Lagutskottets Utlåtande N:o 59 (Utlåtande 1897:LU59 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 59.

N:o 59.

Ank. till Rikad. kansli den 3 april 1897, kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner angående ändringar i
gällande näring slag stiftning, m. m.

Utskottet har till behandling fått mottaga tvenne särskilda motioner,
hvilka åsyfta ändringar i gällande näringslagstiftning och andra lagar,
som dermed hafva sammanhang.

Den ena af dessa motioner har afgifvits inom Första Kammaren
af herr Lithander, som i motion n:o 2 anför:

»Då jag härmed går att fästa uppmärksamheten på vissa förhållanden,
som röra handelsverksamheten i landet, det sätt, på hvilket den
utöfvas, och de lagar och författningar, af hvilka den är beroende, är
det öfverflödigt att påpeka de allmänna förutsättningar, som gälla för
näringslifvet liksom för hvarje annan berättigad och nödvändig samhällsfunktion.

Utan stödet af en praktisk lagstiftning, och med ständiga stötestenar
lagda i sin väg, skall hvarje i sig sjelf än så berättigad verksamhet,
om den i allt fall måste fortfara, lätt råka in på farliga afvägar.
Den fordrar icke allenast lön i en eller annan form för arbete och möda,
utan ock den uppskattning inom allmänna tänkesättet, förutan hvilken
denna ej är möjlig. Om magtpåliggande verksamhetsområden inom
samfundslifvet sakna dessa förutsättningar, så lider ej blott denna vigtiga
del, utan äfven det hela.

Det är sant, att på näringslifvets område företagsamhet, flit och
omsigt i främsta rummet betinga framgången. Men så mycket mera
nedslående blir resultatet, då det visar sig, att dessa förtjenstfulla egenskaper
endast i enskilda fall komma till sin rätt, under det i öfrigt de
dugande krafterna till följd af yttre missgynnande omständigheter an -

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 59.

tingen uträtta ett högst medelmåttigt arbete eller helt och hållet
duka under.

I en sådan ställning befinner sig efter den nuvarande näringslagstiftningens
verkningar handelsverksamheten i vårt land, och det är
af trängande behof påkalladt, att lagstiftningen reglerande ingriper.

Den författning, som hos oss skulle reglera handeln samt derigenom
stödja och uppmuntra det ekonomiska lifvet i landet, utöfvar
knappast en ordnande verksamhet, utan har i stället lössläppt allt, så att
det inbördes förhållandet mellan handelns utöfvare i många fall blifvit
olidligt. Dithörande lagbestämmelser äro dels föråldrade, dels ofullständiga,
men dock i åtskilliga afseenden för mycket invecklade. De bära i
allmänhet vittne derom, att de praktiska- förhållandena, sådana som de
under årens lopp utvecklat sig, varit för lagstiftaren i viss mån främmande
eller ej rätt väl förutsedda.

Vår nya näringsförfattning, hvilken tillkom 1864 och sedan dess
blott i en eller annan detalj blifvid ändrad, har nu lemnat oss en 32-årig erfarenhet.

Att den löste de alltför hårdt åtdragna band, af hvilka handelsverksamhetens
utöfning före denna tid besvärades, lärer ej böra klandras.
Men att deremot friheten blifvit så obegränsad, att missbruk och
sjelfsvåld fått fritt spelrum, måste beklagas.

Handelsverksamheten har nemligen blifvit i det närmaste ansvarslös,
och då den i ofantligt många fall utöfvas af i alla afseenden ovederhäftiga
personer — hvarvid den öfver alla gränser utsvälda landthandeln
särskildt tilldrager sig uppmärksamhet — har den gifvit en beklagansvärd
fart åt vårt folks benägenhet att köpa på kredit och att
köpa mer, än det behöfver, och derför har ingenting i högre grad än
vår nya näringsförfattning motverkat sparsamhet i lefnadssättet hos
vårt folk.

Det omättligt stora antal medborgare, som på grund af densamma
lockats in på handelsbanan, kunna icke genom handel efter sunda principer
uppnå en för dem alla tillräcklig varuomsättning, hvaraf följden
blifvit ett i oändlighet utsträckt utborgningssystem, allehanda illojal
konkurrens, bytes- och kredithandel med konsumenterna, synnerligast
på landsbygden, hvilka härigenom ådragit sig skulder för varor, som
ofta till stor del varit obehöfliga, och till hvilkas förvärfvande de lika
ofta i verkligheten saknat tillgångar. Ett yrke, som af omständigheterna
drifves utöfver gränsen för det respektabla genom förlöpningar af en

Lagutskottets Utlåtande N:o 59. 5

illojal konkurens, måste med nödvändighet komma att stå lågt inför den
allmänna meningen.

För tillåtelse att få drifva handel i Sverige fordras på grund af
näringsförordningen numera hvarken att kunna läsa eller skrifva. An
mindre fordras det af en handelsidkare, att han skall kunna föra räkenskapsböcker
öfver sin rörelse eller ega kunskap om de lagar, hvilkas
öfverträdelse kan medföra straff af urbota beskaffenhet. Det har till och
med på fullt allvar blifvit föreslaget, att bestämmelsen om god fräjd för
att idka handel skulle bortfalla. Näringsförordningen föreskrifver inga
garantier mot etablerande af svindelaffärer. Den mest utblottade person
kan börja handel och bedrifva den som hasardspel. Han behöfver icke
visa sig ega ekonomiska underlag.

Hvar som helst, nästan hur som helst och af hvem som helst kan
handel alltså bedrifvas i Sverige. Man kan lätt förstå, huru det slutligen
kan komma att se ut på ett område, der så fullständig regellöshet råder,
och huru den corps slutligen skall blifva beskaffad, inom hvars område
kunna inrymmas alla de, som äro oanvändbara öfverallt annorstädes.

Yår oförbehållsamma näringslagstiftning har haft äfven den följden,
att utländske schackrare till stort antal hit invandrat, specielt polska
judar, hvilkas ambulatoriska verksamhet hotat att blifva en verklig
landsplåga.

Visserligen förordnade Kongl. Maj:t under den 23 september 1887
vissa begränsningar i dessa affärsmäns rättigheter, men tillämpningen
utfaller föga lyckligt, i det att länsmännen och ordningsmagten i allmänhet
ej synas hafva rätt uppfattat vigten af att beifra missförhållandet.

Men det är icke blott landsbygden, som af desse utländske resehandlare
väljes till operationsfält. Då de några år der drifvit en utsugande
verksamhet, slå de sig ned i städerna för att i utvidgad skala
fortsätta.

Under sådana omständigheter blir det mer och mer omöjligt för
den redbare och ärligt sträfvande köpmannen att slå sig igenom. Den
regellösa och o vederhäftiga handelsverksamhet, som 1864 års näringsförordning
skapat, griper för mycket omkring sig. I okunniga, oqvalificerade
och ovederhäftiga personers händer öfvergår den dagliga omsättningshandeln
mer och mer till ett hasardspel. Den mängd konkurser
och ackordsuppgörelser, som höra till ordningen för dagen, skada
ej endast kreditorerna. Dessa katastrofer äro fastmer ännu betänkligare
för de redbare köpmän, som på samma plats eller i närheten hafva

6 Lagutskottets Utlåtande N:o 59.

sin verksamhet och som tagit till ögonmärke att göra hvar man rätt.
Den uppgiften blir ingalunda lättläst i täflan med dem, som allt emellanåt
afpruta 25, 50 ä 75 procent på sina skulder och genom konkursrealisationer
m. m. våldföra grundsatsen om normala pris med måttlig
vinstberäkning.

Den kompetente och redbart sträfvande, handelsidkaren blir härigenom
sämre stäld än den inkompetente svind aren, och på detta sätt
löper i våra dagar intet näringsfång större fara att blifva neddraget och
förderfvadt än just den dagliga konsumtionshandeln med de sviter för
partiaffären och industrien, som äro lätt begripliga.

Den utveckling i omfång och mångsidighet, som handeln i vår
tid företer, fordrar en annan lagstiftning och en annan rättskipning,
hvilken senare, der den kan komma i fråga, lider af tunga och föråldrade
former. Detta senare framgår särskildt åskådligt deraf, att
den bevisning, som i mål mellan säljare och köpare i fråga om transaktioner
och varuleveranser är att förebringa, i många fall är nästan
omöjlig att åstadkomma, i synnerhet då köpare och säljare icke äro
boende på samma plats och följaktligen ej kunna vidtaga alla försigtighetsmått,
utan måste handla på förtroende, hvilket åt mindre redbare
köpmän gifver ett spelrum och ett skydd, som hjelper dem att undandraga
sig sina förbindelser. Derför har också behofvet af handelsdomstolar
ofta och med styrka blifvit framhållet.

Särskildt beträffande landsbygden torde det vara alldeles påfallande
tydligt och för hvar och en uppenbart, att den nödvändiga lifligheten
af nutidens handelstransaktioner icke rimligtvis kan stå tillsammans med
en liqvidationsrättskipning, som endast några få gånger om året, vid
häradsrättens ting, kommer i fråga.

De klagomål, åt hvilka jag här inför Riksdagen velat gifva uttryck,
äro inom Sveriges handelskretsar allmänna och oförbehållsamma.
Nu gäller det att till skyddande af sundt handels- och näringslif i landet
få dessa klagomål hörda af regering och Riksdag.

Då jag dertill velat medverka, har min förhoppning, att något
afseende härå må fästas, varit stödd på den öfvertygelsen, att alla de
Riksdagens herrar ledamöter, som på något verksammare sätt lagt hand
vid köpmans verksamhet, gjort samma erfarenheter och kommit till samma
uppfattning som jag.

Handelns störa betydelse för landet, det framstående rum, den
intager bland dess näringar, och den vigt, som hvilar på att densamma

Lagutskottet* Utlåtande N:o 59.

ordnas så, att den rätt fungerar som förmedlare mellan producenter och
konsumenter, gör det till en oafvislig pligt för handelns utöfvare att söka
befrämja allt, som kan lända till en sund utveckling af vårt affärslif.
Det är i känslan af denna pligt, och af varmt intresse i öfrigt för handelsyrket,
som svenske köpmän från alla delar af landet bildat Sveriges
allmänna handelsförening, hvilken årligen sammanträder för att öfverlägga
och rådslå i detta afseende. Alla dess medlemmar hysa den förhoppning,
att hvad de på grund af egen erfarenhet och liflig öfvertygelse
kunna frambära till Konung och Riksdag, i afsigt att söka förbättring i
gällande näringsförordning och handelslagstiftning, icke skall förklinga
ohörd!

Det vore dock förmätet att framställa positiva förslag i afseende
på de förändringar, som anses oundgängligen behöfliga, ty dessförinnan
måstå föregå en sådan undersökning och utredning af förhållandena, praktisk
och opartisk, som endast Kong! Maj:t kan åstadkomma.

Att vid företagande af en sådan utredning Kong! Maj:t bereder
Sveriges köpmän tillfälle att fullständigt redogöra för dithörande förhållanden
i landets alla delar och att framlägga sina önskemål, det kan
icke betviflas, då saken är af så ofantligt stor vigt.

För att visa, att det icke är endast på grund af egen erfarenhet
och derpå byggd uppfattning, som jag föranledts att framkomma med
denna motion, beder jag att, beträffande framställningar som under senaste
tiden gjorts i syfte att åstadkomma förändringar uti gällande näringslagstiftning,
få i korthet erinra:

att vid 1895 års riksdag inom Andra Kammaren väckts motion,
att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kong! Maj:t anhålla om sådan
ändring i kong! förordningen af den 18 juni 1864, angående utvidgad
näringsfrihet, att vissa kompetensvilkor komme att föreskrifvas för rätt
att idka handel eller annan rörelse, som är af sådan omfattning, att
böcker skola föras m. m.;

att vid 1896 års riksdag aflåtits två motioner uti hufvudsakligen
samma syfte som den ofvan anmärkta, äfvensom att tillstånd till landthandel
idkande skulle lemnas af vederbörande kommunalmyndighet;

att inom Göteborgs köpmansförening under år 1893 utarbetats ett
utlåtande om i hvilka afseenden nu gällande konkurslag samt rättegångsbalken
och utsökningslagen kunde för affärsverlden anses bristfälliga och
påkalla ändring;

att detta yttrande, som öfverlemnats till Sveriges allmänna handels -

8 Lagutskottets Utlåtande N:o 59.

förening, föranledt denna förenings styrelse att vid föreningens allmänna
möte den 15 augusti 1893 till öfverläggning uppställa frågan om vidtagande
af åtgärder för förbättringar i de delar af konkurslagen samt
rättegångsbalken och utsökningslagen, som ansågos bristfälliga, i anledning
hvaraf föreningen uppdragit åt sin styrelse att till Kongl. Maj:t
ingå med den framställning, hvartill styrelsen funne ofvannämnda utlåtande
och uttalanden vid mötet gifva anledning, hvilken underdåniga
framställning jemväl skett;

att förenämnda möte vidare beslutat vända sig till någon eller
några ledamöter i hvardera af Riksdagens kammare, i syfte att väcka
motion om att ingå till Kongl. Maj:t med begäran om utredning och
ändring i de delar af näringslagstiftningen, som hufvudsakligen afsåge
kompetens för näringsidkande;

att minuthandlaremötet i Stockholm 1883 till behandling förehaft
frågan om oegentlighet i lagstiftningen, som medgaf handels idkande af
person, som saknade nödig insigt att uppfylla yrkets förpligtelse!-;

att manufakturhandlareföreningen i Stockholm under sistlidet år,
genom dertill utsedde komiterade, afgifvit yttrande och förslag angående
den illojala konkurrensen och, hänvisande till en synnerligen belysande
och samvetsgrant verkstäld utredning, yrkat:

»att föreningen behagade uppdraga åt sin styrelse att vidtaga sådana
förberedande åtgärder, som kunna anses för ändamålet med komiténs
arbete gagneliga, samt att derefter, med öfverlemnande af komiterades
utredning, till Kongl. Maj:t ingå med underdånig ansökning, att, till
stäfjande af en ej blott för handelsståndet, utan äfven för den stora allmänheten
menlig konkurrens, lagbestämmelser måtte i de syften, som af
komiterade närmare angifvits, uti vederbörlig ordning åvägabringas rörande
svindelaktig reklam, skadande af annans kredit samt tillväg agåendet vid realisation
af konkursbo»;

att Sveriges allmänna handelsförening vidare å dess årligen förekommande
allmänna möten förehaft frågor rörande kompetensvilkor för
handels idkande, begränsning af landthandeln, missbruk af krediten, stäfjade
af ackordsmissbruk, lagstiftning mot illojal konkurens, i likhet med
hvad som finnes i Tyskland, inrättande af skiljedomstolar, i hvilket senare
afseende redan den 10 mars 1885 till Kongl. Maj:t aflåtits underdånig
framställning;

att, särskilt beträffande handelsdomstolar, flerfaldiga uttalanden

Lagutskottets Utlåtande N:o 59. 9

om önskvärdheteten och betydelsen af sådana institutioner gjorts uti såväl
den dagliga pressen som tryckta uppsatser; och

att Göteborgs minuthandelsförening hos stadens riksdagsmän sistlidna
år gjort framställning om väckande af motion rörande kompetensvilkor
för rätt att idka handel m. m.;

att lagbestämmelserna om rättigheten att idka gårdfarihandel
kringgås på ett i vissa fall oåtkomligt sätt och i vissa fall med fullkomligt
ringaktande af 1887 års förordning, enligt flera köpmansföreningars
anmälan;

att från bofasta, trovärdiga och aktade köpmän såväl i städerna
som på landet anföras högljudda klagomål deröfver, att kringstrykande
handelsidkare, såväl för egen räkning som i egenskap af utskickade från
andra, på ett betänkligt sätt underminera den ordnade och hårdt beskattade
handelsverksamheten i stad och på land.

Det är väl sant, att under de sista åren flera mindre förändringar
gjorts inom näringslagstiftningen, och att ytterligare ett nytt steg till
det bättre är att vänta genom antagandet af den nya lagen om köp och
byte, men, såsom förut framhållits, talrika äro de klagomål, som rundt
om i landet förspörjas i följd af missförhållandena inom näringslagstiftningen.

Det skulle blifva alltför långt och dessutom vara mindre lämpligt
att här söka än vidare redogöra för yttringar uti sådant afseende,
helst det anförda tillräckligt visar befogenheten af ifrågavarande framställning.

Emellertid torde redan här få uttalas, att partiella förändringar,
om ock i någon mån fördelaktiga, likväl icke kunna afhjelpa de fel, som
vidlåda lagstiftningen, utan att en genomgående förändring bör ske först
uti sjelfva systemet och derefter nya författningar utarbetas; men då
sådant icke kan låta sig göra, med mindre eu grundlig utredning i denna
vidtomfattande fråga först sker, tillåter jag mig hemställa:

att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla:

att Kongl. Maj:t i nåder behagade genom erfarne handlande och
industriidkare samt lagkunnige män låta i ett sammanhang utreda såväl
i hvad mån erfarenheten visat ändringar vara behöfliga i 1864 års näringsförfattning,
som ock huruvida icke nu gällande lagar, som beröra handel
och industri, äro otidsenliga och otillfredsställande, sedan dessa näringsIM.
till Riksd. Prof. 1897. 7 Sarnl. 38 Haft. 2

Lagutskottets Utlåtande N:o 59.

grenar både i afseende på omfång och mångsidiga rigtningar öfverskridit
förut ej > anade gränser, samt att derefter, så snart det låter sig göra,
för Riksdagen framlägga förslag såväl till sådan ändring i näringsförfattningen,
att kandelsverksamheten i landet må deri hafva stöd för en
sund utveckling, som ock till rättegångsbalkens, utsökningslagens, konkurslagens
och de lagars för öfrigt, som beröra förutnämnde näringsgrenar,
ändring derhän, att i handelstvister och utsökningsmål rättvisa
må kunna skipas inom rimlig tid och med nödig säkerhet.»

Den andra af ifrågavarande motioner, hvilken inom Andra Kammaren
afgifvits af herr O. Olsson från Stockholm och bär numret 50, är
af följande lydelse:

»Då man af flerårig erfarenhet funnit, att konkurrensen i handelsoch
industriverksamheten inom vårt land numera skridit öfver gränserna
för ärlig täflan och in på de illojala sträfvandenas område;

då denna konkurrens, i betraktande af dess år efter år allt mera
hänsynslösa uppträdande, måste anses såsom eu allvarsam fara för det
redbara affärslifvet;

då berörda fara hotar att sträcka sina verkningar utöfver, snart sagdt,
alla affärslifvets områden och derigenom utöfva ett menligt inflytande på
hela det svenska handels- och industriidkareståudet, i det att denna konkurrens,
om dess anslag lyckas — hvilket, med hänsyn till den i allo
lättrogna publiken, oftast är händelsen — innebär, å ena sidan, alltid en
större eller mindre ekonomisk förlust för den ärlige köpmannen eller
industrii dkaren, hvilken, oaktadt alla hederliga ansträngningar, ser sig
öfverflyglad af osanna och vilseledande reklamer, medförande en glesnad
kundkrets, och, å andra sidan, en säker förlust för den köpande allmänheten,
då man betänker, att densamma sällan fäster misstanke vid de
uppgifna »sällspordt» gynsamma »tillfällena» till inköp, hvarför det kan
tagas för gifvet, att den allmänhet, som låter locka sig af dylika anbud,
i regeln köper sina varor dyrare än andra, om nemligen vederbörlig
hänsyn tages till varornas beskaffenhet; och då sålunda detta förhållande,
eller den s. k. illojala konkurrensen, hotar att blifva ett beaktansvärdt
samhällsondt -— hvilken uppfattning ock synes på sista tiden hafva gjort
sig gällande inom den svenska pressen, som vid flera tillfällen med värme
tagit till orda emot särskilda yttringar af den ohederliga konkurrensens
reklamer samt, genom redogörelser för den tyska rikslagstiftningen på
detta område och dess verkningar, visat hän på uttagande af ett steg
till hämmande af ifrågavarande onda;

Lagutskottets Utlåtande N:o 59.

så vågar jag, som — efter tagen kännedom om existerande förhållanden
inhemtat, att ofvan angifna ohederliga och följaktligen samhällsskadliga
tillvägagående i verkligheten ty värr förefinnes och allt för länge
fortgått — i hvilket afseende åberopas närslutna aktstycken, nemligen:
dels ett tryckt utlåtande i ämnet (bil. I), utarbetadt af en komité,
hvilken för frågans utredning tillsatts af manufakturhandlareföreningen i
Stockholm, dels en skrifvelse (bil. II) från skräddaremästareföreningen i
Stockholm, innefattande upplysningar om hvad som tilldragit och tilldrager
sig på det området, dels ock en skrifvelse (bil. III) från de mera
framstående körsnärerna här i hufvudstaden, innehållande, hvad beträffar
detta yrke, enahanda upplysningar, med uppmaning att väcka förslag
till laga skydd mot det onda — finner det vara på sin tid att sätta en
hämsko på fortgåendet å denna väg, härmed inför Riksdagen framhålla
nödvändigheten af att — då, så vidt jag kunnat finna, nu gällande
svensk lagstiftning icke lemnar skydd häremot -— genom ny lagstiftning,
lämpad efter förhållandena, ingripa till utrotande eller åtminstone hämmande
af nu berörda samhällsonda, som, om det finge ohejdadt fortgå,
skulle föranleda ekonomisk undergång för mer än en redbar och arbetsam
yrkesidkare eller köpman. Mången skulle kunna fråga, huru sådant
vore möjligt, och såsom svar derpå vill jag endast i korthet meddela,
att det finnes sådana affärsmän, som uteslutande basera sin rörelse på
det tillvägagåendet, att de genom stora och i ögonen fallande, på osanna
uppgifter grundade cirkulär, annonser eller anslag delgifva den stora
allmänheten t. ex. att »nu inkomna varor säljas betydligt under inköpspris»
till följd af uppgifna förhållanden, såsom:

den ena att egaren fått betydligt arf och skall derför sluta med
affären, en annan att det sker till följd af affärens absoluta upphörande,
en tredje lägger dödsfall till grund, en fjerde gör det i och för större
omsättning, en femte förebär administration, en sjette föregifver konkurs, -en sjunde håller konkursrealisation eu gros, och så vidare; och dessa
föregifna realisationer fortgå oafbrutet år efter år, derunder varor städse
inköpas och utförsäljas.

Härutöfver har jag insamlat några bevis till grund för min ofvan
utsagda uppfattning och öfvertygelse, hvilket material jag beder att få,
såsom olämpligt att nu bifogas, enär det skulle onödigt utvidga tryckningsarbetet,
i sinom tid öfverlemna till det utskott, som i allt fall kommer
att, efter pröfning, yttra sig öfver min motion.

Lagutskottets Utlåtande N:o 59.

Jag tilltror mig visserligen icke att angifva formen eller uttrycken
för den lagstiftning, som i åsyftade hänseendet är af nöden, men vågar
dock dels påpeka, att genom densamma måtte bestämmas en begränsad
tid, inom hvilken realisationen af ett varulager, tillhörande ett under
administration eller konkurs befintligt bo, skall vara afslutad, och att
under en dylik realisation administratörerna eller konkursförvaltningen
icke må ega att införskaffa nya varor, utan endast afyttra dem, som vid
administrationens eller konkursens början förefunnos inne, dels att de,
som genom anlitande af tidningsannonser, anslag eller på annat sätt göra
offentliga reklamer för varuförsäljning under inköpspris eller till nedsatta
pris, böra angifva grunden för berörda prisnedsättning; dels ock att, om,
vid undersökning, den sålunda angifna grunden skulle befinnas sanningslös,
en sådan försäljare bör stå till ansvar derför, äfvensom gifva skadeersättning,
der så pröfvas.

I öfrigt och som det här ofvan åberopade utlåtandet från rnanufakturhandlareföreningen
i Stockholm enligt min uppfattning är så sakrikt,
att det bör förtjena afseende, drager jag ej i betänkande att hänvisa
till detta och inskränker mig slutligen till att anhålla,

att Riksdagen ville, med godkännande af hufvudsyftet i min framställning,
för sin del besluta att till Kongl. Maj:t aflåta skrifvelse, innefattande
begäran, att Kongl. Maj:t ville förordna om utredning af ifrågavarande
ämne samt efter en sådan utredning till Riksdagen aflemna
lagförslag derom.»

Såsom herr Olsson omnämnt, äro såsom bilagor till hans motion
fogade dels utlåtande från en af manufakturhandlareföreningen i Stockholm
tillsatt komité, dels ock tvenne från skräddaremästareföreningen
och ett antal körsnärer i Stockholm till motionären aflåtna skrifvelser;
och utskottet har tillika från bemälde motionär fått under hand emottaga
en samling ur tidningar gjorda urklipp, afsedda att ytterligare styrka
hans framställning.

Äfven herr Lithander har medelst åtskilliga till utskottet aflemnade
handlingar sökt stödja befogenheten af den väckta motionen. Utskottet
har sålunda kunnat inhemta, att ett flertal handelsföreningar uttalat
sitt instämmande i motionens syfte, äfvensom att en mängd enskilda
personer derförutom gifvit uttryck åt sitt instämmande i motionärens

Lagutskottets Utlåtande N:o 59. 13

förslag. Äfven från handtverks- ock industriföreningar kafva liknande
uttalanden till motionären ingått.

Då utskottet nu går att i ett sammankang afgifva utlåtande öfver
de tvenne ifrågavarande motionerna, vill utskottet till eu körjan fästa
uppmärksamketen derå, att kerr Olssons motion kan anses ingå i kerr
Litkanders. Denna senare är nemligen af så omfattande art ock syfte,
att rent af kvarje förslag till ändrade kestämmelser om kandels utöfning
kan derunder inräknas; ock kerr Litkander kar tillika i sin motivering
uttryckligen angifvit den illojala konkurrensen såsom en af de klister,
som vidlåda den gällande näringslagstiftningen.

Hvad nu först angår de ifrågasatta ändringarna i näringsfrihetsförordningen,
kar kerr Litkander ej uttryckligen angifvit omfånget af desamma,
utan allenast exempelvis anfört vissa brister för att dermed
ådagalägga bekofvet af »genomgående förändring» ock omarbetning. I
detta afseende påpekas först och främst saknaden af bestämmelse om
vissa kompetensprof för rätt till kandels idkande. Hvad särskildt denna
omständighet angår, vill utskottet erinra, att såväl vid 1895 som 1896
års riksdagar förslag bragts å bane att stadga kunskap i bokföring såsom
kompetensvilkor för drifvande af handel, men att dessa förslag ej
föranledt någon Riksdagens åtgärd. Lagutskottet, som käft att öfver
förslagen afgifva förberedande utlåtande, kar vid båda Riksdagarne
afstyrkt bifall till desamma på följande af 1895 års lagutskott anförda
skäl:

»Emot hvad motionären», så yttrar sig nämnda utskott, »till stöd
för, sitt förstnämnda förslag anfört, vill utskottet erinra derom, att en
kvar, som har för afsigt att idka en rörelse, med hvars utöfvande följer
skyldighet att föra handelsböcker, är pligtig kafva kännedom om det
stränga äfventyr, som i strafflagen, derest konkurs mellankommer, stadgas
för underlåtenhet att ordentligen fullgöra sådan bokföring, och att sålunda
den person, hvilken utan att ega tillräckliga insigter härutinnan börjar
drifva affärsrörelse, rättvisligen bör bära följderna af sitt handlingssätt.
I många fall, då handlande ådömts ansvar för oordentlig bokföring, torde
för öfrigt orsaken härtill hafva varit att söka icke i bristande kunskap,
utan i vårdslöshet i andra hänseenden. Att dessa fall icke kunna förekommas
genom lagstiftningsåtgärder i den rigtning, motionären ifrågasatt,

Lagutskottets Utlåtande N:o 59.

synes vara uppenbart. Om än utskottet är ense med motionären derutinnan,
att det i allmänhet måste anses önskvärdt, att handlande ega
nödiga kunskaper i bokföring, föreställer sig dock utskottet, att det
skulle blifva förenadt med stora svårigheter att i lag meddela fullt effektiva
bestämmelser i detta afseende. Då härtill kommer, att eu föreskrift
i det af motionären afsedda syfte skulle hindra åtskilliga personer, hvilka
väl icke sjelfva ega förmåga att verkställa bokföring, men önska att
genom andra besörja densamma, från utöfvandet af eu rörelse, för hvilken
de i öfrigt kunna vara väl qvalificerade, anser utskottet sig icke
böra tillstyrka bifall till hvad motionären i förra delen af motionen
föreslagit.»

Äfven för utskottet står det klart, att ett stadgande om bokföringskunskap
såsom vilkor för handelsrätt komme att högst ringa bidraga
till det erkännansvärda syfte, man dermed vill främja, att nemligen endast
fullt kompetenta personer drefve handelsrörelse; men å andra sidan
skulle helt visst stadgandet komma att verka hindrande för mången,
som, trots sin bristande bokföringskunskap, likvisst egde full lämplighet
och duglighet att idka handel. Erfarenheten vittnar ock, att kunskap i
bokföring ingalunda är ett oeftergifligt vilkor för att en affärsrörelse skall
kunna skötas så till egarens som allmänhetens båtnad och gagn.

Hvad herr Lithander anfört angående orsakerna till det osunda
kreditsystem, som inom handelsverlden förekommer — att detta hufvudsakligen
skulle bero derpå, att inkompetenta personer i stort flertal
egnade sig åt handel —- torde ej stödjas af verkliga förhållandet, utan
torde detta fastmera häntyda på äfven andra orsaker, såsom att de stora
handelshusen och industriidkarne alltför lättvindigt meddela kredit på
betydliga belopp åt återförsäljare, som måhända just i följd häraf lockas
att köpa varor i vida större mängd, än omsättningen kräfver.

Svårligen torde derför något verksammare botemedel mot det
öfverklagade missförhållandet gifvas än inskränkning af denna kredit inom
måttliga gränser. Sker så, lärer detta blifva till fördel ej mindre för
de stora affärshusen, som derigenom vinna ökad trygghet om godtgörelse
för på kredit lemnade varor, än äfven för de mindre handlandena,
som då undgå frestelsen att anskaffa en obehöfligt stor myckenhet
varor.

Ej heller hvad motionären uttalat om önskvärdheten af handelsdomstolar
synes utskottet förtjent af gillande. En dylik lagändring skulle
stå i strid med hela vår nutida rättsutveckling, som i stället gått ut på

Lagutskottets Utlåtande N:o 59.

att afskaffa förut befintliga specialdomstolar. Erfarenheten från de länder,
som hafva särskilda handelsdomstolar, torde ej heller tala för sådana
domstolars införande hos oss. Nödig säkerhet för ett måls rigtiga afgörande
lärer ingalunda hufvudsakligen bero på domstolens sammansättning
så, att densamma består af specialister på allehanda områden, utan derpå,
att domstolen fäster skäligt afseende på hvad i det särskilda fallet sakkunnige
kunna upplysa, och i detta hänseende torde anledningar till berättigad!
klander mot våra domstolar ej förefinnas.

För att vinna en snabbare rättskipning ha under de senare åren
flera åtgärder vidtagits, och äfven vid innevarande riksdag har man genom
ökning i antalet af högsta domstolens ledamöter sökt närma sig detta mål.
Att särskild! affärsmän skulle hafva berättigade anspråk på en för dem
särskild! ordnad, snabbare rättskipning än andra samhällsmedlemmar kan
utskottet icke medgifva.

Hvad beträffar den illojala konkurrensen — hvilken i båda ifrågavarande
motioner omnämnts såsom ett af gällande näringslagstiftning
främjad! missförhållande — vill utskottet ingalunda förneka dess befintlighet.
Den dagliga erfarenheten ådagalägger nogsamt, att dylik konkurrens
vunnit eu ganska afsevärd utbredning inom vårt land. Att utskottet
detta oaktadt ej anser sig böra tillstyrka någon lagstiftningsåtgärd
för dess hämmande, har sin grund i utskottets uppfattning om
lagstiftningsåtgärders otillräcklighet för olägenheternas afhjelpande. Näppeligen
torde fullt effektiva stadganden kunna utfinnas, som, utan att göra
ingrepp i den för affärslifvet nödiga och nyttiga friheten, träffa allenast
de ifrågavarande skuggsidorna; snarare läge den faran nära, att lagbestämmelser
mot illojal konkurrens komme att drifva den samvetslöshet,
som deri sig yppar, till andra, för allmänheten och de redbara affärsmännen
ännu menligare uttryck och derigenom det onda förvärras. Äfven
här synes det kraftigaste botemedlet vara att finna utom lagstiftningens
råmärken i en upplyst opinion, som förstår att till sitt rätta värde uppskatta
försöken att genom öfverdrifter och osanna uppgifter tillskansa sig
ekonomisk fördel.

Hvad särskild! angår det af herr Olsson väckta förslaget om
stadgande af eu begränsad tid för konkursrealisation äfvensom af förbud
mot inköp af nya varor efter konkursens början, kan utskottet ej tillstyrka
detsamma. Det synes ej böra vara konkursborgenärerna förment att,
i den mån de så pröfva fördelaktigt, fortsätta konkursgäldenärens affär
för att derigenom bereda sig bättre ersättning för sina fordringar, och

16 Lagutskottets Utlåtande N:o 59.

livad förbudet mot inköp af nya varor angår, skulle detsamma för flera
affärer ej lämpligen kunna uppehållas i fråga t. ex. om varor, som erfordrades
för det redan befintliga lagrets tillgodogörande.

Slutligen vill utskottet fästa uppmärksamheten derå, att herr
Lithander icke föreslår Riksdagen att hos Kongl. Maj:t anhålla om några
bestämdt angifna ändringar i gällande lagstiftning, utan utmynnar hans
framställning i begäran om utseende af en på af motionären angifvet
vis sammansatt komité, åt hvilken skulle uppdragas att verkställa en
utredning, med ledning hvaraf derefter skulle framläggas förslag till
erforderliga ändringar ej mindre i näringsfrihetsförordningen än äfven i
rättegångsbalken, utsökningslagen, konkurslagen och öfriga lagar, som
beröra handel och industri.

En sådan form för en Riksdagens skrifvelse till Kongl. Maj:t
anser sig utskottet under inga förhållanden kunna förorda.

På grund af hvad sålunda anförts hemställer utskottet alltså:

l:o) att herr Olssons motion ej må till någon
Riksdagens åtgärd föranleda;

2:o) att herr Lithanders motion ej heller må
vinna Riksdagens bifall.

Stockholm den 30 april 1897.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Reservation

mot utskottets hemställan i andra punkten af herr Öländer, som ansett,
att utskottet bort i anledning af herr Lithanders motion tillstyrka Riksdagen
besluta att i skrifvelse anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes framlägga
förslag till sådan ändring af kongl. förordningen den 18 juni
1864 angående utvidgad näringsfrihet, att för erhållande af rätt till
idkande af handel eller annan rörelse, af den beskaffenhet, att böcker
deröfver enligt lag skola föras, såsom kompetensvilkor stadgas, att den

Lagutskottets Utlåtande N-.o 59.

sökande skall styrka sig ega erforderlig kunskap för verkställande af
den i lag föreskrifna bokföring;

af herr C. F. Pettersson, som ansett, att utskottet bort tillstyrka
Riksdagen besluta att i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl.
Maj:t behagade låta utreda, om och i hvad mån en sund utveckling af
affärslifvet i vårt land krafvel’ ändring i näringsförordningen af 1864 och
i öfriga nu gällande lagar, som beröra handel och industri, samt att, om
så är, snarast möjligt låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag
till sådana ändringar.

Herrar Fröberg, P. G. Petersson och Ohlsson hafva begärt få antecknadt,
att de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

Antecknas skulle jemväl, att herr BudebecJc af sjukdom varit förhindrad
att i ärendets handläggning deltaga.

Bih. till Riksd. Prof. 1897. 7 Samt.

38 Häft