Lagutskottets Utlåtande N:o 60 (Utlåtande 1902:LU60 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

2f:o 00.

Ank. till Biksd. kansli den 12 maj 1902, kl. 10 f. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.

Magi angående lagstiftning för tryggande af arbetarnes
föreningsrätt.

Uti en inom Andra Kammaren afgifven, till behandling af lagutskottet
öfverlemnad motion, n:o 127, har herr David Bergström anfört
följande:

»Af de tabeller, som åtfölja förliknings- och skiljenämndskomiténs
under fjolåret afgifna betänkande!!, framgår, att de senaste tidernas strider
mellan arbetare och arbetsgivare i en mängd fall galt föreningsrätten,
eller, närmare bestämdt, arbetarnes rätt att, utan hinder från arbetsgifvarnes
sida, ingå i eller bilda föreningar.

Enligt svensk rättsuppfattning betraktas föreningsrätten såsom en
allmän medborgerlig rättighet, grundad på de allmänna bestämmelserna i
§16 regeringsformen. Att ingå i eller bilda föreningar erkännes sålunda
såsom en laglig rättighet, hvilken icke utan vidare kan en medborgare
frånerkännas eller frånhändas.

Det måste under sådana förhållanden väcka en viss uppmärksamhet,
när svenska arbetsgifvare söka förmena sina arbetare användandet af
denna rätt, och ännu större uppmärksamhet, när de genom formliga kontraktsbestämmelser
söka fråntaga dem en allmänt medborgerlig rättighet,
ja till och med stipulera straff, såsom i form af förlust af egna, intjenade
arbetspenningar, för dem, som begagna sig af denna sin rättighet.

Bill. till Pilcsd. Prof. 1902. 7 Sami. 49 Hiift. (N:o 60).

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

Från de tvister mellan arbetare och arbetsgivare, som under de två
senaste årtiondena förekommit i vårt land och galt föreningsrätten, har jag
samlat ett antal arbetskontrakt, hvilka synts mig fÖrtjenta att läggas under
lagstiftarnes ögon. De medfölja min motion såsom bilagor, på det att
Riksdagen, med dessa fakta framför sig, måtte taga i öfvervägande, huruvida
icke det kan vara erforderligt att genom tydlig lagstiftning rigta såväl
arbetsgivares som arbetares fulla uppmärksamhet derpå, att en allmän
medborgerlig rättighet sådan som föreningsrätten omöjligen kan genom några
slags bestämmelser eller överenskommelser bortkontraheras.

Fn lagstiftning i det vigtiga ämnet, hvartill det lämpligen torde blifva
Kongl. Maj:ts sak att låta utarbeta förslag, synes mig böra innehålla dels
en förklaring, att bestämmelser eller överenskommelser vid aftals ingående
mellan arbetsgivare och arbetare eller eljest vid ordnandet af förhållandet
dem emellan, i syfte att beröfva arbetarne deras rätt att ingå i eller bilda
föreningar, icke ega någon som helst giltighet, dels ett angifvande af det
straff, till hvilket en hvar, som på dylikt sätt söker inskränka föreningsrättens
användning, gör sig saker.

På grund af hvad jag nu i korthet anfört, får jag härmed föreslå,
att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller, att Kongl. Maj:t ville
låta utarbeta och inför Riksdagen framlägga förslag till lagstiftning, egnad
att trygga arbetarnes rätt att, utan hinder från arbetsgifvarnes sida, ingå i
eller bilda föreningar.»

Rörande de af motionären åberopade bilagor tillåter sig utskottet att
hänvisa till motionen.

I förestående motion har herr A. Hedin instämt.

För bedömande af motionärens framställning synes det utskottet icke
sakna intresse, att spörsmålet om tryggande af arbetares föreningsrätt i
viss mån, om också endast indirekt, beröres af det förslag till lag om
vissa arbetsaftal, hvilket den 19 oktober nästlidet år afgifvits af den kommité,
som på uppdrag af Kongl. Maj:t haft att vidtaga en revision af gällande
legostadga och i sammanhang dermed taga i öfvervägande frågan om
införande af sådana särskilda bestämmelser, som kunde finnas erforderliga
till beredande af skydd åt i behörig ordning ingångna arbetsaftal. 19 § af
nämnda förslag angifver nemligen de förhållanden, på grund af hvilka
arbetsgivare skulle ega att omedelbart bäfva arbetsaftal, men bland dessa
bestämmelser finnes ingen, som skulle vara tillämplig på det fall, att
arbetare mot arbetsgivare^ vilja tillhörde eu förening.

Lagutskottets Utlåtande N:o 60*

Derest ofvanberörda förslag blir Riksdagen förelagdt och antages till
lag, kommer det alltså att fastslås, att arbetares anslutning till förening af ett
eller annat slag icke i och för sig utgör giltig anledning för arbetsgifvaren
att hafva arbetsaftalet. Det skydd för föreningsrätten, som motionären
åsyftar, går emellertid vida längre, i det han förordar upphäfvande af
arbetsgifvares och arbetares aftalsfrihet på förevarande område. Om en
arbetare genom aftal med arbetsgifvaren förbunde sig att icke ingå i en
förening, skulle enligt motionärens förslag denna öfverenskommelse vara
ogiltig, och den, som medelst dylikt aftal sökte inskränka »föreningsrättens
användning» skulle derigenom ådraga sig straffpåföljd.

Friheten att genom aftal sjelf bestämma öfver sina enskilda angelägenheter
torde väl också få anses såsom en allmänt medborgerlig rättighet,
som kan vara förtjent af att fortfarande hållas i helgd. Visserligen
har äfven denna frihet sina gränser; aftal, genom hvilka man ikläder
sig förpligtelse^ som strida mot lag och sedlighet, ega ingen bindande
verkan, och likaså finnas rättigheter af den etiska halt, att de icke kunna
genom aftal eftergifvas. Men huru högt man än med skäl må kunna
skatta sammanslutningens värde för vinnande af ändamål, som stå öfver
individens förmåga, lärer det dock vara att härutinnan gå för långt, om
man ansåge föreningsväsendet vara en angelägenhet af den allmänt menskliga
eller medborgerliga beskaffenhet, att ett aftal, hvarigenom man för
särskilda fall afstode från rätten att ingå i en eller flere föreningar, icke
skulle böra tillerkännas giltighet. De af motionären åberopade bestämmelserna
i 16 § regeringsformen, i den man desamma härvid kunna tjena
till någon ledning, synas utskottet afse rättigheter af helt annan karakter
och betydelse. Än mer strider det mot utskottets rättsuppfattning att
anse ett dylikt aftal utgöra eu handling af den art, att straff borde stadgas
för den, som påkallat aftalet.

Äfven om det för vissa fall må kunna sägas, att aftal, hvarigenom
arbetare afsåga sig rätt till inträde i s. k. fackföreningar, om hvilka här
hufvudsakligen är fråga, icke från arbetames sida ske med full sjelfbestämningsrätt,
utan under trycket af ekonomiska vilkor, hvilka ställa
arbetaren i beroende af arbetsgifvarens vilja, lärer dock detta knappast
kunna uppställas såsom allmän regel. Ofta torde förhallandena, särskildt
numera, vara sådana, att arbetarne lika väl som arbetsgifvarne ega förmåga
att göra sina önskningar gällande.

Det lärer ock förtjena beaktande, att, om än i några länder förslag
framlagts till en lagstiftning i förevarande syfte, sådan lagstiftning likväl
icke, såvidt utskottet har sig bekant, hittills blifvit någonstädes genomförd.

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

På sålunda anförda skäl hemställer utskottet,

att ofvan intagna motion icke må till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 11 maj 1902.

På lagutskottets vägnar:

T. ZETTERSTEANI).

Reservationer

af herr Zetterstrand, som med ogillande af utskottets motivering liemstält,
att skrifvelse i motionens syfte måtte aflåtas.

af herr Lindhagen, som yttrat:

»Efter min uppfattning är föreningsrätten jemlikt grunderna för vår
konstitution en så kallad oförytterlig mensklig rättighet. Ett euskildt kontrakt,
hvarigenom någon afhändts denna rätt, är derför i allmänhet ett
sådant aftal, om hvilket utskottet säger, att det strider mot lag och sedlighet,
och derför ej har någon bindande verkan.

Denna föreningsrättens helgd är en naturlig följd af föreningssträfvandenas
historiska betydelse. Den allas frihet, som efterträdde medeltidens
skråväsende, har visserligen skänkt samhällena bestående värden. Men
i tillämpningen har den, särskild! under industrialismens framsteg, jemväl
ledt till en allas strid mot alla, der öfvermakten skrifver lagarne och
någon verklig frihet för de flesta icke vidare förefinnes.

Denna missrigtning uti utvecklingen har framtvungit sitt eget botemedel
uti sammanslutningar mellan individerna i ändamål att bereda skydd
åt den svage och genomföra den grundsatsen, att menniskorna böra hjelpa
i stället för att bekämpa hvarandra.

En allt större utveckling och fullkomning af föreningsrörelsen är
derför under nuvarande förhållanden en bland de främsta uppgifter, som
föreligga. Att för tillgodogörande af förmenta enskilda intressen söka hindra

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

denna oemotståndliga rörelse är, såvidt jag förstår, ett fåfängt företag och
tillika ett brott mot de ideella lagar, som i tidernas längd skola leda
menskligheten till större lycka.

Då emellertid angrepp mot föreningsrätten ofta och på mångahanda
sätt förekomma, och detta enligt min mening på grund af missuppfattning
om dess betydelse, synes det vara angeläget, att densamma värnas äfven
genom skrifna lagbud. Att behof deraf framkommit äfven i andra länder,
har redan af utskottet framhållits.

På grund af hvad sålunda anförts, hemställer jag,

att ifrågavarande motion måtte af Riksdagen
bifallas.»

af herr Jansson mot vissa delar af motiveringen.

Herrar Rudebeck och Sjöberg hafva begärt få antecknadt, att de icke
deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

Bih. till Riksd. Prot. 1902.

7 Sami.

49 Häft.