Lagutskottets Utlåtande N;o 60 (Utlåtande 1908:Lu60 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N;o 60.

ES:o SO.

Ank. till Riksd. kansli den 5 Maj 1908, kl. 7 e. in.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till Kungl.

Maj.t angående dels förslag till lag om besittningsrätt
på längre tid till kronan tillhörig jordegendom, dels ock
utredning, om hvilka nya former för upplåtelse af jord
från stat eller kommun till enskilde må vara särskildt
ur social synpunkt påkallade m. m.

Lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft
en inom Andra Kammaren af friherre Theodor Adelswärd afgifven, till
utskottet hänvisad motion, n:o 101, däruti, med åberopande af motiveringen
till en annan af samme motionär vid innevarande riksdag afgifven motion,
n:o 93, afseende ändring i bestämmelserna angående försäljning af mindre
kronoegendomar, hemställts, att Riksdagen ville besluta i skrifvelse till
Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta verkställa utredning
och framlägga förslag till Riksdagen om lag angående besittningsrätt på
längre tid af kronan tillhörig jordegendom på grundval af nu gällande
bestämmelser om stadgad åborätt och i öfverensstämmelse i tillämpliga
delar med för stadssamhällen gällande lag om tomträtt,

äfvensom en inom Andra Kammaren af herrar Karl Staafj, Joll. Ström,
J. Bromée, G. Lindgren i Islingby, Jakob Pettersson, S. H. Kvarnzelius,
JBih. till Likså. Prat. 190S. 7 Sami. 57 Häft. (N:o 60). 1

Herr Adelswärcls

motion.

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

Th. af Callerhohn, Victor Moll, K. G. Karlsson, Johan Ericsson, G. Jansson,
Ernst Beckman, Karl Starbäck, Carl Carlson Bonde och Fridtjuv Berg
afgifven, likaledes till utskottet hänvisad motion, n:o 128, däruti hemställts,
att Eiksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det
täcktes Kungl Maj:t låta allsidigt utreda, hvilka nya former för upplåtelse
af jord från stat eller kommun till enskilde må vara särskildt ur social
synpunkt påkallade och lämpliga, samt därefter för Riksdagen framlägga
förslag i ämnet.

Motiveringen i herr Adélswärds förenämnda motion n:o 93 är af följande
lydelse:

»Yid olika tillfällen har Riksdagen med anledning af kungl. propositioner
medgifvit, att kronan tillhöriga egendomar, hvilkas värde icke
öfverstiger ett visst belopp, finge under vissa villkor af Kungl. Maj:t försäljas
utan Riksdagens särskilda hörande.

På grund af dessa beslut har Kungl. Maj:t föreskrifvit:

enligt kungl. bref af den 29 maj 1874, att »hemman och lägenheter,
för hvilka årliga arrendeafgiften icke öfverstege 200 riksdaler och
hvilkas bibehållande åt kronan icke på grund af befintlig skogstillgång
eller af annan särskild anledning påkallades, måtte — — — — — —
på offentlig auktion till den högstbjudande försäljas» under villkor bland
annat att »köpeskillingen under loppet af sex år med en sjettedel årligen»,
finge erläggas,

enligt kungl. brefvet af den 18 maj 1888 att »söder om Norrland
belägna — — — — — — utarrenderade egendomar, hvilka i arrende
lämna mer än 200 kronor men icke utöfver 400 kronor», efter Kungl.
Maj:ts pröfning i hvarje särskildt fall skall — — — — —- »till större
eller mindre del försäljas» under villkor bland annat »att de. genom försäljning
inflytande medel skola användas för inköp af skogbärande eller
till skogsbörd tjänlig mark»,

enligt kungl. brefvet af den 23 maj 1902 att försäljning skulle äga
rum dels äfven på egendom, »hvilken i arrende lämnade mer än 500
kronor men icke utöfver 600 kronor», dels af »till inköpt skogsegendom
hörande område, som utan olägenhet för skogsskötseln ansåges kunna
afyttras» och vore icke värdt utöfver 600 kronor i arrende.

Yidare har i kungl. bref af den 25 september 1896 meddelats föreskrift
om att styckning och afsöndring af sådan egendom, som skulle försäljas,
finge under vissa villkor äga rum »i syfte att åt mindre bemedlade

Lagutskottets Utlåtande JSf;o 60.

eller obemedlade bereda tillfälle att bilda egna jordbruk», och skulle dessa
»äga inbetala köpeskillingen under loppet af tio år — — — — —- såvida
han ställde godkänd säkerhet».

Orsaken till här ofvan åberopade kungl. propositioner och riksdagsbeslut
har uppenbarligen varit, att arbetet och kostnaden för förvaltningen
af dessa småhemman ansetts vara för stor i förhållande till afkastningen,
hvartill jämväl på senare tider tillkommit afsikten att bereda ökade tillfällen
till grundande af själfständiga småjordbruk.

Förhållandena hafva emellertid sedan dessa beslut fattades i vissa
afseenden ändrats och en ny uppfattning har ganska allmänt börjat göra
sig gällande både i vårt och andra länder beträffande den enskildes förhållande
till staten och samhället i fråga om besittningsrätt till jorden.
Med tanke på dessa nya åskådningssätt och sannolikheten för deras snara
utbredande och inträngande i det allmänna rättsmedvetandet kan det
ifrågasättas, om det är klokt att staten fortfarande af händer sig jordegendom,
som den redan är i besittning af, och om den ringa afkastningen
af de mindre jordegendomarna i förhållande till förvaltningskostnaderna
kan anses fortfarande utgöra tillräckligt skäl för ett fortsättande
på den inslagna vägen, så mycket mer som förvaltningskostnaderna af
dessa mindre egendomar genom förändrade anordningar torde kunna väsentligt
nedbringas.

I det första här ofvan åberopade kungl. brefvet föreskrifves, att endast
sådana egendomar, »hvilkas bibehållande åt kronan icke på grund af befintlig
skogstillgång — — -— — — — — påkallades», skulle försäljas.
Det förekommer emellertid, att egendomar, hvilkas skogsvärde mångdubbelt
öfverstiger jordbruksvärdet, försäljas. Sådana egendomar inköpas då
af personer, hvilka hafva för afsikt att tillgodogöra sig skogen, och på
grund af försäljningssätt och betalningsvillkor drifves köpeskillingen ofta
så i höjden, att den nye ägaren för att icke göra förlust nödgas —- om
detta också från början icke varit hans afsikt — verkställa skogsafverkningen
så hastigt och på sådant sätt, att den närmast kan betecknas som
total skogssköfling. Om ock detta i regel inträffar beträffande jämförelsevis
små skogsarealer, måste det dock ur skogsvårdssynpunkt sedt betecknas
såsom högst beklagligt. Att staten, som genom lagstiftning,
genom inköp af kalmarker och på annat sätt söker bibehålla skogskapitalet
och befordra en ekonomisk skogsvård, genom sina åtgöranden föranleder
sådan vanvård af skog, kan icke anses lämpligt.

Skogsvårdsstyrelsen i Östergötlands län, som iakttagit detta förhål -

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

lande, liar i skrifvelse till kungl. jordbruksdepartementet i början af förlidet
år hemställt om ändrade bestämmelser vid dylika försäljningar till
förekommande af vanvård af skogen, men denna hemställan lär ännu icke
hafva föranledt till någon åtgärd.

Bäst vore utan tvifvel, att äfven sådana mindre skogsarealer icke
försåldes, utan bibehölles åt kronan, som säkerligen genom praktiska förändringar
i skogshushållningsplanerna och förenklingar i skötseln utan alltför
stora kostnader kunde förvalta och tillgodogöra äfven sådan skogsmark.

Men äfven det egentliga jordbruket å mindre kronoegendomar med
eller utan skog borde enligt mitt förmenande utan ekonomisk olägenhet
kunna bibehållas i statens hand.

En förutsättning för att detta skall låta sig göra synes mig dock
vara, att inägorna, det vill säga den odlade jorden och betesmarken, efter
afskiljande af den egentliga skogsmarken i stället för att såsom nu upplåtas
på vanligt 20-årigt arrende öfverlätes med längre och fullständigare
besittningsrätt i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de grunder, som
gälla för stadgad åborätt, en förr mera vanlig och ännu förekommande
form för jordupplåtelse. Att statens förvaltningskostnader genom att tilllämpa
detta sätt för upplåtelse skulle blifva vida mindre än de nuvarande,
torde icke vara tvifvel underkastadt.

Erån och med innevarande år har ett nytt rättsinstitut, tomträtten,
blifvit infördt i vårt rättsväsende. Den medgifver en tryggad besittningsrätt
af fastighet för en längre tidsföljd, är nära besläktad med äganderätten,
i det den berättigar till ett med lagfart motsvarande förfarande,
»inskrifningen», äfvensom inteckning, försäljning o. s. v., samt är till
karaktären motsvarande hvad jag tror vore ett synnerligt ändamålsenligt
rättsinstitut för upplåtelse af besättningsrätt till staten tillhörig jordegendom
i allmänhet, särskildt till de mindre jordbruken.

Det synes mig, att, när principen om sådan form för upplåtelse är
erkänd och tillämpad för visst slag af fastighet, det icke borde föreligga
hinder för, utan fastmer ligga nära till hands att utvidga dess tillämpning
äfven till annat slag af fastighet, så mycket mer som verkliga praktiska
fördelar däraf stå att vinna.

Man har beträffande stadgad åborätt invändt, att, då detta rättsinstitut
mera allmänt förekom, det i vissa hänseenden visat sig innebära olägenheter,
hvilket gjorde att den förlorade den stora allmänhetens förtroende
och kommit ur bruk. Att den ånyo upptagits på dagsprogrammet af dem
som intressera sig för den så kallade jordreformfrågan skulle blott vittna

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

om den kända företeelsen inom det ekonomiska lifvet, att förfaringssätt
och rättsbruk, som under en viss tid tillämpats och visat sig ändamålsenliga,
men så småningom befunnits otidsenliga, betraktats såsom föråldrade
och kommit ur bruk, slutligen etter en viss period ånyo upptagits,
sedan de olägenheter, som häftat vid dem, fallit i glömska. Men om
denna kretsgång kan anses vara en ekonomisk lag, torde den icke kunna
anföras såsom skäl mot återupptagande under modernare former af ett
gammalt, men dock kvarlefvande rättsbruk.

Man anmärker äfven mot besittningsrätt af jord, om än aldrig så utsträckt,
gentemot äganderätten, att besittningsrätten strider mot det
gängse föreställningssättet hos svensken, särskildt hos den svenska allmogen,
om äganderättens företräde, och därför icke kan få någon större
användning eller bör framtvingas.

Jag vill icke förneka, att en sådan föreställning är mycket allmän,
men jag har den uppfattningen, att då det gäller ett viktigt socialekonomiskt
statsintresse, bör icke en fördom — ty så torde detta föreställningssätt
närmast böra betecknas — få inverka på lagstiftningen.

I sak torde för jordbrukaren skillnaden mellan besittningsrätt -—
»stadgad åborätt» i moderniserad form — och äganderätt i vanlig mening
icke vara synnerligen stor. Den består förnämligast däri, att i förra
fallet utbetalas icke kapitalet för jord värdet såsom i det senare, utan sker
godtgörelsen därför i en årlig afgäld. Ägaren af besittningsrätten kan
icke känna det såsom mera förödmjukande eller nedsättande att betala en
sådan afgäld till staten än att betala hvarje medborgare åliggande skatt
till staten. Det finnes intet skäl för att hans själfständighet eller egenskap
af att vara »själfägande» eller »besutten» skall vara mindre än då
han äger jorden — då han ofta får betala än större årliga afgälder till
hypoteksföreningen!

I vissa afseenden ligger det för de mindre bemedlade en större fördel
i att på detta sätt komma till en betryggad besittning af den jord
han brukar än genom ett vanligt köp. För ett sådant förvärf erfordras
mindre kapital, hvilket i de flesta fall är detsamma som mindre skuldsättning.
Förutsättningen för att på detta sätt upplåten jord allt framgent
kommer att tillhöra brukare af densamma är vida större än om den såldes.
I senare fallet komme den ofta rätt snart att öfvergå i händerna på dem,
som köpa jord för kapitalplacering och som sedan i sin ordning på vanligt
sätt utarrendera densamma. Däremot torde besittningsrätt aldrig
blifva något begärligt föremål för kapitalplacering.

Lagutskottets Utlåtande N;o 60.

Jag vill icke ingå på detaljer i fråga om lydelsen af en lag om
ifrågavarande besittningsrätt eller angående de ändringar i nu gällande
bestämmelser om stadgad åborätt, som kunna anses erforderliga, då jag
med denna motion blott har för afsikt begära utredning om och förslag
till sådan lagstiftning. Till ledning för dylik lagstiftning torde i tilllämpliga
delar kunna läggas den nyligen antagna lagen om tomträtt.
Beträffande omfattningen af besittningsrätten till nu ifrågavarande mindre
kronoegendomar föreställer jag mig såsom lämpligast, att byggnaderna
böra med full äganderätt säljas, men jorden inklusive odlingsvärdet af
den redan odlade jorden upplåtas med besittningsrätt, hvarigenom öfverensstämmelse
vinnes med sådan jord, som upplåtes utan att vara bebyggd.
Det höjda värdet å egendomen, som motsvarar odlingskostnaden för nyodlad
jord, torde böra betraktas såsom tillhörande besittningsrättsinnehafvaren
med full äganderätt.

Jag inser väl, att den så kallade jordreformfrågan, afseende ändringar
i rättsförhållandena angående de enskildes besittnings- och äganderätt till
landets jord, är af den allra största sociala och nationalekonomiska räckvidd,
svår att på förhand öfverskåda. Jag skulle icke heller vilja medverka
till sådana ändringar i lagstiftningen inom detta område, som medföra
tvära omkastningar i nu rådande förhållanden, och som kunde medföra
ekonomiska rubbningar till skada för samhället och det allmänna
välståndet. Ändringar på detta område måste påtagligen ske med varsamhet
och steg för steg. Det synes mig emellertid som genomförandet
af de af mig härofvan uttalade önskemålen i intet afseende kunde innebära
någon fara.

Inom få land torde staten äga så mycket af landets jord som den
svenska staten. Under en lång tidsperiod, mestadels fallande inom det
förra århundradet, då en annan nationalekonomisk uppfattning var förhärskande
än den som nu börjar mer och mer göra sig gällande, afhände
sig staten stora delar af sin jordegendom, ofta mot ringa eller intet vederlag.
Beklaganden öfver att så skett är o icke sällsynta så utom som inom
Riksdagen.

Numera däremot gå statsmakternas åtgärder i riktning att åter komma
i besittning af landets naturtillgångar — företrädesvis skogsmarker och
vattenfall. Konsekvensen i statens jordpolitik kräfver, synes mig, att
staten icke utan tvingande skäl under det den förvärfvar viss jord samtidigt
afhänder sig annan jord eller låter urgamla rättsinstitut förfalla,,

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

hvilka tidsenligt tillämpade skulle möjliggöra ett ekonomiskt utnyttjande
af äfven statens mindre jordegendomar.»

Herr Staaff m. fl. hafva till stöd för sin ofvanomförmälda hemställan Herr Staffs

anfört följande:

»Undertecknade, hvilka väckt motion rörande vissa förberedande åtgärder
för upplåtelse i betydande skala af kronoegendomar till bildande
af egna hem och småbruk, tillåta oss härmed att jämväl framställa förslag
om vissa förberedande åtgärder rörande de former, i hvilka den afsedda
upplåtelsen borde kunna ske.

Det torde vara obestridligt, att, om en sådan upplåtelse i stor
skala för socialt ändamål, som vi ifrågasatt, skall komma till utförande,
det skulle vara synnerligen önskvärdt, i fall detta sociala ändamål icke
sedermera kunde genom jordinnekafvarnes åtgärder i större eller mindre
utsträckning gäckas. Men detta skulle kunna blifva fallet, därest egnahemsförvärfvarna
vore oförhindrade att efter eget behag afyttra den från
staten erhållna jorden. Det kunde då hända, att icke blott enstaka genom
statens- omtanke och bistånd igångsatta småbruk utan jämväl hela egnahemskolonier
blefve föremål för köplust från t. ex. någon industris sida
och att den bjudna köpeskillingen blefve så ansenlig, att egnahem sinnehafvaren
funne med sin tillfälliga, ekonomiska fördel förenligt att
sälja. I sådant fall kunde än här än där komma att upprepas hvad
som redan inträflat i Norrland och där framtvungit en särskild förbudslagstiftning.

Men det behöfver väl knappast framhållas, huru önskvärdt det vore

att från början omöjliggöra sådana försäljningar, om hvilka vi här tala,

i stället för att framdeles kanske tvingas till en särskild förbudslagstiftning
beträffande afyttring af småbruken. För det första är en sådan
lagstiftning, om ock nödvändig, ingalunda i och för sig tilltalande. För
det andra kan den ju af mera hänsynslösa spekulanter kringgås. Och
för det tredje kommer den för visso aldrig till stånd, förrän redan en

hel del sådana missbruk ägt rum, mot hvilka den är riktad.

Yi torde icke behöfva säga mera för att motivera det önskemålet,
att sådana former för jordupplåtelse till egna hem kunde utfinnas, hvarigenom
upplåtelsens sociala ändamål blefve för framtiden tillvarataget
eller med andra ord innehafvarens rätt att öfverlåta jorden till annan behörigen
begränsades.

Det är tydligt, att denna begränsning borde afse, att jord, hvarom

m.fl. motion.

8 Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

här är fråga, ej finge försäljas till annan köpare än sådan, som stode i
ungefär samma sociala ställning som säljaren.

Emellertid finnas äfven andra önskemål, som, därest det lämpligen
låter sig göra, borde tillgodoses vid utfinnande af nya former för jordupplåtelse,
hvarom här är fråga.

Dels kan man tänka sig möjligheten af att staten själf skulle kunna
komma att i framtiden behöfva den upplåtna jorden. Dels kan upplåten
jord af allehanda orsaker stiga i värde, så att det vore önskligt, om den
åter kunde indragas till det allmänna.

Sådana former, som kunde tillgodose nu antydda syftemål, torde för
närvarande icke finnas. Icke heller torde det vara skäl att återupplifva
den forna, nu nästan utdöda åborätten. Åborätten var nämligen förenad
med för innehafvaren synnerligen betungande bestämmelser i afseende å
kontroll öfver jorden och husen. Men skall jordupplåtelse i det omfång
vi anse eftersträfvansvärdt kunna ske, måste förvisso allt onödigt tvång
helt och hållet förebyggas.

Det har satts i fråga, att det nya tomträttsinstitutet skulle kunna
utsträckas till att användas äfven för upplåtande af jordbrukslägdhheter.
Lagberedningen yttrade emellertid i motiven till den föreslagna, af 1907
års Riksdag i hufvudsak antagna lagen om nyttjanderätt till fast egendom,
att nödig försiktighet syntes bjuda, att innan upplåtelser för så lång tid,
som här vore i fråga, skedde, området planlades och tomtindelning fastställdes.
Lagutskottet ansåg i likhet med lagberedningen, att allenast
tomt inom planlagdt område borde kunna utgöra föremål för tomträttsupplåtelse,
samt tilläde, att institutet enligt sin natur väsentligen vore
afsedt för främjande af bättre bostadsförhållanden å orter med en större,
sammanträngd befolkning.

Vi vilja i detta sammanhang erinra, att tomträtten alltid är inskränkt
till viss, om ock ganska lång tid, medan det åter kan ifrågasättas, huruvida
icke någon form för till tiden oinskränkt egnahems- och småbruksupplåtelse
borde utfinnas. Yi tvifla därför på att tomträttsinstitutet äfven
därest det, kanske med en eller annan förändring, skulle visa sig användbart
för nu ifrågavarande ändamål, skulle vara tillräckligt för detsamma.

Det synes oss sålunda önskligt, att utredningen äfven kunde gå
ut på någon form af tryggad besittning, som utan att vara betungad
med den gamla åborättens svåra olägenheter likväl kunde bevara dess
fördelar.

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

Äfven synes försäljning med under vissa starkt begränsade villkor
medgifven återköpsrätt böra komma under öfvervägande.

Yi vilja emellertid uttryckligen framhålla, att vår mening icke är,
att all upplåtelse med oinskränkt äganderätt ovillkorligen skulle helt upphöra.
Visserligen anse vi ur ofvan angifna synpunkter det vara lyckligast,
om staten kan behålla hand öfver den upplåtna jorden. Men det
skulle ju kunna vara möjligt, att i vissa trakter obenägenheten för upplåtelse
med inskränktare rätt är så stor, att nästan inga sådana upplåtelser
kunde ske. I sådant fall anse vi ingalunda, att man borde inställa
all upplåtelse, utan finge man där sälja med oinskränkt äganderätt. För
vår del hafva vi svårt att tro, att, därest betryggande former för besittningsrätt
kunde utfinnas, egnahemssträfvarne ändock skulle fasthålla vid
den oinskränkta rätten såsom absolut önskemål. Man får icke af den
på många håll nu rådande opinionen i detta afseende draga några bestämda
slutsatser. Denna opinion kan kanske ofta nog vara påverkad af
en utbredd motvilja mot det gamla åborättsinstitutet. Men på denna
motvilja bör ju icke rätteligen kunna grundas ett motstånd mot helt
andra former af upplåtelse. Framför allt är att märka, att en upplåtelse
under tryggad besittningsrätt möjliggör äfven för den obemedlade att
vinna ett eget hem, medan hittills allenast de, som redan ägt något
kapital, kunnat förvärfva egna hem. Yi fästa slutligen uppmärksamheten
på att vi icke talat om allenast en form utan flera olika former, som
borde utfinnas. Sålunda kunde man ju, såsom vi antydt, bredvid den
tryggade besittningsrätten i egentlig mening tänka sig äganderätt allenast
med den inskränkning, att, i händelse försäljning skedde till annan än
med ägaren socialt likställd köpare, staten skulle äga rätt att återköpa
fastigheten. Den, som icke nöjer sig med den förra rätten och kan betala
för den senare, må ju då välja den.

Till sist vilja vi tillägga, att icke blott staten utan äfven kommunerna
torde böra få befogenhet att begagna de nya former, hvarom här är fråga.»

Såsom motionärerna erinrat, hafva de af dem åsyftade upplåtelser
och styckningar af kronans mindre egendomar, hvarom tid efter annan
Konung och Riksdag beslutit, hittills skett med full äganderätt. Motionärerna
anse nu, att upplåtelserna borde helt och hållet eller delvis försiggå
med inskränktare rätt än äganderätt, och påyrkas i sådant syfte af
friherre Adelswärd, att i lagstiftningen måtte införas en besittningsrätt på
Bih. till Bilcsd. Prof. 1908. 7 Sami, 57 Raft, 2

Vtslcottets

yttrande.

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

grundvalen af den befintliga stadgade åborättsinstitutionen eller tomträttsinstitutet.
Såsom en utväg för nående af det sökta målet ifrågasättas af
herr Staaff med flere begränsning af köparens försäljningsrätt samt införande
af återköpsrätt för upplåtaren af fastigheten. Det önskade nya
upplåtelseinstitutet borde enligt de sistnämndes framställning kunna användas
jämväl vid upplåtelser från kommuner.

Utskottet vill härvid till en början erinra, huru, såsom motionärerna
också framhållit, det gamla åborättsinstitutet alltmer förlorat i förtroende.
Det har oftast visat sig, att åbohemmanen icke häfdas så, som vore önskligt,
och att åbons intresse för hemmanet icke räckt till för vidtagande
af nyttiga förbättringar å detsamma. Har detta åter varit fallet, har han
koncentrerat sin sträfvan på att kunna skatteköpa hemmanet och sålunda
förskaffa sig den garanti för att hans arbete och nedlagda kostnader å
detsamma skulle komma honom och hans familj till godo, som han ansett
ensamt den fulla äganderätten medföra. I öfverensstämmelse med
denna uppfattning har ock lagstiftningen underlättat skatteköpen, så att
åborättsinstitutet förlorat sin praktiska betydelse. Äfven egnahemsrörelsen
i vårt land har hittills haft till ögonmärke att kunna bereda förvärfvaren
den fulla äganderätten till såväl grund som byggnader. Eget hem på
egen torfva är härvid den princip, som varit rådande och som alltid
vunnit anklang i vårt land. Önskan att besitta innehafvande jord med
full äganderätt är helt visst djupt rotad äfven bland våra småbrukare.
Detta framhölls också vid 1907 års småbrulcarkonferens i hufvudstaden,
hvarvid särskildt uttalades, att upplåtelser till småbruk från kronans mark
borde i allmänhet ske med full äganderätt eller åtminstone med möjlighet
för den, till hvilken upplåtelsen skedde, att förvärfva sådan rätt.

Utskottet kan icke annat än ansluta sig till denna uppfattning om
äganderätten såsom den lämpligaste formen för sådana upplåtelser, hvarom
nu är fråga. Endast med den fulla äganderätten torde nämligen det intresse
för egendomens utveckling och förbättring och den eggelse till egen
förkofran för dess innehafvare kunna påräknas, hvarförutan de ändamål
dessa upplåtelser afse att tillgodose alltid förblifva i större eller mindre
mån ouppfyllda. Den ställning en tomträttshafvare intager till den
bostadslägenhet han innehar å ett planlagdt område synes utskottet föga
jämförlig med innehafvarens af en jordbrulrslägenhet, af hvars brukande
han har sin utkomst. Att ensamt för nu åsyftade fall af upplåtelser
införa en återköpsrätt till fastighet, om en sådan eljest icke anses för -

Lagutskottets Utlåtande N:o 60. 11

enlig med svenska rättsprinciper, torde väl icke vara lämpligt. Lagberedningen
liar i föreliggande del af sitt förslag till jordabalk icke ansett sig
kunna förorda en dylik rätt. Beredningen framhåller emellertid, att den
därmed icke velat uttala något omdöme angående lämpligheten af att i
vår lagstiftning upptaga den med återköpsrätten ofta sammanställda förköpsrätten.
Frågan om införande i civillagen af denna senare rätt lärer
komma att af beredningen upptagas vid dess pågående arbete med förslag
till jordabalk. De fall, där kommuner äga tillgång till jordbrukslägenheter,
som de önska eller behöfva upplåta under nu ifrågasatta former, torde
vara jämförelsevis få.

Med hvad utskottet nu yttrat vill utskottet ingalunda hafva påstått,
att de nu gällande upplåtelse- och betalningsvillkoren i allmänhet
rörande kronans ifrågavarande lägenheter äro odeladt tillfredsställande.
Helt visst skulle t. ex. bland annat för många mindre bemedlade en anordning
vara önskvärd, hvarigenom en lägenhet af ifrågavarande slag upplätes
med nyttjanderätt, men med rätt tillika för nyttjanderättshafvaren
att under fastställda villkor förvärfva fullständig äganderätt till densamma.
Enligt hvad utskottet inhämtat är emellertid frågan om sättet och villkoren
för upplåtelser af mark från kronans ifrågavarande lägenheter för
närvarande beroende på Kungl. Maj:ts pröfning. I anslutning till sitt
yttrande till statsrådsprotokollet den 4 april 1907 vid föredragning af
förslag till förändrade grunder för den af staten utöfvade egnahemslånerörelsen
har nämligen statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
den 14 juni 1907 anmodat domänstyrelsen att verkställa utredning rörande
vidtagandet af åtgärder för att kronans domäner samt lämplig mark från
kronans skogsegendomar skulle kunna i större utsträckning än nu äger
rum upplåtas till egna hem; och skulle denna utredning jämväl afse
rådande af bot å vissa missförhållanden, som visat sig förenade med de
skedda upplåtelserna. Med anledning häraf har domänstyrelsen efterhörande
af samtliga Kungl. Maj:ts befallningshafvande i riket den 27
januari 1908 afgifvit underdånigt utlåtande och förslag.

Yid anförda förhållanden och då de väckta motionerna enligt utskottets
mening synas rikta sig mot den gängse uppfattningen, att landets
väl bäst befordras genom att idkarne af jordbruk så vidt möjligt
utgöras af själfägande bönder, som i sin äganderätt hafva värnet för sin
oberoende, själfständiga ställning, får utskottet hemställa,

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

att förevarande motioner icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 1 maj 1908.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

Reservationer:

af herr Widén, som anfört:

»I sak ansluter jag mig till det uttalande, som gjordes af den år
1907 i Stockholm samlade småbrukskonferensen, hvilket uttalande i utskottets
betänkande beröres. Då jag sålunda i enlighet härmed anser, att
den i motionerna uttryckta önskan bör i viss mån tillmötesgås — hvilket
för öfrigt äfven utskottet synes göra — men ämnet, i hvad det rörer
kronans egendomar, är föremål för utredning af Kungl. Maj:t samt något
skäl till särskild framställning rörande kommuners egendomar icke föreligger,
har jag i utskottet påyrkat den hemställan,

att förevarande motioner för närvarande icke
måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.»

af herr Lindhagen som anfört:

»Utskottet har mycket litet eller rättare sagdt icke alls sysselsatt sig
med det verkliga innehållet i motionerna. Utskottet har endast eftersagt
den från början af 1800-talet härstammande teoretiska satsen att »den
fulla äganderätten» till jord ensam eggar till egendomens förbättring och
egen förkofran och därför ensam uppbäres af den allmänna uppfattningen
i landet.

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

I motionerna åter sysslas med det praktiska problemet, huru det allmänna,
stat och kommun, i sin alltmer aktuella uppgift att upplåta egen
jord till småbruk skall bära sig åt för att ändamålet med dessa åtgärder
också skall upprätthållas för framtiden. Man vill gärna gifva brukarne
full äganderätt, eller hvad man vill kalla det, till hvad som är meningen
att upplåta åt dem, men ej en ytterligare oinskränkt rätt för dem och
andra att omintetgöra ändamålet med upplåtelserna.

Detta kan väl anses som ett mycket lofligt förehafvande. Men
rättspraxis inrymmer ej i den juridiska äganderätten möjligheten till att
utöfva en dylik omsorg. Motionärerna begära derför ingenting annat än att
med lagstiftningen måtte införlifvas ett rättsinstitut, som bereder möjlighet
att skydda ändamålet med jordupplåtelser från det allmännas sida,
en anordning, som naturligtvis icke medför skyldighet att i hvarje fall
anlita densamma.

Yi ha sorgliga erfarenheter, hur det ofta går, när man ensidigt
följer den af utskottet anvisade vägen för statens kolonisationspolitik.
Hur gick det med alla dessa nybyggen i de norra provinserna, som upplätos
med full äganderätt? Trävaruindustrien slog dem under sig till stor
del och har därigenom gifvit upphof till den så kallade norrlandsfrågan.
Icke heller känner man så noga, hvilka öden i allmänhet skola vederfaras de
kronodomäner, som nu på en slump säljas till den högst bjudande. Man vet
endast, att egendomarna mången gång inropas af skogssköflare och ibland
förvärfvas på spekulation för att därefter införlifvas med större gods. Belysande
för utvecklingen under den fulla äganderättens hägn är också den
stora omfattningen och alltjämt pågående utvecklingen af bolagens jordförvärf
på en mängd orter jämväl i södra och mellersta delarna af riket.

Den af utskottet åberopade allmänna uppfattningen i detta ämne står
säkerligen ganska främmande för det nya, som det här gäller. Det är
beroendet af jordägaren under hitintills brukliga nyttjanderättsupplåtelser,
som afskräcker. Att de små jordbruken bevaras från att öfvergå i främmande
händer, är däremot säkerligen något hvarmed den allmänna meningen
bör kunna förlika sig. Snarare förhåller det sig kanske så, att
den enarådande fulla äganderätten till jord på många håll värderas högt
just därför, att den lämnar fältet öppet för spekulationer på egendomarne.
Att jordens brukare i en dylik äganderätt ofta äga, icke, såsom utskottet
förmenar, »ett värn för sin oberoende själfständiga ställning», utan en
utsigt att förlora den, visar de ofvannämnda erfarenheterna. Det stora
motstånd, som mött att skydda de norrländska småbönderna i deras ägande -

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

rätt och återvinna åt bolagsarrendatorerna deras oberoende, får en egendomlig
belysning i detta samtidigt framförda talet, att de små jordbrukarne
måste alltid begåfvas med full, det vill säga värnlös äganderätt till jorden.

Det önskemål, som här ifrågasatts för jordbruk, har redan fått en
motsvarighet i tomträtten, afsedd för upplåtelse af bostäder på planlagda
områden. Utskottet förnekar befintlighet af denna motsvarighet, men på
hvilka skäl är svårt att förstå. Jämförbarheten framträder bäst däri, att
tillämpandet af tomträtten på vederbörliga orter framkallar där alldeles
samma meningsbrytningar för eller emot den fulla äganderätten.

I en af motionerna har ifrågasatts äfven införandet af återköpsrätt,
hvarom ock vid förra riksdagen förelåg ett särskildt förslag. I många fall
skulle vid upplåtelse af jord från det allmännas sida en sådan rätt vara
särdeles önskvärd. Denna innebär nämligen, att redan vid upplåtelsen
kan betingas de villkor, på hvilka fastigheten skall återgå, i fall ändamålet
med upplåtelsen ej upprätthålles. Men en dylik lagstiftning har
lagberedningen förmält sig ej kunna tillstyrka. Det förespås nu, att i stället
skall komma en af lagberedningen tillämnad lagstiftning om så kallad
förköpsrätt. Därmed skulle visserligen vinnas, att det allmänna kunde
återförvärfva upplåten egendom, om den försåldes. Men denna rättighet
blefve säkerligen mycket betungande och betyder, att det allmänna för att
upprätthålla sina afsikter med upplåtelsen måste för hvarje gång erlägga en
oskälig tribut till spekulationen. Det är karaktäristiskt detta, att ett sådant
rättsinstitut anses kunna godtagas, under det att återköpsrätten, som skulle
kunna upprätthålla ändamålet med upplåtelsen utan att det allmänna därför
behöfde utplundras, anses, såsom utskottet uttrycker sig, icke vara
förenligt med svenska rättsprinciper.

Vid förra Riksdagen väcktes jämväl fråga om upprättandet af tidsenliga
planer för upplåtelser af kronans domäner till tomtmark eller mindre
jordbruk med det sociala ändamålet till ögonmärke. Berörda förslag afsåg
i själfva verket frågan i hela dess vidd nämligen så väl betryggande
åtgärder för försäljningar som nya upplåtelseformer i den riktning nu
blifvit ifrågasatt. På statsutskottets hemställan afslogs motionen, enär
man trodde, att saken inom jordbruksdepartementet var föremål för uppmärksamhet.
Den ''af utskottet åberopade utredning, som därvid kommit
till stånd, visar väl, att man är betänkt på att föreslå några förbättringar
för kronodomäners försäljning. Men några initiativ till en lagstiftning i
den riktning motionärerna föreslagit lärer, åtminstone ej ännu, inom jordbruksdepartementet
ifrågasatts.

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

På grund af livad sålunda anförts, hemställes:

att Riksdagen i anledning af förevarande motioner
måtte anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta utreda, hvilka
nya former för upplåtelse af jord från stat eller kommuner
må vara särskildt ur social synpunkt önskliga
att kunna i förekommande fall tillämpas samt därefter
för Riksdagen framlägga förslag i ämnet.

af herr Pettersson i Södertälje, hvilken instämt uti den i herr Lindhagens
reservation gjorda hemställan.

Herrar Budebeck och Gustaf Andersson hafva begärt få här antecknadt,
att de icke deltagit i detta ärendes behandling inom utskottet.