Lagutskottets Utlåtande N:o 5l (Utlåtande 1892:LU51 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 5l.

,-xau-/ ^ juni r

•-in>•, ’ inV,i i j ; njhm‘^ jn>»;
.i*. ;• j ,jo ;:ooi> ,-m

N:o 51.

Ank. till Riksd. kansli den 9 maj 1892, kl. 12 midd.

. \1 j-"?ct «• >\ ! t f;; ''•> ''! ,. ;.-l; • —-''i . - v- T''./5 '' -•! ’>f: i

• . ef ; , r..c, i , r r. . . ; ,

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrade
bestämmelser i fråga om den troslära, hvari barn, födda
uti äktenskap mellan vissa olika trosbekännare, s^o/a
uppfostras.

6, 9 och 18 §§ i förordningen den 31 oktober 1873 angående
främmande trosbekännare och deras religionsöfning hafva för närvarande
följande lydelse:

6 §. Barn. af äkta makar, som vid barnets födelse äro medlemmar
af samma främmande trossamfund, må i dess lära uppfostras. Åro föräldrarne
vid barnets födelse medlemmar af skilda främmande trossamfund,
ege fadern bestämma i hvilketdera samfundets lära barnet skall uppfostras.
Tillhör endera sådant trossamfund och den andre svenska kyrkan, då skall
barnet i evangeliskt-lutherska läran uppfostras. Har emellan makarne
träffats aftal om deras barns uppfostran i evangeliskt-lutherska läran eller
främmande troslära, som en af makarne bekänner, vare sådant aftal gällande,
så framt det blifva före äktenskapets ingående skriftligen upprättadt och
uppvisadt för vigsel/orrättare, derest vigsel skett, men eljest för den myndighet,
inför hvilken äktenskapet afslutats.

Barn af föräldrar, som ej ingått äktenskap med hvarandra, må,
der modern tillhör främmande trossamfund, i dess troslära uppfostras.

Då begge föräldrarne eller, när endera död är, den efterlefvande
eller, der de lefva'' åtskilda, den af dem, som har barnet i sin vård,
Bih. till lUksd. Prof. 1802. 7 Sami. 28 Höft. (N:o 51). 1

-2

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

öfvergår från svenska kyrkan till främmande trossamfund eller från ett
sådant till annat, må, der begge öfvergå, fadern och, i öfriga fall, den
efterlefvande eller den af makarne, som har barnet i sin vård, bestämma
i livilketdera samfundets lära barnet skall uppfostras.

Den, som fyllt femton år eller blifvit inom svenska kyrkan konfirmerad,
må dock ej, på grund af hans föräldrars öfvergång till främmande
lära, anses från svenska kyrkan skild, utan gälle om honom hvad
i 3 § stadgas.

9 §. Magistrat och kronofogde skola de inför dem ingångna äktenskap
inom sex veckor derefter anmäla,

då båda makarne tillhöra främmande församling, åt hvars föreståndare
eller presterskap lagligen blifvit uppdraget att öfver församlingsmedlemmarne
föra kyrkobok, hos den eller de personer, hvilka föra de
kyrkoböcker, deri makarne äro upptagne;

då endast en af makarne tillhör sådan försanding, som nyss är
nämnd, dels hos den person, af hvilken samma församlings kyrkobok
föres, och dels hos kyrkoherden i den svenska församling, der den andra
maken bor; samt \ - >••. • v '' . v \''..v '' •

i öfriga fall hos kyrkoherden i den svenska församling, der qvinnan
är boende.

Har sådant aftal, som i 6 § omförmäles, blifvit träffa dt och inför
den borgerliga myndigheten före äktenskapets afslutande uppvisadt, skall
en bestyrkt afskrift deraf vid anmälan om äktenskapets ingående öfverlemnas,
för att i kyrkoboken antecknas.

Hvad sålunda för magistrat och kronofogde är stadgadt, gälle äfven
i tillämpliga delar för prest, som viger dem, af hvilka icke någon eller
endast endera tillhör svenska kyrkan.

18 §. Underlåter främmande församlings föreståndare eller prest
att iakttaga hvad honom enligt denna förordning åligger, dömes till
böter från och med fem till och med femhundra riksdaler,

Viger främmande församlings prest dem, hvilkas äktenskap för
laga hinder återgå måste eller utan att laga lysning till äktenskap föregått;
straffes med fängelse i högst sex månader eller böter högst ett
tusen riksdaler.

I en vid sistlidne års riksdag inom Första Kammaren väckt motion
föreslog herr O. M. Björnstjerna, att Riksdagen ville i skrifvelse till
Kongl. Maj:t anhålla om framläggande af förslag till sådan ändring i
gällande lagstiftning angående främmande trosbekännare och deras reli -

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

gionsöfning, hvarigenom vid äktenskaps ingående mellan makar, tillhörande
olika trossamfund, allt obehörigt tvång på deras samveten från
vigselförrättares eller själasörjares sida, med afseende å den lära, hvari
deras i äktenskapet födda barn skola uppfostras, undanröjdes, samt vederbörlig
kontroll infördes, att gällande föreskrifter i sådant afseende efterlefdes.

Till stöd för sin berörda framställning anförde motionären, hurusom
utan tvifvel mången jemte motionären med oro och bekymmer följt
den katolska propagandans verksamhet i vårt land och att det torde
vara hög tid att genom lagbestämmelser så ordna, att den romerskkatolska
kyrkan i Sverige icke längre finge i visst fall tillvälla sig en
privilegierad ställning gent emot andra trosbekännelser, i främsta rummet
mot den evangelisk-lutherska, som utgjorde vår statsreligion och ännu
lyckligtvis med värme omfattades af det ojemförligt största antalet af
landets inbyggare.

Allmänt bekant vore nemligen, att det katolska presterskapet i
Sverige vid hvarje äktenskap mellan en katolik och en lutheran eller
annan trosbekännare, ovilkorligen affordrade båda kontrahenterna en
skriftlig förbindelse, att alla barn af deras äktenskap skola döpas och
uppfostras i den katolska läran. Detta påbud tillämpades här med största
stränghet, så att något undantag derifrån numera icke torde medgifvas,
under det ännu för några tiotal år sedan det stått föräldrar fritt att bestämma
öfver sina barns religion.

Ett sådant lagbud af påfven i Rom hade vi hittills stillatigande
underkastat oss, och detta i ett land, som framför hvarje annat kunde
i denna stund berömma sig af att vara protestantiskt.

Skulle det så fortfara, kunde den dag motses, då Sverige komme
att inom sig hysa en så talrik katolsk befolkning, att vi äfven i politiskt
afseende finge samma svårighet att bekämpa som andra länder, der ett
liknande förhållande inträdt och der påfveväldet utgjorde en magt i
staten, för hvilken landets regering ej sällan nödgats böja sig. För den
troende katoliken gälde nemligen påfvens bud i främsta rummet och
konungens blott i det andra. Också hade det i en urkund, som blifvit.
uppläst vid det grundläggande af en ny katolsk kju-ka i Stockholm, som
då nyligen egt ruin, hetat, att: »grundstenen lades under summus pontifex
Leo XIII:s och konung Oscar JI:s regering.» För hvarje svensk, som
ej bekände den romerska läran och med motvilja såge en italiensk prelat
intaga främsta platsen i vårt land, borde detta innebära en allvarsam
varning.

Mången Båge ingen fara i det nuvarande förhållandet och föreburc

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

att katolicismen gjort blott ringa framsteg i vårt land. Nekas kunde
dock ej, att under de senaste decennierna katolska kyrkor och skolor
öppnats å flera orter, både här och i Norge, äfven der ingen katolsk
befolkning funnes. Nyligen hade t. ex. tomt inköpts till en katolsk
kyrka i Vadstena. Från dessa skolor, der ingen religionsundervisning
finge meddelas åt andra än till katolska kyrkan hörande barn, visste
man likväl, att. vid flera tillfällen döttrar af lutherska föräldrar utgått
som katoliker.

Befaras måste äfven, att de, som till följd af denna propaganda
öfvergifvit vår lära för att antaga den romersk-katolska, vore vida flere
än de statistiska siffrorna utvisa. Bevisligt vore nemligen, att personer,
hvilkas öfvergång vore allmänt bekant, likväl ej låtit utskrifva sig ur
den lutherska församlingen, eller att först efter familjefaderns frånfälle
de efterlefvande erkänt, att såväl den aflidne som hans hustru och barn
afsvurit sina fäders tro.

Mången hade ock sett förevisas tryckta upprop, utfärdade inom
katolska länder och utlöpande särskilda belöningar på andra sidan grafven
åt dem, som lemnade bidrag till missionsverksamheten inom de skandinaviska
länderna.

Motionären anförde icke detta som något klander mot den romerska
kyrkan eller dess trosbekännare. Desse följde sin läras föreskrifter och
ansåge sig utföra ett Herren behagligt verk, då de offrade penningar
och arbete på att utbreda den katolska tron. Mycket förträffliga och
sjelfuppoffrande vore utan tvifvel äfven dessa nunnor, som i egenskap
af sjuksköterskor vunnit mångas hjertan inom vår hufvudstad, men ingen
torde väl kunna föreställa sig, att katolikerna i främmande länder skulle,
utan några biafsigt er, göra så stora uppoffringar och så lifligt ömma för
skolundervisning och sjukvård inom Skandinavien, i synnerhet då inom
många katolska länder det torde vara vida sämre bestäldt i dessa afseenden
än hos oss. Nej! Afsigten vore och kunde icke vara någon
annan än att med dessa hjelpmedel draga själar öfver till den »enda
saliggörande kyrkan».

Det ålåge Gustaf II Adolfs landsmän att visa ett lika varmt nit
för upprätthållandet af svenska kyrkan och icke med armarne i kors
lugnt åse, huru katolicismen sökte undergräfva densamma.

Sedan motionären härefter lemnat. några uppgifter rörande de framsteg,
katolicismen under senaste tider på protestantismens bekostnad gjort
särskildt i England och vårt grannland Danmark, anförde motionären
vidare: »I England och Holland råder oinskränkt frihet med afseende å
trosbekännelsen, och i Danmark föreskrifver endast lagen af 13 april

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

1851, att äktenskap mellan personer, tillhörande olika trosbekännelser,
får ega rum först sedan brudparet för den embetsman, inför hvilken
äktenskapet ingås, afgifvit en förklaring angående den tro, hvari deras
barn komma att uppfostras, hvilken förklaring intages i protokollet; men
kan denna bestämmelse senare förändras genom öfverenskommelse mellan
föräldrarne.

I det klerikala Belgien innehåller konstitutionen visserligen en försäkran
om fullständig religionsfrihet, men den katolska kyrkans prester
affordra ovilkorligen den icke katolska kontrahenten en skriftlig förbindelse,
före vigseln, om blifvande barns dop till katoliker. Fullgöres detta
sedan icke, utgör sådant ett giltigt skäl för den andra kontrahenten att
yrka skilsmässa.

I Frankrike finnes ej heller någon civillag angående dop, vare sig
det gäller dop af barn, födda i blandadt äktenskap, eller af sådana, hvars
föräldrar båda äro katoliker, och har följaktligen det katolska presterskapet
äfven här full frihet att göra sin kyrkas lagar gällande.

I samtliga tyska stater deremot, såväl de öfvervägande protestantiska
som de, hvarest flertalet af befolkningen tillhör den katolska kyrkan,
är, med undantag blott för Elsass-Lothringen, .genom lag bestämdt,
antingen att af barn, födda i blandadt äktenskap, skola gossarne uppfostras
i faderns, men flickorna i moderns religion, eller ock, hvilket numera
är allmännast gällande, till förekommande af olägenheten att syskon
uppfostras i olika tro, att samtliga barnen alltid skola döpas och tillhöra
den lära fadern bekänner. För det mesta gäller dock, att när föräldrarne
äro derom eniga, kunna barnen utan åtskilnad uppfostras i den enes eller
andres tro, så att det endast är, i fall öfverenskommelse föräldrarne emellan
ej kan träffas, som lagen måste åtlydas.

I de flesta tyska länder är derjemte uttryckligen förbjudet att genom
skriftliga förbindelser, afgifna före eller efter äktenskapets ingående,
bestämma annorlunda än lagen stadgar, och förklaras alla sådana reverser
eller förbindelser, af hvad slag de vara må, olagliga och utan all
kraft.

I Österrike är genom lagen af 25 maj 1868 föreskrifvet, att i blandadt
äktenskap följa sönerna faderns och döttrarna moderns religion;
dock kunna föräldrarne före eller efter äktenskapets ingående genom frivillig
öfverenskommelse annorlunda bestämma.

I Ungern förekomma bestämmelserna i ämnet i lagen af den 8
december 1868 angående det inbördes förhållandet mellan lagligen erkända
kristliga trossamfund, der § 12, i likhet med den österrikiska la -

& Lagutskottets Utlåtande N:o ål.

gen, föreskrifver, att »af barn, födda i blandade äktenskap, följa sönerne
faderns religion men döttrarna moderns».

Några undantag från dennä regel, genom frivillig öfverenskommelse,
medgifvas bär dock ej, utan heter det: — »Mot lagen stridande
överenskommelser, reverser eller förfoganden, af hvad slag de vara må,
äro äfven för framtiden ogiltiga och kunna i intet fall hafva laglig kraft,»

Som några straff för öfverträdelser af nyssnämnda bestämmelser
icke blefvo utfärdade i sammanhang med lagen, inträffade ganska ofta,
att katolska prestér med föräldrarnes samtycke döpte och införde i kyrkoböckerna,
såsom tillhörande den katolska kyrkan, barn, hvilka efter lagen
bort anses som protestanter eller tvärt om. Detta kallades att »från-,
döpa». Det bör dervid anmärkas, att i Ungern upptagning i ett visst
kristligt trossamfund icke anses ske genom dopet, utan först genom
vederbörandes inskrifning i samfundets kyrkoböcker såsom medlem af
detsamma.

I ändamål att kunna kontrollera det rigtiga införandet i vederbörande
kyrkoböcker påbjöd ungerska kultusministern den 26 februari
1890, bland annat, att när, af hvad orsak det vara må, barn döpes af
prest, tillhörande annan trosbekännelse än den barnet skall tillhöra enligt
§ 12 af 1868 års lag, är presten skyldig att sjelfmant inom 8 dagar
efter dopet anmäla barnet till inskrifning i det rätta trossamfundets kyrkoböcker.
Bryter den själasörjare, som förrättat dopet, mot ofvanstående,
gör han sig, såvidt öfverträdelsen ej är underkastad strängare straff, förfallen
till böter, första gången från 10 till 50 floriner och vid återfall
intill 100 floriner.

Denna förordning uppväckte mycket missnöje hos det katolska
presterskapet, och det klerikala partiet begagnade tillfället att i ungerska
riksdagen angripa icke blott förordningen, utan äfven lagen af år
1868, men deputeradekammaren gillade i november månad förlidet år
kultusministerns åtgärd och beslöt upprätthållandet af 1868 års lag
med den öfverväldigande majoritetén af 213 röster mot 47; detta i ett
land, der 47 procent af befolkningen tillhör den romersk-katolska kyrkan.

Den påfliga kurian nöjde sig dock icke härmed, utan pågår alltjemt
en häftig konflikt i ämnet mellan staten och den hersklystna
romersk-katolska kyrkan.

Jag har utförligare framstält förhållandet i Ungern för att med
ett färskt exempel ådagalägga, huru svårt det är att förmå den katolska
kyrkan till åtlydnad af landets lagar och hvilka faror hota, om ej en
gräns i tid sättes för dess magtbegär.»

Hvad härefter, fortsatte motionären, anginge värt land, vore det

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

utan tvifvel rigt.igt och öfverensstämmande med andra länders lagstiftning
att, på sätt i 1873 års förordning skett, såsom regel föreskrifva,
i hvilken troslära barn, födda af föräldrar tillhörande olika bekännelser,
skola uppfostras.

Föräldrarnes rättighet att sig emellan träffa aftal om den lära,
hvari barnen skola uppfostras, måste äfven betraktas som fullt rigtig,
men ifrågasättas kunde, huruvida den inskränkning i föräldrarnes bemyndigande,
6 § innehölle, vore lämplig, nemligen att »vare sådant aftal
gällande, så framt det blifvit före äktenskapets ingående skriftligen upprättadu
o. s. v. Just häruti läge en uppmaning till själasörjare att
redan före äktenskapet förmå brudparet till en dylik skriftlig förbindelses
afgifvande, och detta med alla till buds stående medel, bland
andra, på sätt det katolska presterskapet numera alltid tillvägaginge
i vårt land, genom att i annat fall vägra att förrätta vigseln.

Att häri läge en fara borde ej kunna förnekas och, på sätt redan
blifvit framhållet, hade till förekommande deraf en alldeles motsatt regel
gjort sig gällande i så godt som alla tyska länder jemte Österrike,
nemligen att alla sådana skriftliga förbindelser, af hvad slag som helst,
vore olagliga och utan all kraft.

Dertill fogades stundom straffbestämmelser, ibland mycket stränga,
för prester, som sökte förmå brudpar till dylika förbindelsers afgifvande.
Deremot lemnades makarne full frihet att när som helst frivilligt öfverenskomma
rörande sina barns uppfostran, så att det endast vore i fall, då
de ej derom enades, som lagens bestämmelser måste tillämpas. Detta
vore väl också både billigt och klokt samt för alla parter mest tillfredsställande.

Invändas kunde visserligen, att äfven i Sverige, om en sådan
skriftlig förbindelse blifvit före vigseln afgifven, detta ej borde kunna
hindra föräldrarne att låta barnen uppfostras i eu annan lära, efter
ömsesidigt samtycke dertill, men så framt det gälde att draga barnen
ur den romerska kyrkans sköte, skulle sådant säkert af de katolska
prest erna framhållas som ett i hög grad straffvärdt löftesbrott, medförande
de största vådor för den eftergifvande faderns eller moderns
eviga frälsning. Under dessa förhållanden komme sådana fall utan
tvifvel att utgöra sällsynta undantag.

Ilade deremot ingen dylik skriftlig förbindelse'' afgifvits, utan frågan
öfverlomnats till föräldrarnes fria skön, vore det sannolikt, i ett så
protestantiskt land som Sverige, att föräldrarne merendels skulle inse
fördelarne för deras barn att antaga den lära, som inom landet allmänt

8 Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

bekändes och som bäst betryggade deras framtid i egenskap af svenska
medborgare.

I alla händelser vore det angeläget att utan dröjsmål sätta en
gräns för det nu rådande öfvergreppet af det katolska presterskapet i
Sverige, hvarigenom, tvärt emot förordningens bokstaf och anda, alla eller
åtminstone de allra flesta barn, födda i äktenskap mellan eu katolik
och en annan trosbekännare, intvingades i den förres kyrka. När sådant
kunnat förebyggas i länder med en långt större och öfvervägande
katolsk befolkning, borde det äfven låta sig göra hos oss.

Enligt motionärens förmenande skulle detta mål i väsentlig mån
kunna vinnas utan några större förändringar i förordningen den 31
oktober 1873. Dertill fordrades i främsta rummet att söka förekomma
all otillbörlig påtryckning från själasörjares sida före äktenskapets ingående
och dernäst en verklig kontroll, huruvida något sådant skriftligt
aftal, som 6 § omförmälde, blifvit mellan makarne derförinnan frivilligt
träffadt. Eu sådan kontroll kunde nemligen för närvarande
icke på tillfredsställande sätt åvägabringas, då vigseln kunde förrättas
af »dertill berättigad prest inom enderas trossamfund», således af den
katolske presten ensamt, och det vore tillfyllestgörande att uppvisa det
skriftliga aftalet för Dvigselförr ättar em. Visserligen ålåge det denne,
om han tillhörde främmande kyrka, att derom inom 6 veckor underrätta
den kyrkoherde, som utfärdat lysningen, men om han detta underläte,
blefve aftalet enligt ordalydelsen i § 6 lika fullt gällande, ehuruväl
den försumlige vigselförrättaren gjorde sig förfallen till böter i
det föga sannolika fall att han för uraktlåtenheten blefve åtalad.

Aftalet kunde således hemlighållas, och något lagligt bevis kunde
då svårligen framdeles åstadkommas, att det ifrågavarande aftalet blifvit,
på sätt lagen föreskrefve, träffadt före äkfenskapet och icke tillkommit
vid en senare tid.

Till förekommande af otillbörlig påtryckning i sådant afseende
från själasörjares sida före äktenskapets ingående funnes, utom de redan
anförda, lagbestämmelser jemväl i andra länder. Sålunda innehölle förordningen
den 14 juli 1863 för hertigdömena Holstein Lauenburg i
6 § följande bestämmelse:

»Presterskap af alla bekännelser förbjudes att före vigseln affordra
brudpar af blandad trosbekännelse någon skriftlig eller muntlig förbindelse
att låta uppfostra sina barn i en bestämd lära. Förbindelser
af detta slag äro utan all giltighet. Prester, som handla i strid med
detta förbud straffas med embetets förlust, respektive återkallande af
tillståndet att utöfva sitt embete inom hertigdömet Holstein.»

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

1 konungariket Sachsen gälde mandat den 19 februari 1827 angående
det katolska presterskapets rättsförhållanden, hvilket mandats 53
och 54 §§ hade följande lydelse, § 53: »Under ingen förevändning må
personer af olika trosbekännelser, hvilka erna ingå äktenskap, affordras
någon förbindelse rörande den trosbekännelse, hvari barn, födda i deras
äktenskap, skola uppfostras»; och § 54: »Oregelmessigheter, i strid mot
ofvanstående begångna af de prester, som utfärda lysning eller förrätta
vigseln, skola allvarsamt bestraffas.»

Enligt förordningen den 10 juni 1845, §§ 5 och 6, bestraffades
dylika af presterskapet begångna öfverträdelser första gången med 20
thalers böter samt vid återfall med högre penningeböter, eller, efter
omständigheterna, med suspension, alternativt afsättning från embetet.

Lagbestämmelser af dylik beskaffenhet borde äfven i Sverige visa
sig verksamma, och kunde dervid tillämpas de straffbestämmelser, 18 §
i 1873 års förordning redan innehölle.

Hvad åter beträffade införandet af noggraunare kontroll deröfver,
huruvida sådant skriftligt aftal, som § öomförmälde, blifvit före äktenskapet
träffadt, syntes denna kunna på fullt tillfredsställande sätt åstadkommas,
om blott orden i slutet åt bemälda §:s första stycke: »uppvisadt för
vigselförrältare, derest vigsel skett, men eljest för den myndighet, inför
hvilken äktenskapet afslutats», utbyttes mot: »uppvisadt för den kyrkoherde,
som enligt 4 § skall lysning utfärda. Sådant aftal skall af kyrkoherden
i kyrkoboken antecknas». Såsom följd häraf borde då de två
sista satserna i 9 § utgå.

Skulle nemligen det ifrågavarande aftalet, för att blifva bindande,
vara före äktenskapet i den svenska församlingens kyrkobok antecknadt,
kunde aldrig något tvifvel uppstå om dess verklighet.

Genom dessa eller liknande föreskrifter borde det åsyftade målet
i väsentlig grad kunna ernås.

Slutligen ville motionären erinra, huru som det tydligen här icke
vore fråga om införandet af något religionstvång, utan att det tvärt
om gälde att motverka och undanrödja det tvång på trosfriheten, som
påfveväldet för närvarande utöfvade i vårt land.

I utlåtande n:o 12 öfver beröx-da motion lemnade det tillfälliga
utskott, till hvars förberedande behandling motionen blifvit af kammaren
hänvisad, till en början en redogörelse för den romersk-katolska propagandans
framsteg allt sedan medlet af 16:de århundradet i de länder,
som i större eller mindre utsträckning omfattat protestantismens läror;

Bill. till lliksd. Prot. 1892. 7 Sami. 28 Höft. 2

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

och tillåter sig lagutskottet härmed att hänvisa till berörda redogörelse,
som hemtats ur en af svensk man författad afhandling i ämnet.

Härefter anförde nämnda utskott, hurusom den utbredning, den
romersk-katolska kyrkan således redan vunnit, och den ytterligare utvidgning,
samma kyrka oaflåtligt eftersträfvade inom de civiliserade
länderna, förnämligast på protestantismens bekostnad och under ständiga
Övergrepp mot densamma, måste innebära den kraftigaste uppmaning
för de protestantiska kyrkorna att här vara på sin vakt och att söka,
förutom med de inre, äfven med alla yttre hjelpmedel och således jemväl
genom lagstiftningen värja sig mot den gemensamma fienden. De
strider på detta område, som under de senaste årtiondena pågått och
fortfarande utkämpades mellan den omnipotenta kyrkan och staten inom
flera främmande länder, vore allom bekanta och, såsom äfven motionären
framhållit, tydde hvarjehanda tidstecken derpå, att dessa strider
framdeles sannolikt skulle komma att öfverflyttas äfven till vårt land,
om staten och vår svenska kyrka underläte att i tid taga sina mått
och steg för att förebygga anledningarne till desamma. Utskottet delade
äfven motionärens mening, att en bland dessa anledningar, som
hotade att störa lugnet och framkalla strider inom både det kyrkliga
och borgerliga samhället, vore att söka uti den mindre tillfredsställande
beskaffenheten af den hos oss gällande lagstiftningen rörande de i de
så kallade »blandade äktenskapen» födda barnens religiösa uppfostran,
samt att denna bristfällighet, hvaraf den romersk-katolska kyrkan betjenat
sig för att under sig intvinga nästan alla sådana barn, borde,
så vidt ske kunde, genom förändrad lagstiftning afhjelpas. Innan
emellertid utskottet öfverginge till den förändring i lagstiftningen, som
enligt utskottets förmenande erfordrades, för att motionens syfte åtminstone
i någon mån måtte kunna uppnås, tilläte sig utskottet att
hänvisa till ett utdrag af en bekant tysk kyrkohistorikers, d:r Karl
Hases, »Handbuch der Protestantischen Polemik gegen die RömischKatholische
Kirche», enär, enligt utskottets förmenande, den der förekommande
belysningen af å ena sidan statens uppgift vid ordnandet af
lagstiftningen rörande de blandade äktenskapen och å andra sidan de
båda kyrkornas skilda åskådningssätt af och ställning till frågan, jemte
det enskilda familjeintressets tillbörliga kraf, i väsentlig mån vore egnad
att anvisa den rigtning, uti hvilken lagstiftningen måste gå för att så
vidt möjligt tillgodose samtliga berättigade och med den svårlösta frågan
förbundna så väl allmänna som enskilda intressen.

Ifrågavarande utdrag af berörda arbete var af följande lydelse:

»Det är af samvetsskäl, som de båda kyrkorna afråda från blan -

Lagutskottets Utlåtande N:o 51. 11

dåde äktenskap, ty alltid skall den olika trosbekännelsen komma att
kasta eu mörk skugga, och detta i samma män som den är lefvande;
men båda kyrkorna skola göra det, väl vetande, att de icke kunna uträtta
mycket gent emot det enskilda, af hjertan redan slutna förbundet,
och detta icke nödvändigtvis af liknöjdhet i trossaker, utan till följd
af en naturens eviga lag, enligt hvilken böjelsen de olika könen emellan
ej blott öfverger fader och moder, utan äfven, vaknad till full lidelse,
genombryter alla skrankor, dem stånd, nationalitet, ja äfven kyrkan
uppresa. Den protestantiska kyrkan har ännu större skäl att frukta
för dessa äktenskap, då den genom biktstolens magt och den katolska
makens eller makans ängsliga omsorg för alla deras älskades eviga
salighet, lätt kommer till korta med afseende på barnen, d. v. s. med
afseende på kyrkans framtid, under det den katolska kyrkan förebär
sin i medeltidens åskådningssätt grundade farhåga för de blandade
äktenskapen nästan blott såsom någonting nedärfdt, emedan det icke
är främmande för denna kyrka att dessa äktenskap, blott kyrkan ej
genom statsmagten hindras att genomföra sina vilkor, till och med
mycket bidraga till katolicismens utbredande.

Eu kristen och verkligt konservativ stat med befolkning af olika
trosbekännelser bör hålla derpå, att denna befolkning bor fredligt tillsammans,
hvilket endast är möjligt, om lika rättigheter skydda mot
ömsesidiga Övergrepp. Staten är derför fullkomligt berättigad att utfärda
eu allmän lag rörande uppfostran af barn, födda i blandade äktenskap.
För båda de i Tyskland gällande olika affattningarne af denna
lag, antingen att alla barnen följa faderns religion, eller att religionen
rättar sig efter de olika könen, låta sig skäl anföras. Till förmån för
den förra bestämmelsen gent emot den senare gör man gällande, att
genom denna tvedrägten mellan kyrkorna fortplantas inom familjen och
att sämjan emellan familjemedlemmarne sålunda undergräfves. Emellertid
ligger det dock i den förra bestämmelsen alltid någonting våldsamt,
faderns och hans kyrkas allenarådande rätt. Hos modern skall det,
äfven om hon böjer sig för lagen och kärlekens magt, alltid qvarlemna
eu tagg i hjertat, att allt livad hon burit i sitt sköte, skall blifva främmande
för hennes egen kyrka; hon skall svårligen låta trösta sig dermed,
att det samma vederfares modern från den andra kyrkan, och
det hårda kominer att te sig än hårdare, om efter mannens död modern
skulle tvingas att uppfostra alla barnen i den främmande bekännelsen.
Pin redan grundlagd kyrka har borgen för sitt förblifvande i
naturlagen hos de i hennes sköte födda barnen, då de vida öfvervägande
flertalet af menniskorna nu en gång är så skapadt, att de i

12 Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

vår barndom väckta känslorna och religiösa föreställningarne äro afgörande
för hela lifvet. Deraf följer, att ej blott hvarje medlem af en
kyrka för sin person under denna korta lefnadstid tillhör denna kyrka,
utan ock i sig bär en omätlig framtid genom den förhoppningen och
det vissa löftet, att, om Gud välsignar honom med barn, dessa äfven
skola tillhöra samma kyrka. Denna förhoppning krossas på ett onaturligt
sätt genom hvarje blandadt äktenskap, hvars barn uteslutande förskrifvas
åt den andra kyrkan. Derjemte föreligger på många trakter,
såsom fallet är vid Rhen, genom faderns ensamt gällande rättighet,
onekligen en inkräktning af den andra kyrkan, som nödvändigt måste
reta de andlige till motstånd. I hvarje händelse måste till denna lag
tillika fogas det tillägg, att vid blandade äktenskap vigseln regelbundet
skall verkställas af prest tillhörande brudgummens kyrka. Följa deremot
enligt lag barnen de respektive könen, då fortsättes endast hvad
som redan förefinnes hos fadern och modern, det är det i sanning
konservativa, i det att åt hvarje kyrka det könet bevaras, som den
har tillfört, och på hvilkendera sidan då flertalet kommer att falla, det
ligger i naturens hemlighetsfulla magt, i Guds skickelse. Detta är det
uaturenliga och rättvisa, hvari, med all trohet gent emot sin egen
kyrka, ett rättänkande och ödmjukt sinne lätt fogar sig. Äfven skall
det då ske, att motsatsen mellan kyrkorna genom syskonkärleken och
föräldrarnes förebild mildras och familjen sålunda blifver en bild af
och en plantskola för det, som vårt folk åter vill blifva, oaktadt katolicism
och protestantism, ett stort enigt folk. Skärpan hos det katolska,
blott på omvändelse rigtade nitet, torde visserligen derigenom råka i
fara för att något förslöas.

Statslagen, huru den än är affattad, kan ej förbjuda mot densamma
stridande aftal emellan föräldrarne rörande barnens religiösa
uppfostran utan att tyranniskt ingripa i familjens helgedom. Här måste
likväl i synnerhet den protestantiske fadern göra sig beredd på ett ingripande
från den katolske biktfaderns sida. Hvad man skulle kunna
försvara vore en åtgärd i enlighet med den preussiska kabinettsordern,
hvarigenom utfästelser från den trolofvades sidaTrörande barnens religiösa
uppfostran, såsom merendels gjorda i ett ofritt tillstånd, blefve
förbjudna. Men i den ena eller andra formen låta de dock ej hindra
sig, staten kan endast förklara, att rättsligt bindande kraft ej kan tillmätas
dem. Man skulle kunnaj''säga, och man har äfven å vår sida
tillstyrkt sådant, att den protestantiska kyrkan ju kan med samma
ifver söka verka derhän, att protestantisk uppfostran tillförsäkras alla
barnen. Det vore likväl ett vidrigt skådespel, om bakom hvarje brud -

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

par af olika trosbekännelse de begge fiendtligt presterna stode, hvardera
manande och oroande den andre, hvar och en af dem fordrande
allt för sin kyrka. Och om än det katolska förfaringssättet ej ryggar
tillbaka derför, så kunna vi ej försona oss med den tanken, att en
sedesam trolofvad qvinna underhandlar eller låter underhandla om en
framtida modersfröjd med den, genom hvilken hon hoppas derpå, utan
att ännu tänka sig densamma.

Till att viga får den katolska presten ej tvingas. Staten har endast
att tillse att, då denna ej vägras på annan grund än den, att
barnens förskrifning blifvit nekad, den äktenskapliga välsignelsen verkställes
af den protestantiske presten. Detta åstadkommer äfven enligt
katolsk åskådning ett giltigt äktenskap. Hvad den katolska parten kommer
att lida derför i biktstolen, deremot gifves intet rättsligt skydd.
Sålunda är det här uppenbart sämst stäldt för protestantismen, men
den kan med godt mod förtrösta på sin inre magt och mildt döma
om den enskilde prestens förfarande, ty den vet att denne, bunden af
sin kyrkas princip, icke kan fälla en rätt dom. Men det är likväl sjelfkärt,
att vi såsom en dålig protestant och nästan öfverlöpare betrakta
en protestantisk man, som för att vinna en qvinna lofvar den katolska
kyrkan samtliga sina barn och låter uppfostra dem i densamma, om
också kyrkostraff, såsom der och hvar föreslagits, icke ligga i protestantismens
skaplynne. För hvad anser då den katolska kyrkan den

katolske fadern, som skulle göra dylikt för en protestantisk qvinna?

Påfven har bittert beklagat sig öfver orättvisan i Ryssland, att der barnen
i hvarje blandadt. äktenskap mellan en romersk-katolsk och en
grekisk-ortliodox make måste uppfostras i den grekiska kyrkan. Det
är samma orättvisa hos den der forskande grekiska kyrkan som den

i Vesterlandet herskaude har utöfvat och än försöker att utöfva.»

I väsentlig öfverensstämmelse med de åsigter, som sålunda uttalats,
funne nu utskottet vid lagstiftningen rörande de i de blandade
äktenskapen födda barnens religiösa uppfostran tillbörlig hänsyn böra
tagas till två hufvud princip er, nemligen dels till statens rätt och pligt
att tillse det lagen innehölle nödiga garantier för, att de i dylika
äktenskap födda barnen icke tillätes uppväxa utan att erhålla religiös
uppfostran, och dels till föräldrarnes rätt att, utan intrång från den ena
eller andra kyrkans sida, fritt bestämma om den religionslära, i hvilken
deras barn skela uppfostras. Att genom do i 6 § af dissenterlagen
meddelade bestämmelser den förra af dessa principer blifvit i vår lagstiftning
tillbörligen häfdad, så att ingen förändring eller tillägg i detta
hänseende erfordrades, kunde icke bestridas. Helt annorlunda förhöllo

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

det sig deremot med tillämpningen i lagstiftningen af den senare principen
eller föräldrarnes bestämningsrätt, enär föräldrarne, om de ville
begagna sig af sin i lagen medgifna rätt att få barnet uppfostradt i
den ena eller andra trosläran, måste derom före äktenskapets ingående
upprätta och inför vederbörande embetsmyndighet uppvisa skriftligt
aftal. Denna inskränkning i föräldrarnes bestämningsrätt syntes utskottet
ur flera sjmpunkter olämplig, i det att härigenom dels kränktes den
grannlagenhet, som äfven lagen vore skyldig begge de trolofvade
och särskildt den trolofvade qvinnan, livilkens naturliga blygsamhet
måste på ett pinsamt sätt beröras af tvånget att »underhandla eller
låta underhandla om en framtida modersfröjd med den, genom hvilken
hon hoppas derpå, utan att ännu tänka sig densamma», och dels föräldrarne
försattes i ett tillstånd af verklig samvetsnöd i det fall, att
de begge efter äktenskapets ingående komme till den öfvertygelsen,
att deras kärastes både timliga och eviga väl kräfde att dessa uppfostrades
i endera trosläran, men ändock förhindrades att häri lyda
samvetets bud derför, att de före äktenskapet förbundit sig att låta
barnen uppfostras i det andra trossamfundets lära; hvartill komme, att
just genom tillåtelsen att afgifva de ifrågavarande förbindelserna man
undanryckte föräldrarne och särskildt den katolska maken eller makan
det moraliska stöd gent emot hvarje obehörig påtryckning, som eljest,
eller om det vore vederbörande i sjelfva lagen förbjudet att affordra
så beskaffade förbindelser eller löften, skulle erbjuda sig deri, att makarne
kunde tillbakavisa hvarje försök till sådan påtryckning från själasörjarens
sida med eu enkel erinran derom, att denne af dem begärde
en handling, som vore stridande emot landets lagar.

Vid detta förhållande och då, enligt hvad motionären uppgifvit
och utskottet icke hade anledning att betvifla, den i dissenterlagen
föräldrarne medgifna rättigheten att genom skriftliga aftal bestämma om
barnens religiösa uppfostran gifvit anledning till missbruk från den
katolska kyrkans sida, ansåge utskottet sig desto hellre ega skäl att
förorda upphäfvandet af denna rättighet, som härigenom äfven vår lagstiftning
skulle komma att utvecklas i samma rigtning, som lagstiftaren
i de flesta främmande länder med blandad katolsk och protestantisk
befolkning länge sedan funnit nödigt att beträda till skydd emot den
katolska kyrkans Övergrepp.

På grund af hvad tillfälliga utskottet sålunda anfört, hemstälde
detsamma till Första Kammaren om aflåtande af en skrifvelse till regeringen
med begäran om framläggande af förslag till sådan ändring
i 1873 års förordning, dels att äkta makar, af livilka endera tillhörde

Lagutskottets Utlåtande N.-o 51. i 5

främmande trossamfund och den andra svenska kyrkan, väl fortfarande
skulle ega att genom öfverenskommelse bestämma i hvilketdera trossamfundets
lära i sådant äktenskap födt barn skulle uppfostras, men
att vare sig före eller efter äktenskapets ingående afgifna skriftliga
eller muntliga förbindelser angående baruets uppfostran skulle vara
kraftlösa och icke heller finge af prest, vid ansvar såsom för embetsmissbruk,
kontrahenterna affordras eller af prest emottagas, och dels
att i äktenskap af ofvannämnda beskaffenhet födt barn skulle uppfostras
i den evangeliskt-lutherska läran, såvida öfverenskommelse om barnets
uppfostran i det främmande trossamfundets lära icke kunnat mellan
makarne träffas.

Denna hemställan blef af Första Kammaren utan diskussion bifallen,
hvaremot Andra Kammaren, som ansåg motionen hafva bort
handläggas af lagutskottet, utan vidare behandling afslog densamma.

Uti en inom Första Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad
motion, n:o 6, har herr Björnstjerna vid innevarande riksdag — under
hänvisande till innehållet af sin vid sistlidne riksdag gjorda framställning
i ämnet och tillfälliga utskottets ofvan anförda utlåtande — hemstält,

att Riksdagen ville för sin del besluta en sådan ändring af kongl.
förordningen angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning
den 31 oktober 1873, dels att äkta makar, af hvilka endera
tillhör främmande trossamfund och den andra svenska kyrkan, väl fortfarande
ega att genom öfverenskommelse bestämma, i hvilketdera
trossamfundets lära i sådant äktenskap födt barn skall uppfostras, men
att vare sig före eller efter äktenskapets ingående afgifna skriftliga eller
muntliga förbindelser angående barnets uppfostran skola vara kraftlösa
och icke heller må af prest, vid ansvar såsom för embetsmissbruk,
kontrahenterna affordras eller af prest emottagas, och dels att i äktenskap
af ofvannämnda beskaffenhet födt barn skall uppfostras i den evangeliskt-lutherska
läran, såvida öfverenskommelse om barnets uppfostran
i det främmande trossamfundets lära icke kunnat mellan makarne
träffas.

Motionärens sträfvan att åt äkta makar af skilda trosbekännelser
vindicera full frihet vid ordnande af en bland de vigtigaste familjangelägenheter
synes utskottet värd lagstiftarens synnerliga uppmärk -

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

samhet. Att motionären i denna sin sträfvan företrädesvis haft blicken
fästad på undanrödjande af det samvetstvång, som uti ifrågavarande
afseende under skyddet af gällande bestämmelser öfvas af den romerskkatolska
kyrkans presterskap, torde icke finnas underligt, när man besinnar,
att nämnda presterskap vid hvarje äktenskap mellan en katolik
och eu lutheran eller annan trosbekännare ovilkorligen skall, sin pligt
likmätigt, affordra båda kontrahenterna en skriftlig förbindelse eller s. k.
revers af innehåll, att alla barn af deras äktenskap skola uppfostras i
den katolska läran, samt att påbudet härom numera tillämpas med
största stränghet. Hvad deremot angår andra religionssamfunds presterskap,
torde förklarligt nog äfven från sådant håll en viss sträfvan göra
sig gällande att få makarnes barn uppfostrade i samfundets af endera
maken omfattade lära, hvadan jemväl vid blandade äktenskap af dylik
art den frihet, som dissenterlagens 6:te § tillägger makarne i fråga om
valet af den lära, hvari deras barn skola uppfostras, icke så sällan
torde lida intrång från vederbörande själasörjares sida. Såvidt utskottet
har sig bekant, har likväl detta intrång icke plägat framträda på det
öppna och anspråksfulla sätt, som utmärker det katolska presterskapets
till vägagående. Den karakter af ovilkorlighet, hvaraf derjemte, på sätt
nyss blifvit antydt, detta tillvägagående preglas, förklaras i sin ordning
deraf, att katolska kyrkans presterskap i den bestämmelse, mot hvilken
motionären närmast vändt sig, funnit det måhända säkraste vapnet i
sina oaflåtliga sträfvanden att alltmer vidga området för sin kyrkas
herravälde. Såsom motionären och tillfälliga utskottet rigtigt anmärkt,
hafva åter dessa sträfvanden sin grund i och framtvingas med nödvändighet
af sjelfva lärobegreppet inom den katolska kyrkan. Denna kyrka,
som vid sidan af lärosatsen: extra ecclesiam nulla salus (utom kyrkan
ingen frälsning) ställer dogmen om påfvens ofelbarhet och i eu i öfverensstämmelse
med det tridentiska kyrkomötets beslut författad läroskrift,
den romerska katekesen, uttryckligen förklarar, att eftersom ensamt
den romersk-katolska kyrkan, såsom ledd af den Helige ande, icke
kan fara vilse, följer deraf med nödvändighet, att alla öfriga trossamfund,
hvilka tillegna sig namnet kyrka, enär de ledas af djefvulens ande,
dväljas i de förderfligaste villfarelser, måste nemligen med alla tillbuds
stående medel sträfva att undertrycka alla andra kyrkor.

De faror, som från förkunnarne af dylika läror hota dessa kyrkor,
hafva också — såsom motionären visat — förmått flera länder, jemväl
sådana med blandad! protestantisk-katolsk befolkning, att medelst
hvarjehanda lagstiftningsåtgärder bereda verksamt skydd mot det sam -

Lagutskottets Utlåtande N:o 51. 17

vetstvång, som i förevarande afseende öfvas och måste öfvas af katolska
kyrkans presterskap.

Lika med motionären finner utskottet tiden nu vara inne jemväl
för värt land att träffa skyddsåtgärder mot den Lira, som närmast från
den katolska kyrkan i det af motionären anmärkta hänseende hotar
vårt religiösa oberoende.

Utskottet, som håller före, att blandade äktenskap, såsom ledande
till slitningar emellan makar särskild! i fråga om barnens uppfostran,
icke heller från vår kyrkas ståndpunkt kunna anses önskliga, och som
förty anser den i gällande kyrkolag (15 kap. 8 §) uttalade grundsats,
att dylika äktenskap böra afrådas, fortfarande ega giltighet, tillåter sig
jemväl erinra, hurusom förhandlingarne rörande 1873 års dissenterlag
nogsamt utvisa tillvaron af allvarliga farhågor, att särskildt den katolska
kyrkan skulle vinna ett obehörigt inflytande i fråga om barns af
blandad! äktenskap religiösa uppfostran.

Sålunda yttrade lagutskottet vid nämnda års riksdag vid behandlingen
af 12 § i det då föreliggande kongl. lagförslaget, hurusom rättigheten
att, oberoende af andra band än sedlighetens och den allmänna
ordningens, öfva den religion, man af inre öfvertygelse omfattar, väl
finge anses betinga jemväl rättigheten att fritt och öppet bekänna densamma,
men att denna rättighet ingalunda grundläde något befogadt
anspråk att statskyrkan till skada i skolor utbreda och inplanta från
hennes bekännelse afvikande trossatser bland den till nämnda kyrka
hörande ungdom, hvilkens oförmåga att skilja mellan de skiftande meningarne
vore uppenbar. Och om äfven, anförde nämnda utskott vidare,
vårt land för det dåvarande lyckligtvis ännu vore förskonadt från
de i många andra protestantiska länder mera djerft och ohöljdt framträdande
försöken af den i sitt omväudelsenit outtröttliga katolicismen att
utbreda sitt i socialt och politiskt hänseende så farliga välde, så saknades
dock ej alldeles vedermälen derå, att man ausåge jordmånen äfven
här kunna bearbetas, om ock dittills med yttersta försigtighet.. Det läte
dessutom tänka sig, att den på en gång skickligaste och i politiskt
afseende farligaste bland alla de katolska ordenssatnfunden, jesuiterorden,
möjligen kunde finna med sitt intresse förenligt att, om eller då den
utträngdes från de mera centrala delarne af Luropa, taga sin tillflykt
—(om ock endast tillfälligtvis — till utkanterna för att derifrån mera
obemärkt leda den propaganda, hvars emot statssuveräniteten fiendtliga
sträfvanden vore allmänt kända. Pa sålunda anförda skäl hemstälde
utskottet till Riksdagen att antaga ett tillägg till berörda 12 § i syfte att
Bih till Riksd. Prof. 1892. 7 Sami. 28 Räft. 3

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

förebygga det proselytmakeri, som medelst skolundervisning kunde bedrifvas.
Denna utskottets hemställan blef af Riksdagen bifallen, och
ifrågavarande § erhöll i enlighet härmed sin nuvarande lydelse.

På sätt utskottet redan framhållit, manar nu den erfarenhet, som
vunnits beträffande dissenterlagens tillämpning, lagstiftaren att jemväl
i ett annat— nemligen det af motionären anmärkta—■ hänseende häfda
individens samvetsfrihet så väl som vårt lands religiösa sjelfständighet.

De åtgärder, motionären i dylikt afseende lika med tillfälliga utskottet
vid sistlidne riksdag förordat, hafva i allt väsentligt synts utskottet
ändamålsenliga.

Enligt utskottets åsigt gäller det sålunda i främsta rummet att,
såvidt möjligt, förebygga hvarje obehörigt inflytande från utomståendes
sida på vederbörande makars beslut i en angelägenhet, som mer
än någon annan kan sägas vara deras egen, och en dylik skyddsåtgärd
synes i lika grad vara af behofvet påkallad, vare sig den obehöriga
påtryckningen gör sig gällande före eller efter äktenskapets ingående
och antingen den framträder i affordrandet af en skriftlig förbindelse
eller stannar vid mottagandet af ett högtidligt löfte af makarne.

Utskottet, som icke finner det fullt följdrigtigt att, såsom motionären,
inskränka tillämpningen af den ifrågasatta åtgärden att gälla
allenast i fråga om sådana blandade äktenskap, der endera maken bekänner
den evangeliskt-lutherska läran, anser förty, att vår lagstiftningbör
i likhet med utlandets lagstiftning i detta ämne meddela uttryckligt
förbud för prest af hvilken trosbekännelse som helst att före eller
efter ingåendet af ett blandadt äktenskap affordra vederbörande kontrahenter
eller makar af skilda trosläror skriftlig eller muntlig förbindelse
att låta uppfostra sina barn i en viss troslära eller att af dem mottaga
sådan förbindelse, vid påföljd för öfverträdelse af detta förbud att den
prest, som på nu angifvet sätt missbrukat sin ställning, gör sig hemfallen
till straff. Hvad vidare makarne sjelfva angår, kan det ju icke
ifrågasättas att beröfva dem rätten att såsom hittills sinsemellan träffa
öfverenskommelse om den lära, hvari deras barn skola uppfostras. Af
flera skäl har det emellertid synts utskottet önskligt, att tiden för
träffande af dylika överenskommelser framflyttas, till dess frågan om
den lära, hvari makarne vilja se sina barn uppfostrade, fått för dem
aktuel betydelse. Främst kommer dervid i betraktande svårigheten att
öfva tillförlitlig kontroll derå, att makarnes aftal verkligen får blifva,
hvad lagstiftaren vid medgifvande af ifrågavarande rättighet åsyftat:
fullt frivilligt, och vidare bör beaktas, hurusom träffandet, så att säga,

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

på förhand af eu öfverenskommelse af ifrågavarande slag, oafsedt att;
densamma då ännu saknar stöd af faktiska förhållanden, åtminstone i
de flesta fall sker under omständigheter, som göra densamma mer eller
mindre misstänkt. På sätt tillfälliga utskottet anmärkt, tala jemväl
grannlagenhetsskäl för en dylik framflyttning.

Icke heller under äktenskapet och sedan den faktiska förutsättningen
för aftalets tillämplighet inträffat synes det emellertid utskottet
lämpligt, att en generel förskrifning, afseende alla makarnes blifvande
barn kommer till stånd, utan böra de faktiska förhållandena, sådana
de under äktenskapets fortvaro utveckla sig, bestämma tillkomsten af
dylika aftal.

Huru rikt det material för lagstiftning, som i detta ämne står
utskottet till buds än må vara, anser emellertid utskottet Riksdagen
böra åt Konungen öfverlemna uppgörandet af lagförslag i ett ämne,
hvars grannlaga och i föräldrarätten djupt ingripande natur ligger i
öppen dag.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får utskottet hemställa,

att Riksdagen, i anledning af herr Björnstjernas
motion, måtte i skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t
ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag
till sådana ändringar af förordningen den 31
oktober 1873 angående främmande trosbekännare och
deras religionsöfning, att prest af hvilken trosbekännelse
som helst förbjudes att, vare sig före eller efter
det personer tillhörande olika trossamfund med hvarandra
ingått äktenskap, af dem fordra eller mottaga
skriftlig eller muntlig förbindelse att låta uppfostra
barnen i viss troslära; att öfverträdelse af sådant
förbud belägges med straff; att, der förbindelse af
nyss omförmälta beskaffenhet afgifves, den skall vara
utan all kraft och verkan, men att det deremot skall
stå makar, som bekänna olika trosläror, fritt att sins
emellan öfverenskomma, i hvilkendera makans troslära
framfödt barn skall uppfostras; samt att endast
i den händelse, att sådan öfverenskommelse icke kunnat
mellan makarna träffas, de i nämnda förordnings

20 Lagutskottets Utlåtande N:o Öl.

6 § meddelade lagbestämmelser rörande barns uppfostran
i viss troslära skola vinna tillämpning.

Stockholm den 9 maj 1892.

På lagutskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

Reservationer:

af herr Lilienberg, som ansett, att utskottet bort afstyrka bifall
till motionen;

af herrar F. Andersson och Wester-, samt

af herr Mankell, hvilken yttrat: »Ehuru jag i öfrigt intet skulle
hafva att invända mot en lämplig förändring af § 6 i 1873 års förordning
rörande främmande trosbekännare o. s. v., i syfte att inskränka
statskyrkans tvångslagstiftning, kan jag så mycket mindre tillstyrka
den af lagutskottet förordade förändringen, som den synes gå i motsatt
rigtning, samt dessutom ingen fara för katolska kyrkans Övergrepp
hos oss torde förefinuas, hvadan förändringen måste anses obehöflig.»

Herr H. Andersson har begärt få antecknadt, att han, på grund
af åtnjuten ledighet från riksdagsgöromålen, icke deltagit i ärendets
behandling inom utskottet.

STOCKHOLM, ISAAC MARCLS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1892.