Lagutskottets Utlåtande N:o 56 (Utlåtande 1896:LU56 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 56.

♦i:

N:o 56.

Ank. till Riksd. kansli den 10 april 1896, kl. 2 e. in.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om afskaffande af den
personliga afgiften till presterskapets aflöning.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottets behandling
hänvisad motion, n:o 78, har herr J. Mankell föreslagit:

»att Riksdagen måtte besluta en skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan
att snarast möjligt framlägga förslag till afskaffande af den personliga
afgiften till presterskapets aflöning, på sätt kan finnas lämpligt
efter föregående utredning af dess förhållande till öfriga personliga skatter.»

Uti motionen har herr Mankell åberopat sig på den motivering, som
förefunnes i en af honom vid innevarande riksdag väckt motion, n:o 76,
om skrifvelse till Kongl. Maj:t angående mantalspenningarnes afskaffande,
deri han bland annat anfört:

Förkastligheten af de personliga skatterna förefölle så påtaglig, att
den svårligen af någon rättänkande och förnuftig menniska, med ringaste
insigt i skatteväsendets beskaffenhet, borde kunna förnekas. En sådan
skatteform stode i rakt omvändt förhållande till skatteförmågan. Att den
fattigaste för sin familj och sina tjenare skulle betala samma belopp som
millionären — för att ej tala om aktiebolag och banker, som vore alldeles
befriade — syntes orimligt. Också hade de personliga skatterna i de
flesta civiliserade länder blifvit afskaffade. Och det vore blott med några
få stater — år 1878 Ryssland, Sachsen och Frankrike — som Sverige
delade den tvetydiga äran af deras bibehållande.

Lagutskottets Utlåtande N:o 56.

Detta erkändes äfven i princip af den stora skatteregleringskomitén,
som helst skulle velat föreslå deras allmänna afskaffande. Men den lät
■förmå sig att blott delvis tillstyrka en sådan åtgärd af det då° praktiska
skälet, att det måhända skulle förefalla nog brådstörtad! att på en gång
beröfva staten och kommunen en inkomst af 5 millioner, då så många
andra skattelättnader samtidigt ifrågasattes. Väl hade under sådana omständigheter
varit, om komitén, med fasthållande af principens vigtighet,
föreslagit en efter hand skeende afskrifning, liksom med grundskatterna
och indelningsverket. Men den föredrog i stället att tillstyrka afskaffande!
allenast af några bland de personliga afgifterna, nemligen folkskoleafgiften,
skyddsafgiften och fattigvårdsafgiften, jemte några mindre, personella afgifter.
Och till försvar för de öfrigas bibehållande anförde den grunder,
hvilka väl för hvarje följdrigtigt tänkande menniska måste betraktas såsom
svepskäl, men hvilka dock sedermera af de personliga skatternas anhängare
fått göra tjenst vid hvarje försök till deras afskaffande.

Mer än någonsin torde nu äfven tiden vara inne för de personliga
skatternas fullständiga afskaffande. Något, om än ©tillfyllestgörande, skäl
mot deras ersättande medelst inkomstskatt efter fyrk eller bevillning kunde
möjligen de oprivilegierade jordbrukarne haft att anföra, så länge de voro
betungade med grundskatter och indelningsverk. Men sedan de nu blifvit
befriade icke allenast från denna skatteform, utan äfven fått skyddstullar,
hvilka derjemte kommit landets industriidkare till godo, funnes så mycket
mindre skäl för de personliga skatternas bibehållande, som de obemedlade
i vida högre mån än förut måste tryckas genom dessa skatters qvarstående,
sedan de genom väsentligt höjda förbrukningsskatter nödgats ersätta
statskassan de inkomster, som gått förlorade genom de sjelfegande jordhrukarnes
och genom industriidkarnes skattelättnader.

Den enklaste och påtagligaste rättvisa måste således förestafva de personliga
skatternas snara afskaffande. Härför syntes äfven den nuvarande
tidpunkten, då så betydliga öfverskott å statsinkomsterna förefunnes, böra
anses vara särdeles gynsam. Visserligen kunde man säga, att denna omständighet
egentligen blott kunde hafva omedelbar inverkan på möjligheten
af mantalspenningar!^ afskaffande, som inginge till statsverket. Men dervid
måste likväl erinras, att för de obemedlade, som i främsta rummet
trycktes af de personliga skatterna, svårigheten att bära de höjda förbrukningsskatter,
som inginge till statsverket, måste minskas genom de för
kommunala behof utgående personliga afgifternas afskaffande, hvilket således
verkade såsom en skattelättnad med afseende på det totala skattebeloppet
till både staten och kommunen.

Lagutskottets Utlåtande N:o 56.

Oberäknadt rättmätigheten, hade äfven såsom praktiska skäl för meromnämnda
skatters afskaffande blifvit anförda: att de ej tillförde staten
eller kommunen några nämnvärda inkomster och ej sällan måste eftergifvas;
att dessa inkomster ej oväsentligt minskades genom besväret och
kostnaderna för afgifternas beräkning och uppbörd; att deras afskaffande
skulle kunna medföra förenklad organisation af landsstaterna och de kamerala
verken; samt att de delvis utginge med olika belopp i särskilda
delar af riket, hvilket måste kännas så mycket obilligare, som de på somliga
ställen bestämdes af de mest bemedlade på fyrktalsväldets grund.

Hvad beträffade den personliga afgiften till presterskapets aflöning, så
ansågs densamma af skatteregleringskomitén böra bibehållas utan annan
motivering, än att den saknade material till frågans historiska utredning.
Emellertid hade för motionären uppgifvits, att denna afgift grundade sig
på den skrifvelse från 1859—1860 års riksdag, hvilken begärde lönereglering
af presterskapets inkomster, samt blifvit medgifven vid löneregleringarna
i de särskilda orterna, hufvud sakligast såsom ersättning för förut
utgående dagsverken af fastighet saknande personer. Då afgiftens upphörande
sedermera icke från något håll, motionären veterligen, inom riksdagen
blifvit ifrågasatt, hade några skäl för eller mot dess bibehållande
eller afskaffande icke blifvit anförda, fastän den sannolikt för närvarande
vore den största af de personliga afgifterna och ej vore mindre tryckande
än de öfriga.

Derjemte har motionären åberopat ett meddelande af numera aflidne
sekreteraren i nämnda skatteregleringskomité doktor J. Hellstenius, enligt
hvilket den personliga afgiften till presterskapets aflöning år 1878 uppgick
till sammanlagdt 869,736 kronor 95 öre.

Såsom motionären erinrar, har den personliga afgiften till presterskapets
aflöning faststälts genom de i de särskilda orterna på grund af
kongl. förordningen den 11 juli 1862 angående allmänt ordnande af presterskapets
inkomster beslutade lönekonventioner, hvilka gälla för en tid af
50 år från den efter löneregleringens fastställande näst inträffande 1 maj.
Under den tid, för hvilken dessa lönekonventioner faststälts, kunna de
naturligen icke rubbas och den genom dem beslutade personliga afgiften
till presterskapet naturligen icke heller afskaffas. Motionärens förslag är
sålunda för närvarande utan all praktisk innebörd.

Då det dessutom torde stå en församling fritt att, derest den finner

Lagutskottets Utlåtande N:o 56.

för godt, befria vissa af sina medlemmar från utgörande af denna afgift
under förutsättning att afgiften i sin helhet derigenom icke blir minskad,
föranledes utskottet hemställa,

att herr Mankells förevarande motion icke må af
Riksdagen bifallas.

Stockholm den 10 april 1896.

På lagutskottets vägnar

E. VON KRUSENSTIERNA.

Bih. till Riksd. Prof. 1896. 7 Sami. .32 Haft.