Lagutskottets Utlåtande N:o 56 (Utlåtande 1893:LU56 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 56.

Jf:o 56.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändrade
bestämmelser i fråga om den kommunala rösträtten
på landet.

Till lagutskottets handläggning hafva vid innevarande riksdag hänvisats
fyra särskilda motioner, åsyftande begränsning af den kommunala
rösträtten på landet. Dessa motioner hafva afgifvits, inom Första Kammaren,
n:o 3, af herr Sjöcrona samt inom Andra Kammaren, n:o 6, af
herr A. Göransson, n:o 16 af herr G. Eriksson, med hvilken instämt herrar
Bromée, Kardell, Nils Wallmark, Norberg, Nordin, Wikstén, J. A.
Lundström, Domeij, Schödén, Ollas A. Ericsson, Dahlstedt, N. P. Wallmark
och Näslund, äfvensom n:o 13 af herr Nydahl.

Med hänvisning till de af dem vid sistlidet års lagtima riksdag i
ämnet väckta motioner hafva sålunda herrar Sjöcrona, Göransson och Gunnar
Eriksson ånyo framlagt förslag till ändrad lydelse af § 11 i förordningen
om kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862, och hemstält,
herr Sjöcrona, att ett röstmaximum måtte bestämmas motsvarande eu femtedel
af kommunens hela röstetal efter röstlängden; samt herrar Göransson
och Eriksson, att ett maximum måtte stadgas motsvarande, enligt den förres
förslag, en tiondedel och enligt den senares eu tjugondedel af kommunens
hela röstetal. Härjemte hafva de båda sistnämnda motionärerna förordat
ytterligare ett relativt röstmaximum och i sådant hänseende föreslagit, att
rösträtt icke i något fall må utöfvas för högre röstetal, än som enligt
röstlängden sammanräknadt tillkommer öfrige röstegande.

Lagutskottets Utlåtande N:o 56.

Mera vidtomfattande är den förändring i bestämmelserna angående
den kommunala rösträtten på landet, som afses uti den af herr NydaJil
väckta motion. Enligt sistnämnda motionärs förmenande är det egentligen
i tvenne afseenden nu gällande lagstiftning i förevarande ämne kräfver
rättelse. Såsom betänkliga oegentligheter framhåller han sålunda bestämmelserna
derom, att rösträtt i kommunens allmänna angelägenheter tillkommer
bolag, att röstvärdet skall beräknas efter det enhvar röstegande
åsätta fyrktal äfven vid frågor, som icke äro af ekonomisk natur, samt
att en obegränsad rösträtt tillkommer de högst beskattade medlemmarne i
en landtkommun. Det stadgande, hvarigenom, pa sätt nu egde rum, kommunal
rösträtt tillerkändes bolag, vore enligt motionärens uppfattning principielt
origtigt. Visserligen vore den grundsats, hvarpå den kommunala
rösträtten hos oss hvilade, den, att nämnda rösträtt borde sta i förhållande
till de röstandes andel i skattebidragen till kommunens utgifter, men huru
stort inflytande på kommunens angelägenheter härigenom än inrymdes åt
förmögenheten, så vore likväl rösträtten fästad vid personerna och icke
vid skatteobjekten. Härifrån gjorde emellertid nämnda stadgande ett undantag
till förmån för iolag.

En reservant i lagutskottet vid 1867 ars riksdag hade i detta ämne
träffande yttrat bland annat:

_____»Att bolag, som ej äro personer, icke kunna ega

eller utöfva rättigheter, är så klart, att hvad man kallar bolagsrättigheter
i verkligheten endast utgör bolagsmedlemmarnes sammanlagda rättigheter,
blott att dessa, enligt kommunallagen, ega rättighet att alla i en fullmägtigs
hand lägga utöfvandet, i strid mot hvad samma lag i öfrigt angående
hopande af mångas rätt hos en stadgar (§ 13 i kommunallag för
landet, § 13 i kommunallag för stad). Också är det naturligen just i och
med ett sådant hopande af mångas rätt hos en, som bolagen utöfva det
öfverklagade en- och fåväldet i kommunen, hvilket skulle försvinna, om,
i stället och i konseqvens med kommunallagens stadgande i öfrigt, hvarje
bolagsmedlem utöfvade sin rätt i kommunen efter proportionerad eller
bestämd del i bolagets egendom eller inkomst pa det ställe, der detsamma
drifver sin verksamhet. Att en sådan fördelning och beräkning af rösträtten
ej utan svårigheter kan i verkligheten införas, medgifves visserligen.
Men då dessa svårigheter ej äro oöfvervinneliga, böra de ej hindra beslut
om hvad så i sig som i sina följder är rigtigt. Vid vanliga bolag kunde
rimligtvis alla bolagsmän anses ega lika del i bolagets egendom eller inkomster
och i enlighet dermed deras rösträtt, efter taxeringen af hela

Lagutskottets Utlåtande N:o 56.

nyssnämnda egendom eller inkomst, bestämmas och beräknas, ankommande
det på bolagsmännen sjelfva, om de ville inför vederbörande offentlig
myndighet förklara, huru stor del hvardera i det hela eger, för att derefter
få hvar sin rösträtt annorlunda bestämd. Vid aktiebolag åter utvisar
antalet af hvarje delegares aktier, i förhållande till det helas upptaxerade
egendom och inkomst, hans rösträtt.»

I öfverensstämmelse härmed hade nämnde reservant föreslagit en ändring
i hithörande bestämmelser af följande lydelse: »Bolagsman må för
proportionerlig, eller, der hvar och en af bolagsmännens andel inför vederbörande
myndighet blifvit offentligen uppgifven, för bestämd andel, samt
i aktiebolag för innehafvande aktier i förhållande till bolagets hela upptaxerade
inkomst utöfva rösträtt i den kommun, der bolaget drifver sin
verksamhet. Detsamma gäller för delegare i oskiftadt bo.»

Detta förslag syntes motionären innebära en fullt tillfredsställande
lösning af frågan om utöfvandet af rösträtt för bolag, och borde enahanda
bestämmelser jemväl införas i fråga om rösträtt för oskiftadt bo.

Principen, att den kommunala rösträtten borde, anför motionären vidare,
vara afpassad efter enhvar röstegandes skattebidrag till kommunen,
innebure i och för sig ingenting orimligt, derest endast ekonomiska frågor
vore föremål för den kommunala sjelfstyrelsen; men sådant vore, som
bekant, ingalunda förhållandet. Kommunerna hade äfven andra intressen
att vårda, i afseende på hvilka något giltigt skäl icke förefunnes, hvarför
graden af de röstberättigades inflytande skulle vara afpassad efter deras
skattebidrag till kommunen. — Att rätten till deltagande i allmänna angelägenheter
borde i någon mån vara beroende af personernas ekonomiska
ställning, vore nog en sanning, enär en någorlunda sjelfständig ställning
i ekonomiskt afseende, i allmänhet taget, vore en betingelse för förefintligheten
af för ett dylikt deltagande nödiga qvalifikationer. Denna grundsats
vore ock i kommunallagarne häfdad redan genom den bestämmelse, som
vid besittningen af viss egendom eller inkomst fäste rätten att deltaga i
kommunala angelägenheter; men långt ifrån att förmögenhetsgarantien härmed
ansetts tillräckligt tillgodosedd, hade försigtigheten i ifrågavarande
afseende gått ända derhän, att de röstberättigades kompetens att deltaga
i de kommunala angelägenheterna blifvit på det noggrannaste graderad
efter deras olika förmögenhetsvilkor. Det vore emellertid svårt att i allmänhet
uppdraga gränsen mellan verkliga beskattningsfrågor och sådana
angelägenheter, för hvilka ej några sammanskott kunde ifrågakomma, men
ett slag af kommunala angelägenheter funnes dock, der rimligtvis kunde
Bill. till Riksd. Prof. 1893. 7 Sami. 25 Häft. 2

Lagutskottets Utlåtande N:o 56.

begäras, att vid röstvärdets beräknande eu annan och högre synpunkt finge
göra sig gällande än fyrktalets, nemligen de kommunala valen. De flesta
sådana afsåge oaflönade förtroendeposter, och borde vid dem alltså valresultaten
vara uttryck icke af de röstandes förmögenhet utan af de flestes
förtroende. Och äfven der den befattning, som skulle tillsättas, vore aflönad,
inverkade ju valets utfall icke på lönevilkoren, hvilka redan förut
vore bestämda och blefve desamma antingen den ene eller den andre
komme att blifva till befattningen utsedd; men det vore i många fall
ingalunda likgiltigt för den valdes framgång i sin verksamhet och hans
ställning till menigheten, om han kallats af dennas förtroende eller påtrugats
henne af en enda eller ett fåtal personer.

I fråga om de kommunala valen borde således enligt motionärens åsigt
— med undantag allenast för val af landstingsmän eller deras valmän, i
afseende hvarå nuvarande bestämmelser vid en blifvande begränsning i den
kommunala rösträtten på landet borde oförändrade bibehållas personlighetsprincipen
tillämpas och sålunda en röst tillkomma hvarje röstande.

Härefter fortsätter motionären:

Liksom det måste erkännas vara både rätt och ändamålsenligt, att
vid de val, som förrättas å kommunal- eller kyrkostämma, afgörande hänsyn
toges dertill, att de valde vore i åtnjutande af ett så allmänt förtroende
som möjligt, lika berättigadt syntes det vara, att vid bestämmandet
af en kommuns utgifter den hade mer att säga, som maste betala en större
del af dessa utgifter, än den som betalade en mindre sådan; likväl borde,
äfven i fråga om kommunens ekonomiska angelägenheter, en inskränkning
ske i de högst taxerades rösträtt, hvarförutan denna i tillämpningen ofta
blefve större, än hvad den på grund af det åsätta fyrktalet skulle vara, eller
som motsvarade den röstandes deltagande i de växande utgifternas bestridande.
Tydligt vore nemligen, att om en person deltoge med endast halfva
beloppet, eller äfven något derunder, i en kommuns utgifter, sa vore han,
enligt nuvarande förhållanden, faktiskt lika enrådande inom sin kommun,
som om han ensam bestrede samtliga kommunens utgifter. Likaledes vore
det ett obestridligt förhållande, att, med nu gällande rösträttsbestämmelse,
det mycket väl kunde inträffa — likasom det utan tvifvel mer än en gång
hade inträffat — att en person, som med begagnande af sin öfvervägande
rösträtt genomdrifvit beslut som haft till följd en mahända högst ansenlig
skuldsättning af den kommun, han tillhörde, när denna skuld skulle gäldas,
icke kunde inom samma kommun taxeras eller åtminstone endast till ett
vida lägre belopp än det, för hvilket han varit röstberättigad när skuld -

Lagutskottets Utlåtande N:o 56.

sättningen beslöts. Dessa omständigheter innebure ett fullgodt skäl för
yrkandet på en åtminstone måttlig begränsning i de högst besJcattades rösträtt
äfven i andra kommunala angelägenhet^'' än val. Ej heller finge det
förbises, att för de mindre bemedlade skatterna kändes jemförelsevis långt
mera tryckande än för de förmögnare, och att det äfven på grund deraf
vore billigt, att dem tillerkändes något större inflytande jemväl på kommunens
utgiftsstat, än för närvarande vore fallet.

Beträffande den lämpliga storleken af det röstmaximum, hvilket sålunda
borde i kommunallagen införas, så vore på grund af de inom de
skilda kommunerna rådande olika rösträttsförhallandena svårt att finna ett
sådant, som kunde sägas vara det lämpligaste med hänsyn till hvarje särskild
kommun. Andra Kammaren hade upprepade gånger uttalat sig
för att detta röstmaximum skulle bestämmas till 1/10 af kommunens röstetal,
hvarvid likväl icke ifrågasatts några i andra afseenden vidtagna inskränkningar
i den kommunala rösträttens utöfvande. En sådan begränsning
ensam skulle dock i tillämpningen visa sig alldeles otillräcklig och
knappast medföra annan verkan, än att det kommunala enväldet, der ett
sådant förefunnes, skulle komma att ersättas af ett kommunalt fåvälde, till
föga fromma för den sak man afsåge att främja; om deremot rösträtten
för bolag ordnades på antydt sätt, och derjemte rösträtt efter hufvudtal
infördes vid val, syntes man kunna stanna vid ett röstmaximum af 1/s af
kommunens hela röstetal, dock att detta maximum i intet fall finge beräknas
högre än det röstetal som sammanlagdt tillkomme öfriga röstegande.

Då motionären förestälde sig att den vigtiga frågan bäst främjades
genom att läggas i regeringens händer, ansåge sig motionären allenast böra
hemställa,

att Riksdagen behagade i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kong! Maj:t med första låta utarbeta och för en kommande Riksdag
framlägga förslag till ändrad lydelse af gällande bestämmelser angående
den kommunala rösträtten på landet i öfverensstämmelse med de grunder,
som i motionen finnas angifna.

I den fråga, som, efter att under vexlande former förelegat till behandling
vid nästan samtliga riksdagar under det nya representationsskicket,
nu ånyo återupptagits, erinrade lagutskottet i sitt vid senaste lagtima

Lagutskottets Utlåtande N:o 56.

riksdag afgifna utlåtande, hurusom redan allmänna besvärs- och ekonomiutskottet
vid 1859—1860 årens riksdag föreslagit en lagbestämmelse af
innehåll, att för annat än jord icke finge röstas för mera än en tjugondedel
af kommunens hela röstetal efter röstlängden. Detta förslag lyckades icke
tillvinna sig ständernas bifall; dock beslöt för sin del borgareståndet, att
inom kommuner på landet ingen borde få rösta för mera än 600 skatteören
eller, med andra ord, sex förmedlade hemman eller deremot svarande
inkomst af andra beskattningsföremål. Inom bondeståndet uttalade sig
många för den af nämnda utskott föreslagna begränsningen, under det
andra ville göra den gällande jemväl i fråga om rösträtt för jordbruksfastighet.
Sistnämnda åsigt omfattades äfven af ekonomiutskottet vid
1862—63 årens riksdag, hvilket i sådant afseende föreslog, att högsta
röstetal inom kommun på landet måtte bestämmas till en tiondedel af
kommunens hela röstetal. Detta förslag bifölls af bondeståndet och återremitterades
af borgareståndet, men förkastades af de båda andra stånden,
i följd hvaraf frågan förföll. Lagutskottet vid 1868 års riksdag upptog
nu det sålunda fallna förslaget samt erinrade, att det säkerligen funnes
ganska manga kommuner, der en jordegendom, utan att till arealen vara
sa stor, att den till någon del måste utarrenderas, ändock i jemförelse med
den öfriga jordegendomen inom kommunen vore tillräckligt betydande för
att åt sin egare, i synnerhet om denne tillika skattade för inkomst af
kapital eller arbete, medföra ett fyrktal, större än alla de andra medlemmarnes
af kommunen sammanlagda röstetal. Olägenheterna häraf vore
uppenbara, och särskildt ville utskottet betona, att under dylika förhållanden
ett af kommunalinstitutionens vigtigaste syften — väckandet och
underhållandet af intresse för kommunens gemensamma angelägenheter —
i väsentlig mån måste förfelas.

Utskottets hemställan, af Andra Kammaren bifallen, blef emellertid
af Första Kammaren afslagen. Förnyad vid följande riksdag under förklaring
att en lagförändring, hvarigenom den större förmögenhetens öfvervägande
inflytande på de kommunala angelägenheterna i lämplig mån
begränsades, vore en tvingande nödvändighet, som ej tålde vidare uppskof,
rönte berörda hemställan samma öde. Enahanda har utgången varit vid
alla följande riksdagar, då frågan om en begränsning af den kommunala
rösträtten varit å bane. Och likväl har, på sätt utskottet under en följd
af år haft tillfälle att vitsorda, erfarenheten till fullo bekräftat de farhågor,
som redan vid tiden för kommunallagarnes tillkomst uttalades
rörande verkningarna af den uppåt obegränsade rösträtt, som för landt -

Lagutskottets Utlåtande N:o 56.

kommunerna finnes stadgad. Beklagligt nog föreligga icke i förevarande
ämne färskare statistiska uppgifter beträffande den kommunala rösträtten
än de, som innehållas i statistiska centralbyråns berättelse för år 1871.
Af denna berättelse framgår emellertid, såsom inhemtas af lagutskottets
utlåtande n:o 85 vid 1878 års riksdag, att nyssnämnda år en röstegande
uti 54 af rikets 2,854 landskommuner innehade mera än hälften af kommunens
hela fyrktal. Uti 860 kommuner utgjorde högsta en person tillkommande
fyrktal öfver l/i och uti 1,026 kommuner öfver 1/10 af hela
fyrktalet. Hvad vidare beträffar antalet personer, som vid ifrågavarande
tid innehade vist fyrktal öfver x/10 af kommunens, innehade 54 öfver 1/J,
378 öfver 1/i och 1,697 öfver 1/10.

Utskottet finner fortfarande det åsyftade målet af en röstbegränsning
bäst vinnas genom stadgande af ett relativt röstmaximum, förstärkt genom
en bestämmelse derom, att icke i något fall rösträtt får utöfvas för högre
röstetal än som enligt röstlängden sammanräknadt tillkommer öfriga röstegande.
Likasom vid 1878 års riksdag anser utskottet nämnda röstmaximum
skäligen böra, i enlighet med hvad herr Gunnar Eriksson föreslagit,
bestämmas till en tjugondedel af kommunens hela röstetal efter röstvärdet.

Genom en dylik begränsning af den kommunala rösträtten i allmänhet
torde jemväl de särskilda synpunkter, ur hvilka herr Nydahl
funnit en inskränkning nödig, blifva tillbörligt beaktade, och anser utskottet
vid sådant förhållande några föreskrifter i de af nämnde motionär
angifna särskilda rigtningar för närvarande och innan verkningarne af
den utaf utskottet förordade allmänna begränsningen kunna tillförlitligt
bedömas, icke vara af behof påkallade.

Utskottet hemställer följaktligen:

l:o att Riksdagen ville, med afslag å herrar
Sjöcronas och Göranssons motioner samt herr NydaJds
motion, i hvad den afser begränsning af den kommunala
rösträtten i allmänhet till en femtedel af
kommunens hela röstetal, för sin del antaga följande

Förordning

angående ändrad lydelse af 11 § i förordningen om
kommunalstyrelse på landet.

Lagutskottets Utlåtande N:o 56.

Härigenom förordnas, att 11 § i förordningen om
kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862, sådan
nämnda paragraf lyder i förordningen den 26 oktober
1888, skall hafva följande lydelse:

§ 11-

Röstvärdet skall beräknas efter det en hvar röstegande
åsätta fyrktal; dock att, der för deltagande i
sådana besvär som åligga alla, hvilka inom kommunen
erlägga kommunalutskylder, annan grund, än den för
utgörande af kommunalutskylder i allmänhet gällande,
finnes särskildt stadgad, röstvärdet skall vid beslut öfver
ärenden, som röra sådana besvär, beräknas efter den
särskildt bestämda grunden. Ej må någon utöfva rösträtt
för större antal röster, än som svarar mot en tjugondedel
af kommunens hela röstetal efter röstlängden, eller i
något fall för högre röstetal, än det, som enligt röstlängden
sammanräknadt tillkommer öfriga röstegande.
JJppkommer vid sådan beräkning af rösträtt bråktal,
skall det bortfalla.

samt

2:o att herr Nydahls motion i de delar, om hvilka
utskottet här ofvan afgifvit utlåtande, icke måtte till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 21 april 1898.

På lagutskottets vägnar:
L. ANNERSTEDT.

Lagutskottets Utlottande N:o 56.

Reservationer:

af herr Annerstedt, som yttrat: »Då de olika begränsningar af den kom munala

rösträtten på landet, hvilka blifvit inom utskottet ifrågasatta, samtliga
synas mig tillfälliga och saknande rättsgrund, har jag icke kunnat
med min röst tillstyrka, att röstmaximum inom landskommunerna bestämmes
vare sig till en femtedel, till en tiondedel eller till en tjugondedel
af kommunens hela röstetal enligt röstlängden, och detta sa mycket
mindre, som under ärendets behandling inom utskottet öppet uttalats, att
hvarje ringare begränsning af detta maximum allenast egde någon betydelse,
så vida derigenom underlättades genomförandet af de längst gående
anspråken på en sådan begränsning.

Det finnes deremot ett stadgande i afseende å rösträttsbestämmelserna
i kommunallagarne, hvilket enligt min uppfattning är af den beskaffenhet,
att utskottet med anledning af herr Nydahls motion haft tillräcklig anledning
att deri tillstyrka ändring. Detta stadgande är bestämmelsen
angående bolags rösträtt i kommunala angelägenheter. Det är hufvudsakligen
öfver omfattningen af denna rätt, som under de langvariga förhandlingarne
angående ändring i den kommunala rösträtten klagomal latit
sig afhöra, och det är städse med exempel hemtade från kommuner, hvarest
röstöfvervigt tillkommit något bolag, som man sökt uppvisa orättmätigheten
af de nuvarande bestämmelserna. I afseende å bolagens rösträtt
delar jag nemligen den uppfattning, som vid riksdagarne 1867 och 1868
uttalades af en dåvarande ledamot i lagutskottet i hans reservation vid
utskottets betänkande angående ändring i kommunallagarne, och tillåter
jag mig att af detta yttrande åberopa och här anföra följande:

»Betraktas bolagens rösträtt från principiel synpunkt, finnes ingen
grund för bibehållande af en sådan. Då bolag ej äro personer, kunna
de icke heller ega eller utöfva rättigheter, utan hvad man kallat bolags
rättigheter utgör i verkligheten endast bolagsmedlemmarnes sammanlagda
rättigheter, endast att dessa, enligt kommunallagen, ega rättighet att alla
i en fullmägtigs hand lägga utöfvandet, i strid mot hvad samma lag i

Lagutskottets Utlåtande N:o 56.

öfrigt, angående hopande af mångas rätt hos en, stadgar (§ 13 i kommunallag
för stad, § 13 i kommunallag för landet). Också är det naturligen
just i och med ett sådant hopande af mångas rösträtt hos en, som
bolagen utöfva det öfverklagade en- eller fåväldet i kommunerna,
hvilket skulle försvinna, om i stället och i konseqvens med kommunallagens
stadganden i öfrig! hvarje bolagsmedlem utöfvade sin rätt i kommunen
efter proportionerad eller bestämd del i bolagets egendom eller
inkomst på det ställe, der detsamma drifver sin verksamhet. Att en sådan
fördelning och beräkning af rösträtten ej utan svårigheter kan i verkligheten
införas, medgifves visserligen. Men då dessa svårigheter ej äro
oöfvervinneliga, böra de ej hindra beslut om hvad som så i sig som
i sina följder är rigtigt. Vid vanliga bolag kunde rimligtvis alla
bolagsmän anses ega lika del i bolagets egendom eller inkomster, och
i enlighet dermed deras rösträtt, efter taxeringen af hela nyssnämnda
egendom eller inkomst, bestämmas och beräknas, ankommande det på
bolagsmännen sjelfva, om de ville inför vederbörande offentlig myndighet
förklara, huru stor del hvardera i det hela eger, för att derefter få hvar
sin rösträtt annorlunda bestämd. Vid aktiebolag åter utvisar antalet af
hvarje delegares aktier, i förhållande till det helas upptaxerade egendom
och inkomst, hans rösträtt. Att, synnerligen vid aktiebolag, åtskilliga på
detta sätt finge rösträtt i en kommuns angelägenheter, hvilken de för öfrigt
ej tillhöra, är en sanning. Men för det första ega de genom det bolagets
ombud, i hvars utseende de deltaga, redan nu indirekt en sådan rättighet;
för det andra är dess egande billigt, då deras egendom i den kommun,
der bolagets rörelse drifves, beskattas. Att åter utöfvandet af en sådan
rätt, på ställe, der de ej bo, är förknippadt med besvär och troligen ej
så ofta kommer i fråga, synes ej heller innebära något orätt, då deras
intresse för en sådan kommuns angelägenheter naturligen är ofantligt
mycket mindre, än de i den bosattes, och egentligen inskränker sig till
det, att ej för sin egendom eller inkomst blifva för högt taxerade eller
ålagda alltför dryga afgifter.»

Genom bestämmelser i sådan rigtning, hvartill, om så påfordras, alltför
väl kan, utan afvikelse från giltiga rättsprinciper, tilläggas stadganden,
att vid vissa kommunala val annan röstgrund än den i kommunernas
öfriga angelägenheter är stadgad må komma till användning, skulle enligt
min uppfattning anledningarne till missnöje med den nuvarande
kommunala rösträttigheten på landet, så vidt detta missnöje är befogadt,
komma att undanrödjas; och man skulle genom ett dylikt tillvägagående

Lagutskottets Utlåtande N:o 56.

undvika å ena sidan, att de nya bestämmelser man uppställer blifva utsatta
för helt och hållet samma anmärkningar, som dem, hvilka ständigt
upprepats i fråga om de stadganden man afskaffat, och å den andra
att vidtaga en lagändring, hvars enda betydelse vore att underlätta öfvergången
till den personliga röstskalan;

af herrar Lundin, C. H. Lundström, och Pehrsson, hvilka instämt med
herr Annerstedt;

af herr Fröberg, som ansett att utskottet bort afstyrka bifall till
motionerna på följande af 1888 års Riksdags lagutskott i dess utlåtande
n:o 48, i anledning af en utaf herr L. P. Larsson i Berga väckt motion,
anförda skäl:

»Herr L. P. Larsson upptager i sin motion den ofta behandlade
frågan om ändring i de allmänna grunderna för den kommunala rösträtten
på landet. Han föreslår nemligen, att Riksdagen måtte besluta
sådan ändring i kongl. förordningen den 21 mars 1862 om kommunalstyrelse
på landet § 11, att röstvärdet skall beräknas sålunda, att hvarje
röstegande må tillkomma en röst; dock att vid beslut om utgifter röstvärdet
må beräknas efter det en hvar åsätta fyrktal med iakttagande af
den begränsning, att ingen må utöfva rösträtt för större antal röster än
som motsvarar en tjugondedel af kommunens hela fyrktal efter fyrktalslängden.

Hen grundsats, hvilken motionären sålunda anser böra uppställas
såsom regel, eller att utan afseende å fyrktalet endast en röst borde
tillkomma hvarje röstegande, skulle tydligen älven med det af motionären
förordade undantag medföra en ytterst genomgripande och till
sina följder knappast beräknelig omhvälfning af den kommunala sjelfstyrelsen.
Den skulle nemligen i väsentlig mån lägga denna styrelse i
händerna på samhällsklasser, hvilka nu endast i ringa mån utöfva något
inflytande på densamma och om hvilka man för närvarande svårligen
kan antaga, att de skola ega tillräckliga insigter och tillräckligt intresse
för allmänna angelägenheter för att kunna till kommunernas båtnad utöfva
en sådan magt. Då den ifrågavarande grundsatsen skulle tillämpas
vid val, således äfven vid val af landstingsmän och valmän för utseende
af sådana, komme den att utöfva en betydande inverkan på valen af
Första Kammarens ledamöter. Lagutskottet anser följaktligen motionärens
förslag i denna del icke böra bifallas.

Bih. till Rilcsd. Prof. 1893. 7 Sami. 25 Käft.

Lagutskottets Utlåtande N:o 56.

Motionären har emellertid tagit hänsyn till de bestående förhållandena
i så måtto, att han ej velat tillämpa den föreslagna allmänna grundsatsen
vid beslut om utgifter. Vid fattandet af sådana beslut skulle nemligen
enligt motionärens förslag röstvärdet beräknas efter det en hvar
åsätta fyrktal med iakttagande af den inskränkning, att ingen linge utöfva
rösträtt för större antal röster än som motsvarade en tjugondedel af
kommunens hela fyrktal efter fyrktalslängden.

Förslag om en dylik inskränkning i den rösträtt, som tillkommer de
högst beskattade inom en kommun, hafva såsom bekant ofta blifvit framstälda
och jemväl vunnit Andra Kammarens godkännande. Den bråkdel
af kommunens hela röstetal, som högst skulle få tillkomma en röstegande,
har föreslagits än till en femtedel, än till en tiondedel, än, såsom
i den nu föreliggande motionen, till en tjugondedel. Denna mångfald
af olika förslag synes gifva stöd åt den åsigt, att fastställandet af en
dylik inskränkning icke kan fotas på någon allmängiltig rättsgrund, utan
ytterst måste öfverlemnas åt ett visst godtycke. Den nu gällande kommunala
rösträtten stödjer sig deremot på den bestämda och ingalunda
förkastliga grundsats, att i samma mån en kommunalmedlem bidrager
till utgifterna för kommunens ändamål, i samma mån bör han ock vara
berättigad att utöfva inflytande på ledningen af kommunens angelägenheter.

Anledningen till de upprepade förslagen i ämnet har af förslagsställarne
i allmänhet angifvits vara den, att i ett antal kommuner en enda
person eger så stort röstetal, att han ensam kan utöfva kommunens beslutanderätt,
och att i andra kommuner två eller ett fåtal personer, om
de äro ense, kunna på samma sätt öfverrösta samtliga öfrige kommunalmedlemmar.
Under sådana förhållanden kunde man ej anse, att någon
verklig sjelfstyrelse funnes för dessa kommuner. Ser man saken uteslutande
ur denna synpunkt, kan man emellertid mot hvarje sådant förslag
anmärka, att magten genom den ifrågasatta inskränkningen i de
högst beskattades rösträtt endast skulle öfverflyttas till ett. — visserligen
något större — antal jemförelsevis högt beskattade, men att det lägre beskattade
flertalet af kommunens medlemmar lika litet som nu skulle
kunna genom sin rösträtt inverka på kommunens sjelfstyrelse.

Det är i alla händelser endast inom ett jemförelsevis ringa antal
kommuner, der en enda eller några få personer gemensamt ega ett öfvervägande
röstetal. Inom sådana kommuner skulle det i många fall vara
mycket obilligt, om dessa personer, hvilka i en öfvervägande grad måste
bära de för kommunala ändamål pålagda afgifter, skulle mot sin vilja

Lagutskottets Utlåtande N:o 56.

kunna aläggas sadana. Då man tillika tager i betraktande, att desse
högst beskattade vanligen äro egare af stora gods eller innehafvare af
stora industriella anläggningar och sålunda hafva sitt enskilda intresse
pa ett mera varaktigt sätt förbundet med kommunens gemensamma intressen,
synes man kunna antaga, att misstag och Övergrepp långt mindre
äro att befara från desses sida än från en mera vexlande majoritet af
lägre beskattade.

Det bör ock här anmärkas, att det sätt, hvarpå en sådan öfvervägande
rösträtt hittills blifvit inom vårt land utöfvad, icke i allmänhet
gifvit skälig anledning till klagomål. Detta bestyrkes bäst deraf, att vid
de tillfällen, då frågan om den kommunala rösträtten varit å bane, anhängarne
af de framstälda förslagen inskränkt sig till att framhålla möjligheten
af missbruk under nuvarande förhållanden, men sjelfve medgifvit,
att sådana i allmänhet icke förekommit.

Slutligen vill utskottet — ehuru den nu föreliggande motionen icke
omedelbart dertill föranleder — erinra, att äfven en sådan, mindre genomgripande
ändring i den kommunala rösträtten, som motionären föreslagit i
fråga om beslut rörande utgifter, skulle, om den tillämpades vid val,
medföra en icke oväsentlig rubbning af grunderna för Första Kammarens
sammansättning, en rubbning, hvilken utskottet för sin del icke finner
önskvärd.»

af herr Hasselrot, som ansett, att herr Sjöcronas motion bort af
utskottet tillstyrkas; samt

af herrar L. O. Larsson och Claeson.

Herr Wester och Bruzelius hafva begärt få här antecknadt, att de
icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.