Lagutskottets Utlåtande N:o 58 (Utlåtande 1899:LU58 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

N:o:58.

Ank. till Riksd. kansli, den 1 maj 1899, kl. 8 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta™motioner angående ändringar i
gällande lagstiftning om väghällningsbesvärets utgörande.

Lagutskottet har till behandlig fått mottaga elfva särskilda motioner,
åsyftande ändringar i eller tillägg till gällande lagstiftning angående väghåillningsbesvärets
utgörande på landet.

Samtliga dessa motioner hafva afgifvits inom Andra Kammaren,
nemligen n:is 17 och 39 af herr C. Sandquist, n:o 30 af herr ,J. Hjelmérus,
n:o 59 af herrar C. Johansson i Aflösa, W. Bengtsson och J. P. Zakrisson,
n:o 74 af herr P. Olsson i Asak, n:o 75 af herr M. Andersson i Löfhult,
n:o 106 af herr P. Norberg, n:o 132 af herr J. M. Johansson i Mellbyn,
n:o 197 af herr O. Emthén samt n:is 201 och 203 af herr G. A. E.
Kronlund.

Herr Sandquists motion, n:o 17, uti hvars syfte två af Andra Kammarens
ledamöter instämt, är af följande lydelse:

»Vid 1897 års riksdag väckte undertecknad motion (n:o 6) i syfte
att vinna sådan ändring i 6 § uti lag af den 23 oktober 1891 angående
väghällningsbesvärets utgörande på landet, att »inkomst genom aflöning»
måtte göras likställig med öfrig vägskattskyldig »inkomst, som uppgår till
minst ett tusen kronor». Lagutskottet vitsordade då motionens berättigade
syfte, men det afstyrkte dock densamma af det skäl, att flera med inkomst
genom aflöning likställiga beskattningsföremål icke blifvit uti motionen
medtagna.

Bill. till Riksd. Prot. 1888. 7 Sami. 36 Höft. (N:o 58.)

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

Vid förra årets riksdag förnyade jag samma motion i öfverensstämmelse
med den af lagutskottet gifna vinken, med yrkande således
derpå, att »inkomst genom aflöning» eller motsvarande inkomst ur annan
källa, såsom arfvode, pension, lifränta och dylikt, uppgående till minstett
tusen kronor, måtte göras likställig med öfrig vägskattskyldig inkomst.

Genom lagutskottets hemställan och Andra Kammarens i enlighet
dermed fattade beslut befrämjades på ett erkännansvärdt sätt syftemålet
med min motion. Då emellertid Första Kammaren afslog till alla delar
utskottets gjorda hemställan, och syftemålet med min motion sålunda, i
likhet med öfriga motioner rörande äskade förändringar i väglagen, icke
vann Riksdagens bifall, så föranlåtes jag återkomma med densamma,
denna gång med ändringsförslag i samma syfte, som vederbörande utskott
förra året afgaf och Andra Kammaren fann skäligt bifalla.

Om än gerna medgifves, att genom bestämmelserna uti 6 § af väglagen
ett ganska vigtigt steg tagits i syfte att bereda lättnad åt den i
mantal satta jorden, som förr ensam betungades med väghållningsbesvärets
utgörande, så torde dock icke kunna förnekas, att samma bestämmelser
lemna mycket att önska med hänsyn dertill, att ganska svaga beskattningsföremål
blifvit ålagda att deltaga uti väghållningsbesvärets utgörande,
då deremot beskattningsföremål med tillräcklig bärkraft blifvit derifrån
frikända. Ty enligt berörda lagstadganden drabbas oftast nog fattige egare
eller innehafvare af »annan fastighet, taxerad till åtta hundra kronor», af att
för dylik högst torftig fastighet erlägga vägskatt, men alla herrar tjensteman,
pensionärer och lifräntetagare med flere äro för den bestämda inkomst,
de åtnjuta genom aflöning, arfvode, pension, lifränta och dylikt,
derifrån befriade. Att lagbestämmelser, som vålla slik orättvisa, icke
kunna vara grundade på »allmännelig menniskokärlek» och ännnu mindre
på kärleken till de »små» och »svaga» i samhället, något, som man dock
sökt göra troligt, det ligger ju i öppen dag.

Men icke blott med fästadt afseende på nu påpekade orättvisa
lemnar mera nämnda paragraf mycket att önska. Uti alla sådana väghållningsdistrikt,
hvarest föga eller inga industriella företag finnas, räcker
den mycket obetydliga bråkdel af vägskatten, som inflyter ifrån lägenhet-segare,
några få handlande och kapitalister, icke ens till att betäcka förvaltningskostnaderna,
och ännu mindre förmår den att uti någon nämnvärd
mån minska den hårdt tryckande väghållningsbördan.

I öfverensstämmelse med rättvisans fordringar och för handen varande
behof af lättnad uti väghållningsbesvärets utgörande framträder derför,
enligt min öfvertygelse, såsom oafvisligt kraf:

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

»att inkomst genom aflöning, arfvode och traktamente, eller annan
med allmän eller enskild tjenstebefattning förenad förmån, pension, årligt
understöd, gratifikation, lifränta och undantagsförmån, för de fall, att
sådan inkomst uppgår till minst ett tusen kronor, göres likställig med
öfrig, eldigt momentet d) vägskattskyldig inkomst.

Alldenstund 3 punkten, rörande undantag ifrån skyldigheten att deltaga
uti väghållningsbesvärets fullgörande, utgör sjelfva grunden för ofvannämnda
beskattningsföremåls hittills gällande vägskattefrihet, alltså kan
väl ofvan anförda, oafvisliga kraf icke uppfyllas med mindre, än att grunden
till den klandervärda skattefriheten borttages.

På grund af det anförda får jag vördsamt föreslå, att Riksdagen måtte
för sin del besluta: att punkten 3 af momentet d) i 6 § uti lag af den
23 oktober 1891, angående väghållningsbesvärets utgörande på landet,
måtte utgå.»

Herr Hjelmérus hemställer uti sin motion, att 1 mom. af 60 § i nu
gällande väglag måtte erhålla följande förändrade lydelse:

»Utaf den för vägunderhåll in natura uppskattade kostnad leinnas en
femtedel af statsmedel, hvilket bidrag utbetalas till vederbörande vägstyrelse
för att på lämpligt sätt tillhandahållas dem, som berörda vägunderhåll bestrida.
»

Till stöd för motionen anföres:

»Då vår nu gällande lag angående väghållningsbesvärets utgörande
på landet af den 23 oktober 1891 antogs, var det hufvudsakliga syftet
med densamma att åt den i mantal satta jorden, som förut ensam hade
detta besvär sig ålagdt, bereda någon lindring vid detsammas utgörande.
Den nya väglagen stadgade derför, att vägunderhållet in natura skulle
åligga all jordbruksfastighet med undantag af staten eller menighet tillhörande
allmänningskogar och utgöras efter ett på taxeringsvärdet grundadt
vägtal. För de i 53 § väglagen angifna ändamål upptoges en vägskatt
efter ett på taxeringsvärde eller inkomst grundadt vägfyrktal. Lagens bestämmelser
angående såväl vägtal som vägfyrk syntes på det hela taget
rättvisa och billiga med undantag möjligen af 6 §:s bestämmelser om befrielse
för viss inkomst. Emellertid vore, så vidt motionären hade sig
bekant, missnöjet med nya väglagen allmänt, och missnöjet hade icke sin
grund deri, att den ene ansåge sig i förhållande till den andre hafva erhållit
för stort vägstycke att underhålla eller för stort belopp vägskatt att
betala, utan berodde fastmera derpå, att hvar och eu, vid jemförelse emellan
det väghållningsbesvär, som ålegat honom enligt den gamla lagen, och det,
som han genom nya lagen erhållit, funne, att den med nya lagen åsyftade

Lagutskottet» Utlåtande N:o 58.

lindringen helt och hållet uteblifvit. Ja, man torde utan minsta fara att
misstaga sig kunna säga, att, i följd af nya vägars anläggning och indelning,
väghållningsbesväret för den i mantal satta jorden nu vore mycket
tyngre än förut. En hemmansegare hade nemligen vid vägdelningen efter
nya lagen i vanliga fall erhållit längre vägstycke, än han förut haft, således
ett drygare nådeunderhåll, och vägskatten torde i de flesta fall nätt
och jemt ersättas med den enligt 60 § nya väglagen utgående och till Vio
af kostnaden för vägunderhållet in natura bestämda ersättningen af statsmedel.
Om man nu ville, utan någon väsentlig förändring i den gällande
väglagens bestämmelser, söka nå det mål, som man vid dess antagande
åsyftat, så syntes detta enklast kunna ske på det sättet, att det nyssnämnda
statsbidraget höjdes, hvarigenom naturligtvis väghållningsbesväret lindrades
ej blott för den i mantal satta jorden, utan för alla, som utgjorde väghållningsbesväret
in natura. Man kunde ej heller säga, att genom en förhöjning
af statsbidraget staten för mycket betungades, ty om hänsyn toges till
hvad som i andra länder vore gällande, så funne man, att mångenstädes
staten underhölle samtliga landsvägarne, då blott bygdevägarne underhölles
af kommunerna. Ville man på våra förhållanden tillämpa en sådan regel
för statens deltagande i väghållet, så skulle man komma ungefär till det
resultatet, att staten borde deltaga med eller ersätta 5/io af naturaunderhållet,
ty underhållskostnaden för landsvägarne torde uppgå till ungefär
hälften af hela väghållet. Ett så stort deltagande från statens sida torde
emellertid de flesta finna, åtminstone för närvarande, vara drygt, och utjemningen
af ett besvär, sådant som det ifrågavarande, torde lämpligen
böra ske så småningom.»

Den af herr M. Andersson afgifna motionen utmynnar i samma hemställan
som herr Hjelmérus’ förenämnda motion.

Den af herr Sandquist afgifna motionen n:o 39 är af följande lydelse:

»Rörande vägskattens debitering, indrifning och redovisning finnes
stadgadt uti väglagens 63 §, som följer:

»Konungens befallningshafvande ombesörjer, på vägstyrelsens derom
framstälda begäran, att vägskatten varder genom vederbörande i sammanhang
med kronoskatterna debiterad, indrifven och redovisad, på sätt om
landstingsmedel är föreskrifvet; egande Konungens befallningshafvande jemväl
att förordna om afskrifning af sådana afgifter till vägkassan, som i
anseende till bristande tillgångar icke kunnat indrifvas.»

Strax efter den nya väglagens • tillämpning hade man temligen allmänt
den uppfattningen inom flera väghållningsdistrikt, att denna paragraf

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

icke lade något hinder i vägen för väghållningsskyldige att antingen anlita
kommunalnämnden eller uppdraga åt annan pålitlig person att debitera,
indrifva och redovisa afgifter till vägkassan.

Undantagsvis åtminstone medgaf ock vid den tiden Konungens befallningshafvande
i Stockholms län väghållningsskyldige inom ett väghållningsdistrikt
friheten att sjelfva ombesörja, på sätt de bäst funno lämpligt,
vägskattens debitering, indrifning och redovisning. Inom ett och annat
väghållningsdistrikt dristade man ock, utan någon som helst förfrågan hos
Konungens befallningshafvande, efter eget godtfinnande ombesörja vägskatteuppbörden
i förlitande derpå, att obetalade afgifter till vägkassan
skulle indrifvas på samma sätt, som om resterande kommunala utskylder
stadgadt är. Men snart nog nödgades man inom dylika väghållningsdistrikt
erfara, att så ingalunda vore förhållandet. Enligt hvad man berättat för
mig, har ett sådant väghållningsdistrikt blifvit hotadt med att »gå miste
om statsbidraget», om det icke stälde sig väglagens 63 § till efterrättelse.

Inom ett annat väghållningsdistrikt debiteras och indrifves vägskatten
ännu, enligt väghållningsskyldiges beslut, af dertill utsedd person, men
under sådana förhållanden, att icke blott ingen handräckning kan erhållas
vid resterande vägskatts indrifning, utan der pågår ock, enligt hvad man
låtit mig veta, en kraftig agitation för att förmå vägskattskyldige att icke
betala vägskatt, för att sålunda framtvinga tvångsuppbördssätfet, enligt
anförda 63 §.

Då vägskatten uppbäres och användes inom väghållningsdistriktets
kommun — kommuner, om distriktet består af flere sådana — frågar man
sig med rätta: hvarför skola väghållningsskyldige vara fråntagna rättigheten
att sjelfva, på sätt de för godt finna, låta debitera och indrifva vägskatten?

Då kommunerna i flera årtionden ansetts mogna för att ombesörja
debitering och uppbörd af kommunalutskylderna genom af dem valda kommunalnämnder,
så böra väl ock väghållningsskyldige anses mogna nog för
att sjelfva ombesörja vägskattens debitering och indrifning genom af dem
valde uppbördsman. Men icke blott frihet för och mognad hos de väghållningsskyldige
äro talande skäl för denna sjelfombesörjningsrättighet.
Kändt är, att inom alla sådana väghållningsdistrikt, der inga industriella
inrättningar finnas, måste den i mantal sätta jorden nästan ensam ännu
vidkännas väghållningsbördan, ty den ringa del af vägskatten, som inflyter
ifrån lägenhetsegare, några få handlande och kapitalister, förmår icke att
i någon nämnvärd mån minska densamma.

Väghållningsskyldige hafva derför af nöden att på sådant sätt få,
ombesörja sina våghållningsangelägenheter, att förvaltningskostnaderna icke
blifva alltför känbara.

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

På grund af det anförda får jag vördsamt föreslå, att Riksdagen
måtte för sin del besluta:

att 63 § uti lag den 23 oktober 1891, angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet, mätte erhålla tillägg af följande innehåll:

»Stånde dock väghållningsskyldige fritt att sjelfva ombesörja vägskattens
debitering och indrifning, med rättighet att få de resterande utskylderna
indrifna, på sätt om resterande kommunala utskylder stadgadt är.»

Uti motionen af herr C. Johansson in. fl. anföres:

»Efter en långsam sträfvan och en synnerligt vidlyftig utredning
tillkom för åtskilliga år tillbaka vår nya väglag, en lag, vid hvilken, åtminstone
från den jordbrukande befolkningens sida, synnerligen störa förhoppningar
knöto sig med afseende på någon mera betydande lättnad i
den jordbruket ensamt vidlådande underhållsskyldigheten af de allmänna
vägarna. Huru dessa förhoppningar realiserats känner man nu till litet
hvar. Det har i sådana vägdistrikt, inom hvars gränser ej några mera
betydande industrier finnas, mångenstädes skett på så sätt, att man för den
förmånen att erhålla en liten obetydlig tribut af staten som gengåfva fått
den nya vägskatten och dessutom behålla nära nog samma väghållningsskyldighet
som förut.

Under sådana förhållanden är det ju gifvet, att en stor del landtmän
ej äro belåtna med denna lag, utan begagna hvarje tillfälle att framhålla
dess brister. Denna missbelåtenhet har också tagit sig uttryck i en stor
mängd motioner vid hvarje riksdag, nära nog allt från den tid lagen
trädde i kraft. Visserligen hafva ifrågavarande ändringsförslag ej ännu ledt
till åsyftadt resultat, men detta oaktadt skola de säkerligen i mångt och
mycket återkomma år efter år, till dess önskemålen med desamma uppnåtts.
Ty derför finnas både många och talande skäl Och att reformer
på detta område för någon längre framtid kunna uteblifva, det anse vi
helt enkelt vara omöjligt.

De, som hittills sökt ändring i väglagen, kunna delas i tvenne
grupper: å ena sidan de, hvilka förmena en fullständig revision af lagen
vara af behofvet omedelbart påkallad, och å andra sidan de, som för närvarande
vilja nöja sig med partiella förändringar och för öfrigt med afseende
på hela lagens omarbetning se tiden an. Ehuru en revision på ett
mera omfattande sätt skulle lösa dithörande spörsmål, tro vi dock, att man
äfven med det andra förfaringssättet kan nå afsevärda resultat.

Om man i likhet med oss betraktar de allmänna vägarna som ett
för hela det nutida samhällets existens, trefnad och välbefinnande absolut
nödvändigt statsändamål, så måste deraf helt naturligt följa, att man

Lagutskottets Utlåtande N:o 58. 7

ingalunda kan vara belåten med sådana inskränkande bestämmelser, hvarigenom
eljest beskattningsbar egendom och inkomst i detta afseende gå
helt och hållet skattefria. Att en mängd orättvisor blifva en följd af ett
dylikt skattesystem inses lätt af hvar och en.

Att löntagare och andra, huru stora inkomster de än hafva, skola
vara befriade från vägskatt, kunna vi ej fatta på annat sätt än som en
orimlighet. Detta erkändes också både af lagutskottet vid förlidet års
riksdag och af Andra Kammaren.

Vidare synes oss grunden för fyrktalsberäkningen för annan fastighet
böra blifva en annan än den nuvarande. Ty att jordbruksfastighet
skall få vidkännas fyrdubbel skatt emot eu industriel anläggning kan väl
ej vara rigtigt, allra helst som denna i minst lika hög grad som jordbruket
är beroende af de allmänna vägarna, ja, i många fall förutom
dessa ej skulle kunna finnas till.

På grund af hvad sålunda anförts hemställa vi, att Riksdagen
beslutar,

dels att 6 § d) punkten 3:o) får ur väglagen utgå, och

dels att § 59 a) och b) får följande förändrade lydelse:

a) att fastighet, med undantag af staten eller menighet tillhöriga
allmänningsskogar, påföres en vägfyrk för hvarje ett hundra kronor af
taxeringsvärdet,

b) att dessa skogar och frälseränta påföres en vägfyrk för hvarje
fyra hundra kronor af taxeringsvärdet.»

Efter att hafva framhållit, att lagen angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet den 23 oktober 1891 varit och fortfarande är föremål
för mycket och delvis berättigad! missnöje, anför herr Olsson:

»Till vinnande af en jemnare och rättvisare fördelning af väghållningsbördan
anser jag lagens 6 § böra ändras så, att skyldigheten till
deltagande i vägunderhållet utsträckes äfven till sådana löntagare och
med dessa jemförliga personer, hvilkas inkomst uppgår till minst ett
tusen kronor. Den i väglagen medgifna befrielse derifrån för bemälde
personer ter sig också mycket underlig vid sidan af att en arbetare måste
för. sin gård, taxerad till åtta hundra kronor, betala vägskatt. Någon
giltig grund för en sådan befrielse lär ej heller kunna vare sig uppletas
eller uppdiktas.

Vidare måste det betraktas som en lucka i berörda lag, att föreskrifter
saknas dels angående hvilka myndigheter, som ega att föranstalta
om val af ledamöter i den uti 47 § omförmälda särskilda nämnd, dels
rörande tid och sätt för anförande af besvär öfver beslut, som fattas vid

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

det i 58 § omnämnda sammanträde med de väghållningsskyldige, dels
också i fråga om hvilken myndighet det tillkommer att upprätta och för
granskning tillhandahålla vägfyrktalslängd. Dessutom bör ändring ske
såväl i fråga om kostnaden för offentliggörande i länskungörelserna af det
i 51 § omförmälda uppskattningsinstrument som också rörande statsbidragets
utgående äfven för de vägar, som underhållas gemensamt på hela
distriktets eller dess vägkassas bekostnad.

Dessa ändringar och tillägg anser jag böra vidtagas i enlighet med
1898 års lagutskotts utlåtande n:o 61 punkt 2.

Den 58 § synes mig böra undergå äfven en annan förändring.
Enligt densamma ega de väghållningsskyldige att sjelfva eller genom
ombud besluta i de ärenden, som förekomma å det i samma paragraf
omförmälda sammanträde. Ombud, valda å kommunalstämma, torde således
icke vara berättigade att å sådant eller extra sammanträde föra talan
för frånvarande väghållningsskyldige. Tillämpningen af detta stadgande
har gifvetvis till följd, antingen att dessa sammanträden, då mindre vigtiga
frågor förekomma, besökas endast af de närboende, eller också att,
då ärende skall afgöras, som är af synnerlig betydelse för endast ett
mindre område inom väghållningsdistriktet, de väghållningsskyldige inom
detta område temligen mangrant infinna sig å sammanträdet och i de
flesta fall afgöra ärendet till sin förmån.

Enligt mitt förmenande kunde denna olägenhet afhjelpas genom en
ändring af 58 § så, att hvarje kommun inom distriktet berättigades att å
kommunalstämma utse ombud till dylikt sammanträde, som skulle ega
föra talan och utöfva rösträtt för de väghållningsskyldige inom kommunen,
hvilka icke personligen vore vid sammanträdet närvarande och anmälde
sig sjelfva vilja föra sin talan.

I anledning häraf och med åberopande af de skäl, som i samma
syfte blifvit uti förra motioner framstälda, tillåter jag mig föreslå, att
Riksdagen måtte i skrifvelse hos Kong]. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t
täcktes så skyndsamt som möjligt låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till de af mig nu angifna ändringar i och tillägg till
väglagen.»

Herr Norberg anför uti sin motion:

»De upprepade motioner om ändring i nu gällande väglag, som vid
senaste riksdagar förekommit, ha visat nogsamt, huru otillfredsställande
och litet motsvarande de väghållningsskyldiges önskningar densamma är.

Det, invecklade maskineri, de dyrbara förvaltningskostnaderna och
framför allt den ojemnhet, hvarmed underhållsbördan träffa de väghåll -

Lagutskottets Utlåtande N:o 58. 9

ningsskyldige inom olika delar af landet, äro utan tvifvel de känbaraste
olägenheterna.

Jeintlands län torde i detta hänseende vara det sämst lottade; glest
befolkadt, stort till arealen, inga stora skattdragare eller betydligare skatteobjekt,
är det ju gifvet, att vägunderhållsskyldigheten der skall blifva
öfver höfvan tryckande. Frånvaron af något utveckladt jernvägsnät medför
helt naturligt, att landsvägarne der mer än annorstädes måste anlitas till
forsling af gods och varor, något, som bidrar till stark slitning af vägen
och förökad underhållskostnad. Särskildt för invånarne i gränssocknarna
kommer härtill underhållet af de långa utfartsvägarne till Norge, hvilka
genomlöpa stora öde trakter och ofta för de väghållningsskyldige nödvändiggöra
långa resor af ända till 5 ä 6 mil för lagningen af sina respektive
vägstycken. Ungefär enahanda förhållanden, om också ej så skarpt framträdande,
torde nog råda inom större delen af nordliga Sverige.

Frågar man sig, huru missförhållandena i vägbördans fördelning
inom dessa nu nämnda delar af landet i jemförelse med öfriga landet skola
kunna afhjelpas framställer sig såsom det naturligaste svaret det, att staten
bör öfvertaga underhållet af allmänna vägarne för hela riket och låta
kostnaderna derför bestridas af statsmedel. Endast på detta sätt skall en
fullt rättvis fördelning af denna skattebörda, som ju djupare sedt blott
afser fyllandet af ett statsändamål, kunna rättvist och jemnt fördelas på
de väghållningsskyldige efter hvars och ens förmåga att bäi''a denna börda.

Med ett väl afvägdt entreprenadsystem, der frivillig öfverenskommelse
eljest ej kan träffas om vägunderhållet, skall detta säkerligen kunna
ställas lika billigt, ja till och med billigare, i statens hand som under
nuvarande förhållanden. Sålunda har i Norge norska staten öfvertagit
underhållet af en stor del af de allmänna vägarna, och har allmän belåtenhet
med denna åtgärd försports.

På grund af hvad jag nu anfört vågar jag vördsamt hemställa, att
Riksdagen ville i skrifvelse till Ivongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t
täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring
i nu gällande väglag, att vägunderhållsskyldigheten skall af staten öfvertagas
och med statsmedel bestridas.»

I denna motions syfte hafva två af Andra Kammarens ledamöter
instämt.

Herr J. M. Johanssons motion lyder sålunda:

»Då klagomålen öfver väglagen af den 23 oktober 1891 varit många
och befogade, bör tiden vara inne att söka åstadkomma förbättringar,
Bih. till liiksd. Frat. 1809. 7 Sami. 36 Häft. 2

10 Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

åtminstone i de delar, der man vid tillämpningen funnit de största oegentligheterna.

Jag tillåter mig derför föreslå följande ändringar i nämnda lag.

I § 6 a) bör sådan ändring vidtagas, att jordbruksfastighet, som
har mindre taxeringsvärde än 500 kronor, befrias från väghållningsskyldighet,
ty det förefaller orimligt, att den person, som har 900 kronors
inkomst, befrias och deremot den som eger en jordlott, oftast belånad
men uppskattad till 400 kronor eller derunder, skall betungas med väghållning.

1 33 § bör inrymmas rätt att å all kronans utmark för underhåll
af allmän väg afgiftsfritt taga sand, sten och grus efter vederbörande
jägmästares utsyning.

A annan mark bör ersättningen för väglagningsämne bestämmas af
gode män, en för hvardera af jordegaren, väghållaren och vägstyrelsen.
Ortens kronolänsman bör välja god man för part, som detta uraktlåter.

Vid vägdelning (41 §) bör, der flera socknar finnas i distriktet,
väghållningen delas särskildt för hvarje socken, på det att alla hemman
måtte erhålla sitt vägstycke så nära som möjligt. Väghållaren reparerar
hellre ett längre vägstycke i sin närhet än underhåller en något kortare
väg aflägset från sitt hem. Väghållningsskyldige må dock vara förbehållet
att vid sammanträde inför förrättningsmannen besluta om vägarnes
delning på hela distriktet, ty sådana förhållanden kunna möjligen någonstädes
finnas, der detta är lämpligast. Vägdelningen socknevis behöfver
ej i öfrigt rubba distriktets gemenskap och förvaltning.

Statsbidraget enligt 60 § bör utgå med en femtedel af uppskattade
kostnaden för väghållningen alla årstider, äfvensom för underhåll af broar
och färjor. Det nuvarande statsbidraget blifver för somliga mindre jordlotter
så litet, att det näppeligen är värdt hemtningsbesväret. Väghållningsskyldige
borde ock ega rätt bestämma, att statsbidraget lägges till vägkassan,
emedan detta påyrkats i distrikt, som nästan uteslutande bestå af
jordbruk.

Om väghållningsskyldige besluta att genom vägstyrelse eller kommunalnämnd
låta debitera, uppbära och redovisa vägskatten, så borde detta
förfarande hafva stöd i 63 §.

Med anledning af de inånga förslag om ändringar i nämnda lag, som
varit framlagda, fordrar denna fråga en omfattande utredning, hvarför jag
tillåter mig vördsamt föreslå, att Riksdagen behagade i skrifvelse till Kongl.
Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta upprätta och för Riksdagen
framlägga förslag till nödiga ändringar i väglagen.»

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

Herr Emthéns motion, hvaruti tvenne af Andra Kammarens ledamöter
instämt, är af följande lydelse:

»Vid riksdagarne åren 1895 och 1896 väcktes inom denna kammare
tvenne särskilda motioner om införande i 35 och 53 §§ väglagen af bestämmelse
derom, att nämndemän, som vid vägsyn biträdde,, skulle ega
att af vägkassan uppbära viss ersättning; men blefvo dessa motioner af
lagutskottet afstyrkta, och godkände sedan Riksdagen utskottets hemställan,

Såsom skäl för afstyrkandet anfördes af lagutskottet hufvudsakligen,
att stadgandet i 35 § väglagen om skyldighet för nämndemän att deltaga
i vägsyn ej ålagt nämndemännen något ytterligare besvär utöfver hvad
förut redan enligt 1734 års lag varit stadgadt och att ersättning till dem
för utförande af det uppdrag, soin enligt förstnämnda lag lemnats dem,
icke varit medgifven; att utskottet, med hänsyn till nämndemansbefattningens
hufvudsakliga karakter af förtroendeuppdrag, ansåge icke vara lämpligt
att föreslå ytterligare ersättning till nämndemännen utöfver den, som
genom särskilda författningar blifvit dem tillerkänd för vissa extra förrättningar;
samt att en dylik ändring skulle för de väghållningsskyldige
kunna medföra ganska afsevärda kostnader.

Emellertid är ju att märka, att, om än vägsynebesväret redan tidigare
ålegat nämndemännen, detsamma dock då var betydligt lindrigare, än nu
är fallet.

Särskilt efter väglagens tillkomst har detsamma blifvit i hög grad
betungande och visat sig medföra ej blott stort besvär och afsevärd tidspillan
— väghållningsdistrikten äro ju flerstädes, särskildt i Norrland, synnerligen
vidsträckta — utan äfven rätt ansenliga direkta kostnader. Och med
hänsyn till denna förändring i besvärets omfattning torde den omständigheten,
att för dess fullgörande ersättning förr ej utgått, icke kunna tillmätas
någon större betydelse.

Vidare må framhållas, att, om än nämndemansbefattningen är att anse
som ett förtroendeuppdrag, man väl ej behöfver frukta, att denna befattningens
karakter skall rubbas eller dess anseende minskas, derför att dess
innehafvare beredes ersättning för de med vägsyneförrättningen förenade
direkta kostnaderna — allra helst som ju nämndemännen redan, enligt
hvad utskottet sjelf erinrat, åtnjuta ersättning för vissa extra förrättningar.

Att det nuvarande förhållandet i många fall kan vålla väsentliga
olägenheter, är gifvet, då det ju, med hänsyn just till de jemförelsevis
stora kostnader, vägsynebesväret medför, kan befinnas omöjligt att till
nämndemän antaga eljest fullt lämpliga personer, men hvilkas ekonomi ej
tillåter dylika utgifter.

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

Hvad angår de kostnader, en dylik ändring skulle medföra, är väl
troligt, att dessa blifva ej obetydliga; men då, enligt hvad allmänt kändt
är, inom en mängd väghållningsdistrikt godtgörelse till nämndemännen
redan nu under hand och fullt frivilligt utgår, så torde väl deraf kunna
slutas, att godtgörelsebeloppet ej verkar alltför betungande, och visst är,
att vida mera betungande är för nämndemännen det nuvarande förhållandet.

För min del kan jag ej finna annat, än att de skäl, som tala för
vidtagande af en lagändring i ofvan angifna syfte, vida öfverväga de af
lagutskottet uttalade betänkligheter; och får jag för ty vördsamt hemställa,
att i 35 § väglagen måtte införas stadgande derom, att nämndeman, som
biträder vid vägsyn, eger tillgodonjuta dagarfvode enligt 5 klassen i
gällande resereglemente samt skjutsersättning, beräknad efter lega för en
häst för hvarje kilometer väg, som besigtigats, samt att i 53 § samma
lag måtte införas stadgande att berörda vägsyningskostnader skola ur vägkassan
utgå.»

Herr Kronlund anför uti motionen n:o 201:

»Byggandet liksom underhållet af allmänna vägarna, hvilka ju äro
ett af de vigtigaste och ursprungligaste medlen för spridande af odlingen
och kulturen, torde obestridligt få anses utgöra ett statsändamål, till hvars
fyllande alla statsborgarne hvar och en efter sin förmåga borde bidraga.

I nu gällande lag angående väghållningsbesvärets utgörande på landet
har underhållsskyldigheten emellertid i det närmaste blifvit en kommunal
angelägenhet, i det att en eller flera socknar vanligen bilda en gemensamhet,
ett väghållningsdistrikt, hvars medlemmar åligger berörda skyldighet
i fråga om vägarne inom distriktet, dervid den enskilde medlemmens
skyldighet att deltaga deri i hufvudsak bestämmes efter taxeringsvärdet å
hans fasta egendom eller efter hans beskattningsbara inkomst af kapital
och arbete.

Att underhållsskyldigheten, på detta sätt bestämd, nödvändigtvis
måste medföra en ytterst olika beskattning inom olika delar inom vårt
land, torde ligga i öppen dag med hänsyn till landets stora utsträckning,
dess olika folkraängdsförhållanden samt naturförhållanden i öfrigt.

Ojemnheten gör sig gällande ej blott då man jemför de södra och
mellersta delarne af vårt land med de nordliga delarne af detsamma, utan
till och med inom samma län, ja, emellan tvenne närgränsande väghållningsdistrikt.

Emellertid torde kunna fastslås såsom ett faktum, att väghållningsbesvärets
utgörande drabbar ojemförligt tyngre de nordliga länen af vårt
land, helt naturligt derför att dessa till arealen äro så mycket större än

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

sådana i mellersta och södra Sverige samt hafva en jemförelsevis ringa
folkmängd, färre beskattningsföremål och proportionsvis betydligt större
väglängd att underhålla.

Disproportionen ökas ytterligare för de nordliga länen derigenom
att behof af nya vägar fortfarande uppstår och derigenom äfven vägunderhållet
alltjemt ökas.

Särskilda förhållanden göra också vägunderhållet i dessa län tyngre
än annorstädes, i det att landsvägarne till följd af brist på jernvägar
måste anlitas till forsling af varor, lifsförnödenheter och allt annat, som
befolkningen för sitt behof t&rfvar. Från hvarje ångbåtshamn i det nordliga
Sverige föra utfartsvägarne en ständig, oafbruten ström af lasskörare
med tunga foror inåt landet.

Ojemnheterna inom samma län framträda oftast ganska skarpt mellan
kustsocknarna, der oftast sågverksanläggningar, industriella verk och
dylikt äro goda och stora skatteobjekt, samt de längre inåt landet belägna
socknarna, der frånvaron af sådana gör underhållsskyldigheten synnerligen
tryckande.

Inom Jemtlands län finnas väghållningsdistrikt, der utdebiteringen
för vägfyrk på de icke in natura underhållsskyldige utgör 1 krona 75 öre
på hvarje vägfyrk d. v. s. för en person med en till 3,000 kronor uppskattad
inkomst 175 kronor. Inom Norrbotten utgör utdebiteringen för
dylika underhållsskyldige t. ex. inom Korpilombolo och Tärändö väghållningsdistrikt
1 krona 44 öre, inom Pajala 1 krona 2 öre, inom Juckasjärvi
1 krona 3 öre; lägger man härtill kommunalskatterna, som inom de
nordliga socknarna kunna uppgå ända till 10 å 11 kronor per bevillningskronan,
torde nogsamt inses, att detta sammanlagdt utgör en snart outhärdlig
börda för befolkningen.

De till vägunderhållsskyldighet in natura förpligtade kunna derjemte
inom åtskilliga väghållningsdistrikt hafva 5 ända till 6 å 7 mil från sitt
hemvist till sina för dem anvisade vägstycken. De långa snörika vintrarne
med sin starka käle i jorden och sina stora vårflöden bidraga äfven till
att göra underhållet af vägarne och synnerligast af broarna och trummorna
påkostande.

Man har härvid påpekat, att de nordliga delarna af vårt land ha
att söka en stor lättnad i vägunderhållet i de bidrag väghållningsdistrikten
ha från sina allmänningsskogar och statens kronoparker.

Emellertid torde böra erinras, att, såvidt jag vet, häradsallmänningar
endast finnas i Norrbottens län och att blott en del af väghållningsdistrikten
derstädes äro i besittning af sådana allinänningar, men att för öfriga
distrikt ojemnheten i bördan af vägunderhållet blir desto mer i ögonen

14 Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

fallande, att kronoparker visserligen finnas såsom skatteobjekt i de nordliga
delarna af landet, men att hufvudsakligaste delen af dessa finnes inom
Norrbottens län, samt att bidraget från dessa i öfriga norrländska län
äro, såsom i bifogade uppgifter synes, mindre betydande.

Till den dryga bördan af vägunderhållet inom de nordligare delarna
af vårt land kommer äfven hvad dessa delar haft och ha att utgifva för
vägbyggnader.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens embetsberättelse för 1896 utvisar
sålunda, att under åren 1841 — 96 i Norrbotten byggts vägar till
en väglängd af omkring 229 ny mil för en beräknad kostnad af 3,600,000
kronor, deraf statsanslag, 2,050,000 kronor, i Vesterbotten 168 nymil
för en beräknad kostnad af 3,000,000 kronor, deraf 1,900,000 kronor i
statsanslag, i Vesternorrland 90 nymil för en beräknad kostnad af
2,000,000 kronor, deraf 1,250,000 i statsanslag, och i Jemtland 98 nymil
för en beräknad kostnad af 1,600,000 kronor, deraf 1,000,000 kronor i
statsanslag, hvadan i de fyra norrländska länen byggts vägar till en längd
af 585 mil för en kostnad af 10,200,000 kronor, deraf de väghållningsskyldige
sjelfva tillsläppt i det närmaste 4,000,000 kronor enligt de beräknade
kostnaderna, men i verkligheten sannolikt vida mer, under det
att vägbyggnader för öfriga Sverige endast utgjorde 538 nymil för en
beräknad kostnad af 16,800,000 kronor, deraf statsbidrag 10,000,000 kronor.

Af de till stöd för min motion dervid fogade uppgifter, samlade
dels från vederbörande länsstyrelser, dels från kommunalnämndsordförandena
inom respektive socknar, kunna visserligen ej några exakta siffror
hemtas till upplysning om storleken af vägunderhållsbördan inom olika
län och skilda delar af landet.

Sålunda saknas t. ex. särskilda uppgifter från respektive län om
taxeringsvärdet å jordbruksfastighet och annan fastighet, uppgifter om
hvilka jordbruksfastigheter som jemlikt § 12 i väglagen utgöra underhållet
i penningar, vidare uppgifter om huru stor del af den beskattningsbara
inkomsten för kapital och arbete som jemlikt § 6 i väglagen ej
drabbas af vägunderhållsbördan, uppgifter om den fasta egendom, som
jemlikt samma § skall derifrån undantagas m. m., samtliga sådana uppgifter,
hvilka af mig icke kunnat anskaffas.

Då emellertid hufvuddelen af värdet å fast egendom inom respektive
länen kan antagas utgöras af jordbruksfastighetsvärden, lärer man väl,
äfven om måttet för deltagandet uti vägunderhållet skulle på grund af
här ofvan angifna omständigheter högst betydligt reduceras för de södra
länen, i allt fall af bifogade uppgifter kunna få en ungefärlig föreställning
om vägunderhållsbördans relativa storlek inom de olika länen och inom

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

olika väghållningsdistrikt i samma län, med hänsyn till det mått af deltagande
i underhållet, som uppgifterna torde kunna visa.

Vi finna sålunda, att inom Malmöhus lån med en folkmängd på^
landet, enligt 1895 års folkmängdsuppgifter, af 267,054 personer finnas''
allmänna vägar till en längd af 147,4 mil, inom Kristianstads län med en
folkmängd af 205,543 personer 164,9 mils vägar, inom Skaraborgs län med
en folkmängd af 222,659 personer 321,9 mils vägar, inom Vesterbottens
län med 128,684 personer 217,7 mils vägar, hvartill kommer inom 18 af
länets socknar påbörjade eller beslutade vägar till en längd af 71,5 mil;
inom Norrbottens län med 104,542 personer 231,7 mils vägar, hvartill
kommer inom 15 af länets socknar påbörjade eller beslutade vägar till en
längd af 76,4 mil, samt inom Jemtlands län med 98,004 personer 171,5
mils vägar.

Vidare finna vi, att inom Malmöhus län sammanlagda kostnaden
för vägunderhållet in natura och till vägkassan utgör 505,402 kronor
81 öre, under det att uppskattade värdet å fast egendom derför bevillning
erlägges utgör 334,165,100 kronor och beskattningsbara inkomsten
af kapital och arbete 10,119,710 kronor; inom Skaraborgs län uppgår

vägunderhållet till 288,649 kronor 11 öre, värdet af fast egendom till
153,687,900 kronor och inkomsten af kapital och arbete till 3,710,551 kronor;
inom Kristianstads län utgör vägunderhållet 394,285 kronor 49 öre,
värdet af fasta egendomen 151,146,300 kronor och inkomsten af kapital
och arbete 3,677,563 kronor; inom Elfsborgs län utgör vägunderhållskostnaden
344,349 kronor 96 öre, värdet af fast egendom 116,438,200

kronor och inkomst af kapital och arbete 5,836,428 kronor; inom Vesterbotten
utgör vägunderhållet efter afdrag af statens afgifter till vägkassan
för kronoparkerna, såvidt dessa afgifter kunnat utrönas, 337,792

kronor 49 öre, värdet af fast egendom 62,574,100 kronor samt inkomst

af kapital och arbete 3,681,577 kronor; inom Norrbottens län utgör

vägunderhållet, efter afdrag af statens afgifter till vägkassan för kronoparkerna,
322,001 kronor 73 öre, värdet af fast egendom 45,232,240

kronor samt inkomst af kapital och arbete 6,148,293 kronor; i Jemtlands

län utgör vägunderhållet 371,013 kronor 79 öre, värdet af fast egendom
39,946,400 kronor samt inkomst af kapital och arbete 2,744,704 kronor.

Jemföra vi åter särskilda väghållningsdistrikt inom olika län med
hvarandra, finna vi t. ex. att inom Vätle härads väghållningsdistrikt i
Skaraborgs län vägunderhållet utgör 4,797 kronor 90 öre, värdet å fasta
egendomen inom distriktet 6,214,200 kronor och inkomsten af kapital
och arbete 308,377 kronor, att Dimbo, Slättängs och Leaby väghållningsdistrikter
inom Elfsborgs län för en sammanlagd väglängd af 67,5 mil ha

16 Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

ett vägunderhåll af 50,163 kronor 51 öre, fast egendom till ett värde af
23,270,700 kronor och inkomst af kapital och arbete 1,002,855 kronor.
Bara väghållningsdistrikt i Malmöhus län för en väglängd af 11 mil har
ett vägunderhåll af 32,258 kronor 88 öre, fast egendom till värde af
27,515,200 kronor och inkomst af kapital och arbete 1,186,574 kronor,
Lits distrikt i Jemtland för en väglängd af 19 mil ett vägunderhåll af
64,955 kronor 61 öre, fast egendom till ett värde af 3,108,100 kronor,
inkomst af kapital och arbete 169,766 kronor, Sorsele distrikt i Vesterbotten
för 6 mil ett vägunderhåll af 8,193 kronor 7 öre, fast egendom
551,800 kronor och inkomst af kapital och arbete 124,000 kronor, Korpilombolo
och Tärändö distrikt i Norrbotten för 12,4 mil ett vägunderhåll
af 13,890 kronor 10 öre, fast egendom till värde af 940,500 kronor, inkomst
af kapital och arbete 89,165 kronor.

Ett hemman i sistnämnda distrikt med ett taxeringsvärde af 3,400
kronor har ett vägstycke af 1,109,7 meter att underhålla, ett annat hemman
med 18,000 kronors taxeringsvärde 5,874,9 meter, således öfver en half
mils väg att underhålla.

Vi finna vidare af bifogade uppgifter, att under de 10 sista åren 15
kommuner inom Vesterbottens län utgifvit tillhopa 870,347 kronor 97 öre,
och inom Norrbottens lån 14 kommuner under samma tid till vägbyggnader
732,062 kronor 92 öre.

Att denna vägbörda med nödvändighet måste trycka oerhördt hårdt
på invånarne derstädes torde nogsamt inses, då man derjemte finner,
huru högt uppdrifna kommunernas utgifter för öfriga ändamål derstädes
äro; inom 23 af Vesterbottens kommuner med en folkmängd af 114,612
personer utgjorde sålunda utgifterna för fattigvården år 1897 ett sammanlagdt
belopp af 169,489 kronor 38 öre och öfriga kommunala utgifter
319,514 kronor 22 öre, i 19 af Norrbottens kommuner med en folkmängd
af 97,067 personer utgjorde fattigvårdsutgifterna för samma tid 150,653
kronor 51 öre, och öfriga utgifter inom 20 kommuner med en folkmängd
af 99,335 personer tillhopa 338,796 kronor 80 öre; Sorsele sockens väghållningsdistrikt
med en folkmängd af 2,647 personer hade sålunda 1897
förutom ett vägunderhåll af 8,193 kronor 7 öre, kommunala utgifter till
ett belopp af 12,848 kronor 34 öre, Korpilombolo och Tärändö väghållningsdistrikt
i Norrbotten med en folkmängd af 3,057 personer en vägunderhållskostnad
af 13,890 kronor 10 öre och kommunala utgifter till
ett belopp af 14,123 kronor 34 öre, hvartill kommer kostnaden för en
beslutad väg af 4 mils längd.

Med anledning af hvad jag här ofvan anfört torde framgå önskvärdheten
och behofvet af några åtgärder till utjemnande af den så ojemnt tryckande

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

vägbördan eller åtminstone till lindring af denna börda för de deraf mest
tryckta väghållningsdistrikt, men på samma gång framställer sig det
spörsmål, huru detta lämpligast skall kunna ske.

Att låta staten öfvertaga vägunderhållet för hela riket vore naturligtvis
det mest verksamma sättet att utjemna missförhållandena i detta
hänseende och att rättvisast fördela bördan å landets innebyggai*e.

Med hänsyn till den genomgripande förändring i nu gällande väglag,
denna reform skulle vålla, torde ej vara mycket att hoppas på dess
genomförande under närvarande tid. Då emellertid redan nu staten lemnar
ett visst bidrag till vägunderhållet, torde såsom önskligt och genomförbart
framstå, att ett dylikt bidrag till vägunderhållet utginge med hänsyn
till hvart och ett väghållningsdistrikts utgifter och förmåga att bära
dessa, dervid man kunde följa olika vägar. En väg vore den, att man
beräknade medelunderhållskostnaden för hela rikets väghållningsdistrikt på
det för deltagandet deri bestämda mått vägtal och vägfyrk, och läte statsbidrag
till en viss storlek utgå till de väghållningsdistrikt, som hade större
underhållskostnad än medelunderhållskostnaden. En annan ännu mindre omfattande
utväg vore att beräkna denna medelunderhållskostnad för hvarje
läns distrikt och derefter låta statsbidrag utgå till de distrikt, hvilkas
underhållskostnad öfverstege denna medelkostnad. Ytterligare en annan
utväg vore att låta statsbidragets storlek bestämmas af förhållandet mellan
väghållningsdistriktens olika underhållskostnad, sådan den belöpte sig
på hvarje vägtal eller vägfyrk. Att såsom nu låta statsbidraget utgå med
en tiondedel af underhållskostnaden in natura för hvarje väghållningsdistrikt
synes mig vara en orättvisa mot de af väghållningsbesväret tyngre drabbade
distrikt. För att taga ett exempel, så erhåller under nuvarande förhållanden
ett distrikt, hvars vägunderhåll in natura uppgår till 20,000
kronor, fördelade på 300,000 kronors beskattningsbar inkomst af kapital
och arbete och 9,000,000 kronors taxeringsvärde å jordbruksfastighet, lika
stort bidrag af staten som det distrikt, hvars underhållskostnad in natura
uppgår till nämnda belopp 20,000 kronor, men fördelas på 30,000 kronors
beskattningsbar inkomst af kapital och arbete och 900,000 kronors taxeradt
värde af fast egendom, eller således lika stort bidrag till ett distrikt,
som har tio gånger så stor förmåga att bära kostnaden som ett annat
distrikt.

Då emellertid anvisande af de vägar, hvarpå staten hade att på en
fullt billig och rättvis väg söka utjemna, så vidt möjligt är, olikheten i
väghållningsbesvärets tyngd inom de olika distrikten, ytterst beror på en
sorgfällig utredning af de olika distriktens eller landsdelarnes ekonomiska
förutsättningar och bärighet af väghållningsbesväret, eu utredning, som
Bill. till Likså. Prat. 1859. 7 Sami. 96 Höft. 3

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

endast Kongl. Maj:t torde kunna åstadkomma, vågar jag härmed vördsamt
hemställa, det Riksdagen ville i skrifvelse till Kong]. Maj:t anhålla,
det Kongl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning i ofvan angifna afseende,
äfvensom derefter uppgöra och för Riksdagen framlägga förslag till
de åtgärder, hvartill denna utredning kan föranleda, i syfte att såvidt
möjligt är åstadkomma en jemnare fördelning i väghållningsbesvärets utgörande
på landet eller åtminstone sådana ändrade bestämmelser i fråga
om statens bidrag till vägunderhållet in natura, att bidragets storlek göres
beroende af de särskilda väghållningsdistriktens olika mått af underhållskostnad,
sådant detta mått angifves af förhållandet mellan denna kostnad
och de ekonomiska betingelserna för densamma inom de respektive distrikten.
»

Till de vid herr Kronlunds motion fogade bilagorna tillåter sig
utskottet att endast hänvisa. *

Herr Kronlunds motion, n:o 203, är af följande lydelse:

»I 14, 15 och 17 §§ väglagen är föreskrifvet, att vid vägs omläggning,
indragning, inskränkning eller utläggning till bredden den jordbruksfastighet,
som genom sådan åtgärd blifver betungad med svårare vägunderhåll,
än den förut haft, eller njuter befrielse eller minskning i vägunderhållet,
skall, intill dess ny vägdelning sker, i förra fallet njuta motsvarande
ersättning ur och i senare fallet erlägga motsvarande ersättning
till vägkassan. Deremot finnes ingen föreskrift lemnad, huru skall förfaras,
då jordbruksfastighets taxeringsvärde och derigenom äfven delningsgrunden
blifver ändrad. Då Konungens befallningshafvande enligt 42 §
i och för vägdelning åsätter vägtal, lägges nästföregående års faststälda
taxeringslängd till grund. Denna kan dock redan vid nästföljande taxering
komma att genomgå en genomgripande förändring.

Så kan ju en egendoms taxeringsvärde på grund af verkstälda utdikningar
och nyodlingar blifva höjdt med 4,000 kronor, motsvarande 40
vägtal, hvilket skulle hafva till följd, att denna egendom rätteligen borde
hafva ett betydligt längre vägstycke att underhålla — vid tvenne nu afslutade
vägdelningar inom Torne domsaga skulle vägstycket blifvit i genomsnitt
omkring 100 meter längre —, och då det kan dröja flera tiotal år,
innan ny vägdelning kommer till stånd, synas billighet och rättvisa fordra,
att, i analogi med de fall, som förutsättas i ofvan åberopade §§, denna jordbruksfastighet
till vägkassan betalar en ersättning motsvarande underhållskostnaden
af den längre vägsträcka densamma skulle haft att underhålla,
om vägdelningen skett efter den höjda taxeringen. Likaså borde ju äfven
den jordbruksfastighet, hvars taxeringsvärde blifvit nedsatt, åtnjuta en mot -

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

svarande ersättning från vägkassan. Dervid torde, derest den in- eller utgående
ersättningen icke kan lämpligen anses böra bestämmas på sätt i
§ 18 i nu gällande väglag stadgas, den af särskilda nämnden enligt § 46
af samma lag gjorda uppskattning af årliga kostnaden för underhållet af
den tid marken är bar för hvarje väghållare i sådant afseende läggas till
grund för den af vägkassan utgående ersättning i hithörande fall, hvilken
ersättning torde kunna utbetalas af vederbörande vägstyrelse, hvilken ju
verkställer utbetalning af statsbidraget till hvarje väghållare äfvensom af
öfriga utgifter från vägkassan.

Den ersättning, som en väghållare, i anseende till förhöjdt taxeringsvärde
å honom tillhörig fastighet, borde för den vid vägdelningen gällande
taxeringsvärdet öfverskjutande del inbetala till vägkassan, kunde lämpligen
bestämmas på samma grunder som den från vägkassan utgående ersättningen,
eller också i enlighet med de i 83 § af gällande väglag stadgade
grunder i afseende på skyldighet för innehafvare af jordbruksfastighet, som
enligt 6 och 7 §§ i samma lag är förpligtad utgöra vägunderhåll in natura,
men, intill dess ny vägdelning sker, blifver derifrån befriad, att bidraga
till vägunderhållet med penningar. Denna till vägkassan ingående ersättning
torde lämpligast kunna debiteras och upptagas i den ordning, som
för afgifter till vägkassan för öfrigt är stadgad.

På grund af hvad jag här ofvan anfört, vågar jag vördsamt hemställa,
att Riksdagen ville i skrifvelse till Korigl. Maj:t anhålla, det Kongl.
Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till ändring
i ofvan angifna syfte i gällande lag angående väghållningsbesvärets utgörande
på landet.»

Såsom af den ofvan lemnade redogörelsen för de i ämnet väckta
motionerna framgår, hänföra sig de flesta af de framstälda ändrings- eller
tilläggsförslagen direkt till vissa angifna paragrafer i gällande väglag; och
äfven der så icke är fallet, möter ej svårighet att bedöma, hvilken af väglagens
paragrafer närmast beröres af de gjorda yrkandena. För att underlätta
öfverskådligheten har utskottet derför ansett sig böra åt utlåtandet
gifva sådan form, att paragrafföljden i väglagen iakttages, och att utskottet
alltså i sådan ordning afgifver yttrande angående samtliga i motionerna
innefattade förslag.

Utskottet gör således början med det i herrar Sandquists, C. Johanssons
m. fl:s och Olssons motioner framstälda ändringsförslaget beträffande -

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

6 §,

hvilket afser inskränkning i den enligt gällande lag stadgade regel, att
inkomst genom aflöning, arfvode och traktamente eller annan med allmän
eller enskild tjenstebefattning förenad förmån, pension, årligt understöd,
gratifikation, lifränta och undantagsförmån ej deltager i vägunderhållsskyldigheten.

I sådant syfte föreslås, att punkten 3 af mom. d) i 6 § väglagen
skall utgå, hvaraf skulle följa, att ifrågavarande inkomst, såvidt den uppgår
till minst 1,000 kronor, skall, i likhet med annan inkomst till samma
belopp, deltaga i väghållningsskyldigheten.

Ett liknade ändringsförslag förelåg vid 1898 års riksdag. Lagutskottet
förklarade sig då icke hafva något att erinra mot en dylik ändring
samt anförde såsom skäl härför, att personer, som hade en inkomst af
angifvet slag af 1,000 kronor eller derutöfver, vore, hvad beträffade förmågan
att i väghållningsbesvärets utgörande deltaga, i minst lika god, ja,
bättre ställning än åtskilliga andra, som enligt nu gällande lag finge dertill
bidraga, och att särskilt vid jemförelse med egare eller innehafvare
af smärre fastigheter ifrågavarande inkomsttagares ställning i detta afseende
tedde sig sådan, att den dem medgifna fördel näppeligen kunde på goda
grunder försvaras.

Dessa skäl synas utskottet fortfarande ega giltighet, och anser utskottet
sålunda i likhet med 1898 års lagutskott den ifrågasatta ändringen
önskvärd.

En annan ändring uti 6 § föreslås af herr J. M. Johansson, hvilken
hemställer, att jordbruksfastighet, som har mindre taxeringsvärde än 500
kronor, måtte befrias från väghållningsskyldighet.

Detta förslag kan utskottet icke tillstyrka. Såsom af sistlidet års
utskott anfördes beträffande ett då fratnlagdt förslag i samma rigtning som
det nu ifrågavarande, skulle dels härigenom rubbas den af ålder gällande
principen om jordbruksfastighetens deltagande i berörda besvär, dels skulle
genom den föreslagna förändringen kunna för andra beskattningsföremål
vållas en väsentlig ökning af vägunderhållsbördan.

Med anlitande af egostyckningsförfarandet skulle alltså exempelvis
fastigheter af stor omfattning kunna helt och hållet undandragas från deltagande
i denna skyldighet.

Dessutom må påpekas, att, derest den ofvan i fråga om inkomsttagare
förordade ändring vidtages, afsevärd lättnad i väghållningsbesväret
beredes äfven mindre fastighetsegare.

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

14 §.

Då denna paragraf afhandlar ett fall, då fastighet kan för en del af
derå hyllande vägunderhåll ur vägkassan åtnjuta ersättning, torde vara
lämpligt att här omnämna den af herr Kronlund uti motionen n:o 203
gjorda hemställan, att i väglagen måtte införas bestämmelse dels derom,
att, då jordbruksfastighets taxeringsvärde höjes, för fastigheten skall till
vägkassan betalas en ersättning, motsvarande underhållskostnaden för den
längre vägsträcka fastigheten skulle haft att underhålla, om vägdelningen
skett efter den höjda taxeringen, dels ock derom, att för jordbruksfastighet,
hvars taxeringsvärde blifvit, nedsatt, skall åtnjutas en motsvarande ersättning
från vägkassan.

Ehuru de af motionären sålunda ifrågasatta föreskrifterna kunna från
teoretisk synpunkt förefalla berättigade, anser utskottet, att desamma skulle
vålla alltför många praktiska olägenheter och svårigheter i tillämpningen
för att kunna till införande förordas. Visserligen finnas, såsom motionären
påpekar, redan nu liknande bestämmelser, för den händelse att till följd
af vägs omläggning, indragning, inskränkning eller utläggning till bredden
jordbruksfastighet blir betungad med svårare vägunderhåll än den förut
haft eller den njuter befrielse eller minskning i vägunderhållet, men dessa
fall äi’o undantag, som endast jemförelsevis sällan inträffa. Jemkningar i
fastigheters taxeringsvärden förekomma deremot allt som oftast, och den af
motionären föreslagna lagändringen skulle alltså medföra en mängd mer
eller mindre besvärliga och invecklade liqvider. Derest en fastighets
taxeringsvärde undergår förändring, torde derför af praktisk hänsyn fastigheten
böra få bibehålla sin förra väghållningsskyldighet, till dess ny vägdelning
eger rum.

I fråga om

33 §

föreligga tvenne särskilda ändringsförslag, båda framstälda af herr J. M.
Johansson.

Det ena åsyftar sådan ändring af paragrafen, att det måtte blifva
tillåtet att, för underhåll af allmän väg, å all kronans utmark afgiftsfritt
taga sand, sten och grus efter vederbörande jägmästares utsyning.

Det andra afser att åt gode män öfverlåta den enligt paragrafens
nuvarande lydelse häradsrätten tillkommande befogenhet att i de fall, då
ersättning för väglagningsämnen skall utgå och öfverenskommelse icke kan
träffas, bestämma ersättningens belopp.

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

Intet af dessa förslag kan utskottet tillstyrka. Hvad först omförmälda
förslag vidkominer, anser utskottet, att en sådan rätt att å annan
kronans egendom än allmänning — hvartill enligt af Kongl. Maj:t den 3
juni 1897 meddeladt utslag äfven räknas kronopark, som bildats af indraget
boställe — utan ersättning taga väglagningsämnen skulle i många
fall bereda afsevärda kostnader och olägenheter för egendomens brukare.
Vägen till grustaget skulle i följd af det trägna trafikerandet kräfva
kostsammare underhåll, än eljest vore behöflig^ och i många fall skulle
derjemte annan skadegörelse å egendomen blifva eu följd af den medgifna
friheten.

Beträffande motionärens senare förslag håller utskottet före, att det
skulle strida mot vår rätts allmänna grundsatser att, utan afseende å de
rättsegandes egen vilja, tvinga dem att i en sak af sådan beskaffenhet som
den ifrågavarande underkasta sig afgörandet af gode män och såmedelst
betaga dem rätten att hos vederbörlig domstol få sina anspråk pröfvade.

35 §.

Uti denna paragraf vill herr Emthén hafva införd föreskrift derom,
att nämndeman, som biträder vid vägsyn, skall eg a tillgodonjuta dagarfvode
enligt 5 klassen i gällande resereglemente samt skjutsersättning
beräknad efter lega för en häst för hvarje kilometer väg, som besigtigats.

Gent häremot vill utskottet liksom vid föregående tillfällen, då liknande
förslag förelegat, erinra, att 1734 års lag föreskref skyldighet för
nämndemän att deltaga i vägsyn, och att således den nya väglagen genom
stadgandet i 35 §, att nämndemän skola vid vägsyn biträda, icke ålagt
nämnden något ytterligare besvär utöfver hvad redan förut varit i lag
stadgadt, samt att ersättning till nämndemännen för utförande af det uppdrag,
som enligt förstnämnda lag till dem lemnats, icke varit medgifven.

I följd häraf och då en ändring i det föreslagna syftet skulle kunna
för de väghållningsskyldige medföra ganska afsevärda kostnader, anser
utskottet, att icke någon anledning förefinnes att för det fall, hvarom nu
är fråga, göra afsteg från den allmänna principen i fråga om kommunala
förtroendeuppdrag, eller att desamma böra fullgöras utan ersättning.

Beträffande

41 §

föreslår herr J. M. Johansson, att bestämmelse måtte införas derom, att,
derest flere socknar finnas i ett distrikt, väghållningen skall delas särskildt

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

för hvarje socken, på det att alla hemman måtte erhålla sitt vägstycke så
nära som möjligt. De väghållningsskyldige borde dock förbehållas rätt
att vid sammanträde inför förrättningsmannen besluta om vägarnes delning
på hela distriktet.

Att emellertid, i enlighet med herr Johanssons hemställan, såsom
regel stadga, att väghållningen skall delas särskildt för hvarje socken,
hvarigenom man skulle bryta mot en vigtig princip i väglagen, kan utskottet
icke tillstyrka. Derest vägdelningen skedde med hvarje socken
såsom enhet, skulle de kommuner, som till följd af sitt läge eller af annan
anledning hafva vägar, som äro kortare eller mindre svåra att underhålla,
beredas en fördel till förfång för andra kommuner, hvilkas vägar
inbyggarne i de förstnämnda kommunerna kanske i stor omfattning måste
använda.

Derigenom skulle ock den ojemnhet i vägunderhållsskyldigheten,
hvaröfver under nuvarande förhållanden ganska mycket klagas, högst
väsentligt ökas.

Dessutom vill utskottet erinra derom, att det enligt nu gällande
lag är föreskrifvet, att vid vägdelningsförrättning skall till handläggning
företagas väckta förslag om väghållningsdistrikts delning i mindre områden,
hör den händelse det befinnes önskligt och kan låta sig göra, utan att
andra kommuners rätt trädes för nära, kan Konungens befallningshafvande
alltså förordna, att en kommun skall bilda särskildt väghållningsdistrikt.
Detta anser utskottet lämpligt, men icke att såsom regel föreskrifva, att
väghållningen skall delas särskildt för hvarje socken, och att undantag
härifrån endast göres, i fall de väghållningsskyldiges flertal så beslutar.

47 §.

Hvad angår det af herr Olsson väckta förslaget, att föreskrifter måtte
meddelas, angående hvilka myndigheter, som hafva att föranstalta om val
af ledamöter i den uti paragrafen omförmälda särskilda nämnden, finner
utskottet bestämmelser härutinnan önskvärda och behöfliga. Derest dylika
föreskrifter komma till stånd, torde lämpligen kunna meddelas i enlighet
med hvad som vid 1898 års riksdag föreslogs af herr J. Bengtsson i
Bjernalt. Denne hemstälde, att kallelse till ifrågavarande val skulle utfärdas
af kommunalstämmans ordförande, då valet förrättas å kommunalstämman,
af vederbörande domhafvande, om valet sker inför häradsrätten,
och, för den händelse valet eger rum inför Konungens befallningshafvande

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

eller annan af Konungens befallningshafvande bestämd myndighet, af den
myndighet, som valet förrättar.

Hvad beträffar det i fråga om

51 §

af herr Olsson framstälda förslag om uttrycklig bestämmelse derom, att
det i paragrafen föreskrifna offentliggörandet i länskungörelserna af uppskattningsinstruinenten
skall ske på statens bekostnad, anser utskottet i
likhet med 1898 års lagutskott, att ett dylikt förslag har göda grunder
för sig, särskildt som lagtillämpningen visat, att paragrafen i oförändradt
skick tolkas såsom innefattande skyldighet för komunerna att gälda kostnaden
för införandet af ifrågavarande uppskattningsinstrument.

Angående

53 §

har herr Emthén föreslagit, att i paragrafen måtte införas stadgande
derom, att den ersättning till nämndemän för biträde vid vägsyn, hvarom
herr Emthén på sätt ofvan nämnts framstält förslag, skall utgå ur vägkassan.
Då emellertid herr Emthéns berörda hemställan om godtgörelse
till nämndemän icke vunnit utskottets godkännande, saknar utskottet anledning
att särskildt yttra sig angående det beträffande nu ifrågavarande
paragraf väckta förslag.

'' Uti

58 §

stadgas nu, att de väghållningsskyldige skola vid sammanträde, hvartill
vägstyrelsen, så snart ske kan, utfärdar kallelse, sjelfve eller genom ombud
pröfva och fastställa inkomst- och utgiftsstaten för vägkassan och i sammanhang
dermed äfven det belopp, hvilket skall såsom vägskatt uttaxeras
på de till utgörande deraf skyldige, samt att vid omröstning härvid röstvärdet
beräknas efter vägfyrktal. .

Herr Olsson föreslår nu, att i paragrafen måtte vidtagas en ändring
så att hvarje kommun inom väghållningsdistriktet berättigades att a kommunalstämma
utse ombud till det i paragrafen omnämnda sammanträde,
hvilket ombud skulle ega föra talan och utöfva rösträtt för de väghållningsskyldige
inom kommunen, hvilka icke personligen vore vid sammanträdet
närvarande och anmälde sig sjelfva vilja föra sin talan.

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

Utskottet anser en dylik bestämmelse mindre lämplig. De större
kommunerna skulle derigenom vinna en obehörig öfvervigt öfver de mindre,
och då vid meningsskiljaktigheter mellan ombud och enskilde väghållningsskyldige
ombuden, såsom representerande ett flertal våghål Iningsskyldige,
i de flesta, fall skulle göra sin vilja gällande, skulle lagändringen dessutom
antagligen hafva till följd, att de enskilde väghållningsskyldige icke komme
att så ofta deltaga uti ifrågavarande sammanträden, hvarpå åter frågornas
behandling mången gång skulle blifva lidande.

Beträffande åter herr Olssons förslag, att föreskrift måtte meddelas
angående tid och sätt för anförande af besvär öfver beslut, som vid i paragrafen
omförmälda sammanträden fattats, så håller utskottet fortfarande
före, att det är en brist uti väglagen, att en dylik bestämmelse saknas.
Visserligen har den praktiska tillämpningen visat sig kunna härför råda
bot, i ty att Kongl. Maj:t uti flera särskilda genom besvär inkomna ärenden
förklarat, att det tillkommer Konungens befallningshafvande att till
pröfning upptaga besvär öfver de i 58 § angifna beslut; men antydda
brist har likvisst redan förorsakat olägenheter och tidsutdrägt.

Angående

59 §

hafva väckts tvenne ändringsförslag.

Hvad då först angår det af herr C. Johansson in. fl. gjorda yrkandet,
att i paragrafen omförmäld »annan fastighet» skall likställas med jordbruksfastighet,
och att således all fastighet, med undantag af staten eller
menighet tillhöriga allmänningsskogar,- skall påföras eu vägfyrk för hvarje
ett hundra kronor af taxeringsvärdet, kan utskottet icke förorda detta
yrkande.

Alldenstund, innan väglagen af år 1891 utfärdades, hela vägunderhållet
ålåg jordbruksfastigheten, synes det utskottet icke lämpligt att nu
utsträcka den skyldighet att deltaga i kostnaden för berörda underhåll,
som år 1891 ålades annan fastighet än jordbruksfastighet, och att således
efter så kort tids förlopp rubba det då bestämda förhållandet mellan de
olika fastigheternas deltagande uti ifrågavarande besvär.

Vidare har af herr Olsson väckts förslag om införande af bestämmelse
derom, att kommunalnämnd skall vara skyldig upprätta vägfyrk talslängd.

Med anledning af ett liknande förslag vid förra årets riksdag yttrade
lagutskottet, att då saknaden af bestämmelse om hvem skyldigheten att
upprätta vägfyrktalslä rigd åligger, lätteligen kan förorsaka olägenheter,
Bih. till Riksd. Prof, 1899. 7 Sami. 36 Häft. 4

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

anser utskottet en sådan bestämmelse vara af behofvet påkallad, likasom
utskottet håller före, att eu dylik skyldighet lämpligen bör åläggas vederbörande
kommunalnämnd, och är utskottet fortfarande af samma mening,
liksom ock att nämnda längd bör underkastas enahanda granskning som i
fråga om kommunens fyrktalslängd finnes föreskrifven.

I fråga om

60 §

föreligger ett flertal ändringsförslag.

Beträffande till en början det af herr Olsson väckta förslaget om
ändring af reglerna för statsbidragets utgående, vidhåller utskottet hvad
utskottet i anledning af en liknande hemställan vid 1898 års riksdag anförde.
Utskottet yttrade vid detta tillfälle:

»Då vid tillämpningen af 60 § den princip gjort sig gällande, att
statsbidrag vägrats för sådana vägar, som underhållas på vägkassans bekostnad,
är enligt utskottets åsigt, då ej skäl förefinnes att för statsbidrags
erhållande göra skilnad mellan de vägar, som underhållas genom arbete,
och dem, som underhållas medelst penningsammanskott, välgrundad anledning
att genom ändring af paragrafens ordalydelse fastslå den grundsats,
att statsbidrag skall utgå för all landsväg och bygdeväg, som underhålles
antingen in natura af de väghållningsskyldige eller ock gemensamt på hela
distriktets eller dess vägkassas bekostnad, såvida vägskatt för sådant ändamål
utgöres af de in natura väghållningsskyldige.»

Vidare hafva förslag väckts af herrar Hjelmérus och Andersson, att
en femtedel af den för vägunderhåll in natura uppskattade kostnad skall
lemnas af statsmedel, samt af herr J. M. Johansson, att statsbudget måtte
utgå med en femtedel af uppskattade kostnaden för väghållningen alla
årstider äfvensom för underhåll af broar och färjor.

I sammanhang med dessa förslag har utskottet ansett sig böra behandla
jemväl den af herr Norberg gjorda hemställan, att vägunderhållsskyldigheten
måtte af staten öfvertagas och med statsmedel bestridas.

Hvad då först angår herr Norbergs förslag, så skulle, derest detsamma
genomfördes, den nuvarande grunden för vägunderhållets utgörande
fullständigt ändras och en helt och hållet ny ordning införas. Att emellertid,
sedan nya väglagen efter långvariga förhandlingar och tillmötesgående
från olika håll omsider kommit till stånd, nu upprifva densamma, innan
den ännu så lång tid varit gällande att man grundligt hunnit pröfva dess
verkningar, torde icke vara lämpligt.

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

Icke heller kan utskottet förorda statsbidragets höjning till en femtedel
vare sig af den för vägunderhållet in natura sommartiden uppskattade
kostnad eller af kostnaden för väghållningen alla årstider samt för
underhållet af broar och färjor. Sedan väglagen antogs, synas nemligen
icke sådana förändrade förhållanden hafva inträdt, som betinga en dylik
förhöjning.

Deremot anser utskottet det önskligt, att staten, i likhet med hvad
som redan nu eger rum beträffande broar, hvilka såsom hänförliga till
vägtrummor ingått i vägdelningen, lemnar bidrag med en tiondedel af
underhållskostnaden för gemensamt på hela distriktets eller dess vägkassas
bekostnad underhållna broar och färjor, såvida vägskatt för sådant ändamål
utgöres af de in natura väghållningsskyldige.

Broar och färjor stå nemligen i sådant samband med vägarne, att
samma skäl, som tala för, att staten bidrager med en del af underhållskostnaden
för vägarne, jemväl synas betinga, att statsbidrag i samma utsträckning
lemnas till broar och färjor. För den händelse för öfrigt, enligt
hvad utskottet förut förklarat sig anse önskvärdt, statsbidrag kommer att
utgå äfven för sådana vägar som underhållas gemensamt på hela distriktets
eller dess vägkassas bekostnad, följer såsom en konseqvens deraf, att statsbidrag
äfven bör lemnas för på samma sätt underhållna broar och färjor.

Ifrågavarande paragraf beröres äfven af herr Kronlunds yrkande,
att åtgärder måtte vidtagas i syfte att erhålla en jemnare fördelning i
väghållningsbesvärets utgörande pa landet eller åtminstone sådana ändrade
bestämmelser i fråga om statens bidrag till vägunderhållet in natura, att
bidragets storlek göres beroende af de särskilda väghållningsdistriktens
olika mått af underhållskostnad, sådant detta mått angifves af förhållandet
mellan denna kostnad och de ekonomiska betingelserna för densamma inom
de respektive distrikten.

Utskottet uppskattar till fullo det behjertansvärda syfte, som ligger
till grund för motionärens framställning, och den af motionären lemnade
redogörelsen synes utskottet gifva vid handen, att väghållningsbesväret för
närvarande är för vissa af de norrländska kommunerna i hög grad tryckande.
Derest emellertid något skall göras för att lätta denna börda,
anser utskottet, att det icke bör ske genom att i väglagen införa detaljerade
bestämmelser i någon af de af motionären angifna rigtningame, hvilka
bestämmelser skulle blifva svåra och besvärliga att tillämpa samt vålla
missnöje på många håll, utan utskottet håller före, att staten då hellre
bör lemna särskild! understöd åt de mest betungade kommunerna. 1 en
del fall skulle kanske för öfrigt de af motionären påpekade missförhållandena
kunna afhjelpas för den händelse omfattningen af väghållningsdistrik -

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

ten i Norrland ökades, så att de från de stoi’a industriella an läggningar ne
vid kusten utgående rikliga bidragen till vägkassan äfven komme de längre
in i landet liggande socknarne till godo.

Vidkommande herr J. M. Johanssons förslag, att de väghållningsskyldige
måtte medgifvas rätt bestämma, att statsbidraget lägges till vägkassan,
vill utskottet framhålla, att de väghållningsskyldige redan nu
hafva rätt dertill, såvida de alla äro ense. Detta anser utskottet lämpligt
och rigtigt, men icke att en väghållningsskyldig skulle kunna af majoriteten
tvingas att till vägkassan afstå det honom tillkommande statsbidraget.
Genom den föreslagna lagändringen skulle för öfrigt förorsakas, att der
särskild extra utdebitering å de väghållningsskyldige icke ifrågakomme,
de, som fullgjorde vägunderhåll in natura, skulle kunna nödgas till vägkassan
öfverlemna den dem tillerkända ersättning af statsmedel utan att
erhålla någon deremot svarande nedsättning i vägskatten.

Beträffande

63 §,

hvaruti nu stadgas, att Konungens befallningshafvande skall, på vägstyrelsens
derom framstälda begäran, ombesörja, att vägskatten varder
genom vederbörande i sammanhang med kronoskatterna debiterad, indrifven
och redovisad, på sätt om landstingsmedel är föreskrifvet, föreslås
af herr Sandquist, att paragrafen måtte erhålla tillägg af följande innehåll:

Vidare hemställer herr J. M. Johansson, att vägskatten måtte få
debiteras, uppbäras och redovisas genom vägstyrelse eller kommunalnämnd,
derest de väghållningsskyldige så besluta.

Utskottet vidhåller sin vid föregående tillfällen uttalade åsigt, att
den lagändring, som sålunda ifrågasatts, icke ä.r lämplig.

Uppbörd genom vägstyrelse skulle vara förenad med stora olägenheter,
vida större än de, som åtfölja det nu stadgade uppbördssätt genom
kronobetj eningen.

Och hvad angår vägskattens uppbörd genom kommunalnämnd, så
skulle i det fall, att väghållningsdistriktet består af allenast en kommun,
det möjligen utan afsevärda olägenheter låta sig göra att åt kommunalnämnden
uppdraga vägskattens debitering, uppbörd och redovisning. Men
detta är ett undantagsfall. I de ojemförligt flesta äro flera kommuner
förenade till ett väghållningsdistrikt, och mångenstädes är kommunernas

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

antal inom distriktet ganska stort. I sådana distrikt skulle det af motionärerna
ifrågasatta förfarandet medföra omgång och svårigheter, ej minst
för vägstyrelsen, som finge skriftvexla med alla de särskilda kommunalnämnderna
i stället för, såsom nu, med en enda myndighet.

Under åberopande af det ofvan anförda får utskottet alltså hemställa,

l:o) att herr Norbergs motion icke må af Riksdagen
bifallas;

2:o) att herr Kronlunds motion n:o 203 ej heller
må till någon Riksdagens åtgärd föranleda;

3:o) att Riksdagen, med anledning af herr Sandquists
motion n:o 17 samt herrar C. Johanssons in. fl.,
Olssons och J. M. Johanssons motioner, ville i skrifvelse
till Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t låta
utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till ändringar
af lagen angående väghållningsbesvärets utgörande
på landet den 23 oktober 1891 i syfte:

a) att skyldigheten att deltaga i byggnad och
underhåll af allmän väg, bro och färja utsträckes till
inkomst genom aflöning, arfvode och traktamente eller
annan med allmän eller enskild tjenstebefattning förenad
förmån, pension, årligt understöd, gratifikation,
lifränta och undantagsförinån, för de fall att sådan inkomst
uppgår till minst ett tusen kronor;

b) att föreskrift meddelas angående hvilka myndigheter
som hafva att föranstalta om val af ledamöter
i den uti 47 § af berörda lag omförmälda särskilda
nämnd;

c) att stadgande meddelas derom, att kostnaden
för offentliggörande i län sk u ngörel serna af det i 51 §
af nämnda lag omförmälda uppskattningsinstrument skall
af allmänna medel gäldas;

d) att föreskrift meddelas angående tid och sått
för anförande af besvär öfver beslut, som fattas vid det
i lagens 58 § omförmälda sammanträde med de väghållningsskyldige; e)

att föreskrifter meddelas derom, att kommunalnämnd
skall vara skyldig upprätta vägfyrktalslängd; samt

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

f) att statsbidrag förklaras skola utgå för all landsväg,
bygdeväg, broar och färjor, som underhållas antingen
in natura af de väghållningsskyldige eller ock gemensamt
på hela distriktets eller dess vägkassas bekostnad,
såvida vägskatt för sådant ändamål utgöres af de in
natura väghållningsskyldige.

samt 4:o) att öfriga uti de under 3:o) omförmälda.
motioner samt i herr Sandquists motion n:o 39, herrar
Hjelmérus’, Anderssons och Emthéns motioner äfvensom
herr Kronlunds motion n:o 201 frarnstälda förslag om
ändringar i berörda lag beträffande

a) 6 §;

b) 33 §;

c) 35 §;

d) 41 §;

e) 53 §;

f) 58 §;

g) 59 §;

h) 60 §; samt

i) 63 §

icke må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 1 maj 1899.

På lagutskottets vägnar:
CARL B. HASSELROT.

Lagutskottets Utlåtande N:o 5H.

Reservationer

af herrar Hasselrot, Fröberg, G. Andersson, C. F. Pettersson, Trygger,
Almgren och Bandqvist, hvilka ansett, att utskottet, då något förslag om allmän
revision af väglagen nu icke föreligger, bort, ehuru åtskilliga af de föreslagna
ändringarne befunnits lämpliga, med hänsyn till den jemförelsevis
korta tid, hvarunder väglagen varit i tillämpning, samt med fästadt afseende
derå, att de godkända ändringsförslagen i allmänhet icke äro af någon
synnerlig vigt, hemställa, att motionerna i fråga icke nu må till någon
Riksdagens åtgärd föranleda;

beträffande Utskottets beslut att afstyrka bifall till det af herrar
Hjelmérus och M. Andersson framstälda ändringsförslaget i fråga om 60 §
af herrar F. Andersson, P. G. Petersson, N. Svensson, M. Andersson och
Wiklund, hvilka ansett, att utskottet bort tillstyrka bifall till denna motion;
samt

mot utskottets beslut att afstyrka bifall till motionerna om ändring
i 63 § af herrar Nilsson och Jönsson.

Herrar Husberg, Ohlsson och J. Anderson hafva begärt få antecknadt,
att de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

Antecknas skulle jemväl, att herr Lundström till följd af erhållen
ledighet från riksdagsgöromålen ej i ärendets slutliga behandling tagit del.