Lagutskottets Utlåtande N:o 56 (Utlåtande 1897:LU56 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 56.

N:o 56.

Utlåtande, i anledning af dels Kongl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i vissa delar af lagen angående
eganderätt till skrift den 10 augusti 1877 dels ock tvenne
med föranledande af berörda proposition afgifna motioner.

Genom proposition, n:o 8, af den 9 sistlidne januari har Kong]. Maj:t,
under åberopande af propositionen bifogade, i statsrådet och högsta domstolen
förda protokoll, föreslagit Riksdagen att antaga här nedan införda
förslag till lag om ändring i vissa delar af lagen angående eganderätt till
skrift den 10 augusti 1877.

I sammanhang med berörda proposition, hvilken af båda kamrarne
till lagutskottet hänvisats, har utskottet till behandling förehaft jemväl
tvenne i anledning af propositionen afgifna motioner, den ena inom Första
Kammaren, n:o 35, af friherre von Krcemer, den andra inom Andra Kammaren,
n:o 79, af grefve Hamilton.

I dessa motioner föreslås, att Riksdagen, med förklarande att ofvanberörda
proposition icke kunnat oförändrad godkännas, må för sin del antaga
nämnda lagförslag med den ändring, att den deri upptagna 3 § erhåller
följande lydelse:

3 §•

Skrift, som författare låter samtidigt utgifva på olika och å titelbladet
eller vid skriftens början uppgifna språk, varde ansedd såsom på
hvartdera af dessa språk författad.

Under tio år från det en skrift först utgafs vare förbjudet att utan
författarens tillstånd utgifva öfversättning deraf till annat språk.

Lagutskottets Utlåtande N:o 56.

Till stöd härför har friherre von Krepiner anfört följande:

»Villigt erkännande, att det förslag till lag om ändring i vissa delar
af lagen angående eganderätt till skrift den 10 augusti 1877, som genom
Kong! Maj:ts proposition n:o 8 förelagts Riksdagen, innehåller högst väsentliga
förbättringar af den nämnda, nu gällande lagen i ämnet, är
detta Kongl. Maj:ts förslag dock, efter mitt förmenande, icke tillfyllestgörande.

Såsom af bilagorna till Kongl. Maj:s nämnda proposition framgår,
har det uti propositionen innehållna förslaget tillkommit hufvudsakligen
med anledning af en af Sveriges författareförening gjord underdånig anhållan,
att Kongl. Maj:t ville hos Riksdagen göra framställning om de
förändringar i ofvannämnda lag, som kunde finnas nödiga för Sveriges anslutning
till den i Bern den 9 september 1886 mellan ett flertal stater
afslutade konventionen angående eu internationel union till skydd för
litterära och artistiska arbeten; men i en punkt, nemligen i fråga om författares
skyddande mot obehöriga öfversättningar, hvilket ämne just utgjort
hufvudföremålet för författareföreningens framställning, gör lagförslaget
icke, såsom jag antydt, tillfyllest. Om nemligen Kongl. Maj:ts förslag af
Riksdagen oförändradt antages, är Sveriges anslutning till bernerkonventionen
fortfarande omöjliggjord.

Jag afser med denna min anmärkning lydelsen af 3:dje § i Kongl.
Maj:ts förslag, hvari stadgas, att det är hvarje »annan än författaren förbjudet
att, under två år från det skriften utgafs, öfversättning deraf på
annat språk utgifva», hvarefter tillägges, att om »författaren inom nämnda
tid utgifver sådan öfversättning, samma förbud gäller »under ytterligare
åtta år», men äfven då blott angående öfversättning på det eller de språk,
hvartill skriften sålunda blifvit öfversatt.

Det oundgängliga vilkoret för att Sverige skall kunna ansluta sig
till den redan så godt som allmäneuropeiska, på bernerkonventionen grundade
unionen, är nemligen att vår lagstiftning i afseende på arbetens
öfversättning till annat språk bringas till full öfverensstämmelse med
bernerkonventionens stadgande i denna punkt, med andra ord att Kongl.
Maj:ts förslag om två år med eventuel!, delvis tillägg af ytterligare åtta år
förenklas och, jag vågar tillägga, högst väsentligt förbättras genom att i
likhet med bernerkonventionen af 1886 det må stadgas, att för öfversättning
erfordras författarens tillåtelse under tio år, allt under förutsättning
att författaren, såsom Kongl. Maj:ts förslag innehåller, på titelbladet eller
vid skriftens början gjort förbehåll, som afser rätten att föranstalta om
öfversättning.»

Bill. till Riksd Prot. 1867. 7 Sami. 37 Haft.

Lagutskottets Utlåtande N:o 56.

Grefve Hamiltons till stöd för motionen afgifna framställning är af
följande lydelse:

»Det förslag till lag om ändring i vissa delar af lagen angående
eganderätt till skrift den 10 augusti 1877, som genom Kong]. Maj:ts proposition
n:o 8 förelagts Riksdagen, har, såsom af bilagorna till nämnda
proposition framgår, tillkommit med anledning af en af Sveriges författareförening
gjord underdånig anhållan, att Kongl. Maj:t ville hos Riksdagen
göra framställning om de förändringar i ofvannämnda lag, som kunde
finnas nödiga för Sveriges anslutning till den i Bern den 9 september 1886
mellan ett flertal stater afslutade konvention angående en internationel
union till skydd för litterära- och artistiska arbeten.

I öfverensstämmelse härmed hafva ock de ändringar i 1877 års lag,
som nu ifrågasättas, till syfte att i den svenska lagstiftningen införa bernerkonventionens
grundsatser. Men i en punkt, nemligen i fråga om författares
skyddande mot obehöriga öfversättningar, hvilket ämne just utgjort
hufvudföremålet för författareföreningens framställning, har lagförslaget
icke fotats på dessa grundsatser, hvadan ock, derest Kongl. Maj:ts förslag
af Riksdagen oförändradt antages, Sverige fortfarande är urståndsatt att
ansluta sig till bernerkonventionen.

I ett af de vid propositionen fogade statsrådsprotokollen framhålles
emellertid uttryckligen (sid. 18), att genom vissa under senaste tiden ändrade
förhållanden flera af de skäl, som hittills ansetts tala emot en anslutning
till bernerkonventionen, väsentligen förlorat i styrka och delvis numera
till och med kunna åberopas som stöd för en motsatt uppfattning. Dessa
ändrade förhållanden, hvilka ock obestridligen förtjena den största uppmärksamhet,
äro Norges tillträdande till bernerkonventionen, Danmarks icke
minst på grund häraf sannolika snara anslutning till densamma samt den
omständighet, att inom de till den på nämnda konvention fotade unionen
hörande staterna ingalunda framträdt någon benägenhet att minska öfversättningsskyddets
omfattning, utan tvärtom eu sträfvan att ytterligare utvidga
detsamma, hvilket sistberörda förhållande väl ock — i förbigående
sagdt — torde i väsentlig mån minska Sveriges utsigter att, såsom i statsrådsprotokollet
antydes, på grundval af det nu framlagda lagförslaget i
någon vidsträcktare omfattning kunna afsluta separataftal för skyddande af
litterära alster. Detta oaktadt har, såsom redan nämnts, det framlagda
förslaget icke ansetts böra så affattas, att Sveriges anslutning till bernerkonventionen
möjliggöres. Skälet härtill synes uteslutande vara att söka i
de invändningar, som framstälts af en del yrkesidkare, hvilka förmenat sina
intressen komma att lida afbräck genom bernerkonventionens tillämpning.

Lagutskottets Utlåtande N:o 56. 11

Huruvida nu dessa invändningar verkligen i en sådan fråga som den föreliggande,
äfven om de eljest finge anses i och för sig berättigade, förtjena
att tillmätas afgörande betydelse, derom torde väl meningarne kunna vara
delade, särskildt som åsigterna i ämnet bland dessa yrkesidkare sjelfve
varit ganska skiljaktiga. I allt fall synes det önskvärdt, att frågan härom
må i hela sin omfattning få underkastas Riksdagens pröfning, hvilket tydligen
icke kan ske endast på underlaget af Kongl. Maj:ts proposition. På
grund häraf och då jag för egen del är lifligt öfvertygad derom, att en
anslutning till bernerkonventionen skulle, i stort sedt, vara för Sverige
fördelaktig samt för dess anseende gagnelig, har jag velat ifrågasätta en
sådan modifikation af det framlagda förslaget, att en anslutning till bernerkonventionen
derigenom möjliggöres. Enligt min uppfattning erfordras
dervid endast, att lagens 3 § erhåller en mot bernerkonventionen svarande
lydelse. Skulle emellertid ytterligare jemkningar i lagförslaget eller nu
gällande bestämmelser finnas för ändamålet oundgängligen nödiga, torde de
väl få anses endast såsom gifna konseqvenser af sjelfva principens godkännande;
och vågar jag på grund häraf för så fall vördsamt anhålla, att lagutskottet,
derest utskottet delar min uppfattning i ämnet, ville derom besörja.»

Ifrågavarande proposition är, såsom framgår af vederbörande departementschefs
anförande till statsrådsprotokollet den 27 juni 1896 och som
äfven af motionärerna erinrats, närmast föranledd af en från Sveriges författareförening
den 22 december 1894 ingifven underdånig anhållan, att
Kongl. Maj:t täcktes till Riksdagen göra framställning om de förändringar
i gällande lag om eganderätt till skrift, som kunde finnas nödiga för
Sveriges anslutning till bernerkonventionen.

Sedan nemligen öfver berörda framställning yttranden inhemtats
från musikaliska akademien, chefen för kongl. operan, direktören för kongl.
dramatiska teaterns association, svenska bokförläggareföreningen, nya bokförläggareföreningen
samt publicistklubben, utarbetades förslag till ändringar
i 1877 års lag angående eganderätt till skrift, åsyftande, enligt hvad
departementschefen förklarade, att ej mindre beträffande öfversättningsskyddet
närma vår lagstiftning till bernerkonventionens bestämmelser än
äfven i åtskilliga andra afseenden, hvari skiljaktigheterna vore af mindre

12 Lagutskottets Utlåtande N:o 56.

betydelse, åvägabringa öfverensstämmelse med nämnda konvention. Vid
omarbetningen ansågs skälig hänsyn äfven böra tagas till de tilläggsbestämmelser
och autentiska förklaringar, som vid en under år 1896 hållen
konferens för revision af bernerkonventionen blifvit antagna, hvarförutom
äfven vissa jemkningar i lagtexten i öfrig! visat sig påkallade.

Sedan det sålunda utarbetade lagförslaget undergått granskning i
högsta domstolen och i anledning af gjorda anmärkningar åtskilliga ändringar
deri vidtagits, anmäldes detsamma å nyo i statsrådet deri 9 sistone
januari, hvarvid beslöts aflåtande till Riksdagen af nu föreliggande
proposition.

Mot förslaget har utskottet icke funnit anledning till någon mera
betydande anmärkning. Dess flesta bestämmelser synas utskottet lämpliga
och ändamålsenliga. Äfven det sätt, hvarpå förslaget sökt lösa den med
betydliga svårigheter förenade uppgiften att i fråga om öfversättningsskyddet
uppdraga gränsen emellan å ena sidan författarens berättigade
anspråk och å andra sidan det allmännas intresse, är enligt utskottets
mening förtjent af gillande, och utskottet kan således ej tillstyrka bifall
till motionärernas förslag om ytterligare utsträckning af detta skydd till
full öfverensstämmelse med bernerkonventionens föreskrifter.

Det må nemligen uppmärksammas, att derigenom i afsevärd grad
skulle försvåras för den svenska allmänheten att erhålla del af den värdefulla
utländska litteraturen, då af helt naturliga skäl öfversättningar från
densamma, skulle i ganska väsentlig mån fördyras. Att, såsom af anhängare
till Sveriges anslutning till bernerkonventionen framhållits, derigenom
skulle vara att förvänta förbättring af de svenska öfversättningarnes
beskaffenhet, kan utskottet ej finna sannolikt; snarare kunde det
inträffa, att utländingen af obekantskap med förhållandena gåfve sitt bemyndigande
åt en oskicklig öfversättare och derigenom hindrade framkomsten
af en god öfversättning.

I fråga om åtskilliga vigtiga arter af litteraturalster — såsom skrifter
i populär hälsovård, historia, geografi, naturvetenskap, konst m. m. —
hvilka ofta till större eller mindre del utgöras af bearbetningar efter utländska
källor, .skulle rättstvister, såsom af svenska bokförläggareföreningen
erinrats, ej alltid kunna undvikas rörande tillåtet eller otillåtet begagnande
af källskrifterna.

Förhoppningen, att en anslutning till bernerkonventionen skulle bereda
de svenska författarne väsentliga fördelar, torde näppeligen vara grundad.
För de erkändt framstående författarne vore eu sådan anslutning utan betydelse,
då dessa alltid kunna betinga sig tillfredsställande honorar äfven

Lagutskottets Utlåtande N:o 56.

för, öfversättningar, och om för mindre framstående författare honoraret
blifver jemförelsevis lågt., är detta uteslutande beroende på den ringa spridningen
af deras alster.

I öfrigt må bemärkas, att en svensk författare, enligt den i propositionen
föreslagna bestämmelsen, kan vinna skydd mot öfversättning till
främmande språk genom utgifvande i utlandet af öfversättning inom två
år från originalets utgifvande, samt att, äfven om Sverige anslöte sig till
bernerkonventionen, endast ett ringa fåtal af de mest framstående författarne
torde hafva någon rimlig utsigt att vinna ekonomisk fördel genom
att utgifva sina arbeten inom någon till bernerunionen hörande stat.

Slutligen vill utskottet fästa uppmärksamheten derå, att Folketinget
i Danmark, hvilket lands anslutning till bernerkonventionen starkt ifrågasatts
— enligt i pressen synlig uppgift — nyligen förkastat förslaget om
sådan anslutning.

I öfrigt tillåter sig utskottet att för sin ståndpunkt i fråga om
öfversättningsskyddet åberopa de skäl, som i det vid propositionen fogade
statsrådsprotokollet blifvit för det kongl. förslaget härutinnan anförda.

I oförändradt skick bör emellertid, enligt utskottets mening, det föreliggande
lagförslaget ej antagas. Den ändring, som enligt utskottets åsigt
bör vidtagas, afser den i förslagets 12 § förekommande bestämmelsen, hvarigenom
politiska uppsatser hädanefter skulle blifva uteslutna från det
vilkorliga skydd mot eftertryck, som hittills tillerkänts åt alla inom den
periodiska pressen förekommande »vetenskapliga afhandlingar och vittra
arbeten äfvensom andra uppsatser, såvida de äro af större omfång».

Utskottet anser politiska uppsatser vara förtjenta af samma skydd
som andra sådana, och svårigheter torde för öfrigt ej sällan uppstå att med
säkerhet bestämma, hvad som skall anses för en politisk uppsats eller icke.
Om och när en anslutning från svensk sida till bernerkonventionen kan
ifrågakomma, lärer den omständigheten, att den svenska lagen innehåller
ett bättre skydd för politiska artiklar än det, som bernerkonventionen medgifver,
ej hindra Sveriges anslutning till samma konvention.

Norge utgör härför ett bevis, i ty att detta land, som biträdt bernerkonventionen,
medgifver väsentligt kraftigare skydd mot eftertryck af alla
slags tidningsuppsatser, än som i bernerkonventionen föreskrifves.

Utskottet anser sig tillika böra meddela, att detsamma fått under
frågans behandling från publicistklubbens styrelse mottaga en skrifvelse,
enligt hvilken den ifrågasatta förändringen i afseende å politiska uppsatser
af publicistklubben enhälligt ansetts olämplig.

Med stöd af hvad ofvan anförts hemställer alltså utskottet,

Lagutskottets Utlåtande N:o 56.

att Riksdagen, under förklarande, att Kongl. Majrts
ifrågavarande proposition icke kan i oförändradt skick
godkännas, måtte, med afslag å herrar friherre von Kraemers
och grefve Hamiltons i ofvanberörda motioner framstälda
ändringsförslag, för sin del antaga följande

Kongl. Maj ds förslag. Utskottets förslag.

Lag

om ändring i vissa delar af lagen angående eganderätt till skrift den 10

augusti 1877.

Härigenom förordnas, att 1 kap. 1, 3, 4, 8, 9 och 12 §§, 2 kap.,
3 kap. 15 och 16 §§ samt 4 kap. 19 och 20 §§ i lagen angående eganderätt
till skrift den 10 augusti 1877 skola erhålla följande ändrade lydelse:

1 Kap.

1 §•

Författare vare berättigad att, med andras uteslutande, låta genom
tryck, hvarmed i denna lag förstås äfven fotokemiskt förfarande, mångfaldiga
sin skrift, ehvad den förut blifvit offentliggjord eller förefinnes
endast i handskrift.

Till skrift hänföres i denna lag jemväl musikaliskt arbete, affattadt.
med noter eller annan teckenskrift, så ock naturvetenskaplig teckning,
land- eller sjökarta, byggnadsritning eller annan dylik teckning eller afbildning,
som ej är, efter sitt hufvudsakliga ändamål, att betrakta såsom
konstverk.

3 §.

Skrift, som författare låter samtidigt utgifva på olika och å titelbladet
eller vid skriftens början uppgifna språk, varde ansedd såsom på
hvartdera af dessa språk författad.

Har författare vid utgifvandet af skrift genom tillkännagifvande på
titelbladet eller vid skriftens början gjort förbehåll, som afser rätten att

Lagutskottets Utlåtande N:o 56.

Kongl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

föranstalta om öfversättning af densamma, vare annan förbjudet, under två
år från det skriften först utgafs, att öfversättning deraf på annat språk
utgifva, och, der författaren inom nämnda tid utgifter sådan öfversättning,
under ytterligare åtta år att utgifva öfversättning på det eller de språk,
hvartill skriften sålunda blifvit öfversatt.

4 §.

Den, som öfversatt skrift till annat språk, hafve för sin öfversättning,
der enligt denna lag öfversättningen må utan författarens samtycke genom
tryck utgifvas, den författarerätt, som i 1 § är nämnd, en hvar obetaget
att med enahanda rätt göra annan öfversättning af samma skrift.

Under tid, då öfversättning ej utan författarens samtycke må utgifvas,
ege i afseende på öfversättning, till hvars utgifvande sådant samtycke
meddelats, öfversättaren utöfva författarens rätt med de inskränkningar,
som af aftalet må föranledas.

8 §■

För skrift, utgifven af vetenskapligt samfund eller annan förening,
som utesluter personlig författarerätt, så ock för skrift, som utgifves först
efter författarens död, njutes skydd mot eftertryck i femtio år från det
skriften först utgafs. Lag samma vare om skrift af författare utan uppgifvet
eller under diktadt namn; dock att, der författaren före utgången
af femtionde året från det skriften först utgafs gifver sig till känna antingen
å titelbladet till ny upplaga eller genom anmälan i justitiedepartementet
och tre gånger i allmänna tidningarna införd kungörelse, han då må njuta
till godo den rätt, som i 7 § sägs. Intill dess författaren sålunda gifver
sig till känna, företrädes han i författarerättens utöfning af den, hvilken
tinnes å skriften angifven såsom förläggare.

9 §•

Utgifves en skrift i flera afdelningar med inbördes sammanhang; då
skall skyddstid, som i 3 eller 8 § omförmäles, räknas från det år, den
sista afdelningen utgafs. Har eu afdelning utgifvits senare än två år efter

1® Lagutskottets Utlåtande N:o 56.

Kongl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

den närmast föregående, varde skyddstiden för den äldre af dessa afdelningar,
så ock för tidigare, räknad från det år, den sista bland de äldre
afdelningarna utgafs.

12 §.

Till eftertryck hänföres ej heller
att i periodisk skrift intaga ur annan
sådan skrift hemtad uppsats; dervid
den nyttjade skriftens titel likväl
skall uppgifvas. Vetenskapliga afhandlingar
och vittra arbeten äfvensom
andra, icke politiska uppsatser,
så vida de äro af större omfång, må
dock ej införas, om förbehåll mot
eftertryck blifvit gjordt vid deras
början eller, der de äro i tidskrift
intagna, vid början af det eller de
häften, hvari de förekomma.

12 §.

Till eftertryck hänföres ej heller
att i periodisk skrift intaga ur annan
sådan skrift hemtad uppsats; dervid
den nyttjade skriftens titel likväl
skall uppgifvas. Vetenskapliga afhandlingar
och vittra arbeten äfvensom
andra uppsatser, så vida de äro
af större omfång, må dock ej införas,
om förbehåll mot eftertryck
blifvit gjordt vid deras början eller,
der de äro i tidskrift intagna, vid
början af det eller de häften, hvari
de förekomma.

2 Kap.

Om begagnande af skrift för skådebanan, så ock om annat offentligt

föredragande af skrift.

13 §.

Dramatiskt eller musikaliskt-dramatiskt arbete i original eller i sådan
öfversättning, som enligt denna lag ej må utan författarens samtycke genom
tryck utgifvas, må ej offentligen uppföras utan samtycke af författaren
eller den, som enligt denna lag innehar eller utöfva!1 författarens rätt.
Offentligt föredragande af sådant arbete, utan utstyrsel för skådebanan,
eller af musikaliskt arbete vare, på sätt nu är sagdt, förbjudet, der arbetet
är otryckt eller ock, vid arbetets utgifvande, genom tillkännagifvande på
titelbladet eller vid arbetets början gjorts förbehåll, som afser rätten att
föranstalta om offentligt föredragande deraf.

Lagutskottets Utlåtande N:o 56.

Rongl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

För öfversättning, som må utan författarens samtycke utgifvas, ege
öfversättaren den rätt, som i fråga om originalarbete, enligt hvad nu är
sagdt, tillkommer författaren.

Så framt ej annorledes är aftaladt, medför samtycke, som nämndt
är, för den, som det erhållit, rätt att uppföra eller föredraga arbetet så
ofta han för godt finner, men ej att någon rätt dertill på annan öfverlåta.

Arbetets egare vare, såvida ej annorlunda är aftaladt, icke förment
att lemna slikt samtycke åt flere. Har egaren åt någon lemnat uteslutande
rätt att uppföra eller föredraga arbetet, men denne under fem på hvarandra
följande år ej deraf sig begagnat, är egaren oförhindrad att lemna
samtycke äfven åt andra.

14 §.

Författares eller öfversättares i detta kapitel omförmälda rätt gäller
för hans lifstid och fem år efter hans död. Har författare eller öfversättare
ej gifvit sig till känna, vare det, sedan fem år förflutit från det att arbetet
först offentliggjordes genom tryck eller offentligen uppfördes eller föredrogs,
en hvar tillåtet att samma arbete uppföra och föredraga.

3 Kap.

15 §.

Den, som gör sig skyldig till eftertryck, straffes med böter från och
med tjugu till och med ett tusen kronor. Derjemte hafve han till målseganden
förbrutit upplagan och ersätte honom värdet af de exemplar deraf,
som ej finnas i behåll, beräknadt efter boklådspriset för exemplar af den
senast utgifna, rättmätiga upplagan. År arbetet olagligt allenast till viss
afskild del af det hela, skall hvad här är stadgadt tillämpas endast på
denna del.

För den, som i strid mot denna lag uppför eller föredrager dramatiskt,
musikaliskt eller musikaliskt-dramatiskt arbete, vare straffet böter
från och med tio till och med ett tusen kronor; och skall han i skadestånd
till målseganden utgifva, hvad vid tillfälle, då arbetet uppfördes eller föredrogs,
influtit, utan afdrag för kostnader; dock må, der vid samma tillfälle
jemväl annat arbete uppförts eller föredragits, skadeståndet i förhållande
härtill jemkas.

Bill. till Riksd. Prat. 1801. 7 Sami. 31 Höft.

Lagutskottets Utlåtande N:o 56.

Kongl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

Kunna de i denna paragraf stadgade grunder för beräkning af skada
icke följas, varde skadeståndet bestämdt efter annan grund, som pröfvas
skälig. Lägsta belopp, hvartill skadestånd må sättas, vare i tv fall tjugutern
kronor.

16 §.

Alla uteslutande för den olofliga tryckningen af en skrift användbara
materialier såsom stereotyp- och andra plåtar samt formar, så ock för olofligt
uppförande eller föredragande af dramatiskt, musikaliskt eller musikalisktdramatiskt
arbete gjorda afskrifter skola tagas i beslag och varde med
dem, der ej parterne annorlunda öfverenskomma, så förfaret, att missbruk
ej kan ske.

4 Kap.

19 §.

Denna lag tillämpas på skrift af svensk medborgare, så ock på utländsk
medborgares skrift, som först utgifvits här i riket.

Lagens bestämmelser kunna, under förutsättning af ömsesidighet, af
Konungen förklaras delvis eller helt och hållet gälla äfven skrifter af annat
lands medborgare och skrifter, som i samma land först utgifvits.

20 §.

Eges skrift af flere, skall samtycke, som erfordras för att tryckning
eller offentligt uppförande eller föredragande lagligen må ske, lemnas af
en hvar bland dem; dock vare i fråga om musikaliskt-dramatiskt arbete
tillfyllestgörande, att, då texten är det hufvudsakliga, samtycke lemnas af
dennes författare och, i motsatt fall, af tonsättaren.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1898.

Den skall ega tillämpning jemväl i afseende på dessförinnan offentliggjord
skrift; dock att lagen icke verkar inskränkning i den rätt, som
blifvit enligt äldre lag förvärfvad, samt att dels den, som före lagens

Lagutskottets Utlåtande N:o 56.

Kongl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

trädande i kraft på grund af äldre lag lofligen uppfört dramatiskt eller
musikaliskt-dramatiskt arbete, fortfarande är oförhindrad att det uppföra,
dels ock, der arbete före samma tid lofligen utgifvits, redan tryckta
exemplar deraf fritt må utgifvas.

Stockholm den 30 april 1897.

På lagutskottets vägnar:
CARL B. HASSELROT.

Reservation

mot den af utskottet i 12 § föreslagna ändring af herr Redelius.

Herrar Rudebeck och Ohlsson hafva begärt att få antecknadt, att de
icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.