Lagutskottets Utlåtande N:o 58 (Utlåtande 1908:Lu58 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

K:o 58.

Ank. till Riksd. kansli den 5 maj 1908 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
strafflag för krigsmakten, lag om införande af den nya
strafflagen för krigsmakten samt hvad i afseende därå
iakttagas skall, lag angående ändring i vissa delar af förordningen
om krig sdomstolar och rättegången därstädes
den 11 juni 1868, lag angående ändring af 1 och 4 §§ i
förordningen angående verkställighet i vissa fall af
straff, ådömdt genom icke laga kraft ägande utslag,
den 30 maj 1873 samt lag angående ändring af 10 §
i värnpliktslagen den 14 juni 1901, jämte inom Riksdagen
i ämnet väckta motioner.

Genom en den 28 februari 1908 dagtecknad proposition, n:o 67,
hvilken af båda kamrarna blifvit till lagutskottet hänvisad, har Kungl.
Maj:t, under åberopande af propositionen bilagda, i statsrådet och högsta
domstolen förda protokoll, jämlikt § 87 regeringsformen föreslagit Riksdagen
att antaga vid propositionen fogade förslag till:

1) strafflag för krigsmakten;

2) lag om införande af den nya strafflagen för krigsmakten samt
hvad i afseende därå iakttagas skall;

Bih. till Riksd. Prot. 1908. 7 Sami. 55 Häft. (N-.o 58.)

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

3) lag angående ändring i vissa delar af förordningen om krigsdomstolar
och rättegången därstädes den 11 juni 1868;

4) lag angående ändring af 1 och 4 §§ i förordningen angående
verkställighet i vissa fall af straff, ådömdt genom icke laga kraft ägande
utslag, den 30 maj 1873; samt

5) lag angående ändring af 10 § i värnpliktslagen den 14
juni 1901.

Dessa lagförslag äro af följande lydelse:

Förslag

till

Strafflag för krigsmakten.

Första delen.

Allmänna bestämmelser.

1 KAP.

Om krigsmän, förmän och öfverordnade samt om tilllämpligheten

af vissa delar i lagen.

1 §•

Till krigsmän hänföras enligt denna lag:

l:o) officerare och underofficerare vid krigsmakten;

2:o) manskap med fast anställning vid krigsmakten;

3:o) värnpliktige, då de äro i tjänstgöring eller under färd till eller
från- sin tjänstgöringsort stå under militärbefäl samt äfven eljest, därest
de uppträda i militär tjänstedräkt;

4:o) till tjänstgöring å krigsmaktens fartyg eller vid minpositionerna
förhyrda sjömän, maskinister, eldare, handtverkare och arbetare;

5:o) de, som tillhöra polisväsendet vid mobiliserad afdelning af krigsmakten
;

6:o) vid lots- och fyrinrättningarna anställda personer, då de fullgöra
dem åliggande tjänstgöringskyldighet vid krigsmakten;

7:o) officerare vid väg- och vattenbyggnadskåren, då de fullgöra dem
åliggande tjänstgöringsskyldighet vid krigsmakten; samt

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

8:o) medlemmar af frivilliga för rikets försvar afsedda kårer eller
föreningar under den tid, de för sådant ändamål tjänstgöra vid krigs*
makten.

Under l:o) och 2:o) innefattas icke blott personal med beställning
på stat vid krigsmakten utan jämväl öfvertalig personal samt personal
tillhörande krigsmaktens reserver.

2 §•

Krigsman, som inom samma regemente eller annan till armén hörande
afdelning, där styrkan icke öfverstiger ett regementes storlek, eller
inom flottan eller inom kustartilleriet innehar högre tjänstegrad än annan
krigsman, är dennes förman. Därjämte är enhvar inom krigsmakten
förman för den, öfver hvilken han, enligt tjänstereglemente eller särskildt
förordnande, innehar ständig eller tillfällig befälsrätt.

Den, för hvilken annan än förman, är underlydande i förhållande
till förmannen.

3 §•

Krigsman, som innehar högre tjänstegrad än annan krigsman, är
i förhållande till denne öfverordnad. Därjämte är enhvar förman öfverordnad
i förhållande till den honom underlydande.

Den, för hvilken annan är öfverordnad, är i förhållande till denne
underordnad.

4 §•

Såsom mobiliserad anses enligt denna lag rikets krigsmakt eller afdelning
af krigsmakten, då den för annat ändamål än öfning ställes eller
är ställd på krigsfot.

5 §•

Den tredje delen af denna lag äger tillämpning allenast i fråga
om brott, som föröfvas i krigstid eller eljest under tid, då rikets krigsmakt
är mobiliserad; dock att under sådan tid jämväl andra delen af
lagen äger tillämpning, där bestämmelserna i tredje delen ej till annat
föranleda.

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

2 KAP.

Om dem, som äro underkastade straff efter denna lag.

6 §.

Under denna lag lyda:

l:o) krigsmän;

2:o) vid krigsmakten anställda civila ämbets- och tjänstemän; med
undantag af präster och lärare vid militära läroanstalter;

3:o) andra personer, hvilka äro anställda vid krigsmakten i sådan
befattning, som finnes uppförd i vederbörligen fastställd stat; med undantag
af kyrkobetjänte, civila betjänte vid militära läroanstalter samt kvinnliga
betjänte vid militära sjukhus;

4:o) månads- och daglönare samt extra poliskonstaplar vid flottan
äfvensom vid truppförbanden anställda maskinister, eldare och handtverkare;

5:o) de, som för vinnande af civil ämbets- eller tjänstemannabefattning
vid krigsmakten för sin utbildning tjänstgöra därstädes; samt

6:o) i öfrigt enhvar, som med behörigt tillstånd åtföljer krigsmaktens
fartyg på sjötåg eller mobiliserad afdelning af krigsmakten.

Under 2:o) innefattas icke blott civila ämbets- och tjänstemän med
beställning på stat vid krigsmakten utan jämväl öfvertalig personal samt
personal tillhörande krigsmaktens reserver.

7 §•

Värnpliktige äfvensom vid lots- och fyrinrättningarna anställda personer
samt officerare vid väg- och vattenbyggnadskåren äro underkastade
straff efter denna lag, utom då de äro att anse såsom krigsmän, jämväl i
de fall, som i 5 och 11 kap. särskildt omförmälas.

Hvar som upphört att lyda under denna lag, är ändock underkastad
straff efter samma lag i de i 127 och 177 §§ omförmälda fall.

8 §•

Denna lag skall ock tillämpas å enhvar, ändå att han icke lyder
under lagen, därest han, inom riket, å krigsskådeplats eller i mobiliserad
fästning eller, utom riket, å område, som af krigsmakten ockuperats,
begår brott, som sägs i 133 § 2 inom., 134, 137, 138, 141, 143,
166 eller 167 §.

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

Lag samma vare i fråga om utländsk man, hvilken eljest begår brott,
som afses i 134 §, så ock beträffande person, som tillhör krigförande fientlig
afdelning och beträdes med brott, hvarom talas i 149 §.

9 §•

Krigsfånge, äfvensom utländsk man, hvilken vid krig mellan främmande
makter, därunder Sverige är neutralt, här i riket internerats, skall
för brott, som af honom begås, straffas efter denna lag, där brottets beskaffenhet
det medgifver.

10 §.

Begår någon, som lyder under denna lag, brott, hvarå straff där
icke finnes utsatt, varde, äfven där sådant ej är i lagen särskild! sagdt,
straffad efter allmän lag och laga stadgar, dock med iakttagande af de
äfven för vissa dylika fall i denna lag meddelade särskilda bestämmelser.

11 §.

Har någon, medan han lydde under denna lag, begått brott, hvarå
samma lag är tillämplig, varde straffad efter denna lag, ändå att brottet
ej blef åtaladt, förrän de förhållanden upphört, på grund af hvilka han
lydde under samma lag.

Hvad i 7 § 1 mom. är stadgadt gäller äfven, om vid åtalets anhängiggörande
den tilltalade icke längre är värnpliktig eller innehar anställning,
som där sägs.

12 §.

Krigsman, som råkat i krigsfångenskap eller genom rymmande
öfvergifvit sin befattning vid krigsmakten eller ock åtföljt fartyg, som
förolyckats eller blifvit öfvergifvet, skall, ändå att tiden för hans tjänstgöringsskyldighet
går till ända, under det han är fången eller rymd,
eller hans tjänstgöring varit betingad endast för resa med det förolyckade
eller öfvergifna fartyget, anses fortfarande tillhöra krigsmakten, till dess
han erhållit afsked från krigstjänsten eller eljest blifvit därifrån behörigen
skild.

Har någon, medan han lydde under denna lag, insatts i militärhäkte
eller intagits å militärsjukhus, skall han, så länge han kvarsitter i häktet
eller vårdas å sjukhuset, vara underkastad straff efter samma lag, ändå att
under tiden de förhållanden upphört, på grund af hvilka han lydde under

lagen.

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

13 §.

Har svensk krigsman eller annan, som är anställd vid svenska
krigsmakten, i fientligt eller annat främmande land under tåg eller då
svenskt krigsfolk eljest där är samladt, begått brottslig handling emot
utländsk man; vare för åtal af gärningen ej erforderligt sådant särskildt
förordnande af Konungen, som förutsattes i 1 kap. 1 § allmänna strafflagen
i fråga om brott begångna utom riket, utan ankomme å högste
befälhafvaren på stället att, antingen målsäganden öfver brottet klagar
eller ej, låta detsamma befordras till åtal, om han finner krigstuktens
upprätthållande eller krigsmaktens anseende det kräfva.

Begår utländsk man, medan han vistas å område, som af den svenska
krigsmakten ockuperats, brott, som skall straffas efter denna lag, ankomme
det, så länge den brottslige befinner sig å sådant område, på
därvarande högste befälhafvare att förordna om åtal af brottet, där han
finner förhållandena det fordra.

14 §.

Har svenskt krigsfolk, inom eller utom riket, gemensam tjänstgöring
med krigsfolk från främmande stat, med hvilken Sverige är i förbund för
krigs förande; då skall enhvar, som tillhör svenska krigsmakten oeh i
sådan tjänstgöring begår bigott emot person eller egendom, hörande till
den med Sverige förbundna statens krigsmakt, dömas till straff, som finnes
stadgadt för enahanda brott emot person eller egendom, hörande till
svenska krigsmakten.

3 KAP.

Om straff efter denna lag.

15 §.

Straffarter, som för brott efter denna lag användas, äro:
l:o) dödsstraff;

2:o) straffarbete;

3:o) fängelse;

4:o) böter;

5:o) disciplinstraff;

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

samt för ämbets- och tjänstemän:

6:o) afsättning, hvarmed i de fall, som äro utsatta i lagen, förenas
den påföljd, att den dömde förklaras ovärdig att i rikets tjänst vidare
nyttjas; och

7:o) mistning af ämbete eller tjänst på viss tid.

16 §.

Dödsstraff, som blifvit ådömdt efter denna lag, skall i de fall,
hvilka äro särskildt anmärkta, verkställas medelst skjutning, men eljest
genom halshuggning.

Vid verkställande af dödsstraff iakttages i öfrigt hvad därom i
allmän lag och tjänstereglemente stadgadt är.

Är någon för brott emot denna eller allmän lag dömd till dödsstraff,
som bör verkställas genom halshuggning, och saknas i fält eller i
belägrad fästning eller under sjötåg tillfälle att få straffet verkställdt i
den ordning, som därför är föreskrifven, må det i stället verkställas genom
skjutning.

17 §•

Ej skall någon undergå dödsstraff, innan Konungen eller, där domen
blifvit fälld af ståndrätt, högste befälhafvaren på stället förordnat, att
straffet må verkställas.

18 §.

I afseende på straffarbete, fängelse och böter, hvartill efter denna
lag dömes, gälle hvad i allmän lag stadgadt är, dock med iakttagande af
hvad i efterföljande §§ sägs.

19 §•

Skall krigsman undergå straffarbete på viss tid ej öfver två år, som
blifvit honom ådömdt för brott, hvarom i 5, 7, 9, 11, 12 eller 14 kap.
af denna lag förmäles, eller fängelse, som blifvit honom omedelbart eller
såsom förvandlingsstraff ålagdt för brott mot denna lag, bör, där så kan
ske, straffet verkställas i militärhäkte.

Lag samma vare, om krigsman, som är hänförlig under l:o), 2:o)
eller 4:o) i 1 §, skall undergå fängelse, som blifvit honom för brott mot
allmän lag såsom förvandlingsstraff ålagdt.

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

20 §.

Hvad i 19 § stadgas äge ej tillämpning, om med straffet skall
förenas annat straff, som icke bör, efter hvad i nämnda § är sagdt, verkställas
i militärhäkte.

21 §.

Vederbörande befälhafvare tillkomme att, när krigsman, som, efter
hvad ofvan är sagdt, skall i militärhäkte undergå förvandlingsstraff, saknar
tillgång till böters gäldande, förordna om deras förvandling, men möter
hinder att verkställa förvandlingsstraffet i militärhäkte, varde förvandlingen,
jämte straffets verkställande i öfrigt, öfverlämnad till Konungens befallningshafvande.

22 §.

Disciplinstraff är arrest af två slag:

1) arrest utan bevakning, som må åläggas i minst en dag och högst
åtta dagar, samt

2) vaktarrest, som må åläggas i minst en dag och högst femton dagar.

Arrest dag räknas till tjugufyra timmar. Den tid, arresterad på tåg

åtföljer trupp, till hvilken han hör, inräknas ej i strafftiden.

23 §.

Arrest utan bevakning verkställes, om den straffskyldige är officer
eller underofficer, i eget rum eller tält och, om han tillhör manskapet, i
kasernrum eller tält.

Straffet innebär förbud för den arresterade att under strafftiden utan
tillstånd lämna det rum eller tält, hvari straffet verkställes, samt kan förenas
med förbud att emottaga besök.

Skall arrest utan bevakning verkställas å fartyg och saknas tjänligt
rum för bestraffningen, må den straffskyldige i stället förbjudas att å fartyget
förflytta sig utom visst område.

Den, som ålagts arrest utan bevakning, skall under strafftiden i
vanlig ordning deltaga i tjänstgöring, där ej vederbörande befälhafvare
finner skäligt annorlunda förordna.

24 §.

Vaktarrest verkställes under bevakning i låst ljust rum eller i tält
eller, om straffet skall verkställas å fartyg och för ändamålet lämpligt rum
där saknas, under bevakning å tjänligt ställe.

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

På vederbörande befälhafvare ankomme, huruvida den arresterade
må deltaga i tjänstgöring eller icke. Åläggande af vaktarrest med skärpning
genom mörkt enrum, hvarom i 25 § förmäles, innebär förbud att
deltaga i tjänstgöring, så länge sagda skärpning varar.

Den arresterade må ej mottaga besök, där det ej för särskildt fall
inedgifves.

Den, som undergår vaktarrest, må ej begagna öl, vin eller spritdrycker.
Ej heller må han i öfrigt bereda sig eller mottaga bättre underhåll
eller större bekvämlighet, än som är förenligt med måttlighet och
enkelhet.

25 §.

Har någon förskvllt vaktarrest och finnes, med hänsyn till af den
straffskyldige förut utståndna bestraffningar för brott emot denna lag eller
omständigheterna i öfrigt, det icke kunna antagas, att vaktarrest, verkställd
i vanlig ordning, skulle å honom utöfva tillbörlig verkan, då må
vaktarrest åläggas med skärpning genom hårdt nattläger under högst tio
dagar af strafftiden, antingen enbart eller i förening, under högst sex
dagar, med mörkt enrum.

Ej må skärpning med mörkt enrum åläggas den, hvilken ej fyllt
aderton år.

26 §.

Är någon ålagd vaktarrest med skärpning, bör skärpningen verkställas
vid strafftidens början. Skall skärpning till någon del ske med
mörkt enrum, bör skärpningen i denna del, såvidt omständigheterna medgifva,
verkställas först.

27 §.

Ålagd skärpning tillämpas icke, så länge den straffskyldige finnes
ej kunna utan våda för hälsan skärpningen undergå; dock att hinder, som
af sådan anledning möter för vistelse i mörkt enrum, ej må uppehålla
skärpningen i öfrigt längre, än att denna kan före strafftidens slut fullbordas.

Skärpning vare förfallen, där den ej kan före strafftidens slut verkställas.

28 §.

Är vaktarrest, som, ombord å fartyg, i brist på lämpligt rum skall
verkställas under bevakning å tjänligt ställe, ålagd med skärpning genom

Bih. till Riksd. Prot. 1908. 7 Sami. 55 Iiåft. 2

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

mörkt enrum, må den straffskyldige under den tid, straffet skolat verkställas
med dylik skärpning, i stället hållas under tjänligt fängsel.

29 §.

Om afsättning och därmed förenad påföljd, som i 15 § är sagd,
om mistning af ämbete eller tjänst på viss tid, så ock om straff, hvartill
dömas skall, där den, som gjort sig skyldig till afsättning eller till
mistning af ämbete eller tjänst på viss tid, ej är i besittning af det
ämbete eller den tjänst, hvari han sig förbrutit, gälle hvad i allmän
lag sägs.

Om förlust af medborgerligt förtroende, hvilken påföljd äfven i
denna lag för vissa brott finnes bestämd, gälle ock hvad i allmän lag är
stadgadt.

30 §.

Officer eller underofficer, som efter denna eller allmän lag dömes
till ansvar för stöld eller snatteri eller för annat brott till straffarbete
eller svårare straff, skall tillika dömas till afsättning från det ämbete eller
den tjänst, han såsom krigsman innehar.

Begår krigsman, som hör till det vid krigsmakten fast anställda
manskap, brott, därför han dömes till straffarbete eller svårare straff,
varde från sin anställning vid krigsmakten skild; dock må, då tiden för
ådömdt straffarbete ej uppgår till sex månader och brottet ej är sådant,
att den skyldiges medborgerliga anseende därigenom fläckas eller spilles,
på truppens befälhafvare bero att bibehålla honom vid berörda anställning.

Har officer, underofficer eller krigsman, tillhörande det vid krigsmakten
fast anställda manskap, blifvit tre eller flera gånger efter denna
lag straffad med minst vaktarrest och, därest bestraffningarna utgjort endast
vaktarrest, minst en gång undergått dylikt straff i femton dagar eller vaktarrest
med skärpning genom hårdt nattläger enbart i minst sex dagar eller
i förening med mörkt enrum i minst fyra dagar, och har han inom fem
år, efter det han undergått den af dessa bestraffningar, som sist verkställts,
begått nytt brott, som i denna lag är med ansvar belagdt; då må den
brottslige, äfven om något af de fall icke är förhanden, som i föregående
båda mom. afses, jämte det straff, hvartill han för det nya brottet gjort
sig förfallen, tillika, om han är officer eller underofficer, till afsättning
dömas och, om han tillhör manskapet, från sin anställning vid krigsmakten
skiljas, såvida han pröfvas hafva gjort sig ovärdig den aktning och tillit,
som bör tillkomma af honom innehafd befälsstäIlning, eller krigstuktens

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

upprätthållande eljest det kräfver. Härvid må dock ej tagas hänsyn till
bestraffning, som den brottslige undergått, där vid den tid, då brottet,
hvarom fråga är, föröfvades, tio år förflutit, sedan bestraffningen blifvit
till fullo undergången.

31 §•

Varder någon, som utan att vara krigsman lyder under denna lag,
förvunnen om brott, hvarå denna lag är tillämplig, och finnas olika straff
för officerare, underofficerare och manskap bestämda; då skall den brottslige
straffas i likhet med krigsman i den tjänstegrad, hvartill den straffskyldige
enligt tjänstereglemente eller särskild föreskrift räknas. Ar någon
viss tjänstegrad för den straffskyldige ej bestämd, skall det straff tillämpas,
som gäller för inanskap, ej tillhörande underbefälet.

32 §.

Har barn, som ej fyllt femton år, begått gärning, som eljest är
belagd med straff enligt denna lag, vare i stället underkastadt disciplinär
bestraffning enligt de bestämmelser, som af Konungen i sådant hänseende
meddelas.

4 KAP.

Om vissa allmänna grunder för straffbarhet, straffens tillämpning och

skadestånd.

33 §.

Hvad i allmän lag finnes stadgadt om delaktighet i brott, om sammanträffande
af brott, om förening eller förändring af straff, om återfall
i brott och om särskilda grunder, som utesluta, minska eller upphäfva
straffbarhet, lände till efterrättelse vid tillämpning af denna lag, likväl
med iakttagande af de ytterligare eller skiljaktiga stadganden, som däri
förekomma; skolande hvad i allmän lag finnes stadgadt om tillgodoräknande
af häktningstid äga motsvarande tillämpning i disciplinmål.

I fråga om skadestånd gälle ock allmän lag. Har krigsman, som
under utöfvande af befäl å krigsmaktens fartyg är ansvarig för dess
säkerhet, vid fartygets manövrering eller navigering begått förseelse, som
i 130 § sägs, vare dock, där han ej varder dömd till afsättning eller, om
lian tillhör underbefäl af manskapet, till fängelse öfver sex månader, icke

12 Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

skyldig att gälda skada eller kostnad, som genom förseelsen tillskyndats
kronan.

34 §.

Innefattar en handling flera brott, som äro straffbara dels efter denna
och dels efter annan lag, eller är en handling i särskilda afseenden belagd
med olika straff i denna och i annan lag; varde tillämpadt hvad i 4 kap.
1 § allmänna strafflagen är för likartadt fall stadgadt.

Ar en handling i särskilda afseenden belagd med straff dels efter
10 kap. 1, 2 eller 5 § allmänna strafflagen, dels efter 7 eller 12 kap. i
denna lag, må nämnda lagrum i allmänna strafflagen icke tillämpas.

Då brottslig handling, som i denna § afses, är af beskaffenhet att
kunna enligt denna lag med disciplinstraff och enligt annan lag med böter
försonas, skall disciplinstraff ensamt åläggas.

35 §.

Ar någon, som gjort sig skyldig till straffarbete på viss tid eller
fängelse, tillika förfallen till arrest, då skall sistnämnda straff öfvergå till
fängelse, därvid hvarje dags arrest utan bevakning anses svara mot en half
dags fängelse och hvarje dags vaktarrest mot en dags fängelse; dock att
brutet dagatal anses vara förfallet; och varde fängelsestraffet jämlikt de i
allmän lag gifna grunder med öfriga straffet förenadt.

36 §.

Är någon förfallen både till arreststraff och till böter, tillämpas
bägge dessa straff. Saknar den skyldige tillgång till böternas fulla gäldande,
skall såväl bötes- som arreststraffet öfvergå till fängelse.

37 §.

Skall jämlikt 35 eller 36 § förening eller förändring af straff äga
rum, utsätte domstolen ändock alltid det särskilda straff, hvarje brott förskyllt,
och meddele därefter de bestämmelser, som jämlikt nämnda §§ erfordras.

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

38 §.

Anses någon på en gång öfvertygad om flera särskilda förseelser,
hvilka ådraga disciplinstraff, skall för dessa förseelser bestämmas ett gemensamt
straff, hvilket icke må öfverstiga det i 22 § för hvarje slag af arreststraff
utsatta högsta mått.

39 §.

Hvad i 38 § är stadgadt skall lända till efterrättelse jämväl om
någon, sedan disciplinstraff blifvit honom ålagdt, varder öfvertygad att
förut hafva begått annan förseelse, därå disciplinstraff bör följa. Vid tilllämpning
af det sålunda bestämda straffet skall afräknas den tid, hvarunder
den straffskyldige till följd af det tidigare beslutet må hafva undergått
straff; och skall därvid en dags arrest utan bevakning anses svara
mot en half dags vaktarrest samt, där brutet dagatal genom afräkningen
uppkommer, detta anses förfallet.

40 §.

Har någon, sedan arreststraff blifvit honom ålagdt, men innan han
det till fullo undergått, föröfvat ytterligare förseelse, som ådrager sådant
straff, då skall sistnämnda straff sammanläggas med det förra straffet eller,
om detta var till någon del verkställdt, då den nya förseelsen begicks,
med hvad af samma straff då återstod, till ett arreststraff af det slag,
straffen tillhöra eller, om de äro af olika slag, det svåraste något af dem
tillhör; skolande därvid de i 39 § för jämförelse mellan arreststraff af
olika slag stadgade grunder äga tillämpning, med iakttagande dock, att det
sammanlagda straffet ej i något fall må öfverstiga det i 22 § för hvarje
slag af arreststraff utsatta högsta mått; och varde, vid tillämpning af det
sålunda bestämda straffet, afräknad den tid, hvarunder den straffskyldige
till följd af det tidigare beslutet må hafva efter den nya förseelsens föröfvande
undergått straff.

Har i fall, som i 1 mom. afses, det först ålagda straffet jämlikt 35 §
öfvergått till fängelse eller straffarbete eller jämlikt 36 § till fängelse, och
har det sålunda bestämda straffet redan till någon del verkställts, då den
senare förseelsen föröfvas; då skall det arreststraff, som för sista förseelsen
ålägges, enligt hvad i 35 § är stadgadt, öfvergå till fängelse och med öfriga
straffet förenas.

Lagutskottets Utlåtande N:o Ö8.

41 §.

Ar arreststraff, som jämlikt 35, 36 eller 40 § förenas med annat
straff, förbundet med skärpning, varde den tillämpad. Är jämväl straff,
hvarmed arreststraffet förenas, med skärpning förbundet, tillämpas den
skärpning, som är svårast, eller, där skärpningarna äro lika svåra, en af
dem. En dags skärpning med mörkt enrum anses svara mot två dagars
skärpning endast genom hardt nattläger; och varde, där skärpningar finnas
efter sådan grund lika svåra, skärpningen med mörkt enrum tillämpad.

Går i fall, som i 35 afses, strafftiden öfver två år, vare skärpningen
förfallen.

42 §.

Äro i fall, då från ådömdt straff skall afräknas straff, som redan
verkställts, någotdera eller båda straffen arreststraff, och äro båda straffen
förbundna med skärpning, varde verkställd skärpning jämväl afräknad från
den senare ådömda i enlighet med de för jämförelse mellan olika skärpningar
stadgade grunder.

43 §.

Förekomma till verkställighet på en gång flera beslut, hvarigenom
samma person blifvit fälld till särskilda disciplinstraff, och finnes därvid
sådant fall, som i 40 § 1 mom. afses, vara för handen, utan att den straffskyldige
tillika är förfallen till annat frihetsstraff, ankomme det på vederbörande
befälhafvare att, jämlikt hvad i nämnda lagrum och 41 § är stadgadt,
förordna om straffens sammanläggning. Har i andra fall genom särskilda
beslut, hvilka på en gång förekomma till verkställighet, samma person
blifvit fälld till särskilda straff, och äro straffen af beskaffenhet, att de
enligt gällande föreskrifter ej kunna jämte hvarandra verkställas, göres om
förhållandet anmälan hos krigsöfverdomstolen, som, med tillämpning af i
denna och allmän lag stadgade grunder, förordnar, huru straffen skola
förenas eller sammanläggas; dock att, där besluten blifvit till Konungens
befallningshafvande för verkställighet öfverlämnade, Konungens befallningshafvande
äger att om sammanläggningen förordna.

Där disciplinstraff blifvit af befälhafvare någon ålagdt, men verkställandet
däraf, på sätt i 206 § sägs, anstår i afvaktan på utslag öfver
annat mot den straffskyldige vid domstol angifvet brott, för hvilket han
hålles häktad, skall samma domstol, i händelse han sakfälles för det där
åtalade brottet, men straffet för samma brott enligt gällande föreskrifter
ej kan verkställas jämte disciplinstraffet, förordna om de särskilda straffens
sam manläggning.

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

44 §.

Händer det att underlydande flyr från drabbning eller företager
plundring, eller att vid uppror eller upplopp eller under sjönöd eller vid
annat tillfälle, då brott emot krigslydnaden medför större fara för ordningen
inom krigsmakten eller för dess eller allmän säkerhet, någon sätter
sig emot förmans befallning eller, sedan befallningen blifvit upprepad, den
ej genast verkställer; då må förman emot underlydande bruka det våld,
som är nödigt för flyktens eller plundringens hindrande eller lydnadens
och ordningens återställande. Gör förmannen i dessa fall större våld, än
nöden kräfver; gälle hvad i sådant hänseende om nödvärn i allmän lag sägs.

45 §.

Varder skiltvakt eller annan vakt eller patrull eller för bevakning
eller ordningens upprätthållande särskildt utställd eller utsänd truppafdelning
öfverfallen med våld eller hot, som innebär trängande fara för den
öfverfallne eller för person eller egendom, som är under hans beskydd
eller bevakning, eller eljest för allmän eller enskild säkerhet; då äge den
vakt, patrull eller afdelning rätt till nödvärn. Söker den, som står under
sådan bevakning, att rymma, eller brukar annan för att befria honom
våld eller hot, må det våld användas, som för rymningens hindrande är
nödigt.

Hvad i 1 mom. är stadgadt om vakt, patrull eller afdelning, gälle
jämväl i fråga om till krigsmaktens polisväsende hörande person, som är
stadd i tjänsteutöfning.

46 §.

För sådan i krig föröfvad handling, som, ehuru straffbar, gärningsmannen
likväl ej saknat anledning antaga enligt krigsbruk vara tillåten,
må straffet efter omständigheterna nedsättas under hvad eljest å gärningen
följa bort.

47 §.1

I fråga om viss tid för åtal af brott och för verkställande af utslag
gälle hvad i allmän lag är föreskrifvet; och skall i dessa fall disciplinstraff
ej anses svårare än böter enligt allmän lag.

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

Andra delen.

Om särskilda brott.

5 KAP.

Om rymning och olofligt undanhållande.

48 §.

Krigsman, som, i afsikt att undandraga sig krigstjänsten, olofligen
afviker från den trupp eller det fartyg, hvartill han hör, eller från den
tjänstgörings- eller vistelseort, som är för honom bestämd, eller undandöljer
sig utan att från orten afvika eller, då det på grund af inkallelse
eller enligt åtagande eller efter tilländagången tjänstledighet åligger honom
att inställa sig till tjänstgöring, sådant underlåter, straffes för rymning.

49 §.

Rymmer krigsman, som är tjänstgöringsskyldig vid mobiliserad afdelning,
dömes till straffarbete från och med sex månader till och med
två år.

Tillhör rymmaren manskapet, och äro omständigheterna synnerligen
mildrande, må den brottslige, om han ej förut undergått bestraffning för
rymning, dömas till fängelse i högst ett år.

50 §.

Rymmer officer eller underofficer i andra fall än det, som omförmäles
i 49 §, varde afsatt samt dömes till fängelse.

Rymmer någon äf manskapet, och föreligger ej sådant fall, som sägs
i 49 §, dömes den brottslige till fängelse i högst sex månader eller varde,
där omständigheterna äro synnerligen mildrande, belagd med disciplinstraff.
Består brottet i underlåtenhet att inställa sig till tjänstgöring vid krigsmakten,
och har den brottslige ej ännu varit i sådan tjänstgöring, må ej
svårare straff än disciplinstraff åläggas honom. Sker rymningen från fartyg
under sådana omständigheter, att rymmaren bort inse, att fartyget till följd
af rymningen utsättes för fara, må till fängelse i högst ett år eller straffarbete
på lika tid dömas. Föröfvas brott, som i detta mom. afses, af den,

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

som tillförene varit straffad för rymning, vare straffet fängelse eller, om
rymningen sker från fartyg under omständigheter, som nyss sagts, fängelse
eller straffarbete i högst två år.

Hafva två eller flera krigsmän i samråd beslutat att rymma, vare
det, om brottet går i fullbordan, ansedt såsom försvårande omständighet;
och må i det fall, som omtalas i 49 §, straffet för anstiftare höjas till
straffarbete i högst två år utöfver den där utsatta högsta strafftid. Skedde
brottet under förhållanden, hvarå 50 § är tillämplig, må för officerare och
underofficerare, som deltogo i stämplingen, tiden för fängelsestraffet ej
sättas under sex månader.

Har öfverenskommelse om rymning, såsom i denna § sägs, blifvit
träffad, men kom brottet ej till verkställighet; varde ändå anstiftare, så ock
officerare eller underofficerare, som deltogo i stämplingen, såsom rymmare
straffade, efter ty i 49 eller 50 § för hvarje fåll är stadgadt. Annan deltagare
i sådan stämpling belägges med disciplinstraff.

Officer eller underofficer, som beträdes med brott, hvarom denna §
handlar, skall förklaras ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas.

52 §.

Krigsman, som, utan att sådan afsikt, som i 48 § är sagd, ådagalägges,
begår gärning eller gör sig skyldig till underlåtenhet, som där
finnes omförmäld, varde, där han ej, efter hvad nedan stadgas, gjort sig
förfallen till svårare ansvar, för olofligt undanhållande belagd med disciplinstraff;
dock att, där återfall sker, och omständigheterna äro synnerligen
försvårande, må till fängelse i högst sex månader dömas.

Är i fall, som i 52 § afses, den uteblifne tjänstgöringsskyldig vid
mobiliserad afdelning eller inmönstrad å fartyg, och har han hållit sig
undan öfver tjugufyra timmar efter det han afvek eller sig undandolde
eller öfver tre dagar efter det inställelse till tjänstgöring bort ske, eller
gör någon af manskapet sig eljest skyldig till olofligt undanhållande, som
varar öfver tre dagar, straffes den brottslige såsom för rymning, efter ty
därom i 49 eller 50 § för hvarje fall är stadgadt
Bih. till Riksd. Prof. 1908. 7 Sami. 55 Haft.

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

54 §.

Beträdes officer eller underofficer, som icke är tjänstgöringsskyldig
vid mobiliserad afdelning eller inmönstrad å fartyg, med olofligt undanhållande,
hvarom i 52 § förmäles, och räcker undanhållandet längre än
tre dagar, då skall den- brottslige, där ej här nedan i denna § annorlunda
stadgas, dömas till fängelse eller, där omständigheterna äro synnerligen
mildrande, beläggas med disciplinstraff. Aro omständigheterna synnerligen
försvårande, må till afsättning dömas.

Håller officer eller underofficer sig olofligen undan öfver tre månader,
dömes till afsättning.

55 §.

Underlåter krigsman, som på grund af inkallelse eller enligt åtagande
eller efter tilländagången tjänstledighet är skyldig inställa sig till
tjänstgöring, men på grund af laga förfall därifrån uteblifver, att, så
snart ske kan, hos vederbörande befälhafvare anmäla förfallet, belägges
den felaktige med disciplinstraff.

56 §.

Kri gsman, som, efter det han blifvit utan eget förvållande skild
från trupp eller fartyg, hvartill han hör, förfallolöst underlåter att, så
snart ske kan, återförena sig med truppen eller fartyget eller eljest anmäla
sig till tjänstgöring vid krigsmakten, straffes, om det sker i afsikt
att undandraga sig krigstjänsten, såsom för rymning efter 49 eller 50 §,
men, om sådan afsikt ej ådagalägges, efter 52, 53 eller 54 §, allt efter
hvad i nämnda §§ för hvarje fall är sagdt.

57 §.

Krigsman, som förledt eller hjälpt annan till rymning, straffes så,
som hade han själf under enahanda förhållanden rymt; dock att afseende
ej göres å de omständigheter, som voro af hans åtgärd oberoende eller
allenast för rymmaren försvårande.

58 §.

Underlåter krigsman, som vet, att annan ärnar rymma, att i tid
uppenbara de omständigheter, som därom kunniga äro, eller har krigs -

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

man, efter det rymningsbrott af annan föröfvats, byst eller dolt rymmaren,
med vetskap om dennes brott, då skall han, efter som brottet
var till, beläggas med disciplinstraff eller dömas till fängelse eller mistning
af ämbete eller tjänst på viss tid; varde dock i hvarje fall lindrigare
straffad, än om han själf begått rymningen.

59 §.

Har någon, som utan att vara krigsman lyder under denna lag
och är tjänstgöringsskyldig vid mobiliserad afdelning, gjort sig. skyldig
till rymning eller till olofligt undanhållande, som varat öfver tjugufyra
timmar efter det han afvek eller sig undandolde eller öfver tre dagar
efter det inställelse till tjänstgöring bort ske, varde den brottslige, om
han är ämbets- eller tjänsteman, straffad så, som angående. krigsman för
motsvarande fall här ofvan i detta kap. stadgats, men eljest dömd till
fängelse eller straffarbete i högst två år eller, där omständigheterna äro
synnerligen mildrande, belagd med disciplinstraff.

Hvad i 57 och 58 §§ är stadgadt om krigsman, äge motsvarande
tillämpning, ifall brott, som i nämnda §§ sägas, begås af någon, hvarom
i 1 mom. denna § förmäles.

60 §.

Krigsman, som genom stympning eller annorledes uppsåtligen gör
sig oduglig till uppfyllande af sin krigstjänstskyldighet under längre eller
kortare tid, straffes med fängelse eller straffarbete i högst två år.

61 §.

Lämnar någon, som undergår arrest utan bevakning, olofligen det
rum eller tält, hvari straffet verkställes, eller öfverträder han meddeladt
förbud att emottaga besök, eller öfverträder någon, som jämlikt 23 § 3 mom.
förbjudits att å fartyg förflytta sig utom visst område, det sålunda meddelade
förbudet, belägges med vaktarrest.

62 §.

Hvad i 48, 49, 50, 51, 52, 53 och 54 §§ finnes, stadgadt om krigsman,
hvilken, efter inkallelse, underlåter att inställa sig till tjänstgöring,
eller i 55 § är sagdt om krigsman, som, vid uteblifvande från tjänstgöring

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

på grund af laga förfall, underlåter att göra anmälan om förfallet, eller
i 60 § föreskrifves om krigsman, som genom stympning eller annorledes
uppsåtligen gör sig oduglig till uppfyllande af sin krigstjänstskyldighet
under längre eller kortare tid, äge motsvarande tillämpning å värnpliktige
samt vid lots- och fyrinrättningarna anställda personer och officerare
vid väg- och vattenbyggnadskåren, sedan de i vederbörlig ordning inkallats
att fullgöra dem åliggande tjänstgöringsskyldighet vid krigsmakten.

6 KAP.

Om uppror, upplopp och olofligt sammankomster.

63 §.

Samlar sig krigsfolk tillhopa och lägger det uppsåt å daga att med
förenad! våld sätta sig upp emot verkställighet af förmans bud eller att
tvinga förman till någon ämbetsåtgärd eller att för sådan åtgärd hämnas,
men vända de upprorsmän på förmans befallning åter till lydnad och
ordning; då skola anstiftare eller anförare dömas till straffarbete från och
med ett till och med tre år och de öfriga till fängelse i högst sex månader.
Aro synnerligen mildrande omständigheter för handen; må deltagare,
som hör till manskapet och ej var anstiftare eller anförare, dömas
till vaktarrest i minst tio dagar.

64 §.

\ ända upprorsmän ej åter till lydnad och ordning, utan visa trotsighet
emot förmans befallning; dömes anstiftare eller anförare till straffarbete
från och med tre till och med sex år och annan deltagare i upproret
till sådant arbete från och med ett till och med tre år. Officer
eller underofficer varde ock förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare
nyttjas.

65 . §.

Göra upprorsmän våld å person, eller bryta eller förstöra de hus,
eller plundra eller fördärfva de annan egendom; straffes anstiftare eller
anförare med straffarbete på lifstid eller från och med sex till och med
tio år och annan deltagare i upproret med straffarbete från och med
två till och med åtta år; dock att, om våldet utöfvades å förman eller

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

skadan gjordes å krigsredskap eller annan för krigsmaktens behof afsedd
eller under dess vård och förvar ställd egendom, tiden för straffarbetet
ej må sättas under åtta år för anstiftare eller anförare eller under fyra
år för annan deltagare i upproret.

Officer eller underofficer, som fälles till ansvar efter detta lagrum,
skall tillika förklaras ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas.

För våld eller annan brottslig gärning, som vid uppror begås, varde
ock gärningsmannen straffad, efter ty i 4 kap. 1 § allmänna strafflagen
och 34 § denna lag skils.

66 §.

Göres uppror under sjönöd eller vid annat tillfälle, då brott mot
krigslydnaden medför större fara; då skola, om upproret ej fullföljdes
längre än i 63 § är sagdt, de brottslige dömas, anstiftare eller anförare
till straffarbete från och med fyra till och med åtta år och annan deltagare
i upproret till sådant arbete från och med två till och med fyra
år; men i de fall, hvarom 64 och 65 §§ handla, skall anstiftare eller anförare
dömas till straffarbete på lifstid eller från och med åtta till och
med tio år och annan deltagare straffas med straffarbete från och med
fyra till och med åtta år; varde ock i sistnämnda fall å officer eller underofficer,
som deltagit i upproret, tillämpad den särskilda påföljd, som i 64
och 65 §§ stadgas.

67 §.

Deltager krigsman med väpnad hand i uppror emot annan offentlig’
myndighet, än ofvan sägs; dömes till straff, som för uppror emot förman
hnnes bestämdt.

68 §.

Dräper upprorsman den, som uppror stilla vill; miste lifvet eller
dömes till straffarbete på lifstid.

Varder upprorsman dråpen; ligge ogill.

69 §.

Har någon muntligen inför samladt krigsfolk eller i skrift, den han
bland krigsfolket utspridt eller utsprida låtit, uppmanat eller annorledes
sökt förleda till uppror, då skall, vid straffets bestämmande efter allmän
lag, brottet anses hafva skett under försvårande omständigheter.

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

Samma lag vare om den, som annans skrift utspridt eller utsprida
låtit för att därmed komma uppror åstad.

70 §.

Får någon veta, att stämpling till uppror är å färde, och uppenbarar
han ej i tid för befälhafvaren de omständigheter, som kunniga äro;
då skall han, efter som. brottet var till, dömas till disciplinstraff eller till
fängelse eller till straffarbete i högst fyra år.

71 §•

Samlar sig krigsfolk tillhopa och stör lugnet eller ordningen inom
krigsmakten utan att dock lägga å daga sådant uppsåt, som i 63 § är
sagdt, och skingrar sig ej det krigsfolk på förmans befallning, utan visar
trotsighet däremot; dömes anstiftare eller anförare till straffarbete från
och med ett till och med tre år och annan deltagare i upploppet till
fängelse i högst sex månader. Aro synnerligen mildrande omständigheter
för handen; då må deltagare i upploppet, den där hör till manskapet
och ej är att anse såsom anstiftare eller anförare, dömas till disciplinstraff.
Öfvergå de till våld å person eller egendom; vare lag, som i 65 och'' 68
§§ sagd är.

Göres upplopp vid tillfälle, som i 66 § sägs, varde de brottslige
straffade, anstiftare eller anförare med straffarbete från och med fyra till
och med åtta år och annan deltagare i upploppet med sådant arbete från
och med två till och med fyra år. Orsakas genom upploppet betydligare
skada; då skola anstiftare eller anförare dömas till straffarbete på lifstid
eller från och med åtta till och med tio år och annan deltagare straffas
med straffarbete från och med fyra till och med åtta år.

72 §.

Hvar som muntligen inför samladt krigsfolk eller i skrift, den han
bland krigsfolket utspridt eller utsprida låtit, uppmanat eller annorledes
sökt förleda till ohörsamhet mot förmans eller öfverordnads befallningar i
tjänsten eller sökt upphetsa till ovilja mot krigstjänsten, varde, där ej
gärningen är att anse såsom uppmaning eller förledande till uppror,
hvarom i 69 § förmäles, dömd till fängelse eller, i lindrigare fall, till
disciplinstraff. Yoro omständigheterna synnerligen försvårande, må till
straffarbete i högst två år dömas. Är den skyldige i följd af gärningen

Lagutskottets Utlåtande N:o 58. 23

förfallen till sträft'' för delaktighet i brott, som därå följt, galle hvad i 4
kap. 1 § allmänna strafflagen och 34 § denna lag är sagdt.

Lag samma vare om den, som annans skrift, den där innefattar
sådan uppmaning eller sådant förledande eller upphetsande, som i 1 mom.
sägs, utspridt eller utsprida låtit för att därmed främja den med skriften
åsyftade verkan.

73 §.

Håller krigsfolk sammankomst för rådplägning i ämnen, genom
hvilkas afhandlande fruktan eller misströstan kan hos krigsfolket utbredas
eller brott mot krigslydnaden lätt kan föranledas, såsom:

om faran eller olämpligheten af företag eller tjänsteförrättning, därtill
befallning är gifven eller förväntas;

om vådan af den ställning, hvari krigsmakten eller någon del däraf
sig befinner;

om förmans förhållande eller åtgärder; eller
om otillräckligheten af lön, beklädnad eller underhåll;
då skola de, som deltogo i sammankomsten, beläggas med disciplinstraff
eller, där faran var större, dömas till fängelse.

Har officer eller underofficer, i ändamål, som ofvan är sagdt, kallat
underlydande till sammankomst eller gifvit derå tillstånd att sådan sammankomst
hålla; dömes till afsättning, mistning af ämbete eller tjänst på viss
tid eller fängelse och varde tillika, om sammankomsten ledde till uppror,
upplopp eller annat brott, såsom anstiftare däraf straffad, men de underlydande
vare för sitt deltagande i sammankomsten från straff fria.

74 §.

Den, som för sådan otillåten rådplägning, som i 73 § afses, kallat
krigsfolk till sammankomst, varde, ändå att densammas hållande förhindrades,
straffad efter ty i nämnda § sägs.

75 §.

De i 63, 64, 65, 66, 68, 71 och 73 §§ af detta kap. förekommande
stadganden äga tillämpning jämväl å dem, som utan att vara krigsmän
lyda under denna lag, då de med krigsfolk deltaga i uppror, upplopp
eller olofliga sammankomster.

Lagutskottets Utlåtande JV:o 58.

7 KAP.

Om brott mot krigslydnaden och missbruk af förmanskap; så ock om
misshandel och förolämpningar samt om annat oskickligt uppförande.

76 §.

Vägra*,* krigsman att åtlyda hvad förman under tjänstens utöfning
och i hvad som angår tjänsten honom befallt, dömes till fängelse eller
straffarbete i högst ett år. Tillhör den brottslige manskapet, och äro omständigheterna
synnerligen mildrande, må han beläggas med disciplinstraff.

Sker brottet i närvaro af samlad trupp eller ombord å krigsfartyg
i närvaro af någon bland besättningen, må straffet höjas till straffarbete
i två år.

Föröfvas brottet under sjönöd eller vid annat tillfälle, då brott mot
krigslydnaden medför större fara, skall den brottslige dömas till straffarbete
i högst fyra år. Kom däraf betydligare skada, eller var brottet
eljest med synnerligen försvårande omständigheter förenad!, må tiden för
straffarbetet höjas till åtta |r.

77 §.

Underlåter krigsman, i afsikt att förhindra verkställighet af hvad
förman under tjänstens utöfning och i hvad som angår tjänsten honom
befallt, att rätt fullgöra befallningen, eller uppehåller han i sådan afsikt
genom onödig förfrågan, motsägelse eller invändning befallningens fullgörande,
straffes efter 76 §.

Var afsikten ej sådan, som ofvan nämnts, straffes den brottslige
efter 130 §.

78 §.

\ ägrar eller underlåter någon, som utan att vara krigsman lyder
under denna lag, att åtlyda hvad den, som enligt tjänstereglemente eller
särskildt förordnande öfver honom har befälsrätt i tjänsten, inom gränsen
af denna rätt anbefallt; varde den brottslige, om han är att hänföra till
ämbets- eller tjänsteman, straffad efter 25 kap. 16 eller 17 § allmänna
strafflagen, men eljest dömd högst till straffarbete i två år. Var förbrytelsen
ringa; må den brottslige beläggas med disciplinstraff.

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

79 §•

Underlåter någon att efterkomma öfverordnads i särskilda fall meddelade
föreskrifter i hvad som rör allmän ordning eller ordningen inom
krigsmakten, belägges med disciplinstraff eller dömes till fängelse i högst
sex månader.

80 §.

Gör krigsman våld eller annan misshandel å öfverordnad krigsman i
ämbets- eller tjänsteärende eller för att honom till någon ämbets- eller
tjänsteåtgärd tvinga eller därifrån hindra eller att å honom för sådan åtgärd
hämnas, dömes, om den våldförde är officer eller underofficer, till
straffarbete i högst fyra år och, om han tillhör manskapet, till straffarbete
i högst två år eller fängelse i högst sex månader; dock att, där omständigheterna
äro synnerligen mildrande, må dömas, om den våldförde är officer
eller underofficer, till fängelse och, om han tillhör manskapet, till vaktarrest
i minst tio dagar.

Sker brottet under sjönöd eller eljest vid tillfälle, då brott mot
krigslydnaden medför större fara, straffes den brottslige med straffarbete
från och med två till och med sex år.

81 §.

Begår krigsman våld eller annan misshandel mot krigsman, som är
hans förman, eller mot annan öfverordnad krigsman, som vid tillfället bär
sin tjänstedräkt, och sker brottet ej i eller för den våldfördes ämbete eller
tjänst, dömes till fängelse eller, där omständigheterna äro synnerligen
mildrande, till disciplinstraff. Sker brottet å tid eller ort, att det väcker
stor uppmärksamhet och förargelse, eller eljest under synnerligen försvårande
omständigheter, må straffet höjas till straffarbete i högst två år.

82 §.

Förolämpar krigsman öfverordnad krigsman med smädligt, föraktligt
eller vanvördigt yttrande i tal eller skrift eller förgriper sig emot honom
med hotelse eller annan missfirmlig gärning i eller för ämbetet eller
tjänsten, straffes den brottslige, om han är officer eller underofficer, med
fängelse. Hör han till manskapet, straffes, om den förolämpade är officer
eller underofficer, med fängelse och, om jämväl den förolämpade hör till
Bih. till Riksd. Prot. 11)08. 7 Sami. 55 Håft. 4

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

manskapet, med fängelse i högst''ett år; dock.må, där omständigheterna
äro synnerligen mildrande, till disciplinstraff dömas.

* Gör krigsman sig skyldig till förolämpning mot krigsman, som allians
förman, eller mot annan öfverordnad krigsman, som vid tillfället bär
sin tjänstedräkt, och sker förbrytelsen ej i eller för den förorättades ämbete
eller tjänst, dömes den brottslige till disciplinstraff eller fängelse i
högst ett år.

83 §.

Har brott, hvarom i 80, 81 eller 82 § förmäles, föranledts däraf,
att den öfverordnade vid tillfället genom missbruk af sin myndighet
eller eljest genom otillbörligt eller ovärdigt beteende den underordnade
till gärningen retat, må straffet efter omständigheterna nedsättas under
hvad eljest å gärningen följa bort.

84 §.

Där i andra fall, än ofvan i detta kap. är sagdt, krigsman gör sig
skyldig till våld eller annan misshandel eller till förolämpning mot öfverordnad
krigsman, som ej är den brottsliges förman, straffes den brottslige
efter allmän lag.

§•

Om någon, som utan att vara krigsman lyder under denna lag,
gör våld eller annan misshandel å krigsman, som öfver honom har befälsrätt
i tjänsten, eller med ord eller gärning förolämpar sådan sin förman;
varde straffad sä, som angående krigsman, hvilken begår dylika brott,
här ofvan i detta kap. är stadgadt.

86 §.

Utmanar officer eller underofficer, med föranledande af något förhållande
i tjänsten, sin förman till envig; varde dömd till afsättning jämte
det ansvar, som efter allmän lag bör följa. Lag samma vare för den
förman, som antager slik utmaning af underlydande.

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

87 §.

Hvar som utan skälig anledning för klagan mot förman öfver
förnärmelse i tjänsten, dömes till disciplinstraff eller fängelse i högst sex
månader.

88 §.

Den, som visar ohörsamhet eller sätter sig upp emot skiltvakt i afseende
å hvad denne, enligt reglemente eller särskild befallning, har att i
sådan förrättning verkställa eller förhindra, eller begår sådant brott emot
annan vakt eller patrull eller för bevakning eller ordningens upprätthållande
särskild! utställd eller utsänd trupp,afdelning, eller emot någon
till krigsmaktens polisväsende hörande person, som är i tjänstgöring, dömes
till fängelse eller till straffarbete i högst ett år. Tillhör den brottslige
manskapet, och förekomma synnerligen mildrande omständigheter, må han
beläggas med disciplinstraff.

Föröfvas brottet vid tillfälle, då det medför större fara för krigsmakten
eller för allmän säkerhet, dömes den brottslige till straffarbete i
högst två år. Kom af brottet betydligare skada; dömes till straffarbete
från och med två till och med sex år.

89 §.

Gör någon våld eller annan misshandel å skiltvakt eller å krigsman,
hörande till sådan vakt, patrull eller afdelning, som i 88 § afses, eller å
någon till krigsmaktens polisväsende hörande person, som år i tjänstgöring;
och sker brottet vid tillfälle, då det medför större fara för krigsmakten
eller för allmän säkerhet, dömes till straffarbete från och med
två till och med sex år.

90 §•

Gör krigsman våld eller annan misshandel å underordnad krigsman
i eller för dennes ämbete eller tjänst, och är ej något af de fall för
handen, som i 44 eller 45 § sägas; dömes till fängelse eller straffarbete i
högst två år. Äro omständigheterna synnerligen mildrande, må till
disciplinstraff dömas.

Officer eller underofficer, som för brott, hvarom sägs i denna g,
undergått fängelsestraff och inom fem ar efter straffets fullboi dande anyo

te te

Lagutskottets Utlåtande JV:o 58.

gör sig skyldig till sådant brott, skall, ändå att brottet i fråga ej anses
böra medföra svårare straff ån fängelse, tillika dömas till afsättning.

91 §.

Förolämpar krigsman underordnad krigsman med smädligt yttrande
i tal eller skrift eller förgår sig emot honom med hotelse eller annan
gärning, som missfirmlig är, och sker det i eller för den förolämpades
ämbete eller tjänst; dömes den brottslige till disciplinstraff eller fängelse
i högst sex månader.

92 §.

Hindrar förman, genom missbruk af sin myndighet, underlydande
krigsman att föra klagan öfver förnärmelse i tjänsten; dömes till fängelse.

93 §.

Förgår sig krigsman, på sätt i 90 eller 91 § sägs, mot annan krigsman,
som ej är i förhållande till den brottslige vare sig öfverordnad
eller underordnad, och var den brottslige officer eller underofficer; straffes
såsom i nämnda §§ sägs. Tillhör han manskapet; dömes till disciplinstraff
eller fängelse i högst sex månader.

94 §.

Gör någon i andra fall, än ofvan i detta kap. afses, sig skyldig
till våld eller annan misshandel å eller förolämpning med ord eller gärning
emot någon, som lyder under denna lag, och sker brottet i eller för den
våldfördes eller förorättades ämbete eller tjänst vid krigsmakten, straffes
den brottslige efter allmän lag.

Lag samma vare, där någon i andra fall, än ofvan i detta kap.
afses, gör våld eller annan misshandel å eller gör sig skyldig till förolämpning
emot någon, som lyder under denna lag, ifall brottet sker
under tjänstgöring eller eljest i fält, under tåg eller annan färd under
militärbefäl eller på sjötåg, i läger, kvarter eller vaktrum, inom kasern,
fästningsverk, militärhäkte, militärsjukhus, kronans varf, verkstad, förrådseiler
tyghus, eller inom annan byggnad eller område, som upplåtits ute -

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

slutande för krigsmaktens behof, eller å krigsmaktens fartyg eller, inom
garnisons- eller stationsort, å väg, gata eller annat ställe, hvarom i 11
kap. 15 § allmänna strafflagen förrnäles, eller inför krigsdomstol.

95 §.

Stör man gudstjänst vid samlad trupp genom svordom eller oljud
eller kommer därvid eljest förargelse åstad, varde belagd med disciplinstraff
eller dömd till fängelse i högst sex månader.

Gör någon förargelse genom svordom eller oljud eller annorledes
inför krigsdomstol, dömes till straff, som i 1 mom. sägs.

96 §.

Hvar som under tjänstgöring eller eljest i fält, under tåg eller
annan färd under militärbefäl eller på sjötåg, i läger, kvarter eller vaktrum,
inom kasern, fästningsverk, militärhäkte, militärsjukhus, kronans
varf, verkstad, förråds- eller tyghus eller inom annan byggnad eller område,
som upplåtits uteslutande för krigsmaktens behof, eller å krigsmaktens
fartyg gör oljud eller oväsende eller annorledes brister i anständigt
uppförande eller kommer förargelse åstad, belägges med disciplinstraff.
Lag samma vare, om någon under sådana omständigheter eller
å sådan plats, som förut i denna § är sagdt, finnes öfverlastad af starka
drycker, där ej förbrytelsen enligt annat lagrum bör beläggas med
strängare straff.

Hvad i 1 mom. är sagdt, gälle ock, i fall krigsman inom garnisonseller
stationsort eller eljest, då han uppträder i tjänstedräkt, eller vid
krigsmakten anställd civil ämbets- eller tjänsteman, då lian uppträder i
dylik dräkt, å väg, gata eller annat ställe, hvarom i 11 kap. 15 § allmänna
strafflagen förrnäles, gör sig skyldig till sådant beteende, som i 1
mom. omtalas, eller finnes öfverlastad af starka drycker.

97 §.

Officer, underofficer eller underbefäl af manskapet, som i eller utom
tjänsten genom anstötligt och ovärdigt uppförande gör sig skyldig till
uppenbar vanvård af den aktning och tillit, han på grund af sin tjänsteställning
af andra bör äga, varde, där ej för den gärning, hvartill han
gjort sig skyldig, i denna eller annan lag särskildt ansvar är stadgadt,
belagd med disciplinstraff.

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

8 KAP.

Om skadegörelse å egendom, som är afsedd för krigsmakten, samt om
förskingring eller missvård af sådan egendom; så ock om stöld,

snatteri och rån.

98 §.

Förstör eller skadar någon egendom, som tillhör krigsmakten eller
är för dess behof afsedd, eller bortleder någon olofligen, i uppsåt att
skada göra, elektrisk ström från krigsmaktens elektriska anläggning, varde,
där ej särskildt straff å brottet är i denna lag utsatt, straffad efter allmän
lag; dock att, där brottet tinnes kunna försonas med böter, i stället
skall till disciplinstraff dömas. Visste den brottslige, att egendomen eller
anläggningen tillhörde krigsmakten eller var för dess behof afsedd, vare
det såsom försvårande omständighet ansedt.

Hvad i denna § är stadgadt, gälle ock, om någon gör försök till
brott, som nu är sagdt, och försöket är i allmän lag med straff belagdt.

99 §.

Har någon vid tillfälle, då nödigt är att hafva ljus eller eld, där
krut eller annat lätt antändbart ämne eller däraf tillverkad krigsredskap
förvaras, underlåtit att hafva elden behörigen bevarad, eller har någon
utan nödvändighet gått dit med eld, äfven om den funnits behörigen
bevarad, eller har någon på sådant ställe rökt tobak eller på annat sätt
varit oförsiktig med eld eller ämne, som är eldfängd!; dömes till fängelse
eller straffarbete i högst två år. Var förseelsen ringa, och kom däraf
ingen skada; varde den felaktige belagd med disciplinstraff.

Hvar som annorledes, än i 1 mom. är sagdt, oförsiktigt förfar med
eld inom krigsmaktens fartyg, varf, förråds- eller tyghus, verkstad eller
kasern eller på annat dylikt ställe, eller där lägger lätt antändbara ämnen
på annan plats, än för deras förvarande finnes bestämd, dömes till fängelse
i högst sex månader. Var förseelsen ringa, och kom däraf ingen skada;
belägges den skyldige med disciplinstraff.

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

100 §.

Hvar som utan bemyndigande till eget bruk nyttjar eller later
annan nyttja krigsmakten tillhörig eller för dess behof afsedd egendom,
belägges med disciplinstraff. Sker det i större omfattning, eller äro omständigheterna
eljest synnerligen försvårande, må till fängelse i högst sex
månader dömas.

101 §.

Den af manskapet, som olofligen säljer, pantsätter eller annorledes
förskingrar eller uppsåtligen förstör eller skadar åt honom till bruk lämnade
vapen, utrednings- eller beklädnadspersedlar, ammunition, tjänstehäst
eller dess mundering eller foder eller hvad annat, som till utrustning
hör, eller af manskap utan behörigt tillstånd köper eller tillbyter sig eller
till försäljning eller såsom pant, gåfva eller lån emottager häst eller
annat, som här är sagdt, belägges första gången med vaktarrest i minst
tio dagar och dörnes andra gången till fängelse i högst sex månader,
tredje gången till fängelse från och ined sex månader till och med ett
år samt fjärde och följande gånger till straffarbete från och med sex månader
till och med två år.

Begår officer eller underofficer brott, som här är sagdt; dömes till
fängelse i högst sex månader, men, om återfall sker, till afsättning.

102 §.

Begår någon stöld af egendom, som tillhör krigsmakten eller är för
dess behof afsedd, straffes efter allmän lag.

Skedde det ur förråds- eller tyghus, varf, verkstad, fartyg, kasern,
tält, stall, åkdon eller annat ställe, där sådan egendom veterligen förvarades,
eller visste den brottslige, att egendomen tillhörde krigsmakten eller
var för dess behof afsedd, dömes till straffarbete i högst ett år. Voro
omständigheterna synnerligen försvårande, må tiden för straffarbetet höjas
till två år; voro de synnerligen mildrande, må till fängelse i högst sex
månader dömas.

Föröfvades brott, som i 2 mom. afses, medan krigsmakten eller afdelning
af densamma var mobiliserad, dömes till straffarbete i högst
fyra år.

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

103 §.

Bortleder någon, i uppsåt att sig eller annan den tillägna, oloftigen
elektrisk ström från krigsmaktens elektriska anläggning, straffes, där ej
105 § är tillämplig, för stöld, efter ty i allmän lag är stadgadt.

Yisste den brottslige, att anläggningen tillhörde krigsmakten eller
var för dess behof afsedd, varde, där ej brottet skall bedömas efter 105 §,
straffet bestämdt efter hvad i 102 § 2 och 3 mom. om stöld för hvarje
fall är sagd t.

104 §.

Hvar som från annan, hvilken är förlagd med honom i samma kvarter,
kasern, tält, militärsjukhus eller annat dvlikt ställe eller tjänstgör å
samma fartyg, föröfvar stöld af gods, som denne där har förvaradt, dömes
till straffarbete i högst ett år. Aro omständigheterna synnerligen försvårande;
må tiden för straffarbetet höjas till två år; äro de synnerligen
mildrande, må till fängelse i högst sex månader dömas.

105 §.

För snatteri i de fall, som omförmälas i 102 § 1 mom. och 103 §

1 inom., straffes den brottslige efter allmän lag.

Sker snatteri i de fall, som omtalas i 102 § 2 och 3 mom., 103 §

2 mom. och 104 §, skall vid straffets bestämmande efter allmän lag brottet
anses vara begånget under försvårande omständigheter.

106 §.

Föröfvar skiltvakt eller annan, som är på vakt eller till bevakning
af gods kommenderad, tillgrepp till större eller mindre belopp af det, som
är under hans skydd eller bevakning; dömes för stöld till straffarbete från
och med sex månader till och med fyra år.

107 §.

Efter allmän lag straffes den, som i afsikt att stjäla egendom, hvilken
tillhör krigsmakten eller är för dess behof afsedd, föröfvar inbrott,

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

ehvad tillgrepp sker eller ej, så ock den, som rånar eller gör försök att
råna sådan egendom, eller i afseende därå gör sig skyldig till bedrägeri
eller annan oredlighet.

Lag samma vare, där någon i andra fall, än ofvan i detta kap.
afses, föröfvar stöld eller snatteri från någon, som lyder under denna lag,
eller uppsåtligen förstör eller skadar honom tillhörig egendom eller hos
honom gör inbrott, utan att tillgrepp sker, eller emot honom gör sig
skyldig till rån eller försök till rån eller till bedrägeri eller annan oredlighet,
ifall brottet sker under tjänstgöring eller eljest i fält, under tåg
eller annan färd under militärbefäl eller på sjötåg, i läger, kvarter eller
vaktrum, inom kasern, fästningsverk, militärhäkte, militärsjukhus, kronans
varf, verkstad, förråds- eller tyghus eller inom annan byggnad eller område,
som upplåtits uteslutande för krigsmaktens behof, eller å krigsmaktens
fartyg.

108 §.

För öfrigt skall hvad allmän lag innehåller om stöld, snatteri, rån,
försök därtill eller inbrott gälla i afseende på sådana brott, då de begås
af dem, som lyda under denna lag.

Begår någon stöld andra gången eller oftare, och är den stöld sådan,
som omtalas i 102 § 3 mom. eller 106 §; då må tiden för straffarbetet
ökas med två år utöfver den där bestämda högsta strafftiden. Ej
må genom sådan förhöjning tiden för straffarbetet i något fall öfverskrida
tio år.

109 §.

Den, som gjort sig förfallen till straff efter 106 §, skall ock dömas
medborgerligt förtroende förlustig. Lag samma vare, om någon efter 102,
103 eller 104 § gjort sig skyldig till straffarbete i minst sex månader.

9 KAP.

Om öfverträdelser eller åsidosättande af tjänsteplikter i andra fall, än

förut i denna lag sagda äro.

110 §.

Gör någon sig skyldig till falsk angifvelse af förbrytelse, som tillhör
krigsdomstols bedömande, straffes efter allmän lag.

Bill. till Riksd. Prot. 1908. 7 Sami. 55 Höft.

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

111 §.

Har någon i disciplinmål uppsåtligen med straff belagt eller hos
annan, som innehar bestraffningsrätten, till bestraffning angifvit den han
visste oskyldig vara, skall den brottslige, om han är officer eller underofficer,
afsättas och förklaras ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas samt
dessutom dömas,

a) om den oskyldige undergick vaktarrest i minst tio dagar, till
straffarbete från och med sex månader till och med två år; och

b) om den oskyldige undergick lindrigare bestraffning eller, om straff
ej blef på grund af angifvelsen ålagdt eller, fastän det ålades, icke kom
att verkställas, till fängelse i högst sex månader eller böter högst ett tusen
kronor.

Hör den brottslige till manskapet, skall han dömas, där den oskyldige
undergick straff, som under a) sagdt är, till straffarbete från och
med sex månader till och med två år och, där sådant fall inträffar, som
omförmäles under b), till fängelse i högst sex månader eller vaktarrest i
minst tio dagar.

Har någon icke af ondt uppsåt, men ändå utan laga skäl, af förhastande
eller oförstånd, med straff belagt eller gjort angifvelse mot annan
i disciplinmål; dömes den brottslige, om han är officer eller underofficer,
till böter, beräknade efter 25 kap. 21 § allmänna strafflagen, eller
mistning af ämbete eller tjänst på viss tid eller, där omständigheterna äro
synnerligen försvårande, till afsättning och, om han hör till manskapet,
till disciplinstraff eller fängelse i högst sex månader.

Den, som efter detta lagrum gjort sig förfallen till straffarbete,
skall ock dömas medborgerligt förtroende förlustig.

112 §.

Tager någon sig bestraffningsrätt, då han sådan ej äger, straffes, om
han är officer eller underofficer, med mistning af ämbete eller tjänst på
viss tid eller afsättning och, om han innehar lägre tjänstegrad, med fängelse
i högst ett år. Kom däraf ingen eller ringa skada, eller äro omständigheterna
eljest synnerligen mildrande; må dömas till disciplinstraff.

113 §.

Tvingas underlydande genom förmans befallning, för förmannens
eller annans enskilda nytta, till sammanskott, utgift eller kostnad eller

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

till annat arbete, än den underlydande enligt tjänstereglemente är pliktig
förrätta; varde förmannen, där lian är officer eller underofficer, afsatt och,
om brottet det förtjänar, förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas
samt, om han hör till manskapet, dömd till straffarbete i högst två år.
Äro omständigheterna synnerligen mildrande, må den brottslige dömas,
om han är officer eller underofficer, till mistning af ämbete eller tjänst
på viss tid och, om han hör till manskapet, till fängelse.

Förmår förman annorledes, till sin eller annans enskilda nytta, underlydande
till sammanskott, utgift, kostnad eller obehörigt arbete, varde
den brottslige, om han är officer eller underofficer, dömd till afsättning
eller mistning af ämbete eller tjänst på viss tid eller disciplinstraff och,
om han hör till manskapet, belagd med disciplinstraff. Tager officer eller
underofficer för egen vinning sådant emot, då det såsom af fri vilja bjudes;
belägges med disciplinstraff.

114 §.

Har någon, för egen vinning eller annans fördel eller eljest i oloflig
afsikt, i berättelse eller redogörelse angående den under hans befäl ställda
afdelning af krigsmakten lämnat oriktig uppgift om krigsfolk, hästar eller
tjänstedagar eller angående vapen, ammunition, redskap eller annan krigsförnödenhet;
döines till straffarbete från och med två till och med sex år;
värde ock dömd medborgerligt förtroende förlustig.

115 §.

Tillgriper och förskingrar vid krigsmakten anställd ämbets- eller
tjänsteman någon till krigsfolkets aflöning, underhåll eller beklädnad eller
för annat krigsbehof bestämd uppbörd eller annan egendom, som han i
kraft af sin befattning för krigsmaktens räkning emottagit till förvarande,
förvaltning eller redovisning, straffes han därför efter allmän lag.

Sker brottet medan krigsmakten eller afdelning af densamma är
mobiliserad, vare det vid straffets bestämmande såsom synnerligen försvårande
ansedt.

Har i sådant fall genom saknaden af det tillgripna väsentligt hinder
för krigsförberedelserna, betydande brist för krigsfolket eller hinder för krigsföretagen
vållats, och var det tillgripna af beskaffenhet, att den brottslige
bort kunna inse, att en sådan verkan var af brottet att befara; dömes den
brottslige till straffarbete på lifstid eller från och med åtta till och med
tio år; varde ock förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas.

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

116 §.

Afgifver någon uppsåtligen i tjänsten osannfärdig rapport, eller söker
någon eljest i angelägenhet, som rör tjänsten, genom osann uppgift eller
annorledes vilseleda öfverordnad eller annan, som är behörig att infordra
eller mottaga meddelanden i sådan angelägenhet, varde, där ej särskildt
ansvar är i denna lag å brottet satt, den brottslige, om han är officer
eller underofficer, dömd till mistning af ämbete eller tjänst på viss tid
och, om han hör till manskapet, dömd till fängelse. Aro omständigheterna
synnerligen mildrande, må den brottslige beläggas med disciplinstraff; äro
de synnerligen försvårande, må officer eller underofficer dömas till afsättning
och, där brottet det förtjänar, förklaras ovärdig att i rikets tjänst
vidare nyttjas, och den brottslige, om han hör till manskapet, dömas till
straffarbete i högst två år.

117 §.

Den, som genom bedrägliga löften eller osanna framställningar eller
på annat olofligt sätt förmår någon att antaga krigstjänst, dömes till
disciplinstraff eller fängelse i högst sex månader. Äro omständigheterna
synnerligen försvårande, må till straffarbete i högst två år dömas.

118 §.

Har förman genom missbruk af sin myndighet hindrat den, som
blifvit i krigstjänst anställd, att häröfver föra klagan; dömes till fängelse
eller till straffarbete i högst två år.

119 §.

Nekar befälhafvare, mot bättre vetande, afsked åt den af manskapet,
som är därtill berättigad, eller skiljer befälhafvare någon af manskapet
olagligen från tjänsten, varde afsatt och, om brottet det förtjänar, jämväl
förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas. Var det af förhastande,
han sig förgick, och kom däraf ingen eller ringa skada, eller skedde det
af oförstånd; dömes till mistning af ämbete eller tjänst på viss tid eller
till disciplinstraff.

Lagutskottets Utlåtande JV:o 58. 37

120 §.

Släpper någon, som är på vakt eller eljest beordrad till fånges eller
häktad persons bevakning, med vilja eller af vårdslöshet honom lös eller
hjälper honom att undkomma; dömes, om den skyldige är officer eller
underofficer, till straff på sätt i 25 kap. 14 § allmänna strafflagen sägs;
dock att, där brottet anses kunna försonas med böter, i stället därför till
disciplinstraff dömes. Hör den brottslige till manskapet, varde han, efter
de i nämnda lagrum stadgade grunder, i förhållande till förbrytelsens beskaffenhet
dömd till straffarbete i högst fyra år eller fängelse i högst sex
månader eller disciplinstraff.

121 §.

Befriar man medelst våld eller list eller annorledes någon, som är
insatt i militärhäkte eller skall af krigsman eller af någon till krigsmaktens
polisväsende hörande person afföras i arrest eller häkte eller inställas
till förhör, eller gör någon försök till utförande af sådant brott genom
våld; vare det, vid straffets bestämmande efter allmän lag, ansedt
såsom försvårande omständighet.

122 §.

Den, som egenmäktigt tager sig befäl, där det honom ej lagligen
tillkommer, dömes till fängelse eller mistning af ämbete eller tjänst på
viss tid eller till afsättning; vare ock underkastad ansvar efter lag för fel
eller brott, som han under sådant befäls utöfvande begår.

123 §.

Lämnar officer eller underofficer under vaktgöring eller under annan
likartad tjänstgöring obehörigen sin post, skall han dömas till fängelse i
högst sex månader eller, där omständigheterna äro synnerligen mildrande,
beläggas med disciplinstraff. Var han befälhafvare, och voro omständigheterna
synnerligen försvårande, må tiden för fängelsestraffet höjas till två
år eller till afsättning dömas.

124 §.

Öfvergifver skiltvakt sin post, eller lämnar han den olofligen åt
annan, dömes till fängelse i högst sex månader. Förekomma synnerligen
mildrande omständigheter, må han beläggas med vaktarrest i minst tio dagar.

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

125 §.

Finnes befälhafvare för trupp eller å fartyg, under vaktgöring eller
annan likartad tjänstgöring, af starka drycker öfverlastad, eller finnes skiltvakt
drucken å sin post, dömes till fängelse. Aro omständigheterna synnerligen
försvårande, må till straffarbete i högst två år dömas; äro de synnerligen
mildrande, må den felaktige beläggas med vaktarrest i minst tio dagar.

Gör officer eller underofficer, som ej är befälhafvare, under tjänstgöring,
som i 1 mom. afses, sig skyldig till dylik förseelse, skall den
brottslige dömas till fängelse eller beläggas med disciplinstraff. Äro omständigheterna
synnerligen försvårande, må till straffarbete i högst ett år dömas.

126 §.

Tager krigsman, innan han fått afsked från den krigstjänst, hvari
han är anställd, ny anställning vid annan trupp för tid, som den förra
anställningen omfattar, skall han beläggas med vaktarrest i minst tio dagar
eller, om brottet förnyas, dömas till fängelse i högst sex månader.

127 §.

Hvar som olofligen uppenbarar hvad beträffande rikets försvar bör
på grund af Konungens beslut hållas hemligt, dömes till straffarbete från
och med två till och med sex år. Äro omständigheterna synnerligen
mildrande, må tiden för straffarbetet nedsättas till sex månader eller till
fängelse dömas. Sker brottet af obetänksamhet eller oförstånd och ej för
egen vinning, dömes till fängelse eller disciplinstraff.

Uppenbarar någon för främmande makt sådant, som, enligt hvad
ofvan sagts, bör hållas hemligt, dömes den brottslige till straffarbete från
och med fyra till och med tio år.

Den, som efter detta lagrum gjort sig förfallen till straffarbete,
skall ock dömas medborgerligt förtroende förlustig.

Hvad sålunda stadgats, äge tillämpning äfven å den, som, efter det
han upphört att lyda under strafflagen för krigsmakten, uppenbarar sådant,
som, enligt hvad ofvan sagts, bör hållas hemligt och hvarom han under
sin tjänstgöring vid krigsmakten erhållit kunskap.

128 §.

Hvar som, medan krigsmakten eller afdelning af densamma är mobiliserad,
utsprider underrättelser om krigsmaktens ställning eller rörelser

Lagutskottets Utlåtande JY:o 58.

eller om andra åtgärder eller anstalter för försvaret, hvilkas offentliggörande
Konungen förbjudit, straffes med fängelse, där ej gärningen jämlikt
denna eller allmän lag medför svårare ansvar.

129 §.

Begår krigsman uppsåtligen på annat sätt, än annorstädes i denna
lag är sagdt, förbrytelse i sitt ämbete eller sin tjänst för egen fördel eller
för att annan gynna eller skada eller eljest till kränkning af allmän eller
enskild rätt eller säkerhet, eller underlåter han uppsåtligen i afsikt, som
sagd är, sin ämbets- eller tjänsteplikt; varde dömd, om han är officer
eller underofficer, efter ty om ämbetsbrott af dylik beskaffenhet i allmän
lag stadgas, och, om han hör till manskapet, till straffarbete i högst två
år eller, där brottet skedde af förhastande och ingen eller ringa skada
däraf kom, till disciplinstraff eller fängelse.

130 §.

Visar krigsman vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet
i fullgörande af de tjänsteplikter, som honom efter reglementen eller andra
allmänna författningar, instruktioner eller särskilda föreskrifter åligga eller
af förhållandenas beskaffenhet påkallas, och är ej i denna eller annan lag
å förseelsen särskildt, ansvar satt; belägges den brottslige med disciplinstraff.
Finnes förbrytelsen vara af svårare beskaffenhet, än att den kan
anses vara med disciplinstraff försonad; då skall den brottslige dömas till
fängelse i högst sex månader eller mistning af ämbete eller tjänst på viss
tid. Förekomma synnerligen försvårande omständigheter, må, om den
brottslige är officer eller underofficer, dömas till afsättning och, om han
hör till manskapet, tiden för fängelsestraffet höjas till två år.

131 §.

Innefattar förbrytelse, som i 129 eller 130 § sägs, tillika annat
uppsåtligt brott eller sådant vållande, hvarå straff efter denna eller allmän
lag bör följa; gånge som i 4 kap. 2 § allmänna strafflagen stadgas.

132 §.

Där någon, som utan att vara krigsman lyder under denna lag, beträdes
med vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet i sin

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

tjänstebefattning, och ej i denna eller annan lag särskildt ansvar är å
förseelsen satt, utan densamma skall bestraffas efter 25 kap. 17 § allmänna
strafflagen; må den felaktige beläggas med disciplinstraff, så framt förseelsen
var ringa och ej innefattade fel i domareämbetet eller hvad därmed
har gemenskap eller i annat, för hvars utöfning insikt i särskild
vetenskap erfordras.

Tredje delen.

Krigsartiklar.

10 KAP.

Om förräderi, blottställande af krigsmakten, feghet och oloflig gemenskap

med fienden.

133 §.

Beträdes krigsman med brott, som omförmäles i 8 kap. allmänna
strafflagen; vare det-, där ej för den gärning särskildt högre ansvar är i
denna lag utsatt, vid straffets bestämmande efter allmän lag såsom försvårande
omständighet ansedt; och må, där straffarbete antingen på lifstid
eller i tio år är utsatt såsom högsta straff för brottet, dömas i förra fallet
till dödsstraff och i det senare till straffarbete på lifstid.

Begår någon, som ej är krigsman, brott, som afses i 4, 5, 6, 7, 8,
9 eller 10 § af 8 kap. allmänna strafflagen; straffes efter ty i nämnda
lag är sagdt.

134 §.

Låter någon, som ej är krigsman, sig som spion af fienden brukas,
miste lifvet eller dömes till straffarbete på lifstid.

Utländsk man, som tillhör krigförande fientlig afdelning, anses såsom
spion, därest han hemligen eller under falsk förevändning å krigsmaktens
operationsområde inhämtar eller söker inhämta upplysningar i afsikt att
meddela dem åt fienden; dock må han ej fällas till straff föt annat spioneri
än det, hvari han gripes.

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

135 §.

Öfverlöper krigsman till fienden; miste lifvet eller dömes till straffarbete
på lifstid.

Har krigsman gjort försök till brott, som nu är sagdt, och blef endast
genom omständigheter, som voro af gärningsmannens vilja oberoende,
brottets fullbordan förhindrad; dömes till straffarbete på lifstid eller från
och med fyra till och med tio år.

Har stämpling till sådant brott blifvit gjord, utan att det kommit
till försök; varde anstiftare af stämplingen dömd till straffarbete från och
med fyra till och med tio år och annan deltagare i stämplingen till straffarbete
i högst sex år.

136 §.

Har någon till sin befälhafvare eller till efterträdare på vakt eller
post eller till annan, som är behörig att infordra och emottaga upplysningar
angående fienden och krigets angelägenheter, uppsåtligen afgifvit
falsk berättelse om fiendens styrka, tillstånd, ställning eller rörelser eller
om underlydande manskaps eller fartygs antal eller om krigsförråd eller
annat dylikt, som är af inflytande på kriget, eller har någon bedrägligen
förtegat, hvad i dessa afseenden varit honom kunnigt; miste lifvet eller
dömes till straffarbete på lifstid. Var faran ringa, och kom ingen eller
ringa skada; dömes till straffarbete från och med sex till och med tio år.

137 §.

Den, som åtagit sig att i krig vara kunskapare eller vägvisare för
trupp eller fartyg eller att föra bud i någon kriget rörande viktig angelägenhet
eller verkställa annan dylik förrättning, men i sitt åtagna värf
beträdes med trolöshet, skall mista lifvet eller dömas till straffarbete på
lifstid. Var faran ringa, och kom ingen eller ringa skada, eller skedde
brottet ej i förrädisk afsikt; dömes till straffarbete från och med sex till
och med tio år.

138 §.

Sprider någon ut falska meddelanden, de där kunna hos krigsfolket
verka modlöshet, dömes till straffarbete i högst två år eller fängelse i
Bih. till Riksd. Prot. 1908. 7 Sami. 55 Häft. 6

42 Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

högst sex månader, där gärningen ingen verkan hade, som medför svårare
straff.

139 §.

Har befälhafvare i fästning eller å krigsfartyg åt fienden öfverlämnat
fä stningen eller fartyget utan behörig befallning eller utan högsta nödfall
och iakttagande af hvad i tjänstereglemente för sådant fall stadgas; miste
lifvet eller dömes till straffarbete på lifstid.

140 §.

Hvad i 139 § är stadgadt, galle ock om hvarje annan befälhafvare,
som öfverlämnar honom anförtrodd post till fienden, utan att alla tillgängliga
medel och utvägar till försvar blifvit begagnade, eller som eljest gifver
sig och trupp åt fienden, då utsikt att kunna slå sig igenom eller
vinna undsättning återstår.

141 §.

Den, som i drabbning eller då sådan förestår, med ord eller tecken
söker förleda till flykt eller bland truppen åstadkomma förskräckelse eller
oordning, miste lifvet eller dömes till straffarbete på lifstid.

142

Krigsman, som, då det gäller att försvara sig mot fienden eller att
honom angripa eller förfölja eller att bemäktiga sig eller förstöra fiendens
krigsfartyg, vapen, förråd eller dylikt, underlåter att uppfylla sin tjänsteplikt
så, som det en ärlig och tapper krigsman ägnar, skall, om brottet
sker i förrädisk afsikt, mista lifvet eller dömas till straffarbete på lifstid
eller från och med sex till och med tio år, men eljest dömas till straffarbete
från och med två till och med sex år, och må i sistnämnda fall,
där omständigheterna äro synnerligen mildrande, tiden för straffarbetet
nedsättas till ett år eller dömas till fängelse.

143 §.

Den, som utan befälhafvarens uttryckliga befallning i belägrad fästning
hissar brukligt tecken för fästningens uppgifvande eller under sjö -

Lagutskottets Utlåtande N:o 58. 43

slag stryker flagg på fartyg, miste lifvet eller dömes till straffarbete på
lifstid.

144 §.

Hvar som i belägrad fästning eller å annan ort, den där af fienden
innesluten är, eller på krigsfartyg eller vid trupp i fält, då drabbning
förestår eller är börjad, utan befälhafvarens kallelse håller eller deltager i
sammankomst för rådplägning om att gifva sig åt fienden eller draga sig
tillbaka eller i krigsmäns närvaro eljest råder till sådan åtgärd eller framställer
den såsom nödvändig, miste lifvet eller dömes till straffarbete på
lifstid eller från och med sex till och med tio år. Voro få tillstädes, och
kom af brottet ingen eller ringa skada; dömes till straffarbete i högst sex
år eller fängelse.

145 §.

Underlydande, som, utan att befälhafvaren påkallat hans yttrande,
i annans närvaro råder befälhafvaren att draga sig undan från drabbning
■eller att till fienden öfverlämna fästning, fartyg eller trupp, straffes så,
som i 144 § är sagdt.

146 §.

Därest någon har umgänge med fienden eller med honom växlar
bref eller budskap utan tillåtelse därtill af högste befälhafvaren eller
annan befälhafvare, som blifvit bemyndigad att meddela sådan tillåtelse;
dömes, där gärningen ej medför straff efter 133 eller 134 §, till straffarbete
i högst två år eller fängelse i högst sex månader.

147 §.

Den, som emottager budskap, bref eller kungörelser, som äro komna
från fienden, men icke genast och utan att för annan yppa innehållet
meddelar dem åt sin befälhafvare, varde dömd till fängelse i högst sex
månader eller, där synnerligen mildrande omständigheter förekomma, belagd
med disciplinstraff.

148 §.

Krigsfånge, som med brytande af gifvet hedersord afviker ur fångenskapen
eller som före krigets slut uppsåtligen bryter emot de villkor,

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

på hvilka han frigifvits ur densamma, miste lifvet eller dömes till straffarbete
på lifstid eller från och med åtta till och med tio år.

149 §.

Missbrukar fientlig parlamentär eller hans följeslagare sin ställningtill
spioneri eller anstiftan af förräderi, rymning, uppror eller upplopp,
miste lifvet eller dömes till straffarbete på lifstid.

Lag samma vare, om fientlig krigsman i afsikt att främja fiendens
krigsföretag missbrukar bestämmelse eller tecken, som afser att lämna
skydd åt sjuka eller sårade i fält.

150 §.

Vet någon brott, som i 135, 136, 137, 144 eller 149 § sägs, å
färde vara och det ej i tid upptäcker; galle hvad för dylik underlåtenhet
i fråga om förräderi i allmän lag stadgas.

151 §.

Har någon vetskap om, att krigsfånge ärnar ur fångenskapen afvika,
och upptäcker han ej i tid de omständigheter, som kunniga äro, eller har
någon med vetskap om afvikandet hyst eller dolt den afvikne; då skall
han dömas till disciplinstraff eller fängelse eller straffarbete i högst två
år, där ej gärningen enligt denna eller allmän lag medför svårare ansvar.

152 §.

Den, som gjort sig skyldig till straff efter 134, 136 eller 137 §,
varde ock dömd medborgerligt förtroende förlustig.

Lag samma vare, om någon efter 135 § gjort sig förfallen till
dödsstraff eller till straffarbete i minst sex månader, så ock om någon
är förfallen till straff för brott, som i 142 § omförmäles, där brottet
skett i förrädisk afsikt.

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

11 KAP.

Om rymning och olofligt undanhållande.

153 §.

Begår krigsman eller vid krigsmakten anställd civil ämbets- eller
tjänsteman rymning från trupp i fält, från fästning eller från fartyg,
stadt på sjötåg, dömes till straffarbete från och med sex månader till och
med åtta år.

154 §.

Hafva två eller flera krigsmän under förhållande, hvarom i nästföregående
§ förmäles, i samråd beslutat att rymma; vare det, om brottet
går i fullbordan, ansedt såsom försvårande omständighet; och må straffet
för anstiftare höjas till straffarbete i tio år eller på lifstid eller, om
rymmarnes antal var stort, till dödsstraff.

Har öfverenskommelse om rymning, såsom i denna § sägs, blifvit
träffad, men kom brottet ej till verkställighet, varde ändå anstiftare, så
ock officerare eller underofficerare, som deltogo i stämplingen, såsom
rymmare straffade, efter ty i 153 § är stadgadt. Annan deltagare i sådan
stämpling dömes till fängelse i högst sex månader eller varde, där omständigheterna
äro synnerligen mildrande, belagd med disciplinstraff.

Officer eller underofficer, som gör sig skyldig till brott, hvarom
denna § handlar, skall förklaras ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas.

155 §.

För brott, som i 58 § sägs, må i svårare fall straffet höjas till afsättning
eller straffarbete i högst två år.

156 §.

Beträdes befälhafvare för trupp i fält eller befälhafvare i fästning
eller på fartyg under sjötåg med olofligt undanhållande, straffes den
brottslige, ehvad uteblifvandet varit kortare eller längre, såsom för rymning,
efter ty i 153 § är sagdt.

157 §.

Har värnpliktig, som tillhör beväringens första uppbåd, men vistas
utom riket, underlåtit att vid utbrott af krig mellan Sverige och annan

4(5

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

makt, så snart ske kan, återvända till hemorten, skall han, därest ej bestämmelserna
i 5 kap. äro å honom tillämpliga, beläggas med disciplinstraff
eller dömas till fängelse i högst sex månader.

12 KAP.

Om uppror, upplopp oeli olydnad; så ock om misshandel och förolämpning.

158 §.

Gör krigsfolk uppror, då fienden är nära, eller vid tillfälle, då brott
emot krigslydnaden eljest medför större fara, varde, om upproret ej fullföljdes
längre än i 63 § är sagdt, anstiftare eller anförare dömda till
straffarbete från och med sex till och med tio år och annan deltagare i
upproret till sådant arbete från och med tre till och med sex år, men i
de fall, som i 64 och 65 §§ omförmälas, skall anstiftare eller anförare
mista lifvet eller dömas till straffarbete på lifstid och annan deltagare
straffas med straffarbete på lifstid eller från och med sex till och med
tio år. Officer eller underofficer, som gör sig skyldig till brott, hvarom
nu är sagdt, skall tillika förklaras ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas.

Gör krigsfolk upplopp vid tillfälle, som i 1 mom. är sagdt, straffes
anstiftare eller anförare med straffarbete från och med sex till och med
tio år och annan deltagare i upploppet med straffarbete från och med tre
till och med sex år. Orsakas genom upploppet hinder i krigsföretagen
eller eljest betydligare skada; då skola anstiftare eller anförare mista lifvet
eller dömas till straffarbete på lifstid och annan deltagare straffas med
straffarbete på lifstid eller från och med sex till och med tio år.

Hvad i denna § är stadgadt, äge tillämpning jämväl å dem, som
utan att vara krigsmän lyda under denna lag, då de med krigsfolk deltaga
i uppror eller upplopp.

159 §.

För brott, som i 72 § sägs, må, där omständigheterna äro synnerligen
försvårande, straffet höjas till straffarbete i högst fyra år.

160 §.

Föröfvas brott, som afses i 76 § eller 77 § 1 inom., då fienden är
nära, eller vid tillfälle, då brott emot krigslydnaden eljest medför större fara,

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

dömes den brottslige till straffarbete från och med två till och med sex
år. Kom däraf betydligare skada, eller var brottet eljest med synnerligen
försvårande omständigheter förenadt, miste gärningsmannen lifvet genom
skjutning eller dömes till straffarbete på lifstid eller från och med sex
till och med tio år.

161 §.

Gör krigsman våld eller annan misshandel å öfverordnad krigsman,
eller gör någon, som utan att vara krigsman lyder under denna lag,
våld eller annan misshandel å krigsman, som öfver honom har befälsrätt
i tjänsten, och sker brottet i eller för den våldfördes ämbete eller tjänst
vid* tillfälle, som i 80 § 2 mom. afses, skall den brottslige dömas till
straffarbete från och med fyra till och med tio år eller på lifstid eller
till dödsstraff genom skjutning.

Sker brott, hvarom i 89 § förmäles, vid tillfälle, som där afses,
straffes den brottslige, efter ty nu är sagdt.

Hvad i 83 § är stadgadt, galle jämväl i fråga om brott, hvarom i
1 mom. denna § förmäles.

162 §.

Våld eller annan misshandel å eller förolämpning mot krigsfånge,
som hålles under militärbevakning, straffes efter allmän lag, där ej brottet
efter 15 kap. medför svårare ansvar.

13 KAP.

Om skadegörelse, stöld och rån.

163 §.

Uen, som uppsåtligen förstör befästning, mina, docka, verkstad, förråds-
eller tyghus, magasin eller annan dylik för rikets försvar afsedd inrättning
eller byggnad eller för användande i krig ämnadt fartyg eller
eljest för krigsmaktens behof veterligen afsedd järnvägs-, telegraf- eller
telefonanläggning, kanal- eller slussverk, väg, bro, vattenledning eller
annan dylik anläggning, eller därå eller å hvad därtill hör gör sådan
skada, att därigenom väsentligt hinder för krigsförberedelserna uppkommer
eller krigsföretagen äfventyras, dömes till straffarbete på lifstid eller från och
med åtta till och med tio år. Fick någon af gärningen svår kroppsskada
eller död, och var den brottsliges handling af beskaffenhet, att han bort

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

kunna inse, att dylik olycka var däraf att befara; miste gärningsmannen
lifvet eller dömes till straffarbete på lifstid.

Har någon genom uppsåtlig skadegörelse å lifsmedel, krigsredskap
eller annan dylik egendom, som den brottslige veterligen tillhörde krigsmakten
eller var afsedd för dess behof, vållat väsentligt hinder för krigsförberedelserna,
betydande brist för krigsfolket eller hinder för krigsföretagen,
och var det skadade af beskaffenhet, att den brottslige bort kunna
inse, att dylik verkan var af brottet att befara; straffes såsom i föregående
mom. är sagdt.

164 §.

Föröfvar någon stöld af lifsmedel, krigsredskap eller annan krigsförnödenhet,
som föres till fästning, krigsfartyg, läger eller annan ort, där
krigsfolk är sammandraget, och vet han, att egendomen tillhör krigsmakten
eller är afsedd för dess behof, dömes till straffarbete i högst sex år.

165 §.

Föröfvar någon tillgrepp, som i 106 § sägs, dömes för stöld till
straffarbete från och med sex månader till och med åtta år.

166 §.

Hvar som å valplatsen stjäl från någon, som tillhör svenska krigsmakten
eller därmed förbunden krigsmakt och i kriget stupat, dömes till
straffarbete i högst fyra år. Går värdet af det tillgripna ej öfver femton
kronor, skall ändå för stöld dömas, efter ty nu sagdt; dock må i sådant
fall, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, till fängelse i högst
sex månader dömas.

Lag samma vare, om någon, som icke tillhör svenska krigsmakten
eller därmed förbunden krigsmakt, å valplatsen föröfvar tillgrepp från
någon, som tillhör krigförande fientlig afdelning och i kriget stupat.

167 §.

Föröfvar man å valplatsen tillgrepp till större eller mindre belopp
från någon, som tillhör svenska krigsmakten eller därmed förbunden krigsmakt
och af sår eller sjukdom ä.r urståndsatt att sin egendom värja, dömes
för stöld till straffarbete från och med sex månader till och med fyra år.

Begår någon rån å sådan i nöd stadd person eller gör försök därtill,
straffes den brottslige efter allmän lag.

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

Förbryter sig någon, som icke tillhör svenska krigsmakten eller
därmed förbunden krigsmakt, på sätt i 1 eller 2 mom. denna § sägs,
emot sådan i nöd stadd person, hvilken tillhör krigförande fientlig afdelning,
straffes den brottslige efter ty i nämnda mom. för hvarje fall är sagdt.

168 §.

Rånar någon krigsförnödenheter, som föras till fästning, krigsfartyg,
läger eller annan ort, där krigsfolk är sammandraget) och vet han, att
egendomen tillhör krigsmakten eller är afsedd för dess behof; dömes till
straffarbete på lifstid eller i tio år.

Har man i afsikt att tillägna sig sådana krigsförnödenheter med
våld eller sådant hot, som innebar trängande fara, öfverfallit den, som
förde godset, men ej gittat fullborda rånet genom tillgrepp; dömes till
straffarbete från och med sex till och med tio år.

169 §.

Hafva två eller flere sällat sig samman att rån, som i 168 § är
sagdt, föröfva och sådant brott begått; då skola de mista lifvet eller dömas
till straffarbete på lifstid.

Har i detta fall brottet ej blifvit genom tillgrepp fullbordadt; dömes
till straffarbete på lifstid eller från och med sex till och med tio år.

170 §.

Har genom rån eller stöld af sådan egendom, som den brottslige
veterligen tillhörde krigsmakten eller var för dess behof afsedd, väsentligt
hinder för krigsförberedelserna, betydande brist för krigsfolket eller hinder
för krigsföretagen vållats, och var det tillgripna af beskaffenhet, att den
brottslige bort kunna inse, att en dylik verkan var af brottet att befara;
då skall han, om rån föröfvats, mista lifvet eller dömas till straffarbete
på lifstid, men i annat fall dömas till straffarbete på lifstid eller från
och med åtta till och med tio år.

171 §.

Begår någon stöld andra gången eller oftare, och är den stöld sådan,
som afses i 164, 165, 166 eller 167 §, må tiden för straffarbetet
ökas med två år utöfver den i nämnda §§ för hvarje fall utsatta högsta
strafftid. Ej må genom sådan förhöjning tiden för straffarbetet i något
fall öfverskrida tio år.

Bill. till RiJcsd. Prot. 1908. 7 Sami. 55 Håft.

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

172 §.

Den, som för brott, hvarom i detta kap. förmäles, gjort sig förfallen
till straffarbete i minst sex månader, skall ock dömas medborgerligt
förtroende förlustig.

14 KAP.

Om öfverträdelser eller åsidosättande af tjänsteplikter i vissa fall.

173 §.

Underlåter befälhafvare att, i hvad på honom ankommer, sätta
fästning eller annan försvarsanstalt i sådant försvarstillstånd, som i därom
gifna bestämmelser är föreskrifvet, eller förhållandena eljest uppenbarligen
påkalla, eller underlåter befälhafvare öfver ett eller flera krigsfartyg på
sjötåg att, såvidt på honom ankommer, hålla dem i stridbart skick, eller
försummar någon, som i sin tjänsteegenskap vid krigsmakten är pliktig
att för dess behof anskaffa vapen, ammunition, lifsmedel eller andra förnödenheter,
att i tid göra för ändamålet nödiga framställningar eller eljest
vidtaga därför behöfliga åtgärder, som på honom ankomma; då skall, om
fästningens eller försvarsanstaltens eller fartygs uppgifvande eller förlust eller
eljest betydlig skada för rikets försvar eller väsentligt hinder för krigsföretagen
eller betydande brist för krigsfolket af underlåtenheten eller försummelsen
förorsakas, den brottslige dömes till straffarbete från och med
sex till och med tio år eller på lifstid eller till dödsstraff.

Kom af underlåtenheten eller försummelsen ringa eller ingen skada;
dömes till straffarbete i högst sex år eller fängelse.

174 §.

Består brott, som i 120 § nämnes, i lössläppande af spion, krigsfånge
eller annan person, som haft förbindelse med fienden, skall den
brottslige, om brottet skedde uppsåtligen och med kännedom om nämnda
förhållande, dömas till straffarbete från och med fyra till och med åtta
år, där ej svårare straff är efter 10 kap. tillämpligt.

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

175 §.

Har befälhafvare för vakt, förpost, fartyg eller trupp, som erhållit
befallning att iakttaga eller utforska fiendens rörelser eller trygga krigsmakten
emot öfverraskning af fienden eller mot annan krigsfara, obehörigen
lämnat sin post eller eljest ådagalagt grof försummelse af de
plikter, som vid den särskilda förrättningens utförande honom ålågo,
eller har han under sådan tjänstgöring funnits öfverlastad af starka
drycker; dömes, efter som faran och skadan var, till fängelse eller straffarbete
i högst fyra år, men, om det skedde i närheten af fienden, till
lifvets förlust medelst skjutning eller straffarbete på lifstid eller från och
med sex till och med tio år.

Gör officer eller underofficer, som ej är befälhafvare, under sådan
tjänstgöring, som i föregående mom. afses, sig skyldig till förseelse,
som där sägs; dömes, så vida ej brottet efter annat lagrum medför svårare
straff, till fängelse eller till straffarbete i högst två år, men om brottet
skedde i närheten af fienden, till straffarbete från och med fyra till och
med tio år.

176 §.

Visar skiltvakt, som blifvit utställd för att trygga krigsmakten
emot öfverraskning af fienden eller mot annan krigsfara, grof försummelse
i detta sitt åliggande, eller finnes han under sådan tjänstgöring
öfverlastad af starka drycker, eller har han, innan aflösning skett, öfvergifvit
sin post eller lämnat den åt annan; dömes så, som i 175 § 1 mom.
stadgats; dock må, där synnerligen mildrande omständigheter förekomma,
och brottet ej skett i närheten af fienden, den brottslige beläggas med
vaktarrest i minst tio dagar.

177 §.

Sker brott, hvarom i 127 § 2 mom. förmäles, miste den brottslige
lifvet eller dömes till straffarbete på lifstid eller från och med åtta
till och med 10 år; varde ock förklarad medborgerligt förtroende förlustig.

Hvad i 127 § 4 mom. är stadgadt, gälle jämväl i det fall, hvarom
i denna § sägs.

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

15 KAP.

Om olofligt krigsbyte samt om missbruk af vapenmakten i krig.

178 §.

Hvar som obehörigen tager krigsbyte, dömes till fängelse i högst
sex månader eller belägges, där mildrande omständigheter förekomma,
med disciplinstraff.

Den, som af taget krigsbyte, i afsikt att sig eller annan det tillägna,
olofligen undanhåller något, varde straffad med fängelse i högst sex
månader eller straffarbete i högst två år.

179 §.

Ta ger man under eller efter drabbning från någon, som tillhör
krigförande fientlig afdelning, hvad ej till krigsbyte göras må; dömes till
fängelse eller straffarbete i högst två år. Skedde det från krigsfånge, vare
den omständighet såsom försvårande ansedd.

Föröfvades tillgreppet från fiende, som i drabbningen stupat; dömes
till straffarbete i högst fyra år eller, där omständigheterna äro synnerligen
mildrande, till fängelse.

Var fienden af sår eller sjukdom urståndsatt att sig försvara; dömes
den brottslige till straffarbete från och med sex månader till och med
fyra år. Tillfogades fienden för bytets tagande ytterligare sår eller skada;
värde gärningsmannen dömd till straffarbete från och med fyra till och
med tio år eller på lifstid. Stannade i sistnämnda fall gärningen vid
försök, dömes till straffarbete från och med två till och med åtta år.

180 §.

Hvar som, när befästad ort, läger eller annan plats intages, eller
eljest under eller etter drabbning, tillägnar sig gods eller penningar från
invånare i fientligt land, hvilken ej tillhör krigförande fientlig afdelning,
dömes för plundring till straffarbete från och med fyra till och med tio
år. Aro omständigheterna synnerligen mildrande, må tiden för straffarbetet
nedsättas till två år.

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

Såsom plundring skall icke anses, om tillägnandet allenast omfattar
lifsmedel, läkemedel, klädespersedlar, bränsle, foder, dragare eller fordon
och icke öfverstiger det nödiga behofvet härutinnan.

Har någon genom öfverfallande medelst våld å person eller användande
af hot, som innebar trängande fara, gjort försök till brott, som här
är sagdt, men ej gittat fullborda tillgreppet, varde för försök till plundring
dömd till straffarbete i högst sex år.

Där vid plundring eller försök därtill så groft våld någon tillfogats,
att han däraf fått svår kroppsskada eller ljutit döden; skall den brottslige
i förra fallet dömas till straffarbete på lifstid eller i tio år och i senare
fallet mista lifvet eller dömas till straffarbete på lifstid.

181 §.

Hvar som i sin tjänsteegenskap vid krigsmakten, för egen vinning
eller annans enskilda nytta, ålägger invånare i eget eller främmande land
krigsgärd eller leverans af lifsmedel, foder, fordon eller annan dylik krigsförnödenhet
eller tjänstbarhet eller uttager annan eller större gärd, leverans
eller tjänstbarhet än den, som i vederbörlig ordning fastställts, eller
utfordrar, hvad han vet af gärd, leverans eller tjänstbarhet redan guldet
eller fullgjordt vara, dörnes till straffarbete från och med sex månader
till och med fyra år. Var det befälhafvare, som gjorde sig härtill skyldig,
må, där brottets beskaffenhet sådant föranleder, tiden för sHaffarbetet höjas
till sex år.

Ambets- eller tjänsteman, som i sitt ämbete eller sin tjänst vid
krigsmakten beträdes med brott, hvarom i denna § är sagdt, värde ock
afsatt samt förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas.

182 §.

Hvar som mot fienden brukar gift, dömes till straffarbete i högst
sex år.

Brukar någon mot fienden krigsredskap, hvars användning Konungen
efter aftal med främmande makt förbjudit, eller brukar någon krigsredskap
på sätt, som Konungen efter sådant aftal förklarat otillåtet; dömes till
fängelse eller straffarbete i högst två år eller, där omständigheterna äro
synnerligen mildrande, till disciplinstraff.

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

183 §.

Har någon efter drabbning, å stället, där den hölls, eller i närheten
däraf eller å taget fartyg eller i eröfrad fästning eller annan ort, föröfvat
våld eller annan misshandel å den, som icke gjort motstånd eller som är
satt under beskydd, eller å krigsfånge eller å sårad eller sjuk person eller
å den, som har vård om sjuk eller sårad, och innefattar gärningen ej brott,
som bör straffas efter 179 § 3 mom.; varde för våldet eller misshandeln
dömd till ansvar efter allmän lag och, vid straffets bestämmande, brottet
ansedt såsom begånget under försvårande omständigheter.

Fjärde delen.

Om befälhafvares disciplinära myndighet.

16 KAP.

Om disciplinmål.

184 §.

I vissa mål tillkomme det vederbörande befälhafvare att ålägga
disciplinstraff. Dessa mål kallas disciplinmål.

185 §.

Till disciplinmål räknas de mål, som angå öfverträdelser af denna
lag, då de efter samma lags nedannämnda rum kunna försonas med
disciplinstraff, nämligen:

1) rymningsbrott, delaktighet däri eller stämpling därtill efter 50,
51, 56, 57, 58, 59 och 154 §§;

2) olofligt undanhållande efter 52, 53, 54, 55, 56, 59 och 157 §§;

3) öfverträdelse af ålagd arrest utan bevakning efter 61 §;

4) otillåtna sammankomster efter 73, 74 och 75 §§;

5) vägran eller underlåtenhet att fullgöra förmans befallning efter
76, 77 och 78 §§;

6) underlåtenhet att efterkomma öfverordnads föreskrifter efter 79 §;

7) våld, hot eller förolämpning, hvarom förmäles i 80, 81, 82, 85,
90, 91 och 93 §§; dock att dessa mål ej må utan den förorättades uttryckliga
medgifvande behandlas såsom disciplinmål;

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

8) ohörsamhet eller uppstudsighet emot skiltvakt eller annan vakt,
patrull eller truppafdelning eller mot person, hörande till krigsmaktens
polisväsende, efter 88 §;

9) störande af gudstjänst efter 95 §;

10) oljud, oväsende, oanständigt uppförande eller annat förargelseväckande
beteende och fylleri efter 96 §;

11) anstötligt och ovärdigt uppförande efter 97 §;

12) oförsiktighet med eld eller lätt antändbart ämne efter 99 §;

13) obehörigt nyttjande af kronan tillhörig eller för dess behof afsedd
egendom efter 100 §;

14) oloflig försäljning, pantsättning eller annan förskingring, förstörande
eller skadande af vapen, utrednings- eller beklädnadspersedlar,
ammunition, tjänstehäst eller dess mundering eller foder eller hvad annat,
som till utrustning hör, samt de flera förbrytelser, som omförmälas i
101 §, efter samma lagrum;

15) åtgärd af förman, som hör till manskapet, hvarigenom underlydande
förmås till sammanskott, utgift, kostnad eller obehörigt arbete,
efter 113 §; så ock emottagande af sådant utaf underlydande, då det
bjudes såsom af fri vilja, efter samma lagrum;

16) afgifvande i tjänsten af osannfärdig rapport samt försök att i
angelägenhet, som rör tjänsten, vilseleda öfverordnad eller annan, som
är behörig att infordra eller mottaga meddelanden i sådan angelägenhet,
efter 116 §;

17) obehörigt öfvergifvande af eller försummelse på post, så ock
fylleri under vaktgöring eller annan likartad tjänstgöring efter 123, 124,
125 och 176 §§;

18) dubbel anställning efter 126 §;

19) vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet i tjänsten
efter 130 §, där ej genom förseelsen uppkommit skada eller kostnad, från
hvars ersättande befrielse kan, enligt hvad i 33 § sägs, äga rum;

20) vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet i tjänsten
af den, som utan att vara krigsman lyder under denna lag, efter 132 §;

21) gemenskap med fienden efter 147 §; samt

22) obehörigt tagande af krigsbyte efter 178 §.

186 §.

Är någon på en gång angifven dels för förseelse, hvilken är att
hänföra till disciplinmål, och dels för brott, som tillhör krigsdomstols

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

upptagande, och hafva antingen båda förbrytelserna blifvit föröfvade genom
eu och samma handling eller utgöra de arter af samma slags brott,
skola de båda häriskjutas till domstolen.

187 §.

Emot den, som upphört att tillhöra krigsmakten, må ej åtal för sådana
af honom under tjänstetiden begångna förbrytelser, hvilka äro att
hänföra till disciplinmål, af befälhafvare handläggas, utan skall sådant
åtal, om det ifrågakommer, göras anhängigt hos krigsdomstol.

188 §.

Har någon af det vid krigsmakten fast anställda manskapet rymt,
anses han i fråga om disciplinstraff och dess åläggande fortfarande tillhöra
krigsmakten, ändå att han ej ertappas, förr än annan blifvit i hans
nummer insatt.

189 §.

Om befälhafvares skyldighet att i vissa fall, då sådan förseelse förekommer,
hvarom i 185 § förmäles, öfverlämna målet till krigsdomstol,
därom stadgas i 18 kap.

190 §.

Utan hinder af hvad i 184 och 185 §§ finnes föreskrifvet, äger
krigsdomstol att etter lag ålägga disciplinstraff i mål, som är under dess
handläggning.

17 KAP.

Om de befälhafvare, som äga bestraffningsrätt i disciplinmål.

191 §.

Bestraffningsrätt i disciplinmål tillkommer i den utsträckning, som
i 16 kap. sägs, utan inskränkning nedannämnda befälhafvare, enhvar öfver
den personal, som står under hans befäl, nämligen:

l:o) chef för arméfördelning och likställd befälhafvare samt chef för
regemente eller likställdt truppförband vid armén;

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

2:o) stationsbefälhafvare, varfschef, chef för underofficers- och sjömanskårerna,
chef för exercis- och underbefälsskolorna samt beväringsbefälhafvare
vid flottans stationer äfvensom chef för skeppsgossekår;

3:o) chefen för marinstaben samt inspektören af flottans öfningar
till sjöss;

4:o) eskaderchef samt afdelnings-, flottilj-, divisions- och fartygschef
af minst regementsofficers grad;

5:o) bevakningschef vid kustsignalväsendet;

6:o) chefen för kustartilleriet och chef för regemente, tillhörande
kustartilleriet;

7:o) inskrifningsområdesbefälhafvare; samt

8:o) befälhafvare af minst kaptens grad för skola, kommendering,
verk eller inrättning, som ej tillhör visst truppförband af armén eller
kustartilleriet eller station af flottan, eller för detacherad afdelning; så
ock chef af kaptens grad för själfständig eller detacherad fartygsafdelning
eller för enkelt eller detacheradt fartyg.

Samma befogenhet, som nu är sagd, tillkommer befälhafvare, som
af Konungen förordnats att innehafva högre befäl än de förut i denna §
nämnda.

I krigstid äger enhvar befälhafvare, som innehar minst underofficers
grad och för befäl öfver detacherad afdelning, bestående af minst ett
kompani eller däremot svarande styrka, bestraffningsrätt i enahanda utsträckning,
som förut i denna § är sagdt.

192 §.

Hvad i 191 § är sagdt om där omförmälda befälhafvare, galle ock
om befälhafvare, som enligt förordnande eller tjänstereglemente tillfälligt
utöfvar befäl, som afses i nämnda §, och, om detta är sådant, som omförmäles
under 4:o) och 8:o) af samma §, innehar sådan grad, som, enligt
hvad där är sagdt, erfordras för bestraffningsrättens utöfning.

193 §.

Med detacherad afdelning likställes enligt denna lag afdelning, hvilken,
utan att densamma af befälhafvare i föreskrifven ordning förklarats
vara detacherad, från hufvudstyrkan skilts på sådant sätt, att dagliga befallningar
icke kunna omedelbart från dennas befälhafvare inhämtas. Hvad
sålunda är sagdt, äge motsvarande tillämpning i fråga om fartygsafdelning
eller fartyg.

JBih. till Riksd. Prot. 1908. 7 Sami. 55 Höft.

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

'' 194 §.

Befälhafvare af lägre än kaptens men minst underofficers grad,
hvilken utöfvar sådant befäl, som i 191 § 8:o) är sagdt, äger, där ej sådant
fall är för handen, som afses i sista mom. af nämnda §, öfver honom
underlydande bestraffningsrätt med den inskränkning, att vaktarrest öfver
tio dagar eller vaktarrest med skärpning genom mörkt enrum öfver tre
dagar ej må af honom åläggas.

195 §.

Utöfvar någon, som ej är krigsman, sådant befäl, som omförmäles i
191 § 8:o) eller 194 §, då äger den befälhafvare, där han innehar underofficers
eller högre rang, öfver den personal, som står under hans befäl,
enahanda bestraffningsrätt, som, enligt hvad ofvan är stadgadt, tillkommer
krigsman af motsvarande grad.

196 §.

Kommendant i fästning eller i annan ort, där krigsmakt är förlagd,
äger bestraffningsrätt öfver garnisonen för öfverträdelse!* af hvad angående
fästningens eller ortens försvar, garnisonstjänsten eller ordningen på stället
af kommendanten förordnas, så ock för förseelser på vakt eller i annan
tjänsteförrättning, som är under hans inseende.

Har afdelning af garnisonen ej egen, till utöfning af bestraffningsrätt
behörig befälhafvare, äger kommendanten jämväl i andra mål utöfva
bestraffningsrätt öfver afdelningen.

I de mål, däri kommendant innehar bestraffningsrätt, äger han, om
han är af kaptens eller högre grad, att utöfva nämnda rätt i enahanda
utsträckning, som i 191 § afses, men i annat fall med den inskränkning,
som i 194 § angående där om förmälda befälhafvare är stadgad.

Hvad ofvan om kommendant är sagdt, äge motsvarande tillämpning
i fråga om med kommendant likställd befälhafvare.

197 §.

Chef å fartyg, där afdelning af armén eller kustartilleriet blifvit till
tjänstgöring kommenderad, äger öfver den afdelning enahanda bestraffningsrätt
som öfver fartygets öfriga besättning.

År afdelning af krigsmakten för annat ändamål tagen ombord, äge
fartygschefen att, inom gränsen af sin bestraffningsrätt, ålägga bestraffning

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

för förseelser, som någon af afdelningen begår emot hvad i afseende å
fartygets säkerhet eller rörelser eller ordningen ombord af fartygschefen
förordnas; börande i sådant fall afdelningens befälhafvare, ifall han är af
högre grad eller rangklass än fartygschefen, bestämma straffet.

Har afdelningen icke ombord å fartyget egen till utöfning af bestraffningsrätt
behörig befälhafvare, äger fartygschefen att inom ofvannämnda
gräns jämväl i öfrigt utöfva bestraffningsrätt öfver afdelningen.

198 §.

Lyder fartyg, hvars chef är af lägre grad än regementsofficer, under
högste befälhafvare öfver flotta eller under eskader- eller afdelningschef,
äger den högre befälhafvaren att åt fartygschefen uppdraga bestraffningsrätt
med den inskränkning, som i 194 § i fråga om där omförmäld befälhafvare
är stadgad.

199 §.

Finner befälhafvare, som innehar bestraffningsrätt med den inskränkning,
hvarom i 194 § förmäles, af underlydande begången förseelse påkalla
strängare straff, än lian själf äger ålägga, eller uppstår hos honom
tvekan, huruvida målet bör behandlas såsom disciplinmål eller hänskjutas
till krigsdomstol, öfverlämne befälhafvaren målet till närmast högre med
oinskränkt bestraffningsrätt beklädd befälhafvare eller, där han är chef
för själfständig fartygsafdelning eller enkelt fartyg, till stationsbefälhafvaren
vid den station af flottan, dit fartyget, hvarå den felaktige befinner
sig, hör eller först ankommer; och åligger det nämnda högre befälhafvare
eller stationsbefälhafvaren att meddela beslut i målet.

Äger befälhafvare för afdelning af krigsmakten, som tillhör garnison
i fästning eller annan ort, där kommendant finnes, eller som är
tagen ombord å fartyg utan att vara till tjänstgöring därstädes kommenderad,
bestraffningsrätt öfver afdelningen allenast med den inskränkning,
som ofvan nämnts, vare den befälhafvare, om kommendanten eller fartygschefen
är beklädd med oinskränkt sådan rätt, berättigad att i fall,
som i 1 mom afses, öfverlämna målet till kommendanten eller fartygschefen,
som i sådan händelse har att meddela beslut i målet.

200 §.

Mål rörande våld, hot eller förolämpning mot befälhafvare, som,
enligt hvad ofvan stadgats, själf skulle äga att utöfva bestraffningsrätt i

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

målet, värde, där ej lägre med bestraffningsrätt utrustad befälhafvare
finnes, öfverlämnadt till närmast högre befälhafvares handläggning; dock
att denna bestämmelse ej må utgöra hinder för att å fartyg på sjötåg
befälhafvaren själf må utöfva bestraffningsrätten, då förseelsens omedelbara
bestraffande finnes för krigstuktens upprätthållande erforderligt.

201 §.

Befälhafvare, som endast för viss tid eller för viss tjänsteförrättning
har underlydande under sitt befäl, må, där så finnes lämpligt, för särskildt
fall hos den befälhafvare, som eljest äger bestraffningsrätt öfver
den felaktige, hemställa om hans bestraffande.

18 KAP.

Om handläggningen af disciplinmål.

202 §.

Varder någon hos befälhafvare angifven för förseelse, hvarom i 185
§ förmäles, eller är eljest till befälhafvarens kunskap kommet, att sådan
förseelse blifvit begången, då skall utredning om förseelsen och de närmare
omständigheterna därvid ske vid förhör. Sådant förhör hålles af
den tilltalades till bestraffningsrättens utöfning behörige befälhafvare
eller, där denna rätt innehafves af befälhafvare, som omtalas i 191 §
l:o)—7:o), eller af högre befälhafvare eller af kommendant, och han ej
finner skäl att själf hålla förhöret, af den, hvilken därtill i allmänhet eller
för särskildt fall af befälhafvaren eller kommendanten förordnats.

Vid förhöret, därvid någon af den tilltalades öfverordnade eller af
de med honom likställda alltid bör, där så ske kan, vara tillstädes, skall
målsägande, om sådan finnes, och han det äskar, varda hörd, den tilltalade
lämnas tillfälle att förklara sig samt i öfrigt iakttagas, hvad för
utredning af förseelsens beskaffenhet och pröfning af den tilltalades straffbarhet
är af nöden. Hvad vid förhöret hufvudsakligen förekommit, skall
i korthet antecknas, där ej i krig hinder därför möter.

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

203 §.

Finner vederbörande befälhafvare målet rätteligen ej vara af beskaffenhet
att böra behandlas såsom disciplinmål, i ty att antingen påföljden
i det särskilda fallet ej bör stanna vid disciplinstraff, eller ock
erforderlig utredning om brottets beskaffenhet eller den angifnes straffbarhet
ej har kunnat vinnas, då skall målet öfverlämnas till krigsdomstol;
dock att i sistnämnda fall befälhafvaren, där saken pröfvas vara af
synnerligen ringa vikt och målsägande ej för vinnande af ytterligare
utredning påfordrar dess hänskjutande till krigsdomstol, må låta målet
förfalla.

204 §.

Disciplinstraff skall lämpas efter förseelsens mer eller mindre svåra
beskaffenhet, de flera eller färre försvårande eller förmildrande omständigheter,
under hvilka den blifvit begången, samt den straffskyldiges uppförande
i öfrigt, hvarvid synnerligt afseende bör fästas därå, om han alltid
tillförene förhållit sig väl eller däremot oftare och för svårare förseelser
undergått straff.

205 §.

Ej må för förseelse, hvilken är att hänföra till disciplinmål och
hvarför den felaktige blifvit straffad, tillökning i bestraffningen sedermera
åläggas honom.

19 KAP.

Om verkställighet af disciplinstraff.

206 §.

Disciplinstraff, som blifvit ålagdt af befälhafvare, skall, där så kan
ske, genast verkställas.

Är den straffskyldige för annat brott under tilltal vid domstol, må
straffets verkställighet däraf ej hindras eller uppehållas.

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

Hålles tilltalad häktad för brott, som hör till domstols upptagande,
och angifves han tillika för förseelse, hvilken må behandlas såsom disciplinmål;
då må väl disciplinstraff af befälhafvaren i vanlig ordning honom
åläggas, men ej bringas till verkställighet, innan antingen den tilltalade
varder ställd på fri fot eller utslag blifvit meddeladt i det mål, som hör
till domstolens behandling, och detta utslag vunnit laga kraft.

207 §.

Befälhafvare, som i disciplinmål ålagt straff, skall i laga ordning
befordra det till verkställighet eller, om straffet bör af annan befälhafvare
verkställas, hos denne därom göra hemställan. Tillhör den straffskyldige
afdelning, som tagits ombord å fartyg utan att vara till tjänstgöring å
fartyget kommenderad, och har bestraffningen ålagts af afdelningens egen
befälhafvare, må bestraffningen ej å fartyget verkställas, innan fartygets
chef förklarat hinder därför ej möta.

Innan i disciplinmål ålagd bestraffning verkställes, skall befälhafvaren
eller den hans ställe företräder, antingen offentligen eller genom
skriftliga order, meddela den straffskyldige underrättelse om orsaken till
bestraffningen och om dennas beskaffenhet, så ock om hvad den straffskyldige
har att iakttaga, i händelse han med beslutet om bestraffningen icke åtnöjes.

20 KAP.

Om klagan i disciplinmål.

208 §.

Den, som blifvit genom beslut, meddeladt af befälhafvare af officers
grad eller rang, belagd med disciplinstraff och med beslutet ej åtnöjes,
äger att före klockan tolf å tjugonde dagen från den dag, då straffet
afslutades, ingifva sina besvär till krigsh of rätten eller, om öfverkrigsrätt
trädt i verksamhet vid den afdelning af krigsmakten, dit befälhafvaren
hör, till öfverkrigsrätten; dock stånde det klaganden öppet att i stället
inom nämnda tid aflämna sina besvär till den befälhafvare, som ålagt
bestraffningen eller i hans ställe satt är; åliggande det befälhafvaren att
ofördröjligen insända besvärsskriften, försedd med påteckning om tiden för

Lagutskottets Utlåtande N:o 58. 63

dess aflämnande till honom, jämte öfriga besvärshandlingar till krigsöfverdomstolen.

Den, som blifvit genom beslut, meddeladt af befälhafvare af underofficers
grad eller rang, belagd med disciplinstraff och med beslutet ej
åtnöjes, äger att inom den tid, som i 1 mom. sägs, aflämna sina besvär,
ställda till den krigsrätt, under hvilken befälhafvaren, som ålagt bestraffningen,
lyder, till den befälhafvare, som har att förordna krigsrätten.

Möter under fält- eller sjötåg, då afdelning af krigsmakten är detacherad,
laga hinder för besvärens ingifvande inom tid, som här ofvan
sägs, beräknas tiden, inom hvilken besvären skola ingifvas, från den dag,
hindret upphörde.

Försummar den missnöjde, hvad sålunda är föreskrifvet, hafve förlorat
sin talan.

Domstolen äger att utlåta sig, om och i hvad mån det undergångna
straffet bör räknas klaganden till last, äfvensom angående befälhafvarens
förhållande.

Utan hinder af anförda besvär skall straffet i föreskrifven ordning
verkställas.

21 KAP.

Om tillrättavisningar.

209 §.

För mindre förseelser och fel mot militär tukt och ordning, hvilka
icke finnas påkalla ansvar efter denna lag, må, på sätt och i den ordning
af Konungen närmare förordnas, såsom tillrättavisning användas:

a) varning, meddelad enskildt eller i närvaro af några den felaktiges
öfverordnade eller med honom likställda;

b) vägran, ombord å fartyg, af landpermission för viss bestämd tid,
högst trettio dagar, eller för högst sex landpermissionsdagar;

samt, för manskap dessutom:

c) åläggande för visst antal gånger, högst sex, eller för viss bestämd
tid, högst femton dagar, att utom tur förrätta handräcknings- eller andra
arbeten, som för krigsmaktens behof kunna förefalla;

d) förbud att under viss bestämd tid, högst femton dagar, vistas
utom kasernområde, läger eller däremot svarande område; och

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

e) mistning af dagaflöning eller aflöningstillägg till ett belopp af
högst fyra kronor.

Tillrättavisning, hvarom nu är sagdt, må ej användas af mer än ett
slag för samma förseelse eller fel, ej heller tillrättavisning, hvarom i c)
förmäles, i något fall så användas, att genom öfveransträngning eller annan
orsak men för den felaktiges hälsa och tjänstbarhet däraf kommer.

Om tillrättavisningar, som få användas för barn, hvilka ej fyllt
femton år, därom förordnar Konungen.

Förslag

till

Lag

om införande af den nya strafflagen för krigsmakten samt hvad i afseende

därå iakttagas skall.

1 §•

Den strafflag för krigsmakten, hvilken nu är antagen, skall, jäihte
hvad här nedan stadgas, lända till efterrättelse från och med den 1
januari 1909.

2 §•

Genom den nya strafflagen för krigsmakten upphäfvas:

strafflagen för krigsmakten den 7 oktober 1881 jämte alla de särskilda
nu gällande stadganden, som utgöra ändring af nämnda lag eller
tills gg däri;

31 § och 36 § 2 mom. värnpliktslagen den 14 juni 1901;

så ock hvad i öfrigt finnes i lag eller särskild författning eller i
reglementen, instruktioner eller andra särskilda föreskrifter stridande mot
den nya lagens bestämmelser.

3 §•

Förekommer i särskild författning hänvisning till straffbestämmelse,
som enligt 2 § blifvit upphäfd, skall brott, hvarför sådan hänvisning är

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

gifven, straffas efter nya strafflagen för krigsmakten, så framt straff å
det brott däri utsättes; finnes straff å brottet däri ej utsatt, vare hänvisningen
förfallen.

4 §•

Brott, som är föröfvadt, innan nya strafflagen för krigsmakten blifvit
gällande, men för hvilket dessförinnan straff ej är bestämdt genom
domstols utslag, som vunnit laga kraft eller ej öfverklagadt varder, eller
genom befälhafvares beslut i disciplinmål, skall efter nya lagen straffas,
om det straff, som efter densamma bör åläggas, är lindrigare än det,
som varit stadgadt i äldre lag; och skall därvid jämväl iakttagas, att,
om enligt äldre lag disciplinstraff skulle följa å brottet, disciplinstraff
enligt nya lagen skall åläggas, därest ej sådant fall är för handen, som
nedan i denna § sägs.

Har någon, innan nya strafflagen för krigsmakten blef gällande,
genom domstols utslag, som vunnit laga kraft eller ej öfverklagadt varder,
eller genom befälhafvares beslut i disciplinmål blifvit belagd med disciplinstraff,
och varder han öfvertygad att förut hafva gjort sig skyldig till
annan förseelse, därå disciplinstraff bör följa, varde straffet för båda förseelserna
bestämdt enligt äldre lag.

O O

5 §•

Har verkställighet af straff blifvit påbörjad, innan nya strafflagen
för krigsmakten blef gällande, men dessförinnan ej hunnit afslutas, skall
därmed fortsättas i enlighet med föreskrifterna i äldre lag, där ej här
nedan annorlunda stadgas.

6 §•

Vid verkställighet af arreststraff, som blifvit någon ålagdt, innan
nya strafflagen för krigsmakten blef gällande, men ej dessförinnan börjat
verkställas, skall iakttagas:

l:o) att arrest utan bevakning och vaktarrest verkställas så, som
angående dessa straff i nya strafflagen för krigsmakten är stadgadt; samt
2:o) att, om sträng arrest ålagts för längre tid än sex dagar, den
straffskyldige under den del af strafftiden, som öfverskjuter sex dagar,
skall hållas i ljust rum, och att i fråga om sådant straff i öfrigt skall
Bih. till Riksd. Prot. 1908. 1 Sami. 55 Håft. 9

66 Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

lända till efterrättelse, hvad i ofvannämnda lag är föreskrifvet om verkställighet
af vaktarrest.

Inträffar sådant fall, som sägs i 4 § 2 mom., lände vid straffets
tillämpning de i 42 § af nya strafflagen för krigsmakten stadgade grunder
till efterrättelse, där de tillämpliga äro.

7 §•

Har någon, efter det nya strafflagen för krigsmakten blef gällande,
begått förseelse, som ådrager arreststraff, och har dessförinnan enligt
äldre lag ålagts honom arreststraff, hvilket icke till fullo gått i verkställighet,
då skall, med tillämpning af de i 40, 41 och 42 §§ i nya
lagen stadgade grunder, det sist ålagda straffet sammanläggas med det
tidigare ålagda eller dess återstod till ett arreststraff enligt nya lagen;
och skall därvid sträng arrest anses svara mot vaktarrest med skärpning
genom mörkt enrum; dock att, vid förvandling af sträng arrest utan
skärpning genom mistning af sängkläder till vaktarrest med skärpning
genom mörkt enrum, sistnämnda straff ej må verkställas med skärpning
genom hårdt nattläger i vidare mån, än det sist ålagda straffet förbundits
med dylik skärpning; och skall, om sträng arrest ålagts för längre tid än
sex dagar, den Överskjutande arresttiden vid sammanläggningen anses
såsom vaktarrest utan skärpning eller, om den stränga arresten ålagts med
skärpning genom mistning af sängkläder, såsom vaktarrest med skärpning
genom hårdt nattläger.

Skall arreststraff, ålagdt enligt äldre lag, öfvergå till fängelse eller
straffarbete, gälle de i sådan lag för slikt fåll stadgade grunder.

Förekomma till verkställighet på en gång flera beslut, hvarigenom
samma person blifvit fälld till straff, hvilka, efter ty i denna § är sagdt,
ej kunna jämte hvarandra verkställas, göres om förhållandet anmälan hos
krigsöfverdomstolen, som förordnar, huru straffen skola sammanläggas.

8 §.

Där nya strafflagen för krigsmakten utsätter särskildt straff för återfall
i brott, skall det straff ådömas, ändå att straffet för förra brottet
varit ådömdt efter äldre lag eller författning, så framt den brottslige
samma straff till fullo undergått.

9 §.

Ar brottslig gärning föröfvad, innan nya strafflagen för krigsmakten
blef gällande, skall i fråga om tid för åtal eller för verkställande af utslag

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

eller beslut, hvarigenom straff blifvit ålagdt, afseende göras å det straff,
hvarmed brottet i nya lagen belägges, dock så att den, som efter äldre lag
är till frihet från åtal berättigad, njuter den frihet till godo, ändå att
brottet kunde åtalas efter nya lagen.

10 §.

Finnes, sedan nya strafflagen för krigsmakten blifvit gällande, tillrättavisning
böra meddelas någon för förseelse eller fel, som dessförinnan
begåtts, skall tillrättavisning enligt nya lagen meddelas.

Har verkställighet af tillrättavisning blifvit påbörjad, innan nya strafflagen
för krigsmakten blef gällande, men dessförinnan ej hunnit afslutas,
skall därmed fortsättas i enlighet med dittills gällande föreskrifter.

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar af förordningen om krigsdomstolar och
rättegången därstädes den 11 juni 1868.

Härigenom förordnas, att nedanstående delar af förordningen om
krigsdomstolar och rättegången därstädes den 11 juni 1868 skola erhålla
följande förändrade lydelse:

18 §•

Till krigsdomstol höra följande mål:

l:o) åtal emot dem, som lyda under strafflagen för krigsmakten
eller eljest äro underkastade straff efter samma lag, för brott, som i andra
eller tredje delen af nämnda lag omförmäles såsom straffbart, vare sig
straffet finnes utsatt där eller i sådant afseende hänvisning är gjord till
allmän lag;

2:o) åtal för fel och förbrytelser i ämbete eller tjänst vid krigsmakten
jämväl i de fall, då den brottslige ej lyder under strafflagen för
krigsmakten eller brottet däri icke omförmäles såsom straffbart;

3:o) åtal emot dem, som lyda under strafflagen för krigsmakten, för
brott i öfrigt af hvilken beskaffenhet som helst, då de föröfvas i fält

Lagutskottets Utlåtande N:o 08.

eller inom fästning, som för annat ändamål än öfning ställes eller är ställd
på krigsfot, eller på sjötåg i krigstid eller utom riket, såvida åtalet anställes,
medan truppen är i fält eller sjötåget varar eller fästningen fortfarande
är ställd på krigsfot;

4:o) åtal emot krigsfånge eller emot utländsk man, hvilken vid krig
mellan främmande makter, därunder Sverige är neutralt, här i riket internerats,
förutom i de fall, som afses under l:o), jämväl i andra fall,
såvida åtalet rör brott, som begås, medan den tilltalade hålles under
militärbevakning; så ock åtal emot krigsfånge för brott, som af honom
föröfvas utom riket, ändå att han ej hålles under dylik bevakning;

b\o) åtal emot dem, som lyda under strafflagen för krigsmakten, fördelaktighet
i brott, som skall åtalas vid krigsdomstol, eller för underlåtenhet
att upptäcka sådant brott, ändå att nämnda lag ej är å den åtalade
delaktigheten eller underlåtenheten tillämplig; så ock åtal emot personer,
som omförinälas under 4:o), för delaktighet i brott, som skall åtalas vid
sådan domstol;

6:o) tvister om gjordt krigsbyte till lands eller uppbringning till
sjöss; samt

7:o) besvär öfver befälhafvares beslut, hvarigenom disciplinstraff
blifvit någon ålagdt.

Från de mål, som här ofvan under l:o) och 2:o) omförmälas,
undantagas mål, som, enligt hvad särskildt är stadgadt, tillhöra domkapitels
upptagande eller, där ej sådant fall är för handen, som under
3:o) afses, böra pröfvas af kammarrätten.

I mål, som af krigsdomstol handlägges, äge den ock döma i fråga
om skadestånd, rättegångskostnad med mera, som af hufvudsaken flyter,
äfven då nämnda frågor ej samtidigt med denna afgöras.

Där inför krigsdomstol deri tilltalade eller annan, som lyder under
strafflagen för krigsmakten, med smädligt yttrande i tal eller skrift eller
med hotelse eller missfirmlig gärning förolämpar domaren eller någon,
som ej lyder under nämnda lag, äge ock krigsdomstolen att därför döma
till ansvar utom i det fall, då förolämpningen blifvit begången mot enskild
person, och denne förbehåller sig att därom föra talan vid allmän
domstol.

Ar i särskild författning stadgadt, att undersökning i mål eller
ärende skall äga rum inför krigsdomstol, vare det gällande.

19 §•

I mål, hvarom 18 § handlar, skall, där ej i denna lag eller genom
särskild författning annorlunda bestämmes, krigsrätt rannsaka och döma;

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

och upptagas målen af vederbörande regements- eller stationskrigsrätt vid
det regemente eller den kår eller station, som den tilltalade tillhör
eller som, där viss person ej tilltalad är, målet närmast angår. Om vid
den tid, då målet skall anhängiggöras, den tilltalade eller den trupp, som
målet eljest rörer, är förlagd i garnison å sådan ort eller hörer till sådan
afdelning af krigsmakten, för hvilken garnisons- eller fältkrigsrätt finnes,
tillkommer det denna att målet handlägga.

Tilltalas någon, som ej tillhör krigsmakten, och är ej sådant fall för
handen, hvarom i 24 § förmäles, upptages målet vid den krigsrätt, som
har att handlägga mål rörande den afdelning af krigsmakten, där den tilltalade
gripes eller finnes.

26 §.

Angifves någon för delaktighet i brott, hvilket vid krigsdomstol
åtalas, och är den angifne i det ifrågavarande fallet ej underkastad straff
efter strafflagen för krigsmakten; äge denna domstol väl att äfven angående
den delaktige rannsaka, men insände sedan protokollen i målet till vederbörande
allmän domstol, som öfver honom dömer.

Lag samma vare, om den, som är tilltalad vid krigsdomstol, där
yrkat för angifvelsen brottmålsansvar å person, som ej lyder under krigslag.

Varder i mål, som, hvad hufvudmannen angår, hörer till allmän
domstols upptagande, någon vid krigsmakten angifven för delaktighet;
döme ock den allmänna domstolen däröfver, ändå att ansvaret skall bestämmas
efter strafflagen för krigsmakten.

37 §.

Ar sådant förhållande för handen, att underrätts utslag jämlikt
allmän lag skall underställas öfverrätts pröfning, varde ock då krigsrätts
utslag underställdt krigsöfverdomstols pröfning; och gifve krigsrätten därvid
till känna, hvad part har att iakttaga, där han vill i den högre rätten sig
yttra. Har utslaget meddelats af krigsrätt, som hemma i landet hållen
är, eller af krigsrätt, som lyder under öfverkrigsrätt, läte auditören inom
tjugu dagar från den dag, då utslaget gafs, till krigsöfverdomstolen insända
utslaget samt öfriga protokoll och handlingar i målet. Skall utslag
underställas, som meddelats af krigsrätt vid afdelning af armé, som utom
riket är, eller å fartyg på sjötåg, och är ej särskild öfverkrigsrätt förordnad,
åligge det auditören att inom hälften af den tid, som ofvan är nämnd,
aflämna utslaget jämte öfriga protokoll och handlingar i målet till den
befälhafvare, som förordnat krigsrätten; och insände befälhafvaren dem
med första möjliga lägenhet till krigshofrätten.

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

38 §.

Har af krigsrätt handlagts mål, som tillhör krigsöfverdomstols omedelbara
pröfning, skola protokoll och handlingar i målet af auditören insändas
eller aflämnas inom den för hvarje fall i 37 § stadgade tid, räknad
från den dag, rannsakningen afslutades.

39 §.

Då mål af krigsrätt slutligen afgöres, eller af rätten till värjemålsed
dömes, gifve rätten i utslaget till känna hvad den, som vill söka ändring
i utslaget, i sådant hänseende har att iakttaga.

Vill någon klaga öfver annat af krigsrätt meddeladt beslut, än
nyss är nämndt, och begär han hos rätten underrättelse om hvad i
sådant afseende iakttagas bör, varde ock därom underrättelse lämnad.
Sökes sådan underrättelse, då rätten ej sitter, varde den meddelad af
auditören.

40 §.

Besvär öfver utslag eller beslut, som meddelats af krigsrätt inom
riket, skola till krigshofrätten ingifvas före klockan tolf å tjugonde dagen
från den dag, då utslaget eller beslutet gafs; dock vare det klaganden
tillåtet att i stället inom nämnda tid aflämna sina besvär till den befälhafvare,
som förordnat krigsrätten; åliggande det befälhafvaren att ofördröjligen
insända besvärshandlingarna till krigshofrätten.

Part, som i målet hålles häktad, stånde öppet att intill besvärstidens
utgång aflämna sina besvär, där han hålles i allmänt häkte, till
Konungens befallningshafvande eller tillsyningsmannen vid häktet, men
eljest till den befälhafvare, som har uppsikt öfver häktet; och åligger det
denne att ofördröjligen insända besvärshandlingarna till krigshofrätten.

Besvär öfver utslag eller beslut, hvilket är gifvet af krigsrätt, som
hållits utom riket eller å fartyg under sjötåg, skola före klockan tolf å
tionde dagen, efter det utslaget eller beslutet gafs, aflämnas till den befälhafvare,
som förordnat krigsrätten, eller, där den klagande i målet hålles
häktad, till den befälhafvare, som har uppsikt öfver häktet; och åligge det
befälhafvaren, om klagandens vederpart i orten kan anträffas, att låta
honom undfå afskrift af besvären, med föreläggande af viss kort tid att
inkomma med förklaring däröfver till befälhafvaren, vid äfventyr att
underlåtenhet däraf ej hindrar målets afgörande; kan vederparten ej anträffas,
eller har han, sedan han erhållit del af besvären, ingifvit förklaring
eller försuttit tiden därför, bör befälhafvaren ofördröjligen insända hand -

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

lingarna i målet till öfverkrigsrätten, där sådan finnes, men eljest till
krigshofrätten och därvid tillika, för det fall att vederparten ej kunnat
anträffas, eller förklaranden försuttit tiden för förklarings afgifvande,
därom göra anmälan.

Afse besvär, hvarom i denna § förmäles, beslut, som, där det meddelats
af allmän domstol, må utan inskränkning till viss tid öfverklagas,
vare då ej heller klagan öfver krigrättens beslut till viss tid begränsad.

Har någon af krigsrätt dömts ohörd, eller har där fällts sådant utslag,
att någon, som ej är part i målet, däraf lider förfång, galle i fråga
om tiden för anförande af besvär öfver sådant utslag, hvad i allmän lag
för slikt fall är föreskrifvet.

41 §•

Varda ej i mål, däri, enligt hvad ofvan är sagdt, talan i händelse
af missnöje skall inom viss tid fullföljas, besvär inom den tid anförda,
stånde krigsrättens utslag fast, där ej inom samma tid visas laga förfall.
Vill någon visa sådant förfall, och har utslaget meddelats af krigsrätt inom
riket, ingifve de handlingar, han vill till styrkande af förfallet åberopa,
till krigsnofrätten, eller, om han är häktad, till den myndighet, som, enligt
hvad i 40 § är stadgadt, äger att i sådant fall mottaga besvär öfver krigsrättens
utslag. Har utslaget meddelats af krigsrätt, som hållits utom
riket eller å fartyg under sjötåg, varde nämnda handlingar ingifna till
den befälhafvare, dit jämlikt nyssberörda § besvär i målet böra aflämnas.
Är myndighet, till hvilken, på grund af hvad nu är föreskrifvet, handlingar
till styrkande af förfall varda ingifna, befälhafvare, åligge det denne att
ofördröjligen insända handlingarna till krigsöfverdomstolen. Pröfvas förfallet
lagligt, utsätter krigsöfverdomstolen ny tid.

42 §.

I underställningsmål skall hvad i 40 och 41 §§ är stadgadt ej vinna
tillämpning. I sådant mål äge part att inom den tid och till den myndighet,
som i fråga om anförande af besvär öfver krigsrätts utslag i 40 §
för hvarje fall sägs, ingifva de påminnelser, han aktar rtödiga.

43 §.

Äro hos krigsöfverdomstol besvär anförda, och finner domstolen’
att någon höras bör, innan utslag fälles; infordre genast, ehvad den, som
höras skall, på fri fot är eller i häkte hålles, hans förklaring, genom
skyndsamt afgående remiss till vederbörande befälhafvare eller Konungens

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

befallningshafvande; lägge ock den, som sig förklara skall, viss tid före
att samma skyldighet fullgöra. Blifver han med sitt svar ute; gånge så,
som för slikt fall i allmän lag stadgas.

47 §.

Har krigsöfverdomstol dömt någon till dödsstraff, skall målet, i hvad
det honom rör, underställas Konungens pröfning; och bör förty krigsöfverdomstolen
genast insända utslaget jämte protokollen och öfriga handlingar
i målet till Konungens nedre justitierevision. I afseende å delgifning
af utslaget iakttages hvad i 4G § är sagdt.

49 §.

Besvär öfver krigsöfverdomstols utslag eller beslut anföras hos
Konungen.

Besvär öfver krigshofrättens utslag eller beslut skola ingifvas till
nedre justitierevisionen före klockan tolf å trettionde dagen från"den dag,
då utslaget eller beslutet delgafs klaganden, eller, där "det blifvit offentligen
afkunnadt, sådant skedde. Är klaganden häktad, äge han inom
sagda tid afkimma besvärsskriften, där han i allmänt häkte hålles, till
Konungens befallningshafvande eller tillsyningsmannen vid häktet men
eljest till den befälhafvare, som har uppsikt öfver häktet; skolande besvärshandlingarna
ofördröjligen till nedre justitierevisionen insändas.

Besvär öfver utslag eller beslut, som meddelats af öfverkrigsrätt,
skola före klockan tolf å femtonde dagen, efter det klaganden erhöll del
af utslaget eller beslutet eller, där det offentligen afkunnats, sådant skedde,
afhimnas till öfverkrigsrättens ordförande eller, om klaganden hålles häktad,
till den befälhafvare, som har uppsikt öfver häktet; och har öfverkrigsräftens
ordförande eller nämnde befälhafvare att, där det kan ske, med
iakttagande af hvad i 40 § 3 mom. är béfälhafvaren föreskrifvet, infordra
förklaring från klagandens vederpart samt, att därefter insända handlingarna
till nedre justitierevisionen.

Hvad i 40 § 4 och 5 mom. är stadgadt för där afsedda fall, äge
motsvarande tillämpning i fråga om klagan öfver utslag eller beslut, som
meddelats af krigsöfverdomstol.

I denna § meddelade bestämmelser gälle ej om underställningsmål.
Part, som i sådant mål vill afgifva påminnelser, ingifve dem inom den
4id och till den myndighet, som i 1 och 2 inom. af denna § i fråga om
anförande af besvär för hvarje fall sägs.

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

50 §.

Varda ej i mål, däri, enligt hvad i 49 § är sagdt, talan skall inom
viss tid hos Konungen fullföljas, besvär inom den tid anförda, stånde
krigsöfverdomstolens utslag fast, där ej inom samma tid laga förfall visas.
Vill någon visa sådant förfall, ingifve de handlingar, han vill därutinnan
åberopa, till den myndighet, dit, enligt hvad i ofvan nämnda § för hvarje
fall är stadgadt, besvär i målet skola ingifvas; är den myndighet befälhafvare
eller öfverkrigsrätts ordförande, åligge det denne att ofördröjligen
insända handlingarna till nedre justitierevisionen. Pröfvas förfallet lagligt,
utsätter Konungen ny tid.

51 §•

Finnes någon böra höras öfver besvär, som hos Konungen anförts,
äge hvad i 43 § för krigsöfverdomstol är stadgadt motsvarande tillämpning;
skolande vid delgifning af besvären jämväl krigsöfverdomstolens
protokoll och utslag i målet samt de i krigsöfverdomstolen af klaganden
ingifna handlingar, öfver hvilka tillfälle ej lämnats vederparten att sig
yttra, honom delgifvas.

52 §.

Har vid trupp, som i fält eller på tåg till krig är, eller å fartyg,
som för krigsföretag är stadt på sjötåg, eller i belägrad fästning brott,
som med dödsstraff belagdt är, blifvit begånget af någon, som därför är
underkastad åtal vid krigsdomstol, och har den brottslige blifvit gripen
på bar gärning; då må, om våda för krigslydnaden eller för krigsmaktens,
fartygets eller fästningens säkerhet är att befara, såvida ej den brottslige
varder utan uppskof till straff befordrad, högste befäl hafvaren på
stället, därest han är enligt strafflagen för krigsmakten med oinskränkt
bestraffningsrätt beklädd eller är kommendant, förordna särskild krigsdomstol,
benämnd ståndrätt, att i målet rannsaka och döma. Ordförande i
den rätt vare högste befälhafvarens näste man i befälet eller, där rätten
hållas skall i fästning, den som till befäl inom fästningen näst kommendanten
berättigad är; och förordnas, utan afseende på den tilltalades grad,
till ledamöter i den rätt två officerare af minst kaptens grad, två löjtnanter
eller underlöjtnanter, två underofficerare, tre af manskapet och en auditör.

Bik. till Piksd. Prat. 1908. 7 Sami. 55 Höft. 10

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

58 §.

Ståndrätts utslag, hvarigenom någon är vorden till dödsstraff dömd,
må, sedan det hlifvit öfverlämnadt till högste befälhafvaren på stället, af
honom genast till verkställighet befordras. Finner befälhafvaren sig, till
följd af inträffade förhållanden, ej böra låta verkställa utslaget, eller har
verkställighet ej följt inom tjugufyra timmar efter det utslaget afkunnades;
då skall befälhafvaren genast insända handlingarna i målet till vederbörande
krigsöfverdomstol, som med målet förfar, såsom vore ståndrättens
utslag krigsöfverdomstolens pröfning underställdt.

Annan krigsdomstols utslag, hvarigenom någon dömts till ansvar,
skall af vederbörande befälhafvare befordras till verkställighet. Hvad nu
är sagdt, galle ock om utslag, meddeladt af annan domstol än krigsdomstol,
då därigenom någon, som är anställd vid krigsmakten och lyder under
strafflagen för krigsmakten, ådömts ansvar. Ar befälhafvaren af särskild!

lag gifvet stadgande eller eljest förhindrad att utslag verkställa; öfverlämne
det till Konungens befallningshafvande.

Med utmätning för böter eller för ådömdt skadestånd må ej befälhafvare
sig befatta.

L) Om häktning, förvarsarrest oeh annat tagande i förvar.

59 §.

I fråga om häktning af den, som hör till krigsmakten, skall, utom
hvad i allmän lag stadgas om häktning, jämväl lända till efterrättelse
hvad här nedan i detta kapitel sägs.

60 §.

Rymmer någon, som tillhör manskapet och är tjänstgöringsskyldig
vid afdelning af krigsmakten, som för annat ändamål än öfning ställes
eller är ställd på krigsfot, skall han i häkte tagas.

Lag samma vare, där någon af manskapet gör sig skyldig till olofligt
undanhållande från afdelning, hvarom i 1 mom. sägs, och undanhållandet
skett under sådana förhållanden, att han jämlikt strafflagen för
krigsmakten bör straffas såsom för rymning.

Har någon af manskapet eljest begått rymningsbrott eller gjort sig
skyldig till olofligt undanhållande under sådana omständigheter, att han
bör straffas såsom rymmare, må han i häkte tagas.

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

61 §•

Har officer eller underofficer eller vid krigsmakten anställd civil
ämbets- eller tjänsteman, som är tjänstgöringsskyldig vid afdelning af
krigsmakten, hvarom i 60 § 1 mom. sägs, begått rymningsbrott eller har
han gjort sig skyldig till olofligt undanhållande under sådana omständigheter,
att han bör straffas såsom rymmare, skall han i häkte tagas.

62 §.

Befälhafvare, hvilken, enligt hvad i strafflagen för krigsmakten är
stadgadt, i disciplinmål äger utan inskränkning utöfva bestraffningsrätt
öfver underlydande, äge beträffande dem samma befogenhet att förordna
om häktning, som enligt allmän lag tillkommer Konungens befallningshafvande
i afseende å för brott misstänkta personer.

Enahanda befogenhet tillkommer jämväl kommendant äfvensom fartygschef
i fråga om honom underlydande, ändå att han endast i vissa
disciplinmål äger utan inskränkning utöfva bestraffningsrätt öfver dem.

63 §.

Varder någon, som är anställd vid krigsmakten, eller värnpliktig,
medan han är i tjänstgöring, häktad efter förordnande af annan myndighet
än hans befälhafvare; göre den myndighet utan dröjsmål anmälan
därom hos den häktades befälhafvare.

64 §.

Där militärhäkte finnes, må häktad person, som är anställd vid
krigsmakten eller som häktats, medan han varit i tjänstgöring såsom
värnpliktig, eller i anledning af uteblifvande från honom i sådan egenskap
åliggande tjänstgöring, under rannsakning vid domstol hållas i sådant
häkte.

65 §.

Förman är berättigad att, då underlydande under tjänstgöring gör
sig skyldig till fel, hvarigenom krigslydnaden eller ordningen inom krigsmakten
äfventyras, och det för krigslydnadens eller ordningens upprätthållande
finnes nödigt, tillsäga den felande förvarsarrest.

Lagutskottets Utlåtande N:o ÖS.

Rätt att tillsäga förvarsarrest, då det för ordningens upprätthållande
finnes nödigt, tillkommer ock utom tjänsten förman i afseende å underlydande,
som stör allmän ordning eller ordningen inom krigsmakten.

Tillsägelse af förvarsarrest, hvarom i denna § förmäles, är allenast
ett förständigande att i arrest afbida, hvad den, som öfver den felaktige
äger bestraffningsrätt i disciplinmål, vill i laga ordning besluta.

66 §.

Den, som fått sig tillsagd förvarsarrest, skall, om han är officer
eller underofficer, under arresttiden vistas i eget rum eller tält eller, om
så finnes nödigt, hållas under bevakning i låst ljust rum eller i tält och,
om han tillhör manskapet, hållas under bevakning i sådant rum eller i
tält. Den arresterade må ej deltaga i tjänstgöring.

Då den felaktiges arresterande i låst rum eller eljest under bevakning
kan erfordras, men han vägrar eller underlåter att efterkomma den
erhållna tillsägelsen, äger den, som anbefallt arresteringen, att genom
tjänliga åtgärder befordra densamma till verkställighet.

67 §.

Ar ej den, som tillsagt arrest, själf i utöfning af bestraffningsrätt
i disciplinmål öfver den arresterade, åligger den förstnämnde att om
arresteringen genast och sist inom tjugufyra timmar afgifva rapport till
den befälhafvare, som äger bestraffningsrätten; och åligge det denne att,
så fort ske kan, meddela beslut i ärendet.

Träffas underlydande, som är af starka drycker öfverlastad, inom
förläggningsområde eller å väg, gata eller annat ställe, hvarom i 11 kap.
15 § allmänna strafflagen förmäles, då må han, ändå att sådant fall, som
i 65 § afses, ej finnes vara för handen, när hans behöriga vårdande icke
annorledes låter sig verkställa, på förmans befallning kunna tagas i förvar
och insättas i militärhäkte, till dess han återvum it sina sinnens bruk.

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

M) Allmänna bestämmelser.

69 §.

I de fall, då någon, som utan att vara krigsman lyder under strafflagen
för krigsmakten eller eljest är underkastad straff efter samma lag,
angifves för brott, därför han vid krigsdomstol skall tilltalas, galle för
åtal emot honom, hvad här ofvan stadgadt är om åtal emot krigsman, som
är i den tjänstegrad, hvartill den angifne enligt reglemente eller särskild
föreskrift räknas. Är viss tjänstegrad för den angifne ej bestämd; tilllämpas
de i fråga om åtal mot manskap gällande bestämmelser.

Har krigsfånge eller utländsk man, hvilken vid krig mellan främmande
makter, därunder Sverige är neutralt, här i riket internerats, föröfvat
brott, därför han skall vid krigsdomstol tilltalas och är han officer
eller eljest af sådan tjänstegrad, att han bör lika med officer anses; vare
lag, som i 20 § om officerare sagd är.

70 §.

Ingifvas på grund af denna lag besvär eller annan inlaga i rättegång
till befälhafvare eller ordförande i öfverkrigsrätt, skall å besvärsskriften
eller inlagan tecknas bevis om tiden för dess ingifvande; och
varde, där ej, enligt hvad i denna lag är föreskrifvet, ytterligare åtgärd
på befälhafvaren eller öfverkrigsrättens ordförande ankommer, inlagan
äfven i de fall, där ej sådant eljest är stadgadt, ofördröjligen insänd
till den myndighet, som vederbör.

71 §•

Befälhafvare, som har uppsikt öfver häkte, öfve tillsyn däröfver,
att person, som där hålles häktad och vill i målet anföra besvär eller ingifva
inlaga till högre rätt eller ock göra ansökan om nåd, därvid ej må
sakna nödigt biträde.

72 §.

f allt öfrigt, som ej här ofvan utsatt ä.r, lände, i afseende på rättegång
vid krigsdomstol, till efterrättelse hvad i allmän lag eller särskilda
författningar om rättegång i brottmål och hvad därtill hörer finnes föreskrifvet,
där det tillämpligt är.

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1909.

Mål, som, då denna lag träder i kraft, är hos krigsdomstol anhängigt,
skall, utan hinder af denna lags bestämmelser, fortfarande handläggas
och afgöras af samma domstol, i den mån sådant tillkom densamma
enligt äldre föreskrifter, äfvensom i öfrigt i enlighet därmed behandlas;
dock att denna lag skall tillämpas i fråga om fullföljd af talan mot utslag
eller beslut, som meddelats efter den dag, då denna lag trädt i kraft,
samt underställning af sådant utslag, så ock beträffande förfarandet i högre
rätt, där utslag eller beslut, hvaremot talan fullföljts, meddelats efter
nämnda dag.

Förslag

till

Lag

angående ändring af 1 och 4 §§ i förordningen angående verkställighet
i vissa fall af straff, ådömdt genom icke laga kraft ägande utslag,

den 30 maj 1873.

Härigenom förordnas, att 1 och 4 §§ i förordningen angående verkställighet
i vissa fall af straff, ådömdt genom icke laga kraft ägande utslag,
den 30 maj 1873 skall erhålla följande förändrade lydelse:

1 §.

Har den, som blifvit dömd till straffarbete på viss tid eller till
fängelse eller arrest och skall hållas häktad i afbidan därå, att det öfver
honom fällda utslag vinner laga kraft, icke besvärat sig öfver utslaget
inom den för ändringssökande föreskrifna tid, eller har han före besvärstidens
utgång i den ordning, 2 § bestämmer, förklarat sig nöjd med
utslaget och villig att undergå den ådömda bestraffningen; då bör straffet
genast gå i verkställighet utan hinder af åklagares eller målsägandes
besvär.

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

Är utslaget af domstolen underställdt högre rätts pröfning, äger
hvad nu är sagdt ej tillämpning.

4 §•

Då fängelsestraff, som den häktade undergått, skall å straffarbete
afräknas, eller då undergånget arreststraff skall afräknas å fängelse eller
straffarbete, förfares i förra fallet enligt de i 4 kap. 6 § allmänna strafflagen
samt i senare fallet enligt de i 35 § strafflagen för krigsmakten
stadgade grunder. _______

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1909.

Förslag

till

Lag

angående ändring af 10 § i värnpliktslagen den 14 juni 1901.

Härigenom förordnas, att 10 § i värnpliktslagen den 14 juni 1901
skall erhålla följande förändrade lydelse:

10 §.

1. Värnpliktig, som är förlustig medborgerligt förtroende för alltid,
må ej tillhöra krigsmakten.

2. Är värnpliktig förlustig medborgerligt förtroende, intill dess
viss tid förflutit från det han efter utståndet straff blifvit frigifven, må
han under samma tid ej vapenöfvas, utan skall till lämpliga arbeten vid
krigsmakten användas.

3. Har värnpliktig blifvit upprepade gånger straffad efter strafflagen
för krigsmakten, och äro omständigheterna sådana, att krigsman,
hörande till det vid krigsmakten fast anställda manskapet, kunnat i motsvarande
fall, jämlikt 30 § 3 mom. nämnda lag, skiljas från sin anställning,

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

då må, utan hinder af hvad nedan stadgas om de värnpliktiges fördelning
och tjänstgöringsskyldighet i allmänhet, i den ordning och i enlighet med
de närmare bestämmelser, som af Konungen meddelas, sådan värnpliktig
öfverföras till särskild afdelning af krigsmakten för att där fullgöra sin
tjänstgöringsskyldighet.

Lag samma vare ock, ifall värnpliktig, som tillhört det fast anställda
manskapet, men enligt nyssnämnda lagrum hlifvit från sin anställning
vid krigsmakten skild, begär brott, som i strafflagen för krigsmakten
är belagdt med ansvar.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1909.

De i förevarande proposition innefattade lagförslag hvila i väsentliga
delar på det betänkande, som den 3 april 1905 afgafs af den kommitté,
hvilken den 1 april 1901 af Kungl. Maj:t tillsattes för revision af strafflagen
för krigsmakten och förordningen om krigsdomstolar och rättegången
därstädes, i syfte att bestämmelserna i dessa lagar måtte blifva lämpade
efter förhållandena vid en krigsmakt bestående af värnpliktige. Det förslag
till ändrad organisation af de militära domstolarna och hvad därmed
står i samband, hvilket af kommittén framlagts, har emellertid af skäl,
som nedan närmare omförmälas, för närvarande icke i sin helhet af Kungl.
Maj:t upptagits, utan har den kungl. propositionen inskränkts till en omarbetning
af nu gällande bestämmelser rörande krigsdomstolar och rättegången
därstädes endast i den mån en sådan omarbetning ansetts påkallad
af det nya förslaget till strafflag för krigsmakten, af den senaste tidens
lagstiftning å hithörande område eller af andra särskildt viktiga skäl.
Beträffande de synpunkter, som varit för kommittén bestämmande vid utarbetandet
af dess förslag till förändring af den militära strafflagstiftningen
och rättegångsordningen och därmed sammanhängande stadganden äfvensom
de skäl, som föranledt Kungl. Maj:t att vidtaga ändringar i dessa
kommitténs förslag, får utskottet hänvisa till kommitténs betänkande och
det vid propositionen fogade utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden
för den 7 december 1906. De sålunda ändrade förslagen

Lagutskottets Utlåtande N''.o 58.

hafva därefter undergått grundlagsenlig granskning i högsta domstolen
samt med föranledande af därvid gjorda erinringar blifvit i redaktionellt
afseende jämkade.

I sammanhang med ifrågavarande kungl. proposition har utskottet
därjämte till behandling förehaft en i anledning af densamma inom Andra
Kammaren af herr Karl Staaff afgifven och till utskottet hänvisad motion,
n:o 271. Efter det utskottet redan fattat beslut i anledning af omförmälda
framställningar har dessutom till behandling af utskottet öfverlämnats
en i anledning af förevarande proposition inom Första Kammaren
af grefve Axel Wachtmeister väckt motion, n:o 51. Nämnda motioner
finnas här nedan återgifna.

Herr Staaffs motion, n:o 271, är af följande lydelse:

»Med anledning af Kungl. Maj:ts proposition n:o 67 med förslag till
strafflag för krigsmakten m. m. tillåter jag mig väcka följande motion.

1 § 3:o.

Den kungl. propositionen afviker från kommittéförslaget därutinnan,
att enligt propositionen värnpliktige alltid, därest de uppträda i militär
tjänstedräkt, skola hänföras till krigsmän, medan åter kommittéförslaget
begränsar detta förhållande till att gälla under tjugofyra timmar, innan
de värnpliktige med anledning af förestående tjänstgöring skola ställas
under militärbefäl och under lika lång tid sedan de efter afslutad tjänstgöring
upphört att stå under sådant befäl.

Efter min tanke är kommittéförslaget i denna punkt att föredraga
framför den kungl. propositionen. Det är redan i viss mån betänkligt att
föreskrifva krigslagarnas tillämpning å värnpliktige vid en tidpunkt, då det
öfvervägande antalet af dem naturligtvis saknar all kännedom om dessa
lagars innehåll. Men med hänsyn till de praktiska fördelar, som stå att
vinna, må ju detta dock kunna godtagas. Att däremot gå så långt, att
man icke ens begränsar förhållandet till en viss tidsperiod före värnpliktens
början och efter dess slut, synes ingalunda tillrådligt. Med dessa
perioder sålunda tilltagna, som skett i kommittéförslaget, afses naturligtvis,
att den värnpliktige å ena sidan först då han står så omedelbart nära
sin tjänstgöring, att han iklädt sig uniform just för detta ändamål, å andra
sidan ej längre efter slutad tjänstgöring, än att han ännu kan antagas
hafva uniformen kvar efter den, skall på grund af sin klädsel blifva underkastad
krigslagarna. Att däremot, om en värnpliktig några år efter tjänst Bili.

till Riksd. Prot. 1908. 7 Sami. 55 Höft. 11

I ämnet
läckta
motioner.

Herr Staffs
motion.

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

göringens afslutande drager fram sin uniform ur garderoben och ikläder
sig den t. ex. för någon teaterföreställning eller för annat ändamål, som
ej har ringaste att göra med värnplikten, han skulle komma under krigslagen
med de påföljder detta händelsevis — t. ex. vid någon tvist med
en militär befälsperson — kunde medföra, synes uppenbart absurdt.

4 §•

Kommittéförslaget, som upptager de positiva ändamål, för hvilka
krigsmakten skall vara ställd på krigsfot för att anses mobiliserad i krigslagarnas
mening, synes vara vida att föredraga framför kungl. propositionen,
enligt hvilken krigsmakten skulle vara att anse såsom mobiliserad »då
den för annat ändamål än öfning ställes eller är ställd på krigsfot». Kommittéförslagets
ordalag ansluta sig ordagrant till uttryckssättet i 74 §
regeringsformen, där det bestämmes under hvilka förutsättningar Konungens
rätt till rekvisitioner skall inträda. De reservanter vid 1893 års
riksdag, som påyrkat en sådan lydelse af paragrafen, yttra i sin motivering:
»Vi hafva yrkat, att 74 § borde så redigeras, att den tydligt uttryckte,
att, om svenska folket genom sina representanter åtager sig den tunga
börda, som i kraft af en rekvisitionslagstiftning kan åläggas det, och i
Kungl. Maj:ts hand öfverlämnar en högst betydande, ny maktbefogenhet,
detta sker uteslutande i afsikt att skydda neutraliteten, om den vid krig
mellan andra makter skulle hotas, och afvärja ett angrepp, men icke för
att underlätta en politik, som kan leda därtill, att riket af annan anledning
invecklas i krig.»

Mig synes, att enahanda synpunkter kunna och böra gälla, när det
gäller öfvergången från vanliga krigslagsbestämmelser till de extraordinära,
som i vissa fall skulle inträda för mobiliserad afdelning.

33 §. 2 mom.

På de af justitiekansler!! E. Sjöberg i hans reservation till kommittéförslaget
anförda skäl förmenar jag, att den ändring i nu gällande lag,
som kommitténs majoritet förordat och som den kungl. propositionen jämväl
upptager, saknar fog. Enligt denna ändring skulle en officer eller
underofficer, som för försummelse vid fartygs manövrering eller navigering
anses förfallen till flera månaders fängelse, vara befriad från skyldighet
att ersätta kronan den genom försummelsen uppkomna skadan. Nuvarande
lag befriar honom från skadestånd allenast då hans fel är så lindrigt, att
det anses kunna försonas med disciplinstraff.

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

73 §.

Kommittén hade föreslagit, att ur §:en skulle utgå orden »om otillräckligheten
af lön, beklädnad eller underhåll». Den kungl. propositionen
återupptager ur nuvarande lagen dessa ord. I statsrådets yttrande motiveras
detta med tre skäl: l:o) att då detta exempel är upptaget i nu gällande
lag, .en uteslutning däraf måste förefalla betänklig, 2:o) att om krigsfolk
finge hålla sammankomster för öfverläggning om ifrågavarande ämnen,
denna rättighet kunde komma att missbrukas för befrämjande af
syften af annan art, samt 3:o) att om anledning vore till klagomål beträffande
lön, beklädnad eller underhåll, utvägar dessutom icke saknades för
de missnöjda att gifva sina klagomål tillkänna och uti tilläfventyrs befintliga
missförhållanden vinna rättelse utan att härför erfordrades hållande
af sammankomster för rådplägning i frågan.

Det första skälet är synnerligen svagt, då konsekvenserna af den
däri uttryckta mening ju skulle blifva, att huru i och för sig berättigad
en lagändring än vore, skulle den likväl i vissa fall ej kunna någonsin
företagas, emedan själfva ändrandet vore betänkligt. Lika ohållbart är det
andra skälet. Om en befogad frihet ej skall medgifvas, därför att det ej
är »otänkbart», att den kan missbrukas, huru mycken frihet skulle då
existera? Hvad det tredje skälet angår, visar erfarenheten, att för dem,
som befinna sig i en svagare ställning, samråd till vidtagande af lämpliga
åtgärder för denna ställnings förbättrande är ett ofta ovillkorligen nödvändigt
medel för att vinna något. De facto torde nog sådana sammankomster
för inbördes rådplägning om framställningar rörande bättre aflöning

o. s. v. under nu rådande lag vara ganska vanliga — hvilket i förbigående
sagdt bort visa, att rättigheten i fråga icke är så »betydelselös», som i
statsrådsyttrandet förmenas. , Kan det vara riktigt och ändamålsenligt, att
sådana till intet ond t syftande rådplägningar måste ske på sidan om lagen
och, om det faller en befälhafvare in, skulle kunna föranleda straff för
deltagarne? Kan det finnas fog för att, medan alla civila tjänstemän utan
något hinder kunna hålla sammankomster i sådant syfte, skola t. ex.
underofficerarne vara lagligen förhindrade att göra det? Jag kan ej
finna detta.

Fastmera synes det mig, som om kommittéförslaget borde utvidgas
genom borttagande jämväl af uttrycket »om förmans förhållande eller åtgärder».
Ty om en förman visar sig gång på gång illa behandla sin trupp,
kan det väl ej vara något orätt eller farligt i att manskapet på en fristund
samlas och samråder om rätta sättet att däri vinna ändring.

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

83 §.

Om en öfverordnad genom missbruk af sin myndighet eller eljes
genom otillbörligt eller ovärdigt beteende retat underordnad till sådan gärning,
hvarom i 80, 81 eller 82 §§ förmäles, synes det föga riktigt att medgifva
straffets nedsättande men ej under några förhållanden dess bortfallande.
Sådant kan förmannens beteende hafva varit, att det öfverstiger all vanlig
mänsklig själfbehärskning att emottaga det med fullständig undergifvenhet.
Men för sådana undantagsfall bör man ock kunna medgifva strafffrihet.

90 §.

Kommittéförslaget synes vara att vida föredraga framför den kungl.
propositionen. Det är ej för hardt, att officer eller underofficer, som en
gång blifvit straffad för våld eller annan misshandel å underordnad krigsman
i eller för dennes ämbete eller tjänst, kan dömas till afsättning, om
han ånyo begår sådant brott och pröfvas hafva genom sitt förfarande förspillt
den aktning och tillit, som bör tillkomma hans befälsställning. Misshandel
å underordnad har inom den svenska armén förekommit i långt
större utsträckning än allmänheten haft aning om. Men den bör och
måste hindras.

97 §.

Detta lagrum var inom kommittén föremål för vidlyftig öfverläggning
och man var ganska allmänt ense därom, att en bestämmelse af så
mångtydig och sväfvande natur för sin tillämpning borde förutsätta domstols
pröfning, ja detta betraktades från flera håll såsom ett gifvet villkor
för att bestämmelserna skulle få kvarstå.

Bland de ämnen strafflagen för krigsmakten behandlar framstår frågan
om disciplinstraffens rätta ordnande såsom ett af de» allra viktigaste.
Men denna fråga har enligt min mening ingalunda erhållit en tillfredsställande
lösning i den kungl. propositionen.

Denna uppfattning gäller för det första själfva straffen. I Riksdagens
skrifvelse den 1 juni 1901 angående revision af krigslagarna ifrågasattes,
huruvida sträng arrest borde bibehållas eller icke. Den för revi -

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

sionen tillsatta kommittén uttalade sig för bibehållande af detta slag af
disciplinstraff, men väl att märka med en kraftig begränsning i fråga om
dess användning. Detta straff, som efter kommitténs förslag endast skulle
få begagnas såsom skärpning, skulle nämligen ej få i något fall åläggas
annat än då synnerlig råhet, groft trots mot föreskrifven eller eljest gällande
ordning eller inrotad vanart genom förbrytelsen ådagalagts och med
hänsyn till af den skyldige förut utståndna bestraffningar för brott emot
krigslagen .eller hans uppförande i öfrigt det icke kunde antagas, att lindrigare
straff skulle å honom öfva tillbörlig verkan. Samma begränsning
skulle gälla i fråga om användande af hårdt nattläger såsom skärpning.
Nuvarande chefen för generalstaben uttalade sig emellertid såsom ledamot
af kommittén för fullständigt afskaffande af den stränga arresten. Häri
instämde två af kommitténs civila ledamöter, bland dem undertecknad.
Bland myndigheter, som afgifvit yttranden öfver förslagen, hafva en arméfördelningschef
och en regementschef anslutit sig till samma åsikt. Öfriga
militära myndigheter, hvilka yttrat sig öfver förslagen, samt krigshofrätten
hafva däremot ansett nödvändigt att bibehålla den stränga arresten.

I den kungl. propositionen bibehålies den stränga arresten, dock icke
såsom särskild straffart utan såsom straffskärpning. Såsom förutsättningar
för åläggande af denna skärpning har allenast upptagits, att med hänsyn
till af den straffskyldige förut utståndna bestraffningar för brott mot
strafflagen för krigsmakten eller omständigheterna i öfrigt det icke finnes
antagligt, att vaktarrest, verkställd i vanlig ordning, skulle å honom öfva
tillbörlig verkan. Äfven blott en dags vaktarrest skulle enligt förslaget
kunna skärpas genom mörkt enrum likasom enligt nuvarande lag sträng
arrest kan på samma tid åläggas.

Efter min mening har genom den kungl. propositionens bestämmelser
om den stränga arrestens användning icke någonting vunnits. Allt blir
vid det gamla, d. v. s. hvarje regementschef kan ungefär efter godtycke
använda den stränga arresten, i hvilken utsträckning han behagar. Ty
det är ju tydligt, att då sträng arrest får användas så snart det »med
hänsyn till omständigheterna» icke finnes antagligt, att vanlig vaktarrest
skulle öfva tillbörlig verkan å den som begått en förseelse, så lär det i
de allra flesta fall vara omöjligt att ställa en befälhafvare tillrätta, som i
obehörig utsträckning ålägger denna straffskärpning. »Omständigheterna»
är nämligen ett så obestäinbart, så tänjbart begrepp, att det subjektiva
godtycket där kan finna nästan obegränsadt spelrum. Kommitténs förslag
innehöll åtminstone verkligt objektiva grunder, så att en befälhafvare
måste i händelse han ålagt sträng arrest kunna påvisa någon af dessa
grunder för att själf undgå ansvar.

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

Hvilket skäl har då Kungl. Maj:t haft att mot kommitténs åsikt förorda
den stränga arrestens bibehållande i den form som skett? Såvidt jag
af statsrådsprotokollet kunnat finna allenast ett enda. Detta skulle vara,
att genom den af kommittén föreslagna begränsningen straffet skulle
erhålla en strängare karaktär än som därmed torde åsyftats och blifva
nära nog vanärande.

Lämnande därhän för närvarande hvilken betydelse som må tillmätas
detta skäl, tillåter jag mig framhålla, att Kungl. Maj:t efter min
tanke, då det ansågs betydande, icke borde hafva återgått till det gamla
utan fasthellre tagit steget fullt ut och föreslagit upphäfvandet af all
straffskärpning. Yäl hafva i vår allmänna lagstiftning införts vissa straffskärpningar
för undantagsfall, men detta synes knappast behöfva leda till
att upptaga sådana jämväl såsom disciplinstraff, hvilka ju afse jämförelsevis
ringa förseelser, under det att den allmänna lagstiftningen förbehållit
skärpningarna för svåra förbrytelser.

Efter min åsikt vore det alltså i alla afseenden fördelaktigast, om
all straffskärpning helt och hållet finge utgå.

Riksdagen ifrågasatte i sin skrifvelse af 1901, huruvida icke till
vinnande af större garanti för den lagenliga behandlingen af disciplinmålen
i afgörandet af dylika mål borde jämte vederbörande befälhafvare
deltaga en rättsbildad person med domareansvar för därvid meddelade
beslut, därest han icke reserverat sig.

Kommittén fann sig icke böra tillstyrka en sådan anordning och har
den icke heller förordats i propositionen. De af kommittén anförda skälen
voro följande.

1. På grund af sakens natur måste befälhafvaren vara den, som
bure ansvaret för krigslydnadens och ordningens upprätthållande inom
truppen. Det syntes då ock vara riktigast, att äfven ansvaret för det
sätt, hvarpå de disciplinära bestraffningar, hvilkas åläggande utan rannsakning
och dom lagen tillstädjer, blifva använda, odeladt hvilade på
honom.

2. Det ojämförligt stora flertalet af de mål, hvilka enligt kommitténs förslag,
likasom enligt gällande lag, kunde ifrågakomma till befälhafvarens afgörande
i form af disciplinmål, vore till sin beskaffenhet synnerligen enkla
och ingalunda sådana, att de för sitt lagenliga bedömande och afgörande
kunde anses fordra särskilda juridiska insikter. Gifvet vore visserligen att
äfven i de enklaste fall bestämmande af straffets art och mått alltid måste
öfverlåtas åt den myndighet, som hade att utöfva bestraffningsrätten,

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

men detta vore en sida af saken, som befälhafvaren med den kännedom
han äger om sina underlydande, i de flesta fall borde kunna bedöma lika
bra om ej bättre än andra. En sådan behandling af disciplinmålen skulle
därför vara en för den stora massan af fall fullkomligt onödig apparat,
som endast skulle verka tyngande, utan motsvarande nytta.

3. Den ifrågasatta anordningen skulle icke, utan att ändamålet med
den disciplinära bestraffningsrätten skulle blifva mer eller mindre förfeladt,
kunna under alla förhållanden genomföras. Detta skulle nämligen
förutsätta, att den lagfarne ämbetsman, som jämte befälhafvaren skulle
deltaga i handläggningen af målet, alltid funnes tillgänglig å den plats,
där den disciplinära bestraffningsrättens utöfning kunde ifrågakomma.
Men detta skulle tydligen icke utan alltför stora uppoffringar från det
allmännas sida kunna förverkligas. Såsom exempel på de svårigheter som
skulle uppkomma nämner kommittén, att lagfaren person i regel icke kan
påräknas åtfölja fartyg på sjötåg. Vid mångfaldiga tillfällen i fält skulle
stora stundom oöfverstigliga svårigheter möta. Äfven eljes kunde det
icke gärna gå för sig att på hvarje ort, där någon del af krigsmakten
funnes förlagd eller eljest hade sin tjänstgöring, för ändamålet anställa
särskild lagfaren ämbetsman. Detta kunde särskildt ej gå för sig där,
utan att. något större truppförband funnes på platsen, en fristående skola
eller kommendering eller allenast ett detachement hade sin förläggningsort.
Skulle äfven i dylika fall vederbörande befälhafvare vara pliktig att
i disciplinmål inhämta yttrande af en lagfaren ämbetsman, som icke funnes
å platsen tillgänglig, blefve detta uppenbarligen i många fall ytterst otjänligt.

4. Icke heller syntes det förenligt med befälhafvarens ställning
och nödiga auktoritet att förbjuda honom att inför samlad trupp eller
eljest då en ringare förseelse försigginge inför hans ögon, utan att först
höra annan person, ålägga en disciplinär bestraffning.

Kommittén fann dessa skäl tillräckliga för att ådagalägga, att den
ifrågasatta ordningen för handläggningen af disciplinmål i hvarje fall svårligen
skulle kunna genomföras, utan att man nödgades göra en mängd
delvis mycket omfattande undantag, hvarigenom värdet af hela anordningen
skulle i hög grad förringas.

Att med insikt om nödvändigheten af alla dessa undantag ändock
föreskrifva, att det omförmälda förfarandet, då så lämpligen kunde ske,
skulle iakttagas, ansåg kommittén icke heller vara att anbefalla. Föreskrefves
detta sådan regel, vore det att befara, att befälhafvarnes myndighet
i andra fall, då förfarandet icke kunde iakttagas, skulle mista en del
af den auktoritet, som borde tillkomma densamma. Utan tvifvel skulle
det ock framstå såsom en oegentlighet om, såsom sannolikt vore, före -

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

skriften i regel blefve tillämplig endast å de högre befälhafvarne, hvilka
ju i allmänhet ha sin expedition å platser, där ett eller liera truppförband
funnes förlagda och ett juridiskt biträde kunde antagas vara anställdt, men
däremot i allmänhet blefve utan betydelse i fråga om lägre befälhafvare för
mindre kommenderingar å andra orter eller på sjön, oaktadt just de yngre,
mindre erfarna befälhafvarne måste anses företrädesvis vara i behof af den
juridiska rådgifvarens stöd eller kontroll.

Hela detta resonemang synes mig alldeles ohållbart. Med afseende
på det första skälet behöfver blott anmärkas, att befälhafvarens befogenhet
att ålägga disciplinstraff ju skulle bibehållas odelad hos honom, Hvad
han i sådant hänseende bestämmer, det skall ju gälla. Hans »ansvar för
krigslydnaden och ordningens upprätthållande» blir således alldeles detsamma
som förut. Skillnaden blir blott den, att jämväl en annan, hans
juridiska rådgifvare, blir ansvarig, därest han underlåtit reservera sig mot
en felaktig åtgärd af befälhafvaren.

Det andra skälet är lika litet bindande. Det är för det första ingalunda
så visst, att det ojämförligt stora flertalet af disciplinmål äro så
enkla, att ingen rådgifvare behöfves. Att de kunna bedömas påfallande
olika är klart redan däraf, att vid olika regementen bedömandet af enahanda
mål ofta nog är mycket växlande. Det är vidare ett faktum, att
befälhafvare bedömt till utseendet ganska enkla mål alldeles felaktigt.

Hvad angår kommitténs tredje skäl får man efter min tanke icke
låta det bästa vara till den grad fiende till det goda i detta fall, att man
låter de jämförelsevis obetydande fall, då regeln icke skulle kunna tilllämpas,
blifva till hinder för uppsättande af själfva regeln. Om reformen
genomföres, blifver den ock effektiv i fråga om det alldeles öfvervägande
antalet fall.

Kommitténs fjärde skäl är enligt den kungl. propositionen icke
längre tillämpligt, enär i densamma föreslagits upphäfvande af befäl hafvares
rätt att ålägga disciplinstraff på stående fot.

Hvad slutligen angår kommitténs ordande om de konsekvenser, som
skulle uppstå i händelse man likväl beslöte sig för att genomföra reformen,
där den kunde genomföras, det vill i korthet säga hufvudsakligen vid alla
regementsförläggningar och flottstationerna, så torde dessa utan vidare
kunna betraktas såsom ren konstruktion. En befälhafvare, som icke kan
hafva tillgång till rådgifvare, måste fortfarande döma ensam, såsom kommittén
ansett lämpligt, att alla med disciplinär straffrätt utrustade befälhafvare
skola göra — det är hela saken.

Den synnerligen stora betydelsen af den reform, som här är ifråga,
kan icke förnekas. Den innebär i korthet sagdt, att en sakkunskap i rätts -

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

ligt hänseende och ett supplementärt domareansvar skulle ställas bredvid
befälhafvarens militära sakkunskap och militära ansvar. Den gör disciplinbestraffning
till hvad den efter min mening bör vara: en till sin karaktär
rättslig åtgärd om ock med ett af nödvändigheten föreskrifvet ytterst summariskt
förfarande. Jag måste därför i allo vidhålla önskvärdheten af
denna verkligt stora förbättring.

Emellertid kan en dylik reform icke genomföras annat än i sammanhang
med den militära rättegångsreformen och under förutsättning att i
denna upptages kommitténs förslag om tillsättande af krigsfiskaler, hvilka
då skulle kunna erhålla jämväl nu ifrågavarande uppgift. Att öfverlämna
den åt auditörerna är af lätt insedda skäl alls icke lämpligt.

Jag måste för den skull begränsa mig till att hemställa om en
skrifvelse i saken, men anser att kamrarnas sammanstämmande beslut om
aflåtande af dylik skrifvelse bör göras till förutsättning för strafflagens
antagande.

På grund af hvad jag sålunda anfört, tillåter jag mig vördsamt
hemställa:

1 :o) att Riksdagen under förutsättning af Riksdagens bifall till
yrkandet under 2:o) här nedan måtte antaga Kungl. Maj:ts proposition
till ny strafflag för krigsmakten, dock med de modifikationer,

att lydelsen af 1 § 3:o, 4, 90 och 97 §§ ändras till likhet med
hvad krigslagskommitténs förslag innehåller;

att straffskärpning vid disciplinstraff bortfaller och följaktligen de
§§, som innehålla föreskrifter om sådan skärpning eller verkställigheten
däraf omarbetas;

att 33 § 2 mom. förändras till likhet med motsvarande bestämmelse
i nuvarande lag;

att 73 § ändras så till vida, att uttrycken »förmans förhållande
eller åtgärder» samt »lön, beklädnad eller underhåll» utgå;

att 83 § ändras sålunda, att efter orden »följa bort» tilläggas orden
»eller helt och hållet bortfalla».

2:o) att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det
täcktes Kungl. Maj:t i samband med framläggande för nästa års Riksdag
af förslag till ny rättegångsordning för krigsmakten jämväl framlägga förslag
till sådana bestämmelser angående den discipliplinära bestraffningsrätten,
att denna bestraffningsrätt, då så ske kan, skall utöfvas af vederbörande
befälhafvare i samråd med rättsbildad person, hvilken, därest han
icke reserverat sig mot befälhafvarens beslut, är underkastad domareansvar
för detsamma.»

Bill. till Riksd. Prot. 1908. 7 Sami. 55 ilåft.

Grefve

Wacht meisters motion.

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

Grefve Wachtmeister har i sin motion, n:o 51, anfört löljande:
»Genom kungl. förordningen den 6 juni 1883 erhöll § 30 i strafflag
för krigsmakten sin nuvarande lydelse. Den förändring, som härvid
anbefalldes och som afsåg befrielse i vissa fall för krigsman att gälda
skada eller kostnad, som tillskyndats kronan, grundade sig på Riksdagens
samma år fattade beslut med anledning af en af Eders Kungl. Maj:t i
ämnet den 13 april 1883 afgifven proposition; och framgår det oförtydbart
såväl af denna som af lagutskottets utlåtande med anledning af propositionen,
att den befrielse från ersättningsskyldighet, som i ändringsförslaget
omnämndes, var afsedd att gälla icke blott i fråga om skada å
kronans fartyg och materiel, utan äfven i fråga om skada å enskild
egendom.

Lagutskottet yttrar angående den förhandenvarande frågan i sitt
utlåtande n:o 43 af den 5 maj 1883:

''Genom vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet af sjöofficer
eller underofficer, kommenderad till tjänst på kronofartyg, kan nu
skada uppstå antingen å det kronans fartyg, som han själf förer eller å
hvilket han är tjänstgörande, eller ock — genom sammanstötning eller påstötning
— å främmande fartyg, sluss, kaj o. s. v. I förra fallet blifver
vederbörande officer eller underofficer ersättningsskyldig till sin redare,
kronan, såsom målsägande, i det senare åter antingen kan kronan, såsom
det skadade fartygets redare, vare sig på grund af laglig förpliktelse eller
godvilligt i första hand ersätta målsägande!! den uppkomna skadan, i
hvilken händelse kronan har rätt att söka sitt åter af den, som vållat
skadan — hvarvid likväl, i händelse skadeersättning af kronan till tredje
person godvilligt utgifvits, sådant icke ovillkorligen grundlägger ersättningsskyldighet
för vederbörande sjöofficer eller underofficer — eller ock kan
anspråket å skadeersättning af målsäganden göras gällande omedelbarligen
mot vederbörande officer eller underofficer.

Då sjöofficeren eller underofficeren i sin egenskap af ämbets- eller
tjänsteman uttryckligen är underkastad kriminellt ansvar äfven för oförstånd
och oskicklighet vid förande af fartyg; men, hvad angår befälhafvare
å kofferdifartyg, § 49 i sjölagen den 23 februari 1864, hvilken paragraf
innefattar hufvudstadgandet om sådan befälhafvares ersättningsskyldighet,
för inträdande af berörda skyldighet förutsätter ''skada, som åkommer
genom befälhafvarens försummelse vid bevakande af redares rätt och bästa’,
och ''skada, som genom befälhafvarens fel eller försummelse i tjänsten annan
tillskyndas kan’, så torde, redan till följd häraf, kunna ifrågasättas, huruvida
icke sjöofficer eller underofficer i förhållande till sin redare, kronan,
rättsligen är i fråga om ersättningsskyldighet strängare förpliktad än kofferdi -

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

skeppare i förhållande till sitt rederi. Men att så faktiskt är förhållandet,
framgår tydligen, när man besinnar, att, så snart, med anledning af sjöofficer
eller underofficer till last liggande, om äfven helt obetydlig felaktighet,
vederbörande allmän åklagare finner sig föranlåten att påyrka
något, om äfven det ringaste, ansvar, han, därest genom nämnda felaktiga
förtullande skada och kostnad för kronan uppstått, måste såsom ämbetsman,
för att skydda sig själf mot efterräkning, påyrka utgifvande af
skadestånd till högsta möjliga belopp, under det att, beträffande kofferdiskeppare,
dylik skada och kostnad nästan utan undantag, äfven där
skadeståndsanspråk lagligen skulle kunna mot skepparen göras gällande,
bäres i de flesta fall af assuradören och, där försäkring icke tagits, af
redaren.

Den sålunda befintliga skillnaden i verklig ansvarsskyldighet mellan
sjöofficer och kofferdiskeppare har utskottet tillförene, såsom framgår af
det utlåtande, n:o 40, utskottet vid förra riksdagen afgaf med. anledning
af då väckt enskild motion i ämnet, funnit innebära en oegentlighet; och
om utskottet då icke tillstyrkte någon Riksdagens åtgärd i frågan, berodde
detta, såsom af samma utlåtande framgår, af formella betänkligheter
vid de då framlagda förslag och särskildt därpå, att ärendet syntes
utskottet vara af den beskaffenhet, att initiativet i detsamma borde tagas
af Kungl. Maj:t.

Så har nu skett; och då utskottet efter granskning anser det sätt,
hvarpå frågan är i den kungl. propositionen föreslagen att lösas, vara
lyckligt funnet, vill utskottet förorda bifall till Kungl. Maj:ts proposition.
’ 1— -— —

Utskottet hemställer därefter, att Riksdagen måtte antaga den föreliggande
kungl. propositionen.

Mot denna utskottets hemställan anmäldes reservation af herr Forsell,
som yttrar: ’I)et är en allmän grundsats saväl i enskilda lilvet som i lag,
att ingen har rätt att på annans bekostnad vara vårdslös och försumlig i
utöfvandet af sitt kall. Svårligen lärer ock någon kunna förneka giltigheten
af denna grundsats, och endast ytterst trängande omständigheter
kunna förmå lagstiftaren att åsidosätta deri. Huruvida sådana omständigheter
i förevarande fall finnas, har jag svårt att fatta. Men om jag det
oaktadt böjer mig för det allmänna ropet på en lagförändring i det syfte
lagförslaget innehåller, så kan jag dock ej gilla, att befrielsen från ersättning
går så vida, som förslaget innehåller. Där säges nämligen, att befälhafvare
skall i angifvet fall vara fri från ersättning icke blott i krig,
utan äfven i fredstid, ej allenast fri från ersättning för skada å kronans

92 Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

fartyg och gods, utan äfven för den skada, som han vållat å annans fartyg
och gods.

Då fråga är att bryta med en allmängiltig grundsats i lagstiftningen,
tror jag, att man bör gå ytterst varsamt till väga, och icke såsom
nu skett taga steget fullt ut på en gång. Jag föreställer mig därför, att
man lör närvarande bort inskränka befrielsen från ersättning till skadan
å kronans fartyg och gods. Jag hämtar ett ytterligare stöd för denna åsikt
däraf, att, då sammanstötning nästan alltid vållar skada å båda fartygen,
och då krigsdomstol, som pröfvar frågan om ersättning för skada å kronans
fartyg, måhända befriar befälhafvaren därå från ersättning, medan allmän
domstol någon tid därefter dömer kronan att betala dryg ersättning till
följd af uppenbar vårdslöshet eller försummelse, begången af befälhafvande
officeren å kronans fartyg, en betänklig konflikt mellan domstolarnas beslut
därigenom skulle uppstå.

På sådan grund föreslår jag, att sista momentet i 30 § måtte erhålla
följande lydelse:

I fråga om skadestånd gälle ock allmän lag. Har krigsman, som
under utöfvande af befäl å kronans fartyg är ansvarig för dess säkerhet,
vid fartygets manövrering eller navigering begått förseelse, som i 144 §
sägs, vare ock, där han ej varder dömd till svårare straff än disciplinstraff,
icke skyldig att gälda skada eller kostnad, som genom förseelsen tillskyndats
kronans fartyg eller gods.

Skulle erfarenheten visa, att genom detta mitt förslag gränserna
blefve för trånga för befälhafvares rätt att utan större olägenhet begå
förseelse, af dylik beskaffenhet under utöfning af sin tjänst, så är det ju
lätt att i en framtid vidga dessa gränser.’

Riksdagen beslöt dock i enlighet med lagutskottets förslag.

Äfven framgår, att man genom lagändringen velat vinna sådan öfverensstämmelse,
att befälhafvare vid flottan skulle blifva likställd med befälhafvare
å handelsfartyg i fråga om den verkliga ersättningsskyldigheten.
Skadeståndsanspråk af ifrågavarande slag gjordes nämligen i praktiken nästan
aldrig gällande mot de senare, utan mot redarne, som i sin tur godtgjordes
genom assurans, där sådan funnes.

I § 8 af gällande sjölag stadgas, att för skada, som af befälhafvare
eller någon af besättningen genom fel eller försummelse i tjänsten åstadkommes,
häftar redaren med fartyg och frakt, och att hvad denne sålunda
nödgas utgifva äger han söka åter af den, som vållat skadan.

Ordalydelsen i denna paragraf, jämförd med bestämmelserna angående
skadestånd i allmänna strafflagen, kap. 6, lämnar öppet för en målsägare
att för utbekommande af skadeersättning göra anspråket därpå gällande,

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

antingen mot kronan såsom redare för det skadegörande fartyget eller ock
mot vederbörande befälhafvare direkt. Om han väljer det förstnämnda
tillvägagångssättet, befriar nuvarande lydelsen af § 30 i strafflag för
krigsmakten vederbörande krigsman från den ersättningsskyldighet, som
kronan kan blifva ådömd, om på förseelsen följer straff, som icke är svårare
än disciplinstraff. Skulle målsägaren åter föredraga att göra anspråket
gällande mot befälhafvaren, såsom varit fallet i fråga om det den 18
september 1907 af Konungens högsta domstol afdömda målet mot kaptenen
vid kungl. flottan m. m. G. R. Celsing, framgår af den i samma mål afgifna
domen, att i sådant fall ordalydelsen i den ifrågavarande paragrafen
icke gifver vederbörande befälhafvare det skydd i fråga om ersättningsskyldighet,
som med den vidtagna lagändringen tydligen varit afsedt.
Det vill sålunda synas, som om ersättningsskyldigheten blifver beroende
af huruvida vederbörande åklagare eller målsägare finner godt göra sitt
anspråk på ersättning gällande mot kronan eller mot vederbörande befälhafvare,
ett förhållande, som med fog torde anses såsom mindre tillfredsställande.

Om ett sådant förhållande skulle blifva bestående, betyder detta nämligen
för flottans officerare och underofficerare en återgång till det förr
rådande osäkerhetstillståndet, då dessa icke alldeles utan skäl stundom benämndes
kronans assuradörer, ett tillstånd, för hvilket man hittills trott
1883 års lagändring råda bot.

I Kungl. Maj:ts till innevarande års Riksdag inlämnade proposition
n:o 67 har den mot nuvarande § 30 svarande lagbestämmelsen följande

lydelse: ’--— vare dock, där han ej varder dömd till afsättning, eller

om han tillhör underbefäl af manskapet, till fängelse öfver sex månader,
icke skyldig att gälda skada eller kostnad, som genom förseelsen tillskyndats
kronan.’ (§ 33.)

Denna lydelse innebär visserligen en ytterligare utsträckning af befrielsen
från ersättningsskyldighet, men af hjälper icke det ofvan anförda
missförhållandet.

Det synes mig emellertid i hög grad nödigt,'' att en ändring på ett
eller annat sätt härutinnan göres, så att befäl och underbefäl vid flottan
vinna det skydd, som Kungl. Maj:t och Riksdagen afsett.

Om orden ''tillskyndats kronan’ blefve utbytta mot det enda ordet
''vållats’, vill det synas, som om det med 1883 års lagändring afsedda
ändamålet skulle vinnas.

På grund af hvad jag nu anfört, får jag vördsamt hemställa, att §
33 andra stycket af det i nu föreliggande kungl. proposition n:o 67 innefattade
förslaget till strafflag för krigsmakten måtte erhålla följande ly -

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

Utskottets

yttrande.

delse: ’I fråga om skadestånd galle ock allmän lag. Har krigsman, som
under utöfvande af befäl å krigsmaktens fartyg är ansvarig för dess säkerhet,
vid fartygets manövrering eller navigering begått förseelse, som i
130 § sägs, vare dock, då han ej varder dömd till afsättning eller, om
han tillhör underbefäl af manskapet, till fängelse öfver 6 månader, icke
skyldig att gälda skada eller kostnad, som genom förseelsen vållats’, eller
ock att genom andra bestämmelser i ifrågavarande lagförslag så ordnas,
att krigsman, som under utöfvande af befäl å krigsmaktens fartyg är ansvarig
för dess säkerhet, måtte komma i verkligt åtnjutande af de lindrigare
bestämmelser med afseende på ersättningsskyldighet, som genom § 30
nu gällande strafflag för krigsmakten afses.»

Det kan enligt utskottets uppfattning icke jäfvas, att det af Kungl.
Maj:t framlagda, på omfattande utredning och sakkunnig pröfning grundade
förslag till ny strafflag för krigsmakten äger företräde framför nu gällande
militära strafflag. Utskottet vill i sådant afseende särskildt framhålla,
att de af Riksdagen uttalade önskemål blifvit i flera punkter tillgodosedda.
Då utskottet det oaktadt icke anser sig kunna tillstyrka, att ifrågavarande
proposition må af Riksdagen bifallas, hafva nedan angifna skäl föranledt
utskottet att intaga en dylik ståndpunkt.

När det är fråga om eu revision af den särskilda lagstiftning, som
hos oss gäller för krigsmakten, torde det icke råda mer än en mening
därom, att den del af denna lagstiftning, som är behäftad med de största
bristerna och följaktligen mest i behof af en omarbetning, är just den,
som rör domstolsorganisationen och den militära rättegångsordningen i
allmänhet. De klagomål, som tidt och ofta gjort sig hörda öfver det sätt,
hvarpå krigslagarna i praktiken tillämpas, torde ock i flertalet fall vara
beroende däraf, att de nuvarande krigsdomstolarna, frånsedt den högsta
instansen, icke kunna anses vara så anordnade, att krafvet på rättssäkerhet
blifver i tillbörlig grad tillgodosedt. Beträffande denna krigsdomstolarnas
nuvarande organisation vill utskottet erinra därom, att det enligt nu gällande
lag finnes en regementskrigsrätt vid hvarje till armén hörande regemente
eller kår, stationskrigsrätt vid hvarje af sjöförsvarets stationer samt
garnisonskrigsrätt å garnisonsort eller fästning. Under särskilda förhållanden
utgöres krigsdomstol i första instans af fältkrigsrätt. Krigsrätt består af fyra

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

militärer, gemenligen den tilltalades förmän i tjänsten, samt en auditör. Såsom
allmän åklagare tjänstgör i regel väbeln eller vid förfall för honom särskild!
förordnad underofficer. Mål, som röra förbrytelser, begångna af officerare,
tillhöra krigsöfverdomstols omedelbara upptagande. Äfven krigsöfverdomstol
är sammansatt af fyra militärer och endast en rättsbildad ledamot.

Det kan icke vara något tvifvel underkastadt att, så länge krigsdomstolarna
i första och andra instans hafva en sådan sammansättning,
som för närvarande är fallet, det icke finnes tillfyllestgörande garantier
för att där skall råda en sådan säkerhet i rättstillämpningen, som med
nödvändighet måste kräfvas, särskildt då det gäller för den enskilde så
djupt ingripande och allvarliga påföljder, som ett brott mot den militära
strafflagen kan draga med sig. Då härtill kommer beträffande krigsdomstolar
i första instans, såväl att den lagfarne ledamoten, hvilken tillsättes
endast på förordnande mot ett relativt mindre arfvode, icke sällan är en
yngre jurist med skäligen ringa erfarenhet såsom domare, som äfven att
åklagaremyndigheten är anförtrodd åt personer, hvilka i regel, måste anses
föga* skickade att på ett nöjaktigt sätt fylla denna sin uppgift, synes det
ligga i öppen dag, att en revision af gällande lag om krigsdomstolar och
rättegången därstädes är af trängande behof påkallad.

° I det förslag till militär rättegångsordning, hvilket blifvit af kommittén
utarbetadt, hafva åter de af 1901 års riksdag framhållna synpunkter
i flera afseenden vunnit beaktande. Enligt kommitténs förslag skulle särskilda
krigsdomstolar bibehållas, benämnda i första instans under fredstid
distriktskrigsrätter och under krig fältkrigsrätter. Rikets krigsmakt skulle
i fredstid af Kungl. Maj:t indelas i ett visst antal, förslagsvis nio, distrikt,
hvartdera med en distriktskrigsrätt, hvilken skulle bestå af en krigsdomare
såsom ordförande, två militärer och en auditör. Äfven åtal mot officer
af huru hög grad som helst skulle i regel handläggas af distriktskrigsrätt.
De militära ledamöternas grad skulle bestämmas i förhållande till den tilltalades,
dock att militär^ bisittare i domstolen aldrig finge hafva lägre
tjänstegrad än kapten. Åklagare vid distriktskrigsrätt skulle vara jurist
och benämnas krigsfiskal. Krigsöfverdomstol skulle i fredstid vara en afdelning
af Svea hofrätt med dess president såsom ordförande samt två
lagfarna och två militära bisittare.

Beträffande kommitténs förslag till omorganisation af de militära
domstolarna — liksom ock i fråga om dess förslag till förändring af stadgandena
rörande disciplinstraffen — voro emellertid inom kommittén meningarna
ganska delade, hvilket synes af åtskilliga vid betänkandet fogade
reservationer. Såsom framgår af det propositionen bilagda utdrag af protokollet
öfver justitiedepartementsärenden för den 7 december 1906 hafva

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

dessutom krigshofrätten och det öfvervägande flertalet af de öfriga myndigheter,
hvilka yttrat sig öfver kommitténs förslag till ny krigslagstiftning,
ansett sig böra mer eller mindre bestämdt afstyrka de ifrågasatta bestämmelserna
i dessa delar. Med anledning såväl af därvid gjorda anmärkningar
som äfven af andra orsaker har Kungl. Maj:t låtit vidtaga en omarbetning
af förslagen, hvilken emellertid begränsats till att omfatta endast
straff lagsförslaget. De skäl, som förmått Kungl. Maj:t att för närvarande
icke föreslå någon förändrad organisation af krigsdomstolarna, finnas i omförmälda
statsrådsprotokoll angifna på följande sätt.

»Det ligger i sakens natur, att vid en omarbetning af förslaget rörande
domstolsorganisationen åtskilliga synpunkter, särskildt de ekonomiska,
måste beaktas, hvilka vid behandlingen af strafflagsförslaget äga ringa eller
ingen betydelse. För att vid sådant förhållande icke onödigtvis uppehålla
den fortsatta behandlingen af sistnämnda förslag, hvilket för öfrigt redan
i och för sig är af den omfattande beskaffenhet, att dess behandling såsom
fristående förslag synes både berättigad och ändamålsenlig, har därför
frågan om ändrad organisation af de militära domstolarna och hvad därmed
står i samband tills vidare förbigåtts, hvarjämte af rättegångsförslaget
i öfrigt för närvarande endast upptagits de delar, som direkt sammanhänga
med strafflagsförslaget eller eljest af särskilda anledningar ansetts
redan nu höra framläggas.

Det torde dessutom böra påpekas, att, äfven om man, trots de betänkligheter,
som tvifvelsutan kunna förekomma mot den af kommittén
föreslagna domstolsorganisationen, likväl skulle anse sig böra godkänna
kommitténs principer härutinnan såsom en utväg att utan alltför stegrade
kostnader tillföra krigsrätterna den ökade juridiska kompetens, som allmänt
befunnits önskvärd, den nuvarande tidpunkten, innan den nya härordningen
ännu blifvit fullständigt genomförd och förläggningsorterna för samtliga
truppförbanden slutligen bestämts, i alla händelser synes mindre lämplig
för framläggande af ett förslag, som innebär utbytande af den nuvarande
anordningen med afseende å krigsrätterna mot en organisation, som grundas
å krigsmaktens indelning i ett fåtal j urisdiktioner med territoriellt bestämda
distrikt. Hvad särskildt angår förslaget att ombilda krigshofrätten till en
afdelning vid Svea hofrätt, synes det desto mera tvifvelaktigt, om en sådan
åtgärd bör för närvarande vidtagas, som, enligt hvad tillgängliga statistiska
siffror utvisa, alltsedan 1901 års härordning börjat träda i kraft, målens
antal i krigshofrätten år efter år icke obetydligt ökats.»

De grunder, som sålunda anförts för framläggande af strafflagsförslaget
till granskning och afgörande af Riksdagen, oaktadt den militära

Ijagutskottets Utlåtande N:o 58.

rättegångsordningen icke kunnat samtidigt göras till föremål för pröfning,
kan utskottet icke finna öfvertygande. Af hvad ofvan anförts torde framgå,
att det enligt utskottets uppfattning är nödvändigt för vinnande af ett
tillfredsställande resultat, att arbetet med reformering af krigslagstiftningen
i främsta rummet inriktas på genomförande af en mera betryggande domstolsorganisation
och på ett öfverseende af de stadganden, som därmed stå
i samband. Om så icke sker, torde det vara fara värdt, att de nuvarande
olägenheterna på det hela taget skola kvarstå: sörjer man icke för att
garantier finnas för en god rättsskipning, synes nämligen föga vara vunnet
genom en än så tillfredsställande omarbetning af öfriga delar af krigslagstiftningen.
Det torde vidare vara uppenbart, att det finnes ett så nära
samband mellan strafflagen för krigsmakten och den militära domstolsorganisationen
och processen, att samtliga hithörande frågor helst böra upptagas
till afgörande i ett sammanhang. Det lärer icke vara något tvifvel underkastadt,
att vid en samtidig behandling det skall blifva lättare att så afväga
de olika stadgandena inom skilda delar af krigslagstiftningen, att å ena
sidan den medborgerliga säkerheten icke äfventyras, på samma gång som å
andra sidan föreskrifter lämnas, hvilka äro oundgängliga för ett rätt tillgodoseende
af försvaret. Såvidt utskottet kan döma, äro ej heller de brister, som
vidlåda den nuvarande strafflagen för krigsmakten så stora eller en revision
af densamma så trängande, att icke de olägenheter, som ett uppskof med denna
revision må föranleda, kunna mer än väl uppvägas af de fördelar för krigslagstiftningen
i dess helhet, hvilka ett allsidigt skärskådande af hithörande
spörsmål under dessas gemensamma handläggning tvifvelsutan komme att
medföra. Dessutom synes det icke vara lämpligt att nu vidtaga så omfattande
ändringar i rättegångsordningen, som i den kungl. propositionen
föreslås, då det kan förutsättas, att lagen om krigsdomstolar och rättegången
därstädes inom den närmaste framtiden skall blifva ersatt af en ny lag.
Då utlåtanden från vederbörande myndigheter inkommit öfver kommitténs
förslag till dylik lag, anser sig nämligen utskottet kunna antaga, att Kungl.
Maj:t redan nästkommande år eller, om så ej kan ske, vid 1910 års riksmöte
skall kunna till Riksdagens pröfning framlägga jämväl ett förslag
till omgestaltning af den militära domstolsorganisationen och processen.

Vidkommande särskildt det i propositionen framlagda förslag till
lag angående ändring i 1 och 4 §§ i förordningen angående verkställighet
i vissa fall af straff, ådömdt genom icke laga kraft ägande utslag,
den 30 maj 1873, tillåter sig utskottet erinra därom, att Riksdagen
i skrifvelse (n:o 45) till Kungl. Maj:t den 28 mars 1905 hemställt, att
Kungl. Maj:t måtte låta utreda, under hvilka villkor utslag, därigenom
någon blifvit dömd till frihetsstraff på viss tid eller till bötesstraff, och

Bih. till Riksd. Prot. 1908. 7 Sami. 55 Häft. 13

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

hvilket ej underställts högre rätts pröfning, kunde, utan hinder af att det
ej vunnit laga kraft, befordras till. verkställighet, samt för Riksdagen
framlägga det förslag till lag, hvartill denna utredning befunnes gifva
anledning. Genom denna framställning har alltså väckts fråga om en
allmän revision af nämnda lag. Sedan infordrade yttranden i anledning
af Riksdagens berörda skrifvelse numera afgifvits, är ärendet beroende på
Kungl. Majtts pröfning. Det synes då icke föreligga tillräcklig anledning att,
på sätt i den kungl. propositionen föreslagits, endast till partiell behandling
upptaga den väckta frågan om en revision af bei''örda lag, utan torde det vara
lämpligare att låta denna fråga på en gång i sin helhet finna en lösning.

Då utskottet af ofvan anförda skäl funnit sig böra afstyrka bifall
till det af Kungl. Maj:t framlagda strafflagsförslaget, torde något utskottets
vidare yttrande icke påfordras rörande grefve Wachtmeisters motion, n:o
51, och herr Staaffs motion, n:o 271, i hvad denna senare åsyftar antagande
under viss förutsättning af samma förslag med åtskilliga angifna
ändringar.

Beträffande åter herr Staaffs omförmälda motion, i hvad den afser aflåtande
af en Riksdagens skrifvelse till Kungl. Maj:t med begäran, att Kungl.
Maj:t måtte, i samband med afgifvande af förslag till ny rättegångsordning
för krigsmakten, jämväl framlägga förslag till sådana bestämmelser
angående den disciplinära bestraffningsrätten, att denna bestraffningsrätt,
då så ske kan, skall utöfvas af vederbörande befälhafvare i samråd med
rättsbildad person, hvilken, därest han icke reserverat sig mot befälhafvarens
beslut, är underkastad domareansvar för detsamma, finner utskottet,
vid det förhållande att strafflagsförslaget nu afstyrkes, det icke vara lämpligt,
att Riksdagen på frågans nuvarande stadium gör något uttalande i dylik riktning
utöfver det, som innehålles i Riksdagens den 1 juni 1901 till
Kungl. Maj:t aflåtna skrifvelse angående revision af krigslagstiftningen.

På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

l:o) att de i förevarande proposition innefattade
förslag

a) till strafflag för krigsmakten,

b) till lag om införande af den nya strafflagen
för krigsmakten samt hvad i afseende därå iakttagas skall,

c) till lag angående ändring i vissa delar af förordningen
om krigsdoin stolar och rättegången därstädes
den 11 juni 1868,

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

d) till lag angående ändring af 1 och 4 §§ i förordningen
angående verkställighet i vissa fall af straff,
ådörndt genom icke laga kraft ägande utslag, den 30
maj 1873, och

e) till lag angående ändring af 10 § i värnpliktslagen
den 14 juni 1901

icke må af Riksdagen bifallas.

2:o) att grefve YVachtmeisters motion, n:o 51, må
anses besvarad genom utskottets hemställan under l:o);

3:o) att herr Staaffs i motionen n:o 271 under
1 :o) framställda yrkande jämväl må anses besvaradt genom
utskottets hemställan under l:o); samt

4:o) att herr Staaffs i samma motion under 2:o)
gjorda hemställan icke må föranleda någon Riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 5 maj 1908.

På lagutskottets vägnar:
ERNST TRYGGER.

Särskildt yttrande.

af herr Lindhagen, som beträffande motiveringen anfört:

»Det är obestridligt, att såsom utskottet framhållit strafflagen för
krigsmakten äger ett så nära samband med lagstiftningen om krigsdomstolar
och rättegången därstädes, att dessa båda grenar af krigslagstiftningen
helst böra i ett sammanhang bedömas.

100

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

Något oafvisligt hinder att på sätt i den kungl. propositionen föreslagits
i förväg stifta särskild ny strafflag synes mig dock ej förefinnas,
därest man nämligen kan gå till verket med utsikt att komma till det en
gång utlofvade resultatet. Utskottet betonar i detta senare afseende, att
det framlagda förslaget äger företräde framför nu gällande militära strafflag
och utskottet har därvid ansett sig böra särskildt framhålla, att de af riksdagen
uttalade önskemålen blifvit i flera punkter tillgodosedda. Gentemot
ett sådant ensidigt uttalande bör å andra sidan sidan framhållas, att dessa
önskemål också i väsentliga punkter säkerligen blifvit åsidosatta. Det är
äfven af detta sista skäl, som förslaget synes mig böra tagas under nytt
öfvervägande och således framkomma samtidigt med ett förslag om rättegångsordningen.

Den nya värnpliktslagens genomförande år 1901 köptes med störa
löften. Ett sådant löfte var en omdaning af krigslagstiftningen.

Uti 1901 års riksdagsmotioner i nämnda ämne kräfdes en fullständig
och genomgående revision af krigslagarna. Det gällde, sade man,
att komma till lits den militaristiska andan, hvilken skapat en militär
rättsåskådning vidt skild från den civila. Krigsmannen borde fostras att
framför allt vara medborgare. Därför måste samtliga författningar om
krigslagstiftningen dragas under riksdagens bestämningsrätt. Ledande
grundsats för revision borde vidare vara, att krigslagstiftningen såsom
en undantagslagstiftning ej fick afvika från den allmänna lagstiftningen i
andra fall, än det kunde påvisas vara oundgängligen nödvändigt. Önskemålet
vore, att all krigslagstiftning väsentligen bortfölle, och man borde
redan nu, troddes det, kunna komma åtminstone mer än halfvägs mot
detta mål.

Särskilda utskottet omfattade i väsentliga delar dessa tankar, uttunnade
dock till mer försiktiga och sväfvande ordalag. Andra kammaren
biföll utskottets hemställan i glad förtröstan. I första kammaren togs
också utskottsbetänkandet, ehuru med mindre entusiasm och under betonande,
att detta nu var en hjärtesak för medkammaren, hvilken syntes
ovillkorligen uppställa det till villkor för sitt bifall i hufvudfrågan.

Första frukten af denna riksdagsskrivelse föreligger nu för riksdagen
i det förevarande strafflagsförslaget. Det kan synas vanskligt att
efter förslagets hastiga granskning i lagutskottet med vederhäftighet bedöma,
i hvad mån det fyller ofvannämnda mått. Men nog gifver sig osökt
det intrycket, att man slagit sig till ro med att fila åtskilligt, låt vara
ofta ifrigt på ytan, under det att den gamla så att säga surdegen, frånsedt
ett och annat mindre ingrepp, fått ligga kvar tämligen hel och odelad.
Att under nuvarande förhållanden vänta sig den omdaning, som år

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

101

1901 föresväfvat andra kammaren, var en illusion. För vidblifvandet af
det gamla har under utredningsarbetet till och med ofta åberopats den utländska
krigslagstiftningen, hvilken dock enligt sakens natur och särskildt
såyidt angår de stora militärstaterna, måste vid ett verkligt reformarbete
pa detta område snarare tjäna som ett afskräckande exempel.

Några punkter må här framhållas, i hvilka förenämnda program
synes kommit till korta i förslaget.

Ett önskemål måste vara, att under normala förhållanden d. v. s. i
fredstid endast krigsmän äro underkastade straff enligt strafflagen för
krigsmakten. 1 öfverensstämmelse härmed böra samtliga i 6 § under mom.
2)—6) upptagna kategorier i allt väsentligt icke lyda under lagen annat
än i krigstid. Man invänder säkerligen häremot, att de personer, som på
något sätt tjänstgöra samtidigt med krigsmän, ''måste för likformighetens
och ordningens skull behandlas såsom de senare. Detta åskådningsätt är
såvidt jag förstår ett påtagligt uttryck för den militära andan. Ett samarbete
med en civil personal, som ej lyder under krigslagarna skall säkerligen
snart bidraga till insikten om, att krigsmakten icke behöfver vara
någon stat i staten.

Ett annat utslag af militarismen synes framträda i krigsmännens ställning
till de civilmilitära yrkesgrupperna, hvilka enligt förslaget fortfarande
skjutas åsido. Betecknande är, att ingen representant för dessa grupper
insatts i krigslagskommittén. Något yttrande från dem öfver kommittéförslaget
lärer äfven ansetts obehöfligt. Enligt hvad jag har mig bekant
förefinnas inom samtliga civilmilitära grupper önskningar, som icke blifvit
i förslaget beaktade. Ett exempel bland andra är 3 § i förslaget, enligt
hvilken en civilmilitär, som innehar högre tjänstegrad än en krigsman, ej
är att betrakta såsom öfverordnad öfver den senare. Denna bestämmelse
för med sig åtskilliga konsekvenser för de civilmilitära såväl i deras tjänstgöring
enligt tjänstgöringsreglementet som i det personliga inbördes förhållandet
till krigsmännen och särskildt ofiicerarne. Det vore kanske nyttigt,
om i lagarna och författningarna fastsloges, att det går för sig, att
en civilmilitär kan vara öfverordnad öfver en krigsman, hvilken innehar
lägre tjänstegrad än den förre. Det skulle i sin mån innebära ett häfdande
af det civilas jämnbördighet med det militära, ett bidrag således till
krigsmaktens civiliserande.

öfverraskande förefaller det, att i förslagets 97 § återfinna i hufvudsak
den nu gällande lagens stadgande i 102 § 2 mom. om äfventyr af
disciplinstraff för krigsman, som »i eller utom tjänsten brister i anständigt
uppförande eller visar opålitlighet eller vanvårdar den aktning, som han
af andra bör äga.» Om något stadgande enligt andemeningen i 1901 års

102

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

riksdagsskrivelse bör försvinna, är det väl denna gamla grundlag för ett
militärt kastväsende. Att den i förslaget begränsats att gälla endast för
befälet, förvärrar endast saken, då den militära kastandan, i den mån den
förefinnes, utgår just från befälskretsar. De vidtagna oväsentliga förändringarna
i ordalagen betyda ej heller något. Det ansågs nyligen af både
Kungl. Maj:t och riksdag obehörigt, att svenska statskyrkans prästerskap
skulle i ett visst fall af lagen begåfvas med ett särskildt samvete till skillnad
från andra medborgare. Ännu olämpligare är, att den militära befälskåren
tillägges ett särskildt hedersbegrepp till skillnad från den civila befolkningen.
Krigslagskommittén, inom hvilken endast en ledamot inlade
en gensaga häremot, ansåg stadgandet fortfarande erforderligt med hänsyn
till de särskilda fordringar, som ställdes å befälet såsom »ledare och uppfostrare»
för landets värnpliktiga ungdom. Ställer samhället då mindre
fordringar på landets stora lärarepersonal, som skall bibringa all ungdomen
den verkliga bildningen för lifvet? Man kan förstå att den förträfflige
och anspråkslöse officeren — och dessa äro många — finner något tilltalande
i en dylik vädjan till hans heder; men han behöfver säkerligen icke
denna vädjan. Däremot, när mången ung officersaspirant har svårt att vidare
kännas vid gamla kamrater, när han, utgången ur ett fattigt hem,
anser själfaktningen kräfva att färdas åtminstone på andra klass järnväg
samt äta och dricka dyrt på de förnämsta restauranter, när han till försvar
för sitt höga lefnadssätt framhåller, hurusom hans chef gärna ser att
officerarne lefva med, när det för honom framstår såsom en dödssynd att
ej betala en spelskuld men ingalunda att spela, när han sålunda, ett offer
för kastandan, alltmer ruinerar sin begåfning, sin heder och sin ekonomi,
då förstår man hvad en dylik yrkesmoral betyder i tillämpningen. »Aktningen»
har i sitt yttre framträdande blifvit liktydig med snobbighet, den
värsta fienden till en medborgerlig anda inom krigsmakten.

1 fråga om straffmåtten utmärker sig det framlagda förslaget i stort
sedt ej genom några anmärkningsvärda förändringar i de bestående höga
straffen. En hel del jämkningar ha emellertid vidtagits dels i riktning mot
någon strafflindring, dels äfven understundom till förhöjning i straffet.
1 denna punkt torde således ej något af större betydenhet vunnits i den
riktning riksdagen föreställt sig.

Däremot har likställighet mellan befäl och manskap i bestraffningsafseende
blifvit konsekvent genomfördt. äfven om olikheten i någon punkt
såsom i 209 § mom. d) ännu kvarstår.

Mot förslaget må dessutom anmärkas exempelvis, att begreppet
krigsman torde kunna ytterligare begränsas, att vaktarrest med skärpning
säkerligen bör kunna alldeles borttagas, och att de s. k. tillrättavisningarna

103

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

synas lämpligen böra upphöjas till straffarter och till antalet något begränsas.
1 dessa med flera punkter hänvisas till lagutskottets protokoll
öfver förhandlingarna vid den provisoriska, granskningen därstädes af lagförslaget.

Med det sagda har jag sålunda velat uttala, att förslaget ej blott
såsom utskottet angifvit har förtjänster utan enligt mångas mening äfven
grundläggande brister, hvilka borde uppmärksammas vid förslagets förnyade
framläggande.»