Lagutskottets Utlåtande N:o 58 (Utlåtande 1896:LU58 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

9T:o 58.

Ant. till Riksdagens kansli den 10 april 1896, kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af vädd motion angående uppbörd och
redovisning af lön till klockare.

Af herr A. Olsson i Ornakärr har inom Andra Kammaren afgifvits
en så lydande motion, n:o 69:

»Genom kongl. förordningen angående allmänt ordnande af klockares
löneinkomster, gifven den 2 november 1883, är stadgadt, att hvad utöfver
förmån och afkastning af på lön anslagen bostad och jord till klockares
aflöning erfordras, skall sättas och utgå i penningar, samt att den till
klockare i penningar utgående lön skall af församlingen sammanskjutas efter
de grunder, som för kommunalutskylders utgörande i allmänhet äro stadgade:

Deremot saknas föreskrift, huruvida det skall åligga kommunalstyrelsen
eller annan af församlingen utsedd myndighet att utdebitera, uppbära
och redovisa ifrågavarande afgifter, eller om det må ankomma på klockaren
att derom sjelf foga anstalt; och saknas derjemte föreskrift, huru förfaras
skall med indrifning af rester, som kunna uppstå. Förfaringssättet
i afseende härpå företer helt säkert åtskilliga olikheter i olika kommuner.
Penningafgifterna till klockaren lära nemligen upptagas än bland kommunal
utskylderna, än bland afgifterna till presterskapets aflöning och än
särskilt för sig, der icke debiteringen och uppbörden öfverlemnats åt
klockaren. I de fall, då icke kommunalnämnden, utan af församlingen utsedd
delegation ombesörjer denna angelägenhet, uppstår fråga om sättet
för indrifning af utestående rester. Om afgifterna ingå bland kommunalutskylderna,
kan restlängden med stöd af kommunallagens föreskrift aflemnas
för indrifning till ortens kronofogde eller vederbörande magistrat;
men när afgifterna till klockarens aflönande upptagas uti de längder, som

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

upprättas vare sig öfver prestlönemedlen eller särskilt för sig, har tvifvel
uppstått, huruvida vederbörande utmätningsman eger befogenhet eller skyldighet
att omedelbarligen lemna handräckning äfven för klockarelönens
indrifning. Olika meningar härom hafva, efter hvad kändt är, gjort sig
gällande, och med skäl torde kunna ifrågasättas, huruvida en handräckningsåtgärd,
för detta ändamål lemnad, skall kunna, då allmän föreskrift
härom saknas, lagligen försvaras. Är utdebiteringen och uppbörden öfverlemnad
åt klockaren att derom sjelf draga försorg, synes det vara ännu
mera i ögonen fallande, att en af honom påkallad omedelbar handräckning
för resternas utfående måste vägras, hvadan klockaren då är hänvisad att
genom lagsökning vidtaga åtgärder för utfående af hvad honom tillkommer,
så vida han icke hellre vill helt och hållet eftergifva sin rätt.

Eu föreskrift i detta hänseende synes vara af omständigheterna påkallad,
och jag tillåter mig derför föreslå,

att Riksdagen måtte besluta, att till klockare i penningar utgående
lön skall af kommunalnämnden upptagas och redovisas i sammanhang
med de öfriga kommunalutskylderna.»

Denna motion har af kammaren blifvit till lagutskottet hänvisad.

Det af motionären påpekade förhållande, att förordningen angående
allmänt ordnande af klockarnes löneinkomster den 2 november 1883
saknar uttryckliga föreskrifter angående sättet för uppbörd af klockarelön,
är ingalunda beroende på något förbiseende. 1883 års lagutskott, som i
anledning af i ämnet väckta motioner afgaf det förslag, som ligger till

grund för nu gällande förordning, yttrade nemligen i sitt afgifna ut låtande,

n:o 21, bland annat:

»Man skall måhända i utskottets förslag sakna bestämmelser dels —
— — — dels om uppbördssättet beträffande klockarelön. Utelemnandet
af bestämmelser i dessa delar står emellertid i noga öfverensstämmelse
med hela den karakter, utskottet ansett böra åt regleringen gifvas. Utskottet
har velat göra denna till en kyrkostämmosak såsom hvarje annan,
endast med några få vägledande stadganden. — — — — — — —

Man torde kunna med full tillförsigt åt församlingarna öfverlåta att
sjelfva handhafva denna angelägenhet likaväl som anordnandet af den
öfriga eller lägre kyrkobetjeningens aflönande, beträffande hvilket icke
veterligen försports någon klagan eller missbruk. — — — — — —

Då klockarelön skall utgå efter de grunder, som för kommunalutskylder
äro i allmänhet bestämda, följer häraf, att, derest icke till följd

Lagutskottets Utlåtande, N:o 58.

af särskilda förhållanden församling finner annan ordning för uppbördens
verkställande vara lämplig och nödig samt derom beslutar, lönen kommer
att, enligt § 38 i förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och
skolråd samt § 40 i förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och
skolråd i Stockholm, uppbäras i samma ordning som öfriga skattebidrag
till kommunen; hvadan särskild bestämmelse om uppbördssättet är onödig.»

Det torde således vara uppenbart, att en uppbörd af klockarelön i
samma ordning som uppbörden af öfriga kommunalutskylder är att anse
såsom det normala. Att emellertid i detta afseende pålägga församlingarna
något tvång kan utskottet ej finna vara lämpligt. Tvärtom synes det
vara önskvärdt att i fråga om klockarelön bibehålla samma frihet för
kyrkostämman som beträffande öfriga af densamma beslutade afgifter, att
nemligen antingen låta uppbörden ske genom kommunalnämnd eller, der,
till följd af särskilda förhållanden, annan ordning för uppbördens verkställande
finnes vara lämplig eller nödig, kunna derom besluta.

Skulle nu kyrkostämman, med begagnande af denna sin rätt, bestämma,
att klockarelönen skall uppbäras i sammanhang med afgifterna
till presterskapet, lider väl intet tvifvel, att § 11 i förordningen angående
allmänt ordnande af presterskapets inkomster den 11 juli 1862 blifver
tillämplig jemväl å uppbörden af klockarelönen, och att sålunda vederbörande
kronofogde i detta fall, liksom då uppbörden sker genom kommunalnämnd,
är skyldig att lemna omedelbar handräckning till resternas indrifvande.

Hvad slutligen angår det af motionären omnämnda, antagligen mera
sällsynta fall, att klockaren sjelf verkställer debitering och uppbörd af
sin lön, vill utskottet erinra, att någon skyldighet härtill ej kan klockare
lagligen åläggas; att åter förbjuda träffande af frivillig öfverenskommelse
om ett sådant uppbördssätt torde ej vara af behofvet påkalladt.

Med stöd af hvad sålunda blifvit anfördt, hemställer utskottet,

att Herr Olssons föreliggande motion icke må till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 10 april 1896.

På lagutskottets vägnar:

E. von KRUSENSTJERNA.

STOCKHOLM, TRYCKT I CENTR AL-TRY CK K RIKT, 189C.