Lagutskottets Utlåtande N:o 56 (Utlåtande 1899:LU56 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 56.

N:o 56.

Ant. till Biksd. kansli den 28 April 1899, kl. 3 e. in.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.

Maj:t angående inskränkning i aktiebolags rätt till förvärf
af fastighet å landet.

I en inom Andra Kammaren väckt och till lagutskottet hänvisad
motion, n:o 173, anför herr Åkerlund:

»Att hvarje förslag, som möjligen kan framkomma om inskränkning
uti aktiebolagens verksamhetsområden och ännu mera ett yrkande om så
genomgripande åtgärder som det om inskränkning af deras rätt att förvärfva
och besitta fast egendom å vår landsbygd på många håll skall ses
med ovilja och alltid komma att röna ett ytterst försigtigt emottagande,
lär numera kunna anses som en gifven sak, då man känner det allt starkare
framträdande begäret hos en stor del af landets mera framstående
personer att egna en mycket betydlig del af sin tid för verksamhet inom
aktiebolag, möjligen äfven då denna väl skulle behöfvas för andra dem
anförtrodda värf, samt huru ofta man under senare årtionden vidtagit den
åtgärden att söka rädda fallfärdiga jordbruksförmögenheter genom att låta
aktiebolag öfvertaga deras spillror och slutligen den ganska betänkliga
utveckling affärsverksamheten alltmera tagit att genom allehanda utvägar
intvinga snart sagdt hvarje näringsgren af någon betydenhet under
aktiebolag.

Men då jag allt fortfarande hyllar den uppfattning, jag flera gånger
tillförene inom Riksdagen häftat om vigten att tillse, det den sjelfegande
jordbrukareklassen inom landets alla delar ej allenast så vidt möjligt bibehölles
oförminskad, utan att dess tillväxt äfven främjades af statsmagterna,

liih. till lliksd. Prot. 1899. 7 Samt. 35 Haft. (N:o 56 och 57.) 1

Lagutskottets Utlåtande N:o 56.

samt vågar tro, att Riksdagens uttalanden i sina skrivelser till Kongl.
Maj:t af den 14 maj 1891 och 11 maj 1894 hufvudsakligen åsyftat just
detta och icke uteslutande bildandet af en bofast arbetareklass, äfvensom
håller på lagbudet, det utländsk undersåte, som icke erhållit svensk medborgarerätt,
icke är berättigad att utan Kongl. Maj:ts tillstånd förvärfva
och besitta fast egendom i riket, och dessutom anser för alldeles orimligt,
att allt större delar af sjelfva landet utan vidare få öfvergå till personligen
oansvariga egare, må det ursäktas mig, att jag å nyo tager Riksdagens
uppmärksamhet i anspråk för de sociala och måhända äfven politiska
faror, hvilka helt visst äro förknippade med fastighetsaktiebolagsväldets
hastiga tillväxt inom största delen af vår landsbygd.

Aktiebolagsinstitutionen har alldeles icke fört utvecklingen fram
mot det med århundradets frihetssträfvanden enligt uppgift åsyftade målet
— proletariatets minskning och de sjelfständiga medborgareklassernas ökning
inom samhällena — utan tvärt om verkat i alldeles motsatt rigtning,
i det den genom samlade kapital skapade storindustrien förlamat eller
alldeles krossat den mindre industrien och handtverkerierna, hvarigenom
ock betydlig inskränkning i de personliga arbetsgifvarnes antal uppstått
och allt större arbetareskaror hopats på några fåtal platser för utförande
af arbeten åt nära nog oansvariga och okända arbetsgivare, hvarjemte
samma institution i hög grad möjliggjort en massa mer eller mindre sunda
och redbara affärer, hvarigenom kapitalen samlats på allt färre händer.
Men då densamma ändock utgjort den kanske förnämsta driffjedern för
vår tids storartade utveckling i fråga om industri, kommunikationer och
dylikt, samt blifvit nära nog oumbärlig vid sådana företags åvägabringande
af större omfattning, och då den ej, tillämpad för sådana ändamål, så för
all framtid kan klaf binda allt och alla inom stora delar af landet, som de
aktiebolag, hvilka ega större jordegendomar, lär man nödgas finna sig
deruti, att aktiebolag komma att finnas och nybildas för idkande af industriel
rörelse, kommunikationsleders åvägabringande och trafikerande och
dylikt. Deremot synes mig aktiebolags rätt till besittning och förvärf af
jordegendom af större omfattning innebära så ytterst betänkliga faror för
svenska folkets framtida väl och oberoende af främmande inflytande, att
densamma åtminstone ej borde få tillgodonjutas utan föregången pröfning
af rådande förhållanden och Kongl. Maj:ts derefter för hvarje särskild! fall
dertill lemnade medgifvande samt i regeln endast till den omfattning, som
finnes erforderlig till byggnadstomter för industriel verksamhet, kommunikationsleder,
upplagsplatser och dylikt, ty just såsom innehafvare af större
jordegendomar blifva aktiebolagen, särskilt för ett litet och svagt land
som vårt, så synnerligen farliga genom sin kosmopolitiska karakter och

Lagutskottets Utlåtande N:o 56. 3

permanens eller deras egenskap att ega bestånd långt utöfver en generations
lifslängd.

Visserligen hafva icke endast aktiebolag, utan äfven enskilda personer
och firmor täflat om att frånhända allmogen i våra egentliga skogsprovinser
dess reelaste tillgångar — skogarne —- men tvifvelsutan kan man
våga påstå, att det varit dessa bolag, hvilka gått i spetsen för att afhända
samma allmoge dess hemman och dermed dess sjelfständighet, helt visst
i afsigt att behålla hvad de kommit öfver för all framtid; och den sorgliga
gång utvecklingen i följd deraf tagit inom stora delar af orterna norr om
Venern och Mälaren, nemligen att större delen af den förutvarande arbetsamma,
förnöjda, varmt fosterländska och jemförelsevie lyckliga allmogeklassen
i dessa gamla svenska landsbygder inom några få årtionden nedsjunkit
till i bästa fall arrendatorer och hufvudsakligen till vanliga daglönare,
kan väl icke stämma väl öfverens med den utveckling, vår tid
kräfver. Och ehuru säkerligen skogsafverkningen der icke skulle hafva
forcerats så, som under senare årtionden varit fallet, derest icke mägtiga
konsortier omhändertagit densamma, samt derför ock inbringat mindre,
än den nu gjort, torde tvifvelsutan kunna ifrågasättas, huruvida icke vårt
land skulle haft vida större och varaktigare gagn deraf, att dessa landskaps
skogar och jordbruk i allmänhet qvarblifvit i allmogens ego och
denna lemnats erforderligt bistånd för flottleders iordningställande in. in.,
då den allt framgent kunnat genom hufvudsakligen eget arbete tillgodogöra
sig ständiga skogsinkomster och dymedelst förblifyit i stånd att förkofra
sina jordbruk, bryta bygd i våra ödemarker och föra ett jemförelsevis
lyckligt lif i egna hem, än det vi vunnit genom de storartade företag,
hvarigenom denna allmoge allt för ofta nödgats sälla sig till det stora
arbetareproletariat, hvilket jemte några förvaltare, köpmän och tjensteman
tyckes komma att inom kort nära nog uteslutande utgöra befolkningen
inom stora delar af ifrågavarande landskap.

Jag vågar hysa någon förhoppning derom, att allvaidiga bemödanden
från statsmagternas sida att främja tillväxten af antalet sjelfegande jordbrukare
äfven inom våra egentliga skogslandskap, nog skulle krönas med
framgång uti de orter, hvarest fastighetsaktiebolag icke hunnit tillkansa sig
stora områden, men å andra sidan fruktar jag, att, der så är fallet, alla
bemödanden i det afseendet skola visa sig fåfänga, ty ifrågavarande bolag
äro ju tillförsäkrade eganderätt till sina gods för all framtid, och numera
äro så många utländska undersåtar intressenter i desamma, att vi skulle
komma att stå oss slätt, derest vi till landets båtnad sökte åvägabringa
ändringar uti-de förmåner, hvilka varit och äro dem tillförsäkrade.

Allt tyder ock derpå, att, derest aktiebolags förvärf af jordegendom

Lagutskottets Utlåtande N:o 56.

i riket icke snart hejdas af statsmagterna, dessa bolag, efter hand som
jordvärdet aftager och räntefoten sjunker, vida mera än hittills varit fallet
skola sträcka sina långa armar vidt utöfver Norrlands, Dalarnes och Vermlands
gränser och äfven der föröda den fria allmogen.

Enligt tillgänglig statistik hafva aktiebolag under åren 1885—96 inom
nedanstående län förökat sina egovälden sålunda:

inom Kopparbergs
» Gefleborgs
» Vesternorrlands
» Jemtlands
» Vesterbottens
» Norrbottens

län frän 39,283 mtl tax. till
» » 73,463 » »

» » 176,067 » »

» » 50,131 » »

» » 25,179 » »

» » 191,344 » »

2,115,200 till 69,832 mtl tax. till

3.571.100 » 186,064 » »

6,408,750 » 286,195 » »

1.885.100 » 172,483 » »

1,101,650 » 127,600 » »

3,167,700 » 219,048 » »

8,142,500

9.498.300
12,847,800

6,671,750

5,894,580

3.953.300

och efter 1895 hafva samma bolag inom ifrågavarande provinser lagt under
sig ytterligare stora egovidder, ehuru dessas areal och värde ej kan uppgifvas,
då statistiska uppgifter deröfver ännu saknas.

Det är emellertid ej blott inom Norrland och Dalarne som aktiebolagens
jordegendom är stadd i stadig tillväxt, hvilket framgår deraf,
att denna deras egendom under åren 1880—96 ökats från i det närmaste
1,064 mantal med ett taxeringsvärde af 51 millioner till 1,640 mantal
taxerade till 81J/2 millioner inom Sveriges öfriga län, och efter 1895 hafva*
aktiebolagens jordförvärf äfven inom dessa fortgått ganska raskt.

I mellersta och södra delarne af vårt land har helt säkert ganska
allmänt antagits, att den nya lagen om egostyckning, hemmansklyfning och
jordafsöndring skulle vara egnad att delvis hafva de missförhållanden, som
aktiebolags, bolags och firmors förvärf af allmogens hemman och skogar i
våra norra län förorsakat, hvarför man der förvånades öfver den välvilja,
hvarmed denna lag emottogs af målsmän för trävarurörelsen derstädes såväl
som ock af tidningar, hvilka tyckas stå denna rörelse nära. Ledsamt
nog har jag först sent omsider fått anledning förmoda, det välviljan mot
den nya lagen i allmänhet icke just härrörde från önskan att inom de
orter, hvarest trävarurörelsen slagit under sig nära nog all jord som tillhörde
enskilde, åter se ett fritt och burget bondestånd uppkomma, utan
fast hellre deraf, att lagen i fråga dels är egnad att mildra den ovilja,
hvarmed skogsbolagens tilltagande välde numera åses, dels, såsom af aktade,
opartiske män från Norrland blifvit mig påvisadt, i stället för att främja
hvad med densamma särskild! för Norrland åsyftats, eller botandet i någon
mån af de skador, ett mera än femtioårigt utrotningsarbete mot dessa
bygders allmoge förorsakat, säkerligen skall komma att verka i rakt motsatt
rigtning. I följd af den nya lagen komma nemligen spekulanter på
den qvarvarande allmogens egendomar i den ytterst angenäma ställningen

Lagutskottets Utlåtande N:o 56.

att kunna utan omvägar erbjuda de utsedda offren att behålla hemmanens
inegor och möjligen någon för skogsköparen obehöflig betesmark, hvilka
fördelar jemte en god del kontanter för den sålda skogsmarken helt visst
skola hafva till följd, att många af de i närheten af eller inom skogsbolagens
egovälden qvarvarande hemmansegare, hvilka tillförene alldeles
icke tänkt på att afyttra sina reelaste tillgångar — skogar och betesmarker
— komma att gå i fällan utan att betänka, huru lätt de erhållna penningarne
gå dem ur händerna, eller huru hardt när omöjligt det är att
deruppe vara oberoende jordbrukare utan skog till afsalu. När så är förhållandet,
synes det mig så mycket angelägnare att stäfja fastighetsaktiebolagens
tillväxt, och väl vore äfven, derest bolag och firmor, hvilka ganska
visst verkat i samma olyckliga rigtning inom våra norra län som aktiebolagen,
ginge litet varsammare till väga mot småbönderna deruppe, än
hvad kanske ofta hittills varit fallet, men den faran är åtminstone icke till
finnandes i fråga om dem tillhörig jordegendom, att densamma, såsom det
kan vara fallet med aktiebolags gods, nära nog kan anses frånhänd Sveriges
folk för all framtid, ty firmor och bolag upplösas ju ganska lätt, hvarvid
deras jordegendom byter egare.

Att inom våra skogsprovinser tillfällen beredas för arbetare att kunna
förvärfva egna hem å sådana platser, der rikliga arbetstillfällen finnas, är
ju lika vigtigt, som att sådant sker i öfriga delar af landet, och för detta
ändamål lär den nya lagen helt visst komma att visa sig gagnelig. Men,
i likhet med Konungens befallningshafvande i Norrbottens län, vågar jag
antaga, att: skogsaktiebolagen skola finna med sin fördel förenligt att för
afl framtid söka från odling och kultur undanhålla de ofantliga odlingsbara
områden,‘ hvilka i allmänhet äro till finnandes inom deras egovälden. Skulle
likväl några försäljningar af odlingsmarker från sådana bolags gods ifrågakomma
uppe i våra nordligaste län, håller jag före, att dylika jordupplåtelser,
såsom helt visst blifvande i saknad af all skogstillgång för afsalu
och tillräckliga beten, lika litet skola gynna tillväxten af en sjelfständig
hemmansegareklass derstädes, i stånd att föra en dräglig tillvaro, som om
staten i och för främjande af detta vigtiga ändamål upplåter odlingsbara
jordbitar utan skog öfver husbehof och utan beten till hugade spekulanter,
ty beröfvad möjligheten att erhålla del af hvad naturen sjelf anvisat våra
norra provinsers allmoge till ersättning för ett kärft klimat och en mången
gång otacksam jord, nemligen delaktighet i dervarande skogstillgångar,
skall eu sådan sjelfegande befolkning inuti landet långt från arbetscentra
icke blifva annat än ett bofast proletariat, och bunden som den vore af
hem och familj, skulle den blifva vida sämre lottad än s. k. lösa arbetare

Lagutskottets Utlåtande N:o 56.

samt helt underkastad närmaste skogsegare för hvad den för sin utkomst
komme att behöfva utöfver hvad jordbruket der uppe kunde afkasta.

Men utom den sociala och — i fråga om jordbruket — ekonomiska
tillbakagång, som följt de flesta skogsaktiebolag i spåren, finnes ett annat
kanske ännu vigtigare skäl emot deras jordförvärf i riket, nemligen det,
att stora områden af Sveriges jord, utan att vi kunnat hålla någon kontroll
deröfver, redan öfvergått till utländingar och än mera när som helst kunna
blifva utländsk egendom, om ock bolagen fortfarande kallas svenska. Man
bör nog icke ställa sig likgiltig emot det oerhörda inflytande på såväl
politiska som kommunala val och angelägenheter, utländingar såsom jordegare
i stor skala kunna utöfva i ett så litet och svagt land som vårt;
det är ju ock bekant, att vi redan mer än en gång måst »stoppa pipan i
säcken», fastän vi ostridigt haft rätten på vår sida, i tvister med stormagters
undersåtar, som här i riket drifvit rörelse.

Vi offra årligen stora summor för att kunna förhindra fiendens inträngande
i landet, men åse på samma gång med största lugn, huru allt
större sträckor af Sveriges jord, hvilken ju ändock utgör sjelf va grunden
för vår tillvaro som fri stat, måhända för all framtid frånhändas Sveriges
folk och öfvergå till juridiska personer, hvilka ju kunna utgöras af affärsmän,
tillhöriga hvilken nation som helst. Kan sådant vara välbetänkt?

Jag vet mycket väl, att det kan anföras mer än ett ganska talande
skäl för bibehållande af aktiebolags rätt att besitta och förvärfva jordegendom
i rike£, men huru giltiga sådana skäl än må förefalla, så kunna desamma
enligt min tanke icke i någon mån motväga de faror för vår
sociala utveckling och vårt oberoende, hvilka synas mig förenade med
aktiebolags ständigt ökade förvärf af jordegendom i vårt land, hvarför jag
vördsamt hemställer,

att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t ville anhålla, det Kongl.
Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida icke, till tryggande af vårt
lands sunda utveckling och vårt oberoende af främmande inflytande, inskränkning
uti aktiebolags rätt till förvärf af fast egendom å vår landsbygd
finnes erforderlig, och att, derest Kongl. Maj:t pröfvar så vara fallet,
Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och förelägga Riksdagen förslag till
lagstiftning härför».

Då utskottet nu går att i förevarande ämne afgifva utlåtande, vill utskottet
till en början erinra derom, att frågan om inskränkning uti aktiebolags
rätt till förvärf af fast egendom å vår landsbygd redan förut varit

Lagutskottets Utlåtande N:o 56.

under Riksdagens behandling. Senast 1894 års Riksdag anhöll sålunda i
skrifvelse till Kong!. Maj:t, att Kongl. Maj:t ville låta infordra och för
Riksdagen framlägga uppgift på jordbruksfastighet, som af bolag egdes i
de delar af vårt land, der skogsafverkning i mer betydande utsträckning
förekomme, äfvensom statistiska uppgifter, utvisande tillväxten af denna
bolagsegendom och den sjelfegande jordbrukareklassens deraf orsakade
förminskning, samt att Kongl. Maj:t måtte, för så vidt de inhemtade upplysningarna
sådant föranledde, för Riksdagen föreslå de åtgärder, som för
bibehållande af en sjelfegande jordbrukarebefolkning i samma trakter kunde
anses af förhållandena påkallade. En dylik utredning beträffande förhållandena
i Norrland och Dalarne har också blifvit verkstäld och till
Riksdagen öfverlemnad. Vid nästlidet års riksdag framstäldes af samme
motionär, som nu bragt frågan å bane, förslag om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med anhållan att Kongl. Maj:t i samband med omförmälda
utredning särskildt ville taga i öfvervägande, huruvida icke inskränkning
uti aktiebolags rätt till förvärf af fast egendom på vår landsbygd
funnes erforderlig, samt att, derest Kongl. Maj:t pröfvade så vara
fallet, Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och förelägga Riksdagen förslag
till lagstiftning härför. Lagutskottet, som hade att afgifva utlåtande
öfver förslaget, afstyrkte detsamma på den grund, att frågan, hvad
Norrland och Dalarne vidkomme, redan vore under Kongl. Maj:ts pröfning
samt i afseende å landets öfriga delar aktiebolags förvärf af fastighet
icke syntes hafva nått någon oroväckande utsträckning. Första Kammaren
biföll utskottets hemställan, hvaremot Andra Kammaren, med
afslag å densamma, biträdde motionärens förslag.

Utskottet intager till frågan en i viss mån annan ställning än 1898
års lagutskott. Utan att i allt kunna instämma med motionären, finner
utskottet af de synpunkter han framhållit särskildt en vara förtjent af det
största afseende.

Utskottet vill sålunda uttala sin fullständiga anslutning till de betänkligheter
motionären framstält deremot, att Sveriges jord under aktiebolagslagstiftningens
skydd kan mer och mer öfvergå i utländingars händer.
Som bekant finnes i kongl. kungörelsen den 3 oktober 1829 stadgadt, att
utländsk undersåte, som icke erhållit svensk medborgarerätt, icke är berättigad
att i riket förvärfva och besitta fast egendom, utan att han dertill
undfått Kongl. Maj:ts tillstånd; och ingen meningsskiljaktighet torde råda
derom, att detta stadgande utgår från en rigtig princip, samt att denna
väl förtjenar att lända till efterrättelse. Emellertid är detsammas effektivitet
väsentligt kringskuren. För att ett aktiebolag skall anses såsom
svenskt fordras allenast, att detsamma med säte inom landet har en styrelse,
bestående helt och hållet eller, under viss förutsättning, till minst två

Lagutskottets Utlåtande N:o 56.

tredjedelar af i Sverige bosatta svenska eller norska undersåtar. Deremot
linnes intet, som hindra!’, att bolagets delegare i öfrigt äro utländingar,
och faktiskt lära i vårt land finnas åtskilliga bolag, hvilka, till namnet
svenska, äro så godt som helt och hållet i utländska händer. I sådana
bolags rätt att förvärfva fastighet inom riket finnes ingen som helst inskränkning,
och under formen af andel i aktiebolag kan sålunda eganderätten
till vår jord i ganska stor omfattning öfvergå till utländingar.

Detta förhållande synes utskottet vara af beskaffenhet att ingifva synnerliga
farhågor, så mycket mer som erfarenheten ådagalagt, så väl att utländska
kapitalister ingalunda förbisett den sålunda befintliga möjligheten för dem
att blifva fastighetsegare i vårt land, som ock att det sätt, hvarpå de
tillgodogjort sig de af dem förvärfvade fastigheterna, icke alltid torde
hafva ländt till landets sanna båtnad. Den hänsyn till bevarandet jemväl
för framtiden af våra naturliga rikedomar, hvilken man åtminstone kan
hoppas, att en svensk fastighetsegare icke alldeles lernnar å sido, är för
utländingar så godt som främmande; och det är sålunda ej blott politiska
utan jemväl nationalekonomiska betänkligheter förenade dermed, att aktiebolag,
om de blott äro till namnet svenska, ega oinskränkt rätt att förvärfva
fastighet i vårt land.

Utskottet kan icke underlåta att i detta sammanhang erinra derom,
att af samma principiella och praktiska skäl, hvilka tala för hämmande
af våra fastigheters öfvergång i utländska händer, begränsning jemväl
torde böra ske af möjligheten för utländingar att göra sig till herrar
öfver en annan af våra förnämsta naturliga tillgångar, våra grufvor, hvilka,
om än enligt lag icke af fastighets natur, i betydelse för landets ekonomiska
framtid icke stå den fasta egendomen mycket efter. Enligt 68 § i
grufvestadgan af den 16 maj 1884 må utländing icke i riket bearbeta
inmutad mineralfyndighet eller idka grufdrift, med mindre än att Konungen
funnit skäligt dertill lemna bifall, men genom utländingars delaktighet i
aktiebolag, som idka grufdrift, kunna våra grufvor komma under utländskt
välde.

Det är icke utskottet obekant, att man vid föregående undersökning
af föreliggande fråga med erkännande af önskvärdheten att begränsa utländingars
delaktighet i våra fastighetsegande aktiebolag ansett åstadkommandet
'' af sådan begränsning möta synnerliga praktiska svårigheter. Utskottet
föreställer sig emellertid, att så icke torde vara förhållandet. Bland
llere utvägar i sådant afseende, hvilka synts utskottet tänkvärda, torde
sålunda särskild! kunna ifrågasättas att stadga ovilkorlig! förbud mot
aktiers ställande på innehafvaren, samt att öfverlåtelse utan Kongl. Maj:ts
tillstånd till utländing af aktie i fastighetsegande bolag anses ogiltig.

Lagutskottets Utlåtande N:o 56.

Vidkommande härefter motionärens förslag, i hvad dermed åsyftas en
allmän begränsning af aktiebolags rätt att förvärfva fastighet på landet,
anser sig utskottet böra uttala, att mot de ofta hörda klagomålen öfver
den stora utveckling aktiebolagen tagit i vårt land befogade erinringar
synas utskottet kunna göras. Utskottet vill i sådant afseende betona ej
blott den nytta vårt lands industri haft af aktiebolagen utan jemväl, att
dessa bolag i regel på ett äfven med hänsyn till framtiden tillfredsställande
sätt förvalta de fastigheter, som kommit i deras händer. Så vidt utskottet
har sig bekant, torde det till och med om de skogsbruksidkande aktiebolagen,
mot hvilka eljest mest anmärkningar förekommit, med skäl kunna
sägas, att de i afseende å skogsvården fullt ut lika mycket som de enskilda
jordegarne fästa afseende vid kommande tiders intressen.

Emellertid kan ju ej förnekas, att aktiebolagens förvärf af jordbruksfastighet
kan innebära afsevärda betänkligheter derutinnan, att derigenom
den sjelfegande jordegareklassen minskas, och det kan under sådana förhållanden
ej anses annat än välbetänkt, att äfven denna sida af saken
redan nu, innan förhållandena härutinnan stält sig alltför ogynsainina,
bringas under Kongl. Maj:ts ompröfning.

Utskottet har således ansett sig böra skänka sitt förord åt motionärens
hemställan äfven i hvad den afser undersökning om allmän inskränkning
af aktiebolagens förvärf af jordbruksfastighet å landet.

Slutligen vill utskottet uttala, ehuru motionären icke ifrågasatt någon
begränsning af aktiebolags rätt att förvärfva fastighet i stad, att vid en
möjligen blifvande lagstiftning i ämnet äfven denna fråga torde förtjena
beaktande.

På grund af hvad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att Riksdagen med anledning af herr Åkerlunds förevarande
motion må i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,
det Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida
icke, till tryggande af vårt lands sunda utveckling och vårt
oberoende af främmande inflytande, inskränkning uti
aktiebolags rätt till förvärf af fast egendom å vår
landsbygd finnes erforderlig, och att, derest Kongl. Maj:t

ISih. till Riksd. Fint. 1899. 7 Samt. 35 Häft.

Lagutskottets Utlåtande. K:o 56.

pröfvar så vara fallet, Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta
och förelägga Riksdagen förslag härom.

Stockholm den 28 april 1899.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Herr G. Andersson har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i
behandligen af ärendet inom utskottet.