aftals
ingående med sagda stat vore af särskild vikt. Jämväl med andra utländska
makter, såsom Amerikas Förenta Stater, Italien, Schweiz, Norge
och Danmark, torde underhandlingar i detta syfte med utsikt till
framgång kunna öppnas. Huruvida detsamma gällde äfven i fråga om
England, tilltrodde sig kommittén däremot icke att afgöra. För motsatsen
talade den omständigheten, att från Tyskland och Amerikas
Förenta Stater gjorda framställningar i denna riktning af England afböjts.
Möjligt vore emellertid, att detta haft sin grund i särskilda förhållanden,
som ej förelåge beträffande Sverige. Till äfventyrs hade

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

den omständigheten inverkat, att berörda framställningar gjorts, innan
verkningarna af den engelska patentlagens ofvannämnda stadganden
i ämnet ännu hunnit att med stöd af den praktiska erfarenheten bedömas.

Vid den internationella föreningens till skydd för den industriella
äganderätten kongress i Stockholm år 1908 hade i förevarande fråga
antagits en resolution, däri föreningen ånyo uttalat sitt gillande af den
redan vid föreningens kongress i Berlin år 1904 fastslagna principen,
att underlåtenhet att utöfva patenterad uppfinning icke borde medföra
patentets förlust utan allenast upplåtande af tvångslicenser, samt
dels inbjudit de till den internationella unionen till skydd för den industriella
äganderätten, den s. k. patentunionen, hörande stater, som
redan nu kunde i sina lagstiftningar tillämpa denna princip, att för
densammas förverkligande bilda en särskild trängre union, dels ock
oberoende af detta förslag förordat, att staterna sins emellan träffade
sådana separatöfverenskommelser som den mellan Tyska riket och Italien
afslutade. Antagligen komme föreningens nämnda uttalande och förslag
att upptagas till behandling å den konferens, som på grund af art.
14 uti den i Paris den 20 mars 1883 afslutade konventionen om internationellt
skydd för den industriella äganderätten komme att härnäst
hållas mellan delegerade från de till patentunionen hörande stater. I
betraktande häraf och då enligt kommitténs förmenande det i hvarje
fall vore af vikt, att den föreslagna lagändringen snarast möjligt komme
till stånd, särskildt som, enligt hvad redan nämnts, det ifrågasatts, att
jämväl i Förenta Staternas patentlagstiftning införa ett stadgande om
utöfningstvång, hvars menliga verkningar för svenska innehafvare af
patent i Förenta Staterna skulle kunna genom en öfverenskommelse
liknande den schweizisk-amerikanska förebyggas, samt den möjligheten
icke vore utesluten, att genom ett dröjsmål utsikterna för oss att få
dylika aftal till stånd med främmande stater skulle komma att minskas,
hade kommittén ansett sig böra redan nu framlägga sitt ifrågavarande
förslag.

Rörande dettas affattning ansåge sig kommittén till förekommande
af missförstånd böra framhålla, att kommittén funnit sig sakna anledning
att för närvarande ingå i pröfning däraf, huruvida det i 25 §
enligt dess nuvarande lydelse upptagna stadgande kräfde ändring eller
icke, i följd hvaraf berörda stadgande oförändradt intagits i förslaget.

De i paragrafen, sådan densamma lydt enligt lagen den 27 maj
1898, förekommande orden »har sin bostad eller sitt förnämsta etablissement»
hade, hufvudsakligen med hänsyn till den lydelse, art. 3 i

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

pariserkonventionen erhållit genom den å konferensen i Bryssel den 14
december 1900 formulerade och sedermera af unionsstaterna antagna
tilläggsakt till samma konvention, i förslaget utbytts mot orden »är
bosatt eller äger ett verkligt och icke pro forma drifvet industri- eller
handelsetablissement».

Slutligen tilläte sig kommittén framhålla, att kommittén vid affattandet
af sitt förslag sökt gifva detsamma eu sådan lydelse, att,
äfven om patentförordningens nuvarande stadgande om utöfningstvång
framdeles skulle, med hänsyn till främmande staters lagbestämmelser i
ämnet, komma att skärpas, de aftal, som Kungl. Maj:t med stöd af det
nu föreslagna stadgandet i 25 § kunde hafva ingått, fortfarande skulle
kunna äga bestånd.

I infordradt underdånigt utlåtande öfver kommitterades förslag
har patent- och registreringsverket tillstyrkt detsamma.

Föredragande departementschefen framhåller till det vid propositionen
i utdrag fogade statsrådsprotokollet, att af hvad kommittén
samt patent- och registreringsverket anfört han funne det framgå,
att en lagändring i den angifna riktningen vore synnerligen önskvärd,
och att med densammas genomförande ej borde anstå, till dess nu pågående
revision af förordningen angående patent i dess helhet hunnit
afslutas.

Mot ett stadgande af ifrågavarande innebörd hafva visserligen,
fortsätter departementschefen, betänkligheter uttalats såväl vid genomförandet
af ofvannämnda år 1898 vidtagna ändring i 25 § patentförordningen
som äfven dessförinnan vid behandlingen i Riksdagen af
den år 1897 väckta motion, som föranledt sagda ändring. Härvid
framhölls nämligen, hurusom, under förutsättning att den i svenska
patentlagstiftningen då förekommande formen af utöfningstvång, såsom
ifrågasatt vore, komme att mera eller mindre fullständigt utbytas mot
licenstvång och svenska patenthafvare således i framtiden icke för den
svenska patenträttens bibehållande vore underkastade utöfningstvång,
det uppenbarligen ej vore lämpligt, om dessa patenthafvare för att
tillgodonjuta förmånen af befrielse från utöfningstvång inom en främmande
stat skulle vara nödsakade att här i riket utöfva de patenterade
uppfinningarna. Icke heller borde, om tillämpningen af licenstvång
komme att uteslutas därigenom, att patenthafvaren själf inom Sverige
utöfvade uppfinningen, utöfning inom en främmande stat äga samma
verkan i detta hänseende.

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

De sålunda uttalade betänkligheterna har departementschefen
emellertid icke ansett vara af afgörande betydelse. Därest ej från
Sveriges sida medgåfves frihet från licenstvånget till förmån för utländska
patenthafvare, syntes det nämligen icke vara att förvänta, att
främmande stater skulle medgifva svenska patenthafvare befrielse från
där lagstadgadt utöfningstvång.

Utskottet har vid granskning af lagförslaget icke funnit anledning
att emot detsamma framställa någon anmärkning.

Utskottet hemställer därför,

att Kungl. Maj:ts förevarande proposition måtte
af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 7 maj 1909.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1909.