Lagutskottets Utlåtande N:o 57 (Utlåtande 1897:LU57 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 57.

N:o 57.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring i vissa delar
af strafflagen.

Uti en i Första Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,
n:o 31, anför herr Leman:

»Under de senare åren hafva i synnerhet från några af rikets större
städer samt åtskilliga delar af landsorten upprepåde klagomål försports
deröfver, att frids- och misshandelsbrotten i betänklig mån ökats samt att
rättssäkerheten kränkts, särskildt genom den tygellöshet, som åtskilliga
minderåriga och unga personer (i de större städerna benämnda »ligapojkar»)
låtit komma sig till last.

Då befogenheten af dessa klagomål torde vara temligen allmänt känd
och erkänd, torde det vara skäl för lagstiftaren att tillse, huruvida icke
åtgärder kunna vidtagas, hvarigenom de öfverklagade missförhållandena
kunna, om än icke i allo förekommas, så dock i någon väsentlig grad stäckas.

Enligt mitt förmenande är grundorsaken till de öfverhandtagande
våldsbrotten att söka i den dåliga uppfostran, som ty värr i så många hem
kommer ungdomen till de!.

Från social synpunkt kunde det således ifrågasättas, huruvida icke
staten eller kommunen skulle hafva rättighet och alltså jemväl skyldighet
att från de dåliga hemmen rycka barnen samt att, på det allmännas bekostnad,
bereda dem ett godt hem och en god uppfostran genom att utackordera
dem hos välkända personer, helst på landsbygden. Detta är dock
en fråga af så genomgripande omfattning, att det icke kan förväntas, att
den snart skall kunna erhålla sin lösning.

Enär alltså ännu långa tider torde komma att förgå, innan samhället
kan angripa det onda vid sj elfva roten, torde man böra eftersöka,

Lagutskottets Utlåtande N:o 57. 21

huruvida icke dessförinnan medel kunna finnas, hvarigenom det öfverklagade
onda kan åtminstone i någon mån afhjelpas.

Ett bland sådana medel tror jag, för min del åtminstone, att man
skall finna i en skärpning af straffen för brott mot person och den personliga
friheten.

Det är ett egendomligt och af folkens naturel lätt förklarligt drag
såväl i den skandinaviska som i den germaniska lagstiftningen, att man i
allmänhet mycket strängare bestraffat brott mot egendom (hvilka ansetts
vanärande) än brott mot person. Följderna häraf visa sig ock ännu i
vår gällande strafflag, enligt hvilken våldsgerningar, som icke medföra
lifvets förlust eller ständigvarande* men, beläggas med straff, som äro
mycket mildare än de, som den allt mer och mer vaknande uppfattningen
om rättsskydd för den personliga friheten anser böra tillämpas.
Det torde alltså vara på tiden att försätta strafflagen i ett skick, som.
mera exakt, än nu är händelsen, motsvarar den moderna uppfattningen om
samhällets skyldighet att, så. långt möjligt är, skydda individen mot personliga
våldsgerningar. Jag vet visserligen, att en, enligt min åsigt, pjunkig
filantropi skall finna hvarje straffskärpning vara grym, men å andra sidan
anser jag, att det är vida grymmare af samhället att lemna den laglydige
och fridfulle medborgaren otillräckligt rättsskydd än att hårdt bestraffa
en brottsling, som — låt vara ock af okynne — lederar den personliga
rättssäkerheten.

Hvad jag åsyftar är alltså, att straffhotet skall blifva mera verksamt
än nu är förhållandet samt att det afskräckande elementet i straffet
skall komma till mera gällande kraft. Så sker ej nu genom det alltför
utsträckta användandet af kortvariga fängelsestraff samt genom bötesstraff,
hvilka i de flesta fall förvandlas till korta frihetsstraff.

Derom torde nemligen alla kriminalister, såväl inom som utom landet,
numera vara ense, att det icke finnes något mindre effektivt straff
än det kortvariga fängelsestraffet. Det afskrämma* nemligen icke brottslingen,
men är, å andra sidan, betungande och kostbart för staten.

Den stora omtvistade frågan är dock: »hvilken straffart bör man
sätta i stället för de kortvariga fängelsestraffen?» För min del vågar jag
besvara denna fråga sålunda: »Beträffande särskildt vissa brott mot person,
bör för äldre brottslingar och vid återfall straffet af enkelt fängelse
utbytas mot straffarbete samt för minderåriga och yngre brottslingar
straffet af enkelt fängelse skärpas genom användande jemväl af afjliktiva
eller kroppsstraff.

Sant är visserligen, att, ehuru såväl från konservativt som jemväl
och i synnerhet från radikalt håll vid de under de senare åren hallria

Lagutskottets Utlåtande N:o 57.

internationella kriminalistkongresserna många röster höjts för återinförande
af kroppsstraff, pluraliteten, hvilken liksom förslagsställarne varit ense
om den fullständiga olämpligheten af de kortvariga fängelsestraffen, likväl
hesiterat att införa kroppsstraff såsom särskild straffart. Vidare är ock
att märka, att de koinitéer, som utarbetat de nyaste europeiska strafflagsförslagen,
nemligen det norska och det schweiziska, icke ansett sig böra
föreslå kroppsstraff såsom särskild straffart.

Men häremot torde å andra sidan kunna erinras:
att man i hvarje särskildt land torde böra beakta, hvilket slag af
brott, som under en viss tid är förherskande, samt hvilken straffart, som
kan anses vara mest effektiv för att hämma brottsligheten;

att man, med tillämpning häraf, för några tiotal af år sedan i England
och särskildt i London, der brotten mot person genom de s. k.
stryparne (»garrotters») nådde en oerhörd freqvens, lyckades — sedan man
åvägabragt och mot fridsstörarne tillämpat en parlamentsakt, hvarigenom
kroppsstraff återinfördes — i väsentlig mån förminska antalet af våldsbrott;

att derå europeiska strafflagar (t. ex. den italienska, den österrikiska
m. fl.), hvilka visserligen icke i allmänhet medgifva kroppsstraff i form
af aga, prygel eller dylikt, likväl stadga kroppsstraff (såsom t. ex. lifstidsfånge^
i bojor, svält in.^m. dylikt), hvilka äro vida grymmare än lämplig
aga, tilldelad minderåriga‘(eller unga förbrytare;

att från psykologisk synpunkt det torde vara uppenbart — hvad
som ock bekräftats af många erfarna kriminalister och polismän •— att
unga förbrytare mycket mera, än nu är förhållandet, skulle afhålla sig att
öfva våldsgerningar mot person, om de visste, att till straff för det lidande,
de beredt andra, de å sin sida skulle vara nödgade att underkasta sig
lämpligt kroppsligt lidande, hvilket de ovilkorligen mera frukta än de*t
enkla fängelset, som under vanliga förhållanden för dem ej utgör något
afskräckningsmedel; samt

att i vår nu gällande lagstiftning inedgifves, dels att aga må för
straffbar gerning tilldelas barn, innan det fylt 15 år (strafflag 5 kap. 1 §),
och för visst slag af förseelse öfvermage (jordabalken 13 kap. 2 §) samt
dels att tjenstehjon af mankön under 18 år och af qvinkön under 16 år
må af husbonde med måttlig husaga tillrättavisas (legostadga 5 §).

Af hvad jag här anfört framgår, att jag tillhör dem, som anse, att
i lagen må åt domaren inrymmas vidgad myndighet att kunna ådöma aga.

Härjemte har jag den åsigt, att, med hänsyn till den brådmogenhet,
som utmärker många vanvårdade barn, särskildt i de större städerna, och
hvarom poliskamrarnes och domstolarnes annaler förete så många vitnesbörd,
det skulle vara lämpligt, att med hänsyn till vissa brott (frids- och

Lagutskottets Utlåtande N:o 57.

våldsbrott, stöldbrotten, skadegörelse med mera dylikt), äfven der brottet
icke är af den svåra beskaffenhet, som omförmäles i 5 kap. 2 § strafflagen,
den kriminella mjmdighetsåldern borde, i enlighet med hvad som
stadgas i flera andra länders strafflagstiftning, sänkas under 15 år, så att
brott, begångna af barn som fylt 14 år, skulle kunna bestraffas jemväl
annorledes än med aga.

Hvad härefter beträffar exeqverandet af den aga, som enligt strafflagen
ådömes minderårige, torde det vara allmänt kändt, att sådant endast
i ytterst få fall förekommer. I 5 kap. 1 § strafflagen föreskrifves, att
gerning, som eljest straffbar är, vare, utom i de fall, som i 2 § sägs,
strafflös, om den begås af barn, innan det fylt 15 år, men att domstol
dock eger förordna, att barnet af föräldrar eller annan, under hvars vård
och lydnad det står, skall med aga kunna hemma i huset rättas. Då nu
erfarenheten visat, att föräldrar ty värr ofta uppmanat eller förledt sina
barn till brott, är det ju uppenbart, att, enär ingen kontroll finnes deröfver,
att barnet verkligen erhåller lämplig aga, det som oftast går fritt
derifrån. I äldre lag föreskrefs, att barnet skulle näpsas i kronobetjents
närvaro'', men ett dylikt till vägagående anses numera stå i strid mot gällande
lag, hvilket särskild! visas af ett Kongl. Maj:ts utslag den 14 december
1875, genom hvilket — sedan en rådstufvurätt på åtal af stadsfiskal
H. dömt minderåriga personer att agas och i sammanhang dermed
föreskrifvit, att H. dervid borde närvara och tillse, att agan i vederbörlig
ordning barnen tilldelades — rådstufvurätten förklarats sakna befogenhet
att, på sätt som skett, meddela sagda föreskrift.

På grund af nu anmärkta förhållanden, synes det vara lämpligt att
återupplifva den äldre lagens stadgande, det ådömd näpst af barn skall
verkställas i närvaro af någon krono- eller polisbetjent.

Hvad jag i denna motion andragit, torde tvifvels utan af mången
komma att anses såsom en yttring af inhumanitet; men då, på sätt förut
erinradt är, ja.g för min del anser, att den sanna humaniteten kräfver
icke en veklig eftergift för brottslingen, utan ett så starkt skydd som
möjligt för den laglydige och fridsälskande medborgaren, kan jag icke
böja mig för en sådan åsigt och har derför icke tvekat att — ehuru jag
väl vet, att äfven bland dem, som i princip dela min mening, olika tankar
kunna råda om lämpligheten af de botemedel, som jag föreslagit —
bringa på tal en strafflagstiftningsfråga, hvarå, icke minst i vårt fosterland,
den allmänna uppmärksamheten är fäst.»

På grund af hvad motionären sålunda anfört, hemställer han, att
Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om utarbetande och

Lagutskottets Utlåtande N:o 57.

framläggande till Riksdagens pröfning och godkännande af förslag till
ändringar i nu gällande strafflag, innefattande:

a) sådan skärpning af nu stadgade bötes- och fängelsestraff för vissa
uti 10, 11 och 14 kap. strafflagen omförmälda brott mot offentlig myndighet,
personlig frihet och personlig säkerhet, att i svårare fall samt vid
iteration jemväl straffarbete må kunna ådömas den brottslige;

b) införande af kroppsstraff (aga eller dylikt) såsom särskild straffart
för minderåriga och unga förbrytare;

c) föreskrift att aga eller annat kroppsstraff'' skall exeqveras under
lämplig offentlig kontroll; samt

d) stadgande derom, att barn öfver fjorton år kunna vara straffbara,
om än i lindrig grad, då de föröfva, förutom de i 5 kap. 2 § strafflagen
omförmälda gerningar, andra icke så grafva brott, som t. ex. frids- och
våldsbrott, stöldbrott samt skadegörelse å egendom.

Motionärens åsigt om behofvet af skärpning i vissa fall af straffen
för en del af de uti 10, 11 och 14 kap. strafflagen omförmälda brott kan
utskottet icke dela, då enligt utskottets mening ifrågavarande straffbestämmelser
äro, såvidt genom allmänna stadganden kan ske, väl afpassade efter
de afsedda brottens beskaffenhet, och de stadgade strafflatituderna gifva
tillfälle att taga hänsyn till de särskilda omständigheter, försvårande eller
förmildrande, som i hvarje särskildt fall pröfvas föreligga. De åsyftade
straffbestämmelserna — sådana, der straffmaximum utgöres af ringare straff
än straffarbete — stå ock i ett visst afvägdt förhållande till öfriga i samma
kapitel för andra der omförmälda brott gifna straffbestämmelser, hvarför
en skärpning af de förra komma att verka störande i hela straffsystemet
och konseqvent leda till straffskärpning äfven för andra brott, närbeslägtade
med dem af motionären särskildt uppmärksammade.

Utskottet anser sig icke heller kunna förorda motionärens förslag om’
införande af kroppsstraff såsom särskild straffart för vissa brottslingar. Väl
bör medgifvas, att de korta frihetsstraffen icke verka nog afskräckande och
att för den skull med skäl kan sättas i fråga deras utbyte i vissa fall mot
en mera effektiv straffart.

Det är emellertid, såsom motionären äfven framhåller, bland kriminalister
mycket omtvistadt, hvilken straffart, som dervid bör väljas, och
likaledes äro bland dem åsigterna skilda rörande lämpligheten och nyttan
af kroppsstraff. För barn är visserligen aga ett lämpligt straff, och härom

Lagutskottets Utlåtande N:o 57.

stadgar ock vår lag, men dess lämplighet för vuxna förbrytare kan man
med goda skäl sätta i tvifvelsmål, och äfven om i särskilda fall dess tilllämpning
å den vuxne förbrytaren skulle komma att gagna, kan det ändock
ifrågasättas, om dess införande i lagen såsom en allmän straffart är
att förorda.

Erfarenheten från den tid, vår strafflagstiftning upptog spö-, ris- och
prygelstraffet, torde icke kunna sägas tyda på att dessa straff verkat synnerligen
afskräckande eller så motsvarade straffets ändamål i öfrigt, att
deras återupptagande är att förorda, och, såvidt utskottet har sig bekant,
finnes kroppsstraff såsom allmän straffart icke heller numera i någon europeisk
lagstiftning upptaget.

Ehuru utskottet lika med motionären med beklagande måste vitsorda,
att frids- och misshandelsbrotten fortfarande visa tendens till ökning
— särskildt inom vissa samhällen — kan utskottet således ej förorda
kroppsstraffs införande i vår lag utöfver hvad densamma härom redan
innehåller, då det ingalunda är visst, att man verkligen vinner, hvad man
dermed afsett. Mot införande af andra affliktiva straff än kroppsstraff torde
vara mindre att invända, men utskottet anser likväl, att, innan man. vidtager
en dylik åtgärd, mera tvingande behof derför böra föreligga, än som
för närvarande lärer kunna påvisas.

Hvad motionären uti 4 mom. af sin hemställan föreslagit, eller att
brottslingar emellan 14 och 15 år skulle kunna bestraffas annorledes än
med aga äfven för sådana brott, för Indika straffet ej uppgår till straffarbete
öfver 2 år, synes utskottet delvis stå i strid med de grunder, hvarpå
han byggt framställningen om kroppsstraffs införande. Denna hvilade ju
hufvudsakligen på ett underkännande af de korta frihetsstraffens effektivitet;
förslaget om utsträckning af straff barheten för brottslingar mellan 14
och 15 år innebär åter i fråga om kroppsstraff ett dylikt underkännande.
Såsom förhållandet nu är, kunna nemligen sådana brottslingar dömas till
aga för alla brott, som ej äro af särdeles svår beskaffenhet och för hvilka
eljest de vanliga straffarterna kunna tillämpas. Motionären åter föreslår
att sänka gränsen för den allmänna straff bar heten, att alltså agan skall för
dessa brottslingar utbytas mot frihetsstraff eller böter vid vissa brott, oaktadt
straffmaximum ej uppgår till straffarbete öfver 2 år. Följden häraf
skulle blifva, att de korta frihetsstraffen, hvilkas lämplighet motionären
sjelf underkänner, skulle i än högre grad, än nu är fallet, komma till användning.

Utskottet kan derför ej gilla detta motionärens förslag, utan anser,
att det verksammaste botemedlet mot de öfverklagade missförhållandena år
att söka uti undanrödjande af sjelfva grundorsaken dertill, nemligen den

Bill. till Riksd. Prut. 1857. 7 Sami.'' 37 Höft. 4

Lagutskottets Utlåtande N:o 57.

dåliga uppfostran, som i många hem kommer den uppväxande ungdomen
till del, och utskottet vågar hysa den förvissning, att verksamma åtgärder
för vinnande af detta syfte inom ej allt för aflägsen framtid komma
att vidtagas.

I ett afseende vill emellertid utskottet uttala sitt instämmande med
motionären, nemligen i fråga om behofvet af ett lagstadgande angående
verkställighet af utslag, hvarigenom enligt 5 kap. 1 § strafflagen minderårig
blifvit dömd att med aga hemma i huset rättas. Under nuvarande
förhållanden lärer nemligen, i saknad af särskild föreskrift om exeqverandet
af dylika utslag och om kontroll öfver deras verkställande, i de allra
flesta fall och af naturliga skäl den ådömda agan icke blifva den brottslige
tilldelad.

På grund af hvad utskottet sålunda anfört, föranlåtes utskottet
hemställa:

1) att Riksdagen måtte i anledning af den i mom.
c) i förevarande motion gjorda framställning i skrifvelse
hos Kongl. Maj:t anhålla om utarbetande och frarnläggande
af förslag till lagbestämmelser om verkställighet
under behörig kontroll af domstols utslag, hvarigenom
aga blifvit minderårig ådömd; och

2) att herr Lemans föreliggande motion i öfrigt
icke må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 30 april 1897.

På lagutskottets vägnar:
CARL B. HASSELROT.

Herrar C. F. Pettersson och Redelius ha begärt få antecknadt, att
de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

Stockholm 1897. Kungl. Boktryokeriet. P. A. Norstedt & Söner.