Lagutskottets Utlåtande N:o 60 (Utlåtande 1894:LU60 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

I; t IT:.''

N:o 60.

Auk. till Riksd. kansli den 28 april 1894, kl. 12 midd.

Utlåtande i anledning af väckta motioner dels om ändring af
7 kap. 3 § strafflagen, dels ock om förklaring af samma
paragraf.

Till lagutskottets handläggning hafva hänvisats tre inom Andra
Kammaren väckta motioner, en af herr Hedin, en af herr J. M. Erikson
och en af herr E. J. Ekman, om dels ändring, dels förklaring af 7 kap.
3 § strafflagen.

Nämnda lagrum är af följande lydelse:

»Idkar någon å sön- eller högtidsdag emellan klockan sex om morgonen
och klockan nio om aftonen, handtverk eller annat arbete, som
uppskof tåla kan: straffes med böter högst tjugo riksdaler, utan det
sker till egen eller annans nödtorft. Lag samma vare, om kramlåda
eller annan dylik bod å sådan sabbatstid till salu öppnas.»

I samtliga tre ifrågavarande motioner afsos sista punkten af detta
stadgande.

I motionen n:o 107 anför herr Hedin:

»Användningen i en strafflagstext af ordet »kramlåda» syntes gifva
vid handen, att det allmänna föreställningssättet vid detsamma fäste en
åtminstone någorlunda bestämd betydelse. Så vore dock, åtminstone
numera, ingalunda förhållandet, och det torde ej på länge ha varit
fallet, kanske ej ens, när strafflagen skrefs. I sjelfva verket hade
ordet »kramlåda» för länge sedan så försvunnit ur det vanliga språkBih.
till lliksd. Prof. 1804. 7 Sami. 36 ljuft. (N:o 60j. 1

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

bruket, att man näppeligen någonsin hörde det, utom vid tillämpning
af ifrågavarande lagrum eller vid tvist om dess rätta mening. Det
torde derför ej kunna bestridas, att ett sådant uttryck användt i en
lagtext, som ej förklarade dess betydelse, vore i hög grad olämpligt.
Det vore också för Riksdagen väl bekant, att rätta betydelsen af ordet
»kramlåda eller annan dylik bod» vore föremål för mycken ovisshet,
och ett nytt exempel härpå vore anledningen till ifrågavarande motion.

I lagutskottets utlåtande n:o 15 vid 1893 års riksdag påpekades,
att anledningen, hvarför lagutskottet vid 1862—1863 års riksdag föreslog
och rikets ständer godkände tillägget af ordet »dylik» framför
»bod» i den af Kongl. Maj:t föreslagna lydelsen af 3 § i 7 kap. af nya
strafflagen, var den, att sådana försäljningsställen, som brödbodar, mjölkmagasiner,
sockerbagerier och andra dylika butiker, hvaruti eu handel
drefves, som till rörelsens omfång och art ingalunda vore jemförlig
med den, som idkades i egentliga kramlådor, ofta hölles öppna å sabbat,
utan att, såvidt utskottet försport, någon förargelse derigenom åstadkommes.
Föränd lingens syfte hade således varit att från strafflagens
förbud mot öppenhållande å sön- eller högtidsdag undantaga nyss angifna
slag af försäljningsställen.

Nu hade emellertid inträffat, att i hufvudstaden ett stort antal
»diversehandlande», hvilkas affärer i väsentlig mån folie under den
undantagskategori, som 1862—1863 års riksdag ville uppställa, drabbats
af åtal och blifvit fälda till böter för öfverträdelse af förbudet mot
öppenhållande å sön- eller högtidsdag af »kramlåda eller annan dylik bod».

Men icke nog dermed: dessa talrika åtal hade (med ett enda undantag)
endast träffat diversehandlande — dock ej alla — inom två församlingar,
medan deras yrkeskamrater inom öfriga församlingar icke
antastats af åklagaremagten, ehuru de senare icke mindre än de förra
idkat söndagshandel.

Det syntes motionären vara lagstiftarens pligt att afhjelpa den
rättsosäkerhet, hvarom dessa förhållanden vittnade.

Det vore emellertid synnerligen vanskligt att åstadkomma det önskvärda
förtydligandet af 7 kap. 3 § strafflagen medelst en kortfattad
bestämmelse, som, med bibehållande af den nuvarande paragrafens hufvudsyfte,
derjemte tillräckligt fullständigt och klart angåfve de undantag
från regeln, Indika kunde finnas höra medgifvas. Lämpligare syntes
det låta sig göra, att uti en särskild lag, till hvilken strafflagen
hänvisade, förtydliga regeln i nämnda lagrum genom uppräknande af
de undantag i afseende å vissa slag af varor, som under viss del af
sabbatstiden skulle få försäljas. Och då det måhända icke vore nöd -

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

vändigt, att i detta hänseende alldeles enahanda bestämmelser gälde
inom samtliga kommuner, kunde det äfven med något skäl ifrågasättas,
om ej i en sådan särskild lag åt kommunalmyndigheterna borde medgifvas
rätt att, inom vissa gränser, närmare bestämma om undantagen
från regeln.

På grund af hvad sålunda anförts hemställer motionären, det Riksdagen
måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t
täcktes låta utarbeta och för nästkommande'' Riksdag framlägga förslag
dels till ändrad lydelse af 7 kap. 3 § strafflagen af ungefär följande
innehåll:

»Idkar — -— — — nödtorft. Lag samma vare, om i bod eller
annat dermed jemförligt försäljningsställe handel å sabbatstid idkas med
andra varor eller å andra timmar än i särskild af Kongl. Maj:t och
Riksdagen stiftad lag är medgifvet»,

dels till särskilda lagbestämmelser, hvartill den sålunda ändrade
föreskriften i strafflagen komme att hänvisa.

Det torde icke kunna» förnekas, att ordet »kramlåda»'' — om det
också vid nu gällande strafflags tillkomst haft eu otvetydig betydelse
— numera icke hör till dem, som förekomma i det gängse språkbruket,
och att till följd häraf såväl den stora allmänheten, som särskildt
de, hvilka hafva att ställa sig ifrågavarande lagbud till efterrättelse,
hafva svårt att rätt tyda lagens uttryck »kramlåda eller annan
dylik bod». Det är också utskottet väl bekant, att dessa ord tolkats
olika af olika domstolar. Då lagrummet i fråga således synes tarfva
ett förtydligande i det af motionären ifrågasatta hänseende, hemställer
utskottet, som emellertid i frågans nuvarande skede anser sig icke böra
tillstyrka Riksdagen afgifva ett bestämdt uttalande i ämnet,

l:o) att Riksdagen måtte i skrifvelse anhålla, det
Kongl. Maj:t ville taga under öfvervägande, huruvida
nu gällande stadgande i 7 kap. 3 § strafflagen angående
förbud mot handel i kramlåda eller annan
dylik bod under sabbatstid må kunna ersättas eller
förtydligas genom närmare bestämmelse om beskaffenheten
af de försäljningsställen, som under sådan
tid, dock ej under gudstjenst, må hållas öppna, samt

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

derest Kong]. Maj:t skulle finna sådant lämpligt, låta
utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag i nämnda
syfte.

I motionen n:o 97 anför herr J. M. Erikson:

Stadgandet, att »kramlåda eller annan dylik bod» icke finge å sabbatsdag
mellan klockan sex om morgonen och nio om aftonen till salu
öppnas, hvarmed uppenbarligen åsyftades att främja helighållandet af
sabbaten och tillförsäkra handelsidkare en välbehöflig söndagshvila, vore
ur flera synpunkter berättigad!

Men de ordalag lagstiftaren valt hade i tillämpningen visat sig
icke nog tydliga, hvilket framginge deraf, att de af ordningsmagten på
olika ställen uppfattats olika, i det att en del ansett, att sådana försäljningsställen,
å hvilka matvaror liölles till salu, icke kunde hänföras
till »kramlåda eller annan dylik bod», utan att handel med nämnda
varor snarare hörde till det arbete, »som sker till egen eller annans
nödtorft» och hvilket enligt samma paragraf finge betraktas såsom jemväl
å sön- och helgdag tillåtet, då deremot andra vore af motsatt åsigt.
Denna olika uppfattning af lagens mening hade i Stockholm framkallat
ett oefterrättlighetstillstånd, då af två nära intill hvarandra men likväl
inom olika polisdistrikt belägna matvarubodar den ena finge hållas
öppen hela söndagen, med undantag af de timmar, under hvilka allmän
gudstjenst påginge, men den andra måste vara stängd hela dagen, allt
efter som poliskommissarierna i de olika distrikten ansåge att lagens
föreskrift borde uppfattas. Äfven i landsortsstäderna egde ett liknande
förhållande rum i så måtto, att i somliga af dessa städer lagen tillämpades
på ett sttt och i andra på ett annat, så att hvad som i den ena
staden vore förbjudet kunde, under för öfrigt lika omständigheter, i
den andra vara tillåtet.

På det att denna oegentlighet måtte blifva afhjelpt och då det
vore motionärens öfvertygelse, att de olägenheter, som understundom
förmenades skola blifva en följd af bestämdt förbud för all söndagshandel,
med god vilja kunde undanrödjas äfven i fråga om matvaror,
såsom utlandets, bland annat Englands, exempel gåfve vid handen, vore
önskligt, att sådant förbud måtte komma till stånd.

Då det likväl, i synnerhet i hufvudstaden, skulle möta många svårigheter
att med ens införa ett sådant förbud hvad beträffade de lifs -

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

förnödenheter, hvilka man ansåge böra dag för dag tillhandahållas allmänheten,
nemligen bröd, mjölk och grädde, torde det för närvarande
vara nödigt att med afseende å dessa göra det undantag, att de finge
hållas till salu på morgonen före början af allmän högmessogudstjenst.

Med stöd häraf hemställer motionären,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla om utarbetande och framläggande för Riksdagen
af förslag till sådan ändring af § 3 i kap. 7
af gällande strafflag, att handel i bod må å sön- och
högtidsdag vara förbjuden, dock med den inskränkning,
att här ofvan angifna lifsförnödenheter må kunna
under den tid på morgonen, som föregår allmän högmessogudstjenst,
till salu hållas.

Uti motionen n:o 46 har herr E. J. Ekman väckt förslag om förklaring
af ifrågavarande lagrum.

Sedan motionären till en början erinrat derom, att genom Kongl.
förklaringen den 9 juni 1893 Kongl. Maj:t i öfverensstämmelse med
1893 års Riksdags beslut, lemnat den förklaring af samma lagrum, att
med »kramlåda eller annan dylik bod» jemväl afses bod der tobak, eller
hvad deraf är förfärdigadt, hålles till salu, fortsätter motionären:

Genom detta tillägg till ofvannämnda lag hade all handel med
tobaksvaror i så kallade cigarrbodar blifvit förbjuden från klockan 6 på
morgonen till klockan 9 på aftonen sön- och högtidsdagar. Detta stadgande
i och för sig sjelf syntes ock hafva helsats med belåtenhet af
cigarrhandlarne sjelfva, synnerligen emedan biträdena i cigarraffärerna
derigenom vunnit en välbehöflig hvilodag.

Men den erfarenhet, man redan vunnit, visar tydligt nödvändigheten
af att fortgå med lagstiftningsarbetet på''detta område, tilldess
man kommit derhän, att lika lag blefve gällande för alla, som befatta
sig med försäljning af tobaksvaror, så att intet undantag gjordes för
några enskilda till skada för de öfriga. Endast på sådant sätt kunde
aktning för lag och rätt upprätthållas.

Det hade visat sig, att efter tillämpningen af kongl. förklaringen
af den 9 juni 1893 cigarrhandeln under sön- och högtidsdagar väsentligen
tilltagit på restauranter, schweizerier, kaféer, rakstugor med flera

6 Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

dylika ställen, hvarförutom man sökt kringgå lagen på allehanda sätt
till förfång för dem, som hade handel med tobaksvaror till sitt lagliga
yrke. Förbrukarne af cigarrer och cigarretter behöfde alls icke på lördagen
i cigarrbodarne förse sig med det behöfliga förrådet af dessa artiklar,
ty de finge sina behof fullkomligt tillfredsstälda på söndagarna,
ehuru cigarrbutikerna då vore stängda. Och det hjelpte icke, att de
så kallade kioskerna vid de större restauranterna eller schweizerierna
äfven träffats af nämnda kongl. förklaring, ty försäljningen bedrefves
i så mycket större skala inne i sjelfva serveringslokalerna både till gäster
och icke gäster. Och den försäljningen ansåge myndigheterna sig
icke kunna hindra.

Ett exempel kunde tjena till belysning häraf. Sedan kongl. förklaringen
af den 9 juni 1893 utkommit, hvarigenom cigarrbutikerna
stängdes under sön- och högtidsdagar, hade ett kafé i Stockholm medelst
skjdtar tillkännagifvit, att cigarrer såldes der till fabrikspris.
Denna försäljning hade egt rum både hvardagar och sön- och högtidsdagar.
Då innehafvarinnan af nämnda kafé härför lagfördes, hade hon
inför polisdomstolen härstädes den 27 juli 1893 erkänt rigtigheten af
de gjorda angifvelserna. Hon hade erkänt, att hon icke gjort någon
anmälan om idkande af handel med cigarrer och att hon plägat sälja
cigarrer jemväl till andra personer än dem, som å restauranten intogo
förtäring. Vidare hade hon erkänt, att biträdena hvarje månad fingo ett
visst antal cigarrer sig tillräknade, hvilka de plägade förvara i skilda
skåp, samt att å restauranten funnos cigarrpåsar, försedda med tryckt
uppgift, hvarest cigarrerna blifvit köpta. Åklagaren hade visserligen
yrkat ansvar på henne härför, men polisdomstolen hade genom utslag
den 31 juli 1893 förklarat henne fri från ansvar, emedan nämnda försäljning
icke kunde anses hänförlig till sådan handel, hvarom 9 § 1
mom. af kongl. förordningen angående utvidgad näringsfrihet den 18
juni 1864 och 7 kap., 3 § i strafflagen handlade. Efter den frikännande
domen hade klockan 1 på middagen en söndag en hel ko af
personer stått utanför nämnda kafé för att der göra sina cigarruppköp
för dagen och under tiden hade cigarrbutikerna i närheten vid laga påföljd
varit stängda. Kunde man säga, att på detta sätt »land bygges
genom lag»?

Äfven på rakstugor hade cigarrhandeln på söndagarna, sedan oftanämnda
förordning utkommit, tilltagit. Så t. ex. hade en rakstuga, som
före nämnda förordnings tillkomst hade direkt ingång från gatan till
raksalongen, numera ändrat detta rum till en fullständig cigarraffär och
flyttat raksalongen till ett rum innanför, öfver dörren åt gatan fun -

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

nes en skylt med inskrift: cigarrer, och på hvar sin sida om dörren
en skylt med inskrift: rakstuga. Här försåldes under söndagar obehindradt
tobaksvaror.

För öfrigt försåldes, synnerligen i Stockholm, utan att ordningsmagten
ansett sig kunna inskrida, under sabbatstid tobaksvaror i såväl
mjölk- som brödmagasin, å tidningskontor, i vattenkiosker, i salustånd
in. m. dylikt. Under den blidare årstiden utbures tobaksvaror af kringvandrande
försäljare synnerligen under söndagarna. Enligt uppgift från
Malmö utbjödes der af omkring 200 gossar under sådan tid cigarrer,
cigaretter, snus och tobak.

På tvenne kaféer i Stockholm hade man börjat sälja till ock med
snus på sön- och helgdagar.

Äfven cigarrhandlarne sjelfva sökte kringgå lagen. I Vaxholm
förhyrde en cigarrhandlare hvarje sön- och helgdag ett slagtarestånd
samt serverade der läskedrycker, på samma gång han sålde cigarrer
och tobaksvaror, utan att vederbörande ansåge sig kunna ingripa. Cigarrboden
måste vara stängd under söndagen, men emedan »stånd!) icke
vore detsamma som bod, så finge cigarrhandel der opåtaldt ega rum.
I Helsingborg hade cigarrhandlare under den blida årstiden utanför sina
egna butiker under söndagarna anbragt försäljningsbord eller, der utrymmet
sådant medgåfve, upprest tält, der cigarrhandeln obehindradt
påginge till kl. 9 e. in., då förbudstiden slutade och då försäljningen
åter förlädes till butiken.

Häraf framginge, huru oefterrättligt det tillstånd vore, hvari vi,
beträffande tobakshandeln på sön- och helgdagar, befunne oss. Om
man besinnade, att det vore ganska tvifvelaktigt, huruvida tobakshandel,
hvartill särskild anmälan skulle ske, finge i strid mot 8 § mom. c) af
förordningen angående utvidgad näringsfrihet af den 18 juni 1864 och
5 § mom. 1 af förordningen angående vilkoren för försäljning af bränvin
och andra brända eller destillerade drycker af den 31 december
1891 under någon tid af året försäljas å restauranter och schweizerier,
så blefve det närvarande oefterrättlighetstillståndet ännu mer i ögonen
fallande. Ty då blefve förhållandet, att de, som lagligen innehade
tobakshandel såsom sitt näringsfång, icke finge sälja på sön- och helgdagar,
under det deremot intet hinder mötte för dem att idka en dylik
handel i ganska stort omfång, som saknade rättighet att under någon
tid af året bedrifva denna näring; och att rättskänslan kände sig på
det djupaste kränkt af ett sådant förhållande, vore helt naturligt.

Man finge ej heller förglömma, att förhållandena gestaltat sig helt
annorlunda nu än förr. Förr tillhandahölles på restauranter och schwei -

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

zerier cigarrer åt gäster till ett pris, som var betydligt högre än priset
i cigarr butikerna. Respektive innehafvare af dylika utskänkningsställen
hade då cigarrer mera för att tillmötesgå kunderna än såsom en egentlig
affär. Nu deremot hade förhållandet blifvit helt annorlunda. Cigarrer
och cigaretter såldes numera å restauranter och schweizerier icke
blott styckevis utan partivis och till fabrikspris, hvadan cigarraffären
på dylika ställen blifvit den mest lönande affär, som gjorde det svåraste
afbräck i de egentliga tobakshandlarnes affär. Då härtill vidare
komme, att de förra nästan fått ett monopol på handel med cigarrer
under sön- och helgdagar, då största omsättningen voro strax före kl.
11 f. m. och strax efter kl. 1 på middagen, så syntes hög tid vara, att
lagstiftarne egnade den största uppmärksamhet åt denna sak. Hellre
än att det skulle vara olika lag för personer, som bedrefve samma
näring, finge förbrukarne af tobak skaffa sig sitt erforderliga förråd på
lördagarna; lagen skulle sålunda blifva lika för alla. För ett dylikt
stadgande torde icke heller möta några oöfvervinneliga svårigheter vid
lagtillämpningen.

I en adress, undertecknad af 230 cigarrhandlare, som innehafva
273 tobaksaffärer i 25 af Sveriges förnämsta städer, och stäld till motionären,
hade dessa gifvit uttryck åt sina bekymmer och sin önskan, att
en rättvis lagstiftning måtte komma till stånd.

På grund af hvad sålunda anförts hemställer motionären,

att Riksdagen för sin del måtte besluta ytterligare följande förklaring
af 7 kap. 3 § strafflagen:

Hvad om bod, der tobak eller hvad deraf är förfärdigadt hålles
till salu, stadgadt är, gäller om all försäljning af tobaksvaror äfven å
andra ställen såväl inom som utom hus.

Då båda sist anförda motionerna åsyfta båda en inskränkning i
rätten att å sabbatstid försälja varor. I den förra motionen liemställes
om förbud mot all handel i bod under sabbatstid — med undantag för
försäljningen af bröd, mjölk och grädde under viss kort tid af sabbaten
— och i den senare föreslår herr Ekman Riksdagen att för sin del förklara
att all försäljning af tobaksvaror under sabbatstid såväl inom som
utom hus och således äfven å andra ställen än i bod skall såsom sabbatsbrott
straffas.

Utskottet, som hvad särskildt beträffar herr Ekmans motion, vill

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

erinra derom, att det af honom föreslagna stadgandet ingalunda skulle
kunna anses innebära en förklaring af utan måste betraktas såsom ett
tillägg till lagens stadganden om religionsbrott, och redan af denna
formella grund finner sig icke kunna tillstyrka samma motion, är i motsats
till motionärerna af den åsigt, att nu gällande bestämmelser visat
sig tillräckligt värna om sabbatsfriden och att stadganden härutinnan,
åläggande ytterligare inskränkningar för den enskilda, icke äro af behofvet
påkallade. Särskilt hvad handeln med tobaksvaror angår finner
utskottet icke någon anledning förekomma att tillstyrka ytterligare begränsningar
i detta afseende. Ett bifall till herr Eriksons motion skulle
derjemte enligt utskottets uppfattning, verka alltför inskränkande, särskilt
i afseende på handel med lifsförnödenheter.

På grund häraf hemställer utskottet

2:o) att herr Eriksons motion icke må till någon
Riksdagens åtgärd föranleda; och

3:o) att jemväl herr Ekmans motion må af Riksdagen
lemnas utan afseende.

Stockholm den 28 april 1894.

På lagutskottets vägnar:

L. ANNERSTEDT.

Reservation

af herrar Annerstedt, Fröberg, Fehrsson, Öländer och Bruzelius, hvilka ansett
att utskottet bort afstyrka jemväl den af herr Hedin väckta motion.

Herr Fiss Olof Larsson bär begärt få här antecknadt, att han icke
deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

Bih. Ull Rikad. Prot. 1804. 7 Samt. 36 Haft.