Lagutskottets Utlåtande N:o 59 (Utlåtande 1893:LU59 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 59.

Hl)

!it/’i-ur 4t4*

N:o 59.

Ank. till Riksd. kansli den 25 april 1893, kl. 3 e. m.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckta motioner angående
utarbetande af en arrendelag.

Behofvet af en lagstiftning, som mera tidsenligt och betryggande
än nu gällande bestämmelser ordnade förhållandet mellan jordegare och
arrendator, har vid innevarande riksdag framhållits i två särskilda inom
Andra Kammaren väckta motioner, afgifna den ena, n:o 51, af herr
A. Olsson i Ornakärr och den andra, n:o 144, af herr P. Truedsson,
hvilka båda motioner blifvit till lagutskottet hänvisade.

I förevarande ämne anför sålunda herr Olsson, hurusom den under
årens lopp pågående och tilltagande emigrationen af stora skaror ungdom
och jordbruksarbetare, hvilka sökte sig väg till Amerika för att
der förvärfva sig egna hem, samt inflyttningen af landtbefolkningen till
städerna, för att der genom arbete erhålla sitt uppehälle, manade regering
och Riksdag att vidtaga sådana lagstiftningsåtgärder, som kunde
leda till befrämjande af landtbruksnäringen och landtbefolkningens qvarhållande
vid denna landets modernäring.

Att inom landet funnes mycken jord lämplig för odling, å hvilken
skördar kunde frambringas, som lönade odlarens arbete, hade ofta blifvit
framhållet. Det vore ock antagligt, att mycken sådan jord blefve odlad,
om arbetarne på landet vore i sådana ekonomiska omständigheter, att
Bih. till Rikad. Prof. 1893. 7 Sami. 28 Häft. (N:o 59.) 1

2 Lagutskottets Utlåtande U:o 89.

de kunde köpa sig egna jordbruk. Men af brist på kapital vore landtbruksarbetarne
oftast hänvisade till att arrendera större eller mindre
jordbruk. Under sådana förhållanden vore det af vigt att hafva en
tidsenlig och tydlig lag om arrendatorers och jordegares ömsesidiga
rättigheter och skyldigheter, en s. k. arrendelag.

Behofvet af en sådan lag hade ofta blifvit erkändt. Redan 1867
yttrade lagutskottet i ett utlåtande, att »i detta ämne är lagstiftningen
hos oss i behof af utveckling».

Under det lagstiftarne i åtskilliga europeiska länder hade dragit
försorg om tidsenliga arrendelagar, hade i vårt land deremot lagstiftningen
i denna fråga fått bero vid en del gamla lagbestämmelser, af
hvilka somliga kunde anses vara antiqverade.

Den omständigheten, att jordegarnes och arrendatorernas intressen
blifvit på sådant sätt förbisedda, hade till följd, att en stor del af
landtbruksarbetarne sökte att vinna sin nödtorftiga bergning antingen
i andra länder eller ock genom sådant arbete, som inbringade större
daglön än jordbruksarbetet. Och en annan följd vore, att de, som slogo sig
på att arrendera jordegendomar, sökte undandraga sig sådana förbättringar,
som kunde för framtiden blifva till ett varaktigare gagn för
egendomarne. Begge dessa omständigheter medförde, att jordbruksnäringen
försvagades och jordens växtkraft förminskades.

Jordegarnes och arrendatorernas intressen kunde rättvist tillgodoses
och förenas, om lagstiftningen stadgade, att de förbättringar, som
af en arrendator nedläggas på den arrenderade jorden, skola för honom
medföra en skälig ersättning af jordegaren vid arrendets upphörande.

Denna princip hade blifvit följd vid stiftandet af arrendelagar i
flera länder under de sista årtiondena. Så funnes t. ex. i Danmarks
lagar stadgadt, att, när arrendetiden upphörde, skulle gården öfverlemnas
till jordegaren genom formlig syneförrättning. Befunnes dervid
brister å byggnader etc., måste arrendatorn gifva ersättning derför, så
vida nämnda föremål blifvit öfverlemnade till honom vid laglig syneförrättning.
Enligt lagen af den 25 mars 1872 hade jordegaren förmånsrätt
i arrendatorns bo för ersättningskraf af nämnda anledning.

Arrendatorn kunde göra kraf på ersättning icke allenast för
istånd sättande af äldre och uppförande af nya byggnader på gården,
som vore nödvändiga för dess brukande, utan också för tillbyggnader
och mur- och »nagelfasta» inventarier, som, äfven om de icke strängt
taget kunde anses nödvändiga för arrendeegendomens bruk, dock måste
erkännas vara ändamålsenliga, när de oemotsägligen hade förökat gårdens
handelsvärde som jordbruk. Ersättningsrätten sträckte sig vidare

Lagutskottets Utlåtande N:o 59.

icke blott till sådana grundförbättringar af gården tillhörande jord, som
otvifvelaktigt hade förökat gårdens värde, såsom odling af utmarker,
hedar, mossar eller kärr, rödjande af stenbunden jord, utdikning af
moraser etc., utan också till de nyttiga och ändamålsenliga mindre förbättringarna,
t. ex. mergling, omfattande dikning, brunnsgräfning och
dylika, hvaraf arrendatorn och hans arfvingar på grund af arrendets
upphörande icke blifvit i tillfälle att erhålla den af dem förväntade
nyttan. (Lov den 19 februari 1861 § 5.) Erhållandet af nämnda ersättning
vore emellertid betingad af att arrendatorn hade följt ett af
lagen noga bestämdt förfaringssätt. Vid ersättningars bestämmande
måste icke blott hänsyn tagas till den värdeförökning egendomen erhållit
vid den företagna förbättringen, utan tillika hänsyn tagas till den
fördel, som arrendatorn i den kortare eller längre tid, som förlupit
sedan förbättringens utförande, sjelf erhållit af densamma. Dock bortfölle
ersättningsrätten för större grundförbättringar efter 30 och vid
mindre grundförbättringar efter 10 års förlopp efter deras utförande,
och finge ersättning icke under något förhållande öfverstiga penningvärdet
af det af arrendatorn använda arbetet och materialier efter gängse
pris på den tid, då förbättringarna blifvit utförda.

Englands »Agricultural Holdings Act 1883» upptoge i ett bihang
till förordningen alla förbättringar, som kunde blifva föremål för ersättning,
och indelar dem i trenne klasser. Till första klassen hörde
de förbättringar, till hvilkas utförande erfordrades jordegarens samtycke;
sådana voro: uppförande och utvidgande af byggnader, anbringande af
i jorden murade förvaringsrum, igenläggande af jord till beständig betesvall,
anläggning af planteringar och videsängar, anläggning af vattensilningsängar
och bevattningsverk, anläggning af blomstergårdar, anläggning
och förbättring af vägar och broar, anläggning och förbättring
af kanaler, dammar, brunnar, reservoirer eller af verk i och för användande
af vattenkraft eller för att förskaffa vattenförråd för jordbruket
eller husbehof, anläggning af häckar, plantering af humle, anläggning
af fruktträdgårdar, förbättring af förut ej brukade egor, jords
försättande under vatten, anläggning af dammar och slussar mot öfversvämningar.

Till andra- klassen hörde sådana förbättringar, som icke finge
utföras med mindre jordegaren derom underrättades. Under denna klass
innefattades täckdikning.

Till tredje klassen hörde sådana förbättringar, till hvilka jordegarens
samtycke icke erfordrades. Denna klass innefattade de förbättringar,
som åstadkommes genom jordens gödning med icke upplöst

Lagutskottets Utlåtande N:o 59.

bengödning, krita, bränd lera, lera, kalk, mergel, artificiella gödningsämnen
och andra köpta gödningsämnen samt förbrukning vid arrendeegendomen
genom boskap, får och svin af foderkakor eller annat gödande ämne,
ej framalstradt vid arrendegården.

Nämnda lag innehölle äfven utförliga föreskrifter om hvad arrendator
hade att iakttaga för att erhålla ersättningar för gjorda förbättringar
samt under hvilka förhållanden nedsättning i ersättningssumman
borde ske, äfvensom under hvilka förhållanden ersättning alldeles upphörde
att af jordegaren utbetalas etc.

Jemförde man den svenska lagstiftningens otillfredsställande bestämmelser
med afseende på ersättning för förbättring å arrenderade
egendomar med andra länders, så funne man att endast i ett fall
rätt till ersättning vore stadgad. I jordabalkens 16 kap. 15 § hette
det: »Säljer man bort hemman å landet eller hus och tomt i staden,
då bryter köp legostämma, och hafve köparen makt, landbo och hyresman
i rättan tid uppsäga, dock sitte qvar till laga fardag. Varder
egaren husvill och tränger jord sin å landet, eller hus i staden sjelf
nyttja, vare om uppsägning och fardag lag samma. I dessa fall gifves
landbo så mycket af städjan åter, som svarar mot den tid honom i legostämma
brister och fylles honom bevislig skada.»

Om nu också arrendatorer, som afflytta på nyssnämnda grund,
kunde erhålla någon ersättning för gjorda förbättringar, så hade deremot
alla andra arrendatorer, som nedlagt arbete och kostnad på egendomar
till gagn för egaren under längre tid, alldeles icke samma utsigt att
erhålla skälig ersättning för af dem gjorda förbättringar.

Häraf torde framgå, att skäl funnes för behofvet af en arrendelag,
som i likhet med åtskilliga andra länders lagar tillerkände brukare
af annans jord ersättning för sådana förbättringar å densamma, hvilka
lände egaren af jorden till gagn. Men utom sådana bestämmelser måste
ock en tidsenlig arrendelag innehålla: föreskrift att arrendevilkoren höra
icke endast skriftligt uppsättas, utan ock vara bestämda, så att icke jordegaren
godtyckligt på grund af obestämda arrendevilkor kunde ålägga
arrend atorn ökade utgifter, kör slör, arbete och dylikt.

Dessutom borde en tidsenlig arrendelag innehålla bestämmelser,
som skyddade arrendatorns nyttjanderätt. Hvilken skada det medförde
icke endast för arrendatorns ekonomi, utan ock för sjelfva jordbruket,
när arrendetiden icke vore bestämd, torde hvar och en kunna inse.

I liknande rigtning uttalar sig jemväl den andre motionären i
ämnet, herr Truedsson. Under åberopande af exempel påvisas sålunda,

Lagutskottets Utlåtande N:o 59.

huruledes stränga och för arrendatorn obilliga vilkor kunde af en jordegare
uppställas och arrendatorn frånkännas all rätt till ersättning för
sina å den arrenderade egendomen utförda arbeten och nedlagda kostnader,
äfven om dessa arbeten och kostnader onekligen tillfört egendomen
ökadt värde. Såsom motsats härtill framhåller motionären de
kontrakt, som upprättas med arrendatorerna af kronans domäner, i hvilka
kontrakt ersättning städse tillförsäkrades desse för de af dem verkstälda
förbättringar. Ehuruväl, anför nämnde motionär vidare, med säkerhet
kunde antagas, att flertalet af vårt lands jordbrukare insåge af huru stor
betydelse en rättvis och tidsenlig arrendelag skulle vara såväl för vårt
jordbruks utveckling som för höjandet af jordbruksarbetarens ställning,
så funnes dock ett ganska stort antal, som med misstro omfattade alla
bestämmelser rörande ersättning för förbättring å arrendejord och ansåge
att sådana bestämmelser icke kunde praktiskt tillämpas utan orättvisa.
Vidare gjordes den invändningen emot ett sådant stadgande om ersättning
för förbättringar, att det skulle vara ett ingripande mot jordegarens
rätt att sjelf bestämma om sin egendom. Häremot kunde först anmärkas,
att i England och Danmark m. fl. länder redan funnes sådana
lagar, som tillerkände arrendatorn ersättning för förbättringar å arrendejorden,
och det torde vidare vara obestridligt, att stadganden rörande
ersättning för förbättringar mycket väl kunde ske med bibehållande af
den frivilliga uppgörelsen såsom den hufvudsakligaste, under det lagens
bestämmelser blefve tillämpliga i de fall, der jordegaren och arrendatorn
antingen icke velat eller också icke kunnat göra bruk af sjelfbestämmelserätten.

Först sedan arrendatorn eller jordbruksarbetaren för det arbete,
som han nedlade å den arrenderade egendomen, erhållit det allra nödvändigaste
skyddet, blefve hans ekonomiska ställning åtminstone någorlunda
betryggad. Utan ett sådant skydd skulle arbetet, såsom hittills,
oftast blifva beroende af jordegarens godtycke, och å andra sidan skulle
jordbruksarbetaren och arrendatorn nedsjunka i likgiltighet och lätja,
till föga gagn för samhället. Ju förr detta skydd gåfves, ju förr en
tidsenlig och rättvis arrendelag blefve gällande och arbetskraften sattes
i tillfälle att fritt verka, desto förr skulle det arrrenderade jordbruket
resa sig från den förlamning som nu tryckte det.

Behofvet af en tidsenlig och rättvis arrendelag vore derför oafvisligt
och borde en sådan lag byggas på trenne oafvisliga förutsättningar,
nemligen bestämda arrendevilkor, ersättning för förbättringar,
skydd för nyttjanderätten; och borde lagen dessutom innehålla sådana

6 Lagutskottets Utlåtande N:o 59.

bestämmelser, att alla aftal om arrende skulle upprättas skriftligen och
i vittnens närvaro.

Under åberopande af hvad sålunda anförts, hafva motionärerna,
hvar för sig, hemstält om aflåtande af en skrifvelse till Kongl Maj:t
med begäran att Kongl. Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga förslag till lagstämruelser, som på ett rättvist och betryggande
sätt ordnade jordegares och arrendatorers ömsesidiga rättsförhållanden.

Ifrågavarande framställningar afse enligt utskottets uppfattning
ett ämne, som är förtjent af lagstiftarens synnerliga uppmärksamhet.
På sätt lagutskottet vid 1867 års Riksdag yttrade, utgöras de bestämmelser,
1734 års lag i ett kapitel af jordabalken och spridda stadganden
i byggningabalken innehåller angående lega af jord å landet, af några
regler, lämpade efter de enkla förhållandena vid den tid lagen skrefs
och åsyftande hufvudsakligen att i afseende på dels tiden för nyttjanderätten,
dels sättet för densammas utöfvande fastställa sådana begränsningar,
som ansågos af brukningsaftalets särskilda natur böra härledas.

Ehuruväl, anförde nämnda utskott vidare, jorden äfven vid tiden
för 1734 års lag uppläts till nyttjande af landbönder, omfattade dock
dessa upplåtelser merendels allenast mindre jordvidder eller hemman,
hvilkas brukande efter tidens sed ej erfordrade några djupare insigter.
Sådana, i en senare tid icke ovanliga, arrenden, som omfattade possessioner
af hvilken storlek som helst, förekommo sällan, och lika sällsynt
torde hafva varit att en arrendator nedlade något betydligare kapital å
annans jord. Sedan emellertid jordens brukande blifvit föremål för
vetenskapligt studium och man kommit till full insigt derom, att den
vinst jordbruksnäringen lemnade i väsentlig mån berodde af det arbete
och kapital, som å jorden nedläggas, samt en nyare tids näringslagstiftning
jemväl på landsbygden framkallat en mångfald af industriella företag,
som ej lemnade jordens egare tillfälle att med fördel sjelfva bruka
sin jord, hade jordbruksnäringen till betydlig del kommit i händerna
på verkliga yrkesmän, hvilka genom arrenderande af större jordvidder
på längre tid sökte att draga vinst af och förkofra det kapital, de å
jorden nedlägga. Den mångfald af vexlande rättsförhållanden, som
med en sådan ny sakernas ordning inträdt, stälde med nödvändighet nya

Lagutskottets Utlåtande N:o 59.

kraf på lagstiftningen, hvilka kraf icke utan skada för landets modernäring
kunde lemnas obeaktade.

Erfarenheten från det fjerdedels sekel, som förflutit från det dessa
uttalanden gjordes, har enligt utskottets åsigt endast gifvit desamma
ökad giltighet och låtit behofvet af en lagstiftning i syfte att åt jordegares
och arrendatorers ömsesidiga rättsförhållanden bereda en mera
fast grundval än den nuvarande än känbarare framträda.

Beträffande karakteren af den lagstiftning på ifrågavarande område,
som enligt utskottets uppfattning bör komma till stånd, synes
lagkomitén hafva rigtigt angifvit densamma, då den i motiven till det
af komitén föreslagna 6:te kapitlet jordabalken om lega yttrar, att ehuru
det hufvudsakligen borde bero af vederbörandes frivilliga aftal att stadga
de vilkor, hvarunder den ene uppläte och den andre till bruk emottoge
jordegendom, det likväl vore lagstiftarens rätt och pligt att dels inskränka
en sådan afhandlingsfrihet, då afseende på det allmänna välståndet
eller enskildas rätt gjorde inskränkningen nödig och dels gifva
föreskrifter, Renande till rättelse i de fall, hvarom kontrahenterna ej
uttryckligen afhandlat.

De bestämmelser, hvilka det kan finnas lämpligt att meddela,
böra sålunda, på sätt ock motionärerna synas förutsätta, utgöra en norm,
egnad dels att, då vederbörande jordegare och arrendator förklarat
sig vilja hafva sina inbördes rättsförhållanden bedömda enligt lag,
bättre, än nu gällande torftiga föreskrifter förmå, tillgodose deras rättmätiga
intressen, och dels att tjena till ledning vid upprättande af
arrendeaftal, der de aftalande hellre vilja sjelfva, i sin helhet eller
endast delvis, ordna dessa förhållanden.

Utskottet underskattar ingalunda svårigheten att i ett land, sådant
som vårt, i lagstiftningsväg fastställa grunder, efter hvilka ersättning
bör till arrendator utgå för af honom verkstälda förbättringar, men
anser lika med motionärerna, att då sådant, såvidt utskottet har sig
bekant, med framgång låtit sig göra i utlandets lagstiftning, grundad
anledning förefinnes för antagandet, att jemväl vårt lands lagstiftning
skall kunna träffa ändamålsenliga föreskrifter i förevarande hänseende.
Visserligen utmärkes begreppet förbättring af en viss tänjbarhet, som
kan göra det svårt att i hvarje särskildt fall noggrant bestämma förbättringens
omfång och derigenom vinna en tillförlitlig grund för bedömande
af arrendators ersättningsanspråk, men denna svårighet lärer
icke vara större i detta fall, än då det gäller att bestämma beloppet af
den ersättning för »nödig och nyttig förbättring», som gällande lag i
11 kap. 1 § jordabalken tillerkänner förlorande part i vindikationsprocess

8 Lagutskottets Utlåtande N:o 69.

rörande fast egendom. Frågan synes i hvarje fall vara af sådan betydelse
för vårt land, att den icke längre bör lemnas obeaktad. Otvifvelaktigt
torde nemligen vara att, på sätt motionärerna jemväl framhållit,
tillvaron af en bestämmelse, som tillförsäkrar arrendator rätt till
ersättning för sådana å jorden nedlagda kostnader, som verkat stegring
af jordens afkastningsförmåga, skall alstra ökad benägenhet för gagneliga
uppoffringar och lända jordbruksnäringen i dess helhet till båtnad.

Enligt utskottets åsigt är det emellertid af icke .mindre vigt, att
de grunder, hvarå ur nyss angifna synpunkt en lagstiftning i förevarande
ämne varder byggd» icke vinna tillämpning a andra aftal än dem,
åt hvilka gifvits skriftlig affattning. Härigenom skulle den stora fördel
vinnas, att det på många orter i vårt land ännu rådande bruket att
allenast muntligen afhandla beträffande upplåtelse af jord skulle allt mer
öfvergifvas såsom ledande till godtyckligheter och misshälligheter af
hvarjehanda slag emellan dem, hvilkas intressen, rätt förstadda, böra
med hvarandra sammanfalla.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får utskottet hemställa,

att Riksdagen, i anledning af herrar Anders Olssons
och Truedssons ifrågavarande motioner, måtte i skrifvelse
anhålla, att Kongl. Maj:t ville efter verkstäld utredning
taga i öfvervägande under hvilka vilkor arrendator,
som med jordegare träffat skriftligt arrendeaftal,
tillförsäkras rätt till ersättning för verkstälda förbättringar
och på hvad sätt rättsförhållandena mellan
arrendator och jordegare jemväl i öfrigt må på ett
betryggande sätt ordnas samt derefter för Riksdagen
framlägga det förslag i ämnet, hvartill en dylik utredning
finnes böra föranleda.

Stockholm den 25 april 1893.

På lagutskottets vägnar:

L. ANNERSTEDT.

Lagutskottets Utlåtande N:o 59.

Reservation

af herrar Annerstedt, Claeson, Öländer, Boman och Almgren, hvilka
ansett skrifvelse i ämnet icke böra af Riksdagen aflåtas.

Herrar C. H. Lundström, Fröberg, Erickson, J. Anderson, Näslund,
Wester, F. Andersson och P. G. Petersson hafva begärt få här antecknadt,
att de på grund af åtnjuten ledighet från riksdagsgöromålen icke deltagit
i utskottets behandling af ifrågavarande motioner.

Jemväl herr L. O. Larsson har velat tillkännagifva, att han icke
öfvervarit ärendets behandling inom utskottet.

Bih. till Riksd. Prot. 1893

7 Sami. 28 Häft.