Lagutskottets Utlåtande N:o 56 (Utlåtande 1889:LU56 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 56.

N:o 56.

Ank. till Riksd. kansli den 10 maj 1889, kl. 11 f. m.

Lagutskottets utlåtande, i ättledning af Kongl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändrad, lydelse af 10 kap.
14 § strafflagen.

Kongl. Maj:t har den 1 innevarande maj till Riksdagen aflåtit en så
lydande proposition (n:o 44):

»Under åberopande af bifogade i statsrådet och högsta domstolen
förda protokoll, vill Kongl. Maj:t härmed, jemlikt 87 § regeringsformen,
föreslå Riksdagen att antaga följande

Lag angående ändrad lydelse af 10 kap. 14 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 10 kap. 14 § strafflagen skall erhålla följande
ändrade lydelse:

14 §.

Hvar som, muntligen inför menighet eller folksamling, eller i skrift,
den han utspridt eller utsprida låtit, uppmanar till våld å person eller
egendom eller till annat brott, hvarå straff efter denna lag följa kan,
varde, der ej uppmaningen särskildt med straff belagd är, dömd till böter
eller fängelse. Är han i följd af uppmaningen förfallen till straff för
delaktighet i brott, som derå följt, vare lag, som i 4 kap. 1 § skils.

Bih. till Riksd. Prot. 1889. 7 Sand. 31 Höft.

Lagutskottets Utlåtande N:o 56.

Der någon i andra fall än här sagda äro, muntligen inför menighet
eller folksamling, eller i skrift, den han utspridt eller utsprida låtit, söker
förleda till ohörsamhet emot lag eller laga myndighet, eller eljest uppviglar
till åtgärd, som innebär hot emot samhällsordningen eller fara för dess bestånd;
straffes ock efter ty i 1 mom. sägs.

Hvad i denna § är stadgadt galle äfven om den, som annans skrift,
hvars innehåll är efter samma § straffbart, utspridt eller utsprida låtit för
att dermed främja den med skriften åsyftade verkan.»

Denna proposition har af båda kamrarne hänvisats till lagutskottet;
och får utskottet, som i likhet med högsta domstolen icke funnit något
att anmärka mot det framlagda lagförslaget, på de i bilagorna till propositionen
anförda skäl hemställa,

att förevarande proposition må af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 10 maj 1889.

På lagutskottets vägnar:
AXEL BERGSTRÖM.

Reservationer:

af herr Lilienberg: »Såsom bekant är, har sedan någon tid pågått revision
af hela strafflagen. Denna revision är nu afslutad och lärer redan
undergått granskning i högsta domstolen, hvarföre all anledning är att antaga,
att revisionsförslaget kommer att framläggas för någon af de närmaste
riksdagarne. Vid mångfaldiga tillfällen har lagutskottet tillbakavisat enskilda
motionärers förslag till ändring af särskilda delar af strafflagen med
hänvisning till den pågående revisionen och med erinran, att det i allmänhet
måste anses olämpligt att ur en lag, som i sin helhet är under om -

Lagutskottets Utlåtande N:o 56.

arbetning, lösrycka särskilda delar. Jag anser att med framläggande af
nu ifrågavarande förslag bort och kunnat utan olägenhet anstå, till dess
det reviderade strafflagförslaget i sin helhet framlägges för Riksdagen.

Bestämmelserna i det framlagda förslaget afse jemväl framställningar
i skrift. Så vidt härmed åsyftas tryckt skrift, förutsätter tillämpningen af
lagen ändring af tryckfrihetsförordningen. Vid pröfning af förslaget måste
man likväl afgöra, huru vida man anser de åsyftade inskränkningarna i tryckfriheten
vara af behofvet påkallade, och det torde vara uppenbart, att, derest
förslaget antages, ett motsvarande förslag till ändring af tryckfrihetsförordningen
ej kan afslås. Enligt min åsigt hade derför den rätta ordningen
för ifrågavarande lagstiftningsåtgärd varit, att förslag till ändring af tryckfrihetsförordningen
blifvit framlagdt samtidigt med förslaget till ändring af
strafflagen, såsom ock skedde vid 1887 års senare riksdag, då förslag
framlades till nu ifrågavarande § af 10 kap. strafflagen.

Hvad beträffar lista momentet af lagförslaget, så belägges enligt detsamma
med straff hvarje uppmaning inför folksamling eller i skrift till brott,
hvarå straff är bestämdt i strafflagen, således uppmaning till äfven den
obetydligaste förseelse, sådan som icke kan åtalas af annan än målsegande.
Jag '' kan icke föreställa mig, att, då straff redan finnes stadgadt för uppmaning
till våld ä person eller egendom och då vederbörande myndighet
eger upplösa en sammankomst, så snart dervid något företages, som är stridande
emot lag eller eljest störer allmän ordning, en så långt gående bestämmelse,
som den nu föreslagna, kan vara af behofvet påkallad. Dessutom
skulle, om densamma blefve lag, den oegentlighet kunna inträffa, att
en person blefve dömd för uppmaning till brott, då de, som, möjligen i
följd af uppmaningen, begått sjelfva brottet, undginge straff, emedan allmän
åklagare vore obehörig att tala å brottet och målseganden ej vårdade sig
derom. Då nya lagberedningen afgaf förslag till nuvarande lydelse af
14 § af 10 kap. strafflagen, yttrade också beredningen, att det väckt betänkligheter
att med straff belägga hvarje uppmaning till brottslig handling.

Stadgandet i senare delen af 2:dra momentet, hvarigenom den förklaras
brottslig, som uppviglar till åtgärd, som innebär hot emot samhällsordningen
eller fara för dess bestånd, är enligt min åsigt till lydelsen sväfvande
och obestämdt och jag har icke kunnat finna, att det vunnit nödig
tydlighet genom den förklaring, som lemnats i chefens för justitiedepartementet
anförande i frågan till statsrådsprotokollet. Jag anser det vara betänkligt
att stifta en lag, hvars rätta tillämpning i så hög grad som den
ifrågavarande skulle vara beroende af vederbörande domares urskiljning och
grannlagenhet och som i allt fall med nödvändighet skulle under fullföljden
instanserna igenom föranleda mot hvarandra stridande domslut.

Lagutskottets Utlåtande N:o 56.

Men tillämpningen af lagen komme icke att uteslutande blifva domstolarnes
sak. Enligt 15 § af 10 kap. strafflagen eger offentlig myndighet
upplösa en sammankomst, så snart dervid företages något, som strider emot lag.
Denna myndighet skall således ej blott bedöma, huru vida uppmaning skett,
till bestämdt brott, utan äfven afgöra den grannlaga frågan, om öfverträdelse
egt rum af nyssnämnda 2:dra moment af lagen, för att bestämma
huru vida sammankomsten bör upplösas. Församlingsrätten är icke hos oss
såsom i många andra stater garanterad i grundlagen och liar i följd deraf
vid särskilda tillfällen blifvit i administrativ väg inskränkt. Huru vida
dessa inskränkningar varit befogade, bör nu icke blifva föremål för bedömande,
men genom de nu föreslagna lagbuden skulle en ytterligare och
enligt min åsigt allt för långt gående inskränkning af församlingsrätten
uppkomma, då nemligen en sammankomst skulle kunna upplösas, så snart
någon dervid uppmanat till någon den obetydligaste öfverträdelse af strafflagen,
eller yttranden blifvit fälda, som af närvarande offentlig myndighet,
måhända utan fullgiltigt skäl, ansetts hänförliga under de sväfvande ordalagen
i 2:dra momentet af den föreslagna lagen.

På dessa skal har jag ansett, att lagutskottet bort afstyrka bifall till
ifrågavarande proposition;»

af herr H. Andersson i Nöbbelöf: »Då den föreslagna lagen i sä betänklig
grad inskränker församlingsfriheten, att det kommer att bero på en
polismyndighets subjektiva uppfattning, om något vid en folksamling fäldt,
yttrande anses vara en uppmaning till något med straff belagdt, brott,
eller också kan innebära hot emot eller fara för samhällsordningens bestånd;
i hvilket fall en sådan myndighet, med stöd af 10 kap. 15 § strafflagen,
eger att genast upplösa en folksamling;

då enligt min uppfattning samhällsordningen grundar sig så väl på
grundlagar^ som andra med lag omgärdade institutioner, och följaktligen
lagen kan leda derhän, att myndigheterna under politiska stridigheter kunna
åtala och döma en person till straff, derför att han muntligt eller i skrift
uppmanat till någon genomgripande reform i vår lagstiftning;

då, enligt de nya bestämmelser, som denna lag afser, åtal och straff
kunna följa på muntlig uppmaning till brott eller sådan, som sker i skrifven
skrift, men deremot den, som genom tryckalster, hvilka i tusental kringspridas,
uppmanar till samma förseelse, ej kan fällas till något ansvar; och
då dertill kommer, att detta lagförslag aflemnats till Riksdagens
afgörande vid en så långt framskriden tid, att någon antaglig förändring
ej kunnat inom utskottet åstadkommas, har jag ansett, att

Lagutskottets Utlåtande N:o 56. 5

lagutskottet bort afstyrka bifall till Kongl. Maj:ts föreliggande proposition;))
samt

af herr Göransson, med hvilken herrar Smedberg, C. Persson i Stallerhnlt
och Stockman instämt: »Då jag ej kunnat tillstyrka lagens antagande
oförändrad, emedan den, till följd af de sväfvande uttrycken »eller eljest
uppviglar till åtgärd, som innebär hot emot samhällsordningen eller fara
för dess bestånd», hvilka förekomma i 2:dra momentet, vid tillämpningen möjligen
kan träffa andra än dem lagen afser, så har jag inom utskottet yrkat,
att dessa ord måtte utgå, och att samma moment skulle erhålla följande
lydelse:

Herr P. Pehrson i Törneryd har begärt få här antecknadt, att han,
på grund af sjukdom, icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

Bill. till Riksd. Prof. 1889.

1 Sand. 31 Höft,