Lagutskottets Utlåtande N:o 56 (Utlåtande 1902:LU56 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 56.

N:o 56.

Ant till Riksd. kansli clen 9 maj 1902, kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.

Maj:t angående lagstiftning i fråga om samhällen, upprättade
för att bereda mindre bemedlade personer egna
hem m. m.

Till förberedande behandling af lagutskottet har hänvisats en inom
Andra Kammaren af herr M. F. Nyström väckt motion, n:o 51, af följande
lydelse:

»Byggnadsstadgan för rikets städer af den 8 maj 1874 innehåller de
allmänna bestämmelser, som skola ligga till grund för stadsplaners uppgörande
och städers och köpingars bebyggande, samt tillämpas äfven i
kraft af särskilda kongl. bref för ett antal munieipalsamhällen och andra
orter, hvarest större folkmängder äro sammanträngda. Denna stadga afser
förnämligast, att städer och dermed jemförliga orter planeras och ordnas
så, att hygieniska och vissa andra allmänna behof varda på bästa sätt
tillgodosedda, men den lemnar deremot ingen som helst garanti för att,
om staden eller orten tillkommit i syfte att åt arbetare och mindre bemedlade
bereda egna hem och billiga bostäder, detta syfte ej förryckes
genom att tomterna i följd af större efterfrågan stiga i pris och öfvergå
till spekulanter, som finna med sin fördel förenligt att rifva husen och
på tomterna uppföra hyreskaserner.

Denna fara hotar i synnerhet sådana samhällen, som uppstå i närheten
af större städer, hvilkas industri är i uppåtgående och der marken

Bill. till Riksd. Frat. 1902. 7 Sami. 45 Höft. (N;o 56) 1

Lagutskottets Utlåtande N:o 56.

i följd deraf hastigt stiger i värde. I närheten af Stockholm ha flera försök
gjorts att anlägga sådana samhällen, men utsigten för dessa att utveckla
sig så som de borde för att motsvara det med dem afsedda ändamålet
är mycket liten, och en af de förnämsta orsakerna härtill torde
vara att söka i bristen på en betryggande lagstiftning. Särskildt känbar
blifver denna brist, om det till bebyggande afsedda området är stort och
har sådan belägenhet, att företagets misslyckande skulle för en längre tid
framåt hindra den önskade utvecklingen. Ett sådant område är de kronan
tillhöriga hemman och lägenheter i Solna och Spånga socknar af
Stockholms län, hvilka, efter hvad jag i en annan denna dag inlemnad
motion meddelat, komma att, efter vissa förberedande arbetens afslutande
och sedan arrendetiden utgått, såsom tomtplatser försäljas.

Huru den lagstiftning skall vara beskaffad, som ger den största trygghet
för ändamålets vinnande, tilltror jag mig ej att kunna angifva och anhåller
derför vördsamt, att Riksdagen ville i skrifvelse till Kong! Maj:t
anhålla, att Kongl. Maj:t måtte låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till sådan lagstiftning, att samhällen, upprättade i afsigt att åt arbetare
och mindre bemedlade personer bereda egna hem och billiga bostäder,
må bevaras för sitt ursprungliga ändamål.»

Frågan om beredande af egna hem samt lämpliga och billiga bostäder
åt mindre bemedlade är af en djupt ingripande social betydelse. Man har i
vida kretsar kommit till insigt om, att de bristfälliga bostadsförhållanden, som
förefinnas särskildt i storstäder, innebära en stor olägenhet för hela samhället.
Bostadsfrågan har blifvit ett moment af den stora arbetarefrågan, och särskildt
i utlandet hafva många försök gjorts att finna en lösning af detta liksom af
andra hithörande spörsmål, likväl utan att man hittills kommit till full enighet
och klarhet härutinnan. Det beaktande statsmakterna hos oss egnat denna
fråga har egentligen endast afsett den del deraf, som rör beredande af egna
hem å landsbygden för mindre bemedlade personer. Denna angelägenhet
är dock i viss mån af annan innebörd än spörsmålet om anordnande och
bibehållande af lämpliga bostäder för städernas och andra större industricentras
kroppsarbetare, hvilket senare spörsmål nu förevarande motion synes
egentligen afse.

Utskottet finner detta spörsmål behjertansvärdt. Det kan ej förnekas,
att i våra större städer på senaste tiden genom tomtvärdenas och hyrornas
hastiga stigande utvecklingen gått i den rigtning, att de mindre bemedlade

Lagutskottets Utlåtande N:o 56.

klasserna, särskilt arbetareklassen, sammanträngas i s. k. hyreskaserner,
der de mot hög hyra måste åtnöjas med bostäder, som ofta äro otillräckliga
och stundom äfven osunda. För kommuner, stiftelser och föreningar
samt arbetare sj elfva genom deras sammanslutningar utgör det en vigtig
uppgift att, såvidt möjligt, motarbeta denna utveckling, och åtskilligt har
äfven redan uträttats i sådant syfte. Måhända torde dock dessa enskilda
sträfvanden icke göra tillfyllest, utan statsmakternas mellankomst i en eller
annan form vara erforderlig.

Förevarande motion synes emellertid utskottet icke lemna något uppslag
till frågans lösning. Motionären har icke i någon mån angifvit, huru
han tänkt sig, att den af honom ifrågasatta lagstiftningen skulle vara beskaffad,
och oafsedt, huruvida förberörda olägenheter kunna på lagstiftningens
väg afhjelpas eller minskas, hvarom utskottet nu icke anser sig
böra uttala någon bestämd uppfattning, lärer hvad motionären föreslagit
sålunda vara till innebörden allt för sväfvande att i ett ämne af denna
grannlaga och svårlösta beskaffenhet lämpligen kunna läggas till grund
för någon Riksdagens framställning till Kongl. Maj:t.

På grund af det anförda hemställer utskottet,

att förevarande motion ej må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 9 maj 1902.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Reservation

af herr Lindhagen, som yttrat:

»Såsom utskottet sjelf erinrat, berör motionen ett ämne, som är af den
största betydelse. Hyrornas ständiga stegring i vida högre grad än befolkningens
inkomster samt de missförhållanden, som tillskapas i synnerhet

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 56.

för den mindre bemedlade befolkningen genom systemet med de s. k.
hyreskasernerna, har gjort att i alla länder de större städernas bostadsfråga
blifvit ett brännande spörsmål. Planläggandet af en förnuftigare
anordning för tillgodoseendet af stadsinvånarnes behof af bostäder erkännes
också numera allmänt vara en angelägenhet, som bör tillgodoses
äfven genom statens och kommunernas ingripande.

Detta synes mig vara en tillräcklig anledning för att från det allmännas
sida äfven hos oss liksom i vissa andra länder börja öfvergå till
en närmare undersökning af ämnet. Att motionären personligen ej lemnat
något uppslag till frågans lösning är derför ingen anledning, att staten
undandrager sig att taga det af motionären ifrågasatta initiativet. Saken
är nemligen förbunden med betydande svårigheter, hvilkas öfvervinnande
krafvel- vidlyftiga undersökningar och äfven experiment. I en annan
motion, som eger nära sammanhang med den ifrågavarande, har motionären
för ifrigt hänvisat till utlandets föredömen i detta afseende.

Så vidt jag kunnat finna, hafva utomlands sträfvandena härutinnan
hufvudsakligen rigtats på att dels införa ändamålsenliga och betryggande
bestämmelser om stadsplaner, särskildt för nya, ännu ej bebygda områden,
dds förebygga tomtspekulation eller s. k. »tomtocker» genom beskattningsåtgärder,
och dels söka i civilrättsligt afseende sjelfständigt skilja eganderätten
till en byggnad från eganderätten till sjelfva marken (jemför den
nya tyska civillagens stadganden i §§ 1012—1017 om »Erbbaurecht»),
Alla dessa, vigtiga uppslag innefatta ämnen nog för ett öfvervägande
och hemställer jag derför,

att Riksdagen i anledning af förevarande motion
ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kongl. Maj:t efter utredning för Riksdagen framlägga
förslag till de lagstiftnings- eller andra åtgärder, som
kunna vara egnade att befrämja det i motionen framhållna
ändamålet.»

Stockholm, tryckt hos P. Palmquists Aktiebolag, 1902.