Lagutskottets Utlåtande N:o 5

Utlåtande 1897:LU5

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

X:0 5.

Ank. till Riksd. Kansli den 15 februari 1895 kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 15
kap. 2 § rättegångsbalken.

Uti en i Andra Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,
nto 51, hemställer herr O. Persson i Killebäckstorp, att Riksdagen måtte
för sin del besluta, att första punkten af 15 kap. 2 § rättegångsbalken
skulle erhålla följande förändrade lydelse:

»De, som för andra må tala och svara, skola vara oberyktade,
ärlige, redlige och förståndige».

Den föreslagna förändringen af ifrågavarande punkt, hvilken nu
lyder: »De, som för andra må tala och svara, skola vara oberyktade,
ärlige, redlige och förståndige män», går följaktligen derpå ut, att jemväl
qvinna skall vara behörig att inför domstol föra talan såsom ombud
för annan.

Motionären erinrar om, att han vid 1896 års riksdag framstälde
förslag i samma syfte; att lagutskottet i sitt utlåtande i anledning af
motionen afstyrkte den ifrågasatta lagändringen, under förmenande att
lagbestämmelsen, sådan den nu vore affattad, icke utgjorde ovilkorligt
hinder för qvinna att begagnas som rättegångsombud, då uttrycket
»man» här liksom på flere andra ställen i 1734 års lag begagnades liktydigt
med »person», en tolkning, för hvars riktighet utskottet fann stöd
i det förhållande, att genom en förklaring, men ej genom lagförändring
meddelats, att lagens stadgande i 16 kap. 1 § ärfdabalken, att testa -

Lagutskottets Utlåtande N:o 5. 5

mente skulle bevittnas af tvenne gode män, icke innefattade någon med
afseende å bevisning om testamente gjord inskränkning i lagens allmänna
bud, att qvinna finge ej mindre än man vittne bära; äfvensom
att, under det att utskottets afstyrkande hemställan af Första Kammaren
bifölls, Andra Kammaren deremot med stor majoritet biföll motionärens
framställning. Härefter anför motionären, hurusom han funne
den omständigheten, att en förklaring ansetts erforderlig i omförmälda
fall, gifva stöd deråt, att ifrågavarande stadgande icke kunde annorlunda
tolkas, än att endast män af lagen godkändes såsom rättegångsombud.
Skulle uttrycket »man» i allmänhet användas liktydigt med »person»,
hade någon förklaring ej behöfts, och att man kunnat i detta fall nöja
sig med en förklaring hade tydligen varit beroende deraf, att man
kunnat hänvisa till det allmänna stadgandet om qvinnas vittnesgiltighet.
Då sådant allmänt stadgande, som kunde på nu ifrågavarande fall
tillämpas, ej förefunnes, måste, derest qvinna skulle anses skicklig såsom
rättegångsombud, en lagförändring vidtagas.

Syftet med den ifrågasatta lagförändringen vore, såsom motionären
förut angifvit, vinnande af enhet i rättskipningen. Ehuru, såsom
motionären erfarit, flere domare funnes, som i likhet med lagutskottet
funno stadgandet, att rättegångsombud skulle vara man, ej vara hinder
för qvinna att brukas som sådant ombud, funnes dock andra, som tolkade
lagrummet i fråga efter ordalydelsen, hvilken tolkning i allt, som
afsåge rättegångsform, enligt motionärens åsigt vore den rigtiga. Till
motionärens kännedom hade kommit, att jemväl efter senaste riksdagen
fall förekommit, då qvinna såsom sådan vägrats att föra andras talan
inför rätta.

Utskottet har visserligen icke, hvarken af hvad motionären anfört
eller af andra skäl, föranledts att frångå den af utskottet vid 1896 års
Riksdag uttalade åsigt, att ifrågavarande lagbestämmelse icke utgör
ovilkorlig!, hinder för qvinna, om hon för öfrigt eger de betingelser,
hvilka lagen fordrar hos ett rättegångsombud, att föra andras talan
inför rätta. Då det emellertid blifvit för utskottet bekant, att, på sätt
också af motionären framhållits, icke alla domstolar i landet i detta
afseende dela utskottets åsigt, utan att, med tillämpning af 15 kap. 2 §
rättegångsbalken, qvinna någon gång vägrats att uppträda såsom rättegångsombud,
och då utskottet tror, att den enhet i rättskipningen härBih.
till Riksd. Brok 1897. 7 Sand. 4 Hatt. 2

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

utinnan, som bör eftersträfvas, lätt och lämpligen vinnes genom det
förtydligande af lagen, som skulle åstadkommas genom ett bifall till
motionärens hemställan, så föranlåtes utskottet häraf att biträda densamma
och hemställer alltså,

att Riksdagen måtte för sin del antaga följande

Lag

angående ändrad lydelse af 15 kap. 2 § rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 15 kap. 2 § rättegångsbalken
skall hafva följande ändrade lydelse:

De, som för andra må tala och svara, skola vara
oberyktade, ärlige, redlige och förståndige. Ej bör
någon allmänneligen dertill brukas, som af rätten, der
saken drifves, ej godkänd är, och lof dertill fått. Vill
parten bruka till fullmäktig sin skyldeman, eller den
i hans tjenst är, eller han eljest häfver förtroende
till; stånde det honom fritt. Konungens betjente, som
kronans uppbörd ej hafva, må ock för sina vänner
tala, när deras förmän det tillåta, och de sin tjenst
dermed ej försumma, eller det emot deras embetes
pligt ej strider.

Stockholm den 15 februari 1897.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Herrar Fröberg, Öländer och G. Andersson, hafva begärt få antecknadt,
att de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

STOCKHOLM, P. Å. NYMANS EFTERTRÄDARES TRYCKERI, 180 7.