Lagutskottets Utlåtande N:o 60 (Utlåtande 1907:LU60 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

N:o 60.

Ank. till Riksd. kansli den 13 maj 1907 kl. 4 e. m.

Utlåtande, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag innefattande särskilda bestämmelser om
arrende af viss jord å landet inom Norrland och Dalarne,
dels ock sex med föranledande af denna proposition
afgifna motioner.

, , . .Ge"om en den 10 januari 1907 aflåten proposition, n:o 10, hvilken
åt båda kamrarna till lagutskottet hänvisats, har Kungl. Maj:t, under åberopande
af propositionen bilagda, i statsrådet och högsta domstolen förda
protokoll, föreslagit Riksdagen att antaga här nedan införda förslag till
lag innefattande särskilda bestämmelser om arrende af viss jord å landet
inom Norrland och Dalarne.

}■ rranhang ln.ed nämnda proposition har utskottet till behandling
förehaft sex särskilda, i anledning af propositionen väckta, till utskottet
öfverlämnade motioner, nämligen:

Ro) af herr M. Unger (motion inom Första Kammaren n:o 56);

2.o) af herr H. Fahlen (motion inom Första Kammaren n:o 60);

3:o) af herr E. A. Enhörning (motion inom Första Kammaren n:o 61);

4:o) af herr D. Persson i Tällberg (motion inom Andra Kammaren
n:o 213);

Bill. till Riksd. Prof. 1907. 7 Sami. 55 Raft. (N:o 60.)

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

5:o) af herr C. A. Lindhagen (motion inom Andra Kammaren n:o

6m) af herr A. A. Eriksson i Rödsta (motion inom Andra Kammaren
n:o 259).

Af dessa motioner vänder sig herr Ungers mot lagförslaget i dess
helhet, under det alla de öfriga motionerna beröra vissa olika detaljbestämmelser
i förslaget. För de olika motionerna kommer utskottet i deri
följande framställningen att lämna redogörelse vid de särskilda delar af
förslaget, som af motionerna beröras.

Uti sitt den 27 oktober 1904 afgifna betänkande har den s. k. Norrlandskommittén
jämte det kommittén påvisat, hurusom trävaruindustriens förvärf
af bondehemman inom de sex norra länen tagit en sådan omfattning, att
bondeståndets framtid synes allvarligt hotad, tillika såsom i första hand nödigt
hemställt om antagandet af vissa lagförslag, afseende dels att i bondeståndets
besittning kvarhålla den för detta stånds fortvaro erforderliga
jord, dels att till den själfägande allmogen återföra så mycket som möjligt
af den jordbruksjord, som redan öfvergått i sågverksindustriens ägo.
Af de i sistnämnda hänseenden föreslagna åtgärderna har emellertid kommittén
icke ansett sig kunna vänta en fullt tillfredsställande verkan. Man
måste enligt kommitténs förmenande räkna med att en stor del af de
forna bondehemmanen fortfarande komma att besittas af sågverksbolag
eller andra idkare af trävaruindustri. Då emellertid i regel dylika hemman
utarrenderas, samt detta i stor omfattning sker på sådana villkor, att en
tydlig tillbakagång i jordbruket gör sig märkbar samtidigt med det att
arrendatorernas ställning undan för undan blir från flera synpunkter alltmera
otillfredsställande, har kommittén ansett sig böra framlägga jämväl
ett förslag till vissa arrendebestämmelser för Norrland och Dalarne, afseende
att" i nämnda hänseenden utveckla förhållandena i en gynnsammare
riktning.

Angående de närmare skäl, kommittén för en sådan särskild arrendelagstiftning
anfört, tillåter sig utskottet hänvisa till kommitténs betänkande.

Sedan yttranden öfver kommitténs förslag afgifvits af Konungens
befallningshafvande i rikets sex norra län äfvensom af landtbruksstyrelsen,
hvilka myndigheter, med undantag af befallningshafvandena i Gäfleborgs
och Västérnorrlands län, icke haft något mot förslagets hufvudgrunder
att erinra, anmäldes detsamma i statsråd den 27 april 1906, därvid föredragande
departementschefen efter att hafva redogjort såväl för förslaget
som för de i anledning däraf inkomna yttranden till en början anförde:

Lagutskottets Utlåtande N:o 60. 3

»Af deri utredning kommittén lämnat torde få anses ådagalagdt, såväl
att arrendeförhållandena å bolagsgårdarna svårligen torde kunna blifva
tillfredsställande, utan att arrendatorerna verksamt understödjas af en
arrendelagstiftning i de hufvudriktningar kommitténs lagförslag innebär,
som ock att denna lagstiftning på grund af förhållandenas olikhet måste
i så många väsentliga punkter afvika från de arrendelagsbestämmelser,
hvilka kunna vara lämpliga för södra delarna af riket, att den bör sammanfattas
i en särskild endast för ifrågavarande landsdelar gällande lag.

Den af kommittén föreslagna lagen, som endast reglerar vissa delar
af ifrågavarande rättsområde, är tänkt såsom en öfverbyggnad på den nu
gällande rätten såsom underlag, och i allt hvad i lagen icke uttryckligen
nämnes äro sålunda den allmänna lagens bestämmelser afsedda att tillämpas.
Sedan kommittén afgifvit sitt förslag, har emellertid lagberedningen
till Eders Kungl. Maj:t öfverlämnat förslag till lag om nyttjanderätt till
fast egendom, öfver hvilket förslag högsta domstolens yttrande blifvit
inhämtadt, och det har därför ansetts lämpligt att låta kommittéförslaget
undergå en omarbetning, så att detsamma komme att ansluta sig till lagberedningens
förslag i stället för till den nu gällande rätten. Vid denna
omarbetning, som ägt rum inom justitiedepartementet, har hänsyn äfven
tagits till de anmärkningar mot förslaget, som blifvit framställda såväl af
reservanter inom kommittén som af de öfver förslaget hörda myndigheterna,
i den mån dessa anmärkningar synts mig böra föranleda ändring
i de föreslagna bestämmelserna.»

Förslaget har härefter undergått grundlagsenlig granskning i högsta
domstolen och i anledning af anmärkningar, som inom domstolen framställts
mot detsamma, ånyo blifvit öfversedt.

Rörande lagförslagets allmänna innebörd har herr Lindhagen i sin
förevarande motion till en början anfört följande:

»Norrlandskommitténs uppgift var bland annat att föreslå ''åtgärder
för att vidmakthålla och stärka den själfägande jordbrukande befolkningen
i Norrland och Dalarne’. Anledningen till uppdraget var, att bondehemmanen
inköptes af bolag och äfven enskilda personer, icke för att där
idka jordbruk, utan endast för att tillgodogöra sig skogsafkastningen.

Den förelagda uppgiften sönderföll helt naturligt i två delar: den
ena att förekomma sådana förvärf som ofvan sägs och den andra att ingripa
mot missförhållandena i följd af redan verkställda inköp. I förra
afseendet har i anledning af kommitténs hemställan de flitigaste och farligaste
köparna nämligen bolagen genom lag den 4 maj 1906 i viss mån

4: Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

förbjudits att göra vidare inköp. Enskilda skogsspekulanters förvärf har
man däremot hitintills föreställt sig ej kunna direkt förhindra i följd af
svårigheten att finna former därför, i det andra afseendet åter har problemet
själffallet gällt att återvinna åt befolkningen och det allmänna så
mycket som möjligt af den redan förvärfvade jorden. Utom andra åtgärder,
som här kunna lämnas åsido, har därvid af kommittén uppställts
såsom en första minimalfordran att åt själfständiga jordbrukare återvinna
hemmanens odlade ägor, med så mycket tillbehör i skog, bete och odlingsmark,
som för ett själfständigt jordbruks bestånd vore oumbärligt.

För att framtvinga detta föreslog kommittén:

a) Nya föreskrifter om ägostyckning i syfte att förhindra ägostyckningar,
som omintetgjorde dylika någorlunda besutna jordbruk.

b) En särskild arrendelag afsedd å ena sidan att bereda arrendatorerna
på dylika hemman en mera oberoende ställning, men tillika
att förhindra, att jordägarne af obenägenhet för de nya ägostyckningsbestämmelserna
underläto afhända sig jordbruket och behöllo arrendesystemet.

c) En vanhäfdslag afsedd å ena sidan att förekomma jordbrukets
vanhäfdande å dessa hemman, men tillika att förekomma att jordägarne
af . ovilja mot både ägostyckningslagen och arrendelagen, i stället för att
sälja eller åtminstone utarrendera jordbruket, lät det torftigt skötas af
någon rättare eller ock ligga obrukad^ och förfalla.

Vanhäf dslagen är afsedd att vara häfstången i systemet. Dess innehall
betyder nämligen för jordägarne förpliktelser, som innefatta verkliga
och kännbara realiteter. Blott man vill, kan denna lag både skrifvas och
tillämpas så, att några metoder för kringgående knappast kunna uppfinnas.
Reservanter inom _ kommittén ville till yttermera visso där bakom sätta
äfven. en expropriationslag, som skulle få användas både för att utbryta
inägojord med tillbehör och för att komplettera äldre ägostyckningar,
som skett på ett otillfredställande sätt. Kommitténs majoritet har däremot
föreslagit expropriation endast för att utbryta nya odlingslägenheter.

Dessa lagstiftningar hafva föreslagits att gälla både bolag och enskilda
spekulanters hemman. Visserligen möta äfven i dessa fall vissa
formella svårigheter att träffa de enskilde skogsspekulanterna. Men dessa
svårigheter ha äfven inför ett juridiskt åskådningssätt ansetts mera öfverkomliga
än, när det gällde förvärfsförbud.

Nu har för Riksdagen framlagts ett förslag till arrendelag. Helst
borde alla dessa lagsstiftningar i fråga om bolagshemman pröfvats i ett
sammanhang. Ägostyckningslagen kan dock nödfalls vis komma efteråt,

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

dA nu provisoriskt förbud ar 190o utfärdats för olämpliga ägostyckningar.
Likaså expropriationslagen. Men en arrendelag, som ej samtidigt åtföljes
af en vanhäfdslag, är icke tillräcklig. Den skulle därigenom lätt kunna
sättas ur verket och råka i misskredit. Detta synes vederbörande ej eftertänkt,
i det att arrendelagen ensam remitterades till högsta domstolen,
och därom sedermera ej heller från domstolens sida gjordes någon anmärkning.
Emellertid har påsistone äfven häfdelagen undergått förberedande
handläggning och lär vara att förvänta framlagd för denna riksdag. På
grund häraf föreligger anledning att närmare inlåta sig på det framlagda
förslaget till arrendelag.

Grundtanken i kommitténs förslag till arrendelag var att, så vidt
med ett arrende läte sig göra, bereda arrendator!! en rättsställning, jämlik
med en själ tagande bondes. Arrendatorn skulle därföre få en varaktig
besittningsrätt samt rätt att tillita hemmanets naturtillgångar för jordbrukets
upprätthållande och utveckling. Hit hörde rätt till husbehofsvirke,
bete för egna kreatur, fiske till husbehof och rätt till nyodling. Och för
att gifva honom ekvivalent för hvad han nödgades såsom icke jordägare
afstå ifrån vid arrendetidens slut tillädes honom ersättning af jordägaren
för jordförbättringar. Af enahanda grund skulle arrendatorn af jordägaren
tillhandahållas nödiga byggnader jämte större reparationer.

De hufvudpunkter, hvari arrendelagen för Norrland och Dalarne enligt
kommitterades förslag skiljer sig från den allmänna arrendela°''en,
äro i stort sedt följande:

1) Lagen gäller för Norrland och Dalarne.

2) Lagen gäller endast för jord, som äges af bolag, föreningar för

ekonomisk verksamhet och enskilda skogsspekulanter.

3) Lagen gäller endast för arrenden af själfständiga jordbruk.

4) Lagen tillerkänner arrendatorn:

a) arrenderätt på minst 20 år;

b) rätt till husbehofsvirke;

c) rätt till erforderligt bete;

d) rätt till liske för husbehofvet;

e) rätt att af jordägaren erhålla nödiga byggnader och större
reparationer;

f) rått. att nyodla och vid afträde! fä ersättning af jordägaren
för jordförbättringar.

5) Lagen. skall i vissa afseenden äga tillämpning eller s. k. retro aktiv

verkan äfven på äldre för bestämd tid in från ernå arrendeaftal.
» ° °

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

Under dessa hufvudsynpunkter har herr Lindhagen framställt sina
betänkligheter mot propositionen, hvilka återfinnas här nedan under de
särskilda paragraferna.

Af skäl, som norrlandskommittén utvecklat, finner utskottet, att en
speciell arrendelagstiftning för trävaruindustriens jord i Norrland och
Dalarne är af behofvet påkallad, och har utskottet emot det af Kungl.
Maj:t i sådant afseende här framlagda förslag icke funnit något att i
hufvudsak erinra.

Emot förslaget har herr Ung er i sin förevarande motion principiellt
riktat sig. I motionen anföres:

»Enligt hvad Norrlandskommitténs och föredragande statsrådets yttranden
gifva vid handen, afses med Kungl. Maj:ts nådiga proposition n:o
10 om arrende af viss jord på landet inom Norrland och Dalarne ’att, till
själfägande allmogen återföra så mycket som möjligt af den jordbruksjord,
som redan öfvergått i sågverksindustriens ägo’.

Det torde alltså böra tagas i öfvervägande, huruvida antagligt må
vara, att den föreslagna lagen verkligen kan leda till detta mål, och, i
sammanhang därmed, jämväl huruvida skälig anledning må förefinnas att
nu — innan ens den af Riksdagen antagna nya arrendelagen trädt i kraft
och erfarenhet vunnits, huru den verkar — åter stifta särskild undantagslag
för vissa ägare af hemman i viss del af riket.

Vid jämförelse af den af Riksdagen antagna allmänna arrendelagen
med den här ifrågavarande särskilda norrlandslagen jämte högsta domstolens
däröfver afgifna utlåtande, synes det för mig och helt visst för
mången med mig uppenbart, att omförmälda, med undantagslagen åsyftade
ändamål icke vinnes, samt för öfrigt att några af de för målets vinnande
ifrågasatta medel äro af beskaffenhet att icke väl kunna af ändamålet
helgas, eller, äfven om ändamålet vunnes, kunna ur rättfärdighetssynpunkt
försvaras.

I dessa hänseenden åberopar jag särskildt följande yttrande af herr
justitierådet Herslow till högsta domstolens protokoll den 8 november
1906:

''Under antagande att, såsom motiven till förevarande lagförslag
utmärka, bevarandet och det erforderliga stärkandet af en själfständig
jordbrukande befolkning äfvensom jordbrukets behöriga utveckling i ifrågavarande
landsdelar med nödvändighet kräfva åtminstone större delen af
de ifrågasatta väsentliga ingreppen i vissa jordägareklassers förfoganderätt
öfver sin jord samt i den aftalsfrihet, som i öfriga delar af riket för -

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

unnas jordägare och arrendatorer, har äfven jag låtit mina principiella
betänkligheter mot förslaget falla. Det torde emellertid vara att befara,
att den föreslagna lagen skall befinnas icke ledande till det åsyftade målet,
utan snarare verkande i motsatt riktning. Då det enligt förslaget icke
är dessa jordägareklasser betaget att själfva genom eget aflönadt folk besörja
jordbruket å sina hemman eller lägenheter, förefaller det ingalunda
oantagligt, att de ifrågavarande jordägarne i många fall skola finna det
vara för sig fördelaktigast att, i stället för att bortarrendera den för
åkerbruk lämpliga marken och därmed blifva underkastade lagens många
i ägarens dispositionsrätt djupt ingripande bestämmelser, begagna sig åt
sagda utväg, hvilken tillika sätter dem i stånd att efter behof använda
detta folk äfven i den för dessa jordägareklasser i regeln betydligt viktigare
trävaruindustriens tjänst. Ett sådant förfarande, därest det blefve
mera allmänt, skulle lända till minskande i stället för ökande af den själfständiga
jordbru ksbefolkningen ’.

Bland de många i ägarens dispositionsrätt djupt ingripande bestämmelser,
som vissa jordägare enligt den ifrågasatta lagen skulle blifva
underkastade, om de bortarrenderade för åkerbruk lämplig mark, tager
jag mig friheten att i korthet fästa uppmärksamhet å följande föreslagna
lagstadganden:

’2 §.

Upplåtelse på arrende skall ske för viss tid, ej understigande tjugu
år, eller ock för arrendator^ lifstid; dock att aftal för viss tid, hvilket
varit gällande tjugu år, må förlängas jämväl för kortare tid. År icke
arrendetiden så bestämd, som nu sagts, skall aftalet anses ingånget för en
tid af tjugu år.’

Denna inskränkning i den enligt allmänna arrendelagen jordägare
och arrendator tillkommande rätt att fritt träffa aftal om arrende äfven
på kortare tid än tjugu år synes så mycket mera sakna skäl för sig, som
därigenom väl icke underlättas eller påskyndas ''återförande till den själfägande
allmogen af jordbruksjord, som redan öfvergått i sågverksindustriens
ägo’, eftersom mångåriga arrenden ju uppenbarligen, tvärtom, försvåra
försäljning af utarrenderade hemman.

’3 §.

Den, som till annan upplåter jord på arrende, må ej i vidare mån
än som öfverensstämmer med hvad här nedan stadgas förbehålla sig eller
annan ägare af fastigheten rätt att frånträda aftalet före arrendetidens slut.

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

Arrendator!! äge rätt att, sedan tern arrendeår tilländagått, afträda
arrendet å tid, hvartill det blifvit af honom i laga ordning nppsagdt. Har
arrendator^ i aftalet förbehållit sig rätt att tidigare uppsäga arrendet, vare
det gällande.’

Att ett emellan fullmyndiga personer fritt och otvunget ingånget
aftal om till exempel femtio års arrende skulle vara för jordägaren bindande
den öfverenskomna tiden, femtio år, men för arrendatorn, om det
så behagade honom, endast fem år, synes vara så orättfärdigt och emot
aftals helgd . och i svensk lagstiftning, allt intill dess den särskilda norrlandslagstiftningen
kommit å bane, städse iakttagen grundsats om likhet
inför lagen så stridande, att sådant lagstadgande val icke under några
förhållanden lärer kunna af Riksdagen antagas, utan torde väl i fråga om
arrendators af bolagsjord i Norrland och Dalarne befrielse från ingånget
arrendeaftal få gälla, hvad i § 8 af allmänna arrendelagen och jämväl i
§ 6 af den föreliggande undantagslagen finnes stadgadt därom, att om
arrendeaftalet är slutet på viss tid, öfverstigande tjugu år, och jordägaren
ej vill återtaga fastigheten före arrendetidens slut, arrendatorn är berättigad
att i sitt ställe sätta annan, med hvilken jordägaren skäligen kan
nöjas.

’11 §•

Har arrendatorn genom nyodling eller annan jordförbättring än
sådan, som afser. bättrande af brister efter ty i 8 § tredje stycket sägs,
på ett varaktigt sätt förökat fastighetens värde, njute han ersättning därför
af jordägaren, när fastigheten afträdes; dock att ersättning för nyodling
ej utgår, med mindre jordägaren lämnat skriftligt samtycke till nyodlingen
eller arrendatorn före dess företagande hos jordägaren anmält sin
afsikt att odla samt därvid angifvit platsen och de ungefärliga gränserna
för det tillämnade odlingsområdet äfvensom genom intyg af behörig person
styrkt, att området lämpar sig för odling. Behörig att utfärda intyg,
som nu sagts, är i statens eller hushållningssällskaps tjänst anställd landtbruksingenjör,
agronom eller jordbrukskonsulent, så ock annan, som Konungens
befallningshafvande tillerkänt behörighet därtill.

Ersättning, som nu sagts, skall beräknas efter det ökade värde,
hastigheten till följd af nyodlingen eller jordförbättringen kan anses äga,
då den af arrendatorn afträdes; dock må ersättningen ej öfverstiga den för
arbetets utförande nödiga kostnad.

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

Har arrendator!! i aftalet tillförsäkrats rätt till ersättning för förbättring
i vidare mån än nu är sagdt, vare det gällande.’

Det i denna § innefattade stadgande, att jordägaren skulle i vissa
fall vara skyldig godtgöra arrendatorn jämväl för odling, som arrendatorn
utan samtycke af jordägaren verkställt, är visserligen framhållet såsom
kraftigt befordrande i Norrland och Dalarne synnerligen önskvärd uppodling,
men utom det att arrendatorer väl i allmänhet ej äro kapitalstarka
nog att kunna ägna arbete och kostnader för afsevärd uppodling, synes
det oskäligt och med sunda rättsbegrepp icke öfverensstämmande att jordägare
skulle nödgas ersätta odling, som blifvit af arrendator verkställd,
änskönt jordägaren därtill ej velat lämna samtycke, af skäl måhända att
han med afseende å odlingsområdets användande efter arrendetidens slut
haft andra planer, vid hvilkas realiserande den verkställda odlingen vore
för honom värdelös, eller att hans ekonomiska eller andra förhållanden
gjorde det för honom olägligt att bekosta odling å annan tid, än han,
såsom jordens ägare, väl, i all rimlighets namn, själf borde få bestämma.

’21 §.

Arrendatorn vare oförhindrad att å den arrenderade jorden verkställa
nyodling, dock ej utan jordägarens medgifvande å mark, därå finnes
ståndskog. Utan jordägarens tillstånd må arrendatorn ej å fastighetens
ägor svedja eller verkställa bränning af jord.

Arrendatorn vare berättigad att på lämpligt ställe å den arrenderade
jorden eller, om denna utgör allenast visst område af en jordägaren tillhörig
fastighet, å annan mark, som hör till fastigheten, efter anvisning
taga erforderligt virke till vedbrand och till de arrendatorn åliggande
reparationer äfvensom till hägnader, hässjor och täckdikning samt redskap.
Har genom jordägarens åtgöranden skogstillgången å fastigheten under
arrendetiden så medtagits, att arrendatorn ej däraf kan erhålla sitt fulla
virkesbehof, vare jordägaren pliktig att på annat för arrendatorn lägligt
sätt tillhandahålla denne det felande.

Utöfver hvad ofvan är stadgadt, må arrendatorn ej i annan mån än
arrendeaftalet bestämmer nyttja fastighetens skog; äge ej heller afhända
fastigheten torf eller annat, som icke är att hänföra till dess årliga afkastning.

22 §.

Finnes ej å den arrenderade jorden erforderligt bete för de hästar
och nötkreatur samt får, som kunna vinterfödas därå, och utgör denna

Bill. till Riksd. Prot. 1907. 7 Sarnl. 05 Höft. 2

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

jord allenast visst område af en jordägaren tillhörig fastighet, vare arrendatorn
berättigad till nödigt bete jämväl å öfrig skog eller utmark, som
hör till fastigheten; dock att därvid må af jordägaren undantagas mark,
hvarå i skogsvårdssyfte vidtagits anordningar, som af betesrätten skulle
lida märkligt intrång.

28 §.

Har i arrendeaftalet intagits villkor, som strider mot hvad ofvan
i denna lag stadgats, vare det villkor utan verkan.’

Att arrendator, oberoende af hvad aftal därom må vara emellan jordägaren
och honom träffadt, förklaras berättigad att å arrenderade jorden
eller annan mark, som hör till fastigheten, taga erforderligt vii’ke till vedbrand,
reparationer, hägnader, hässjor, täckdikning och redskap, äfvensom
att å marken njuta betesrätt för hästar, nötkreatur och får, kan med
säkerhet antagas i väsentlig mån föranleda därtill, att jordägare, som vilja
hafva sin skog vårdad, afhålla sig från jordens utarrendering, vare sig till
arbetare, som vilja ägna sig åt jordbruk, eller, såsom hittills ofta skett,
till angränsande grannar, som själfva hafva skog och bete för sina kreatur,
men som ändock, äfven om annat aftal träffats, enligt förestående kategoriska
lagparagrafer, skulle vara berättigade till skogsfång och mulbete
å arrenderade hemmansdelar och, eventuellt, jämväl å annan upplåtarens
mark.

Under sådana förhållanden och då Norrlandskommittén ej haft omtänksamhet
och mod att vid framställande af förslag angående denna undantagslagstiftning
föreslå och påyrka tvång för bolag och föreningar för
ekonomisk verksamhet i Dalarne och Norrland att på de i förevarande
lagförslag stadgade hufvudsakliga villkor utarrendera sina hemman och
hemmansdelar, lärer väl följden af lagstiftningen i fråga blifva den, att
dessa förkättrade bolag och föreningar, hellre än att gifva till spillo den
skogsvård, som helt naturligt intresserar dem mera än den obetydliga
lega som de, under en mängd betungande och prekära villkor, kunde betinga
sig för några hektar jord, i de flesta fall undandraga sig att utarrendera
jorden, utan låta den i stället för ägarnes egen räkning skötas af
deras, genom fritt arbetsaftal antagna arbetare, hvarigenom för visso icke
kommer att befordras vare sig bildande af egna hem eller jordbruksj ordens
återförande till den själfägande allmogen.

Med hänsyn till här ofvan anmärkta och jämväl flera i förevarande
lagförslag innefattade olämpliga och mot gammal hederlig svensk rätts -

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

åskådning stridande stadgande^ som uppenbarligen ej leda till därmed
åsyftadt ändamål, och då för öfrigt med särskild undantagslagstiftning i
här ifrågakomna hänseenden synes höra anstå, till dess, efter någon tids
allmän tillämpning, äfven i Norrland och Dalarne, af den af Riksdagen
antagna allmänna lagen om nyttjanderätt till fast egendom, sig visat, huruvida
och i hvad mån särskild lagstiftning om arrende af viss jord ä landet
inom Norrland och Dalarne må vara af sig företeende förhållanden påkallad,
vågar jag härmed vördsamt hemställa och föreslå, att Kungl. Maj:ts
nådiga proposition n:o 10, innefattande särskilda bestämmelser om arrende
af viss jord å landet inom Norrland och Dalarne, icke måtte af Riksdagen
bifallas.»

Med hänsyn till den principiella ställning, utskottet här ofvan angifva
sig intaga till förslaget, har utskottet gifvetvis icke kunnat biträda
detta herr Ungers yrkande.

När utskottet härefter går att yttra sig om förslagets detaljer, kommer
utskottet att beröra endast sådana delar, beträffande hvilka ändringar på grund
af föreliggande motioner eller eljest af utskottet föreslagits, eller angående
hvilka i motionsväg föreslagna, icke godkända ändringar upptagits till bemötande,
eller ock rörande hvilka särskild! uttalande i öfrigt ansetts nödigt.

Förslaget afser att i angifna fall ordna ett arrende^ihållande. I fråga
härom hemställer herr Lindhagen i sin förevarande motion tillika, att
lagen måtte vinna tillämpning äfven i det fall, att jordägaren sätter någon
att såsom hans enskilda tjänare sköta jordbruket. Till stöd härför yttrar
herr Lindhagen i slutet af sin motion:

»Ofvan har framhållits, att häfdelagen vore bland annat en betingelse för
att arrendelagen ej skulle åsidosättas samt att jordägarne ej skulle i stället
för att utarrendera jordbruket låta det helt förfalla eller nödtorftigt skötas af
någon rättare eller annan tjänare. Emellertid kan inträffa, att sådan anställd
person af jordägaren tillhålles att sköta jordbruket så, att häfdelagen ej öfverträdes,
under det brukaren af gården i alla fall genom formen för anställningen
hålles nere i beroende och ej får åtnjuta arrendelagens förmåner.
Det förspörjes ock, att bolagen på ett och annat håll redan börjat inrätta
sig på det sätt, att de ej utarrendera jordbruket utan anställa någon person
att förestå detsamma. Man kan därför, synes det mig, ej undgå att

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

allvarligt öfverväga, om ej detta så gärna först som sist bör i lagen förekommas.
Så skulle ske, om den person, som sålunda anställes, förklaras
skola i och med anställningen anses såsom arrendator och åtnjuta
dennes rättigheter enligt lagen i nära öfverensstämmelse med stadgandet
i 1 § 2 mom. om arrendator, som ej fått skriftligt kontrakt.»

Ifrågavarande yrkande af herr Lindhagen har utskottet icke ansett
sig kunna biträda. Utskottet finner det nämligen nödvändigt att noga
begränsa lagen till det område af rättslifvet, för hvilket den är afsedd.
Ett utsträckande af dess bestämmelser jämväl till här åsyftade fall skulle
helt förrycka lagens innebörd och föra den vida längre än Norrlandskommittén
med densamma afsett.

Ingressen till lagförslaget.

Angående lagens tillämplighetsområde yrkar herr Lindhagen, att
lagen måtte vinna tillämpning på Dalarne och Gäfleborgs län i deras helhet,
och motiveras detta yrkande på följande sätt:

»Den på kommitténs förslag år 1906 antagna lagen om förvärfsförbud
undantager från förbudet vissa delar af Dalarne och Gäfleborgs
län. Kommitténs förslag till lagar om ingripande i förfogandet öfver
redan förvärfvade hemman, och således äfven förslaget till arrendelag.
omfattar däremot jämväl dessa undantagna trakter. Anledningen härtill
har varit, att uti nämnda trakter någon fara för ytterligare bolagsförvärf
förmenats icke förefinnas, hvaremot de redan uppkomna bolagsförvärfven
inom samma orter äro mycket omfattande samt kommitténs
utredning rörande bolagshemmanens skötsel visar där ungefär enahanda
resultat som i öfriga delar af Norrland och Dalarne. Att arrendelagen
skulle omfatta hela Dalarne och Gäfleborgs län förordades också enhälligt
af kommittén. Någon anmärkning häremot har ej heller framkommit i
de afgifna utlåtandena. I det af Kungl. Maj:t till högsta domstolen remitterade
lagförslaget och därefter äfven i det nu framlagda har lagens tilllämplighetsområde
emellertid inskränkts till samma delar af de sex norra
länen, hvilka afses i förbudslagen, och detta med den korta motiveringen,
att de sociala missförhållanden, hvarom här vore fråga, syntes vara inskränkta
till dessa landsdelar. Huru Kungl. Maj:t kommit till denna insikt,
är svårt att förstå. Sakens natur såväl som Norrlandskommitténs utredning
visa i motsatt riktning. Någon anledning att afvika från kommittéförslaget
torde således icke förefinnas.»

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

I förevarande afseende anser utskottet, att full öfverensstämmelse
bör förefinnas mellan förbudslagens och arrendelagens tillämplighetsområden
och då Riksdagen såväl i fjol som i år icke velat utsträcka förstnämnda
lag utöfver större område af landet än uti ifrågavarande proposition
för arrendelagen föreslås, har utskottet icke ansett sig böra biträda
herr Lindhagens förevarande yrkande.

Beträffande lagförslagets sätt att bestämma de jordägare, som af
lagen skola träffas, hafva i föreliggande motioner tvenne olika yrkanden
framställts, dels af herr Lindhagen och dels af herr D. Persson i Tällberg
med instämmande af fyra ledamöter af Andra Kammaren.

Herr Lindhagen yrkar, att de särskilda jordägare, Indika lagen afser
att träffa, måtte betecknas i närmare öfverensstämmelse med Norrlandskommitténs
förslag, och motiverar detta yrkande så:

»Lagen skall gälla för jord, som äges af bolag, föreningar för ekonomisk
verksamhet och skogsspekulanter. Frågan är här, hur detta skall
uttryckas i lagtexten. För bolag och föreningar möter härvid ingen
svårighet. Vidkommande enskilda jordägare så är det äfven lätt att i
lagtexten tydligt urskilja de allra flesta verkliga jordbrukarne. Det karakteristiska
för skogsspekulanter är nämligen att de icke hafva bo och hemvist
å sina fastigheter. Förslagen föreskrifva därför att jordägare, som är
mantalsskrifven å fastigheten, icke är underkastad lagen. Någon gång kan
möjligen inträffa, att en skogsspekulant är mantalsskrifven å sin fastighet
och således undgår lagen. Men detta gör ju mindre, då det kan inträffa
endast i sällsynta undantagsfall.

Svårigheten reduceras sålunda till att urskilja äfven de fall, då en
ägare, fastän ej mantalsskrifven å fastigheten, dock är att hänföra till jordbrukareklassen.
Kommittén går här rakt på sak och föreslår, att lagen
skall gälla endast för dem, som icke äro mantalsskrifna å fastigheten och
tillika uppenbarligen besitta den hufvudsakligen för att tillgodogöra sig
skogsafkastningen. Propositionen går med framhållande af rättssäkerhetens
intresse en annan väg och låter lagen gälla för alla enskilda ägare, som
ej äro mantalsskrifna å fastigheten, men föreskrifver att befallningshafvande
skall på ansökan alltid medgifva undantag, när det ej är uppenbart, att
ägaren besitter det arrenderade området eller fastighet, hvaraf det utgör
de], hufvudsakligen för att tillgodogöra sig skogsafkastningen.

Skillnaden är således den, att kommitténs förslag låter lagen innehålla
hvad den skall innehålla samt låter tvistiga fall i vanlig ordning gå
till domstol. Propositionen åter låter lagen gälla äfven för fall, som ostridigt
ej skola höra under den, men öfverlämnar åt administrativ myndighet
att på särskild ansökan medgifva undantag för den, som ej bör ingå under lagen.

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

Naturligtvis är kommitténs förslag det principiellt riktiga. Frågan
gäller då, om praktiska hänsyn oundgängligen kräfva en afvikelse såsom
propositionen föreslagit.

I verkligheten har man på ort och ställe utan tvifvel mycket lätt
att urskilja de fall, som böra höra under lagen, och dem, som ej höra dit. De
händelser där fastigheten förvärfvats för spekulation på skogen äro typiska.
Att hänvisa alla, som ej böra vara med, att gå till befallningshafvande
vållar besvär och omkostnader samt måste lätt framkalla missnöje och
misstroende mot lagen. Mången kommer ock på detta sätt att oriktigt
drabbas af lagen. Tämligen svårt blir äfven för befallningshafvande att
utan vidlyftigare utredning på afstånd bedöma förhållandet. Åtminstone
borde man därför minska denna omgång med de af reservanter inom kommittén
framhållna fall, då jorden upplåtes till någon, som med jordägaren
är i den skyldskap eller det svågerlag, som enligt lag utgör jäf mot domare.

Bäst vore därför, om man kunde bibehålla kommitténs utgångspunkter.
Men då ovissa gränsfall obestridligen, om ock mera sällan, kunna
uppstå, så vore det ju en utväg att i stället för den föreskrifna pröfningen
af befallningshafvande medgifva kontrahenter, som känna sig ovissa om
hvilken lag som skall tillämpas, att på förhand underställa denna fråga någon
myndighet. Lämpligast synes det mig vara, att denna myndighet blir domhafvanden
eventuellt med rätt för vederbörande att inom viss tid öfverklaga
hans beslut. Därigenom vinnes ock den fördelen, att en civillagsbestämmelses
tolkning förbehålles domaren och ej administrativ myndighet.
Vidare hänvisas saken till en myndighet, som är kontrahenterna närmare
till hands och bättre känner till orts- och personförhållandena. I tveksamma
fall kan domaren ock infordra upplysningar från nämnden eller
uppskjuta sitt afgörande till nästa rättsförhandling, då han kan få tillfälle
att erhålla personliga upplysningar af densamma.»

I rättssäkerhetens intresse och af praktiska hänsyn har utskottet ansett
sig böra i förevarande afseende tillstyrka, att det sätt, hvarpå propositionen
betecknar de enskilde skogsspekulanter, hvilkas jord af lagen
skall träffas, bör bibehållas. Skulle någon osäkerhet uppstå, hur lagen i
detta fall bör förstås, erbjuder ju 30 § i förslaget ett enkelt medel att
få densamma häfd.

Herr Persson yrkar i sin förevarande motion, att Riksdagen måtte
besluta sådan ändring af ingressen till lagförslaget, att sista raden i ingressen,
hvilken nu lyder: »eller enskild person, hvilken icke är mantalsskrifven
å fastigheten», utbytes mot: eller sådan enskild person tillhörig

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

fastighet, som icke är i sambruk med den fastighet, hvarå ägaren är mantalsskrifven.
Till stöd härför anföres:

»Uti Kungl. Maj:ts proposition (n:o 10) med förslag till lag, innefattande
särskilda bestämmelser om arrende af viss jord å landet inom Norrland
och Dalarne, innehåller ingressen till lagförslaget bestämmelse därom, att, där
arrendet omfattar inrösningsjord till en vidd af minst två hektar, äfven den
fastighet, som tillhör enskild person och å hvilken ägaren icke är mantalsskrifven,
skall falla under denna lags bestämmelser och sålunda likställas
med fastighet, som äges af bolag eller förening för ekonomisk verksamhet.

Genom den formulering ingressen har skulle en stor del, att icke
säga största delen, af den jord, som hemmansägare i Dalarne nu äga och
bruka, vid en eventuell utarrendering komma att falla under denna lags
bestämmelser, hvilket dock tydligen icke varit afsikten.

Det förhåller sig nämligen så, särskildt i öfre Dalarne, där jorden
är mycket styckad, att en hemmansägare har del i flera hemman och att
den fastighet, hvarå han är mantalsskrifven, kan utgöra den minsta delen
af hans fastigheter.

Såvidt jag förstår, kan det icke uppletas några vare sig juridiska
eller praktiska skäl, som skulle kunna anföras till stöd för att fastigheter,
som ägas af en och samma person och som äro i sambruk med hvarandra,
skulle falla under särskilda arrendelagar med afsevärdt olika innebörd.

De förhållanden, som omförmälas i denna lags 30 § och som skulle
föranleda rätt att påkalla Konungens befallningshafvandes pröfning angående
undantag från lagens tillämpning, äro knappast hänförliga till de
af mig påvisade omständigheter. Och den proceduren skulle i alla händelser
medföra onödig tidsutdräkt och kostnad.»

De skäl, herr Persson sålunda anfört för sitt yrkande, synas utskottet
beaktansvärda, och har utskottet till lagförslagets ingress fogat ett
tillägg i den föreslagna riktningen.

Angående till sist omfattningen af de jordbruk, å hvilka lagen bör
tillämpas, hafva särskilda yrkanden framställts dels af herr Lindhaqen och
dels af herr Fahlén.

Äfven i denna del yrkar herr Lindhagen, att Norrlandskommitténs
förslag måtte närmare följas, och anför till stöd härför: »Meningen
är, att arrendelagen skall afse endast dessa själfständiga bondebruk, som
förvärfvats af bolag och enskilda skogsspekulanter. På ort och ställe kan
aldrig eller högst sällan någon tvekan uppstå om hvad man menar. Det
är de gamla bondgårdarna med egen jordbruksekonomi, som skola bibehållas
och småningom återföras till själfständiga ägare. Kommitténs

16 Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

förslag går äfven i detta fall rakt på sak och stadgar, att lagen afser jord
på landet af den omfattning, att själfständigt jordbruk därå kan idkas.
Propositionen åter söker äfven här i rättssäkerhetens intresse komma till
samma mål på en omväg. Det stadgas sålunda, att lagens bestämmelser
skola lända till efterrättelse, när arrendet innefattar inrösningsjord till en
vidd af minst två hektar. Men tillika föreskrifves, att befallningshafvande
skall på ansökan alltid medgifva undantag, om det arrenderade området
till beskaffenhet och omfattning icke är sådant, att själfständigt jordbruk
kan idkas därå.

Samma principiella och praktiska skäl, som tala mot propositionens
närmast här ofvan angifna förslag, vidlåda äfven den här omhandlade
bestämmelsen. De praktiska olägenheterna komma helt visst
att blifva ännu mycket större, därest propositionens stadgande i det under
nämnda punkt afhandlade ämnet ej förändras till större öfverensstämmelse
med kommittéförslaget. Man gör normerande för lagen något helt annat,
än som ostridigt skall vara dess norm i nu förevarande punkt. Två hektar
är dessutom något godtyckligt samt för litet på vissa orter och enligt
hvad det blifvit sagdt ibland för mycket, hvarpå exempel lära kunna
hämtas från Dalarne. En sådan lag måste vara ägnad att lått framkalla
mycket missnöje. Kommittéförslagets utgångspunkter synas därför böra
helt bibehållas. Men för att undanröja den säkerligen öfverskattade betänklighet,
som föranledt propositionens bestämmelse, föreslås här enahanda
anordning, som närmast ofvan ifrågasatts.» (Se ofvan sid. 13 och 14.)

Såsom föredragande departementschefen i sitt yttrande till statsrådsprotokollet
den 27 april 1906 framhållit, torde det vara af vikt, att
det för parterna vid arrendets ingående är klart, om arrendet är sådant,
att lagen är därå tillämplig eller ej. Då det emellertid i hög grad kan
vara ovisst, om en fastighet är sådan, att själfständigt jordbruk därå kan
idkas, har man i propositionen i rättssäkerhetens intresse ansett sig böra
frångå Norrlandskommitténs formulering af förslaget i denna del och i
stället bestämma en viss minimisiffra för vidden å inrösningsjorden till
sådant jordbruk, som skall falla under lagen. Utskottet har ansett sig
böra gifva företräde åt den af Kungl. Maj:t valda vägen af skäl, som sålunda
anförts.

Däremot kan det sättas i fråga, huruvida icke den i propositionen
föreslagna siffra bör höjas. Herr Fahlén har i sådant afseende yrkat på
en vidd af minst fyra hektar och till stöd härför anfört: »I ingressen
stadgas,- att lagen skall lända till efterrättelse, om bland annat arrendeaftalet
omfattar en areal af minst två hektar. Denna minimisiffra

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

måste anses för låg. Knappt torde det ens undantagsvis kunna påvisas,
att å en så liten jordvidd i Norrland kan idkas själfständigt jordbruk,
hvilket ju skall vara en af förutsättningarna för lagens tillämplighet.
Norrlandskommittén säger själf i sitt utlåtande, att inägorna på ett norrländskt
hemman i regeln äro otillräckliga för att gifva full besuttenhet
såsom jordbrukare. Om alla upplåtelser af dylika smärre jordbitar skulle
underställas Konungens befallningshafvandes pröfning för att eventuellt
fritagas från lagens föreskrifter, skulle däraf förorsakas så mycken omgång
och besvär, att det är fara för att upplåtelser af sådant slag, hvilka
mången gång kunna vara synnerligen önskvärda, icke‘komma till stånd.
Detta vore dock olyckligt. Jag förmenar nämligen, att just vid upplåtelser
af smärre jordlägenheter formerna böra göras så lindriga som möjligt, på
det att jorden må kunna lätt och behändigt komma i brukares hand, och
det synes mig alltså högeligen önskvärd!, att ifrågavarande minimiareal
höjes till åtminstone fyra hektar.»

Detta herr Fahléns yrkande har utskottet af skäl herr Fahlén därför
anfört ansett sig böra tillstyrka.

2 §•

Vid denna § yrkar herr Fahlén i sin förevarande motion, att minimitiden
för arrende måtte sättas till tio i stället för tjugu år, och att
således i §:n siffran tjugu utbytes mot tio. Till stöd härför anför herr
Fahlén:

»Den i 2 § bestämda kortaste tid för arrendeupplåtelser anser jag
däremot för hög. Den kommer att vålla svårigheter för uppgörande af
aftal om arrende och måhända förhindra, att sådana aftal komma till stånd.
Men betänkligast är, att de långa arrendeupplåtelserna komma att verka
hinderlig! för jordens försäljning till själfägande. Och då jag hyser den
meningen, att det mest önskvärda i fråga om Norrlands jord är, att densamma
må komma i själfägandes händer, så är det uppenbart, att jag
måste hysa betänkligheter mot ifrågavarande tidsbestämmelse.

Äfven om man icke får förbise vikten af att ett arrendeaftal till
tryggande af arrendator^ ställning sträcker sig öfver en icke alltför kort
tidsrymd, så ligger det vikt på, att denna tidsrymd icke utmätes för lång.
Sättes minimitiden till tio år, torde det af såväl Norrlandskommittén som
lagberedningen åberopade önskemålet blifva tillbörligt tillgodosedt. Detta
är dock dubbla den tid, som lagberedningen fann skäligt föreslå.»

Hvad herr Fahlén sålunda yrkat, synes utskottet på anförda skäl
böra godkännas.

Bill. till Riksd. Prof. 1907. 7 Sami. 55 Höft.

Lagutskottets Utlåtande N:o SO.

3 §•

I första punkten af andra stycket i denna § föreslås i propositionen
en bestämmelse af innehåll, att arrendatorn må äga rätt att, sedan fem
arrendeår tilländagått, afträda arrendet å tid, hvartill det blifvit af honom
i laga ordning uppsagdt. Ifrågavarande bestämmelse, hvilken leder sitt
ursprung från Norrlandskommitténs förslag, motiveras af kommittén därmed,
att det vore att befara, att den norrländske arbetaren, som i sin
ådagalagda oförmåga att gentemot trävaruindustriens målsmän bevaka sina
intressen, kunde komma att ingå på en lega, hvilken helst under försämrade
konjunkturer skulle visa sig vara för arrendatorn alltför betungande,
utan en sådan uppsägningsrätt knappast kunde våga eller önska att binda
sig vid ett arrende.

Denna motivering kan emellertid icke enligt utskottets förmenande
rättfärdiga en bestämmelse af innehåll, att arrendatorn utan förbehåll i
kontraktet eller utan att behöfva sätta annan i sitt ställe skulle kunna
efter fem års förlopp öfvergifva fastigheten. Förutom den obillighet mot
jordägaren, ett sådant stadgande skulle innebära, torde det nämligen vara
visst, att det höjande af jordbruket, man genom förevarande lag vill
åstadkomma, bäst främjas af ett så varaktigt arrendeförhållande som möjligt.
Ej heller synes någon förslaget genomgående princip fordra, att arrendatorn
på detta sätt må kunna lösas från arrendeförhållandet. Då man
med den föreslagna bestämmelsen velat medgifva arrendatorn en särskild
förmån, torde det dessutom höra bemärkas, att vid ett arrende i allmänhet
de för arrendatorn mest betungande åren äro de första, då han mottagit
jorden i till äfventyrs dålig häfd, men under de fem första åren
skulle han ju icke i allt fall enligt förslaget äga att utan förbehåll i kontraktet
frisäga sig. (Jmfr nedan under 6 §.)

4 §•

I öfverensstämmelse med den ändring utskottet ansett sig höra föreslå
i 2 §:n, har i förevarande § siffran tjugu ändrats till tio, därom jämväl
herr Fahlén i sin motion framställt yrkande.

5 §•

I denna § har redan i det af Kungl. Maj:t till högsta domstolen
remitterade förslag den ändring vidtagits i Norrlandskommitténs motsvarande
bestämmelse, att ordet »varor» insatts i stället för det förut förekommande
uttrycket »naturalster». Utskottet har ansett lämpligt att åter -

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

gå till sistnämnda uttryck, hvilket jämväl begagnas i den allmänna arrendelagen
samt dessutom tydligare än det mera omfattande ordet »varor»
angifver hvad i lega kan utgå.

6 §•

Med hänsyn till den ändring, utskottet i 3 § föreslagit, har utskottet
till förevarande § ansett sig böra göra ett tillägg, afseende att bereda
arrendator vid arrende på tjugu år eller därunder den förmånen att
kunna lösas från arrendeförhållandet, när han sätter annan i sitt ställe,
med hvilken jordägaren skäligen kan nöjas. En sådan rätt har emellertid
utskottet ansett vid dessa kortare arrenden böra tilläggas arrendatorn
först sedan fem år af arrendetiden tilländagått.

9 §•

Vid denna § hafva särskilda yrkanden framställts dels af herr Fahlén
och dels af herr Enhörning.

Herr Fahlén yrkar, att den bestämmelse måtte ur §:n utgå, hvilken
medgifver arrendatorn rätt att till botande af brandskada, som utan hans
vållande timat å byggnad, af jordägaren undfå brandskadeersättning, som
denne uppburit, och motiveras detta yrkande på följande sätt: »Den
arrendatorn i 9 § tillförsäkrade rätt till ersättning för skada, orsakad
af brand, synes mig gå för långt. Då arrendatorn å ena sidan är berättigad
att för reparationer taga virke från fastigheten och här tillerkännes
rätt till hela den uppburna brandskadeersättningen, går ju ersättningen
utöfver det skäliga. Rättast hade väl varit att stadga, att från
brandskadeersättningsbeloppet skall afdragas värdet af från fastigheten
användt material, hvilket bort tillgodokomma jordägaren. Då emellertid
här gäller allenast mindre reparationer, hvilka icke kunna antagas annat
än undantagsvis uppkomna på grund af brandskada, och i allt fall sådan
skadas botande måste anses medföra allenast ringa kostnad, synes mig
lämpligt att bestämmelsen utgår ur förslaget.»

Herr Enhörning åter yrkar, att förevarande bestämmelse måtte
ändras i öfverensstämmelse med den allmänna arrendelagen, så att arrendatorn
vid brandskada, som utan hans vållande timat å byggnad, må af
jordägaren undfå skälig godtgörelse för skadans botande. Detta yrkande
motiveras så: »Enligt 9 § i förslaget (prop. n:o 10) skulle arrendator äga att
till botande af brandskada, som endast föranleder mindre reparation, af jordägaren
undfå den brandskadeersättning, som jordägaren uppburit. I förslaget
till lag om nyttjanderätt till fast egendom (prop. n:o 9) är mot -

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

svarande stadgande så affattadt, att arrendatorn skall njuta skälig godt''
görelse af jordägaren för kostnaden. Denna affattning synes från flera
synpunkter vara att föredraga. Särskildt må framhållas, att, då enligt
bestämmelserna i § 21 andra stycket i prop. n:o 10 arrendatorn skulle
vara berättigad att å fastighetens mark taga erforderligt virke till reparationer,
följden skulle blifva, att arrendatorn gjorde en obehörig vinst på
eldsvådan, om jordägaren brandförsäkrat för fulla värdet och sålunda den
genom branden vållade skadan fullständigt betäckts af brandskadeersättningen.
»

Utskottet har ansett arrendatorns rättigheter i detta afseende böra
lämpligast bestämmas i full öfverenstämmelse med den allmänna arrendelagen.

15, 16 och 18 §§.

Åt dessa §§ har herr Fahlén i sin förevarande motion velat gifva följande
i hufvudsaklig öfverensstämmelse med den allmänna arrendelagen affattade
lydelse: .

»15 §.

Syn, som i denna lag afses, skall förrättas af minst två ojäfvige
män af nämnden eller bland ledamöterna i ägodelningsrätten eller de för
landtmäter förrättning av utsedde gode män i det tingslag, där fastigheten
ligger, eller ock bland dem, som förut innehaft sådan befattning och äro
därtill valbare. Kunna jordägaren och arrendatorn ej enas om valet, nämne,
på begäran af endera, domaren i orten synemän, som nyss sagts.

Den, hvilken som synemän deltagit i syn, därvid föreläggande
meddelats om utförande af byggnads- eller reparationsarbete, skall anses
vald till synemän jämväl vid sådan särskild syn, som skall äga rum för
att utröna, huru arbetet utförts.

Mot synemän gälle de jäf, som enligt rättegångsbalken gälla mot
domare; dock må ej synemän jäfvas, där parterna varit ense om valet, såframt
ej jäfvet uppkommit eller blifvit veterligt först efter valet.

16 §.

När syn skall hållas, utsätte synemännen dag för förrättningen å
tid, då marken därför är tjänlig, och underrätte jordägaren och arrendatorn
om dagen. Uteblifver någondera, må synen icke hållas, där icke den
uteblifne bevisligen underrättats om dagen för förrättningen.

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

Menar part, att synemän är jäfvig, anmäle det vid synen och gifve
synemännen däröfver beslut. Ej må af part, som varit vid synen tillstädes,
fråga om jäf senare väckas, där ej jäfvet blifvit veterlig"!; först efter
synen, ej heller må i något fall jäf göras gällande annorledes än i sammanhang
med klander af förrättningen; skolande beträffande rättighet för
part att i rättegången göra gällande jäf mot synemän hvad i fråga om
domarejäf är i allmänhet stadgadt i rättegångsbalken äga motsvarande tillämpning.
Hvad nu stadgats skall ock gälla, där part menar, att synemän,
som förut suttit i nämnd eller ägodelning srätt eller varit god man
vid landtmäteriförrättningar, icke vidare är valbar till den befattning.

öfver allt hvad vid synen förekommit skall upprättas skriftlig handling,
som af synemännen undertecknas.

18 §.

År jordägaren eller--— gällande. Om hvad missnöjd part

sålunda har att iakttaga skall i synehandlingen lämnas tydlig hänvisning.
»

Herr Enhörning har i sin motion framställt samma yrkande, ehuru
med den skillnaden, att han i full öfverensstämmelse med den allmänna
arrendelagen i 15 § efter orden »där fastigheten ligger» velat inskjuta
orden »men om den hör till stad, där rådstufvurätt finnes, i angränsande
tingslag» och efter orden »domaren i orten» tillägga »eller, där fastigheten
är belägen ä stads område, rädstufvurättens ordförande».

Herr Fahlén motiverar sitt yrkande i detta afseende så: »Be träffande

synenämndens sammansättning och förordnande borde det väl
ansetts lämpligt att upptaga enahanda bestämmelser, som i lagberedningens
förslag förekomma, öfvertygande skäl föreligga icke att i denna lag
stadga andra bestämmelser om jäf mot synemän än i den allmänna lagen
och än mindre att tillägga synemännen rätt att utdöma visst ersättningsbelopp.
»

Herr Enhörning anför i detta sammanhang: »Enligt 15 § i förslaget
(prop. n:o 10) skulle af- och tillträdessyn förrättas af tre synemän,
af hvilka jordägaren och arrendatorn utse hvar sin och de sålunda
utsedde eller, i brist på åsämjande dem emellan, Konungens befallningshafvande,
domaren eller utmätningsmannen utse den tredje. — Enligt motsvarande
stadgande i prop. n:o 9, sådant det antagits af Riksdagen, skall
af- och tillträdessyn förättas af minst två ojäfvige män af nämnden eller
bland ledamöterna i ägodelningsrätten eller de för landtmäteriförrättningar

22 Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

utsedde gode män eller ock bland dem, som förut innehaft sådan befattning
och äro därtill valbare. Kunna jordägaren och arrendatorn ej enas
om valet, skall, på begäran af endera, domaren eller, där fastigheten är
belägen å stadsområde, rättens ordförande nämna synemännen.

En annan skillnad mellan de bägge förslagen uti denna punkt är,
att enligt den allmänna arrendelagen synemännen, liksom enligt nu gällande
lag, endast hafva att konstatera fastighetens skick och uppskatta
värdet af brister och förbättringar, hvaremot enligt den norrländska arrendelagen
synemännen skulle ingå i bedömande af frågan, hvilken ersättningsskyldighet
däraf skulle följa för den ena eller andra parten, och ålägga
vederbörande part att utgifva sådan ersättning.

De grunder, som förmått Norrlandskommittén, från hvars förslag
ifrågavarande stadganden i prop. n:o 10 äro hämtade, att i denna punkt
tillstyrka särbestämmelser, angifvas i kommitténs betänkande på följande
sätt:

’Då det gäller att bringa någon ordning i dessa skiftande förhållanden
och trygga arrendatorn emot ensidigt verkställda uppskattningar, synas två
utvägar stå öppna. Man kan nämligen antingen förklara, att synemännen
skola utses inom vissa grupper af kompetenta personer, hvilka grupper
man sökt på sådant sätt bestämma, att verklig opartiskhet hos synemännen
kan påräknas, eller också kan man, utan att låta behörigheten att vara
synemän inskränkas af annat än föreliggande verkliga jäf, söka vinna en
på betryggande sätt tillsatt synenämnd genom att låta denna utses i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med hvad som finnes föreskrifvet angående
vanlig skiljenämnd. Mot det sistnämnda sättet kan visserligen anmärkas,
att erfarenheten ofta ådagalagt, det de båda skiljemän, som utses af parterna
själfva, mera betrakta sig såsom ombud för de parter, af hvilka de
utsetts, än såsom opartiska domare, och att det sålunda oftast är den
tredje synemännen, hvilkens mening blir den afgörande. Men kommittén
anser likväl, att man på detta sätt kan erhålla en mera opartisk pröfning
af föreliggande frågor än genom användning af det förra systemet. Ty
sådan ställningen för närvarande är i Norrland med dess lifliga motsättning
mellan jordbruks- och skogsintresset, torde det vara svårt att så bestämma
kvalifikationerna för de till synemän valbare, att icke den part,
som tillerkännes rätten att utvälja synemännen, därvid kan bland dem,
som förklarats kompetente, finna personer, hvilka med sina sympatier
ställa sig afgjordt på hans egen sida.’

Hvad angår olikheten i synens karaktär, har i Norrlandskommitténs
betänkande intet annat skäl anförts, än att man efter kommitténs mening
''skulle utan olägenhet kunna tillerkänna en syn enligt denna lag en något

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

mera vidgående betydelse än för närvarande är förhållandet’. Det torde
emellertid hvarken yvara lämpligt eller tillrådligt att bortse från de skäl,
som förmått lagberedningen att icke härutinnan göra ändring i hittills
gällande lag, och man lärer näppeligen kunna påstå, att några för de
norrländska landskapen säregna förhållanden här betinga en olikhet. I
öfrigt torde de skäl, som Norrlandskommittén anfört mot tillämpning af
det vanliga skiljemannaförfarandet och hvilka äfven lagberedningen beaktat,
alltjämt hafva sin obestridliga betydelse, hvaremot de skäl, som anförts
mot det andra systemet, hafva förlorat sin giltighet, då det ju enligt
det af Riksdagen antagna förslaget icke är öfverlämnadt åt någondera parten
att utse synemännen vid bristande enighet, utan åt domaren. Alltså torde anledning
saknas att i fråga om synens karaktär och synemännen stadga andra
bestämmelser angående norrländska förhållanden än för riket i allmänhet.»

Hvad till en början angår den principiella fråga, som genom dessa
båda motionärers yrkanden blifvit väckt, nämligen om syneutlåtandets
rättsliga karaktär, har utskottet icke funnit anledning frångå det kungl.
förslaget. Med hänsyn till de särskilda uppgifter, som enligt denna lag tillkomma
synemännen, torde det vara lämpligast, att synemännens utslag
erhåller karaktär af ett åläggande att bota förefintliga brister och utgifva
ersättningar m. m., och ej blott innefattar ett konstaterande af hvad som
■skall botas och af eventuella ersättningsbelopps storlek m. m.

Beträffande härefter frågan om synenämndens sammansättning har
utskottet ansett, att man genom att gå till mötes herrar Fahléns och Enhörnings
gemensamma yrkanden i fråga om behörighet att af part väljas
till synemän skulle väsentligen stärka synenämndcn och med än större
skäl än förut kunna åt densamma gifva den vidsträcktare befogenhet,
hvarom ofvan talats. För att icke mera än behöfligt afvika från propositionen
har utskottet för öfrigt tänkt sig saken ordnad på det sättet, att
de båda synemän, som af parterna utses, väljas bland de af herr Fahlén
föreslagna personer — herr Enhörnings i full öfverensstämmelse med den
allmänna arrendelagen affattade förslag har icke, då den norrländska arrendelagen
endast afser fastighet å landet, kunnat följas — och den tredje,
för hvilken ifrågavarande kvalifikationer icke skulle behöfva uppställas,
tillkallas af de två af parterna utsedde. Tredskas part att utse synemän eller
kunna de utsedde ej förena sig om valet af tredje synemännen, böra
propositionens bestämmelser bibehållas.

Angående jäf mot synemän och sättet för detsammas pröfning har
utskottet med hänsyn till den ställning af skiljemannainstitut, utskottet

24 Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

velat åt synenämnden bevara, ansett propositionens bestämmelser i denna
del böra bibehållas. *

De ändringar, utskottet med anledning af dessa båda motioner uti
förevarande §§ ansett sig böra föreslå, begränsa sig alltså till 15 §.

Därjämte har utskottet, till förekommande af den tolkning af 18 §,
att en syn, som ej hållits på sätt och inom tid i lagen föreskrifves, skulle
för att undanröjas behöfva klandras, ansett ett förtydligande af §:n i
öfverensstämmelse med den allmänna arrendelagen böra ske.

17 §.

Angående denna § har herr Lindhagen yrkat, att dess 1 mom. skulle
erhålla följande lydelse: »Kostnaden för ''tillträdessyn och för afträdessyn

skall jordägaren vidkännas; dock att, när afträdessyn föranledis däraf, att
arrendatorn jämlikt 3 § uppsagt arrendet före arrendetidens slut, arrendatorn
skall gälda halfva synekostnaden. Kostnaden för särskild syn skall
gäldas enligt de i 21 kap. 3 § rättegångsbalken för kostnad i rättegång
stadgade grunder.»

Detta yrkande motiveras så: »Kommittén föreslog, att jordägaren

skulle vidkännas kostnaden för till- och afträdessyn, hvilket ansågs billigt
med hänsyn till ifrågavarande bolagsarrendens natur. Tre ledamöter i
högsta domstolen anmärkte, att det vore med rättvisa och billighet mera
öfverensstämmande, att jordägaren och arrendatorn såsom föreskrifvits. i
den allmänna arrendelagen gemensamt vidkändes denna kostnad. Till
denna anmärkning har tagits hänsyn i propositionen. Då emellertid kommitténs
hemställan grundar sig på reell och propositionens förslag på formell
rättvisa, så bör, synes det, kommitténs hemställan äga företräde.»

Utskottet har i denna del ansett sig böra bibehålla oförändrade
propositionens bestämmelser, enligt hvilka jordägaren och arrendatorn
gemensamt skola vidkännas kostnaden för tillträdessyn och afträdessyn.

Utom det till stöd för dessa bestämmelser i högsta domstolen åberopade
skäl anser utskottet §:n enligt Kungl. Maj:ts affattning ägnad förhindra,
att part af tredska utser en aflägset boende synemän och därigenom
vållar onödigt höga synekostnader, hvilket med herr Lindhagens
förslag för arrendatorns del skulle kunna inträffa.

18 §.

Ändringen i denna § är motiverad här ofvan under »15, 16 och 18 §§».

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

20 §.

Bestämmelsen i denna § därom, att arrendatorn ej utan jordägarens
samtycke äger att från fastigheten, innan arrendet upphör, föra stråfoder,
afser här som eljest att utgöra ett korrektiv mot rofbruk. Inom utskottet
har ifrågasatts, huruvida icke bestämmelsen skulle kunna utgöra hinder
för den norrländske arrendatorn, hvilken långa tider under vintern måste
för sitt uppehälle ligga borta från gården på timmerkörslor, att till föda
åt de hästar, han därvid använder, medföra och använda stråfoder från
den arrenderade fastigheten. En sådan tolkning har emellertid icke ansetts
kunna gifvas åt §:n.

21 §.

Enligt 1 mom. i denna § är arrendatorn oförhindrad att å den arrenderade
jorden verkställa nyodling, dock ej utan jordägarens medgifvande
å mark, därå finnes ståndskog. Utan jordägarens tillstånd må arrendatorn
ej å fastighetens ägor svedja eller verkställa bränning af jord.

Åt detta moment har herr Lindhagen i sin motion velat gifva följande
lydelse:

»Arrendatorn vare oförhindrad att å den arrenderade jorden verkställa
nyodling. År upplåtelsen inskränkt till fastighetens odlade mark eller
till mark, hvarå ej erbjuder sig lönande tillfälle till odlingsarbete eller har
arrendatorn där utfört den odling, som skäligen kan ifrågakomma, vare
han berättigad att till odling intaga äfven annan fastigheten tillhörande
mark, som ej förut blifvit till annan för verkligt brukande upplåten; skolande
område, hvarå odling sålunda påbörjats och sedan bringas till utförande,
i alla afseenden anses inbegripet i arrendet och förty ej få af
jordägaren till annan upplåtas. Utan jordägarens tillstånd må arrendatorn
ej å fastigheten svedja eller verkställa bränning af jord.»

Detta yrkande motiveras så:

»Hvad här ofvan (jmfr sid. 31 här nedan) först sagts om fiskerätten
gäller äfven om arrendatorns rätt att verkställa nyodling. Denna rätt
återfinnes i propositionens 21 §, under det rätten att få ersättning för
nyodling, som förutsätter den förra, lösryckt förutskickats redan i 11 §.

Bestämmelsen om rätt till nyodling är en af de viktigaste i arrendelagen,
men kommer med kommitténs och propositionens förslag helt visst

Bih. till Riksd. Prof. 1907. 7 Sami. 55 Höft. 4

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

att i de flesta fall stanna på papperet, särskildt i följd af arrendatorns
rätt att vid arrendets afträdande erhålla ersättning för nyodling. Lagen
kan göras betydelselös genom att endast vissa ägor eller blott de odlade
ägorna utarrenderas. Kommittén anmärker själf i annat sammanhang, att
bolagens benägenhet att utarrendera endast inägorna kommer sannolikt att
ökas i följd af nämnda stadgande. Reservanter inom kommittén påyrkade
därför en effektiv lagstiftning. Det till högsta domstolen remitterade förslaget
upptar kommittémajoritetens förslag utan vidare yttrande i ärendet.
Två justitieråd göra enahanda anmärkning som kommittén själf gjort, men
åberopar bland annat detta såsom stöd för den meningen, att jordägaren
bör befrias'' från ovillkorlig ersättningsplikt för nyodling. I sitt yttrande
till statsrådsprotokollet medgifver slutligen nuvarande justitieministern utan
omsvep, att stadgandet om rätt för arrendatorn till ersättning af angifna
skäl icke syntes äga någon större betydelse.

I kommittébetänkandet är emellertid en genomgående grundsats, att
odlingsjord ej må af bolagen undanhållas hugade odlare. Därför har föreslagits:
att genom expropriation utbryta odlingsjord, att vid ägostyckning
inägojord skall åtföljas af odlingsmark och att, då ägostyckning ej sker
eller ägostyckadt område ej försäljes, arrendatorn i stället skall få rätt att
odla på lämpliga ställen. Talrika förslag ha också såsom svar på kommitténs
frågor inkommit därom, att bolagen måtte åläggas nyodlingsskyldighet.
Ett förverkligande i viss mån äfven af denna tanke innefattas just i
ovillkorlig rätt för arrendator att nyodla. Och då slutligen lagförslaget
förklarar villkor, som strider mot lagen, vara utan verkan, så är det
ju blott en tillämpning af denna grundsats, om man ser till, att jordägaren
ej genom affattningen af själfva upplåtelsen söker omintetgöra ifrågavarande
arrendatorn tillförsäkrade fördel. Lagen synes således, på sätt
reservanter inom kommittén förordat, böra affattas så, att arrendatorn
verkligen kommer i åtnjutande af odlingsrätten och ersättningen därför,
oafsedt formuleringen af själfva arrendeaftalet.

För att göra odlingsrätten och ersättningen därför om möjligt ännu
mera illusorisk har i den nu framlagda propositionen tillagts, att nyodling
ej utan jordägarens medgifvande finge verkställas å mark, därå funnes
ståndskog. Denna bestämmelse har tillkommit på hemställan af ledamöter
i högsta domstolen, att arrendator måtte frånkännas rätt att utan jordägarens
samtycke odla skogbärande mark. Detta strider dock helt och
hållet mot principerna för alla de af Norrlandskommittén framlagda lagförslagen,
hvilka som sagdt bygga på den grundsatsen, att odlingspolitik
går före skogspolitik. Meningen är ju, att arrendatorn bör få odla den
fruktbaraste och bäst belägna jorden. Oftast lär väl någon skog växa på

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

en dylik odlingslägenhet, om den består af fast mark. Och då uppstår
städse frågan, hvad som är ståndskog och om tillvaron exempelvis af ett
enda större träd på ett markområde skall utgöra ett hinder för dess uppodling.
Det lärer för öfrigt ej blifva så stora områden, som en fattig
arrendator förmår att uppodla.»

Utskottet har icke kunnat godkänna detta förslag, hvilket fullständigt
bryter med gällande rättsgrundsats, att ett arrende i allmänhet bör vara
begränsadt till den arrenderade fastigheten. Utskottet har dessutom ansett
det innefatta en obillighet mot jordägaren, att arrendatorn utan hans tillstånd
medgifves den vidsträckta rätt till odling på mark t. o. m. utom
det arrenderade området, som uppställts i detta förslag.

I detta afseende intaga herrar Fahlén och Enhörning en mot herr
Lindhagens alldeles motsatt ståndpunkt. Herr Fahlén yrkar nämligen, att
ordet »ståndskog» i §:n måtte utbytas mot »växande skog», och herr Enhörning,
att orden »mark, därå finnes ståndskog» måtte ändras till »skogbärande
mark». — Herr Fahlén motiverar sitt yrkande så: »Med den
vidsträckta rätt till nyodling, som tillagts arrendator, hade jordägaren
bort något mera tryggas för faran, att sådan odling utsträckes till
marker, hvilka till äfventyrs äro lämpade och afsedda för skogskultur.
Begreppet ståndskog torde i allmänhet uppfattas som omfattande äldre
träd, men äfven den unga t. ex. efter sådd eller plantering uppkomna
skogen bör åtnjuta samma skydd. I stället för ståndskog borde därför
stå växande skog.» — Herr Enhörning anför till stöd för sitt yrkande:
»I 21 § af förslaget (prop. n:o 10) stadgas rätt för arrendatorn att
å den arrenderade jorden verkställa nyodling. Härifrån undantages allenast
''mark, därå finnes ståndskog’. Detta undantag har införts i förslaget efter
det detsamma genomgått högsta domstolens granskning och föranledts af
en inom högsta domstolen gjord anmärkning. Det vill dock synas, som
om berörda anmärkning icke blifvit fullständigt undanröjd genom den
gjorda ändringen i förslaget. Högsta domstolens ledamöter anmärkte nämligen,
att arrendatorn borde frånkännas rätt att utan jordägarens samtycke
odla »skogbärande mark». Uttrycket »mark, därå finnes ståndskog»,
torde emellertid efter vanligt språkbruk icke omfatta t. ex. skogsmark,
hvarå unga skogskulturer finnas, och det skulle väl vara orimligt, om lagen
tillerkände arrendatorn rätt att företaga odling på sådan mark. Undantaget
torde därför böra erhålla större omfattning, och ändamålet lärer
bäst vinnas, om man i stället för ''mark därå ståndskog finnes’ säger ''skogbärande
mark’.»

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

Utskottet delar den af herrar Fahlén och Enhörning sålunda uttalade
uppfattning. Emellertid har utskottet funnit båda dessa motionärers formuleringsförslag
gå längre än hvad som erfordras för tillgodoseende af
skogsvård sintressets berättigade kraf. Utskottet har ansett ifrågavarande
syfte fullt främjas genom att efter ordet »ståndskog» tillägga »eller växtligt
ungskogsbestånd».

Angående mom. 2 i 21 § yttrar vidare herr Enhörning: »I samma
§21 stadgas rätt för arrendator att taga virke till, bland annat, hägnader
och redskap. För att förekomma, att arrendatorn missbrukar denna rätt,
torde det vara lämpligt att framför orden ''hägnader och redskap’ infoga
ordet ''nödiga''». Härom framställer ock herr Enhörning yrkande.

Det sålunda föreslagna förtydligandet af §:n har utskottet ansett sig
böra förorda.

22 §.

I sin förevarande motion yrkar herr Enhörning, att denna § måtte
ur förslaget utgå, och anför till stöd härför:

»Förslagets 22 § innehåller bestämmelser om rätt för arrendator att
beta sina kreatur ej blott å den arrenderade jorden, utan jämväl å öfrig
skog och utmark, som hör till fastigheten. Härifrån må af jordägaren
undantagas allenast ''mark, hvarå i skogsvårdssyfte vidtagits anordningar,
som af betesrätten skulle lida märkligt intrång’.

Denna bestämmelse är förtjänt af synnerlig uppmärksamhet. Det
torde därför icke för någon, som hyser intresse för våra skogars vård,
vara obekant, att det sedan mer än femtio år tillbaka varit ett önskemål,
att de mulbetesrättigheter, som på skilda tider uppkommit i form af
servituter, särdeles i de norra landskapen, kunde blifva aflösta, emedan de
befunnits vara till stort men för skogens föryngring. Redan 1855 års
skogskommitté framhöll, huru hinderliga dylika servituter vore för skogens
rätta vård och behandling, samt. föreslog, att ägare af skog, som vore
besvärad af dylikt servitut, skulle tillerkännas rätt att befria sig därifrån
mot vederlag åt den servitutberättigade. Sedermera upptogs frågan vid
riksdagen 1862—63 genom enskild motion, som föranledde en framställning
från Riksdagen om sådan ändring i skiftesstadgan, att, där hemman eller
lägenhet hade rätt till skogsfångst, mulbete, torftäkt eller dylikt å annans
skog, och skogens ägare ville sådan last från sig lösa, denne skulle äga
vitsord att äska utbrytning däraf efter de i skiftesstadgan lagda grunder

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

utan sammanhang med laga skifte och utan hinder däraf, att sådant skifte
å hans ägor förut blifvit fastställdt. Då denna framställning icke ledde
till ändringar i lagstiftningen, upptogs ämnet ånyo af 1868 års kommitté
för ordnande af skogsväsendet i de norrländska provinserna, och denna
kommitté uttalade, i likhet med den föregående, såsom sin mening, att
mulbetesrättigheterna borde afskaffas. Slutligen har den senaste skogskommittén
uti sitt den 9 september 1899 afgifna utlåtande framhållit, att
ej mindre s. k. skogskulturer än äfven skogens naturliga föryngring lida
stort men af mulbetesrättigheter samt att det är en af skogshushållningens
viktigaste uppgifter att söka regelbinda och begränsa de redan gällande
servituterna samt bereda skogsägarne möjlighet att söka aflösa desamma.
Sistnämnda kommitté afgaf också förslag till sådana ändringar i skiftesstadgan,
att skogsservitut, bestående af rätt till mulbete, skulle kunna
aflösas utan sammanhang med laga skifte, och detta förslag har, efter att
hafva undergått omarbetning inom justitiedepartementet, för ett par år
sedan hänvisats till granskning af högsta domstolen och är nu, sedan
högsta domstolens utlåtande afgifvits, beroende på Kungl. Maj:ts åtgärd.

Det förefaller, som om hela den utredning, hvarom jag nu i korthet
erinrat, fallit i glömska. Ty hvad som i den ifrågavarande §:en föreslås,
är till sin art och betydelse ungefär detsamma som inrättande af en otalig
mängd nya mulbetesservituter, och det ligger i öppen dag, att en lagbestämmelse
af detta innehåll skulle vara ett svårt slag för förhoppningarna
att kunna genomföra en mera rationell skogsvård. Väl är det sant, att
i närvarande stund stadgandet på många och kanske de flesta orter i de
norrländska landskapen icke skulle medföra synnerlig skada, emedan sedan
gammalt bydelägarne låta sina kreatur beta gemensamt å byns skogsmark,
äfven om den är laga skiftad. Men det kan i hvarje fall ej vara riktigt
att nu, då intresset för skogsvård begynner vakna i Norrland och man
därför har anledning att hoppas, att nyssnämnda fördärfliga betessystem
kan utrotas, lagstiftningen skall lägga direkta hinder i vägen för detta
önskemåls uppnående, i all synnerhet som denna betesrätt ingalunda är
nödvändig för jordbrukets bestånd och blomstring. Jag hänvisar härom
till en uppsats med titel ''Hufvudmomenten i den norrländska skogsvården’
i Skogsvårdsföreningens tidskrift för år 1906.

Hvad jag nu anfört torde innefatta tillräckligt vägande skäl för att
ifrågavarande bestämmelse helt och hållet uteslutes ur förslaget och det
sålunda lämnas åt jordägarens och arrendatorns fria aftalsrätt att bestämma
betesrättens utsträckning. Klart är ju, att på de orter, och så länge den
gemensamma betesrätten praktiseras, jordägaren ej har den ringaste an -

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

ledning att motsätta sig, att arrendatorn får njuta samma betesrätt, som
byns hemmansägare i öfrigt begagna, och att härom ingen lagbestämmelse
erfordras. Men i den mån förhållandena ändra sig, bör efter min åsikt
skogsvårdens intresse i denna punkt blifva segrande.»

Herr Erikssons i Rödsta förevarande motion berör ock denna §. I
motionen anföres: »Inom vissa delar af Norrland är den gemensamma

betesrätten bibehållen, i det hela byalags kreatur å byns skogsmark gemensamt
beta, ofta utan särskild tillsyn; under sådana förhållanden kan det
blifva mycket betungande för en arrendator, därest den i Kungl. Maj.-ts
proposition n:o 10, angående lag, innefattande särskilda bestämmelser om
arrende af viss jord å landet inom Norrland och Dalarne, paragraf 22,
oförändrad antages.

Ty det synes af stadgandet i nämnda paragraf, som en arrendator
kunde förbjudas att å skogsmarken utan vård släppa sina kreatur, då
däremot öfriga ej arrendatorer inom samma by ej kunna förhindras därtill;
hvarför arrendatorn fråntages rätt till det gemensamma betet, hvilket
för en arrendator i många fall är af stor betydelse.

Ett i viss mån liknande förslag framlades 1903 af Kungl. Maj:t, men
afslogs af Riksdagen.

På grund häraf får jag yrka, att Riksdagen måtte besluta sådan
ändring i 22 § i det genom kungl. proposition n:o 10 framlagda förslaget
om arrende för viss jord i Norrland och Dalarne, att förenämnda missförhållande
undanröjes.»

Utskottet har icke ansett sig kunna biträda herr Enhörnings här
ifrågavarande yrkande. Det skulle nämligen enligt utskottets mening innebära
en ganska väsentlig försämring i arrendatorns ställning, om han helt
betoges den betesrätt, som förslaget här tillägger honom, och jordägarens
intresse i förhållande till arrendatorn synes tillgodoses dels genom det
undantag af mark, han enligt §:n kan göra, dels ock om betande af får uti här
ifrågavarande fall förbjudes arrendatorn. Det lärer nämligen vara egentligen
sistnämnda slag af bete, som är af menlig inverkan å de späda
skogsplantorna och årsskotten. Utskottet har därför ur §:n uteslutit orden
»samt får».

Då dessutom betet å skogsmarkerna i Norrland oftast faktiskt är
gemensamt för flere olika hemmansägare, i det deras olika ägor å skogen,
om ock skiftade, dock ligga ohägnade, lärer en jordägare, som å sin skogslott
i skogsvårdssyfte vidtagit sådana särskilda anordningar, som i denna
§ afses, under alla förhållanden själf, där han så aktar nödigt, få skydda

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

eller låta skydda sina skogsodlingar mot andra jordägares å skogen betande
kreatur. Vid sådant förhållande synes hans intresse att skydda ifrågavarande
områden vara alldeles oberoende af den omständigheten, huruvida
hans hemman är utarrenderadt eller ej. Af denna anledning torde ej
heller skäl föreligga att antaga, att de af herr Eriksson befarade missförhållanden
skola inträda, hvadan särskilda lagstiftningsåtgärder till desammas
undanröjande icke lära erfordras.

23 §.

Herr Lindhagen har i sin motion yrkat, att denna § måtte erhålla
följande lydelse: »Där den arrenderade jorden utgör allenast en del af en
fastighet, vare arrendatorn berättigad att till husbehof begagna den rätt till
fiske,, som hörer till den öfriga delen af fastigheten. Éj må arrendator
förbjudas att, för husbehof nyttja det fiske, som hör till den arrenderade
jorden, och ej heller afhändas rätt till laga ersättning för skada, som må
uppkomma genom flottning.»

Till stöd härför anför herr Lindhagen vid behandling af ämnet
»arrendatorers. särskilda rättigheter»: »Härvid må först anmärkas att kommittén
sökt i lagtextens disposition framhålla förslagets hufvudsakliga
realiteter. Dessa hade därföre i logisk följd hvar under sin paragraf
sammanförts i början af lagen. I det förslag som framlagts för Riksdagen,
är denna disposition alldeles söndersprängd. Bisakerna framträda
på hufvudsakernas bekostnad och man får ingen öfversikt af hvad frågan
egentligen gäller.

Propositionen tillerkänner arrendatorn, i enlighet med kommitténs
förslag, en obetingad rätt till husbehof svirke. Det kunde förefalla egendomligt,
säger kommittén, att sålunda tillerkänna arrendatorn en sakrätt
på område beläget utanför den arrenderade jorden. Men härvid borde
erinras, yttrar kommittén vidare, att man, där sociala hänsyn därtill
föranledde, naturligtvis kunde i en arrendelag bestämma, att ett hemman
eller en kameralt själfständig lägenhet aldrig får utarrenderas annat än i
sin helhet. Den föreslagna bestämmelsen om arrendator^ rätt till skog
vore en partiell tillämpning af en sådan grundsats. Äfven rätten till
kreatursbete är på enahanda sätt obetingadt, tillagd arrendatorn.

Kommittéförslagets liksom propositionens bestämmelse om rätt för
arrendatorn till fiske för husbehofvet, uppgifver däremot alldeles utan angifvet
skäl förenämnda grundsats. Fiskerätten är begränsad till det lilla

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

vattenområde, som tilläfventyrs kan gå upp till de utarrenderade ägorna.
Men man måste väl tillse att, såsom meningen är, arrendatorn erhåller
rätt till husbehofsfiske i det till hemmanet hörande fiskevattnet. Tillika
omgärdar förslaget här trävaruindustriens eventuella nit för fiskodlingen
med större rättsskydd, än som förunnas andra mera nitiska fiskodlare.
Detta är väl knappast af förhållandena påkalladt, utan synes äfven i detta
fall saken få bero på föreskrift af befallningshafvande.

I detta sammanhang må erinras, att stort förfång på flera sätt
onödigtvis eller genom egenmäktiga åtgärder mångenstädes tillskyndas
jordbruket genom flottning. Och i arrendekontrakten föreskrifves ofta,
att arrendatorn ej äger påfordra någon ersättning härför. I dylika fall
står arrendatorn fullkomligt rättslös. En arrendator borde ej få genom
kontrakt afhändas i flottningsförfattningarna föreskrifven rätt till ersättning
för skada i följd af flottning.»

Herr Lindhagens framställning i denna del afser tre särskilda frågor.
Hvad då först angår förslaget att medgifva arrendatorn att utom den
arrenderade fastigheten å annan del af jordägarens fastighet till husbehof
begagna fisket, har utskottet icke kunnat biträda detsamma. I allmänhet
skulle väl en dylik rätt icke vålla jordägaren större olägenhet, men fall
kunna dock förekomma, t. ex. ett dyrbart laxfiske, som för jordägaren
skulle blifva onyttigt genom en sådan rätt för arrendatorn. För öfrigt
synes ju icke anledning föreligga att låta arrendator^ rätt sträcka sig
utom den arrenderade fastigheten annat än där så är alldeles nödvändigt.

Herr Lindhagens yrkande afser vidare, att arrendatorn ej må under
några förhållanden förbjudas att för husbehof nyttja det fiske, som hör
till den arrenderade jorden. Här har nämligen propositionen bestämt, att
visst fiskevatten, där särskilda åtgärder af jordägaren vidtagits till fiskets
förbättrande, må kunna undantagas från arrendatorns husbehofsfiske. En
sådan rätt för jordägaren synes utskottet fullt billig och utskottet har
därför icke kunnat biträda herr Lindhagens yrkande i denna del.

Slutligen afser herr Lindhagens förslag beträffande denna §, att
arrendatorn ej må afhändas rätt till laga ersättning för skada, som må
uppkomma genom flottning. I den mån den arrenderade jorden af flottningen
lider skada och arrendatorn därigenom tillskyndas förlust, torde
han enligt gällande stadgande!! äga att uppbära den ersättning, som i
sådant fall må honom tillkomma. Att härutöfver genom särskild föreskrift
i denna lag tillförsäkra arrendatorn att under alla förhållanden,
äfven emot förbehåll i kontraktet, uppbära dylik ersättning, därtill torde

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

icke föreligga tillräcklig anledning. Utskottet kan därför icke heller tillstyrka
herr Lindhagens yrkande i denna del.

24 §.

ökas den arrendatorn åliggande skatt eller tunga därigenom, att
fastighetens taxeringsvärde under arrendetiden höjes, är jordägaren enligt
denna § arrendatorn ansvarig för den: sålunda uppkomna ökningen. I
allmänhet torde väl detta stadgande icke vara annat än billigt, då den ökning,
fastighetens taxeringsvärde under arrendetiden kan erhålla, i de
norrländska bygderna oftast torde bero på skogens ökade värde. Det kan
emellertid ock tänkas, att ifrågavarande höjning har sin grund i nybyggnader
eller nyodlingar eller annan jordförbättring, verkställda af
arrendatorn, och i den mån för fastigheten utgående skatt eller tunga
därigenom höjes, borde gifvetvis under arrendetiden arrendatorn bära
denna höjning. Då emellertid, så som fastighetstaxeringen enligt f. n.
gällande bestämmelser är ordnad, det icke låter sig göra att särskildt uppskatta
skogen och särskildt inägorna eller den odlade marken, torde det
icke vara möjligt att uti ifrågavarande afseende fullt nöjaktigt ordna förhållandena.
Önskligt vore dock, om vid blifvande reform af taxeringsväsendet
bestämmelser i sådant syfte skulle kunna åvägabringas.

25 §.

Beträffande denna § har herr Fahlén i sin motion uttalat den mening,
att bestämmelserna rörande arrenderättens förverkande borde bringas
i öfverensstämmelse med den allmänna arrendelagen, då något skäl till
afvikelse härutinnan enligt hans mening knappast torde kunna anföras,
och har herr Fahlén förty yrkat, att §:n måtte erhålla samma lydelse som
36 § i allmänna arrendelagen.

Detta herr Fahléns yrkande har utskottet ansett sig kunna i hufvudsak
biträda. I hvad propositionen i punkt 8 afviker från allmänna arrendelagens
motsvarande bestämmelse i 36 § 9 punkten har dock utskottet
ansett sig böra bibehålla propositionen oförändrad. Såsom anledning till
arrenderättens förverkande upptager propositionen här det fall, att arrendatorn
å fastigheten för eller tillåter andra föra ett lastbart eller lösaktigt

Eib., till Riksd. Prot. 1907. 7 Sami. 55 Höft. 5

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

lefverne, så att egendomen däraf varder beryktad, under det den allmänna
arrendelagen här har en bestämmelse af innehåll, att arrenderätten är förverkad,
om arrendator^ oaktadt aftalet innefattar förbud att å fastigheten
inhysa främmande person, där inhyser sådan och underlåter att på tillsägelse
aflägsna honom. Skäl synas dock förefinnas att här gifva företräde
åt propositionen. Det är nämligen sannolikt, att personer ofta kunna på
grund af tillfälligt arbete för någon kortare tid behöfva uppehålla sig inom
ifrågavarande i allmänhet glest bebyggda orter och att för dessa personer
kunde möta svårighet att skaffa sig nödig bostad, om en del arrendegårdar
vore stängda, därför att arrendatorerna vore i arrendeaftalet underkastade
förbud att hos sig inhysa andra. Detta skäl förefinnes icke inom andra
delar af landet än de norra. På denna grund synes ock olikheten mellan

de båda lagarna i detta fall vara på sin plats.

De ändringar, utskottet alltså i §:n vill tillstyrka, bestå däri, att i
punkt 1 ordet »varor» utbytes mot »naturalster», i öfverensstämmelse f. ö.
med hvad som skett i 5 §; att i hufvudsaklig öfverensstämmelse med
den allmänna arrendelagen såsom en punkt 3 inskjutes: »om han nyttjar
fastigheten till annat ändamål än vid upplåtelsen förutsattes eller, där aftalet
innefattar bestämmelse angående fastighetens häfd, afviker från hvad
sålunda bestämts och icke på tillsägelse vidtager rättelse»; att följande
punkter erhålla genom denna inskjutning betingade höjda nummer; att i
propositionens punkt 6 orden »brännvin eller andra spritdrycker eller maltdrycken
likasom i den allmänna arrendelagen utbytas mot orden »brännvin,

vin eller Öl»; och att såsom en punkt 10 tillägges: »om han, där aftalet

eljest innehåller bestämmelse, hvars iakttagande måste anses vara för jordägaren
af synnerlig vikt, åsidosätter sådan bestämmelse».

26 §.

I denna § har utskottet med anledning af ändringar i 25 § företagit
ändringar.

31 §.

Beträffande lagens tillämpning på aftal, ingångna före dess ikraftträdande,
har herr Lindhagen i sin motion anfört: »På orter, där arrendatorerna
ej hafva några kontrakt eller kontrakten gälla för kort tid, skulle arrendatorerna,
om allt i öfrigt går väl, tämligen snart få komma i åtnjutande af lagens
fördelar. I trakter åter, där arrendatorerna ha kontrakt på längre tid,

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

blefve så icke förhållandet, om den formellt juridiska uppfattningen finge
råda. Detta skulle dock strida mot grundsatserna i hela den af kommittén
föreslagna lagstiftningen. Denna bygger nämligen på den uppfattningen,
att ifrågavarande jordägare, som köpt hemmanen endast för skogens
skull, ur social synpunkt ej ha därmed förvärfvat någon rätt att nedlägga
jordbruket och hålla dem, som skola lefva däraf, nere i fattigdom
och beroende. En dylik rätt kan sålunda icke heller förvärfvas för en afsevärd
tid framåt genom att jordägaren före arrendelagens tillkomst medelst
kontrakt bundit arrendatorerna vid arrendet under en sådan tid. Det
är ju också för den nu lefvande generationen af arrendatorer lagen är
afsedd, då man hoppas, att arrendena sedan skola vara försvunna.

Kommittén föreslog därför, att lagens bestämmelser om befogenhet
för arrendator att efter fem år uppsäga kontraktet, om rätt för honom
att nyodla och få ersättning vid afträdet för nyodling och jordförbättringar
samt om de fall, i hvilka arrende är förverkadt, skulle äga tillämpning
äfven på äldre för bestämd tid ingångna aftal. Majoriteten (fyra ledamöter)
begränsade dock denna tillämpning endast till aftal, som upprättats
efter den 1 januari 1904. Tre ledamöter hemställde, att förenämnda
bestämmelser skulle gälla för alla på bestämd tid afslutade arrenden, som
upprättats före det lagen träder i kraft. Och fyra ledamöter motsatte sig,
att lagen erhölle någon som helst återverkan på äldre arrenden, hvilket de
funne stridande mot gällande rättsgrundsatser.

I det till högsta domstolen remitterade förslaget har kommitténs
uppfattning utan vidare affärdats ''såsom innebärande en retroaktiv tillämpning
af lagen’. Något försök synes sålunda ej ens vara gjordt att
sätta sig in i den tanke, som uppburit förslaget, eller att taga hänsyn
till de undantagsförhållanden, som det gäller att här reglera. Propositionen
har upptagit det remitterade förslagets bestämmelse, hvilken af ofvan
anförda skäl dock ej synes böra godkännas.»

På grund af det sålunda anförda har herr Lindhagen yrkat, att lagen
i angifna afseenden erhåller retroaktiv verkan på äldre för bestämd tid
ingångna kontrakt. fåSÉ

• Utskottet har icke kunnat biträda detta yrkande. Lika litet som
Kungl. Maj:t har utskottet ansett det vara med vår rätt öfverensstämmande
att gifva en lagstiftning på den allmänna privaträttens område retroaktiv
verkan.

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

På grund af hvad sålunda bär ofvan anförts, hemställer utskottet,

l:o) att Riksdagen, under förklarande att Kungl.
Maj:ts ifrågavarande proposition icke kunnat i oförändradt
skick antagas, ville — med afslag å herr Lindhagens
motion n:o 242 och herr Erikssons i Rödsta motion n:o
259 — i anledning af propositionen och herr Fahléns
motion n:o 60, herr Enhörnings motion n:o 61 samt
herr D. Perssons i Tällberg motion n:o 213, för sin del
antaga följande förslag till

LAG

innefattande särskilda bestämmelser om arrende af viss jord å landet inom

Norrland och Dalarne.

Kungl. Maj:ts förslag:

Härigenom förordnas, att med
afseende å arrende af jord å landet
inom Nedan-Siljans, Ofvan-Siljans
och Väster-Dals fögderier samt Envikens
och Svärdsjö socknar i Kopparbergs
län, inom Ofvanåkers, Voxna,
Los, Färila, Ramsjö och Hassela socknar
samt Hamra kapellag i Gäfleborgs
län och inom Västernorrlands,
Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län följande bestämmelser
skola lända till efterrättelse, där
arrendet omfattar inrösningsjord till
en vidd af minst två hektar och
jorden vid arrendeaftalets ingående
äges af bolag eller förening för
ekonomisk verksamhet eller af enskild
person, hvilken icke är mantalsskrifven
å fastigheten:

Utskottets förslag:

Härigenom förordnas, att med
afseende å arrende af jord å landet
inom Nedan-Siljans, Ofvan-Siljans
och Väster-Dals fögderier samt Envikens
och Svärdsjö socknar i Kopparbergs
län, inom Ofvanåkers, Voxna,
Los, Färila, Ramsjö och Hassela
socknar samt Hamra kapellag i Gäfleborgs
län och inom Västernorrlands,
Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län följande bestämmelser
skola lända till efterrättelse, där
arrendet omfattar inrösningsjord till
en vidd af minst fyra hektar och
jorden vid arrendeaftalets ingående
äges af bolag eller förening för ekonomisk
verksamhet eller af enskild
person, hvilken icke är mantalsskrifven
å fastigheten eller å fastighet,
som är i sambruk med densamma:

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

Kungl. Maj:ts förslag:

Utskottets förslag:

1 §•

Arrendeaftal skall upprättas skriftligen, och varde i afhandlingen upptagna
samtliga villkor, som betingas. Ändring eller tillägg, som ej affattats
skriftligen, vare utan verkan.

Brukar någon mot lega jord, som i denna lag afses, och har skriftlig
afhandling därom ej upprättats, vare jordägaren pliktig att, där brukaren
sådant äskar, genom skriftlig handling bekräfta den brukaren
sålunda tillkommande arrenderätt. Vill jordägaren ej utgifva sådan handling,
må domstol på yrkande af brukaren stadfästa arrenderätten sådan
densamma, enligt hvad om aftalet kan utredas och med denna lag öfverensstämmer,
finnes böra lagligen bestämmas. Sådant beslut af domstol
medför samma verkan som skriftligt, af vittnen styrkt arrendekontrakt,
dock att, där inteckning sökes på grund af beslutet, ansökningen ej må
bifallas, innan beslutet vunnit laga kraft.

2 §•

Upplåtelse på arrende skall ske
för viss tid, ej understigande tjugu
år, eller ock för arrendatorns lifstid
; dock att aftal för viss tid, hvilket
varit gällande tjugu år, må förlängas
jämväl för kortare tid. Är icke
arrendetiden så bestämd, som nu
sagts, skall aftalet anses ingånget
för en tid af tjugu år.

3 §.

Den, som till annan upplåter
jord på arrende, må ej i vidare
mån än som öfverensstämmer med
hvad här nedan stadgas förbehålla
sig eller annan ägare af fastigheten
rätt att frånträda aftalet före arrendetidens
slut.

2 §•

Upplåtelse på arrende skall ske
för viss tid, ej understigande tio år,
eller ock för arrendatorns lifstid;
dock att aftal för viss tid, hvilket
varit gällande tio år, må förlängas
jämväl för kortare tid. Är icke
arrendetiden så bestämd, som nu
sagts, skall aftalet anses ingånget
för en tid af tio år.

3 §•

Den, som till annan upplåter jord
på arrende, må ej i vidare mån än
som öfverensstämmer med hvad här
nedan stadgas förbehålla sig eller
annan ägare af fastigheten rätt att
frånträda aftalet före arrendetidens
slut.

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

Arrendatorn äge rätt att, sedan
fem arrendeår tilländagått, afträda
arrendet å tid, hvartill det blifvit af
honom i laga ordning uppsagdt. Har
arrendatorn i aftalet förbehållit sig
rätt att tidigare uppsäga arrendet,
vare det gällande.

4 §•

Har vid arrende gällande för viss
tid arrendatorn fortfarit med brukningen
efter arrendetidens utgång,
och har ej inom sex månader därefter
jordägaren anmanat honom att
afflytta, skall aftalet anses förlängdt
på tjugu år.

5 §•

Lega kan utsättas i penningar,
varor eller arbete och skall vara till
beloppet bestämd.

Utgöres arbete, som nu sagts,
af jordbruksdagsverken, skall lända
till efterrättelse hvad i 2 kap. 7 §
första stycket lagen om nyttjanderätt
till fast egendom stadgas; och
må ej heller annat arbete till tiden
så utkräfvas, att arrendatorn hindras
att ordentligt sköta sitt jordbruk.

Ej må i aftalet intagas förbehåll
om skyldighet för arrendatorn att
utöfver fastställdt antal dagsverken
eller annorlunda bestämdt arbete på
tillsägelse betjäna jordägaren eller
annan med någon tjänstbarhet.

Har arrendatorn i aftalet förbehållit
sig rätt att före arrendetidens
utgång uppsäga arrendet, vare
det gällande.

4 §•

Har vid arrende gällande för
viss tid arrendatorn fortfarit med
brukningen efter arrendetidens utgång,
och har ej inom sex månader
därefter jordägaren anmanat honom
att afflytta, skall aftalet anses förlängdt
på tio år.

5 §•

Lega kan utsättas i penningar,
naturalster eller arbete och skall
vara till beloppet bestämd.

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

Inträffar i orten allmän svårare
missväxt, njute arrendatorn, där legan
är utsatt i penningar eller varor,
skälig nedsättning i densamma.

6 §•

Utan jordägarens medgifvande
må ej arrendatorn åt annan till
brukande upplåta fastigheten eller
del däraf.

År arrendeaftal slutet för viss
tid öfverstigande tjugu år, och vill
arrendatorn i sitt ställe sätta annan,
med hvilken jordägaren skäligen kan
nöjas, vare det honom öppet, där ej
jordägaren inom en månad efter
gjord anmälan förklarat sig vilja
återtaga fastigheten mot skyldighet
att gälda arrendatorn skälig lösen.
Kan ej öfverenskommelse träffas om
hvad i lösen bör utgå, varde beloppet
bestämdt vid afträdessyn, som
nedan sägs.

Inträffar i orten allmän svårare
missväxt, njute arrendatorn, där legan
är utsatt i penningar eller naturalster,
skälig nedsättning i densamma.

6 §•

Utan jordägarens medgifvande
må ej arrendatorn åt annan till brukande
upplåta fastigheten eller del
däraf.

År arrendeaftal slutet för viss
tid ej öfverstigande tjugu år, må
arrendatorn jämväl på sätt och under
villkor nu är sagdt sätta annan
i sitt ställe, sedan fem arrendeår
tilländagått.

7 §•

Dör arrendatorn före arrendetidens utgång, skall, där ej för sådant
fall arrendeaftalet innefattar annat förbehåll, aftalet fortfarande vara gällande,
men delägarne i boet äge i ty fall, ändå att aftalet icke är slutet

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

för viss tid öfverstigande tjugu år, enahanda rätt, som vid arrende för
sådan tid enligt 6 § andra stycket tillkommer arrendator; dock åligge
dem, där de vilja göra bruk af denna rätt, att inom sex månader efter
dödsfallet hembjuda jordägaren att återtaga fastigheten.

Vid lifstidsarrende skall arrendator^ hustru, där äktenskapet var
ingånget innan aftalet slöts, efter mannens död så länge hon förblifver
änka njuta arrendet till godo, med mindre annorledes var aftaladt; går
hon i nytt gifte, må jordägaren uppsäga aftalet.

8 §•

Jordägaren åligge att vid tillträdet tillhandahålla arrendatorn för
jordbrukets bedrifvande nödiga byggnader samt att, där under arrendetiden
nödigt hus tarfvar ombyggnad, sådan verkställa, så ock att ombesörja
de för nödig byggnads bibehållande i brukbart skick erforderliga
större reparationer; för skada, som arrendatorn vållat, svare dock denne.

Brister jordägaren i hvad sålunda åligger honom, äge arrendatorn
fordra att vid syn, som i denna lag sägs, förelägges jordägaren viss tid,
inom hvilken han skall hafva fullgjort arbetet, äfvensom beräknas den
kostnad, arbetet anses betinga. Utför jordägaren icke arbetet inom föreskrifven
tid, äge arrendatorn utföra det i jordägarens ställe och, sedan
det blifvit godkändt vid ny syn, undfå godtgörelse med det vid den
första synen fastställda belopp; vill arrendatorn hellre uppsäga aftalet,
vare det honom öppet, där ej bristen är af allenast ringa betydenhet.
För den tid fastigheten är i bristfälligt skick njute arrendatorn skälig
nedsättning i arrendeafgiften; äge ock rätt till skadestånd.

Vid tillträdet skall jordägaren jämväl hafva utfört alla erforderliga
mindre reparationer å nödiga byggnader äfvensom öfverlämna fastighetens
trädgård, åker och äng, beteshagar, hägnader, diken, vägar, broar,
brunnar, vattenledningar och andra inrättningar i ett efter ortens sed
behörigt skick. Eftersätter jordägaren hvad sålunda är föreskrifvet, må
arrendatorn bättra hvad som brister samt därför njuta ersättning, efter
ty i 13 § stadgas.

Med mindre reparation å byggnad förstås i denna lag afhjälpande
af smärre brister å golf, vägg- och takbeklädnad, fönster, dörrar, trappor,
eldstäder, murar och fast inredning äfvensom andra åtgärder, hvilka äro
att anse såsom tillfällig lagning.

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

9 §.

Arrendator!! åligger att väl häfda
jorden, afhjälpa sådana under arrendetiden
å de nödiga byggnaderna uppkomna
brister, som endast föranleda
mindre reparationer, samt vårda och
underhålla de i 8 § tredje stycket
omförmälda ägor och inrättningar,
så att icke något under arrendetiden
försämras; äge dock till botande af
brandskada, som utan arrendatorns
vållande timat å byggnad, af jordägaren
undfå brandskadeersättning,
som denne uppburit. Eftersätter
arrendatorn hvad sålunda åligger
honom, ersätte han jordägaren efter
ty i 13 § stadgas.

9 §•

Arrendatorn åligger att väl häfda
jorden, afhjälpa sådana under arrendetiden
å de nödiga byggnaderna uppkomna
brister, som endast föranleda
mindre reparationer, samt vårda och
underhålla de i 8 § tredje stycket
omförmälda ägor och inrättningar,
så att icke något under arrendetiden
försämras; äge dock till botande af
brandskada, sona utan arrendatorns
vållande timat å byggnad, af jordägaren
undfå skälig godtgörelse för
kostnaden. Eftersätter arrendatorn
hvad sålunda åligger honom, ersätte
han jordägaren efter ty i 13 §
stadgas.

10 §.

Finnes å fastigheten byggnad, som enligt hvad vid tillträdessynen
bestämts icke är att hänföra till de för jordbrukets bedrifvande nödiga
hus, skall den anses undantagen från arrendet, där ej i aftalet annorlunda
stadgas. Ingår byggnaden i arrendet, galle, såframt ej annorledes är
aftaladt, angående nybyggnads- och underhållsskyldighet hvad angående
nödig byggnad är stadgadt.

Har i arrendeaftalet jordägaren utfäst att å fastigheten uppföra
byggnad eller att eljest försätta fastigheten i visst skick, men brister han
i hvad han sålunda åtagit sig, vare lag som i 8 § andra stycket sägs.

11 §•

Har arrendatorn genom nyodling eller annan jordförbättring än
sådan, som afser bättrande af brister efter ty i 8 § tredje stycket sägs,
på ett varaktigt sätt förökat fastighetens värde, njute han ersättning
Bill. till Riksd. Prof. 1007. 7 Samt. 55 Höft. 6

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

därför af jordägaren, när fastigheten afträdes; dock att ersättning för
nyodling ej utgår, med mindre jordägaren lämnat skriftligt samtycke
till nyodlingen eller arrendator!], före dess företagande hos jordägaren
anmält sin afsikt att odla samt därvid angifvit platsen och de ungefärliga
gränserna för det tillämnade odlingsområdet äfvensom genom intyg
af behörig person styrkt, att området lämpar sig för odling. Behörig
att utfärda intyg, som nu sagts, är i statens eller hushållningssällskaps
tjänst anställd landtbruksingeniör, agronom eller jordbrukskonsulent,
så ock annan, som Konungens befallningshafvande tillerkänt behörighet
därtill.

Ersättning, som nu sagts, skall beräknas efter det ökade värde,
fastigheten till följd af nyodlingen eller jordförbättringen kan anses äga,
då den af arrendator!! afträdes; dock må ersättningen ej öfverstiga den
för arbetets utförande nödiga kostnad.

Har arrendator! i aftalet tillförsäkrats rätt till ersättning för förbättring
i vidare mån än nu är sagdt, vare det gällande.

12 §.

Till efterrättelse mellan jordägaren och arrendatorn skall å fastigheten
förrättas tillträdessyn. Sådan syn må ej hållas tidigare än sex
månader före tillträdesdagen eller senare än sex månader efter samma dag.

Vid tillträdessyn skall undersökas allt hvad till fastigheten hör; och
tillhör det synemännen särskildt:

1. att bestämma, hvilka å fastigheten befintliga hus äro nödiga för
jordbrukets bedrifvande; att insyna dessa så ock annan bj-ggnad, som på
grund af bestämmelse i aftalet må ingå i arrendet; att afgöra, huruvida
nybyggnad eller större reparation erfordras för att fastigheten skall vara
behörigen bebyggd; samt att, där sådant arbete finnes erforderligt, uppgöra
plan därför med kostnadsberäkning och förelägga jordägaren viss tid
för arbetets utförande;

2. att efterse, hvilka mindre reparationer må erfordras å de i
arrendet ingående byggnaderna samt i hvad mån de i 8 § tredje stycket
omförmälda ägor och inrättningar icke äro i sådant skick, som där
sägs; så ock att i penningar uppskatta fastighetens sålunda befunna tillträdesbrist.

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

Kungl. Maj ds förslag: Utskottets förslag:

13 §.

Vid arrendets upphörande skall å fastigheten hållas afträdessyn
tidigast sex månader före aftrådesdagen och senast sex månader efter
nämnda dag.

Vid afträdessyn skall undersökas allt hvad till fastigheten hör; och
tillhör det synemännen särskildt:

1. att efter enahanda grunder, som tinnas stadgade beträffande
fastighetens tillträdesbrist, bestämma och i penningar uppskatta dess
afträdesbrist, samt att, där afträdesbristen är större än tillträdesbristen,
ålägga arrendatorn att godtgöra jordägaren skillnaden, men i motsatt fall
förplikta jordägaren att ersätta arrendatorn.

2. att, där arrendatorn är berättigad till lösen vid jordägarens
återtagande af fastigheten före arrendetidens slut eller till ersättning efter
ty i 11 § sägs, bestämma beloppet af hvad sålunda tillkommer honom så
ock att i fall, hvarom i 19 och 20 §§ förmäles, verkställa erforderlig uppskattning.

14 §.

Under arrendetiden må hållas särskild syn för ändamål, som i 8 §
andra stycket omförmäles, så ock där part äskar afgörande, huruvida jordägaren
behörigen utfört byggnadsarbete eller reparation, som enligt
åtagande eller meddeladt föreläggande ålegat honom.

15 §.

Syn, som i denna lag afses, skall
förrättas af tre med ortens förhållanden
förtrogna och i jordbruk erfarna
män, af hvilka jordägaren och arrendatorn
välja hvar sin och de sålunda
utsedde tillkalla tredje synemännen.
Tredskas part att utse synemän, eller
kunna de utsedde ej förena sig om
valet af tredje synemännen, äge
Konungens befallningshafvande eller
domaren eller utmätningsmannen i

15 §.

Syn, som i denna lag afses, skall
förrättas af tre därtill utsedde män,
af hvilka jordägaren och arrendatorn
välja hvar sin af nämnden eller bland
ledamöterna i ägodelningsrätten eller
de för landtmäteriförrättningar utsedde
gode män i det tingslag, där
fastigheten ligger, eller ock bland
dem, som förut innehaft sådan befattning
och äro därtill valbare, och
de sålunda utsedde tillkalla tredje

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

Kungl. Maj:ts förslag:

orten att på ansökning af den, som
påkallat syn, förordna om valet.

Den, hvilken såsom synemän deltagit
i syn, därvid föreläggande meddelats
om utförande af byggnadseller
reparationsarbete, skall anses
vald till synemän jämväl vid sådan
särskild syn, som skall äga rum för
att utröna, hur arbetet utförts.

Mot synemän galle de jäf, som
enligt hvad särskildt är stadgadt
gälla mot skiljeman.

Utskottets förslag:

synemannen. Tredskas part att utse
synemän, eller kunna de utsedde ej
förena sig om valet af tredje synemannen,
äge Konungens befallningshafvande
eller domaren eller utmätningsmannen
i orten att på ansökning
af den, som påkallat syn, förordna
om valet.

Mot synemän galle de jäf, som
enligt hvad särskildt är stadgadt
gälla mot skiljeman.

16 §.

När syn skall hållas, utsätte tredje synemannen dag för förrättningen
å tid, då marken därför är tjänlig, och underrätte öfriga synemännen
äfvensom jordägaren och arrendatorn om dagen. Uteblifver någondera
parten, må synen icke hållas, där icke den uteblifne bevisligen underrättats
om tiden för förrättningen.

Menar part, att synemän är jäfvig, anmäle det vid synen, och gifve
synemännen däröfver beslut. Ej må af part, som varit vid synen tillstädes,
fråga om jäf senare väckas, där ej jäfvet blifvit veterligt först
efter synen.

Där ersättningsbelopp skall af endera parten gäldas, varde beloppet
af synemännen utdömdt.

Yppas hos synemännen olika meningar, galle den, hvarom två förena
sig, eller, om de alla äro af olika mening, tredje synemannens.

Öfver allt hvad vid synen förekommit skall upprättas skriftlig handling,
som af synemännen undertecknas. Saknas synemans underskrift,
föranleder detta icke synehandlingens ogiltighet, där den undertecknats

Lagutskottets Utlåtande JV:o 60.

Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

af två synemän och dessa å handlingen intygat, att den, hvilkens underskrift
saknas, deltagit i synen.

17 §.

Kostnaden för tillträdessyn och för afträdessyn skola jordägaren och
arrendatorn gemensamt vidkännas. Kostnaden för särskild syn skall gäldas
enligt de i 21 kap. 3 § rättegångsbalken för kostnad i rättegång stadgade
grunder.

Där ej annorlunda aftalats, må ej part förpliktas att till synemän
gälda högre ersättning än som enligt resereglemente tillkommer nämndeman.

18 §.

År jordägaren eller arrendatorn
missnöjd med syn, som i denna lag
sägs, äge efter stämning klandra densamma
vid domstol; instäinme dock
sin talan inom nittio dagar från det
synehandlingen delgafs honom, eller
vare synen gällande. Om hvad missnöjd
part sålunda har att iakttaga,
skall i synehandlingen lämnas tydlig
hänvisning.

Har vid syn, hvarom i denna
lag sägs, part förpliktats att gälda
visst belopp, gånge, sedan synen
vunnit laga kraft, beslutet i verkställighet
lika med domstols laga
kraft ägande dom.

18 §.

År jordägaren eller arrendatorn
missnöjd med syn, som hållits på
sätt och inom ticl i denna lag sägs,
äge efter stämning klandra densamma
vid domstol; instämme dock
sin talan inom nittio dagar från det
synehandlingen delgafs honom, eller
vare synen gällande. Om hvad missnöjd
part sålunda har att iakttaga,
skall i synehandlingen lämnas tydlig
hänvisning.

Har vid syn, hvarom i denna
lag sägs, part förpliktats att gälda
visst belopp, gånge, sedan synen
vunnit laga kraft, beslutet i verkställighet
lika med domstols laga
kraft ägande dom.

19 §.

Har arrendatorn på egen bekostnad å fastigheten uppfört byggnad,
eller har han utöfver hvad honom ålegat verkställt plantering af fruktträd,
bärbuskar eller prydnadsträd eller eljest å fastigheten nedlagt kostnad,
hembjude det jordägaren till inlösen, när han frånträder arrendet.

Lagutskottets Utlåtande N:o SO.

Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

Vill jordägaren lösa men kan ej öfverenskommelse träffas om hvad i lösen
bör utgå, skall frågan därom afgöras, där så ske kan, vid afträdessynen,
men eljest af skiljemän i den ordning, som i 2 kap. 8 § af lagen om
nyttjanderätt till fast egendom för däri afsedt fall stadgas. Vill ej jordägaren
lösa, eller har han ej inom en månad efter det hembud gjordes
förklarat sig därtill villig, äge arrendatorn bortföra hvad han påkostat;
återställe dock jord eller byggnad i det skick, hvari han mottog den.

År ej hvad arrendatorn sålunda äger från fastigheten skilja därifrån
bortfördt inom tre månader från det arrendet upphörde, tillfälle det
jordägaren utan lösen.

Åro till byggnad eller annan anläggning ämnen hämtade från fastigheten,
må byggnaden eller anläggningen ej borttagas, innan värdet af hvad
från fastigheten tagits blifvit jordägaren godtgjordt; skolande ersättningen,
där ej öfverenskommelse kan träffas, fastställas i den ordning nyss är sagdt.

20 §.

Utan jordägarens samtycke äge arrendatorn ej bortföra gödsel från
fastigheten, ej heller, innan arrendet upphör, därifrån föra stråfoder; har
arrendatorn, när han skall afflytta, stråfoder kvar, vare han, där ej annorlunda
aftalats, pliktig att till pris motsvarande hälften af det i orten för
dylikt foder gångbara öfverlåta det till jordägaren. Kan ej öfverenskommelse
träffas om den ersättning, hvilken sålunda bör utgå, skall denna
bestämmas i den ordning, som 19 § för däri afsedda fall stadgar.

21 §.

Arrendatorn vare oförhindrad att
å den arrenderade jorden verkställa
nyodling, dock ej utan jordägarens
medgifvande å mark, därå tinnes
ståndskog. Utan jordägarens tillstånd
må arrendatorn ej å fastighetens
ägor svedja eller verkställa
bränning af jord.

21 §.

Arrendatorn vare oförhindrad att
å den arrenderade jorden verkställa
nyodling, dock ej utan jordägarens
medgifvande å mark, därå finnes
ståndskog eller växtligt ungskogsbeståncl.
Utan jordägarens tillstånd
må arrendatorn ej å fastighetens
ägor svedja eller verkställa bränning
af jord.

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

Kungl. Maj:ts förslag:

Arrendator!! vare berättigad att
på lämpligt ställe å den arrenderade
jorden eller, om denna utgör allenast
visst område af en jordägaren tillhörig
fastighet, å annan mark, som
hör till fastigheten, efter anvisning
taga erforderligt virke till vedbrand
och till de arrendatorn åliggande
reparationer äfvensom till hägnader,
hässjor och täckdikning samt redskap.
Har genom jordägarens åtgöranden
skogstillgången å fastigheten
under arrendetiden så medtagits,
att arrendatorn ej däraf kan
erhålla sitt fulla virkesbehof, vare
jordägaren pliktig att på annat för
arrendatorn lägligt sätt tillhandahålla
denne det felande.

Utöfver hvad ofvan är stadgadt,
må arrendatorn ej i annan mån
än arrendeaftalet bestämmer nyttja
fastighetens skog; äge ej heller afhända
fastigheten torf eller annat,
som icke är att hänföra till dess
årliga afkastning.

22 §.

Finnes ej å den arrenderade jorden
erforderligt bete för de hästar
och nötkreatur samt får, som kunna
vinterfödas därå, och utgör denna
jord allenast visst område af en jordägaren
tillhörig fastighet, vare arrendatorn
berättigad till nödigt bete
jämväl å öfrig skog eller utmark,
som hör till fastigheten; dock att
därvid må af jordägaren undantagas

Utskottets förslag:

Arrendatorn vare berättigad att
på lämpligt ställe å den arrenderade
jorden eller, om denna utgör allenast
visst område af en jordägaren tillhörig
fastighet, å annan mark, som
hör till fastigheten, efter anvisning
taga erforderligt virke till vedbrand
och till de arrendatorn åliggande
reparationer äfvensom till nödiga
hägnader, hässjor och täckdikning
samt nödiga redskap. Har genom
jordägarens åtgöranden skogstillgången
å fastigheten under arrendetiden
så medtagits, att arrendatorn ej däraf
kan erhålla sitt fulla virkesbehof,
vare jordägaren pliktig att på annat
för arrendatorn lägligt sätt tillhandahålla
denne det felande.

Utöfver hvad ofvan är stadgadt,
må arrendatorn ej i annan mån
än arrendeaftalet bestämmer nyttja
fastighetens skog; äge ej heller afhända
fastigheten torf eller annat,
som icke är att hänföra till dess
årliga afkastning.

22 §.

Finnes ej å den arrenderade jorden
erforderligt bete för de hästar
och nötkreatur, som kunna vinterfödas
därå, och utgör denna jord
allenast visst onrnåde af en jordägaren
tillhörig fastighet, vare arrendatorn
berättigad till nödigt bete
jämväl å öfrig skog eller utmark,
som hör till fastigheten; dock att
därvid må af jordägaren undantagas

48 Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

mark, hvarå i skogsvårdssyfte vid- mark, hvarå i skogsvårdssyfte vidtagits
anordningar, som af betes- tagits anordningar, som af betesrätten
skulle lida märkligt intrång. rätten skulle lida märkligt intrång.

23 §.

Angående arrendatorns rätt till jakt och fiske å fastigheten är särskilt
stadgadt. Ej må arrendatorn förbjudas att för husbehof nyttja det
fiske, som hör till den arrenderade jorden, i vidare mån än såvidt angår
visst fiskevatten, där särskilda åtgärder af jordägaren vidtagits till fiskets
förbättrande.

24 §.

Arrendator må ej förpliktas att ansvara för annan för fastigheten
utgående skatt eller allmän tunga än som, enligt föreskrift i därom utfärdad
lag eller författning, åligger brukare så ock för vägunderhållet in
natura. Ökas den arrendatorn åliggande skatt eller tunga därigenom, att
fastighetens taxeringsvärde under arrendetiden höjes, vare jordägaren arrendatorn
ansvarig för den sålunda uppkomna ökningen.

25 §.

Arrenderätten vare förverkad och
jordägaren förty berättigad att uppsäga
aftalet:

1. om arrendatorn dröjer med
erläggande af arrende, som utgår i
penningar eller varor, utöfver en
månad efter förfallodagen eller, där
nedsättning af arrendet enligt 5 §
blifvit före förfallodagen påyrkad,
efter det arrendets belopp blifvit
slutligen bestämdt, eller om han
undandrager sig att utgöra honom
enligt aftalet åliggande arbete eller
annan tjänstbarhet eller vid arbetets
utförande visar tredska;

25 §.

Arrenderätten vare förverkad och
jordägaren förty berättigad att uppsäga
aftalet:

1. om arrendatorn dröjer med
erläggande af arrende, som utgår i
penningar eller naturalster, utöfver
en månad efter förfallodagen eller,
där nedsättning af arrendet enligt
5 § blifvit före förfallodagen påyrkad,
efter det arrendets belopp
blifvit slutligen bestämdt, eller om
han undandrager sig att utgöra honom
enligt aftalet åliggande arbete
eller annan tjänstbarhet eller vid
arbetets utförande visar tredska;

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

Kungl. Maj ds förslag:

Utskottets förslag:

2. om han gör sig skyldig till
vanvård af fastigheten eller om han,
där jordägaren, efter ty i 2 kap.
24 § i lagen om nyttjanderätt till
fast egendom sägs, lämnat honom
kreatur eller redskap till fastighetens
bruk, eftersätter hvad enligt sagda §
åligger arrendator och icke på tillsägelse
vidtager rättelse;

2. om han gör sig skyldig till
vanvård af fastigheten eller om han,
där jordägaren, efter ty i 2 kap.
24 § i lagen om nyttjanderätt till
fast egendom sägs, lämnat honom
kreatur eller redskap till fastighetens
bruk, eftersätter hvad enligt
sagda § åligger arrendator och icke
på tillsägelse vidtager rättelse;

3. om lian nyttjar fastigheten till
annat ändamål än vid upplåtelsen
förutsattes eller, där aftalet innefattar
bestämmelse angående fastighetens
häfd, af viker från hvad sålunda bestämts
och icke på tillsägelse vidtager
rättelse;

3. om han åt annan till brukande
upplåter fastigheten eller del däraf
utan jordägarens medgifvande eller
i fall, som 6 § andra stycket eller
7 § första stycket afser, öfverlåter
arrendet å annan, utan att där gifna
föreskrifter iakttagits;

4. om han mot stadgandet i 20 §
från fastigheten bortför stråfoder
eller gödsel;

5. om han å fastigheten eller
annan jordägaren tillhörig mark föröfvar
åverkan eller olofligen jagar
eller fiskar;

6. om han å fastigheten olofligen
försäljer brännvin eller andra spritdrycker
eller maltdrycker;

7. om han, där någon, som är i
hans tjänst, så förbryter sig som
under 5 eller 6 är sagdt, underlåter
att, efter tillsägelse af jord -

4. om han åt annan till brukande
upplåter fastigheten eller del
däraf utan jordägarens medgifvande
eller i fall, som 6 § andra stycket
eller 7 § första stycket afser, öfverlåter
arrendet å annan, utan att där
gifna föreskrifter iakttagits;

5. om han mot stadgandet i 20 §
från fastigheten bortför stråfoder
eller gödsel;

6. om han å fastigheten eller
annan jordägaren tillhörig mark föröfvar
åverkan eller olofligen jagar
eller fiskar;

7. om han å fastigheten olofligen
försäljer brännvin, vin eller öl;

8. om han, där någon, som är i
hans tjänst, så förbryter sig som*
under 6 eller 7 är sagdt, underlåter
att, efter tillsägelse af jordägaren,

Bill. till Riksd. Prot. 1907. 7 Samt. 55 Höft.

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

Kungl. May.ts förslag:

ägaren, så snart ske kan skilja den
brottslige från tjänsten;

8. om han å fastigheten för eller
tillåter andra föra ett lastbart eller
lösaktigt lefverne, så att egendomen
däraf varder beryktad.

Finnes i fall, som denna § afser,
hvad arrendatorn låtit komma sier
till last vara af ringa betydenhet
eller har jordägaren i aftalet fritagit
arrendatorn från påföljd af arrenderättens
förlust, må ej arrendatorn
skiljas från arrendet.

Uppsäges aftalet, vare jordägaren
berättigad till skadestånd.

26 §.

Har arrendatorn gjort sig skyldig
till sådant förhållande, som i
25 §, 1, 2, 7 eller 8 sägs, men sker
rättelse innan jordägaren gjort bruk
af sin rätt att uppsäga aftalet, eller
har i fall, som i 25 § 3, 4, 5 eller
6 afses, jordägaren icke uppsagt aftalet
inom sex månader från det
han fick kunskap om förhållande, som
där afses, äge ej sedan jordägaren
åberopa förhållandet såsom grund
för arrendatorns skiljande från arrendet.

Utskottets förslag:

så snart ske kan skilja den brottslige
från tjänsten;

9. om han å fastigheten för eller
tillåter andra föra ett lastbart eller
lösaktigt lefverne, så att egendomen
däraf varder beryktad; eller

10. om han, där aftalet eljest
innehåller bestämmelse, hvars iakttagande
måste anses vara för jordägaren
af synnerlig vikt, åsidosätter
sådan bestämmelse.

Finnes i fall, som denna § afser,
hvad arrendatorn låtit komma sig
till last vara af ringa betydenhet
eller har jordägaren i aftalet fritagit
arrendatorn från påföljd af arrenderättens
förlust, må ej arrendatorn
skiljas från arrendet.

Uppsäges aftalet, vare jordägaren
berättigad till skadestånd.

26 §.

Har arrendatorn gjort sig skyldig
till sådant förhållande, som i
25 §, 1, 2, 8 eller 9 sägs, men sker
ej rättelse, innan jordägaren gjort
bruk af sin rätt att uppsäga aftalet,
eller har i fall, som i 25 § 4, 5,
6, 7 eller 10 afses, jordägaren icke
uppsagt aftalet inom sex månader
från det han fick kunskap om förhållande,
som där afses, äge ej sedan
jordägaren åberopa förhållandet såsom
grund för arrendatorns skiljande
från arrendet.

Lagutskottets Utlåtande N:o 60. 51

Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

27 §.

Sker uppsägning i fall, som 25 § omförmäler, äge arrendatorn kvarsitta
till nästa fardag, där ej rätten eller öfverexekutor pröfvar skäligt
ålägga honom att afflytta tidigare. Skall eljest arrende upphöra efter uppsägning,
skall afträde ske å den fardag, som inträffar näst efter sex månader
från det uppsägningen skedde. Hade arrendatorn ej tillträdt fastigheten
när uppsägningen skedde, skall aftalet genast upphöra att gälla.

Vid lifstidsarrende skall, när arrendet upphör till följd af arrendatorns
eller hans änkas död, afträde ske å den fardag, som inträffar näst
efter sex månader från dödsfallet.

28 §.

Har i arrendeaftalet intagits villkor, som strider mot hvad ofvan
i denna lag stadgats, vare det villkor utan verkan.

29 §.

Utöfver de bestämmelser, denna lag innehåller, skola i afseende å
arrendeupplåtelse, hvarå lagen har afseende, lända till efterrättelse stadgande^
i 1 kap. af lagen om nyttjanderätt till fast egendom, i hvad
dessa stadganden angå arrende, samt i 2 kap. af samma lag 4—6 §§,
22 §, 24—28 §§, 29 § i hvad den angår ändring eller tillägg, som affattats
skriftligen, 30—35 §§, 38 §, 40 §, 41 § samt i tillämpliga delar
42 §; dock med iakttagande, att den i 2 kap. 33 § för visst fall föreskrifna
lösen skall i händelse af tvist bestämmas i den ordning 6 § här
ofvan stadgar.

30 §.

Visas särskilda omständigheter böra föranleda därtill, att skriftligen
upprättadt arrendeaftal undantages från tillämpning af denna lag eller
någon dess föreskrift, och innehåller aftalet förbehåll, att medgifvande
därtill må sökas, ankomme på Konungens befallningshafvande i det län,
där fastigheten är belägen, att medgifva sådant undantag.

Såsom sådan omständighet, som nu sagts, skall särskild! anses, om
det arrenderade området till beskaffenhet och omfattning icke är sådant,
att själfständigt jordbruk kan idkas därå, så ock om jordägaren är enskild

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

person och det ej är uppenbart, att han besitter det arrenderade området
eller fastighet, hvaraf det utgör en del, hufvudsakligen för att tillgodogöra
sig skogsafkastningen. Vid pröfning af frågan, huruvida fastighet
besittes för skogsafkastningens tillgodogörande eller för annat ändamål,
skola i samma ägares hand befintliga, genom ägostyckning eller jordafsöndring
skilda områden af samma hemman betraktas såsom en fastighet.

öfver Konungens befallningshafvandes beslut i ärende, som nu sagts,
må klagan föras i den ordning, som föreskrifvits för ekonomimål i allmänhet.

Skall arrendeaftal undantagas från tillämpning af denna lag eller
någon dess föreskrift, galle i stället hvad om arrende i allmänhet är
stadgadt.

Afslås ansökning, som nu sagts, skall, därest arrendeaftalet ej
annorlunda stadgar, detsamma anses förfallet.

31 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1908. I afseende å lagens
tillämplighet å aftal, som träffats före nämnda dag, samt lagens förhållande
till äldre lagstiftning galle de grunder, hvilka beträffande arrende i
allmänhet finnas stadgade i lagen om hvad iakttagas skall i afseende å
införande af lagen om nyttjanderätt till fast egendom.

samt

2:o) att herr Ung ers motion n:o 56 måtte anses
besvarad genom hvad utskottet under l:o) här ofvan
hemställt.

Stockholm den 13 maj 1907.

På lagutskottets vägnar:

C. A. SJÖCRONA.

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

Reservationer:

af herr Sjöcrona;

af herrar G. Andersson, Hedenstierna, E. Lorentz Petersson och
Magnuson, som hufvudsakligen på de skäl herr Unger i sin härofvan omförmälda
motion anfört påyrkat, att den ifrågavarande kungl. propositionen
måtte varda af Riksdagen afslagen;

af herr Falilén, som ansett,

att i öfverensstämmelse med hans motion nedannämnda §§ bort erhålla
följande lydelse:

9 §•

Arrendatorn åligger att väl häfda jorden, afhjälpa sådana under
arrendetiden å de nödiga byggnaderna uppkomna brister, som endast föranleda
mindre reparationer, samt vårda och underhålla de i 8 § tredje
stycket omförmälda ägor och inrättningar, så att icke något under arrendetiden
försämras. Eftersätter arrendatorn, hvad sålunda åligger honom, ersätte
han jordägaren efter ty i 13 § stadgas.

15 §.

Syn, som i denna lag afses, skall förrättas af minst två ojäfvige män
af nämnden eller bland ledamöterna i ägodelningsrätten eller de för landtmäteriförrättningar
utsedde godemän i det tingslag, där fastigheten ligger,
eller ock bland dem, som förut innehaft sådan befattning och äro därtill
valbare. Kunna jordägaren och arrendatorn ej enas om valet, namne på
begäran af endera, domaren i orten synemän, som nyss sagts.

Den hvilken — — (lika med utskottets förslag)--arbetet utförts.

Mot synemän galle de jäf, som enligt rättegångsbalken gälla mot
domare; dock må ej synemän jäfvas, där parterna varit ense om valet, såframt
ej jäfvet uppkommit eller blifvit veterlig! först efter valet.

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

16 §.

När syn skall hållas, utsätte synemännen dag för förrättningen å tid,
då marken är därför tjänlig, och underrätte jordägaren och arrendatorn
om dagen. Uteblifver någondera, må synen icke hållas, där icke den uteblifne
bevisligen underrättats om dagen för förrättningen.

Menar part, att synemän är jäfvig, anmäle det vid synen och gifve
synemännen däröfver beslut. Ej må af part, som varit vid synen tillstädes,
fråga om jäf senare väckas, där ej jäfvet blifvit veterligt först efter synen, ej
heller må i något fall jäf göras gällande annorledes än i sammanhang med
klander af förrättningen; skolande beträffande rättighet för part att i rättegången
göra gällande jäf mot synemän hvad i fråga om domarejäf är i
allmänhet stadgadt i rättegångsbalken äga motsvarande tillämpning. Hvad
nu stadgats, skall ock gälla, där part menar, att synemän, som förut suttit
i nämnd eller ägodelningsrätt eller varit god man vid landtmäteriförrättningar,
icke vidare är valbar till den befattning.

öfver allt hvad vid synen förekommit skall uppsättas skriftlig handling,
som af synemännen undertecknas.

18 §.

År jordägaren eller arrendatorn missnöjd med syn, som hållits på
sätt och inom tid i denna lag sägs, äge efter stämning klandra densamma
vid domstol; instämme dock sin talan inom nittio dagar från det synehandlingen
delgafs honom, eller vare synen gällande. Om hvad missnöjd
part sålunda har att iakttaga, skall i synehandlingen lämnas tydlig hänvisning.

25 §.

:= utskottets förslag.

9. Om han, oaktadt aftalet innefattar förbud att å fastigheten inhysa
främmande person, där inhyser sådan och underlåter att på tillsägelse
aflägsna honom.

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

10. = utskottets förslag.

Finnes i fall--(= utskottets förslag) — — berättigar till

skadestånd.

samt att vid bifall till förslaget till lydelse af 15, 16 och 18 §§ erforderlig
ändring vidtages i 6 §, så att denna paragraf kommer att lyda
på följande sätt:

6 §•

Utan jordägarens medgifvande — — (lika med utskottets förslag)
— — gälda arrendatorn skälig lösen. Kan ej öfverenskommelse träffas
om hvad i lösen bör utgå, skall frågan därom af göras af tre ojäfvige
skiljemän, bland hvilka en utses af hvardera parten och de sålunda utsedde
tillkalla den tredje. Tredskas någondera parten att utse skiljeman,
eller kunna de utsedde ej förena sig om valet af den tredje, äge domaren
eller utmätningsmannen i orten att förordna om valet. Den, som ej nöjes
med hvad de fleste skiljemännen säga, äger att draga tvisten under rättens
pröfning, så framt han instämmer sin talan inom nittio dagar från
det skiljemännens beslut tillställdes honom; och skall i beslutet lämnas
tydlig hänvisning om hvad den missnöjde har att iakttaga för tvistens
dragande under rättens pröfning.

Härjämte har herr Fahlén anmält reservation mot vissa delar af
utskottets motivering.

af herr Widén vid 2 och 4 §§:

»Med afseende på jordbrukets utveckling i Norrland har jag ansett
Kungl. Majrts förslag i dessa §§ vara att föredraga framför utskottets och
därför böra oförändradt tillstyrkas. Mot de olägenheter, som härmed under
vissa förhållanden kunde anses förbundna, innehåller lagen, särskildt i 6
och 25 §§, tillfredsställande garantier.»

af herr C. P. Jansson i Edsbäcken, som instämt med herr Widén;

af herr Lindhagen:

»Alla mina yrkanden i syfte att göra lagen effektiv och bättre tillgodose
arrendatorernas betryckta ställning har af utskottet afstyrkts, under
det herrar Fahléns och Enhörnings motioner, hvilka enligt min uppfattning
måste verka i motsatt riktning, i de flesta delar bifallits.

Särskildt måste jag fästa mig vid att lagen i fråga om sin omfattning
ej går rakt på sak utan sökt nå dit på omvägar, hvilka lätt kunna
leda till olägenheter, att arrendetiden inskränkts från 20 till 10 år (ingen

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

ledamot i kommittén föreslog mindre än 15 år), att arrendatorns rätt
att verkställa nyodling, hvarigenom odlingens fortgång äfven på bolagshemman
skulle fortgå, icke blott bibehållits i det kungliga förslagets otillfredsställande
form utan gjorts ännu mer illusorisk genom fullständigt
förbud att odla skogbärande mark (en regel är annars att odlingspolitik
går före skogspolitik, hvarom våra gällande skogsvårdslagar innehålla uttryckliga
bestämmelser), att arrendator rätt till husbehofsfiske också
blifvit en rätt blott på papperet, att hans laga rättighet att få ersättning
för skada genom flottning kan frånhändas honom i kontraktet, att de till
arrendatorns trygghet anordnade synerna komma att för honom medföra
en ny och oväntad utgift, som kan i de aflägsna och fattigaste bygderna
ännu mer stegras genom utskottets förslag att endast vissa kvalificerade
personer få anlitas till synemän (kommittén förordade enhälligt, att jordägaren,
som förfogade öfver hemmanets väsentliga värde, skogen, skulle
betala hela synekostnaden), samt att lagen, som närmast är afsedd för den
nuvarande generationen arrendatorer, ej skall, såsom kommitténs majoritet
föreslog, i vissa skäliga hänseende få tillämpning äfven på redan afslutade
för bestämd tid gällande arrendekontrakt.

I dessa med flera afseenden får jag anteckna mig såsom reservant
mot utskottets betänkande och förbehålla mig rättighet, att i kammaren
framställa erforderliga yrkanden.»

af herr Åkerlund.

Herrar

icke deltagit i

Uppström och Nyström hafva begärt få antecknadt, att de
ärendets slutliga behandling inom utskottet.

Stockholm 1907. Kung!. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.