Lagutskottets Utlåtande N:ö 58 (Utlåtande 1905:LU58 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:ö 58.

2V:o 58.

Ank. till Riksd. kansli den 28 april 1905, kl. 4 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående ändringar i lagen
om försäkringsrörelse.

Uti en inom Andra Kammaren väckt och till lagutskottet hänvisad
motion, n:o 22, hafva herrar S. Palme och C. Wallis anfört:

»T det närmaste ett årtionde hade förflutit under nästan ständiga
förarbeten, innan den efterlängtade försäkringslagen den 24 juli 1903
kunde till efterrättelse utfärdas.

Förhandlingarna angående de olika, under dessa förarbeten framkomna
förslag både varit ganska lifliga och meningarna bland fackmännen
hade varit, rätt skiljaktiga äfven beträffande vissa delar af det definitiva
förslag, som förelädes 1903 års Riksdag. Men alla invändningar, om än
så berättigade, tystnade, alla meningsolikheter, om än så betydande,
folio inför den allmänna tillfredsställelse och känsla af trygghet, som
den slutliga af Riksdagen antagna försäkringslagen medförde.

Under den tid, som sedan dess förflutit, har de svenska försäkringsbolagens
uppmärksamhet i främsta rummet varit riktad på det ingalunda
lalla värfvet att noggrant inrätta sig efter alla de stadganden,
som i lagen upptagas, och att uppställa och formulera de grunder för
etthvart bolags försäkringsrörelse, hvarpå jämlikt lagen vederbörlig
fastställelse erfordras.

Bill. till Riksd. Prof. 1905. 7 Samt. 48 Häft. (N;o 58.)

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

Därunder hafva hos fackmän uppstått betänkligheter mot än den
ena än den andra af lagens föreskrifter. Men då en nyss antagen lag
icke utan tvingande skäl bör ändras, synas eventuella önskningar i berörda
hänseenden hafva bordlagts i afvaktan på, att eu längre tids
arbete under den nya lagen skall kunna samla och gifva bestämdare
form åt önskemålen.

Emellertid har, genom en kunglig stadfästelse af en lifförsäkringsanstalts
grunder, en fråga uppkommit, hvilken dels berör försäkringslagens
centralaste del, dels är af sådan natur, att ett uppskof med dess
afgörande kan medföra vissa faror för det svenska lifförsäkringsväsendets
lugna och solida utveckling.

Den lifförsäkringsafgift eller premie, som af en anstalt upptages,
för att en viss summa skall vid den försäkrades död0) utbetalas, erlägges
merendels i årligen förfallande lika stora belopp. Då risken för anstalten
att för en viss försäkring få utbetala försäkringssumman stiger
med den försäkrades stigande ålder, måste den ständigt lika stora
premien blifva en slags medelpremie, till en början större, men längre
fram mindre än själfva årsrisken.

Af årspremien åtgår en del att täcka bolagets omkostnader, en
annan del att täcka årsrisken för försäkringen, d. v. s. dödsfallsutbetalningar
under året, medan återstoden reserveras för kommande behof.
Det sålunda uppkommande, år efter år stigande, reserverade beloppet
kallas premiereserv för den ifrågavarande försäkringen, och summan af alla
de enskilda försäkringarnas premiereserver utgör försäkringsanstaltens
premiereserv.

På en solidt beräknad och afsatt premiereserv, som är placerad i
säkra valutor, hvilka på ett tillfredsställande sätt förvaras, beror i främsta
rummet ett lifförsäkringsbolags trygghet. Den svenska försäkringslagen
uppställer fullt betryggande bestämmelser beträffande valutornas beskaffenhet
och förvaring, men att själfva beräkningsgrunderna icke äro
tillräckligt skarpt uppdragna, därom vittnar den nyss antydda nådiga
stadfästelse^

För att tydliggöra innebörden af de grunder, som för ifrågavarande
anstalt vunnit stadfästelse, är det nödvändigt att nämna några ord om
beräkningen af premiereserven.

För att lämna medel till täckandet af en lifförsäkringsanstalts om -

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

kostnader, innefattar hvarje af de premier, som återfinnas i ett lifförsäkringsprospekt
och hvilka kallas bruttopremier, ett s. k. kostnads- eller
bruttotillägg. Resten af premien kallas nettopremie och är afsedd att,
med tillämpning af antagen dödlighetstabell och räntefot, jämnt motsvara
risken.

Nu stadgas i försäkringslagens 121 §, att premiereserven för lifförsäkringar
skall »minst uppgå till skillnaden mellan kapitalvärdet af
bolagets förbindelser på grund af löpande lifförsäkringar och kapitalvärdet
af de nettopremier, som lifförsäkringstagarne må hafva att ytterligare
erlägga». Härigenom är, enligt allmän uppfattning bland mest
kompetenta fackmän samt enligt uttalande af kommentatorn till den
bästa hittills utgifna lageditionen, fastslaget, att det är den s. k. nettopremiemetoden,
som skall komma till användning vid beräkning af
premiereserven.

Denna metod innebär, för att använda ett ofta, om än oegentligt
formuleradt uttryck, att vid sådan beräkning ingen hänsyn får tagas
till anstaltens omkostnader. Då de kostnader, som en lifförsäkringsanstalt
måste vidkännas för anskaffandet af försäkringar, äro ganska
betydande, ligger det nära till hands, att eu. yngre och kapitalsvagare
försäkringsanstalt önskar icke på eu gång, utan efter hand, under
loppet af några år afskrifva dessa kostnader. Metoder finnas, enligt
hvilka hänsyn därtill direkt tages vid beräkningen af premiereserven,
hvilken därigenom till en början blir mindre, men småningom efter
vissa grunder stiger till det normala. Dylika metoder hafva hos oss,
efter namnet på uppfinnaren af den förnämsta metoden, kallats zillmering.
I full öfverensstämmelse med det, som utan tvifvel varit lagstiftarens
afsikt, innebär den svenska försäkringslagens anda och mening,
att zillmering icke må användas för beräkning af premiereserven. Detta
framgår äfven af den omständigheten, att lagstiftaren behjärtat ofvannämnda
svårighet för unga bolag och i lagens 48 och 99 §§ medgifvit,
att »kostnad, som under loppet af ett räkenskapsår användts till anskaffande
af nya lifförsäkringar, må i balansräkning uppföras såsom
tillgång, dock icke till högre belopp än en och en half procent af

summan af de under året anskaffade —--— lifförsäkringar». Men

lagen fogar därtill vissa villkor, nämligen dels att dylik anskaffningskostnad
skall »afskrifvas med minst en femtedel för hvarje år», dels att,
så länge dylik afskrifning ej fullständigt gjorts, ej må till utdelning
användas mera än fem procent å aktiekapitalet.

Att sålunda en dylik post kan få upptagas såsom tillgång betyder
ingenting annat än att lagen, för att i vissa fall underlätta bok -

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

sluts uppgörande, medgifver en form af hvad som i vårt land, om ock
oriktigt, kallats zillmering. Men själfva detta alldeles bestämda medgifvande
synes gifva vid handen den begränsning, som lagen stadgar
för anskaffningskostnadernas successiva amortering.

Den 28 oktober 1904 har Kungl. Maj:t för svenska lifförsäkringsanstalten
Oden stadfäst här i utdrag bifogade grunder för anstaltens
beräkningar.

Af grunderna framgår, att anstaltens nettopremier under de första
lem lör säkringsåren äro väsentligt lägre än under de följande åren.
Då emellertid bruttopremierna äro lika under hela försäkringstiden,
uppstår under de första fem åren ett öfverskott af »6,7 2 pr mille af
försäkringssumman», afsedt att »täcka anskaffningskostnadens, enligt uppgift
af Odens aktuarie, beräknadt »till ett belopp af 30 kronor för
1,000».

Att de nettopremier, som Oden sålunda framställer, verkligen äro
ett slags nettopremier, låter sig icke bestridas, och försäkringsinspektionen
och Kungl. Maj:t äro tydligen af denna åsikt, stödjande sig
sannolikt på den omständigheten, att i den svenska försäkringslagen
icke finnes den definition på nettopremie, som tydligen hade bort supplera
stadgandet i 121 § om beräkningen af premiereserven.

Om man emellertid jämlikt sagda paragraf beräknar Odens premiereserv,
finner man, hvilket för lifförsäkringsmatematikern är eu tydlig
sak, att Odens premieberäkningsmetod verkar med afseende på premiereserven
såsom en högst betydande och högst betänklig zillmering.
Medan lagen medgifver upptagandet såsom tillgång af anskaffningskostnader
på 1 ha procent af försäkringssumman, verkar Odens metod
som en fördubbling af denna procent. Medan lagen föreskrifver högst
fem års amortering för anskaffningskostnaderna, fördelar Oden anskaffningskostnaderna
på hela premiebetalniogstiden. Och detta utan att
lagen förebygger det. Ja, intet hinder skulle enligt lagen förefinnas
för Oden att, jämte sin egen mera dolda 3-procent-zillmering, tillgripa
den lagtillåtna, öppna 1 V2 procents-zillmeringen.

Lyckligtvis är Oden en lifförsäkringsanstalt, som ledes af hederliga
ocli sakkunniga män, och lyckligtvis har Oden, utöfver premiereserven,
andra fondei-, som åtminstone bidraga till anstaltens soliditet.
Men om icke dessa garantier funnos, skulle det af anstalten använda
systemet kunna leda till de allra betänkligaste följder.

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

Ett par exempel skall klargöra betydelsen af Odens system.

Vid sammanträde med svenska aktuarieföreningen den 20 ocli
23 sistlidne december meddelade fil. lic. H. Lundgren några af honom
uträknade sammanställningar mellan premiereserven under olika försäkringsår
för en vid inträdet 30-årig försäkringstagare under förutsättning, att

A. vanlig beräkningsmetod följdes

B. Odens » »

Premiereserven

för en vid inträdet 30-årig försäkringstagare.

1,000 kronors vanlig lifförsäkring med lifstidspremie.

Försäkrings- år	Premiereserven vid slutet af försäkringsåret	Skillnad (=för liten premiereserv enligt Odens metod)
Vanlig beräkningsmetod	Odens beräkningsmetod
- i	9,76	4,36	5,40
2	20,02	9,00	11,02
3	30,63	13,75	16,88
4	41,51	18,52	22,99
5	52,84	23,48	29,36
6	04,so	35,50	29,00
7	76,38	47,75	28,63
8	88,38	60,12	28,26
9	100,81	72,94	27,87
10	113,49	86,01	27,48
15	180,30	154,90	25,40
20	254,50	231,40	23,10
25	336,38	315,83	20,65
30	423,54	405,70	17,84
35	514,20	499,14	15,06
40	605,23	593,07	12,16
45	690,26	680,66	9,60
50	763,73	750,43	7,30

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

Dessa siffror tala ett alldeles tydligt språk beträffande den mindre
soliditeten hos det af Oden använda beräkningssättet.

Med tillämpning af denna jämförelse på en större grupp försäkringar,
ett helt lifförsäkringsbolag, har licentiaten Lundgren funnit nedan
upptagna sammanställningar, under antagande att i en lifförsäkringsanstalt
årligen inträda 30-åriga lifförsäkringstagare med försäkringar af
samma art, som nyss nämndes, för en miljon kronor om året.

Totala premiereserven för hela bolaget vid slutet af hvarje försäkringsår.

Försäkrings- år	Vanlig beräkningsmetod	Odens beräkningsmetod	\| Skillnad (= för liten v i premiereserv enligt Odens metod) 1
i	12,850	7,540	1 5,310
2	35,730	19,100	16,630
3	69,060	35,890	33,170
4	113,160	57,460	55,700
5	168,380	83,920	84,460
6	235,120	122,250	122,870
7	313,650	172,740	140,910
8	404,150	235,560	168,590
9	506,890	311,010	195,880
10	622,220	399,430	222,790

Efter fem år vore alltså med Odens metod anstaltens hela premiereserv
icke fullt hälften så stor, som om den vanliga beräkningsgrunden
hade användts och ännu efter 10 år endast 64 procent däraf.

Fil. doktor N. Ekholm har verkställt och i försäkringsmannaföreningen
framvisat en approximativ beräkning af den skillnad, som
skulle uppstå i premiereserven för Svenska Lifförsäkringsbolaget, ifall
detta bolag, i stället för sin nu använda beräkningsmetod, tillämpade
Odens metod. Han fann, att sagda bolag i så fall skulle kunna minska

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

sin fond med 2—2*/2 miljoner kronor. Då nn bruttopremierna i de
bägge bolagen äro hvarandra tämligen lika, kom doktor Ekholm till
följande slutsats: Antingen är fonden (premiereserven) enligt nettopremiemetoden
för stor eller enligt Odens metod för iiten för den nödiga
soliditeten. Någon annan möjlighet finnes icke.

Följande exempel torde måhända ytterligare förtydliga det äfventyrliga
i den åt Oden sanktionerade metoden.

Eu sedan flera år existerande lifförsäkringsanstalt antages ha i sitt
prospekt en tariff för vanlig lifstidsförsäkring med lifstidspremier, beräknade
på vanligt sätt under förutsättning af hela tiden konstanta nettopremier
och konstant bruttotillägg. Anstalten har hittills afsatt full reserv
enligt vanliga grunder. Efter lagens tillkomst anmäler anstalten
emellertid, att den under de 5 första åren uppbär en lägre nettopremie
än den ursprungligen beräknade och under de återstående åren en däremot
svarande högre, samt att belastningen under de 5 första åren beräknats
högre och under den återstående tiden lägre, efter sådan grund
att bruttopremien blir konstant och lika stor som tillförene beräknats.
Däraf blir en följd, att anstalten hädanefter afsätter en mindre reserv
än hittills, detta dock beroende allenast af en fiktion beträffande nettopremiernas
och belastningens respektive värden.

Med de exempel, som här anförts, torde klarligen vara ådagalagdt,
att skillnaden i soliditet är högst betydande mellan två i öfrigt lika bolag,
af hvilka det ena tillämpar Odens metod för premiereservens beräkning,
det andra tillämpar den vanliga metoden. Denna skillnad kan bli
ödesdiger, ifall den mindre solida beräkningsmetoden tillämpas af ett
bolag, där ledningen är mindre god, mindre samvetsgrann och hederlig
än i Oden.

Den djupa indignation, som inom fackkretsar uppstått med anledning
af meranämnda stadfästelse, har icke vändt sig mot Oden utan mot
den använda metoden.

Dennas teoretiska berättigande under bestämda villkor har visserligen
fått sitt erkännande från ett och annat håll. Men de praktiska
konsekvenserna af metodens tillämpning, den hotande insolvensen, godtyckligheten,
farorna för ett högst skadligt uppdrifvande af anskaffningskostnaden,
af hvilkas höjd ett bolag enligt Odens metod är tämligen
oberoende, allt detta och mycket mera har gjort den opartiska svenska
försäkringsvärlden så godt som enhällig i sitt fördömande.

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

Det liar sagts, att, då lagen intet innehåller om huru nettopremierna
skola beräknas, och då Odens premier dock äro en slags nettopremier,
Kungl. Maj: t icke haft fog att vägra fastställelse. Däremot har
framhållits, att Kungl. Maj:t jämlikt försäkringslagens 2 § har att pröfva
hvarje försäkringsanstalts grunder för dess försäkringsrörelse och därvid
efterse, »om och i hvad mån särskilda bestämmelser därutöfver må, med
hänsyn till vidden och beskaffenheten af bolagets rörelse, erfordras».

Vidare har framhållits, att stadfästelsen af Odens grunder icke
innebär något medgifvande, att anstalten i all framtid kan tillämpa dessa
grunder, ty finner försäkringsinspektionen dessa »stadfästa grunder icke
längre vara betryggande», så kan inspektionen, jämlikt försäkringslagens
136 § anmäla därom hös Konungen, »som, där så pröfvas erforderligt,
förelägger bolaget att inom viss tid vidtaga åtgärder för rättelses vinnande».

Härmed må emellertid vara hur som helst, allmänna meningen
inom kompetenta och opartiska fackkretsar är, att lagen i hög grad tarfvar
en snar förändring, så att dels nu rådande ovisshetstillstånd å här afsedt,
område upphör, dels stadfästelse å osolida beräkningsgrunder forebvgges.

Då vi undertecknade i allo dela dessa åsikter, tillåta vi oss härmed
vördsamt hemställa, att Riksdagen i skrifvelse till Kungl. Maj:t ville
anhålla, det täcktes Kungl. Mäj:t låta utarbeta samt förelägga nästsammanträdande
Riksdag sådan ändring i Lag om försäkringsrörelse den 24
juli 1903, att lagens stadganden rörande premiereservens beräkning dels
vinner nödig klarhet och bestämdhet, dels så affattas, att tillämpningen
af mindre solida beräkningsmetoder förebygges».

Den i motionen omförmälda vid densamma fogade bilaga är af
följande lydelse:

t> Kungl. Majris nådiga resolution i anledning af en till Kungl.

Maj:t ingifven skrift, dämti direktionen för Svenska Lifförsäkringsanstalten
Oden i underdånighet anhållit om
nådig stadfästelse åt af anstaltens generalförsamling den
2 sistlidne maj antagna bestämmelser om grunder för
lifförsäkringsverksamhetén;

öfver hvilken underdåniga ansökning kungl. försäikringsinspektionen
afgifvit infordrgdt underdånigt utlåtande;
gifven Stockholms slott den 28 oktober 1904.

Kungl. Maj:t har i nåder låtit detta ärende Sig föredragas, och
finner Kungl. Maj:t, som denna dag fastställt bolagsordning för Svenska
Lifförsäkringsanstalten Oden, godt fastställa följande

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

»Grunder för Svenska Lifförsäkringsaiistalten Odens
forsäkmigsverksamliet.

Grunderna för beräkning af försäkringspremier och premiereserv.

1. Vid beräkning af försäkringspremier och premiereserv använder
bolaget en räntefot af 3V2 procent och svenska allmänna dödlighetstabellen
åren 1881—1890 med den förändring däri, att alla kvarlefvande
89-åringar antagas do under sitt 90:e år.

2. För hvarje försäkringsaftal beräknas engångsnettopremien Ax så,
att den blir lika med kapitalvärdet per snille af bolagets förbindelse
på grund af aftalet, och ärsnettopremien, för 1,000 kronor, P», för det
6:te och de därpå följande åren, enligt formeln

_Ax Da; + 6.72 {JSfx 1 Nx + 4)

Fx ~~ Nx — \ — Nn —} “

där n betecknar det år, med hvilket premiebetalningen upphör; under
de 5 första försäkringsåren är nettopremien — Px — 6,72.

3. Nettopremien höjes med ett förvaltnings- och säkerhetstillägg,
som ej öfverstiger 20 procent och ej understiger 5 procent, och de 5
första försäkringsåren dessutom med 6,72 per mille af försäkringssumman
för att täcka anskaffningskostnaden. Den sålunda bildade tariffpremien
är förfallen till betalning vid början af hvarje försäkringsår,
men kan äfven betalas halfårs- eller kvartalsvis mot erläggande af ett
tillägg, beräknadt på sätt öfverstyrelsen föreskrifver.

Premiereservens beräkning. För hvarje vid kalenderårets slut gällande
försäkring beräknas tillgodohafvandet i premiereserven på grund
af det antal år och månader försäkringen då varat; summan af dessa
tillgodohafvanden tillsammans med summan af nettopremier, erlagda
för tid fallande inom nästföljande kalenderår, upptages i årets bokslut
såsom premiereserv.

Reglerna för återköp af försäkring, för påföljd af försummelse att
erlägga premie samt för lämnande af förskott mot säkerhet
i lifförsäkringshref.

1- Regler för återköp. Försäkringstagare, som betalt minst 5 fulla
årspremier och önskar upphöra med försäkringen samt därom hos bolaget
gör anmälan senast inom ett år efter det den första oguldna premien
bort erläggas, erhåller mot försäkringsbrefvets inlämnande, antingen

Bill. till Riksd. Prat. 1905. 7 Sami. 48 Höjt. 2

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

kontant 9/io af sitt tillgodohafvande i premiereversen (återköpsvärdet),
sådant det befinnes vid slutet af den tid, för hvilken premie blifvit
erlagd, eller och ett nytt försäkringsbref (fripolice) utan skyldighet att
betala premier och lydande å det försäkringsbelopp, som motsvarar
försäkringens hela tillgodohafvande i berörda premiereserv, betraktadt
såsom engångsnettopremie.

2. Försummar försäkringstagare att erlägga premie inom en månad
efter förfallodagen har försäkringen förfallit.

3. Försäkring, som sålunda förfallit till följd af bristande premiebetalning,
kan inom ett år, efter det den första oguldna premien bort
inbetalas, med likvid af ogulden premie jämte högst 6 procent ränta
därå, återupplifvas, om försäkringstagaren jämte ansökan därom till
bolaget insänder nytt läkarebetyg, och styrelsen vid pröfning däraf
finner skäl vara att till ansökningen lämna bifall.

4. Förskott mot säkerhet i försäkringsbref beviljar bolaget, dock
ej till högre belopp än försäkringsbrefvets återköpsvärde.

Grunderna för beräkning och fördelning af den vinst, som må tillkomma

försäkringstagarna.

Berättigad till vinst är hvarje delegare i bolaget, hvars försäkring
vant i gällande kraft minst 5 år och fortfarande gäller, då vinsten förfaller
till betalning; dock att vinst ej tillkommer försäkringstagare vare
sig vid kapitalförsäkring, eller vid donationsförsäkring, eller vid lifränteförsäkring,
eller vid eå kallade korttidsförsäkringar, eller vid försäkringar
med stigande premie, eller å så kallade fripolicer.

Aktuarien uträknar årligen den vinstsumma, som under nästföljande
år skulle utgå till de vinstberättigade under förutsättning, att
vinstfördelningen fortfarande sker efter samma grunder, som under närmast
föregående år följts. Denna beräkning jämte förslag till ändring i
berörda grunder, därest han anser sådan erforderlig, öfverlämnar han till
styrelsen, som med ledning af berörda uträkning och den vinst, bolaget
under de gångna åren lämnat, uppgör förslag till den vinstsumma, som
bör till de vinstberättigade utdelas, hvarefter förslaget, på sätt bolagsordningen
bestämmer, pröfvas af öfverstyrelsen och bolagsstämman.

Ainsten fördelas mellan de vinstberättigade i förhållande till hvars
och ens uormalpremie, d. v. s. den helårspremie, som den försäkrade
käft att betala, om premien skolat erläggas under hela försäkringetiden.
Öfverstiger den till fördelning bestämda vinstsumman 10 procent af de

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

vinstberättigades sammanlagda normalpremie, fördelas öfverskottet i förhållande
till hvarje vinstberättigads tillgodohafvande i premiereserven,
sådan den befanns fem år före den dag, då vinsten är till betalning
förfallen.

Den å hvarje försäkring belöpande vinst förfaller till betalning
på årsdagen af försäkringens tecknande.

Huruvida bolaget må drifva försäkringsrörelse i utlandet.

Bolaget, som för närvarande drifver försäkring allenast i Sverige,
skall, därest rörelsen utsträckes till utlandet, dessförinnan hos Konungen
göra anmälan om hvilka beräkningsgrunder och försäkringsvillkor skola
vid den utländska rörelsen tillämpas.» Hvilket vederbörande till underdånig
efterrättelse länder.

OSCAR.

Hjalmar Westrinp.»

Vid behandling af detta ärende har lagutskottet haft tillfälle taga
del af flere i här berörda fråga gjorda uttalanden, särskildt ett, af »Svenska
aktuarieföreningen» af den 18 nästlidne mars, hvilket är af följande
lydelse:

»I 121 § i lag om försäkringsrörelse den 24 juli 1903 stadgas
att premiereserven skall minst uppgå till skillnaden mellan kapitalvärdet
af bolagets förbindelser på grund af löpande lifförsäkringar och kapitalvärdet
af de nettopremier, som lifförsäkringstagarne må hafva att
ytterligare erlägga. Att begreppe| nettopremie ej blifvit i detta sammanhang
otvetydigt bestämdt är helt visst en brist hos den i denna paragraf
gifna regeln för premiereservens beräkning. Premiereserven utgör nämligen
enligt denna bestämmelse skillnaden mellan tvåled, det ena kapitalvärdet
af försäkringsbolagets förpliktelser, det andra kapitalvärdet af de
försäkrades framtida förpliktelser (nettopremierna). Det förra af dessa
led är fullt bestämdt, då detsamma följdriktigt endast kan betyda det
närvarande värdet af försäkringssumman i det ögonblick detta värde
skall bestämmas; däremot kan det senare ledet eller kapitalvärdet af
nettopremierna ej anses vara entydigt bestämdt.

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

För de flesta svenska aktuarier torde den uppfattningen varit
gällande, att begreppet nettopremie i detta sammanhang skulle tolkas
på sådant sätt, att den vanliga nettopremiemetoden för premiereservens
beräkning skulle vinna tillämpning. Emellertid kan ej förnekas att
stadgandet i 121 § i meromnämnda lag, tolkadt efter ordalydelsen och
ej i sammanhang med öfriga bestämmelser i lagen (48 och 99 §§), skulle
kunna tillåta en anstalt att ur den konstanta årliga bruttopremien uttaga
en mindre, nettopremie under de första än under de senare försäkringsåren,
hvarigenom premiereserven komme att afsevärdt nedbringas under
det belopp, som .skulle framkomma genom en beräkning enligt den
vanliga nettopremiemetoden.

I det utkast till Lov om Forsikringsselskaber, som af kommitterade
afgafs till den norska regeringen den 23 december 1895, sökte man
förebygga, en sådan tolkning af begreppet nettopremie, att en varierande
nettopremie skulle kunna uttagas ur en konstant bruttopremie. Enligt
detta förslag skulle premiereserven nämligen beräknas på följande sätt:

»Premiereserven . . . skal svare til et Belöb lig den konstante (d. e.
den under Hensyn til Dödelighed og Rentefod till Regnskabsdagen beregnede)
Vandi af Forsikringens Paalydende med Fradrag af den konstante
Vaerdi af de fremtidige Nettopreemier för samme Forsikring, alle
Led beregnede efter den til Kontrolkontoret anmeldte Dödelighetstabel
(i Tilffelde tillige Invaliditetstabel) og Rentefod, og liden åt der af den
aarlige Bruttoprmmie maa udtages eu anden Nettovserdi for det eller de
förste end för de senere Aar.»

Eu af anledningarna till att försäkringsanstalter ur en konstant
bruttopremie beräkna nettopremien under några af de första åren lägre
än under de följande är den, att man dymedelst på bekostnad af premiereserven
kan bestrida de med anskaffningen af försäkringar förenade
kostnaderna.

De kostnader, som ett lifförsäkringsbolag får vidkännas för en försäkrings
afslutande i form af provisioner till agenter, arfvoden till läkare
m. m., betalas af bolagen i förskott för att sedan småningom betäckas
af bruttotillägget eller den s. k. belastningen å nettopremierna. Då
denna förskottsbetalning är betungande, särskild! för yngre lifförsäkringsbolag,
började man redan tidigt använda sådana metoder för beräkningen
af premiereserven, att afsättningen till densamma under kortare eller
längre tid blef mindre än den utan hänsyn till anskaffningskostnaderna
skulle hafva blifvit. Den så uppkomna minskningen i premiereserven
amorterades enligt olika metoder under den följande försäkringstiden.

Lagutskottets Utlåtande N:o 5S. 13

År 1863 framställdes af aktuarie!! i lifförsäkringsbolaget Germania
i Stettin d:r A. Zillmer i eu afhandling, »Beiträge zur Theorie der Prämienreserve»,
en matematisk teori för beräkningen af premiereserven
med hänsyn till anskaffningskostnaderna. Metoden har efter sin upphofsman
fått namnet den zillmerska, liksom likartade metoder ofta benämnas
»zillmering». Zillmers metod består till skillnad från den vanliga
nettopremiemetoden däruti, att »man beräknar nettopremien för en försäkring
så, att den under det första året är ett visst belopp lägre än
under de följande åren» (I. c. sid. 11). Denna minskning i nettopremien
motsvarar det belopp, som tages ur premiereserven för att bestrida
försäkringens anskaffningskostnader.

För att denna metod ej skall äfventyra ett bolags soliditet måste
emellertid afdraget från premiereserven begränsas. Zillmer själf föreslog
med hänsyn till sin tids förhållanden som maximum för afdraget 1 till
IV4 procent af försäkringssumman.

Såsom ett från matematisk synpunkt oundgängligt villkor fastslår
Zillmer vidare, att afdraget ej får öfverstiga skillnaden mellan första
årspremien och samma års dödsrisk. För att icke öfverträda denna
nödvändiga regel hafva vissa bolag med syfte att få afdragsprocenten
högre, gjort den utvidgningen af Zillmers metod, att den lägre nettopremren
beräknas icke blott för det första försäkringsåret, utan äfven
för flere af de följande, ja, under ända till fem år. En dylik metod är
den af svenska lifförsäkringsanstalten Oden använda, enligt hvilken luden
konstanta bruttopremien uttages en lägre nettopremie under de
fem första försäkringsåren, hvarigenom afdragspro cent en vid femte årets
slut uppgår till omkring 3 procent eller ungefär 21/2 gånger den procent,
som Zillmer på sin tid ansåg kunna vara den högsta tillåtna.

Lagstiftningen har numera i flere länder medgifvit under olika
former ett afdrag från försäkringsfonden för att betacka anskaffningskostnaderna.

I den tyska »Gesetz iiber die privaton Versicherungs-Unternekmungen
vom 12. Maj 1901» stadgas i § 11 följande:

»..... Auch ist anzugeben ob lind in welchem Masse bei der

Berechnung der Prämienreserven eine Methode angewandt werden solf,
nacli welcher anfänglick nicht die volle Prämienreserve zuriickgestellt
wird, wobei jedoch der Satz von zwölfeinhalb per Mille der Versicherungssumme
nicht liberschritten werden darf....»

De svenska och danska försäkringslagarne åter tillåta afdrag under
annan form. Enligt 48 och 99 §§ i den svenska lagen stadgas, att
»kostnad, som under loppet af ett räkenskapsår användts till anskaffande

Lagutskottets Utlåtande N;o 58.

af nya lifförsäkringar, må i balansräkningen uppföras som tillgång, dock
icke till högre belopp än en och en half procent af summan af de under
året anskaffade och på bolagets eget ansvar bibehållna, i kraft varande
lifförsäkringar, lifränteförsäkringar oräknade. Har anskaffningskostnad
för något år sålunda uppförts såsom tillgång, skall den afskrifvas med
minst en femtedel hvarje år.»

De för detta medgifvande föreskrift^ villkor, att anskaffningskostnaderna
skola synliggöras genom att uppföras som tillgång och. att ej
mer än sammanlagdt 5/ af inbetaldt aktie- eller garantikapital må för
något år utdelas till aktieägare eller garanter och försäkringstagare,
förr än desamma fullständigt afskrifvits, torde man hafva rätt att anse
som uttryck för en lagens syftning att skänka häfd åt nu allmänt vedertagna
metod för premiereservens beräkning, och att medgifvandet för
den anstalt, som tillgodogör sig detsamma, i hvarje fall skulle hafva
karaktären af en för dess första verksamhetsperiod anpassad öfvergående
anordning. Enligt den af svenska lifförsäkringsanstalten Oden använda
beräkningsmetoden kommer emellertid ej beloppet af det gjorda afdraget
till synes.

Den praktiska betydelsen af Odens metod blir fullt klar, om man
undersöker dess inverkan på premiereservens storlek. I den af herrar

S. Palme och C. Wallis afgifna motionen jämföres premiereversen enligt
samma metod och enligt vanliga nettopremiemetoden. Man finner vid
dylik jämförelse, att premiereserven enligt Odens metod alltid och utan
undantag, så länge premiebetalningen pågår, är mindre än premiereserven,
beräknad enligt den vanliga nettopremiemetoden. Skillnaden
kan tänkas uppgå till tre procent af ett bolags hela i kraft varande
lifförsäkringssumma och äfven för bolag, som nått en ansenlig utveckling,
till trettio procent eller ännu mer af hela premiereserven.

Rättigheten att från premiereserven draga så betydliga belopp
leder vid en dylik metods användning lätteligen därtill, att ett bolag,
som använder densamma, låter utgifterna, särskildt anskaffningskostnaderna,
växa, då medel till deras betäckande så lätt kunna erhållas.
Ett dylikt slöseri sker emellertid alltid på de försäkrades bekostnad,
hvarför en hög zillmeringsprocent i regeln visat sig bidraga till att för
allmänheten fördyra försäkringarna. Så länge anskaffningskostnaderna
emellertid hållas vid måttliga belopp, kan under dén första tiden med
så högt afdrag som 3 procent uppstå afsevärda öfverskott, som vilseleda
uppfattningen om bolagets ställning och (till äfventyrs i reklamens
tjänst) skulle kunna användas till öfver höfvan stora vinstutdelningar.
Dessutom kan en härigenom möjliggjord konkurrens — om agenterna

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

genom höga provisioner, om försäkringstagarna genom höga vinstutdelningar
af skenbara öfverskott — framkalla ett tvång på en anstalt, som
tillämpar solidare beräkningsgrunder, att af konkurrensskäl öfvergå till
mindre solida.

Alldenstund 121 § i lagen bör ha sådan lydelse, att den icke
strider emot 48 och 99 §§, och zillmering icke synes öfverensstämma
med lagens syftning, sådan denna kommit till uttryck i sistnämnda §§,
bör detta äfven klart framgå af 121 §, och får Svenska Aktuarieföreningen
framhålla, att 121 § skulle kunna förtydligas exempelvis genom
sådant tillägg, att försäkringspremiens öfverskott öfver nettopremien ej
under de första försäkringsåren får vara större i förhållande till nettopremien
än under de senare.

Om sådan ändring af 121 § icke skulle anses önskvärd eller
möjlig att genomföra, torde i samma § zillmering uttryckligen böra
tillåtas samt medgifvandet i 48 och 99 §§ om anskaffningskostnadernas
uppförande såsom tillgång i stället utgå.

Det första af dessa alternativ innebär endast ett förtydligande af
lagen, utan att ändra den princip, som angifves genom medgifvandet i
48 och 99 §§ angående anskaffningskostnaderna.

Det andra alternativet förutsätter däremot i detta afseende en
principiell förändring af lagen.»

Lagens stadgande om skyldighet för försäkringsbolag att såsom
skuld upptaga premiereserv afser att skapa trygghet därför, att den del
åt bolagets premier och öfriga inkomster, som efter rationella beräkningsgrunder
erfordras för fullgörande af bolagets först längre fram i
tiden förfallande förpliktelser till försäkringstagarna, blifver för sådant
ändamål reserverad.

De af motionärerna och i svenska aktuarieföreningens utlåtande
åberopade utredningar och beräkningar, hvilkas riktighet utskottet icke
är i tillfälle kontrollera, synas emellertid gifva anledning till tvifvel,
huruvida de i 121 § lagen om försäkringsrörelse gillra föreskrifter
angående premiereservens beräkning innebära tillräcklig säkerhet för,
att ett lifförsäkringsbolags premiereserv skall fullt förslå för sitt ofvan
angifna ändamål och sålunda medföra den därmed afsedda tryggheten
för försäkringstagarna.

Utskottets

yttrande.

18 Lagutskottets Utlåtande N:o 38.

Den premie, försäkringstagaren enligt försäkringsaftalet erlägger
till bolaget — »bruttopremien» eller »tariffpremien» — består som bekant
af två delar: »nettopremien», som enligt den af bolaget valda räntefot
och dödlighetstabell matematiskt täcker bolagets beräknade risk, och
»bruttotillägget» eller »belastningen», som är afsedd att täcka dels förvaltningskostnaderna,
dels risken däraf, att beräkningarna i ett eller
annat afseende slå fel.

Nu stadgar lagen, att premiereserven hos ett lifförsäkringsbolag
skall minst uppgå till skillnaden mellan kapitalvärdet af bolagets förbindelser
till försäkringstagarna och kapitalvärdet af de nettopremier,
som lifförsäkringstagarna må hafva att ytterligare erlägga. Ju högre
nettopremierna och alltså deras kapitalvärde beräknas, desto mindre blir
följaktligen premiereserven, desto mindre blir det belopp, bolaget är
skyldigt reservera till fullgörande af framtida förpliktelser. Huru nettopremien
skall beräknas, därom innehåller lagen icke någon föreskrift
vidare, än att den skall beräknas efter de grunder — särskildt den
räntefot och dödlighetstabell —, som af Kung]. Majrt fastställas.

Om nu de af svenska aktuaideföreningen gjorda uttalanden äro
riktiga, skulle det kunna inträffa, att af två bolag, som båda använde
samma räntefot och samma dödlighetstabell och som åt alldeles samma
försäkringstagare lämnat lika stora försäkringar med alldeles samma
försäkringsformer, likväl det ena, med tillämpning af det premieberäkningssätt,
som Kungl. Maj:t för visst fall godkännt, sluppe undan med
en ända till trettio procent lägre premiereserv än det andra bolaget,
som använde den af aktuarieföreningen såsom »den vanliga» betecknade
beräkningsmetoden.

Ett sådant resultat har utskottet funnit vara hvarken öfverensstämmande
med syftet af 121 § försäkringslagen eller i och för sig
tillfredsställande. Det synes ock omintetgöra verkan af stadgandena
i lagens 48 och 99 §§, i hvad de afse att begränsa rätten att uppföra
anskaffningskostnader såsom tillgång. Tillåter man i fråga om premiereserven
ett beräkningssätt, som väsentligt minskar denna ett försäkringsbolags
viktigaste skuldpost, blir det möjligt för bolaget att kringgå
nämnda föreskrifter i §§ 48 och 99.

Det synes därför vara önskvärdt, att 121 § försäkringslagen kunde
fullständigas med en bestämmelse i syfte att, om icke föreskrifva ett
visst sätt för nettopremiens beräknande, dock utesluta sådana beräkningssätt,
som icke kunna anses med lagens anda och mening öfverensstämmande.
Måhända kunde detta syfte vinnas genom att, såsom aktuarieföreningen
i nära öfverenstämmelse med 1895 års norska lagförslag

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

ifrågasatt, stadga, att hvarje försäkrings nettopremie skall, utgöra eu
under hela försäkringstiden konstant procent af bruttopremien.

Utskottet tilltror sig emellertid icke att angifva någon bestämd,
lösning af denna försäkringstekniska fråga såsom den rätta, utan anser,
att detta lämpligen bör öfverlämnas till Kungl. Maj:ts pröfning.

Med stöd af det anförda hemställer alltså utskottet,

att Riksdagen, med anledning af förevarande motion,
ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kungl. Maj:t taga i öfvervägande, huruvida icke de r
lagen om försäkringsrörelse af den 24 juli 1903 gifna
stadganden rörande premiereservens beräkning, i hvad
de afse lifförsäkring, behöfva ändras eller förtydligas
i syfte att fullt trygga försäkringstagarnes intressen,
samt för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill
förhållandena må gifva anledning.

Stockholm den 28 april 1905.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

Herr Wiklund har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i
ärendets behandling inom utskottet.

Bill, till Likså. Prof. 1905. 7 Sami. 48 Käft.