Lagutskottets Utlåtande N:o 60 (Utlåtande 1896:LU60 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

N:o 60.

Ant. till Riksd. kansli den 13 april 1896, kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående ändring i förordningen
om förlag sinteckning den 13 april 1883.

Frågan om beredande af rättighet för egare eller brukare af jord
att erhålla förlagsinteekning uti de för jordbruket använda inventarier
har vid innevarande riksdag bragts å bane uti en inom Andra Kammaren,
af herrar M. Dahn och Ivar Månsson afgifven motion, n:o 175,
hvari föreslås, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,
det täcktes Kongl. Maj:t framlägga till nästa Riksdag förslag till
sådan ändring i lagen om förlagsinteekning och rätt till underpant i
lösegendom, att äfven jordbruket derunder måtte inbegripas.

Behöfligheten och lämpligheten af den i motionen åsyftade lagändring
hafva motionärerna sökt ådagalägga genom en framställning,
hvari till en början återgifves eu af Riksdagen år 1879 till Kongl.
Maj:t aflåten skrifvelse af följande lydelse:

»Rättigheten att lemna underpant i lös egendom bör vara en rättighet
för alla näringsidkare eller för ingen, och medgifvande af sådan
rätt utgör endast den enklaste gärd af rättvisa åt de näringsidkande
samhällsmedlemmar, som dermed ej nu äro hugnade. Man har mot
dess medgifvande åberopat det osäkra värde, dylik underpant för långifvaren
innebär, då de pantförskrifna föremålens egare och innehafvare
kan när som helst afyttra dem delvis eller helt och hållet till
tredje person med gällande verkan, enär underpantsrätten icke innebär
sakrätt i panten. De rörelser eller yrken, vid hvilka sådan panträtt
Bih. till lliksd. Prof. 1806. 7 Sami. 35 Haft. (N:o 60.J

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

skulle komma att användas, torde dock i allmänhet vara af den beskaffenhet,
att de för sitt utöfvande fordra innehafvande af åtminstone
större delen af de pantförskrifna föremålen eller de ursprungligen pantförskrifna
motsvarande, och det torde icke vara lagstiftarens uppgift
att tillse, det den enskilde icke i särskilda händelser skulle kunna i
oförstånd handla mot sin egen fördel. Deremot synes det vara lagstiftarens
pligt att för det fall, att på det fria aftalets väg den näringsidkare,
som det behöfver — han må för öfrigt vara bruksegare, bergverksegare,
fabrikant eller jordbrukare eller hvad annat som helst —
kan mot underpant i lös egendom erhålla den försträckning, han för
sin ekonomiska verksamhet behöfver, bereda en laglig form för pantaftalet
och derigenom, bland annat, skydda lagen för den vanhelgd,
som för densamma följer af de under lagens skydd, men mot dess
mening, härtill missbrukade lösöreköpen. I en tid med mångsidig och
liflig affärsverksamhet kan personalkrediten, såsom grundad på den
numera en omöjlighet vordna personliga kännedomen af dem, med
hvilka man kommer i affärsberöring, ej vidare räcka till, och realkrediten
måste derför anlitas i en allt större och större utsträckning, beträffande
de föremål, som kunna dertill användas.

Riksdagen, hos hvilken framställning i ämnet skett, får på grund
af det nu anförda hos Eders Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, det
Eders Kongl. Maj:t täcktes låta anställa en revision af samtliga gällande
föreskrifter om förlag och dervid jemväl taga i öfvervägande,
huruvida ej rätt till underpant i lös egendom må kunna medgifvas alla
näringar, samt till Riksdagen göra den framställning, som häraf kan
föranledas.»

Motionärerna hafva derefter anfört ett yttrande af den äldre lagberedningen,
hvilket återfinnes i motiverna till dess förslag till handelsbalk,
kap. 6, och lyder sålunda:

»Numera bör väl rättigheten att gifva underpant i lös egendom
icke rimligen kunna betraktas som ett privilegium för vissa näringsidkare.
Tiden har hunnit så långt, att denna rättighet måste ega rum
antingen för alla eller för ingen. Bland de näringar, som hittills ej
varit gynnade, är jordbruket. År det nu rätt, att den, som drifver
bergsbruk, fabrik, manufakturverk eller annan sådan rörelse, får bereda
sig kredit genom underpant af lös egendom, så måste det ock vara
rätt, att en jordbrukare eller den som delar hans yrke, då han ej kan
bjuda inteckning i fastighet, får på lika sätt skaffa sig den kredit han
tarfvar för sin rörelse eller sitt arbetsföretag.»

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

Slutligen fortsätta motionärerna:

»Genom indragning till staten af civil- och militleboställena ha
statens domäner och dermed arrendatorsklassen ökats till ett ansenligt
antal. Våra jordbruksarrendatorer, såväl statens som enskildes, kunna,
i allmänhet tagel, sägas utgöra vårt lands mera dugliga jordbrukare;
men det dyrbara, yttre lösörebo, de behöfva för att rigtigt rationell
kunna sköta sitt jordbruk, kunna de ej använda som hypotek för nödigt
förlagskapital, med mindre det sker under formen af det all kredit förstörande,
vanryktade lösöreköpet, som så öfverlemnar säljaren åt köparens
godtycke, att det förlamar hans handlingskraft. Som svar på
Riksdagens ofvannämnda skrifvelse framlades nemligen den nuvarande
lagen om rätt till underpant i lös egendom, från hvilken rätt jordbruket
uteslöts. Den skefva uppfattning, som sökte göra gällande, att då
underpant ej medförde sakrätt, vore den af ringa nytta, vederlägger sig
sjelf, då rätten att begagna sig af underpant städse användes inom de
yrken, der den medgifves, och för vår arrendatorsklass skulle den helt
visst blifva af stor betydelse ej blott genom att hämma ett snart sagd!
öfverhandtagande borgensväsende, utan framför allt genom att trygga
deras rätt, som i följd af nära skyldskap eller andra förbindelser hafva
svårt att neka en borgens påskrift.»

Föreliggande fråga är, såsom af motionärernas framställning kan
skönjas, ingalunda ny. Redan vid riksdagen 1847 —1848 anmärktes
hos Rikets Ständer vid behandlingen af en kongl. proposition med
förslag till förordning om förlagsinteckning, att alla de undantagslagar,
som innefattade stadgande^ om förlag, snarare borde upphäfvas än
vinna ytterligare utsträckning, såvida man ej ville medgifva alla samhällsklasser
rätt att erhålla lån genom en likartad förpantning af lös
egendom. Lagberedningen föreslog ock i det af densamma utarbetade
förslag till 6 kap. handelsbalken allmänt medgifvande af underpant i
lös egendom.

Detta lagberedningens förslag upptogs i väsentliga delar vid riksdagen
1859—1860, och Riksdagen antog äfven en lag rörande underpant
i lös egendom. Denna vann emellertid, i följd af högsta domstolens
utlåtande, icke Kongl. Maj:ts stadfästelse. Vid riksdagen 1865—
1866 väcktes i ämnet flera motioner, i anledning hvaraf Riksdagen antog
en författning, enligt hvilken förlagsinteckningen skulle i afseende å
sin tillämpning utsträckas äfven till jordbruksnäringen.

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

Icke heller detta förslag vann emellertid Kongl. Maj:ts sanktion.
Såsom grund härför anfördes hufvudsakligen, att förslaget, genom den
utsträckning, som enligt detsamma skulle gifvas åt begreppet förlagslån,
i sjelfva verket syntes innebära ett återupptagande i den svenska hypoteksrätten
af den redan i förra århundradet derifrån utmönstrade underpantsinstitutionen
— en institution, som i större delen af Europas öfriga
länder, i hvilkas lagstiftningar den varit upptagen, blifvit afskaffad,
tvifvelsutan med afseende å den ringa säkerhet, som vunnes genom en
inteckning i lös egendom, hvarmed sakrätt icke vore förenad.

Äfven vid 1868 års riksdag upptogs frågan, men förföll denna
gång" i följd af kamrarnes olika beslut.

vid 1879 års riksdag, då frågan å nyo förekom till behandling,
beslöts aflåtande af den skrifvelse, som i motionärernas framställning,
enligt hvad ofvan sagts, blifvit åberopad. Denna skrifvelse gaf anledning
till tillsättande af en komité, som erhöll i uppdrag, bland annat,
att afgifva yttrande, huruvida en utsträckning af förlagsinteckningsrätten
jemväl till andra näringar än dem, som då åtnjöto en dylik förmån,
vore för dessa näringars idkare af verkligt behof påkallad och kunde
förenas med de grundsatser, på hvilka vår lagstiftning för öfrigt hvilade,
samt för sådant fall föreslå de för utöfning af eu dylik rätt och
till förekommande af dess missbruk nödiga bestämmelser.

Denna komité, som afgaf sitt betänkande den 6 augusti 1881,
yttrade i fråga om förlagsintecknings användbarhet för jordbruksindustrien
följande.

»Hvad först beträffar frågan om en särskild lagstiftning för tillgodoseende
af jordbrukets behof af förlagskapital, lärer vid denna frågas
besvarande å ena sidan de sjelfegande jordbrukarnes, och å den andra
de icke sjelfegande eller arrendatorernas ställning böra särskildt undersökas,
då de förhållanden, som måste vara bestämmande för frågans
lösning, med afseende å dessa båda klasser af jordbrukare i flera delar
äro skiljaktiga. De förre eller jordegarne hafva nemligen i sin fasta
egendom ett föremål, hvars intecknande till hela sitt värde är åtminstone
i ett hänseende en mera användbar form för kreditens anlitande,
än hypotisering af lösegendom kan vara. Ty fastighetspanten erbjuder
just de förmåner, hvilka förmånsrätten i lösegendom i följd af föremålets
rörlighet och förytterlighet är ur stånd att lemna. I följd häraf
är också antagligt, att fastighetsegaren, innan något användande af
förlagsinteckning ifrågakomm''er, begagnat fastighetskrediten till dess
yttersta gräns, och att bereda honom tillfälle att derutöfver genom
erbjudande af förmånsrätt i den lösa egendomen inlåta sig i en skuld -

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

sättning, hvilken dessutom i många fall måhända komme att användas
icke till egendomens förbättrande, utan för att tillfredsställa böjelsen
för kanske icke oundgängliga konsumtionsbehof, dem den personliga
krediten icke vidare förmådde tillgodose, sådant kan icke ens för jordegaren
sjelf medföra någon verklig fördel. I fråga om hvarje näring
torde den ekonomiska regel i allmänhet hafva sin giltighet, att för eu
rörelses fördelaktiga bedrifvande fordras, att densamma åtminstone till
någon del är grundad på näringsidkarens egna tillgångar, och att en
rörelse, i synnerhet af större omfattning, som uteslutande eller nästan
uteslutande bygges på främmande medel, för dess idkare medför stor
våda och sällan erbjuder mera lofvande utsigt till framgång. Och att
för jordegaren, om han skuldsatt sig till ett belopp, motsvarande fulla
värdet af hans fastighet, gränsen för det fördelaktiga användandet af
krediten i allmänhet blifvit uppnådd, kanske öfverskriden, derom vittnar
erfarenheten, som lärer, att det i jordbruksfastighet och erforderliga
inventarier nedlagda kapital väl endast med sällsynta undantag förmår
lemna en afkastning, motsvarande, förutom ersättning för lefnadskostnaden
och öfriga kostnader, räntan på en af jordegaren åsamkad skuld
till lika belopp.

Till dessa skäl mot utsträckning af förlagsinteckningsinstitutionen
till jordegare komma ytterligare de allmänna, som vid flera tillfällen
blifvit emot införandet af underpantssystemet anförda, nemligen att
derigenom skulle ett starkt återhållande band blifva lagdt. på jordegarens
personliga kredit, att vid låns beviljande inom kort skulle såsom vilkor
kanske allmänneligen ända ned till egaren af den ringaste hemmansdel
framställas yrkande om förlagsinteckning, och att, när, såsom väl också
mer än en gång kunde inträffa, en låntagare tillintetgjort verkan af
den säkerhet, förlagsinteckningen antagits medföra, förtroendet till sådana
fordringar med hvad de erbjödo icke skulle blifva synnerligen större,
än hvad af det personliga förtroendet ännu återstode. Men häraf skulle,
under det afbräck den allmänna krediten tillfogats, verkningarna till
och med för den välbergade jordegaren, hvilken väl någon gång kan
vara i behof af ett tillfälligt lån, kunna blifva känbara i det fall, att
han icke'' hade till hands en inteckning i sin fasta egendom.

Hvad åter vidkommer brukare af annans jord, så måste väl erkännas,
att, då de endast med högst få undantag kunna hafva någon inteckning
i fast egendom att erbjuda eu långifvare, det för dem skulle vara en
verklig fördel, om i stället derför ett annat sätt att lemna säkerhet för
de lån, hvaraf de kunde vara i behof, blefve dem beredt. Äfven för
denna klass af jordbrukare synes dock förlagsinteckningens nytta kunna

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

sättas allvarligt i fråga. Otvifvelaktigt skulle nemligen förlagsinteckningsrättens
utsträckning till dem medföra en väsentlig förminskning,
om ej ett tillintetgörande af deras personliga kredit, och på goda grunder
är antagligt, att detta för dem skulle utgöra en olägenhet, större
än den fördel blefve, som i vissa fall vore med användandet af förlagsinteckning
förenad. Deremot torde lagstiftningen genom en anordning,
som tillika blefve jordegaren till gagn, med bättre utsigt till framgång
kunna komma en arrendator eller brukare till hjelp vid tillfällen, då
han saknar medel att sjelf anskaffa all den lösa egendom gårdsbruket
kräfver, nemligen genom att än ytterligare främja och trygga sådana i
andra länder, der åkerbruksnäringen hunnit en högre grad af utveckling,
ganska vanliga aftal, hvarigenom jordegaren till brukaren upplåter, på
samma gång som sjelfva jorden, för dess häfdande nödiga kreatur, redskap
och andra inventarier. Ett steg i denna rigtning har i senare tid
af den svenska lagstiftningen redan blifvit taget. Sedan nemligen genom
17 kap. 6 § handelsbalken jordegare fått sig tillerkänd förmånsrätt
i landbos lösören för afgäld af fast egendom, blef genom kongl.
förordningen den 22 oktober 1867 stadgadt, att hvad i nämnda lagrum
vore föreskrifvet skall ega tillämpning jemväl i fråga om lega för kreatur,
redskap och annat, som jordegaren lemnat landbon till egendomens
bruk, der den lega ej längre stått inne än i 17 kap. jordabalken sägs,
så ock om ersättning, der den gäldas bör, för hvad sålunda till landbon
lemnadt blifvit. Komiterade hafva emellertid förestält sig, att till ytterligare
underlättande af legoaftal mellan jordegare och brukare rörande
lös egendom — aftal, hvilka till syfte och verkan hafva mycken likhet
med aftal om förlag och således icke lära vara att ange såsom främmande
föremål för komiterades uppmärksamhet — jordegarens rätt till
det lemnade förlaget skulle kunna än vidare betryggas; och är fördenskull
uppgjordt ett förslag till särskild förordning i nämnda hänseende.»

Då förordning om förlagsinteckning vid 1883 års riksdag antogs,
lemnades, såsom bekant, ej åt jordbrukarne rätt till dylik inteckning.

Genom kongl. bref den 15 februari 1886 tillsattes emellertid ännu
en gång en komité med uppdrag att utreda, huruvida genom förändrad
lagstiftning lättad utväg kunde beredas idkare af jordbruksnäringen att
anskaffa det för näringens bedrifvande erforderliga förlagskapital, äfvensom
afgifva de förslag till sådan lagstiftning, som kunde finnas af omständigheterna
påkallade.

Sedan komiterade den 23 september 1886 afgifvit förslag till, bland
annat, ändringar i förordningen om förlagsinteckning, hvari bestämmelser
meddelades, genom hvilka vissa jordbrukare tillerkändes rätt till

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

förlagsinteckning, fann Kong].. Maj:t, sedan högsta domstolens yttrande
infordrats, vid ärendets föredragning i statsrådet den 1 juni 1894, på
föredragande departementschefens hemställan, ärendet ej föranleda till
vidare åtgärd.

Utskottet, som i föreliggande fråga intager den ståndpunkt, som
häfdats af 1881 års ofvannämnda komité, får följaktligen, under åberopande
af de skäl, som af berörda komité anförts, och jemväl med fästadt
afseende derå, att Kongl. Maj:t så nyligen som år 1894 funnit förslag
i den rigtning, motionärernas framställning afser, icke böra bifallas,
hemställa,

att herrar Dahns och Månssons föreliggande motion
icke må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 13 april 1896.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Reservation

af herrar F. Andersson, Bruzelius, Nilsson och liedelius.