Lagutskottets Utlåtande N:o 5 (Utlåtande 1896:LU5 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

♦

S:o 5.

Ank. till Riksd. kansli den 6 febr. 1896, kl. 12 midd.

Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående allmänt tingssammanträdes likställighet i vissa
fall med häradsting, lag angående ändring i vissa fall af
tiden för insändande af förteckning å lagfarter, lag angående
ändrad lydelse af 9 kap. 4 § ärfdabalken och lag angående
ändrad lydelse af 8 kap. 1 § giftermålsbalken.

Genom proposition, n:o 14, af den 24 nästlidne januari har Kongl.
Maj:t, under åberopande af propositionen bilagda, i statsrådet och högsta
domstolen förda protokoll, föreslagit Riksdagen att antaga följande förslag till

l:o. Lag

angående allmänt tingssammanträdes likställighet i vissa fall med häradsting.

Härigenom förordnas som följer:

Der, enligt lag eller författning, talan hör anhängiggöras eller annan
åtgärd vidtagas sist å det ting, som först infaller sedan visst förhållande
inträdt eller viss derifrån räknad tid förflutit, skall i tingslag, der ting hållas
enligt förordningen den 17 maj 1872, hvad föreskrifvet är fullgöras senast å
det allmänna tingssammanträde, som först hålles efter det förhållandet inträdt
eller den angifna tiden derefter förflutit. Ankommer på rätten eller domaren
att förordna, att åtgärd skall vidtagas å visst ting, varde i tingslag, hvarom
nu är sagdt, förordnandet efter ofvan stadgade grunder lämpadt.

Bill. till Riksd. Prot. 1896. 7 Sami. 4 Höft. (fris 5, 6.)

Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1897; dock må åtgärd, derför
tid ej är af rätten eller domaren utsatt och som enligt ofvan gifna bestämmelser
skall vidtagas å visst sammanträde under nämnda års vårting, företagas
äfven vid senare sammanträde under sagda ting.

2:o. Lag

angående ändring i vissa fall af tiden för insändande af förteckning

å lagfarter.

Härigenom förordnas som följer:

I tingslag, der ting hållas enligt förordningen den 17 maj 1872, skall
hvad i 17 § af förordningen angående lagfart å fång till fast egendom den
16 juni 1875 finnes stadgadt om tid för insändande till Konungens befallningshafvande
af förteckning å beviljade lagfarter tillämpas allenast i fråga om
sådana lagfarter, som meddelas å särskild!, för tingets afsilande hållet
sammanträde, men för hvarje allmänt sammanträde under tinget skall sådan
förteckning insändas inom en månad efter sammanträdets slut.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1897.

3:o. Lag

angående ändrad lydelse af 9 kap. 4 § ärfdabalken.

Härigenom förordnas, att 9 kap. 4 § ärfdabalken skall erhålla följande
förändrade lydelse:

Nu är boet upptecknadt; då bör en afskrift af bouppteckningen hos
domaren ingifvas inom en månad derefter; men i häradsrätten vid det ting,
som näst efter en månad infaller. Är någon af arfvingarne omyndig eller
utrikes stadd, varde ock den rätt hos domaren intecknad, som omyndig eller
utrikes vistande i arfvet eger.

4:o. Lag

angående ändrad lydelse af 8 kap. 1 § giftermålsbalken.

Härigenom förordnas, att 8 kap. 1 § giftermålsbalken skall erhålla
följande förändrade lydelse:

Vilja man eller qvinna, der hon ej under giftoman står, eller giftoman
å mös vägnar, göra förord sig emellan före äktenskapet; då skola de det

Lagutskottets Utlåtande A/o 5.

skriftligen och med tvenne vittnen upprätta, innan vigsel sker. Ej må förord
göras om annat än makarnes giftorätt eller förvaltningen af hustruns enskilda
egendom. Förord må ej heller göras till förfång för dem, som bättre
rätt till någonderas egendom å den tid hafva. Äktenskapsförord skall öppet
ingifvas till rätten i den ort, der makarne hafva sitt bo och hemvist, eller
sätta sig neder att bo, i staden inom åttonde dagen och på landet sist å det
ting, som infaller näst efter en månad sedan vigsel skett, och läte rätten det
i protokollet införas. År vigsel å annan ort förrättad, och kan förty den
lagföljd ej ske, som nu föreskrifven är, då skall förord inom sagda tid hos
rätten i vigningsorten företes, och varde det, då makarne till boningsorten
kommit, sist inom en månad i stad, och å landet vid det ting, som näst efter
tre månader infaller, till rätter domstol ingifvet, med bevis af rätten i vigningsorten,
att det der företedt varit. År ej med förord så förfaret, som nu
sagdt är; vare det kraftlöst. Hvar som begär, ege att hos rätten undfå del
af äktenskapsförord.

I anledning af en vid 1894 års riksdag inom Andra Kammaren väckt
motion beslöt Riksdagen att i skrifvelse till Kong! Maj:t anhålla om utarbetande
och framläggande af förslag till sådan ändring i 11 kap. 2 § jordabalken
samt uti gällande lagfarts- och inteckningslagar, att i de domsagor,
der allmänna sammanträden hölles, sådana sammanträden i fråga om tidsbestämmelser
måtte hafva samma betydelse som ting i öfriga domsagor. Vid
föredragning i statsrådet den 15 november 1895 af Riksdagens ofvannämnda
skrifvelse förklarade sig statsrådet och chefen för justitiedepartementet —
under hänvisande dertill, att jemväl enligt andra lagrum än de i Riksdagens
skrifvelse omförmälda tiden för vidtagandet af en eller annan åtgärd vore
bestämd med hänsyn till visst ting, eller det ock vore föreskrifvet, att viss
åtgärd skulle för hvarje ting vidtagas — anse, att eu begränsning af ifrågavarande
ändring till 11 kap. 2 § jordabalken samt lagfarts- och inteckningsförordningarna
så mycket mindre syntes böra ifrågakomma, som äfven i andra
än de af Riksdagen afsedda fall samma skäl talade för tingssammanträdes
likställande med ting. A andra sidan gåfve, enligt departementschefens
åsigt, eu granskning af de särskilda i lagar och författningar förekommande
stadganden, livilka skulle beröras af eu allmän bestämmelse om
tingssammanträdes likställande med ting, vid handen, att en sådan likställighet
i vissa fall icke vore af något verkligt behof påkallad eller ens lämplig.
Departementschefen påpekade emellertid, att flertalet af ifrågavarande lag -

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

bud företedde öfverensstämmelse derutinnan, att det ting, vid hvilket föreskrifven
åtgärd borde vidtagas, vore bestämdt med hänsyn till någon föregående
rättshandling eller annan tilldragelse, så att åtgärden skulle vidtagas
sist vid det ting, som infölle antingen omedelbart efter tilldragelsen eller sedan
viss tid derefter förflutit. Det vore under sådana förhållanden uppenbart,
att det för en snabbare afveckling af rättsförhållandena vore af ej
ringa betydelse, om i domsagor, der 1872 års förordning lände till efterrättelse,
tidsbestämmelsen hänförde sig till tingssammanträde i stället för till
ting. Lika uppenbart torde äfven vara, att i nämnda fall en förändring i
det af Riksdagen angifna syfte utan olägenhet kunde genomföras. Tinget
kunde nemligen lika väl som tingssammanträdet infalla kort efter tilldragelsen
eller den annorledes bestämda tiden. Genom förändringen skulle tidrymden
emellan tilldragelsen och åtgärdens vidtagande väl i allmänhet förkortas,
men under inga förhållanden blifva kortare, än den redan enligt gällande lag
kunde vara. Den skulle således, enligt hvad med fullt fog Ange antagas, i
hvarje fall blifva för ändamålet tillräcklig.

Hvad nu sagts gälde ej blott då den enskilde på grund af lagens föreskrift
hade att vidtaga någon rättshandling å ett på nyssnämnda sätt angifvet
ting, utan egde sin tillämpning jemväl då rätten eller domaren skulle
efter enahanda grund förordna om tiden för handlingens utförande. Eu lagändring
i det syfte, hvarom fråga vore, borde följaktligen omfatta båda
dessa fall. Enligt departementschefens förmenande blefve i följd af ifrågasatta
lagändring nödigt att vidtaga ändringar dels i 17 § lagfa rtsförordningen,
dels ock i 9 kap. 4 § ärfdabalken.

I öfverensstämmelse med de af departementschefen angitna grundsatser
hade förslag till ändring i gällande lagbestämmelser blifvit uppgjorda.

Vid den granskning, som dessa förslag undergingo i högsta domstolen,
gjordes mot de ifrågasatta nya bestämmelserna i sak icke anmärkning i annat
hänseende än så vidt desamma berörde det i 8 kap. 1 § giftermålsbalken
förekommande stadgandet, att äktenskapsförord skulle, om vigsel egt rum i
makarnes boningsort, på landet ingifvas till rätten å nästa ting, sedan vigsel
skett. Denna tidsbestämmelse vore nemligen redan enligt gällande lag onödigt
snäf, och det vore att befara, att betänkliga olägenheter af stadgandets
bibehållande i oförändradt skick kunde komma att föranledas, derest tingssammanträden
likstäldes med ting. Till förekommande häraf hemstälde högsta
domstolen, att, samtidigt med den ifrågasatta förändringen rörande tingssammanträdena,
8 kap. 1 § giftermålsbalken ändrades så, att slutterminen
för ingifvande af äktenskapsförord till häradsrätt i vigningsorten bestämdes
till det ting, som infölle näst efter en månad, sedan vigseln skett.

Lagutskottets Utlåtande N:o 5

Med föranledande af och i öfverensstämmelse med högsta domstolens
omnämnda utlåtande utarbetades äfven det i föreliggande proposition innefattade
förslag till ändrad lydelse af 8 kap. 1 § giftermålshalken.

Då utskottet, som af kamrarne fått till sig hänvisad förenämnda
proposition, icke har något att mot de deruti innefattade lagförslag erinra,
föranlätes utskottet hemställa,

att ifrågavarande proposition må af Riksdagen antagas.

Stockholm den 6 februari 1896.

På lagutskottets vägnar:

E. von KRUSENSTJERNA.