Lagutskottets Utlåtande N:o 60 (Utlåtande 1899:LU60 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

bluAh ioi i*><f .VI wo\h

-ilimr biiitaTfri ''whjmxiiibaod Fumaing ikjiab *i .*H*» T*biiic
•iiiä? » batWSmr livtild iilölunjrlan.ffjtm>{ iöl ahtfqftbttii
,ai>£& 2 $ i uunfmi jHfdtyah T^iltnu do bom ^utuimnu
titan •iabcHTy •jbltBllyift lyfto d*Ki ««» ! iiiu

&B(iim£féo< f jbfmngr.gtM! &io*urfJgiibt nio -i.ymi i
biv lian ir^iiiiqd.iuiAM^m in obrwiitr/n löt nobcté Hij
gnoijtimd iöf niofeuovlä f*sjsbiäqqu

Utlåtande i anledning af väcktd motioner om skrifvelse till
Kongl. Maj:t angående förändrade föreskrifter rörande
förvaltningen af omyndiges egendom.

Uti tre särskilda vid1 innevarande års riksdag väckta och till lagutskottet
hänvisade motioner, nemligen n:o B inom Första Kammaren af
friherre Kling spor, n:o 84 inom Andra Kammaren af herr A. TF. Nilson
i Lidköping och n:o 165 inom samma kammare af herr P. P. Waldenström,
har väckts fråga om införande af mera betryggande bestämmelser
rörande förvaltningen af omyndiges egendom.

Friherre Klingspors motion är af följande lydelse:

»Nu gällande lagbud rörande förvaltningen af omyndiges egendom
återfinnas i ärfdabalkens 22 och 23 kapitel samt i »lag angående tillsyn
å förmyndares^förvaltning af omyndigs egendom den 18 april 1884».

Kändt och erkändt är, att dessa lagbud icke bereda tillräcklig trygghet
mot förskingring af omyndiges tillgångar.

Visserligen kan en förmyndare icke utan domstolens tillstånd sälja
eller med gäld ''belasta den omyndiges fasta egendom. '' ''Men den lösa
egendomen, värdehandlingar och ■ kontanta medel kan förmyndaren deremot
disponera utan rättens lof. Det är derigenom möjligt för honom
att för andra ändamål än myndlingens bästa använda dennes tillgångar
och att för egen eller andras räkning disponera dem på ett sätt, som
medför deras totala förlust. Tidt och ofta återkommande händelser
vittna, sorgligt nog, om den våda, för hvilken de omyndige i detta fall
äro utsatta.

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

Nämnda lagbud stadga väl, att förmyndare skall årligen till »gode
män», hvilka utses af kommunerna, »afgifva räkning öfver allt det han
har om händer, med uppgift om den säkerhet, mot hvilken den omyndiges
reda penningar äro utsatta»; och, om de gode män, hvilka skola
granska denna räkning, »finna nödigt att taga kännedom af omyndigs
värdehandlingar, vare förmyndaren pligtig att på begäran hålla dem gode
männen till hända».

Men en hvar torde inse, huru lätt, trots denna inventering, äfven
om en sådan verkligen företages en gång på året, en förmyndare kan —
titan all kontroll under mellantiden eller hela den öfriga delen af året —
så väl använda åtskilliga af dessa värdehandlingar såsom hypotek för
egna skuldförbindelser som ock helt och hållet förskingra den omyndiges
förmögenhet i kontanter och värdepapper.

Lagen af 1884 paragraf 11 utvisar, i fall förmyndares vederhäftighet
är tvifvelaktig, en utväg, då den stadgar:

»Anser god man nödigt, att förmyndare lemnar inteckning eller annan
säkerhet för den omyndiges medel, anmäle det ock för rätten, och förordne
derom rätten, efter förmyndarens hörande, såsom nödigt och skäligt
pröfvas.»

Uppenbart är dock, att denna utväg alltid lemnar de omyndiges
medel ett synnerligen svagt skydd, då väl skäligen antagas kan, att vid
de flesta tillfällen, när misstanke mot förmyndares vederhäftighet föranleder
en dylik anmälan, dennes affärsställning redan är sådan, att någon
verklig säkerhet icke af honom kan vinnas. Den icke ringa tidsutdrägt,
som »förmyndarens hörande» och »rättens förordnande» föranleda, ger för
öfrigt den på balans varande förmyndaren lätt tillfälle att försvinna med
återstoden af den omyndiges kassa.

Då det torde vara omöjligt att öfver förmyndares görande och låtande
utöfva en ständigt fortgående kontroll, och då förmynderskapet är
ett medborgerligt onus, ofta förenadt med mycken omtanke samt mycket
besvär och obehag, hvilket uppdrag dock ingen utan laga ursäkt eger
undandraga sig,, samt det derför icke heller kan vara lämpligt att för
förmyndare uppställa sådana regler och vilkor, som göra deras befattningar
öfver måttan tunga, torde all anledning förefinnas att genom frågans
ordnande på annat sätt bereda den bästa säkerhet, som kan åstadkommas.

I vårt grannland Danmark är sedan år 1868 ett för hela landet
gemensamt »Overformynderi» infördt, och i Norge är, genom lag af den
28 september 1857, en fullständig administration af de omyndiges medel
lhh. till Riksd. Prof. 1899. 7 Sami. 37 Käft. 3

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

under offentlig kontroll anordnad kretsvis. Tillfredsställelsen med dessa
anordningar lärer också i båda landen vara stor.

Omtanken om de omyndiges bästa fordrar, att någon dylik offentlig
institution införes äfven i vårt land, och ehuru hvarjehanda svårigheter
tvifvels utan måste uppstå för dess anordnande, torde dock fördelen af
densamma vara så stor, att man icke bör rygga tillbaka för samma
svårigheter.

Med hänsyn härtill får jag vördsamt föreslå, att Riksdagen ville uti
underdånig skrifvelse hos Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes
låta .utarbeta och för Riksdagen framlägga förslug till eu lag i syftning,
att omyndiges tillgångar i reda medel och säkerhetshandlingar ställas
under omedelbar förvaltning af offentlig myndighet.»

Uti motionen n:o 84 anför herr Nilson:

»Allt sedan innevarande århundrades förra hälft hafva gång efter
annan hos Riksdagen framlagts förslag till ett bättre ordnande af vårt
förmynderskapsväsen, men utan att intill närvarande stund hafva ledt
till några mera genomgripande förändringar i detsamma. Först år 1869
lyckades det omsider vinna Riksdagens bifall till eu föreslagen grundligare
reform i hithörande lagstiftning, och i dess skrifvelse n:o 87 begärdes
hos Kongl. Maj:t utarbetandet af en ny lag i ämnet. Denna
skrifvelse, hvari förordades, bland annat, inrättandet af ett slags förmyndarekamrar
eller nämnd, hvilken skulle bestå af erforderligt antal
skicklige och vederhäftige personer för hvarje domkrets eller annat
lämpligt område, förklarade emellertid några år senare Kongl. Maj:t
icke kunna till någon dess åtgärd föranleda. Sedermera gjorde dåvarande
justitieombudsmannen framställning till 1881 års Riksdag, hvari,
under framhållande af 1861 års förmyndareförordnings såväl formella
som öfriga många brister, föreslogs ny lagstiftning angående förvaltningen
af omyndiges egendom. Hans särdeles klart och grundligt motiverade
förslag till ordnande af dithörande förhållanden i vårt land var
hufvudsakligen grundadt på den i Norge ännu gällande 1857 års lag
om förmyndareinedels förvaltning, hvars vigtigaate bestämmelse är den
om tillsättandet af två öfverförinyndare för visst bestämdt område, hvilka
skola utöfva närmaste kontrollen öfver förinyndarne samt hafva vården om
den omyndiges kontanta tillgångar och värdepapper. Detta justitieombudsmannens
förslag blef emellertid af det årets lagutskott i dess utlåtande
n:o 19 afstyrkt och lyckades icke heller vinna Riksdagens godkännande.

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

Sedan dess befinner sig vår förmynderskapslagstiftning ännu alltjemt
på i det närmaste samma otillfredsställande ståndpunkt. Visserligen
har, med upphäfvande af 1861 års kongl. förordning, ny »lag
rörande tillsyn å förmyndares förvaltning af omyndigs egendom» blifvit
den 18 april 1884 utfärdad; men om ock genom denna lag en del formella
brister i den äldre förordningen undanröjdes och en eller annan
dessutom tillagd ny bestämmelse bör erkännas utgöra en förbättring, så
är det likväl långt ifrån att tillräcklig garanti för en god och tryggande
förvaltning af de omyndiges medel vunnits genom den nya lagen.
Sådan trygghet torde ej kunna vinnas, med mindre den omyndiges
medel, framför allt hans rörliga förmögenhet, ställes under offentlig
myndighets förvaltning. Såsom det nu är stäldt, kan ej förekommas, att
den omyndiges tillgångar lätt sammanblandas med förmyndarens egna
och löpa fara att gå förlorade, om denne kommer på ekonomiskt obestånd.
Exemplen härpå äro icke alltför sällsynta, såsom en hvar nog
har sig bekant. Den kontroll, som det åligger öfverförmyndaren, d. v. s.
den domstol som förordnat förmyndaren, att jemte »gode männen» utöfva,
kan ej tänkas varda fullt effektiv, då deras uppdrag i allmänhet
fattas hufvudsakligen bestå endast deri, att de en gång årligen inom
viss tid skola mottaga och granska den räkning, förmyndaren är skyldig
aflemna, jemte uppgift om huru myndlingens kontanta medel äro placerade.
Då dennes kontanta tillgångar och värdehandlingar för öfrigt
hela året rundt stå till förmyndarens fria förfogande, så utgör denna
af gode männen tillfälligt verkstälda granskning en väl svag borgen
för att medlen städse finnas i godt och säkert förvar. Uppkommer
anledning att fatta misstroende till förmyndarens redlighet eller vederhäftighet,
ega visserligen gode männen både rättighet och skyldighet
att påkalla domstolens särskilda åtgärd till betryggande af myndlingens
egendom; men när det kommit derhän, visar sig nog oftast, att detta
steg då tagits för sent. Hela nyttan af godemansinstitutionen inskränker
sig nu i sjelfva verket dertill, att ordentlig räkning mellan förmyndaren
och den omyndige måste föras, hvarigenom det blir klart, huru mycket
myndlingen har att fordra af sin förmyndare. Huruvida han kan få ut
sin fordran, då han en gång blir myndig, är en annan sak.

Stockholms stad eger sedan långt tillbaka en förmyndarekammare,
hvilken fungerar på ett utmärkt sätt och visat sig lemna fullt betryggande
garanti för bevarandet af de omyndiges tillgångar. Det må då
med skäl väcka förvåning, att lagstiftaren icke länge sedan visat sig an -

20 Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

gelägen att bereda de omyndige i landets öfriga delar samma trygghet.
Må vara, att de för hufvudstaden i detta hänseende vidtagna anordningarna
icke lika bra lämpa sig för öfriga städer och den vidsträckta landsbygden,
så kunde de dock i mångt och mycket tjena till föresyn för
en hela landet omfattande ändamålsenligare förmynderskapslagstiftning.
Från andra länders lagstiftning i ämnet, särskildt våra närmaste grannar
Norges och Danmarks, hafva vi ock beaktansvärda lärdomar att härvid
hemta.

Såsom ofvan är nämndt, har förslag till ny lagstiftning, bygdt på
norska förmyndarelagens grunder, en gång varit föremål för svenska
Riksdagens behandling, men ej vunnit dess godkännande. Ett förnyande
af samma förslag torde derför icke heller nu ega större utsigt till framgång,
hvarför jag i stället vill förorda, att den danska lagen af år
1868 angående förvaltningen af omyndiges medel måtte tagas till mönster
för en blifvande svensk förmyndarelag, och jag gör detta så mycket
hellre, som den danska lagen synes mig mer än den norska hafva betingelser
för att i sina grunddrag kunna med fördel vinna tillämpning
i vårt land. Båda hafva emellertid så afgjorda företräden framför
den hos oss gällande förmynderskapslagen, att man bör finna sig väl
till freds, hvilkendera än får tjena till förebild vid den reform af vårt
förmynderskapsväsen, som är oundgängligt af nöden och ej tal uppskof,
om vi skola undgå förebråelsen att allt för länge hafva försummat
statens pligt mot våra föräldralöse minderårige, hvilka ej sjelfva kunna
sköta och taga vara på sin egendom.

Enligt danska lagen utöfvas öfverförmynderskapet af ett i hufvudstaden
upprättadt centralt embetsverk med af Konungen tillsatt chef.
Det har två afdelningar, en för Köbenhavn och en för det öfriga Danmark,
och har till uppgift att, med vissa inskränkningar, förvalta de omyndiges
penningar och värdepapper, under det förvaltningen af myndlingens
fastighet (och vissa andra tillgångar) tillkommer den af underdomstolen
tillsatte förmyndaren, hvars magtbefogenhet och skyldigheter äro i lagen
närmare angifna.

Denna lag — för hvars innehåll i öfrigt hänvisas till den min
motion åtföljande bilagan — synes mig i sina hufvudgrunder särdeles
lämplig att taga till efterföljd vid reformerandet af vårt lands förmynderskapsväsen.
Den medför inga öfverdrifvet höga förvaltningskostnader,
men erbjuder för de omyndige all önskvärd trygghet mot förlust eller
minskning af deras förmögenhet. Det är ock kändt, att i Danmark

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

råder den största belåtenhet med dess nuvarande förmynderskapslagstiftning.
Man kan invända, att det centralisationssystem, som i förevarande
fall låter sig med fördel tillämpas i det lilla, tätt befolkade
Danmark, icke passar för vårt så vidsträckta land med dess mera glesa befolkning;
men den olägenheten bör lätt kunna öfvervinnas genom anordnande
af ett i mån af behof ökadt antal förvaltningscentra i orterna.

I förhoppning att Riksdagen skall dela mina här uttryckta åsigter
så väl om behofvet af vårt för.mynderskapsväsens reformerande som om
lämpligheten att hos oss härvid tillämpa den princip, hvarpå lagstiftningen
i Danmark är byggd, utbeder jag mig från Riksdagens sida ett
uttalande i sådan rigtning, samt tillåter mig nu alltså vördsamt föreslå,
att Riksdagen hehagade i förnyad underdånig skrifvelse anhålla, det Kongl.
Maj:t täcktes med afseende å behofvet af betryggande föreskrifter rörande
förvaltningen af omyndiges medel taga i öfvervägande, huruvida lämpliga
bestämmelser i ofvan angifna eller annan syftning borde meddelas, samt
i sådant fall låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag i ämnet.»

Till den vid herr Nilsons motion fogade bilagan tillåter sig utskottet
att endast hänvisa.

Uti motionen n:o 165 föreslår herr Waldenström, att Riksdagen i
skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller, det ville Kongl.'' Maj:t låta utarbeta
och för Riksdagen framlägga förslag till lag om sådant ordnande af förvaltningen
af omyndiges tillgångar i värdehandlingar, kontanter och annan
lös egendom, att den under statens ansvar anförtros åt af staten utsedda
förvaltningsorgan.

Till stöd för sin framställning anför herr Waldenström:

»Vid 1894 års riksdag väckte jag en motion angående nödvändigheten
att bereda de omyndige större trygghet för bevarandet af den dem tillhöriga
egendom, som staten öfverlemnar i förmyndares vård. Min motion
blef då af lagutskottet afstyrkt och sedan af Riksdagen afslagen. Det
oaktadt dristar jag att äfven nu påkalla Riksdagens uppmärksamhet för
denna sak, som synes mig vara af så stor vigt, att den icke bör lemnas
å sido förr än den blifvit på fullt tillfredsställande sätt ordnad. »Man
kan icke», har en gång en justitieombudsman yttrat i sin berättelse till
Riksdagen år 1881, »man kan icke utan bekymmer tänka på de omyndiges
ställning, och man kan icke blifva overksam'' i en angelägenhet,
hvilken så nära rör alla och så djupt ingriper i fainiljelifvet som denna
om de omyndiges rätt och förvaltningen af deras egendom.»

22 Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

Hufvudfelet i vår sedan gammalt gällande lagstiftning angående förmynderskap
är den stora magt att disponera omyndigs egendom, som tillkommer
förmyndare, en magt, som — utom hvad angår fast egendom,
hvilken han icke utan domstols tillstånd kan sälja eller med gäld belasta
— kan sägas vara oinskränkt. Efter upprepade motioner i Riksdagen och
upprepade påpekningar af justitieombudsmannen aflat Riksdagen en skrifvelse
till Kongl. Maj:t, den 13 maj 1869, hvari den uttalade, att en offentlig
myndighet borde inrättas, »till hvilken förmyndare hade att aflemna
myndlingarnes penningtillgångar antingen kontant eller i sådana värdepapper,
som af samma myndighet kunde godkännas». Denna myndighet,
som kallades nämnd, och som skulle »tillsättas för hvarje domkrets eller
annat lämpligt område», skulle det åligga att förvalta medlen samt till
förmyndarne för deras myndlingars räkning på bestämda terminer utbetala
den upplupna räntan. Sedan Kongl. Maj:t funderat på denna skrifvelse i
sju och ett hälft år, förklarade han den 19 november 1876, att Riksdagens
skrifvelse icke kunde till någon åtgärd föranleda. Orsaken dertill var
emellertid säkerligen icke den, att då gällande lagstiftning ansågs tillfredsställande,
utan att, såsom justitieministern redan den 12 mars 1870
hade förklarat i Andra Kammaren, sammansättningen af den föreslagna
nämnden förutsatte »en allmänanda och ett kommunallif», som »ännu
icke allestädes voro tillräckligt utvecklade» för att man skulle utan fara
kunna lemna omyndiges medel åt »en af kommunen vald nämnd, som
svårligen kunde åläggas någon af lag bestämd ovilkorlig ansvarighet».

År 1881 bragte justitieombudsmannen saken åter på tal. Han förordade
en lagstiftning efter mönstret af den norska »Lov af 28:de Sept.
1857», enligt hvilken omyndiges medel administreras under offentlig kontroll.
Riksdagen accepterade icke detta förslag, men skref emellertid till
Kongl. Maj:t den 19 april 1881 med anhållan om förslag till bestämmelser,
som mera än de dåvarande kunde bereda trygghet för förvaltningen
af omyndiges medel, ehvad det kunde ske genom ändring i 1861 års förordning
med »bibehållande af dess hufvudbestämmelser» eller genom förvaltningens
byggande på »andra grunder». Till svar derpå anförde justitieministern
i statsrådet den 17 juli 1882, att man »åtminstone för närvarande»
icke torde kunna komma längre än till en revision af förordningen
den 24 september 1861. Emellertid erkände han »vigten af de
skäl, som blifvit anförda för en längre gående förändring» samt stälde
i utsigt möjligheten af »en successiv öfvergång till en ännu mer betryggande
ordning».

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

Resultatet inskränkte sig emellertid till lag angående tillsyn af förmyndares
förvaltning af omyndigs egendom den 18 april 1884, genom
hvilken man visserligen försökte bättre ordna tillsynen, men lemnade
hufvudfrågan på samma punkt som förr. Förmyndares magt att förvalta
sin myndlings egendom qvarstår lika oinskränkt som förr. Och tillsynen
är i verkligheten mycket mer sken än sanning. Förmyndaren skall inför
af kommunerna utsedda »godemän» »afgifva räkning öfver allt, hvad han
har om händer, med uppgift af den säkerhet, mot hvilken den omyndiges
reda penningar äro utsatta». Han behöfver icke uppvisa denna säkerhet
eller förete myndlingens värdehandlingar, derest icke godemännen särskild!
begära det. Det kan gå åratal, innan detta sker, ja, i vissa fall sker det
aldrig. Godemännen äro ofta försynta och vilja icke antyda något misstroende
mot förmyndaren genom att begära att få se dem. Men äfven
om de en gång om aret se dem, så kunna handlingarna då vara för
tillfället anskaffade samt redan nästa dag åter stå ute såsom säkerhet
för förmyndarens egna affärsförbindelser. På detta sätt mister den ena
myndlingen här, den andra der, hvad deras föräldrar, ofta under mycken försakelse
för egen del, med svett och möda samlat för sina barns uppfostran.

Med rätta sade justitieombudsmannen i sin embetsberättelse till 1881
års Riksdag: »Det är just den hufvudsakliga bristen i den rättsanstalt, som
genom 1861 års förordning skulle bringas till verksamhet, utvecklas och
stadgas, att den nemligen icke förmår att bereda säkerhet för bevarandet
af de omyndiges tillgångar i reda penningar, fordringsbevis och andra
värdepapper.»

»En hvar, som gjort sig förtrogen med äldre tiders lagstiftning i
detta ämne och känner den sorgfällighet, med hvilken förmyndares pligter
emot de omyndige voro utstakade och öfvervakade, samt den försigtighet
och omtanke, som först egnadcs åt bevarande af de omyndiges medel för
förskingring och förstöring genom förmyndares försumlighet eller oredlighet
— hvilken omvårdnad kortast och kraftigast fann sitt uttryck i de&n
bekanta satsen: »ej må barnagods eller penningar sjunka eller brinna» —
och sedan, när eu förmånsrättsordning i lagen infördes, satte de omyndiges
rätt framför deras, som för sina fordringar hade inteckning i förmyndarens
fasta egendom, måste förvånas, att i vår tid sist berörda rätt med ett
penndrag kunnat beröfvas de omyndige, utan annat vederlag än den säkerhet,
som 1861 års förordning erbjuder.» Tyvärr ega dessa ord sin
fulla tillämpning än i dag. 1884 ars lag lemnar icke den omyndige större
säkerhet än 1861 års förordning.

24 Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

Nu kan invändas, att lagen förordnar, att om godemännen anse nödigt,
att förmyndare lemnar inteckning eller annan säkerhet för myndlings
medel, så ega de att anmäla det för rätten, som sedan efter förmyndarens
hörande förordnar, såsom nödigt och skäligt pröfvas (§ 11). Men da kan
det vara för sent. Hans egendom kan då vara så intecknad, att en inteckning
derutöfver icke ens är värd så mycket som det papper, hvarpå
den är skrifven, och den stämpel, hvarmed den är belagd. Och att prestera
annan säkerhet lär väl ej bli lätt, sedan hans ställning blifvit sa
tvifvelaktig, att godemännen ansett sig böra taga detta steg. När myndlingen
sedan skall hafva ut sitt, finnes litet eller intet att taga, och ingen
är, som ersätter honom hans förlust eller delar den med honom. Han
får bära den ensam. Staten, domstolen, godemännen äro utan allt ansvar.
Jag känner till en händelse, der förmyndaren hade spekulerat med sin
myndlings penningar. Hade det lyckats, så hade han gjort sig en god
förtjenst. Nu misslyckades det, och vid redogörelsen för sitt förmynderskap
lemnade han den myndig blifne nära 120 tusen kronor i fullkomligt
värdelösa värdepapper. Förmyndaren Var fullkomligt insolvent; en rättegång
hade endast åstadkommit skandal inom en förnäm familj utan ett
öres vinst för den andre. Och sa fick saken i all tysthet passera. Och
i tyst sorg begrafvas nog de flesta händelser af detta slag.

I ett i Upsala universitets årsskrift 1883 infördt vetenskapligt arbete
med titel: »Om tillsynen å förmyndares förvaltning af omyndigs egendom
samt om förmyndarekamrar enligt svensk rätt» har den nuvarande justitieombudsmannen
med stor grundlighet behandlat denna fråga. Och han
slutar sin framställning med följande ord:

»Vill samhället, hvilket måste vara dess oeftergifliga pligt, gifva de
myndige en fullkomlig trygghet att få behålla sina egodelar, är det nödvändigt,
att detsamma ikläder sig skyldighet att svara för de förluster, som
vid förvaltningen kunna uppkomma. Förbinder sig samhället, vare sig
staten eller kommunen, till en sådan ansvarighet, lärer väl deraf med
nödvändighet följa, att staten eller kommunen också öfvertager sjelfva förvaltningen,
hvadan tanken att råda bot emot bristerna endast genom
skärpta kontroller får öfvergifvas. Frågan blir då denna: bör staten eller
bör kommunen förvalta den omyndiges egendom och garantera densamma?
Vi tro det vara rigtigast, att staten sjelf åtager sig denna sak. Vore det
endast fråga om förvaltning, kunde kommunen måhända vara lämplig att
ombesörja denna; men om med förvaltningen måste förenas ansvarsskyldighet,
blir bördan för tung att skäligen kunna läggas på vare sig de

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

större eller de mindre kommunerna, hvilka måste anses mindre egnade
att hvar inom sitt område ansvara för möjliga förluster, än staten att
bära alla riskerna för hela riket.»

»Man må ej emot ett statens öfvertagande af ifrågavarande förvaltning
och ansvarsskyldighet invända, att staten derigenom skulle ådraga
sig allt för känbara utgifter. Den summa, hvarför staten hade att ansvara,
blefve visserligen mycket stor, men sjelfva förvaltningen borde naturligtvis
så ordnas, att de omyndige finge bära kostnaderna derför, och ej heller
skulle statens garanti medföra några utgifter, om det, likaledes på de
omyndiges bekostnad, bildades en reservfond, hvilken borde kunna blifva
nog stor att betacka äfven de mest utomordentliga förluster. Genom
dessa åtgärder vederfores de omyndige ingen orättvisa: kostnaderna för
förvaltningen af sin egendom borde de naturligtvis, liksom alla andra,
sjelfva bära, och till kostnaderna för en god förvaltning måste räknas
jemväl de nödiga tillskotten till en reservfond. Ej heller skulle dessa
kostnader blifva särdeles betungande för de omyndige. Visserligen är
det antagligt, att desse ej^ kunde påräkna fullt så hög ränta å sina medel,
som de nu i allmänhet åtnjuta5 men sadant vore ju i sin ordning, enär
säkerheten för medlen nu ej kan sägas vara fullgod, men densamma, om
staten öfvertoge förvaltningen och iklädde sig ansvaret, blefve den bästa
möjliga.»

»Danmark gifver ett exempel på genomförandet i detalj af dessa
grundsatser. Vi vilja ej inlåta oss pa den frågan, huruvida med lagstiftningen
i detta land till förebild en central, för hela riket (möjligen
med undantag af vissa nordliga delar) gemensam förmyndarekammare i
hufvudstaden lämpligen kunde inrättas och förses med filialkontor i orterna
hos dertill egnade embetsmyndigheter eller penninginrättningar, eller
om möjligen flera förmyndarekamrar blefve af nöden. Dermed vare huru
som helst. Hufvudvigten ligger deruppå, att staten tager förvaltningen i
sin hand, och att staten i sammanhang dermed ikläder sig skyldighet att
svara för de förluster, som kunna uppkomma. Förr än man kommit
derhän, tro vi ej, att frågan fått sin rätta lösning.»

Det torde bli svårt att jäfva dessa ord. Och det lär väl icke heller
vara nödvändigt att antaga, att det »ännu ideel), som justitieministern uttalade
i Andra Kammaren den 12 mars 1870, och det »åtminstone icke
för närvarande», som han uttalade i statsrådet den 17 juli 1882, måste räcka
till dagarnes ände. Det torde år 1899 kunna ändras till ett mn, just nu»!

Bih. till Rilcsd. Prof. 1899. 7 Sami. 87 Häft. 4

26 Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

Vid Granskning af motionerna har utskottet, med allt erkännande af
deras beaktansvärda syfte, dock ej kunnat biträda de förslag till ändrade
tunder för vår förmynderskapslagstiftning, hvilka i dem mnehallas.

Hvad först angår de faktiska omständigheter, som enligt motionärernas
förmenande skulle påkalla en genomgripande förändring af lagstiftningen
härutinnan, gifven enligt utskottets åsigt erfarenheten vid handen
att de omyndiges tillgångar i regel förvaltas pa ett tillfredsställande satt
och att det endast i ganska sällsynta undantagsfall förekommer, att de
omyndige# genom förmyndarens åtgöranden få vidkännas förlust åt eller

större minskning uti sina tillgångar. , ,

Utskottet håller ock före och finner af sistnämnda förhållande bekräftadt,
att de garantier mot förmyndares missbruk af sin förvaltningsmyndighet,
dem vår lag stadgat, ega, der de rätt användas, eu ganska
hög grad af effektivitet.

Redan bestämmelserna om förmyndares tillsättande synas val egnade
att förebygga missförhållanden. I den föräldrar enligt lag tillkommande
rätt att si eif ve utse förmyndare för sina barn ligger sålunda en ganska
verksam garanti mot förskingring af dessas tillgångar, da föräldrarne
hafva tillfälle att välja en person, om hvars pålitlighet och vederhäftighet
de kunna vara förvissade. Äfven rätten kan, då den har att utse förmyndare,
i de flesta fall om den ifrågasatte förmyndarens stallning och
egenskaper inhemta så tillförlitliga uppgifter, att faran för _ olämpliga
och ovederhäftiga förmyndares tillsättande reduceras till ett minimum.

Hvad sedermera angår kontrollen å förmyndareförvaltnmgen, synas
motionärerna i allt för hög grad hafva underskattat betydelsen af de
härom gifna föreskrifterna, om de noggrant tillämpas. Den gransknmgsrätt,
som enligt 10 § i lagen angående tillsyn a förmyndares förvaltning
af omyndigs egendom tillkommer gode männen, innefattar äfven ratt att
infordra de omyndig tillhörande värdehandlingar, och enligt 11 § i sagda
lag ega gode männen befogenhet och skyldighet att hos rätten för vederbörlig
åtgärd göra anmälan, så snart till deras kännedom komma omständigheter,
som häntyda, att förmyndare ej rätteligen förvaltar den omyndig
egendom eller af annan orsak ej är lämplig att förmynderskapet
förestå I kraft af dessa bestämmelser kan onekligen, om gode männen
vilja rätt fylla sin uppgift, kontrollen å förmyndareförvaltnmgen blifva
synnerligen verksam och betryggande. Att fall förekomma da förluster
för myndlingar inträffa, är obestridligt; men utom det, att dessa fall
såsom redan anmärkts — höra till sällsyntheterna, hafva de tvifvel utan,

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

der de inträffat, haft sin grund icke så mycket i någon den nu gällande
lagstiftningens bristfällighet som i vederbörandes underlåtenhet att så, som
sig bör, tillämpa dess bestämmelser.

Ehuru utskottet sålunda håller före, att de beträffande vården af
omyndigs egendom nu gällande bestämmelser, hvilka hos oss nationell
utvecklat sig och särskild! äro af passade efter våra förhållanden, äro, i
stort sedt, tillfredsställande, skulle naturligtvis utskottet ej hafva något
att invända mot dessa bestämmelsers kompletterande och förändring i
syfte af ökad trygghet för de omyndige, för så vidt detta kunde åvägabringas
utan att olägenheter i andra afseenden uppkoinme.

Då obestridligen ett stadgande i den af motionärerna ifrågasatta
rigtningen — att ställa alla omyndiges tillgångar i lös egendom under
omedelbar vård af offentlig myndighet — skulle tillförsäkra de omyndige
ett ännu kraftigare skydd än nu gällande förvaltningsbestämmelser, skulle
utskottet alltså ej motsätta sig detsamma, om ej de deraf föranledda
olägenheterna öfvervägde fördelarne. Detta skulle emellertid enligt utskottets
tanke blifva fallet.

Under nuvarande förhållanden, då förmyndare på eget ansvar och
efter eget bepröfvande få förvalta sina myndlingars medel och de alltså
kunna begagna sig af yppade gynsamma tillfällen att fördelaktigt placera
tillgångarne, kunna de omyndige merendels tillförsäkras ganska god ränta
å sina penningar, utan att säkerheten deraf lider. Skulle deremot förvaltningen
öfvertagas af offentlig myndighet, blefve ett sådant användande
af tillfälliga konjunkturer omöjliggjordt. Placeringen måste då ske efter
vissa allmänna normer, och räntan koinme att sjunka. Då derjemte de
omyndige sjelfve finge vidkännas kostnaderna för förvaltningen, koinme
den af motionärerna förordade ändringen att förorsaka en afsevärd minskning
i de omyndiges inkomster, en påföljd, som blefve särskild! känbar
för sådana omyndige, hvilkas tillgångar äro så knappa, att de endast i
händelse af synnerligen fördelaktig placering förslå till kostnaderna för
uppehälle och uppfostran; och i vårt land torde sistnämnda förhållande
få anses vara regel.

Äfven uti andra afseenden skulle olägenhet vållas genom den ifrågastälda
lagändringen. Förmyndare blefve underkastade ej ringa besvär
genom den skriftvexling med förvaltningsmyndigheten, som allt som oftast
måste förekomma, och genom iakttagande af de formaliteter, som måste
fordras för utfående af hos förvaltningsmyndigheten innestående medel.
Särskild! för sådana orter, som koinme att ligga på långt afstånd från

28 Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

den plats, der förvaltningsmyndigheten hade sitt säte, blefve olägenheterna
i antydda hänseende ganska betydande.

Slutligen torde böra erinras om den skada och de olägenheter, som
otvifvelaktigt skulle uppstå i de fall, då medel, som tillfölle omyndige,
vore insatta i något aftärsföretag, ur hvilket de maste uttagas för att
ställas under förvaltningsmyndighetens vård.

Nu kunde emellertid ifrågasättas, att man, äfven om det ej ansåges
böra stadgas skyldighet att öfverlemna omyndiges lösa egendom till förvaltning
af offentlig myndighet, borde så mycket tillmötesgå motionärernas
önskningar, att man beredde dem, som det önskade, tillfälle att i offentlig
myndighets vård anförtro dylika medel. I och för sig är häremot
intet att erinra, men då behofvet ej är synnerligen framträdande, lärer ej
vara skäl att härför vidtaga särskild åtgärd. Kommer åter, på sätt af
justitiekansleren ifrågasatts uti det yttrande han afgifvit i anledning af
Riksdagens skrifvelse angående kontroll öfver vården och förvaltningen af
fromma stiftelser, en sådan anordning till stånd, att sadana fonder fa
öfverlemnas till förvaltning af någon statens myndighet, lärer anledning
föreligga att taga under öfvervägande, huruvida ej rättighet kunde medgifvas
att i samma myndighets vård anförtro jemväl omyndigs medel.

Under åberopande af det anförda föranlåtes utskottet alltså hemställa:

l:o) att friherre Klingspors förevarande motion
icke må af Riksdagen bifallas;

2:o) att herr Nilsons ifrågavarande motion icke
må till någon Riksdagens åtgärd föranleda; samt

3:o) att herr Waldenströms föreliggande motion
icke heller må af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 1 maj 1899.

På lagutskottets vägnar:

Iv. S. HUSBERG.

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

Reservation

af herrar Husberg och Ohlsson, hvilka ansett, att utskottet bort i
anledning af föreliggande motioner tillstyrka Riksdagen att i skrifvelse
till Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t taga i öfvervägande,
huruvida icke finera betryggande föreskrifter rörande förvaltningen af
omyndiges tillgångar i kontanta medel och värdehandlingar kunde ernås,
samt i sadant fall lata utarbeta och för Riksdagen framlägga förslå» i
ämnet. ®

Herr bandqvist har begärt få antecknadt, att han, till följd af erhållen
ledighet från riksdagsgöromålen, icke deltagit i ärendets behandling inom
utskottet.

Bih. till Riksd. Prof. 1899. 7 Sand. 37 Häft.