Lagutskottets Utlåtande N:o 5 (Utlåtande 1909:LU5 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

N:o 5.

Ank. till Riksd. kansli den 16 febr. 1909, kl. 12 midd.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t
med begäran om framläggande af förslag till utvidgning
af öfverexekutors befogenhet att lämna handräckning mot
tredskande innehafvare af nyttjanderätt till fastighet.

Uti en inom Första Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad
motion, n:o 6, har herr Aug. Wijkander anfört följande.

»Jämlikt § 158 i utsökningslagen, sådant nämnda lagrum lyder
enligt lagen den 14 juni 1907, äger öfverexekutor att, under angifna
förutsättningar, då legorätten upphört eller förverkats, förordna om
arrendators eller hyresmans vräkande.

På det sätt nämnda lagrum numera formulerats, torde tvifvel ej
föreligga, att detsamma endast är tillämpligt på s. k. onerösa aftal om
arrende eller hyra, d. v. s. sådana, där för nyttjanderätten lämnas ersättning
i penningar, andra nyttigheter eller tjänsteprestationer. Men
jämväl före lagändringen den 14 juni 1907, då inledningsorden till paragrafen
»Vägrar hyresman eller brukare af annan jord» utbyttes mot
»Vägrar arrendator eller hyresgäst», har den juridiska doktrinen och rättspraxis
ansett öfverexekutors befogenhet att på grund af sagda lagrum
meddela handräckning icke omfatta s. k. benefika aftal, och likaledes
har samma befogenhet ansetts på det sätt begränsad, att densamma
endast sträcker sig till sådana fall, där arrende eller hyra i egentlig bemärkelse
föreligga.

Bih. Ull Riksd. Prot. 1909. 7 Samt. 5 Höft. (N:o 5.) 1

Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

Emellertid torde i det praktiska lifvet förekomma icke få tillfällen,
då denna begränsning måste anses mindre väl motsvara det kraf på
snabb rättshjälp, som enligt nutida uppfattning bör tillkomma ägaren
till en ostridig rätt.

Det inträffar nämligen icke sällan, att nyttjanderätt till jord eller
lägenhet eller del däraf upplåtes dels utan ersättning, dels ock på sådant
sätt, att upplåtelsen icke är att hänföra till arrende eller hyra.
En fastighetsägare kan exempelvis utan ersättning tillåta någon att på
fastighetsägarens mark uppföra en stuga eller, med eller utan ersättning,
medgifva en person att för en industriell inrättning begagna sig
af taket på fastighetsägarens hus eller viss del af hans gårdstomt.
Särskildt förekomma tidt och ofta upplåtelser af städernas jord för uppförande
af skyddsskjul för arbetare, droskkuskar m. fl,, eller för uppsättande
af stativ för elektriska eller andra ledningar.

Om nu fastighetsägaren, efter det sådan upplåtelse skett, önskar
att åter komma i besittning af den mark eller den del af hans fastighet,
som upplåtelsen afser, kan han, äfven om hans rätt därtill är fullt
ostridig, icke påkalla öfverexekutors handräckning mot tredskande
innehafvare af upplåtelsen. Utsökningslagens § 158 är därå icke tilllämplig
och, då i anförda fall någon själftägt från motpartens sida ej
kan anses föreligga, torde ej heller § 157 i samma lag kunna med
framgång åberopas.

Det återstår då för fastighetsägaren endast att efter stämning
till domstol yrka åläggande för innehafvaren af upplåtelsen att afträda
besittningsrätten. Äfven om en dylik rättegång hos underdomstolen
förlöper någorlunda raskt, blir det dock möjligt för innehafvaren af
besittningsrätten att genom sakens dragande under öfverdomstolarnes
pröfning under lång tid, oftast flere år, förhindra fastighetsägaren i
utöfningen af hans ostridiga rätt. I ett flertal fall torde nämligen en
verkställighet af underdomstol dom, hvari ändring sökts, mot pant
eller borgen, enligt § 43 i utsökningslagen, icke kunna erhållas, enär
därigenom ändringssökandet blifver onyttigt.

Att de här anförda missförhållandena kunna för fastighetsägaren
medföra ekonomisk förlust är gifvet och framgår tydligt af ett i Göteborg
nyligen inträffadt fall.

Staden hade genom särskilda beslut af stadsfullmäktige och Göteborgs
hamnstyrelse dels meddelat ett därvarande bolag koncession intill
den 1 juli 1908 å elektrisk anläggning med därtill hörande rätt att för
ledningars framdragande begagna sig af inom staden tillhörande fastigheter,
dels tillåtit bolaget att för intagande af vatten till en bolagets

Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

driftanläggning tills vidare hafva ett ledningsrör utmynnande i en af
stadens hamnkanaler, hvilken senare tillåtelse af staden sedermera återkallats,
med anmaning för bolaget att senast den 1 augusti 1908 hafva
borttagit röret. I förlitande på sin rätt att, efter det tiderna för upplåtelserna
utlupit, åter inträda i af bolaget oinskränkt besittning af sin
egendom, hade staden gått i författning om uppförande af ett kommunalt
elektricitetsverk, för hvars ekonomiska utnyttjande förutsatts, bland annat,
att nämnda bolag skulle hafva upphört med sin verksamhet. Emellertid
vägrade bolaget att å utsatta tider borttaga såväl de å stadens fastigheter
uppsatta ledningsstolpar och stativ som äfven förenämnda ledningsrör.
En hos öfverexekutor i Göteborg af staden gjord ansökan
om handräckning för ledningsrörets bortskaffande afslogs under motivering,
att »i målet ej är för handen något af de fall, då enligt utsökningslagen
öfverexekutor är behörig att förordna om handräckning».
Med anledning af detta beslut fullföljde staden icke gjord ansökan om
handräckning för ledningsstödens undanrödjande.

Det tillkommer icke motionären att här uttala något omdöme,
huruvida bolaget möjligen ägt någon på andra än här anförda omständigheter
grundad juridisk rätt att efter koncessionstiden fortfara med
sin verksamhet eller huruvida staden på grund af särskilda för Göteborg
gällande ordningsföreskrifter varit berättigad att utan anlitande
af exekutiv myndighet befria sig från bolagets intrång. Det, som här
bör betonas, är, att, äfven om det antages, att staden haft eu absolut
ostridig rätt, öfverexekutors beslut blifvit detsamma. Bortsedt från
förenämnda möjlighet att på grund af de särskilda ordningsföreskrifterna
själf ombesörja undanskaffandet af bolagets ledningsanordningar, skulle
staden, därest icke, såsom sedermera skedde, öfverenskommelse i godo
kunnat träffas, endast haft den utväg att med bolaget öppna en mångårig
rättegång, under hvilkens pågående staden säkerligen genom bolagets
konkurrerande verksamhet tillfogats högst betydande ekonomisk
förlust.

Af det sålunda anförda synes mig framgå såsom en uppenbar
brist i vår lagstiftning, att, då nyttjanderätt till fastighet blifvit upplåten
utan ersättning, eller då sådan rätt afser annat nyttjande, än som kan
betecknas med arrende eller hyra i egentlig mening, samt denna rätt
ostridigt upphört att vara gällande, fastighetsägare icke kan påkalla
öfverexekutors ämbetsåtgärd för att återinsättas i sin rätt.

Denna brist torde enligt mitt förmenande böra kunna afhjälpas
genom en utvidgning af öfverexekutors befogenhet sålunda, att denne,
jämväl i andra fall än de i §§ 157 och 158 i utsökningslagen omför -

Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

Utskottets

yttrande.

mälda, då fastighetsägarens rätt att komma i oinskränkt besittning af
sin fastighet synes öfverexekutor uppenbar, må kunna därtill lämna
handräckning mot tredskande innehafvare af nyttjanderätt till fastigheten.

Jag tillåter mig därför föreslå, att Riksdagen måtte besluta att
till Kungl. Maj:t aflåta skrifvelse med hemställan, att Kungl. Maj:t
ville låta utarbeta och Riksdagen förelägga förslag till ändring eller
tillägg till utsökningslagen i ofvan angifna syfte».

Såsom motionären framhållit har utsökningslagens 158 §, sådan
den lyder enligt lag den 14 juni 1907, afseende därå, att nyttjanderätt
till fastighet upplåtits genom arrende- eller hyresaftal i egentlig mening.
I dessa fall stadgas befogenhet för öfverexekutor att, därest skyldighet
inträdt för arrendator!! eller hyresgästen att afflytta och han ej visar
sannolika skäl för sin rätt att kvarsitta eller öfverexekutor finner uppenbart,
att legorätten förverkats, förordna om legotagarens vräkande. I
samband med bestämmelserna i denna § torde, såsom ock i motionen
skett, böra ställas det uti 157 § i samma lag gifna stadgandet om befogenhet
för öfverexekutor att, om någon egenmäktigt pantat något till
sig eller skilt annan från det han innehar eller eljest själf tagit sig rätt,
genast återställa besittningen eller annat förhållande, som rubbats. Sistnämnda
lagrums tillämplighetsområde har i rättspraxis blifvit ganska
vidsträckt, så att detsamma kommit till användning äfven i fall, där
först en mera grundlig analys af lagrummets innehåll kunnat därtill
berättiga. Åtskilliga af de fall, för hviika motionären föreslår utvidgning
af öfverexekutors befogenhet att lämna handräckning, lära alltså täckas
af redan gällande lagstiftning. I den mån så icke är fallet, torde ett
närmare skärskådande af förhållandena göra tjfflligt, att den begränsning,
gällande utsökningslag gifvit åt det handräckningsförfarande, hvarom
här är fråga, har bindande skäl för sig.

Förhållandet mellan fastighetsägare å ena samt sådana nyttjanderätts-
eller andra rättsinnehafvare, som i motionen afses, å andra sidan,
ter sig i vissa hänseenden annorlunda än det mellan fastighetsägare
och arrendator eller hyresgäst. I fråga om arrende- eller hyresförhållande
gälla nämligen vissa genom uttrycklig lagstiftning fastslagna
eller mellan parterna öfverenskomna bestämmelser angående arrendeeller
hyrestidens utgång eller nyttjanderättens förverkande, och arrendatorn
eller hyresgästen måste redan från början anses hafva jämförelsevis
klar insikt om tiden, då hans nyttjanderätt upphör, eller om de omständigheter
under hviika förverkande af hans rätt följer. Huruvida en
vägran från hans sida att afflytta är obefogad, bör därför vara järn -

Lagutskottets Utlåtande N:o 5. 5

förelsevis lätt att konstatera genom ett sådant summariskt förfarande,
som exekutivprocessen innebär. I många af motionären afsedda fall
åter bär innehafvaren af nyttjanderätten fått densamma åt sig upplåten
på villkor, hvilkas rättsliga karakter och betydelse oftast måste anses
vara mera ovissa och fordra ett mera ingående bedömande. Att i
dylika fall medgifva ägaren rätt till handräckning och sålunda göra
undantag från den allmänna regeln, att exekution måste föregås af en
af domstol verkstäld pröfning af anspråkets berättigande, kan utskottet
så mycket mindre finna tillrådligt, som lagstiftaren icke ens i fråga
om lös egendom gifvit ett så lätt tillträde till handräckningsförfarandet.
Därtill kommer, att utskottet icke är i stånd att öfverblicka de prakti--ska verkningarna af en lagförändring i den af motionären angifna
riktning.

På grund af hvad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 16 februari 1909.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

Särskildt yttrande af herr Lindhagen:

I fråga om.motiveringen är jag så tillvida skiljaktig, att jag däri
önskat hafva tydligt uttalat, att den ifrågasatta lagstiftningen kan under
nuvarande förhållanden blifva särdeles äfventyrlig för det betydande
antal småbrukare och arbetare, som i vårt land på ovissa villkor innehafva
bruknings- eller bostadsrätt på annans mark. Innan dessa samhällsmedlemmars
besittningsrätt blifvit genom lagstiftning tryggad, bör
det enligt min uppfattning så mycket mindre kunna ifrågakomma att
inlåta sig på de af motionären förordade lagstiftningsåtgärderna.

Bill. Ull Likså. Prof. 1909. 7 Sami. 5 Häft.