Lagutskottets Utlåtande N:o 5 (Utlåtande 1906:LU5 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

N:o 5.

Ank. till Riksd. kansli den 5 februari 1906, kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af vädd motion angående lagstadgad stängningstid
för handelsbutiker.

Lagutskottet har till förberedande behandling fått mottaga en inom
Andra Kammaren af herrar J. J. Byström och K. G. Karlsson i Göteborg
väckt motion, n:o 10, af följande lydelse:

»För något mer än trettio år tillbaka gjordes i Stockholm och
Göteborg och väl äfven på en del andra ställen allvarliga försök att på
frivillighetens väg upprätta en bestämd stängningstid för handelsbodar.
Ehuru något vanns därmed, ha dessa försök dock icke ledt till önskade
resultat.

För eu tio å tolf år sedan började man mera bestämdt uttala sig
för att på laglig väg söka få hithörande förhållanden ordnade. Och
frågan om lagstadgad stängningstid för butiker blef mera aktuell inom
handelskåren, efter det grosshandlaren Viktor Ramstedt vid Sveriges
Allmänna Handelsförenings årsmöte i Stockholm 1900 fört fram och
inledt ämnet: »År det önskvärdt att söka införa lagstadgad tid förstängning
af salubodar på söckendagar?» hvarvid han enligt nämnda förenings
»Månadsskrift» framhöll, att »orsaken, hvarför han bragt denna fråga
på tal, vore den, att i Tyskland en lag utkommit om salubodars stängningstid,
hvilken vore föga känd i Sverige, men förtjänade att beaktas».

Butikstängningsfrågan måste ock anses vara af ganska stor betydelse
bland annat därför, att den direkt berör en stor del af vårt folk.

Bih. till Riksd, Frot. 1906. 7 Samt. 5 Höft. (N:o 5.) 1

Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

Så funnos år 1904 31,358 handlande och 37,343 handelsbiträden eller
tillsammans 68,701 personer, af hvilka flertalet tillhör minuthandeln.

De, som i första hand beröras af stängningsfrågan, äro handelsbiträdena.
Nuvarande förhållanden göra, att de tvingas till en i många
fall alldeles oskäligt lång arbetstid. Detta framgår tydligt bland annat
af de diskussioner, som i detta ärende förts vid Sveriges Allmänna
Handelsförenings årskonferenser 1900 och 1903. Och af de undersökningar,
som Fredrika Bremer-Förbundet härom året verkställde »rörande
kvinnliga kontors- och butiksbiträdens ställning i Stockholm», finner
man, att en del af dem, som enquéten gällde, hade 14 å 16 timmars
arbetstid per dygn och stundom ännu längre.

Därtill kommer, att många af dessa hafva sin sysselsättning i
affärer, där äfven ett omfattande söndagsarbete utföres. De hafva sålunda
ej blott en oskäligt lång arbetstid under veckans sex arbetsdagar,
utan de måste ock använda en stor del af hvilodagen på ungefär
samma sätt.

Att handelsarbetaren måste känna sig högeligen missnöjd med
denna tingens ordning är gifvet, och han frågar sig med skäl, hvarför
han skall hållas kvar vid arbetets id, under det att t. ex. industriarbetaren
för flere timmar sedan begifvit sig till sitt hem.

Men ej blott biträdena, utan äfven handlandena själfva hafva i
allmänhet samma önskan med hänsyn till en lagstadgad butikstängningstid.

Den mindre handlanden, som ofta själf för sina böcker, behöfver
vanligen annan tid än den, då boden är öppen, för detta bokföringsarbete.
Nu måste ofta natten därför tillgripas. Likaledes får han knappast
någon timme af dagen ledig för sin familj. Och de flesta hafva
väl både hustru och barn, som kunna hafva rätt att få äga maken och
fadern hemma någon stund af dagen.

Man kan nu säga, att om han är egen handlande, får han ju slå
igen butiken när han vill. Detta är dock lättare sagdt än gjordt.
Vanligen kan han ej göra det, förrän grannen gör det, ty den fria
konkurrensen tvingar honom att hålla öppet. Men en öfverenskommelse
handlandena emellan kunde ju upprättas? Ja, detta har försökts och
ibland slagit rätt väl ut, men oftast alldeles misslyckats. Man vill därför
hafva saken ordnad på lagstiftningens väg.

År 1900 lät Sveriges Allmänna Handelsförenings förvaltningsutskott
göra en utredning af huru åsikterna voro i denna fråga bland
handlandena i landets olika delar. Därvid visade det sig, att de flesta
voro för åstadkommandet af lagstadgad butikstängnigstid. I det cirkulär,

Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

som nyssnämnda förvaltningsutskott utsände till herrar ombud för Sveriges
Allmänna Handelsförening, hette det bland annat:

»Under de senaste två årtiondena har man i flere af Europas länder
dryftat frågan, om och i hvilken mån genom lagstiftningen kan och bör
sättas en gräns för arbetstiden, hvilken den stegrade konkurrensen har
tendens att alltjämt öka. För handelns målsmän har detta spörsmål
tagit formen af kraf på vidtgående inskränkning genom lag i handeln
i bod å sön- och helgdagar samt på lagstadgad stängningstid under
söcknedagar för handelsbodar. I Tyska riket hafva i båda ämnena
lagar stiftats.

Såsom grund för nödvändigheten af sådan lagstiftning har anförts,
att minuthandlarne och deras biträden, i likhet med andra människor,
vore i behof af hvila såväl under söndagar som söcknedagar efter slutad
arbetstid. Under den gällande fria konkurrensen funnes emellertid inom
de flesta samhällen alltid en eller annan handlande, som icke frivilligt
kunde förmås att hålla sin bod stängd under sön- och helgdagar samt
att under öfriga dagar stänga vid sådan tid, att tillräcklig hvilotid under
aftonen blefve öfrig. Därigenom tvingades också de andra handlandena
inom samma gren att hålla öppet i samma utsträckning, hvarigenom ett
allmänt otillfredsställande tillstånd blefve följden.

Svenska strafflagen innehåller som bekant förbud mot öppenhållande
af kramlåda å sabbatstid, hvarmed förstås tiden mellan klockan
sex om morgonen och klockan nio om aftonen. Detta förbud har för
några år sedan äfven utsträckts till tobakshandel. Handeln med matvaror
är däremot, bortsedt från gudstjänsttimmarne, fri. Med denna
handel har mångenstädes också förenats handel med andra varor, dock
med iakttagande däraf, att handelsboden icke må hafva beskaffenhet af
kramlåda.

Angående stängningstid å söcknedagar af salubodar finnas i Sverige
inga lagbestämmelser.

Vid Sveriges Allmänna Handelsförenings årsmöte i Stockholm den
8 augusti 1900 bragtes på tal såväl frågan om söndagshandeln i vissa
salubodar som spörsmålet om lagstadgad stängningstid för salubodar å
söcknedagar, och beslöt föreningen att öfverlämna båda dessa frågor
till förvaltningsutskottet för vidtagande af de åtgärder, som däraf kunde
påkallas.»

Men utom de skäl, som framgå af det redan sagda, finnas naturligtvis
flera andra, och bland dem är ett, som må kallas hälsoskäl.

Den långa arbetstid, som många hafva, medför stundom öfveransträngning,
synnerligast som en del hafva en särdeles enerverande

Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

sysselsättning. Luften i vissa handelsbodar blifver också oftast mycket
osund genom den mängd olika varor, som där måste sammanföras och
finnas. För somliga varors skull måste temperaturen hållas låg. Därtill
kommer draget från det ofta förekommande gåendet i dörrarne.
Att så oskäligt lång tid af d37gnet, såsom nu i allmänhet är fallet, stå
i sådan luft och temperatur kan ej vara hälsosamt och måste till och
med strida mot andan i kung!, förordningen om utvidgad näringsfrihet
§ 17 mom. 2, där det heter, att vederbörande »skall jämväl vid sina
biträdens eller arbetares behandling och sysselsättning fästa behörigt
afseende å deras hälsa». Näringsidkaren själf behöfver sättas i stånd
att kunna sköta sig som sig bör. I Tyskland har detta ansetts som
ett särskildt starkt skäl för de reformer, som vidtagits. Det framhålles
där, särskildt hvad de kvinnliga biträdena angår, att »yrket på många
sätt inverkar menligt på handelsbiträdenas hälsa», såsom till exempel
att »det ihållande ståendet förorsakar underlifslidande», att »maskinskrifningen
angriper nerverna» o. s. v.

Vidare finnes något, som kallas utbildningsskäl. Den blifvande
handlanden eller grosshandlanden får i många fall börja som springgosse,
så snart han lämnat skolan, som han måste kanske af ekonomiska
skäl sluta alltför tidigt. Han får under dessa pojkår ej mycken
tid för teoretisk utbildning. Så blir han biträde, och då gäller det
att stå ännu ihärdigare på sin plats i boden. Den nuvarande långa
arbetstiden gör, att han ej får eller kan som sig borde deltaga i för
honom nyttiga kurser i t. ex. räkning, skönskrift, bokhålleri, stenograf!
och dylikt eller gå i aftonskolan eller bevista bildande föreläsningar.

I en liten skrift: »Arbetstiden och handelsvärlden», säger också ett

handelsbiträde följande ord:

»Affärerna öppnas vanligen kl. 8 f. m., till och med förr i vissa
stadsdelar. Arbetet fortgår så hela dagen med afbrott vid måltiderna,
men måltidsrasten blir sällan på bestämd tid och oftast knapp och otillräcklig.
Framåt kl. 8 aftager arbetet för dagen. De efterföljande timmarna
har man tid att se alla dessa skaror af fria och lyckliga människor
passera förbi butikfönstret, och refiektionen blir då ovillkorligen:
''Hvarför kunna ej handelsbiträdena också få en rimlig arbetstid och tillfälle
att skaffa sig någon gedignare kunskap och förströelse?’»

Det ligger en samhällelig fara däri, att ett stort antal samhällsmedlemmar
genom ett arbete, som sträcker sig öfver mera än halfva
dygnet, både utslites i förtid och hindras att förskaffa sig den andliga
och intellektuella utbildning, som en i sann mening mänsklig tillvaro

Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

kräfver. Människan skall ju, såsom någon sagt, ha tillfälle att tänka
och lära och icke blott att arbeta och äta.

Men de finnas naturligtvis, som gorå invändningar mot att tiden
för bodarnas öppethållande något begränsas genom lag. En af dessa
invändningar är, att allmänheten skulle få svårt att finna sig i de nya
förhållanden, som skulle uppstå. Detta förefaller dock vara en ganska
onödig farhåga. Allmänheten har ju utan knot vant sig vid bestämda
tider inom statens inrättningar, såsom posten, telegrafen, pastorsexpeditionerna
m. fl., och inom t. ex. bankrörelsens område har man bestämda
tider. På de platser, där handlande själfva varit i stånd att öfverenskomma
om bestämd stängningstid och sinsemellan upprätthålla denna,
ha inga vidare klagomål häröfver försports från allmänheten, som tvärtom
tyckes inse rättvisan i att äfven handelsarbetaren får sluta sitt
arbete i åtminstone någorlunda rätt tid på aftonen.

I en väl affattad skrift med rubrik: »Göteborgs Minuthandelsförenings
uttalanden i den nu alltmera framträngande frågan om lagstadgad
stängningstid för handelsbutiker» framhålles också bland annat:

»Hvad allmänheten beträffar skulle denna med säkerhet understödja
förslaget på det sätt, att den gjorde sina inköp före den bestämda
stängningstiden.

Till och med apotekarne stänga ju numera kl. 9; och sådana
brådskande fall, som kräfva en nattvakt där, kunna näppeligen tänkas
i fråga om hvad som köpes i speceri-, kortvaru- och cigarrbutiker».

Visserligen kan man göra den invändningen, att om bodarne
stängas t. ex. kl. 8 på kvällen, hvilket tyckes vara den allmänna meningen,
skulle arbetare, åtminstone en del bland dem, svårligen hinna,
sedan de slutat arbetet för dagen, köpa i boden det de behöfva hafva
med sig till hemmet. Nu är det emellertid så, att på många platser
hinner arbetaren säkerligen göra detta före kl. 8 e. m., och där en eller
annan ej skulle hafva fördel af en dylik bestämmelse, måste man komma
ihåg, att ibland kräfver det allmännas väl någon uppoffring af enskildas
intressen.

Emellertid är det väl så bland den största delen af arbetare, åtminstone
vid de större verksamhetscentra, att arbetarne själfva i regeln
ej göra uppköp i handelsboden, utan det får hustrun eller barnen göra.
I själfva verket blir detta för dem mera en penningfråga än en tidsfråga.
tiar man blott penningar, nog blir det någon råd med att skaffa
från boden det man behöfver.

I de utförliga uttalanden, som den här ofvan citerade Göteborgs
Minuthandlareförening gjort, hafva Karlstads handelsförening, »Ett möte

6 Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

med detaljhandlandena i Malmö med omnejd» m. fl. m. fl. instämt. Och
till den ene af motionärerna har en skrifvelse ingått från Göteborgs
månadskarlars gemensamma förening, däri bland annat yttras rörande
införandet af lagstadgad butikstängningstid följande: »under starkt betonande
af behofvet af en sådan reform anslöt sig mötet lifligt till det
från Göteborgs minuthandelsförening framkomna förslaget om lagstadgad
stängningstid».

Äfven säges, att förhållandena äro så olika på olika platser i vårt
land. Någon bestämd lag rörande bodstängningstiden kan därför ej
gärna ifrågakomma. Det är dock ett faktum, att från landets olika
delar framhålla handlandena själfva nödvändigheten af en lag i detta
afseende. Detta framgår tydligt af de svar, hvilka inkommo på frågor,
som Sveriges Allmänna Handelsförenings förvaltningsutskott år 1900
ställde till nämnda förenings ombud i landets olika delar. Detta visas
äfven af den diskussion, som fördes vi Sveriges Allmänna Handelsförenings
årsmöte i Stockholm 1903 rörande »Tiden för stängning af försäljningsbodar».

Stockholms specerihandiareförening lät senare utsända förfrågan
om huru handlandena å åtskilliga platser ställde sig till spörsmålet om
lagstadgad stängningstid för handelsbodar. Till i början af år 1905
hade svar ingått från 20 köpmansföreningar, och hafva dessa med undantag
af tre anslutit sig till det af nämnda förening gjorda uttalandet
om lagstadgad bodstängningstid. Dessutom hafva å särskilda listor
uttalande för lagstadgad stängningstid gjorts af följande antal köpmän
å här nämnda platser, nämligen i Arboga 22 köpmän, i Enköping 49, i
Gäfle 159, i Grängesberg 9, i Jönköping 43, i Karlskrona 128, i Karlstad
47, i Kalmar 36, i Karlshamn 17, i Kopparberg med närmaste omnejd
21, i Köping 30, i Mariestad 12, i Norrköping 271, i Strömstad
17, i Söderhamn 33, i Sundsvall 63, i Sollefteå 1, i Trelleborg 20, i
Uppsala 28 och i Stockholm 1,271 köpmän.

Svårigheterna vid fastställandet af en bestämd tid ligga emellertid
ej så mycket i olika förhållanden på olika platser, utan fast hellre
i olika förhållanden på samma plats eller rättare sagdt på olika art af
affärer inom en och samma kommun. Så måste mjölkmagasinet öppnas
tidigare på morgonen än andra affärer, och cigarrboden anser mången
böra vara öppen till sent på kvällen, ehuru man kan sätta i fråga, huruvida
icke de, som begagna sig af tobak, skulle kunna förse sig med
behöfligt kvantum före kl. 8 e. m. Manufakturhandeln däremot börjar
ej så tidigt på morgonen och skulle kunna i olikhet med flera andra
affärer sluta till och med kl. 6 e. in. Cheferna för ett par af Stock -

Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

holma största manufakturaffärer hafva ock uttalat sig för möjligheten
och lämpligheten af att stängningstiden blefve kl. 6 e. in.

Det var ock med hänsyn till de olika affärernas olika behof angående
tiden för bodarnas öppethållande, som ett af både handlande
och handelsbiträden besökt större möte i Stockholm antog, ehuru ej
alldeles enigt, följande resolution, som, på samma gång den yrkar på
bestämd eller lagstadgad butikstängningstid, genom att gå med på en
bestämmelse om bodens öppethållande under högst sexton timmars tid
pr hvardag, också visar, huru förhållandena äro för en del handlande
eller biträden. Denna resolution lyder:

»Mötet anser, att minuthandeln med varor af alla slag, med undantag
af dem, hvilkas försäljning är underkastad särskild lagstiftning,
bör regleras genom sådana lagbestämmelser, att

l:o) butik eller salubod må hållas öppen endast under tiden
emellan kl. 6 f. in. och kl. 8 e. m., dock med rätt för kommunala
myndigheter (stadsfullmäktige i stad och kommunalstämma eller kommunalfullmäktige
å landet) att medgifva ytterligare utsträckning utöfver
denna tid med högst 1 timme på morgonen och 1 timme på
aftonen;

2:o) varuförsäljning utomhus tillätes endast under de tider, då
butik eller salubod får hållas öppen.»

Möten på flera andra ställen ha uttalat sig om tiden, under
hvilken handelsbod skulle vara stängd. Flertalet synes vara af den
meningen, att den bör blifva från kl. 8 e. m. till kl. 6 f. in. Hvad
då först beträffar stängningen på aftonen, som säkerligen är den viktigaste
punkten i detta förslag, anse, såsom redan nämnts och såsom
framgår af siffrorna längre fram angående omröstningen om bodstängningstiden
i vårt södra grannlands hufvudstad, cigarrhandlarne, att de
måste få rätt att hålla boden öppen till senare på kvällen. Om så är
fallet, kan ju undantag göras för dem, men i alla händelser böra de
ej såsom nu hafva obegränsad tid. En del af dessa bodar ha genom
att hållas öppna till långt fram på natten fått ett dåligt rykte om sig,
något som redbara bodinnehafvare stundom fått lida af.

Här må ock framhållas önskvärdheten af att cigarrer och varor,
som äro förfärdigade af tobak, ej må få säljas t. ex. på söndagen
under den tid, då bodarne för denna handel äro stängda, och i hvilken
specialfråga Riksdagen skrifvit till Kungl. Maj:t, liksom naturligtvis
samma princip bör vara gällande alla tider, då handelsbod är eller
blir stängd enligt de af lagen gifna föreskrifterna.

Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

Hvad vidare beträffar tiden, intill hvilken butik skulle vara stängd
på morgonen, göra sig något olika kraf gällande. Mjölkmagasinen och
därmed jämförliga affärer behöfva öppnas tidigare än flertalet andra
affärer, som icke behöfva öppnas förrän vid åttatiden, åtminstone i
städerna eller på de folkrikare platserna.

Angående butikstängningsfrågans läge i en del andra länder må
följande framhållas.

I flere af de Australiska staterna finnes lagstadgad stängningstid
för såväl handelsbodar som för en del fabriker.

I staten Victoria t. ex. antogs »Factories and Shops Act 1896».

I Sydaustralien antogs »Early Closing Act 1900».

I staten Queensland antogs »The Factories and Shops Act 1900».

Hvad särskild! angår staten Victoria, har den citerade lagen blifvit
betydligt ändrad och utvidgad genom parlamentets antagande den 6
oktober 1905 af »The Act to consolidate the Law relating to the Supervision
and Regulation of Factories Workrooms and Shops and for
other purposes».

I några af de nordamerikanska staterna har man ock insett, att
endast lagstiftning kan hindra en hänsynslös konkurrens att till ytterlighet
utnyttja den lefvande arbetskraften.

I Engiand finnes sedan 1886 en lag (Shop Hours Regulation
Act), afsedd att skydda biträden under 18 år från att i förtid utslitas
genom en onaturligt lång arbetstid. Denna lag är emellertid af dem,
den berör, allmänt förklarad otillräcklig.

Rätt snart inlämnades också i parlamentet ett nytt lagförslag,
hvilket dock förkastades, oaktadt stora handelsidkare-kongresser uttalade
sig för detsamma. Till belysning af frågan må nämnas, att
bland de föreningar, som vid detta tillfälle uttalade sig till förmån för
lagstiftning på detta område, var en stor sammanslutning, benämnd
»föreningen för tidig stängning» (Early Closing Association), som förut
under många år förklarat sig mot den lagstiftande maktens ingripande.
Den hade efter nära femtio års fåfänga ansträngningar måst öfvergifva
hoppet om att komma till ett resultat på den frivilliga öfverenskommelsens
väg.

År 1903 förelädes det engelska parlamentet ånyo »A Bill to
amend the Law relating to Shops» och »Shops (early closing) Bill».
Det är rätt omfattande förslag, som därvid framställas, och delvis gå -

Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

ende ut på att lägga bestämmanderätten i hithörande frågor i de kommunala
myndigheternas händer.

Förslaget ledde ej till af motionärerna och deras många meningsfränder
önskadt resultat. Men att döma af en resolution, som enligt
»Bulletin des internationalen Arbeitsamt» fattades i engelska underhuset,
kan det icke dröja länge, innan en tillfredsställande lag kommer till
stånd.

Nämnda resolution hade följande lydelse: »Enligt underhusets åsikt
har den onödigt långa arbetstiden i butikerna ett skadligt inflytande på
deras hälsa och välfärd, hvilka äro densamma underkastade; det är
önskvärdt, att kommunalstyrelserna (Borough- and District Councils)
blifva befullmäktigade att utfärda förordningar rörande stängningstiden
och begränsning af arbetstiden inom sina respektive områden, hvarigenom
de förslag, som öfverhusets utskott framlade år 1901, skulle
blifva effektivt genomförda.»

I Tyskland däremot har man redan antagit: »Gesetz betreffend
die Abänderung der Gewerbeordnung» med bestämmelser såväl om arbetstiden
som om butikstängningstiden. Ur denna lag, som antogs år
1900, anföres följande:

»§ 139 c.

I öppna försäljningslokaler och därtill hörande skrifrum (kontor) och
lagerrum skall åt biträden, elever och arbetare beviljas en sammanhängande
hvilotid af minst tio timmar efter den dagliga arbetstidens slut.

I kommuner, som enligt den senaste folkräkningen hafva mer än
20,000 invånare, måste hvilotiden i öppna försäljningslokaler, i hvilka
två eller flere biträden eller elever sysselsättas, vara minst elfva timmar;
för mindre samhällen kan denna hvilotid föreskrifvas genom kommunalförordningarna.

Under arbetstiden skola biträden, elever och arbetare hafva eu
bestämd middagsrast. För biträden, elever och arbetare, som intaga
sin hufvudmåltid utom den byggnad, hvari försäljningslokalen inrymmes,
skall denna rast utsträckas till minst en och en half timme.

§ 139 d.

Bestämmelserna i § 139 c tillämpas ej

1. vid arbeten, som ofördröjligen måste företagas för att förekomma
att varorna förstöras;

Bih. till Riksd. Frot. 1906. 7 Samt. 5 Häft.

Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

2. vid verkställandet af den lagstadgande inventeringen, såväl
vid nyinredningar som vid flyttningar;

3. dessutom årligen under högst 30 af platsens polismyndighet
för alla eller för enskilda yrkesgrenar bestämda dagar.

§ 139 e.

Från kl. 9 på aftonen till kl. 5 på morgonen skola öppna försäljningslokaler
stängas för affärsrörelse.

De kunder, som redan äro i butiken vid stängningstiden, böra
dock betjänas.

Efter kl. 9 på aftonen få försäljningslokaler hållas öppna

1. i oförutsedda nödfall;

2. under högst 40 af platsens polismyndighet bestämda dagar,
likväl till senast kl. 10 på aftonen;

3. efter närmare bestämmelser af den högre förvaltningsmyndigheten
i städer, som enligt den senaste folkräkningen hafva mindre än
2,000 invånare, äfvensom i landtkommuner, såvida affärsrörelsen hufvudsakligen
inskränker sig till vissa veckodagar eller vissa timmar på
dagen.

Bestämmelserna i §§ 139 c och 139 d få icke rubbas genom
ofvanstående föreskrifter.

Under den tid, då försäljningslokalerna skola vara stängda, förbjudes
allt utbjudande af varor på offentliga vägar, gator, torg eller
andra offentliga platser såväl i salustånd som medelst kringbäring. Utan
förut gjord beställning få under samma tid ej heller varor kringbäras
i husen. Undantag kunna tillåtas af platsens polismyndighet.

§ 139 f.

Vid ansökan af minst en tredjedel af affärsinnehafvarne kan för
en kommun eller för flere omedelbart sammanhängande kommuner genom
förordning af högre förvaltningsmyndighet efter kommunalmyndigheternas
hörande för alla enskilda affärsgrenar anordnas så, att öppna
affärslokaler under bestämda tidrymder eller under hela året hållas
stängda för affärsrörelse äfven mellan klockan 8 och 9 på aftonen och
mellan klockan 5 och 7 på morgonen. Bestämmelserna i §§ 139 c och
139 d få härigenom ej rubbas.

På ansökan af minst en tredjedel af affärsinnehafvarne skall den
högre förvaltningsmyndigheten, genom på platsen öflig kungörelse eller

Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

genom särskild! meddelande, infordra affärsinnehafvarnes yttrande för eller
mot införande af tidigare stängning. Förklara sig två tredjedelar af
de röstande för tidigare stängning, så kan den högre förvaltningsmyndigheten
vidtaga motsvarande åtgärder.

Förbundsrådet är befogadt att afgifva bestämmelser om huru
förfaras skall för att fastställa det erforderliga antalet affärsinnehafvare.

Under den tid, då affärslokaler måste vara stängda på grund af
stadgandet i afdelning 1, förbjudes all försäljning och allt utbjudande
af i dessa affärer förda varor på offentliga vägar, gator, torg eller
andra offentliga platser såväl i salustånd som medelst kringbäring.
Utan förut gjord beställning få ej heller under samma tid omnämnda
varor utbjudas och försäljas i husen. Undantag kunna beviljas af
platsens polismyndighet.»

Denna tyska lag har bestämmelser om dels en obligatorisk stängningstid,
bestämd till kl. 9 e. m., och dels en fakultativ till kl. 8 e. m.
Att denna senare bestämmelse icke blott är eu död bokstaf framgår
däraf, att man t. ex. häromåret i Liibeck bestämde stängningstiden till
kl. 8 e. m., med undantag för lördag, då rätt att hålla öppet till kl. 9
medgifves. Med stöd af ofvanstående § 139 f påyrkade nämligen
1,134 af Lubecks 2,488 innehafvare af öppna försäljningsställen omröstning
rörande åttatid, och vid den omröstning, som med anledning
häraf företogs, röstade 1,254 för och endast 60 mot förslaget.

I Norge finnes sedan 1900 en lag angående bodarnas stängningstid.
Den är af följande lydelse:

»Lag angående handelsbodars stängningstid.

§ 1. Bestämmelse om handelsbodars stängningstid inom en kommun kan beslutas
af kommunalmyndigheter med stadfästelse af konungen. Bestämmelsen kan
omfatta alla eller vissa slag af handelsbodar, som finnas inom kommunen, i landtdistrikten
antingen inom hela häradet eller inom delar däraf.

Sådan bestämmelse kan ej komma till stånd, ifall en tredjedel af de fastboende
näringsidkarne, hvars handelsrörelse innefattas i bestämmelsen, på förhand förklara
sig vara emot densamma.

Förordning om sättet, hvarpå dessa förklaringar skola anskaffas, gifvas af vederbörande
regeringsdepartement. De med anskaffandet förbundna omkostnaderna betalas
af kommunens kassa.

Ändring i gällande bestämmelse måste för att blifva giltig stadfästas af
konungen.

§ 2. Bestämmelsen kan stipulera de klockslag, inom hvilka vederbörande
handelsbodar skola hållas stängda, samt förbud mot att hålla handelsbodar öppna vissa
dagar på året eller mellan vissa klockslag på dessa dagar.

Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

Öppnings- och stängningstiderna kunna bestämmas olika för de olika dagarna
i veckan. Inom samma handelsgren skola dock bestämmelserna alltid omfatta och
vara lika för samtliga handlande.

Befrielse (dispensation) från föreskrifterna i bestämmelsen kan för kortare tidsperiod
meddelas af amtmannen (= länsstyrelsen), för särskild! tillfälle på landet af
länsmannen (kronofogden), och i städerna af polismästaren.

Öfverträdelse af bestämmelsen straffas med böter och åtalas enligt för polisärenden
gällande författningar.

Inom flera andra land, där man ej ännu har lagliga bestämmelser
i detta afseende, pågår liksom hos oss en ganska stark rörelse för att
få sådana till stånd. Så har till exempel minuthandlaresocieteten i
Danmarks hufvudstad häromåret utsändt frågor, huruvida det vore
öuskligt, att butikernas stängningstid genom lag bestämdes till 8 eftermiddagen
under måndagar till och med torsdagar, och på dessa frågor
hafva 7,397 af 9,6 >6 köpenhamnska handlande svarat jakande och 1,566,
flertalet cigarrhandlare, nekande. Ifrån 673 hade intet svar kommit.

Nu har emellertid danska regeringen utarbetat ett förslag om
likartad stängningstid samt om sittplatser i butikerna jör handels- och kontorsmedhjälpare.

Det närmare utförandet af påbudet om den lika butikstängningstiden
föreslås skola öfverlämnas till kommunstyrelserna.

Regeringen har utsändt förslaget i och för utlåtande till en mängd
organisationer, bl. a. till handelsföreningarna, de samverkande fackförbunden
samt handels- och kontoristmedhjälpareföreningen.

Då frågan om lagstadgad stängningstid för butiker var före i
svenska riksdagen 1904 yttrade lagutskottet om densamma bland annat
följande:

»Såsom motionärerna på ett belysande sätt framhållit, medför det
nuvarande tillståndet i fråga om tiden för öppenhållande af minuthandelsbutiker
afsevärda olägenheter för den därvid använda personal, icke
blott beträffande hvilotiden, utan jämväl i afseende å tillfälle för ifrågavarande
personer att förskaffa sig intellektuell utbildning eller sådan
förströelse, som tjänar att befordra deras allmänna välbefinnande så i
andligt som kroppsligt hänseende. I detta afseende intaga arbetarne
inom minuthandelsyrket onekligen en vida sämre ställning än den, som
står arbetarne inom de flesta andra yrken till buds. I likhet med
motionärerna anser utskottet därför af behofvet påkalladt, att åtgärder
vidtagas för åvägabringande af ett bättre sakernas tillstånd».

»Ett ytterligare skäl för den ifrågasatta lagstiftningen ligger efter
utskottets åsikt däri, att, såvidt kunnat inhämtas, bland såväl arbets -

Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

gifvare som arbetstagare inom minuthandelsyrket det långt öfvervägande
flertalet hyser en allvarlig önskan om lagbestämmelser i det af motionärerna
angifna syfte. Denna omständighet ådagalägger, att den föreslagna
lagstiftningen endast för ett fåtal handelsidkare skulle innebära
något ingrepp i deras personliga frihet att utsträcka arbetstiden efter
eget behag, och att snarare det nuvarande tillståndet, hvarigenom ett
fåtal handelsidkare emot flertalets önskan kan omöjliggöra arbetstidens
normala begränsning, medför inskränkning af flertalets frihet att disponera
arbetstiden på sätt skäligt anses.

Hvad angår möjliga olägenheter af den föreslagna tidsbegränsningen
tillåter sig utskottet framhålla, att, äfven om en sådan förändring
icke i det stora hela sedt skulle för butikägarne med afseende å minskade
omkostnader medföra den vinst, som motionärerna tänkt, det å
andra sidan tämligen säkert kan antagas, att de butikägare, som hittills
ställt sig afvoga mot förslaget om bestämd stängningstid, icke skulle
drabbas af förlust, om sådan genom lag infördes. I många fall lärer
väl också deras vägran berott mindre på fruktan för dylik förlust än
önskan att genom senare stängningstid än öfriga handlande bereda sig
ökad vinst.

Från synpunkten af deras intresse, som hafva anställning såsom
biträden eller arbetare i minuthandelsbutiker, kan en begränsning af
arbetstiden ej antagas medföra annat än fördelar, då ju denna begränsning
ej föranleder någon minskning af den vinst, handelsidkarne under
nuvarande förhållanden kunna påräkna af sin rörelse, och således det ej
behöfver befaras, att åtgärden skulle förorsaka någon nedsättning i biträdenas
och arbetarnes löneförmåner. Ej heller från allmänhetens sida
kunna, såvidt utskottet kan finna, några befogade erinringar göras emot
den ifrågasatta lagstiftningen, om densamma blott anordnas så, att behörig
hänsyn tages till olika förhållanden i ena eller andra afseendet
å olika orter.»

Vid behandlingen af ärendet i kamrarne bifölls lagutskottets förslag
af Andra Kammaren. I Första Kammaren blef det däremot afslaget.
Men af de elfva talare, som i Första Kammaren yttrade sig, talade flere
för förslaget.

År 1905 väcktes motion ånyo i denna fråga. Lagutskottet yttrade
då bland annat:

»Såsom motionärerna omnämnt, var förslag i ifrågavarande ämne
på deras initiativ föregående år föremål för Riksdagens behandling och
vanu inom Andra Kammaren bifall, men afvisades i Första Kammaren,
likväl efter en debatt, därunder sympatier för saken visade sig före -

Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

finnas äfven inom denna kammare. Så framhöll eu talare, hurusom det
här gällde att skydda de svaga, hvarför staten med sin lagstiftningsmakt
borde gripa in. Då nära två tredjedelar af butikbiträdena i städerna
utgjordes af kvinnor, och hänsynen till dessas svaga ställning
förut varit anledning till en del af vår arbetareskyddslagstiftning, borde
äfven här samma hänsyn blifva afgörande.» — — —

»Det mål motionärerna afse att vinna, nämligen beredande af
möjlighet för handelsidkare att utan större svårigheter kunna minska
arbetstiden för sina biträden, är enligt utskottets mening synnerligen
behjärtansvärdt.»--—

»Det är enligt utskottets förmenande icke möjligt att längre såsom
skäl mot en lagstiftningsåtgärd af här ifrågavarande art åberopa manchesterskolans
teorier om statens skyldighet att låta det ekonomiska
lifvet reglera sig själf. I England, där ofvannämnda skola äger sina
sina ifrigaste förkämpar, stiftas den ena lagen efter den andra af å det
ekonomiska lifvet ingripande art. Det må, hvad särskilt angår här
förevarande ämne, framhållas, hurusom i England sedan midten af
1880-talet pågått en liflig sträfvan att åstadkomma en effektiv lagstiftning,
hvarigenom handelsbutikernas stängningstid reglerades. Vid förlidet
års parlament framburos ock flera förslag, åsyftande detta mål, af
hvilka särskild! ett lade i de lokala myndigheternas händer att bestämma
de tider, då handelsbodarna skulle hållas stängda.»

Det upplystes äfven, att nu som föregående år hade »till lagutskottet
under behandling af motionen öfverlämnats en för Sveriges Allmänna
Handelsförening af dess styrelses förvaltningsutskott aflåten, den
8 februari 1905 dagtecknad skrifvelse, däri uttalats anslutning till det
i motionen framlagda förslag och hemställts att detsamma måtte af
lagutskottets förordas.»

Äfven nu hade förslaget varma sympatier i båda kamrarne, ehuru
det icke lyckades tillvinna sig seger i någondera kammaren. Vi antaga,
att detta till någon del beror på att det förslag, som lagutskottet framkom
med 1905, var något mindre omfattande än det, som utskottet tillstyrkte
1904.

Det yrkande vi nu göra är därför detsamma, som lagutskottet
gjorde år 1904.

På grund af hvad vi sålunda anfört, hemställa vi, att Riksdagen
måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t
taga under öfvervägande, huruvida och på hvilka villkor kommun må
berättigas "att bestämma viss tid, under hvilken inom kommunen belägna
handelsbutiker skola hållas stängda, samt för Riksdagen framlägga det

Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

förslag till lagbestämmelser, hvartill utredningen kan gifva anledning,
äfvensom i sammanhang därmed förslag till erforderliga ändringar i
gällande lagstiftning rörande gatuhandel.»

Det ämne, som förevarande motion afser, har, såsom i motionen
anföres, varit föremål för de två näst föregående lagtima Riksdagarnas
pröfning med anledning af framställningar utaf samme motionärer, hvilka
väckt förevarande förslag, och af i hufvudsak enahanda innebörd som
det sistnämnda. Såväl 1904 som 1905 hemställde lagutskottet om aflåtande
till Kungl. Maj:t af skrifvelse i motionernas syfte. Med den
hemställan, som afgafs af 1904 års lagutskott, är det yrkande, i hvilket
förevarande motion utmynnar, fullkomligt öfverensstämmande, under det
att utskottet år 1905 endast med viss inskränkning biträdde den mening
det förut uttalat. Nästlidet års lagutskott, som ansåg, att, hvad
den egentliga landsbyggden anginge, förhållandena i vårt land ännu
vore sådana, att några bestämmelser om därstädes belägna handelsbutikers
stängning icke vore af behofvet påkallade, hemställde nämligen,
att till Kungl. Maj:t måtte aflåtas en skrifvelse med anhållan, att Kungl.
Maj:t måtte taga under öfvervägande, huruvida och på hvilka villkor
stadskommun eller sådant samhälle i öfrigt, för hvilket ordningsstadgan
för rikets städer vore gällande, kunde berättigas att bestämma viss tid,
under hvilken inom kommunen eller samhället belägna handelsbutiker
skulle hållas stängda, samt för Riksdagen framlägga det förslag till
lagbestämmelser härutinnan samt angående gatuhandeln, hvartill utredningen
kunde gifva anledning.

I likhet med 1904 och 1905 års lagutskott finner utskottet förevarande
motions syfte — att tillförsäkra dem, hvilka arbeta inom minuthandelsyrket,
mera tid än efter nu rådande förhållanden i allmänhet
medgifves till hvila och sysselsättningar utom yrket — förtjänt af allvarligt
beaktande. Motionärerna hafva anfört åtskilliga af de skäl, som
af 1904 års lagutskott åberopats till stöd för dess ofvan angifna hemställan.
Sistnämnda års lagutskott, som förmälte sig anse, att åvägabringande
af en tillfredsställande ordning beträffande handelsbutikernas
öppenhållande genom frivillig sammanslutning af dem, som saken närmast
berörde, vore ett väsentligt mera tilltalande sätt för frågans lösning
än statsmakternas inskridande, anförde tillika, att, enligt hvad erfarenheten
visat, den förra utvägen ej kunde leda till målet. Vid sådant
förhållande vore statens mellankomst både nödig och nyttig. Från

Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

redan gällande lagstiftning kunde ock hämtas bevis för lämpligheten
i vissa fall af lagbestämmelser rörande användande af den personliga
arbetskraften. Utskottet ville i detta afseende erinra om lagstiftningen
angående minderåriges och kvinnors användande till arbete i industriellt
yrke; och en beaktansvärd omständighet vid bedömande af nu föreliggande
fråga vore, att af de personer, som den åsyftade lagstiftningen skulle
komma till godo, ett icke så ringa antal utgjordes af just minderårige
och kvinnor. Att det arbete, som ålåge de i handelsbutiker anställde
personer, om än till sin natur ej jämförligt med arbete i industriellt
yrke, dock vore så beskaffadt, att en oskäligt lång arbetstid kunde särskilt
för minderårige och kvinnor medföra menliga påföljder, kunde
icke förnekas. I detta sammanhang kunde ock erinras om lagens allmänna
förbud för utförande af arbete å sön- och helgdag. Detta stadgande
hvilade väl ursprungligen på religiös grund, men vore ock påkalladt
af statens intresse att bereda samhällsmedlemmarne erforderlig
hvila från arbetet. Då sålunda staten med fog helt allmänt föreskrefve,
att arbetet skulle hvila åtminstone under en dag af veckan, kunde man
också med skäl göra gällande, att staten i det allmännas intresse äfven
kunde och borde för vissa fall meddela föreskrifter om bestämd hvilotid
under de särskilda dagande i veckan, då detta inom något yrke
visat sig omöjligt att på annan väg ernå. För bedömande af frågan
om det berättigade i lagstiftarens ingripande i dessa förhållanden borde
ock framhållas, att, i samma mån som det ekonomiska lifvet allt rikare
utvecklades, i samma mån visade ock den därigenom stegrade konkurrensen
benägenhet att uppdrifva arbetstiden utöfver hvad som kunde
anses skäligt; och då staten efter hand lämnat konkurrensen allt friare
spelrum, kunde man också med fog fråga sig, om det icke tillkomme
staten att träda emellan i syfte att minska de med konkurrensens frigifvande
förbundna olägenheterna.

Utskottet, som i hufvudsak ansluter sig till hvad sålunda uttalats af
1904 års lagutskott, vill icke förneka, att den ifrågasatta lagstiftningen
innebär en inskränkning af den enskildes handlingsfrihet. Men utskottet
anser sig dock kunna med fog uttala den mening, att det icke i nu
förevarande fall såsom i allmänhet vid lagstiftning af s. k. social innebörd
är fråga om att staten skulle såsom medlare träda emellan två
eller flera mot hvarandra i egentlig mening stridande intressen. Af
den utaf motionärerna förebragta utredningen framgår tvärtom, att flertalet
af minuthandlandena icke mindre än biträdena eftersträfva en
reglering af hithörande förhållanden. Och, såsom motionärerna äfven
framhålla, lärer från synpunkten af allmänhetens berättigade intresse

Lagutskottets Utlåtande N:o 5. 17

icke kunna göras någon befogad invändning mot den ifrågasatta lagstiftningen.

Men då det gäller spörsmålet, huru en sådan lagstiftning närmare
bör anordnas, framträda olika möjligheter. Motionärerna anföra de lagar
i ämnet, hvilka äro gällande i Tyskland och Norge. Den tyska
lagen påbjuder en ovillkorlig stängningstid för alla butiker, utom för
särskilt uppräknade fall, samt lämnar dessutom åt de särskilda kommunerna
att under vissa förutsättningar bestämma om ytterligare inskränkning
af den tid butikerna sålunda få hållas öppna. Lagen gör
också i vissa afseenden skillnad mellan samhällen med större och mindre
folkmängd. Den norska lagen åter öfverlämnar helt och hållet åt kommunerna
själfva att afgöra frågan om införande af viss stängningstid
för handelsbutiker.

I öfverensstämmelse med hvad särskildt 1905 års lagutskott uttalat
erkänner väl utskottet, att denna fråga har sitt hufvudsakligaste
intresse för de större stadssamhällena, där den alltjämt växande konkurrensen
uppdrifver arbetstiden. Men liksom lagutskottet vid 1904 års
riksdag håller utskottet före, att det icke är lämpligt att lagstifta uteslutande
för dessa samhällen eller att öfver hufvud vid en lagstiftning
af ifrågavarande art göra åtskillnad på städer och landsbygd. Motionärerna
hafva ju icke föreslagit annat eller mera än att möjlighet skulle
beredas kommun att fatta beslut om viss stängningstid. De kommuner,
där något verkligt behof af sådan bestämmelse icke förefunnes, skulle
i realiteten blifva oberörda af en lagstiftning sådan som i motionen
föreslagits.

Såsom af det anförda framgår, öfverensstämmer motionärernas
förevarande förslag närmast med den norska lagen, i det att de, utan
att förorda införande af en viss bestämd stängningstid för alla handelsbutiker
öfver hela landet, förutsätta, att stadgande skulle meddelas, att
loa orter, där behofvet af en bestämd stängningstid för handelsbutiker
särskildt gjorde sig gällande, sådan kunde åvägabringas genom de kommunala
myndigheternas försorg.

Utskottet ansluter sig väsentligen till motionärernas sålunda uttalade
uppfattning. Det synes dock utskottet angeläget, att en lag i
nu förevarande ämne icke lämnade kommunerna obegränsad beslutanderätt
i fråga om stängningstid för handelsbutiker, utan innehölle •—jämte
de allmänna förutsättningar, under hvilka eu obligatorisk stängningstid
för viss ort antingen i fråga om alla eller blott vissa slag af handelsbutiker
skulle kunna komma till stånd — stadgande om vissa gränser,
inom hvilka kommunens beslutanderätt finge utöfvas, och garantier mot
Bill. till BiJcsd. Prof. 1906. 7 Samt. 5 Höft. 3

Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

missbruk af densamma. Det kan eljest måhända vara att befara, att
den kommunen tillerkända beslutanderätten kan komma att utöfvas i
syfte, som icke vore därmed afsedt, eller på ett sätt, som kunde innebära
ett verkligt förtryck. Såsom en förutsättning för att beslutanderätt
i nu förevarande hänseende skall tillkomma de kommunala myndigheterna
nämner den norska lagen, att icke en tredjedel af de bofasta
handlandena, hvilkas handelsrörelse skulle beröras af beslutet, på förhand
förklarat sig vara emot viss stängningstid. Utskottet tilltror sig
emellertid icke att göra ett bestämdt uttalande angående den närmare
beskaffenheten af de gränser och garantier samt förutsättningar i allmänhet,
som borde i förevarande hänseende stadgas. Det lärer vara
nödvändigt, att en fullständig utredning i ämnet, på sätt motionärerna
ifrågasatt, åvägabringas, för att härutinnan utfinna de lämpligaste anordningarna.

I likhet med 1904 års lagutskott hafva motionärerna förutsatt,
att i sammanhang med en lagstiftning angående bestämd stängningstid
för handelsbutiker bestämmelser böra meddelas om gatuhandeln under
den tid butikerna skola hållas stängda; och delar utskottet denna uppfattning.

På grund af det anförda hemställer utskottet,

att Riksdagen, med bifall till förevarande motion,
måtte besluta att i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,
det täcktes Kungl. Maj:t taga under öfvervägande,
huruvida och på hvilka villkor kommun må berättigas
att bestämma viss tid, under hvilken inom kommunen
belägna handelsbutiker skola hållas stängda, samt för
Riksdagen framlägga det förslag till lagbestämmelser,
hvartill utredningen kan gifva anledning, äfvensom i
sammanhang därmed förslag till erforderliga ändringar
i gällande lagstiftning rörande gatuhandeln.

Stockholm den 5 februari 1906.

På lagutskottets vägnar:
C. A. SJÖCRONA.

Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

Reservationer:

af herr Andersson;

af herr Hedenstierna, som, enär syftet af förevarande motion tenderade
till att i konkurrenskampen understödja en majoritet mot eu
minoritet och att tillika inskränka den allmänt mänskliga rättigheten
att få fritt köpa och sälja på lagenligt och redligt sätt, ansett, att utskottet
bort hemställa, att motionen icke måtte till någon Riksdagens åtgärd
föranleda; samt

af herr Johansson.

Herrar Widén och Odgvist hafva begärt få antecknadt, att de icke
deltagit i ärendets behandling inom utskottet.