Lagutskottets Utlåtande N:o 5 (Utlåtande 1887:LU5 - janmar Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

>'':o 5.

Ank. till Riksd. kansli den 7 febr. 1887, kl. 12 midd.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckta motioner om upphäfvande
af föreskriften, att inteckning för fordran skall inom
viss tid förnyas.

Till lagutskottets handläggning hafva öfverlemnats två särskilda vid
innevarande riksdag väckta motioner, hvilka åsyfta upphäfvande af den i
gällande inteckningsförordning meddelade föreskrift, att inteckning i fastighet
för fordran skall inom viss tid förnyas. Motionerna hafva afgifvits, den
ena i Första Kammaren (n:o 1) af herr A. T. Carlheim-Gyllensköld och den
andra i Andra Kammaren (n:o 24) af herr L. Jönsson i Sandby.

Herr Carlheim-Gyllensköld, hvilken jemväl vid sistlidne års riksdag
väckte motion i ämnet, anför, att ifrågavarande föreskrift vore ett af de
väsentligaste hindren för räntans fallande, enär utländskt billigt kapital derigenom
afhölles från att söka placering i Sverige. Räntans fallande vore åter
det för närvarande allra angelägnaste ekonomiska spörsmål i riket. I alla
domsagor söder om Dalarne vore fastighetsböckerna nu mera än 10 år gamla,
och äfven på de ställen, der de i en fastighet gällande inteckningar icke
vore på sådant sätt sammanförda, borde oöfvervinneliga hinder icke möta
för reformens genomförande. Det vore, enligt motionärens tanke, icke blott
nyttigt, utan nödvändigt att få kreditlagstiftningen i denna del likartad hos
oss med hvad den vore i utlandet. Principielt vore det ock rigtigt, att då
staten genom sitt organ domaremagten en gång meddelat inteckning för
Bih. till Bilcsd. Prot. 1S87. 7 Samt. 5 Höft. 1

Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

skuld i fastighet, sa borde inteckningen också gälla intill dess postponering
eller dödande på af lagen föreskrifvet sätt egt rum, och detta utan något
tyst förbehåll eller någon inskränkning. På grund af det sålunda anförda
föreslår motionären, »att Riksdagen för sin del beslutar, att inteckning för
skuld i fastighet icke behöfver förnyas.»

Äfven herr L. Jönsson framhåller i sin motion såsom ett hufvudsakligt
skäl för den'' föreslagna förändringen den möjlighet, som derigenom skulle
beredas den enskilde att utan mellanhänder på goda inteckningar skaffa sig
billiga utländska lån, hvilket nu vore omöjligt, då den föreskrifna inteckningsförnyelsen
alltid gåfve anledning till utländingars misstro. Motionären erinrar
äfven om de kostnader, som inteckningsförnyelsen medförde, såsom två
särskilda tingsresor, protokollslösen in. in., Indika kostnader alltid påfördes
gäldenären. Ett af de skäl, som anförts mot den ifrågasatta åtgärden, vore
svårigheten att få en inteckning dödad, i händelse inteckningshandlingen på
något sätt blifvit förstörd. Denna svårighet kunde emellertid undanrödjas
genom ett för dylika fall särskild! anordnad! förfarande, och hänvisar motionären
till hvad i sådant afseende föreslagits i det år 1867 af utsedde komiterade
afgifna betänkande angående förändrade stadganden för betryggande
af egande-, pant- och nyttjanderätt till fastighet. På grund af det anförda
föreslår motionären, »att alla slags lagligen tillkomna och i fastighetsbok införda
inteckningar hädanefter icke behöfva förnyas.»

Såsom man vid en jemförelse mellan de af de båda motionärerne framlagda
förslagen finner, skilja de sig från hvarandra derutinnan, att herr L.
Jönsson inskränker sig till att påyrka den ifrågavarande förändringen endast
i afseende å sådana inteckningar, som redan blifvit införda i fastighetsbok, —
detta i öfverensstämmelse med hvad i 43 § af gällande inteckningsförordning
stadgas om inteckning för nyttjanderätt, — under det att herr CarlheimG-yllensköld
anser alla en gång meddelade inteckningar för fordran böra
utan förnyelse gälla, äfven om de icke blifvit införda i fastighetsbok. Att
herr L. Jönssons motion i detta afseende eger ett afgjordt företräde, är
uppenbart. Utskottet erinrade emellertid redan i sitt till 1886 års Riksdag
i ämnet afgifna utlåtande (n:o 7), att, jemte den af herr Caiiheim-Gyllensköld
då förbisedda omständigheten, att icke alla gällande inteckningar ännu
blifvit i fastighetsbok införda, äfven andra skäl talade mot ifrågavarande
förslag.

Utskottet anmärkte då särskild!, att för genomförande af den ifrågasatta
lagändringen erfordrades anordnande af ett s. k. mortifikationsförfarande,

Lagutskottets Utlåtande N.o 5.

som icke blifvit af motionären föreslaget. I anledning af den sålunda
gjorda anmärkningen har herr L. Jönsson hänvisat till den i ofvanomförmälda
komitébetänkande föreslagna bestämmelsen, hvilken har följande
lydelse:

»Vill ägare af fastighet låta döda inskrifning för fordran, som gulden
är, men säger sig ej kunna förete den handling, hvarå inskrifningen blifvit
beviljad, förty att den förkommit: visar han synnerliga skäl för riktigheten
af den uppgift, och äro tio år förflutna, sedan inskrifningen beviljades, eller
anteckning rörande densammas företeende inför rätta i fastighetsboken senast
gjordes; då må rätten utfärda kallelse å den, som saken röra kan, att hos
rätten anmäla, om han emot inskrifningens dödande har något att anmäla;
och varde det i fastighetsboken antecknadt. Den kallelse varde genom
sökandens försorg tillstäld den i fastighetsboken antecknade innehafvaren af
inskrifningen, om han känd är och träffas kan, samt derjemte af rätten anslagen
och kungörelse derom införd i Kong!. Maj ds befallningshafvandes i
länet allmänna kungörelser, så ock i allmänna tidningar^ och i tidning inom
orten, der sådant ske kan, tre gånger minst tre månader mellan hvarje
gång. G öres ej inom natt och år från sista kung örelsedagen eller från
kallelsedagen, der den senare är, anmärkning emot ansökningen, och har ej
eller inom sagde tid, i den ordning här ofvan sägs, anteckning i fastighetsboken
skett om handlingens uppvisande inför rätta; varde inskrifningen
dödad.»

Utskottet, som fortfarande anser införandet af ett mortifikationsförfarande
vara ett oundgängligt vilkor för ifrågavarande lagändring, är emellertid
af den mening, att mot hvarje förslag till ett sådant förfarande betänkligheter
kunna göras gällande. Det torde nemligen öfver hufvud taget vara ytterst
vanskligt att så afväga bestämmelserna i detta ämne, att icke å ena sidan en
inteckning för en fordran, som verkligen upphört, kan mot fastighetsegarens
vilja förbli qvarstående i fastighetsboken och inteckningsprotokollet såsom
gällande, och å andra sidan — livilket vore ännu betänkligare — en inteckning
kan utan innehafvarens vetskap dödas, ehuru den fordran, hvarför den
meddelats, ännu är ogulden. Farhågan för inträffande af vare sig det ena
eller det andra af dessa fall, hvilken farhåga det anförda komitéförslaget ingalunda
synes egnadt att undanrödja, skulle sannolikt motväga den fördelaktiga
inverkan på fastighetskrediten, som den föreslagna förändringen skulle kunna
medföra.

Den nu gällande föreskriften om inteckningsförnyelse är så gammal i
vår rätt och har derigenom så fullständigt ingått i vårt folks rättsmedvetande,
att densammas borttagande med all säkerhet icke skulle verka till nedsättning
af inteckningsräntan vid belåning inom landet. Båda motionärerne

Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

fästa sig oek hufvudsakligen vid möjligheten att utom riket kunna erhålla lån
utan mellanhänder och derigenom på billigare vilkor. Denna möjlighet torde
dock vara af motionärerne betydligt öfverskattad. Det stora flertalet af
jordegare i vårt land lärer säkerligen icke kunna, utan de af motionärerne
antydda mellanhänderna, erbjuda inteckningar till så stora belopp, att den
utländske kapitalisten för den räntevinst han derigenom kan göra skulle
vilja underkasta sig det obehag, som i allt fall följer med placering af
kapital hos enskilde i ett främmande land. Komma härtill ytterligare de
ofvan påpekade betänkligheterna vid mortiflkationsförfarandet, så torde den
af motionärerne förväntade förmånen blifva så godt som ingen.

Herr L. Jönsson anmärker vidare, att den nu gällande föreskriften
om förnyelse af inteckning för fordran medför åtskilliga kostnader, Indika i
regeln drabba gäldenären och sålunda göra lånet för honom dyrare. Motionärens
uppskattning af dessa kostnader är säkerligen öfverdrifven. Så t. ex.
äro två särskilda tingsresor för vinnande af en inteckna gsförnyelse i allmänhet
icke nödiga, då det ju äfven på landet finnes personer, åt hvilka uppdrag
att ombesörja förnyelsen kan med full trygghet och, derest ombudet af
annan anledning skall närvara vid tinget, mot en jemförelsevis ringa ersättning
anförtros. Fördelas sedan dessa kostnader på 10 eller 9 år, minskas
de till en sådan obetydlighet, att de näppeligen förtjena att tagas i betraktande
vid föreliggande frågas pröfning.

De fördelar, som skulle kunna vinnas genom förslagets genomförande,
torde således vara, om icke rent af illusoriska, åtminstone föga betydande.
Deremot skulle detsamma, enligt Utskottets förmenande, komma att medföra
ganska väsentliga olägenheter. Utskottet har redan i det föregående påvisat
vanskligheten att åstadkomma ett fullt ändamålsenligt mortifikationsförfarande.
Härtill kunna ytterligare läggas de svårigheter för domaren och rätten, som
skulle uppstå vid utfärdandet af gravationsbevis, då detta skulle omfatta,
i stället för en tid af tio år, en vida längre tidrymd. Dessa sistnämnda
svårigheter undvikas icke genom den inskränkning herr L. Jönsson gifvit
sitt förslag, ty fastighetshoken eger, enligt en af Högsta domstolen godkänd
lagtolkning, icke ovilkorlig! vitsord vid utfärdande af gravationsbevis, utan
domaren eller rätten är skyldig att grunda sådant bevis på inteckningspixflokollen.
Vid sådant förhållande inses lätt, hvilket ökadt besvär utfärdande
af gravationsbevis skulle förorsaka, synnerligen för våra redan förut åt
mångartade göromål öfverhopade landtdomare, derest motionärernes förslag
upphöjdes till lag. I samma mån, som undersökningen af protokollen måste
utsträckas, skulle ock faran för misstag ökas, och en allmännare insigt
härom skulle kunna medföra en mindre fördelaktig inverkan på fastighetskrcditen,

Lagutskottets Utlåtande N:o 5. 5

På de grunder, som sålunda blifvit anförda, får Utskottet hemställa

att ifrågavarande två motioner icke må till någon Piksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 7 februari 1887.

På lagutskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

Bih. till Bilcsd. Prot. 1887. 7 Sami.

5 Häft.