Lagutskottets Utlåtande N:o 5

Utlåtande 1889:LU5

Lagutskottets Utlåtande N:o 5,

11

Dä härtill ytterligare kommer, att det föreliggande förslaget icke om
fattar åtskilliga med domareeden likartade eder, exempelvis de eder, som afläggas
af jurymän i tryckfrihetsmål, af ledamöter i expropriation snämnd, af
gode män vid landtmäteriförrättningar och af sådana förrättningsmän, som
omförmälas i 9 § konkurslagen, lin ner utskottet sig böra hemställa,

att herr Beskows förevarande motion, i livad den afser
domareedens utbytande mot ett löfte, icke må till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 4 februari 1889.

På lagutskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

N:o 5.

Ank. till Riksd. kansli den 4 februari 1889, kl. 12 midd.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om ökadt antal
af kyrkomötets medlemmar.

Enligt § 2 i förordningen angående allmänt kyrkomöte den 16 november
1863 består kyrkomötet af följande medlemmar: biskoparne i stiften,
eller, der någon af dem har förfall, den af domkapitlets ledamöter, som
kapitlet i hans ställe väljer; pastor primarius i Stockholm eller, derest han
är hindrad, annan ledamot af Stockholms stads konsistorium, den konsistorium
utser; fyra bland teologiska fakultetens professorer eller ordinarie adjunkter,
två från hvartdera af rikets universitet; eu vald, med fullmagt å ordinarie
embete eller tjenst försedd prestman från hvart stift och en från Stockholms

12 Lagutslcotteis Utlåtande N:o 5.

stad; samt trettio af lekmän valda ombud, ett från Stockholm, ett från Yisby
stift, tre från Hernösands, två från hvardera af de öfriga stiften och fem
från det eller de valdistrikt, Konungen med afseende å för handen varande
förhållanden bestämmer. De presterlige ledamöternes antal utgör således 30,
hvaribland f3 sjelfskrifne, samt de af lekmän valda ombudens antal likaledes
30. I tredje stycket af § 5 i nämnda förordning stadgas, att vid val af
lekmännens ombud Stockholms stad och Yisby stift utgöra hvartdera ett,
Hernösands stift tre och de öfriga stiften hvartdera två valdistrikt, samt att
de särskilda valdistrikten till sitt omfång bestämmas af Konungen.

I en inom Andra Kammaren afgifven motion, n:o 8, som blifvit till
lagutskottet hänvisad, föreslår herr G. E. Beskow, »att Riksdagen ville i
skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om åtgärders vidtagande för en sådan
förändring i kongl. förordningen af den 16 november 1863 angående allmänt
kyrkomöte, att dels första punkten af 2 § erhölle följande lydelse: Svenska
kyrkans — ■— — — Stockholms stad; samt tretton andra likaledes med
fullmagt å ordinarie embete eller tjenst försedde prestman från de stift, som
i förhållande till deras storlek af Konungen bestämmas; så ock fyrtiotre af
lekmän valda ombud, två från Stockholm, två från Yisby stift, fyra från
Hernösands, tre från hvartdera af de öfriga stiften samt fem från det eller
de valdistrikt, Konungen med afseende å för handen varande förhållanden
bestämmer; dels tredje stycket af 5 § affattades sålunda: Vid val af lekmännens
ombud utgöra Stockholms stad och Yisby stift hvardera två, Hernösands
stift fyra, och de öfriga stiften hvartdera tre valdistrikt. De särskilda
valdistrikten bestämmas till sitt omfång af Konungen.»

Såsom skäl för sitt förslag åberopar motionären hufvudsakligen, att i
förhållande till antalet ledamöter i det hela de sjelfskrifnas antal, vore oproportionerligt
stort; att det i församlingarna arbetande presterskapet vore för
litet representera^; att lekmannavalkretsarne vore för stora, i följd hvaraf
man hos lekmännen icke kunde påräkna det intresse för valen af medlem af
kyrkomötet, som önskligt vore; att kyrkomötets inflytande skulle blifva större,
derest antalet ledamöter blefve förökadt; samt att de olika rigtningar, som
i allmänhet funnes inom kyrkan, icke vore inom kyrkomötet, med dess nuvarande
sammansättning, fullt jembördigt företrädda, i det att de konservativt
kyrkliga intressena der vore på ett ganska öfvervägande sätt representerade.

Yid flere kyrkomöten har, såsom motionären jemväl erinrar, fråga varit
väckt om ökande af kyrkomötesmedlemmarnes antal. 1883 års kyrkomöte
beslöt ock, visserligen endast med en rösts pluralitet och efter den förseglade

Lagutskottets Utlåtande N:o 5. 13

sedelns öppnande, att till Kong!. Maj:t ingå med eu skrifvelse af samma
innehåll som det af herr Beskow nu framlagda skrifvelseförslaget. Den åt
kyrkomötet i enlighet härmed aflåtna underdåniga skrifvelsen har dock icke
föranledt någon Kongl. Maj:ts åtgärd, och de vid sist kallna kyrkomöte åtel
väckta förslag i samma rigtning vunno icke kyrkomötets bifall. Häraf framgår,
att inom kyrkomötet, som synes vara bäst i tillfälle att döma om beliofvet
af den föreslagna förändringen, icke utbildat sig någon bestämd åsigt
till förmån för förslaget, likasom icke heller Kongl. Maj:t funnit sig föranlåten
att vidtaga någon åtgärd i ämnet. . . . ..

Dessa omständigheter, ehuru naturligtvis icke af någon afgörande betydelse,
böra dock utgöra en maning att noga tillse, huruvida verkliga och
giltiga skäl förefinnas för motionärens förslag.

Härvid har man i första rummet att taga i betraktande de uppgifter,
som äro kyrkomötet förelagda. Dessa angifva* i § 9 af kyrkomötesförordningen
sålunda: »Allmänt kyrkomöte tillkommer att upptaga kyrkliga mal, som
Konungen till detsamma öfverlemnar eller hvarom fråga af någon dess ledamot
väckes. Mötet ege dock ej att, utöfver hvad i grundlag kan varda medgifvet,
annat eller mera besluta än underdåniga utlåtanden, samt föreställningar
och önskningar att hos Konungen anmälas.» Kyrkomötets verksamhetsområde
och befogenhet äro således ganska strängt begränsade; och det
vill synas, som om kyrkomötet, äfven med dess nuvarande sammansättning,
borde inom sig ega tillgång pa insigter och erfarenhet, till! äckliga att motsvara
skäliga anspråk. Deremot skulle en ökning af ledamöternas antal
utan tvifvel medföra en motsvarande ökning af de vid mötet franistälda förslag,
som antagligen skulle å ena sidan framkalla benägenhet att utvidga
verksamhetsområdet och å andra sidan göra det svårt för mötet att medhinna
alla ärenden pa den knappt tillmätta tiden för mötets sammanvaro.
Det torde ur sistnämnda synpunkt vara att föredraga, att ett mindre antal

förslag erhåller en grundligare behandling......

Det vigtigaste skäl, som kan anföras lör den ifrågasätta ökningen,
torde vara önskvärdheten deraf, att alla olika rigtnin gar inom kyrkan derigenom
lättare skulle kunna göra sig hörda. I detta afseende bör dock er
inras dels att, om ock, såsom motionären anmärkt, den konservativt kyrkliga
rigtnin gen företrädesvis gjort sig gällande inom kyrkomötet, öfiiga rigtningar
dock icke alldeles saknat representanter, som både velat och kunnat tillvinna
sina åsigter uppmärksamhet, dels ock att genom den andel i kyrkolagstiftningen,
som tillkommer Riksdagen, den allmänna meningen i landet uti hithörande
ämnen kan inom och genom Riksdagen pa denna lagstiftningsgien
utöfva tillräckligt inflytande. Det kan nemligen icke med fog sägas, att hos

14

Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

kyrkomötet hittills framträdt någon benägenhet att motsätta sig lagstiftningsåtgärder,
om indika Kongl. Maj:t och Riksdagen varit ense.

Beträffande de af motionären åberopade anmärkningar, att de sjelfskrifna
presterliga ledamöternas antal vore för stort i förhållande till de
valdes, och att det inom församlingarne arbetande presterskapet vore för litet
representeradt, bör erinras, att de befattningar, med Indika sjelfskrifvenheten
är förenad, tillsättas efter val, biskoparne af domkapitlen och stiftens presterskap
samt pastor primarius i Stockholm, hvilken ju för öfrigt hör till det
inom församlingarne arbetande presterskapet, af en församling i hufvudstaden.

Motionären anför äfven, att i följd af lekmanna va lkretsarnes storlek
man icke hos lekmännen kunde påräkna så stort intresse för valen till kyrkomötet,
som önskligt vore. Den sålunda uttalade farhågan har dock, såvidt,
utskottet känner, icke vunnit stöd af någon allmännare erfarenhet hvarken i
afseende å deltagandet i valen eller i fråga om valresultaten.

Slutligen böra ej lemnas utan all uppmärksamhet de ökade utgifter
för statsverket i arfvoden och öfriga kostnader, som bifall till motionärens
förslag skulle medföra.

På sålunda anförda skäl får lagutskottet hemställa,

att förevarande motion icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 4 februari 1889.

På lagutskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

Reservationer

af herrar Lilienberg och Redelius, hvilka på de af motionären anförda skäl
ansett att utskottet bort tillstyrka bifall till motionen.