Lagutskottets Utlåtande N:o 60 (Utlåtande 1893:LU66 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

N:o 66.

Ank. till Riksd. kansli den 2 maj 1893, kl. 1 e. m.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af dels väckt motion angående
ändringar i strafflagen i syfte af dödsstraffets afskaffande,
dels ock motion angående suspenderande af detta straff.

Frågan om dödsstraffets afskaffande kar vid innevarande riksdag
bragts å bane genom en inom Andra Kammaren af herr E. J. Ekman
väckt motion n:o 157, i hvars syfte nitton af kammarens ledamöter
förklarat sig instämma och deri motionären föreslår, att Riksdagen
måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t, med uttalande af den åsigt, att
dödsstraffet bör såsom straffart borttagas ur nu gällande strafflag,
anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och till en blifvande
riksdag framlägga förslag till de ändringar i strafflagen, som till följd
af dödsstraffets afskaffande blifva erforderliga.

Härjemte har utskottet fått från Andra Kammaren emottaga en
af herr E. Wavrinsky väckt motion, n:o 173, deri sistnämnde motionär
hemställer, att Riksdagen behagade besluta i skrifvelse begära, det
Kongl. Maj:t ville till nästföljande Riksdag inkomma med förslag till
sådan ändring i nu gällande allmänna strafflagen, att dödsstraffet suspenderas
och ersättes med straffarbete på lifstid, under så lång period,
att utrönas må, huru vida rättsäkerheten kunde tryggas utan att afrättningar
egde rum.

Bih. till Riksd. Frot. 1803. 7 Sami. 32 llåft. (N:is 66—68.)

Lagutskottets Utlåtande N:o 66.

Herr Ekman anför till stöd för sin framställning hufvudsakligen
följande:

Någon har sagt, att strafflagen är ett folks kulturhistoria, och att
den tydligast af allt visar, på hvilken grad af bildning och mensklig
utveckling ett folk befinner sig, och att ju råare och mindre upplyst
ett folk är, desto grymmare är dess strafflag och tvärtom.

År detta sant, då bör man hafva rätt att fordra, att dödsstraffet,
denna mörka fläck på de s. k. kristna staternas lagstiftning snart må
för alltid blifva utplånad. Och särskildt har man skäl att vänta, att
dödsstraffet afskaffa^ ur den svenska strafflagen, då Sveriges folk. onekligen
genom sin framstående skolbildning intager ett af de främsta
rummen bland verldens bildade nationer.

Jag tager mig friheten anföra hvad vår store jurist Richert yttrat
i denna fråga. Han säger: »Ju mera man i verldshistorien betraktar
fortgången af menniskoslägtets utveckling och ju mera man deri skönjer
en högre ledning från mörker till ljus, från våld till rätt, från blodshämnd
till förbättringsstraff, ju mer klarna de moln, som skymma framtiden,
och ju mer bortfaller all misströstan derom, att äfven dödsstraffen en
dag — och denna icke alltför långt aflägsen — skola ur lagarne utplånas.
Jag bekänner, att jag, från den första stund jag började tänka något i
denna sak, aldrig kunnat förmå mig att tro på dödsstraffens nödvändighet.
Jag tror på statens pligt att hylla icke den försoningslära, som ropar
efter lif för lif, men den, som vill ingen syndares död, utan att hvar
och en omvänder sig och lefver. Jag tror på statens pligt att verka
för sin höga bestämmelse till slägtets förädling, icke med uppfostran af
några få, som gifva sig namn af bildade, och med bilor för de andra,
som kallas den råa massan, utan med en lefvande, oskrymtad och från
mannamån frigjord menniskokärlek för alla. Jag tror på en i det tysta
oafbrutet framskridande seger, icke af det onda, utan af det goda, i trots
af alla reaktionära krafters motstånd. Jag tror deremot icke på skriket
om vådorna af den närvarande tidens s. k. filantropiska syftning, emedan
jag märker i denna syftning en flägt af den ande, som arbetar på
mensklighetens förlossning ur egoismens bojor; och jag tror föga på
hufvud och hjerta hos den, som kan håna eller hata detta tidens tecken,
hvartill hörer, bland många flere mer eller mindre uttalade tvifvelsmål
om den ofelbara förträffligheten i hvarje qvarlefva från en förgången
tid, också misstro till dödsstraffens ovilkorliga förträfflighet. Min öfvertygelse
är, att i samma mån staterna under medvetande af sitt rätta
mål fortgå på den rätta humanitetens bana, d. v. s. i den mån som de
kristnas i detta ords stora och sanna betydelse, i samma mån skola

Lagutskottets Utlåtande N:o 66.

alla straff, som kräfva icke menniskors förbättring, utan menniskors blod,
blifva en styggelse äfven på jorden. Med denna öfvertygelse går jag i
grafven, fullt förvissad, att dödsstraffen icke i något samhälle med
verklig kultur skola ett hälft sekel öfverlefva mig.»

Frågan om dödsstraffets afskaffande ur den svenska strafflagen
har under det nya riksdagsskicket inom Riksdagen varit bragt å bane
tre gånger. Tre år efter strafflagens antagande eller år 1867 väcktes
motion om dödsstraffets afskaffande. Lagutskottet vid 1867 års riksdag
ansåg sig visserligen icke kunna förorda den väckta motionen om
dödsstraffets afskaffande af det skäl, att det ännu ej gått mer än tre
år, sedan det derom stadgades i strafflagen. Men utskottet förklarade
dock, att det var af den meningen, att dödsstraffet inom kort skulle
de facto bortfalla, i det att den allmänna meningen skulle upphöra att
vidare utkräfva detsamma. Den väckta motionen hade dock så när
gått igenom i båda kamrarne; det hängde endast på en röst i Första
Kammaren; men på den föll ock förslaget. Följande år väcktes ånyo
tvenne motioner i ämnet. Lagutskottet tillstyrkte då motionerna, men
dessa afslogos då i båda kamrarne, hufvudsakligen till följd af den
dåvarande justitieministerns afstyrkande yttrande. År 1871 väcktes
å nyo en motion i samma syfte, men den kom besjmnerligt nog icke
längre än till lagutskottet, i hvars arkiv den spårlöst försvann. Sedan
dess har, mig veterligt, ingen motion i ämnet väckts. Mer än 20 år
äro emellertid nu förflutna, hvarunder det allmänna omdömet hunnit
stadga sig om det okristliga och olämpliga i dödsstraffets bibehållande.
Under de sist förflutna åren har det åtskilliga gånger tillämpats deremot.
Men hvarje gång sådant skall ega rum, gifver sig oviljan till känna.

Man kan icke, såsom mig synes, försvara ett sådant tillvägagående
hvarken från kristendomens synpunkt, från nödvärnsprincipens synpunkt
eller från det afskräckande exemplets synpunkt.

Kristendomen tillåter icke någon jordisk magt att taga en annans
lif. Det är endast Gud, som är herre öfver lif och död. öfverheten
skall med rättvisans svärd skipa rätt och rättvisa bland menniskorna.
Men den rätten att taga en annans lif har den icke. Man skall icke
kunna uppvisa ett enda exegetiskt hållbart bevis derpå ur vårt nya
testamente. Den innersta nerven i nya testamentets lagstiftning är
dessutom kärleken, som söker den fallnes upprättelse, men icke den
fallnes förpassande utom området för förbättring.

Hvad åter nödvärnsprincipen angår, så har den alls ingen betydelse,
sedan fängelsesystemet blifvit så ordnadt, att man kan på det
fullkomligaste oskadliggöra en brottsling, som är vådlig för samhället.

Lagutskottets Utlåtande N:o 66.

Och-hvad slutligen det afskräckande exemplet angår, så har erfarenheten
visat, att mordens antal alls icke minskats under tider, då dödsstraffet
ofta och till allmän beskådning tillämpats. Tvärt om. Vår egen
och andra länders historia bär derpå mångfaldiga bevis. Justitierådet
Olivecrona anför i sin bok om dödsstraffet, såsom bevis på i huru ringa
mån detta straff verkar afskräckande, att en pastor Roberts i Bryssel
uppgifvit, att af 167 till döden dömda personer, som han beredt, 161
förklarat, att de åsett afrättningar.

Herr Wavrinsky, som utgår från väsentligen samma synpunkt som
herr Ekman, lemnar jemväl en redogörelse för frågans föregående behandling
inom representationen och sammanfattar slutligen, efter åtskilliga
uttalanden rörande närmast den utländska lagstiftningens ståndpunkt
i frågan, sina betänkligheter i frågan om dödsstraffet på följande
sätt:

Dödsstraffet medgifver icke, då försvårande omständigheter vid
brottet förekommit, att utan grymhet kunna lämpas efter brottet; det
kan drabba en oskyldig person, och en upprättelse blir icke möjlig;
det utesluter möjligheten för brottslingen att genom ett förbättradt lefverne
kunna försona sig med samhället, och det verkar demoraliserande
på massan af folket.

Så länge staten bär våld och förgriper sig på sina medborgares
lif, gifver han ett ovärdigt och förledande föredöme.

Ifrågavarande båda motioner hafva till lagutskottet hänvisats, och
har utskottet på grund af det sammanhang, som emellan motionerna
förefinnes, ansett lämpligt att i ett gemensamt betänkande afgifva utlåtande
öfver desamma. Att utskottets uppmärksamhet härvid företrädesvis
egnats den af herr Ekman upptagna frågan om dödsstraffets afskaffande
torde, likasom att utskottet först yttrar sig öfver denna fråga,
finnas med sakens natur öfverensstämmande.

Enligt utskottets uppfattning kan i förevarande fråga annan bevisföring
icke tilläggas bindande giltighet för lagstiftaren än den, som
förmår ådagalägga, antingen att dödsstraffet icke uppfyller fordringarne
på ett rättvist straff, eller ock att dödsstraffet kan ersättas med ett
annat lika verksamt straff. Från denna ståndpunkt, om hvars rigtighet ut -

Lagutskottets Utlåtande N:o 66.

skottet efter den noggrannaste pröfning är förvissadt, har utskottet
följaktligen haft att afgöra, huruvida icke det från skilda områden
hemtade bevismaterial, som under den mera än sekellånga striden om
dödsstraffets berättigande samlats af motståndarne till denna straffare
kan anses fjolla det mått, som i förevarande afseende bör uppställas.
Utan att vilja i någon mån underskatta betydelsen af de skäl, som
anförts emot dödsstraffets bibehållande, än mindre misskänna de ädla
och menniskovänliga tänkesätt, som lifvat förkämparne för denna straffarts
utplånande ur strafflagstiftningen, måste utskottet emellertid uppskatta
den af dem förda bevisningen såsom otillräcklig.

Att i ett ämne, som redan länge gifvit anledning till en hel litteratur,
till sitt hufvudsakliga innehåll säkerligen bekant för de fleste, å
njm fullständigt upprepa skälen för och emot dödsstraffet har utskottet
ansett så mycket mindre erforderligt, som en hänvisning till de lika
liflig» som grundliga förhandlingarne i frågan vid 1867 och 1868 årens
riksdagar härutinnan torde gorå till fyllest. Utskottet har derföre ansett
sig kunna inskränka sig till att allenast framhålla några synpunkter,
egnade att belysa utskottets ställning till frågan.

När man i likhet med motionärerne söker göra gällande, att dödsstraffets
bibehållande såsom straffart i vårt lands strafflagstiftning skulle
vara oförenligt med den bildningsgrad vårt land numera uppnått, synes
det utskottet, som om man icke till fullo beaktat arten af det samband,
som bör förefinnas emellan ett lands strafflagstiftning och beskaffenheten
af dess allmänna odling. Såvidt det är en obestridlig sanning,
att ett lands strafflagar böra afspegla landets seder, följer häraf, om
man äfven icke kan frånkänna satsen, att milda lagar skapa milda seder,
någon betydelse, att utvecklingens gång dock bör vara, hvad den i regel
äfven är, omvänd, så att lagen ansluter sig till och rättar sig
efter seden. Vid sådant förhållande kan, synes det utskottet, dödsstraffet
icke i annan mening sägas vara oförenligt med en stigande
civilisation än såsom ett visserligen beklagligt men dock fullgiltigt
vittnesbörd derom, att den sålunda uppnådda bildningsgraden icke är
tillräckligt hög för att omöjliggöra föröfvandet af sådana brott, som
lagstiftaren ansett böra med dödsstraff beläggas.

Efterser man, hvilka dessa brott enligt svensk strafflag äro, finner
man, att de utgöras af dels vissa svårare politiska förbrytelser,
såsom högförräderi och majestätsbrott, dels ock mord och vissa andra
gröfre brott, såsom mordbrand, rån och våldtägt, hvilka haft eu annan
persons död till följd. Härvid är emellertid att märka, att dödsstraff
för dessa förbrytelser icke är stadgadt såsom ovilkorlig straffpåföljd,

Lagutskottets Utlåtande N:o 66.

utan alternativt med straffarbete på lifstid. Allenast för det fall, som
i 14 kap. 6 § gällande strafflag sägs, nemligen att lifstidsfånge begår
dråp, är dödsstraff den enda i lagen utsatta påföljden; dock gör lagen
jemväl för [detta fall dödsstraffets tillämpning beroende deraf, att förmildrande
omständigheter ej föreligga.

Våra grannländers — Norges, Danmarks och Finlands — strafflagar
upptaga deremot, i vissa fall, dödsstraffet såsom det ovilkorligt.
enda straffet, och enahanda är förhållandet med flera utländska strafflagstiftningar.

Besinnar man nu, att under den första 25:årsperioden af nja
strafflagens tillämpning (1864—1889) fälts, enligt uppgift af en författare
i ämnet, i medeltal årligen fyra dödsdomar, torde till en början
finnas ådagalagdt, att det framåtskridande på alla odlingens områden,
som onekligen kännetecknat denna period, icke visat sig mägtigt. att
förekomma brott af synnerligen grof och samhällsvådlig beskaffenhet.
Allenast nio af dessa dödsdomar hafva under hela denna tid blifvit
verkstälda, och utskottet vågar bestrida, att i något af dessa fall denna
verkställighet icke varit af den upplysta allmänna meningen i landet
påfordrad och med rättvisa öfverensstämmande. Då utskottet i dödsstraffet
likasom i hvarje annan straffart ser ett medel för rättens förverkligande,
måste utskottet också tillerkänna samhället rätt att, der
någon samhällets medlem i en med berådt mod föröfvad gerning visat
fullständig ringaktning af annans eller, såsom vid förräderibrotten, samhällets
egen rättighet att vara till, oskadliggöra denne medlem, som i
sådan grad kränkt samhällets lagar, äfvensom att för detta ändamål
i yttersta nödfall tillgripa den utväg dödsstraffet anvisar, och för att
bevisa rättmätigheten af en sådan utväg synes det utskottet, för att begagna
en svensk tänkares ord, »vara nog att veta, att statens straffrätt
i grunden är sjelfförsvar».

Då man häremot velat göra gällande, bland annat, att samhället icke
eger taga hvad det icke gifvit, tillåter sig utskottet allenast erinra, att denna
sats härrör af en uppfattning om statens väsen, som utskottet icke kan
dela, och mot hvars giltighet man för öfrigt icke utan fog invändt,
att det icke kan vara följdrigtigt att medgifva staten rätt att för sitt
ändamål kräfva sina ädlaste söners lif, men förneka dess befogenhet
att till bevarande af sina medlemmars trygghet taga missdådarens.

Då enligt utskottets uppfattning straffets hulvudsakliga ändamål
icke är eller ens kan vara vare sig att afskräcka eller att positivt
verka till brottslingeus moraliska förbättring, följer vidare redan häraf,
att utskottet icke kan tillmäta de skäl emot dödsstraffet, som dess

Lagutskottets Utlåtande N:o 66.

motståndare sökt och trott sig finna hos nämnda straffteorier, någon
afgörande betydelse. Men äfven i hvad dessa skäl låta förena sig med
utskottets uppfattning af straffets afskräckande och förbättrande verkningar
såsom varande biändamål af oneklig vigt, hafva de enligt utskottets
åsigt blifvit så ofta i tal och skrift tillräckligt bemötta, att
utskottet ej anser nödigt att här å nyo upptaga dem till granskning.

När man vidare med stöd af brottmålsstatistiken från länder, som
afskaffat dödsstraffet, söker visa, att farhågorna för att dödsstraffets
borttagande skulle öka antalet förbrytelser, för hvilka dylikt straff förut
varit stadgadt, äro ogrundade, inlåter man sig dermed på en sannolikhetsbevisning
af synnerligen vansklig art, alldenstund man dervid
lemnar ur räkningen de andra faktorer, som kunnat hafva medverka
till det påvisade resultatet. För öfrigt vill utskottet erinra, att en fråga
sådan som den förevarande bör afgöras, om icke uteslutande, så dock
företrädesvis ur synpunkten af ett lands egna förhållanden, dess kultur
och seder.

Påståendet, att dödsstraffet utan våda skulle kunna ersättas med
den straffart, som i vårt land för närvarande alternativt stadgas såsom
påföljd för de grofva förbrytelser, hvarom här är fråga, nemligen straffarbete
på lifstid, kan utskottet icke heller tillerkänna giltighet. Svårigheterna
att göra tillsynen i fängelset i alla afseenden så effektiv, att
möjlighet för lifstidsfånge icke förefinnes att begå ett brott, som lagstiftningen
hittills belagt med dödsstraff, äro, enligt hvad erfarenheten
nogsamt visat, oöfvervinneliga, så framt frihetsstraffet icke skall verkställas
på ett sådant sätt, som är helt och hållet oförenligt med ett
civiliseradt samhälles fordringar på verkställigheten af frihetsstraff.
Full trygghet i detta afseende för samhället lärer sålunda äfven med
den möjligast stränga tillsyn och ändamålsenliga anordningar i öfrigt
icke kunna förväntas, och det kan icke vara med rättens fordringar
öfverensstämmande, att en förrymd lifstidsfånge eller eu sådan fånge,
medan han ännu hålles inom fängelsets murar, skall strafflöst kunna
hopa brott på brott, emedan samhället icke längre eger några straffmedel
att på honom tillämpa.

Af hvad sålunda blifvit anfördt följer, att utskottet icke anser
tidpunkten vara inne att i vårt land afskaffa dödsstraffet, och får utskottet,
med uttalande af den tillförsigt, att dödsstraffet skall komma att alltmera
sällan behöfva tillämpas i vårt land, alltså hemställa,

l:o) att herr Ekmans ifrågavarande motion icke
må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Laguskottets Utlåtande N:o 66.

Hvad härefter herr Wavrinskys motion beträffar, kunna mot densamma
framställas väsentligen enahanda anmärkningar, som utskottet
här ofvan anfört emot herr Ekmans motion, hvartill kommer, att densamma
icke synes förenlig med de grundsatser, hvilka i fråga om
strafflagars gällande kraft lagstiftningen bör upprätthålla; och hemställer
utskottet alltså,

2:o) att icke heller herr Wavrinskys motion måtte
till någon åtgärd från Riksdagens sida föranleda.

Stockholm den 2 maj 1893.

På lagutskottets vägnar:

L. ANNERSTEDT.

Reservation

af herrar Kardell, J. A. Lundström och Norberg,
samt af herr Linder.

Herrar Lilienberg, Erickson, J, Anderson, Näslund, F. Andersson
och P. G. Petersson hafva velat tillkännagifva, att de till följd af åtnjuten
ledighet från riksdagsgöromålen icke deltagit i utskottets behandling
af ifrågavarande motioner.