Lagutskottets Utlåtande N:o 55 (Utlåtande 1907:LU55 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 55.

JfrO 55.

Ank. till Riksd. kansli den 6 maj 1907, kl. 4 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner angående ryttare-,
soldat- och båtsmanstorps befriande i vissa fall från ansvar
för inteckningar i stamhemmanet m. m.

Lagutskottet har till behandling förehaft fyra särskilda, motioner, afgifna,
de tre inom Första Kammaren under n:is 11, 12 och 13 af herr
Ericsson samt en inom Andra Kammaren under n:o 34 af herr Åkerlund,
i b vilka motioner föreslagits, att Riksdagen måtte för sin del antaga
följande förslag till

l:o) Lag

om ändrad lydelse af 12 och 19 §§ i lagen den 30 september 1904

om samäganderätt.

Härigenom förordnas, att 12 och 19 §§ i lagen den 30 september
1904 om samäganderätt skola erhålla följande ändrade lydelse:

12 §.

Aro samtliga delägare vid auktionen tillstädes och varda de öfverens
om antagande eller förkastande af anbud, som å auktionen göres, skall
vid deras beslut bero; dock att, där fråga är om fastighet, hvari omyndig
har del, försäljning ej må ske, utan den omyndiges andel varder betald
efter det enligt 9 § utsatta pris.

Bih. till Riksd Prof. 1907. 7 Sami. 50 Häft. (N:o 55.)

Lagutskottet Utlåtande N:o SS.

Varda delägande ej ense, efter ty nyss är sagdt, galle högsta anbudet
såsom antaget, där det ej understiger pris, som enligt 9 § må vara utsatt.
År lott i samfälld fastighet särskilt intecknad, och uppgår den på sådan
lott belöpande andel i den bjudna köpeskillingen icke till beloppet af den
gäld, för hvilken lotten på grund af inteckning häftar, må ej anbudet
antagas, med mindre ägare af öfriga lotter det medgifva; dock att hvad
sålunda föreskrifvits icke äger tillämpning, där försäljningen afser att från
två eller flera hemmanslotter, de där till någon del hafva sina ägor genom
skifte eller eljest åtskilda, afsöndra mark, som vid skifte utlagts till ryttare-,
soldat- eller båtsmanstorp.

19 §.

I fråga om ägor, som vid skifte af jord blifvit undantagna för delägarnes
allmänna behof eller eljest äro samfällda för flera fastigheter, de
där till någon del hafva sina ägor genom skifte eller eljest åtskilda, äge
hvad i denna lag tinnes stadgadt ej tillämpning, utom såvidt angår mark,
som vid skifte utlagts till ryttare-, soldat- eller båtsmanstorp; ej heller
vare i något fall lagens föreskrifter tillämpliga i afseende å oskift fiskevatten.

Beträffande egendomsgemenskap mellan äkta makar eller delägare i
oskift dödsbo eller dem, som äro i bolag samman eller äro redare i samma
fartyg eller deltaga i samma grufrörelse, galle hvad därom är särskildt
stadgadt.

Hvad i 22 kap. 3 § ärfdabalken och 4 kap. 8 § jordabalken stadgas
skall ej äga tillämpning i fråga om försäljning enligt denna lag af samfälld
fast egendom, hvari omyndig äger del.

2:o) Lag

angående förutvarande ryttare-, soldat- och båtsmanstorps befriande i vissa
fall från ansvar för inteckningar i stamhemmanet.

Härigenom förordnas som följer:

i §•

Varder, då lagfart sökes eller eljest styrkt och i lagfartsprotokollet
antecknadt, att afsöndrad lägenhet utgöres af område, som vid skifte å

Lagutskottets Utlåtande N:o 55.

stamhemmanet und antagits till ryttare-, soldat- eller båtsmanstorp och, då
afsöndringen skedde, ännu var samfälld mark för två eller flera hemmanslotter,
hvilkas ägor till någon del blifvit genom skifte eller eljest
åtskilda, vare, där ej nedan annorledes stadgas, lägenheten fri från ansvar
för inteckning för fordran, som meddelats i stamhemmanet eller del däraf;
och skall sådan inteckning oafkortad gälla i återstoden af den intecknade
fastigheten, ändå att med öfriga rättägande ej är sålunda aftaladt.

2 §•

Har, förrän i lagfartsprotokollet skett anteckning, som i 1 § sägs,
vid exekutiv försäljning af lägenheten eller annan fastighet beträffande
någon inteckning bestämts visst belopp, hvarför lägenheten häftar, eller
har någon rättägande före utgången af år 1907 till inteckningsprotokollet
anmält yrkande, att viss inteckning skall undantagas från tillämpning af
hvad i 1 § stadgas, svare lägenheten för sådan inteckning enligt eljest
gällande allmänna regler.

Underlåtenhet att göra anmälan, som nyss sagts, må ej läggas någon
till last såsom försummelse i bevakande af honom eller annan tillkommande
rättighet.

3 §■

Hvad ofvan stadgas med afseende å inteckning för fordran, äge, beträffande
inteckning för rätt till afkomst eller annan förmån, som åt någon
upplåtits att till visst belopp i penningar eller varor utgå af stamhemmanet
eller del däraf, motsvarande tillämpning å det skadestånd,
hvartill rättighetens innehafvare må vara berättigad.

samt

8:o) Lag

om ändrad lydelse af 37 § i förordningen den 16 juni 1875 angående

inteckning i fast egendom.

Härigenom förordnas, att 37 § i förordningen den 16 juni 1875
angående inteckning i fast egendom skall erhålla följande ändrade lydelse:

Lagutskottets Utlåtande N:o 55.

37 §.

Har egendom, sedan inteckning däri beviljades, blifvit styckad; vare
om de särskilda delarnes ansvar för intecknade beloppet lag som om flera
egendomar ofvan är sagdt.

Huru i vissa fall afsöndradt område, som förut tillhört ryttare-, soldateller
båtsmanstorp, må befrias från ansvar för inteckningar i stamhemmanet,
därom är särskilt stadgadt.

Till stöd för den sålunda föreslagna lagstiftningen anföra motionärerna
i likalydande motivering följande:

»När den nya härordningen antogs, försummade man att vidtaga
åtgärder för bibehållande såsom själfständiga jordbrukslägenheter af de
ryttare-, soldat- och båtsmanstorp, hvilka i mån af den nya lagstiftningens
successiva genomförande komme att blifva för sina förra ändamål
obehöfliga. Antalet sådana torp var dock högst betydligt." Enligt en uppgift
från 1892 funnos då för hela riket sammanlagdt öfver 21,000 ryttare-,
soldat- och båtsmanstorp. Med den centrala betydelse egnahem sfrågan
alltmer tillvunnit sig, ej minst för landsbygden, är den nämnda underlåtenheten
mycket att beklaga. Den innebär också mången gång en stor
hårdhet mot torpens sista tjänstinnehafvare, för så vidt dessa nödgas lämna
sina torp, på hvilkas förkofran de nedlagt kanske större delen af sitt lifs
arbete och där de och deras barn funnit hemmets hägn och trefnad. Det
synes mig därför vara en uppgift af icke ringa social betydelse och rättvisa
att, såvidt möjligt, underlätta, att de förutvarande knektetorpen må
med äganderätt kunna bibehållas såsom själfständiga jordbrukslägenheter.

Huru svårt det i själfva verket är under nuvarande förhållanden
för de afskedade knektarne, och äfven för andra, att kunna köpa förutvarande
knektetorp, särskilt om köparne vilja vara fria från ansvar för
stamhemmanets inteckningar, framgår af det följande. Hushållningssällskapen,
såsom förmedlare af statens egnahemslån, hafva därom en rik
erfarenhet. Helt visst har mången förutvarande soldat, som önskat med
hjälp.:af egnahemslån köpa sitt torp, nödgats afstå därifrån till följd af
svårigheterna att få en giltig försäljning till stånd och att få torpet gravationsfritt.

Lagutskottets Utlåtande N;o 55.

Men icke blott för de tilltänkta köparne, utan äfven för de nuvarande
ägarne, hemmansägarne, äro de nu gällande förhållandena ogynnsamma.
Som bekant hafva knektetorpen, i sammanhang med indelningsverkets
ordnande af Carl XI, i regel tillkommit på det sätt, att den by eller
det eller de hemman, som indelats till stamrote (rusthållsstam) tillsläppt
mark till torpet. När vid skiftesväsendets genomförande storskifte, enskifte
eller laga skifte sedermera öfvergick stamroten, där denna, såsom
vanligen varit fallet, dåmera tillhörde flere delägare, undantogs knektetorpets
område från skiftet för tillgodoseende af delägarnes i stamhemmanet
gemensamma behof med afseende å indelningsverket. I mån som
detta behof upphört eller upphör, har knektetorpens mark återfallit eller
kommer inom kort att återfalla till stamhemmanen såsom för dessas delägare
gemensamma områden, hvaröfver de äga förfoga liksom öfver annan
oskiftad mark. Delägarne hafva således visserligen enligt lag full
rådighet att genom laga skiftesförrättning få hvar sin del af området afskild
såsom en del af hvars och ens hemmanslott. Men det är tämligen
uppenbart, att en sådan förrättning ställer sig alltför dyr, för att denna
utväg annat än undantagsvis kan praktiskt anlitas. Delägarne äro följaktligen
i allmänhet hänvisade till att bibehålla gemenskapen obruten
och att söka utarrendera det förutvarande knektetorpet eller, om det
låter sig göra, försälja detsamma såsom en afsöndring från stamhemmanet
i dess helhet.

Åvägabringandet af knektetorps försäljning skulle mången gång väsentligt
underlättas, om lagen om samäganderätt den 30 september 1904
vore tillämplig å dylika fastigheter. Så är emellertid icke förhållandet.
I denna lags 19 § stadgas nämligen, att lagen icke har tillämpning å
ägor, som vid skifte af jord blifvit undantagna för delägarnes allmänna
behof eller eljest äro samfällda för flera hemmanslotter. För giltighet af
knektetorps försäljning erfordras alltså, att samtliga delägare i stamhemmanet
underteckna saluhandlingen. Om en hemmanslott tillhör ett stamhus,
och någon delägare däri, såsom så ytterst ofta är förhållandet, vistas
i Amerika, kan försäljningen af sådan anledning alldeles gå om intet
eller åtminstone oskäligt försvåras, äfven om den frånvarandes andel i
torpet kanske icke representerar högre värde än ett par kronor. Icke så
sällsynt är också, att någon delägare i torpet af mindre goda bevekelsegrunder
motsätter sig försäljning, hvilken alltså icke kan komma till stånd.

Något verkligt skäl att undandraga knektetorpen från den nämnda
lagens tillämpning finnes dock knappast. Det allmänna behof, hvarför

Lagutskottets Utlåtande N:o 55.

marken afsätta såsom samfällighet, har ju upphört eller kommer snart
att upphöra, och knektetorpet har följaktligen för delägarne i stamhemmanet
alldeles icke någon annan betydelse än hvilken annan jordlägenhet
som helst, hvartill de af någon anledning, utan att den afsatts vid
skifte, kunnat blifva samägare. Låter man, såsom jag här vill föreslå,
lagen om samäganderätt tillämpas äfven å knektetorp, vinner häradsrätten
befogenhet att på yrkande af delägare utse god man för försäljning (eller
förvaltning) af sådant torp. Dylik god man är ock behörig att med laga
verkan utfärda och underskrifva köpebref.

I sammanhang med ändring af 19 § i lagen om samäganderätt torde
emellertid till 12 § i samma lag böra göras ett tillägg för att underlätta
knektetorps afsöndrande från stamhemmanet. I sistnämnda paragraf stadgas
bland annat, att, om vid samfälld fastighets försäljning viss lott däraf
befinnes vara särskilt intecknad och den på denna lott belöpande andel
i den bjudna köpeskillingen icke uppgår till beloppet af den gäld, för
hvilken lotten på grund af inteckning häftar, försäljning af fastigheten
ej inå ske med mindre ägarna af öfriga lotter medgifva det. Detta
stadgande har tillkommit i det syfte, att icke genom en lotts öfverintecknande
öfver värdet försäljning må kunna mot någon delägares vilja
framtvingas till underpris. Den, som i denna ordning vill köpa fastighet,
där någon lott är öfverintecknad, riskerar nämligen, alldenstund inteckningarnas
framtida giltighet icke beröres af försäljningen, att fastigheten
kan åter komma att frångå honom genom exekutiv auktion, föranstaltad
af innehafvare af en i sig värdelös inteckning i den öfverintecknade
delen. En spekulant på fastigheten kan uppenbarligen under
så osäkra förhållanden därför bjuda endast en bråkdel af hvad den annars
bort kunna betinga. Därest nedan föreslagna ändring i inteckningsförordningen
kommer till stånd, kan, då försäljningen afser att från hemman
afsöndra ett knektetorp, den därigenom uppkomna lägenheten när
som helst befrias från ansvaret för inteckningarna i stamhemmanet eller
dess delar. Och innan afsöndringen skett och fastställts, kan någon inteckning
särskilt i lägenheten icke finnas. Något egentligt hinder i
lagens allmänna grunder finnes således icke att från tillämplighet af
nämnda stadgande göra undantag för försäljning i ändamål att afsöndra
knektetorp. I själfva verket skulle dess tillämplighet å sådan försäljning
lätteligen kunna omöjliggöra försäljningen. Ingen möjlighet finnes nämligen
att vid försäljningstillfället med gällande verkan uträkna, hur stor
del af en inteckning i en hemmanslott skulle belöpa på motsvarande

Lagutskottets Utlåtande N;o 55, 7

andel i knektetorpet. Man kom me således att stanna i ovisshet, som
icke skulle kunna häfvas, huruvida ett köpeanbud lagligen kunde antagas
eller icke. Jag hemställer alltså om sådant tillägg till 12 § i
lajgen om samäganderätt, att nämnda bestämmelse icke blir tillämplig
på försäljning, hvarom nu är fråga.

Såsom redan nämnts, är under rådande förhållanden ett soldattorp
i regeln icke gravationsfritt efter afsöndringen. Enär sådant torp betraktas
såsom en oskiftad del af stamhemmanet, följer däraf, att hvarje
inteckning, som meddelats i någon hemmanslott, också belastar motsvarande
andel af knektetorpet. Det är klart, att ett dylikt förhållande
mycket försvårar försäljningen af knektetorp och bör nedbringa salupriset
under hvad annars kunnat erhållas, utan att detta medför någon
fördel för köparna. Det betänkligaste härvidlag är, att det är så utomordentligt
svart och mödosamt, stundom rent af omöjligt att med nu
gällande lagstiftning fa sådana inteckningar dödade (relaxerade) i knektetorpet.
För vinnande af relax måste nämligen — så framt ej inteckningshafvaren
skall gå miste om all realsäkerhet för en till siffran obestämd
andel af inteckningsbeloppet — inteckningshandlingen företes vid
häradsrätten i huf vudskrift jämte medgifvande till relaxerandet såväl från
vederbörande fastighetsägare som från alla iuteckningshafvare med sämre
förmånsrätt, hvarvid jämväl dessas inteckningshandlingar (åtminstone i
fråga om penninginteckningar) skola företes i original. Äro inteckningarna
flera, såsom nästan alltid är händelsen beträffande knektetorp,
fordras rättskunnig hjälp för att genomföra en sådan åtgärd, hvilken
följaktligen medför dryga kostnader. Endast expeditionskostnaden för
hvarje inteckning, som relaxeras, uppgår i medeltal till sex kronor femtio
öre eller mera, och därtill kommer i regel kostnaden för gravations- och
andra bevis, som tarfvas. I detta förhållande ligger det svåraste hindret
för meddelandet af egnahemslån till förvärfvande af soldattorp, enär ju
gällande författning för sådana lån förutsätter, att lägenheten skall före
lånets utbetalande vara gravationsfri. Och dock äro knektetorp till sin
storlek och beskaffenhet särskildt lämpade och af allmänheten med särskild
förkärlek omfattade föremål för egnahemslåneansökningar.

De nu öfverklagade förhållandena äro naturliga konsekvenser af de
rättsliga förutsättningarna för knektetorpens tillkomst. Men te de sig
också naturliga för en juridiskt oskolad uppfattning? Jag tvekar icke
att besvara denna fråga med nej. Tvärtom synes ett sådant sakernas

Lagutskottets Utlåtande N:o 55.

tillstånd för lekmannauppfattningen vara till den grad besynnerligt, att
man i allmänhet icke af sig själf haft en tanke på att saken kan förhålla
sig så. Många undrande spörsmål hafva också riktats till jurister,
huruvida uppgift härom, när den kommit till någons öron, verkligen kan
vara riktig. Det finnes därför goda skäl att undersöka, huruvida tillräckliga
grunder föreligga för att bibehålla ett rättsförhållande, hvilket
leder till i flera hänseenden så otillfredsställande praktiska resultat och
som så litet harmonierar med den allmänna uppfattningen.

Hufvudgrunden skulle naturligtvis vara den, att man icke bör genom
lagändring beröfva en inteckningshafvare någon del af säkerheten för
hans lån. Men härvid är att märka, att soldattorpet ingalunda från början
utgjort någon del af säkerheten för lån, som lämnats före indelningsverkets
upphäfvande. Så länge torpet ingick i löneförmånerna för den
indelte soldaten, var det nämligen icke åtkomligt för hemmansägarnes
borgenärer. Äfven om eu hemmanslott såldes exekutivt, måste knektetorpet
ändock äga bestånd för sitt ändamål. Knektetorpet utgjorde tvärtom
ett synligt bevis på att den intecknade hemmansdelen graverades med
ett ytterligare onus, bestående i andel i soldatens kontanta lön m. m.,
hvilket hade bättre förmånsrätt än alla inteckningar. Knektetorpets återfallande
till stamhemmanet innebär således för sådana inteckningshafvare
en tillökning i pantsäkerheten, hvarpå de icke kunnat med rätta göra
räkning, när inteckningen belånades.

Principiellt sedt, ställer sig saken annorlunda för sådana inteckningshafvare,
som belånat inteckning i stamhemmanet eller del däraf efter
värnpliktslagens tillkomst eller i allt fall, sedan torpet faktiskt återfallit
till hemmanet. Men i verkligheten är det knappast sa. De flesta långifvare
äro helt enkelt okunniga om eller likgiltiga för huruvida till hemmanet
hört ett knektetorp eller icke. Många sakna också kunskap om
att sådant torp är delaktigt i ansvaret för inteckningen. Alla dessa hafva
lämnat inteckningslån utan att beräkna någon säkerhet i knektetorpet.
Beloppet af sådant torps anpart i ansvaret för en inteckning i stamhemmanet
är också i de flesta fall en ren obetydlighet.

Man kan sålunda godt våga det påståendet, att intresset hos inteckningshafvarne
för bibehållande af inteckningsrätt i knektetorp är ytterligt
ringa. Undantagsvis kan ju dock förhållandet vara annat. Jag har därför
trott, att, jämte det i lag stadgades rätt för ägarne af afsöndrade
knektetorp att få dessa fritagna från stamhemmanets inteckningar, tillika
borde lämnas de inteckningshafvare, som sätta värde på sin ifrågavarande

Lagutskottets Utlåtande N:o 55.

rätt, möjlighet att bevara densamma. Detta mål skulle de vinna genom
att inom viss kortare respittid till inteckningsprotokollet anmäla yrkande
i berörda hänseende. Jag har satt denna respittid så kort som till utgången
af innevarande år, enär det synts mig vara af vikt, att tidpunkten,
då knektetorpen må vinna gravationsfriheten, icke bör undanskjutas
längre än alldeles nödvändigt. Och förrän respittiden gått till ända ernås
icke detta mål. I förbigående vill jag anmärka, att i de aflägsna
landsändar, hvarest ting icke hålles om hösten, några knektetorp aldrig
funnits. — För inteckningar, som meddelas efter respittidens utgång,
tarfvas icke någon motsvarande rätt, ty deras innehafvare böra vid deras belånande
räkna med innehållet i lagändringen. Däremot beröras äfven sådana
inteckningar af ett annat undantag från regeln, hvarom skall talas här nedan.

Till förekommande af möjlig tvekan torde böra i lagen särskilt
framhållas, hurusom underlåtenhet att göra anmälan, som nyss sagts, där
sådan kan äga rum, gifvetvis icke bör kunna läggas någon (t. ex. förmyndare
eller panthafvare) till last såsom försummelse i bevakande af
honom eller annan tillkommande rättighet.

Såsom förutsättning för en sådan lagändring, som här ifråga sättes,
måste emellertid uppställas det villkor, att knektetorpet vid afsöndringen
alltjämt utgjorde en själfständig brukningslott eller, med andra ord, att
det icke blifvit skiftadt mellan deiägarne. Har nämligen en hemmanslott
fått sin andel i knektetorpet genom skifte utbruten från samfälligheten
och måhända utlagd till sambruk med hemmanslottens öfriga mark, finnes
icke längre något egentligt skäl, hvarför denna del af hemmanslottens ägor
skall intaga en särställning i förhållande till de öfriga. Hafva öfriga delägare
bibehållit samfälligheten i torpet, är stadgandet tillämpligt, såvidt
angår deras andelar däri.

En annan fordran, som måste uppställas, är den, att såväl nyssnämnda
förhållande som ock markens egenskap att utgöra förutvarande
ryttare-, soldat- eller båtsmanstorp genom skriftliga bevis styrkes till lagfartsprotokollet.
Det är nämligen eu grundprincip i vårt lagfarts- och
inteckningsväsen, att man ur protokollen rörande dessa ärenden skall
kunna afgöra, hvilka inteckningar som belasta hvarje fastighet, så att
därom kan erhållas bevis af domaren. Här möter emellertid den svårigheten,
att ryttare-, soldat- och båtsmanstorp icke innefatta kamerala
beteckningar för vissa fixerade jordområden. Det har aldrig saknats
möjlighet för vederbörande hemmansägare att, när det så lämpat sig,
efter vederbörligt tillstånd flytta ett sådant torp från en plats till en
Bih. till Likså. Prot. 1907. 7 Sami 50. Höft. 2

Lagutskottets Utlåtande N:o 55.

annan och tillägga detsamma helt andra ägor än det förut haft. Det är
icke nog med säljarnes blotta uppgift i saluhandlingen, att den försålda
lägenheten utgjort hemmanets soldattorp. Man bör härom erhålla officiell
visshet, och sådan står i de flesta fall ganska lätt att vinna, om man utgår
från förhållandena vid gällande laga skiftes- (en- eller storskiftes-)
förrättning å stamhemmanet. Det möter i allmänhet icke stora svårigheter
att t. ex. å den karta öfver lägenheten, som merendels åtföljer
ansökningen till Konungens befallningshafvande om fastställelse af afsöndringen,
erhålla vederbörande landtmätares intyg därom, att lägenhetens
område vid laga skifte å hemmanet undantagits till soldattorp och
att detsamma därefter icke underkastats ny skiftesförrättning. Om stamhemmanet
aldrig undergått skifte, t. ex. af den anledning att det tillhör
en och samma ägare, kan den föreslagna bestämmelsen icke tillämpas å
knektetorp till sådant hemman. Men i sådant fall finnes ej heller någon
säkerhet för att icke torpet före försäljningen varit förenadt till sambruk
med egendomen i öfrig!.

Dessa förhållanden böra lämpligen styrkas i sammanhang med lagfartsansökningen
å lägenheten. Men något hinder synes icke förefinnas,
hvarför sådant icke må kunna ske äfven sedermera. Särskild! för ägare
af knektetorp, som redan äro afsöndrade och lagfarna, är det af vikt att
de kunna i särskilt ärende få sin bevisning i nämnda hänseende införd
i lagfartsprotokollet.

Med denna ståndpunkt är det onekligen möjligt, fastän det säkerligen
ytterst sällan kommer att inträffa i verkligheten, att, sedan ett soldattorp
afsöndrats men innan ifrågavarande anteckningar skett i lagfartsprotokollet,
exekutiv försäljning kan äga rum å lägenheten eller å någon
del af stamhemmanet, och att det därvid uträknas visst belopp af någon
inteckning såsom häftande vid det afsöndrade torpet. Den sålunda en
gång tillämpade ansvarsfördelningen bör icke sedermera kunna rubbas
genom lägenhetsägarnes ensidiga förfogande, utan bör i sådant fall lägenheten
fortfarande svara för inteckningen.

Den här ifrågaställa lagstiftningen afser i första rummet endast
penninginteckningar. Det är icke omöjligt att en servitutsinteckning helt
eller delvis har afseende just på knektetorpets område, ehuru inteckningsprotokollet
icke lämnar upplysning därom; och i sådan händelse kan det
icke försvaras att låta densamma utan den servitutsberättigades hörande
upphöra. Detsamma gäller inteckningar för nyttjanderätt samt för rätt
till afkomst eller annan dylik rättighet (undantags-, födoråds-, fördelskontrakt).
Att dylika inteckningar i gravationsbevis upptagas såsom belastande
torplägenheten, medför lör denna inga afsevärda olägenheter.

Lagutskottets Utlåtande N:o 55.

Hvad beträffar undantagsinteckningarna, hvilka intaga en mellanställning
mellan nyttjanderätts- och penninginteckningar, så kunna undantagsprestationerna
icke direkt utkräfvas af lägenhetshafvaren personligen.
För att lägenheten skall kunna exekutivt tagas i anspråk för dem, fordras,
att de dessförinnan förvandlas till en penningfordran för skadestånd till
följd af bristande fullgörande af undantagskontraktet eller till följd däraf,
att inteckningen för undantaget vid exekutiv auktion går förlorad. Ej
heller i dessa fall kan lägenheten tagas i anspråk, såframt ej undantaget
är bestämdt till visst belopp i penningar eller varor. Men i sådan händelse
intager skadeståndet i fråga samma rättsliga ställning som en penninginteckning.
De om sådan inteckning nu föreslagna regler böra följaktligen
också tillämpas på skadestånd, som nu nämnts. Att en undantagsinteckning
fortfarande vidlåder lägenheten har således betydelse endast för den
sida af rättsförhållandet, hvari undantagsinteckningen är likställd med
nyttjanderättsinteckning.D

Med föranledande af ofvannämnda motioner har herr Sjöcrona inom
Första Kammaren i afgifven motion, n:o 76, hvilken till utskottet hänvisats,
yrkat, att de lagstiftningsåtgärder, som af motionärerna föreslagits i fråga
om ryttare-, soldat- eller båtsmanstorp, som utlagts vid laga skifte, måtte
utsträckas att gälla äfven öfriga ständiga ryttare-, soldat- och båtsmanstorp;
och har utskottet vid behandlingen af ifrågavarande ämne jämväl tagit detta
yrkande under ompröfning.

Rörande den föreliggande frågan har kammarrådet G. Thulin på
anmodan af utskottet utarbetat följande redogörelse:

Hvad knektetorpen (ryttare-, soldat- och båtsmanstorpen) angår, äro Bestämmabestämmelserna
beträffande desamma hufvudsakligen att söka i de kon- ^nti-ak^
trakt, som från början ingåtts för de särskilda regementena och kårerna
med de i dessa kontrakt sedermera gjorda ändringar och tillägg,
och utvisa ifrågavarande bestämmelser, att, ehuru knektetorpen i det hela
hafva ett gemensamt ursprung, dock ej obetydliga skiljaktigheter förekomma
såväl mellan som inom de särskilda regementena och kårerna.

A. Infanteriet.

Hvad Kopparbergs län angår, hade, på sätt framgår af kungl. för- infanteriet.
ordningen den 12 januari 1728, allmogen förbehållit sig att liksom tidigare
ej behöfva gifva soldaterna husruin och torpställe. Vid en del rotar
inom nämnda län, hvilka tillhöra Västmanlands regemente (se nedan), hafva

12 Lagutikottets Utlåtande N:o 55.

det oaktadt torp upplåtits till soldaterna, men förekomma ej några knektetorp
vid Dalregementet.

För Hälsinge regemente (Hälsingland och Gästrikland) innehöll ej det
ursprungliga kontraktet någon bestämmelse om knektetorp. I kung!, resolutionen
den 21 januari 1748 förklarades också, att allmogen icke kunde
förbindas till några rotestugors uppbyggande, hvarvid tillädes, att, om
soldaten, såsom tidigare skett, med rotebonde^ tillstånd på dennes ägor
uppbyggt sig hus och därtill uppröjt någon jord, hus och jord efter soldatens
och hans hustrus död skulle tillfalla jordägaren. I öfverensstämmelse därmed
stadgades i kungl. brefvet den 1 mars 1826 angående förändring i soldaternas
legningssätt vid Hälsinge regemente, att, i de fall då soldaterna
skulle legas sockenvis, den i viss rote insatte soldaten vid denna skulle,
jämte årlig kost och lön, hafva nödig byggnadsplats och odlingslägenhet
eller så kallad rotejord af den rymd socknemännen bestämde med tarflig
skogsfång och mulbete att i soldatens och hans hustrus dagar innehafvas
och begagnas.

Inom några socknar i Hälsingland och Gästrikland hafva väl i sammanhang
med byalagen öfvergångna skiften för de särskilda rotarna ständiga
soldatjordar blifvit afsätta, men eljest har den jord, som med tilllämpning
af ofvanberörda bestämmelser upplåtits till soldaterna vid Hälsinge
regemente, ej såsom vid andra regementen varit stadigvarande soldatjord,
utan har den efter den i kontraktet bestämda besittningstiden återfallit
till hemmanet, beroende på rotehållarens godtfinnande att vid ny legning
lämna den gamla soldatjorden, så vida den nämligen ej fortfarande innehades
af den förre soldaten eller hans änka, eller att upplåta annan
jord. Till följd af den långa besittningstiden till jorden i soldatens och
hans änkas lifstid har det kunnat inträffa, att en rote samtidigt haft flere
soldattorp utlämnade, och hafva ej sällan, äfven där ständiga soldatjordar
afsatts vid (skifte, soldaterna jämte dessa fått särskilda jordar till sig upplåtna
för uppodling.

För Värmlands regemente innehöll väl knektekontraktet af den 25
juni 1688 icke något bestämdt stadgande om soldattorps anläggning, utan
endast att soldaten antingen skulle med stuga m. fl. byggnader förses
eller hos rotebonden på gården inrymmas. I Norbergs och Skinnskattebergs
tingslag hade enligt kungl. förordningar af den 20 november 1685 soldaten
ej att fordra hvarken torp, åker eller äng, såsom eljest i Västmanland var
fallet. Sedermera hafva emellertid torp med åker och äng allmänt anslagits
för soldaterna vid Värmlands regemente (jämför kungl. bref af den 3 juni

Lagutskottets Utlåtande N:o 55.

och 3 december 1747), och blef genom en åt Kungl. Maj:t den 4 oktober
1813 fastställd reglering med rotehållarna i Västmanland allmänt stadgadt,
att soldaten vid hvarje rote skulle jämte hostad på stamrotens ägor hafva
bland annat planteringsland.

För samtliga öfriga infanteriregementen och kårer öfverensstämde
kontrakten därutinnan, att soldaten i regel borde hafva stadigvarande torp,
till hvilket i allmänhet, utom stuga m. fl. byggnader samt i vissa fall
kåltäppa, skulle höra åker och äng af viss beskaffenhet.

Det var dock ej en bestämd regel, att åker och äng skulle höra till
torpet. I Kungl. Majits konfirmation den 5 december 1682 öfver det
med allmogens fullmäktige vid då pågående riksdag afslutna kontrakt om
det vissa knektehållet stadgades sålunda, att de, som för sina hemmans
magerhet och svaghet ej kunde åstadkomma torp af angifven beskaffenhet,
skulle inhysa soldaten inom gården i en särskild stuga. För Skaraborgs
regemente stadgades likaledes, att för sådant fall husrum skulle upplåtas
soldaten »inomgårds». I kungl. förordningen den 4 november 1725 föreskrefs
för Upplands regemente, att, om för en rotes svaga villkor någon lägenhet
ej funnes till åker och äng, roten likväl skulle uppbygga knektetorpet.
För Alfsborgs regemente stadgades i kungl. förordningen den 10 december
1685, att, om lägenhet af angifven beskaffenhet ej kunde anskaffas,
soldaten finge nöja sig med den lägenhet, som vid roten funnes, men att
han i hvarje fall skulle förses med stuga m. m. och kåltäppa. I det den
18 september 1862 fastställda kontraktet för södra bataljonen af Bohusläns
regemente lämnades särskilda föreskrifter för det fall, att åker och
äng antingen alldeles icke eller i mindre mån än föreskrifvet vore kunde
soldaten utöfver bostaden beredas. Vid Västerbottens och Norrbottens
fältjägarekårer ägde soldaterna ej göra anspråk på att erhålla åker och
äng, där lägenhet därtill ej funnes å utmarken. För Norra och Södra
skånska infanteriregementena skulle, där hemkallet utgick efter lista och 3:dje
klasserna, jord ej lämnas utöfver torp, husrum och kåltäppa. I Jämtland
ägde rotehållarne att, då de ansågo sådant för sig förmånligt, i stället för
upplåtande af torp, antingen härbärgera soldaten eller för honom upplåta
sådant boningshus, som enligt kontraktet borde finnas å torpet.

Efter flera kontrakt, som eljest innehöllo bestämmelser om torp för
soldaterna, kunde för vissa fall äfven skyldigheten att för dem anskaffa
husrum eller stuga bortfalla.

I fråga om storleken af den åker och äng m. m., som skulle höra
till knektetorpcn, gällde följande stadganden:

Lagutskottet<t Utlåtande N:o 5-5.

Första lifgrenadierregementet (Östergötland): Enligt kungl. förordningen
den 7 november 1685 skulle till torpet, h vilket »samteliga roten
förbunden är med samlad hjelp och hand åt upbygga», höra åker till
7 spanns årligt utsäde och äng till 17, lass hö.

Upplands regemente: Enligt kungl. förordningen den 4 november 1725
skulle till knektetorpet höra en kåltäppa, ett spannland åker, hälften till
hvart års utsäde, samt äng till 2 sommarlass hö.

Skaraborgs regemente: Enligt kungl. reglementet den 1 februari 1695
skulle rotebönderna af utmarken »upprifva» en kåltäppa, åker till 2 skäppors
land (7, tunnland) samt äng till 2 lass hö.

Södermanlands regemente: Enligt kungl. reglementet den 23 november
1686 skulle roten uppbryta ett spannland åker (hälften till hvart
års utsäde) samt äng till 2 lass hö jämte en liten kåltäppa.

Jönköpings och Kronobergs regementen: Enligt kungl. förordningen den
13 maj 1685 skulle rotebönderna hjälpas åt att uppröja 7* tunnland
åker och en kåltäppa med en liten hage eller ängsstycke om 2 lass af
den gårdens ägor, som vid indelningen därtill utsetts.

Älfsborgs regemente: Enligt kungl. förordningen den 10 december
1685 skulle rotebönderna förse soldaten med åker till ett spannland
och ängs uppbrytande på utmarken till 2 stackar hö, där sådan lägenhet funnes.

Västgöta-Dals (Hallands) regemente: Härom se, hvad som anförts beträffande
dels Skaraborgs och dels Älfsborgs regemente.

Bohusläns regemente''. Enligt kungl. stadfästelsen den 20 september
1783 å det med rotehållarna vid Bohusläns regementes norra bataljon ingångna
kontraktet skulle omkring knektetorpet, när utrymme därtill gåfves,
uppbrytas åker till 7a tunnas årligt utsäde eller 1 tunnland uppodlad
åker och äng till 2 stackars afkomst; och meddelades liknande bestämmelser
i kungl. brefvet den 18 september 1862 angående fastställelse af
knektekontrakt om södra bataljonens af nämnda regemente förvandling till
ständigt knektehåll, dock med tillägg, att icke något af hemmanens åker
och äng finge till soldatens nyttjande afsöndras.

Västmanlands regemente''. Enligt för särskilda delar af Västmanland utfärdade
kungl. förordningar af den 20 november 1685 skulle soldaten
bestås 1 spannland jord och 2 lass äng, så att därå årligen kunde sås 7*
spann och erhållas 2 lass hö (jfr dock kungl. brefvet den 4 oktober 1813).
Om den till Kopparbergs län hörande delen af Västmanlands regemente
samt Norbergs och Skinnskattebergs tingslag, se ofvan.

Kalmar regemente''. Enligt kungl. förordningen den 26 februari 1686

Lagutskottet Utlåtande tf:o 55.

skulle rotebönderna hjälpas åt att uppröja 1/i tunnland åker och en kåltäppa
med en liten hage eller ängsstycke till 2 lass hö af den gårdens
ägor, som vid indelningen därtill utsetts.

Närikes regemente (Lifregementet till fots): Enligt kungl. konfirmationen
den 5 december 1682 skulle, där lägenhet därtill funnes, för soldaten
uppbrytas 1 spannland åker, kåltäppa samt en hage eller ett ängsstycke
om 2 lass hö (om den till Värmland hörande delen af Närikes regemente,
se Värmlands regemente).

Norrbottens och Västerbottens fälleägarekårer''. Vid dessa kårer skulle
enligt kungl. förordningen den 31 mars 1696 rotebönderna hjälpas åt
att för soldaten på utmarken uppbryta eller uppröja ett torpställe,
hvartill skulle läggas en half tunna åker, som årligen efter landets
sed sås (V3 tunnas rågutsäde, jämför kungl. bref den 2 augusti 1771),
likaledes en kåltäppa och äng om 2 vinterlass hö, där sådan lägenhet funnes.

Jämtlands häst- och fälle äg ar ekår er: Enligt kungl. fastställelsen den
8 oktober 1851 å nytt kontrakt för berörda kårer skulle, så framt därtill
tjänlig lägenhet å rotens utmark funnes, för soldaten anslås torp om
4 mälingar öppen åker, hvilken alltid borde till hälften trädas, och skulle
ängen vara så tillräcklig, att den i medelmåttiga år lämnade en afkastning
af 4 lass hårdvalls- och 6 lass skogsängshö. Ängsmarken skulle
vara belägen inom torphägnaden, men om det icke utan olägenhet för
roten kunde ske, skulle därtill eller för hvad som bruste anvisas annan
tjänlig trakt å rotens ägor, dock ej för afsides belägen. Hade rotehållarna
icke tillräcklig hårdvallsslått för eget behof, borde till soldatens
foderbärgning insyning ske å skogsängar, hvarvid 2 lass skogsängshö skulle
räknas lika med 1 lass hårdvallshö.

Norra och Södra skånska infanteriregementena: Enligt kungl. bref
den 23 mars 1813 skulle i Skåne soldaterna försäkras om torp med jord
eller i stället därför om motsvarande underhåll in natura jämte boningsställe
å rotens ägor. I öfverensstämmelse därmed stadgades i de kontrakt,
som den 21 oktober 1817 fastställdes för berörda regementen, att på rotens
bekostnad åt soldaten skulle uppföras ett hus in. fl. byggnader och till
hvarje torp på rotens bekostnad anläggas en inhägnad s. k. kåltäppa om
3 geometriska kappland, utan att själfva husplatsen därunder finge inbegripas.
För hemkallets utgörande voro enligt nämnda kontrakt rotarna
indelade i tre klasser, och skulle, när hemkallet utgick efter 2:dra klassen,
soldaten bestås jämte torp och husrum 4 skäppor eller 24 kappland åkerjord
af samma beskaffenhet, som den i allmänhet vid hemmanet funnes

Lagutskottets Utlåtande N:o 55.

inom hägnaden, samt äng till 60 lispund hö, med rättighet dock för rotehållaren
att lämna antingen hö in natura eller äng. Där bete af angifven
beskaffenhet ej kunde beredas, kunde rotehållaren i stället gifva soldaten
bland annat 12 geometriska kappland åkerjord.

B. Kavalleriet

(beridna och afsuttna regementen och kårer).

Redan i reglementet den 5 januari 1684 uttalade Kungl. Maj:t, att
det vore både nödigt och nyttigt för rusthållarna, att på rustningshemmanets
ägor, där god lägenhet därtill funnes och sådant kunde äga rum utan
rusthåilets skada, ett torp uppsattes till boställe för ryttaren, och skulle,
sedan torpet uppsatts och nödig åker därtill upplöjts samt något till ängsmark
utsetts efter rustningshemmanets villkor, ett torpets årliga afkastning
motsvarande belopp afdragas å ryttarens lön. Detta skulle dock ej
vara eu lag för alla fall, utan endast där det »med beqvämlighet» kunde
ske, och förordnade Kungl. Maj:t likaledes den 2 december 1690 i bref
till åtskilliga landshöfdingar, att rusthållarna skulle tillhållas att, så vida
någon lägenhet på rustningshemmanets ägor därtill kunde erhållas, förse
ryttarne med torp och boställen af något utsäde och äng, hvilka torp
efter deras värde skulle afräknas på ryttarens lön, så vida de vore försedda
med åker och äng. I öfverensstämmelse härmed meddelades äfven
föreskrifter för särskilda regementen och kårer.

Hvad storleken af ryttaretorpets åker och äng angår, synes man hafva gått
ut ifrån, att den skulle bero på öfverenskommelse mellan rusthållare!! och
ryttaren samt att afdraget å lönen skulle vara beroende på torpets storlek.
För vissa län meddelades dock särskilda bestämmelser härutinnan.
Så stadgades genom kungl. brefvet den 23 maj 1693 beträffande ryttartorpen
i Jönköpings län, att de, i likhet med soldattorpen i Skaraborgs
län, skulle hafva 1/t tunnland åker, kåltäppa och ett ängsstycke om 2 lass
hö, att uppröjas genom ryttaren, och meddelades genom kungl. bref den
28 juni 1693 liknande föreskrifter för Kalmar och Kronobergs län, dock
med förklaring i kungl. brefvet den 6 augusti 1693 beträffande förstnämnda
län, att, där torpen vore bättre än hvad berörda bref föreskrefve,
däremot svarande afräkning finge ske i den årliga lönen.

Genom kungl. resolutionen den 19 och 20 november 1685 förklarades
för Östgöta kavalleri, att, där ett torp hade en tunnas utsäde och ängtill
1 7, lass hö, 10 daler kopparmynt skulle afdragas å lönen, men behöfde

Lagutskottets Utlåtande N:o 55. 17

torpen ej nödvändigt hafva denna storlek; och bestämdes genom kungl.
bref den 26 juni 1780, att, där de vore mindre, af kastningen å lönen i
proportion därefter finge minskas.

I kungl. bref den 23 maj 1693 till landshöfdingen i Jönköpings län
framhölls, att det ej vore meningen att tilldela en ryttare någon åker och
äng i själfva rustningsstammen, utan skulle torpet uppodlas af utmarken; och
hette det likaledes i en af Konungens befallningshafvande i Östergötlands
län den 7 februari 1724 utfärdad kungörelse, att det vore alldeles förbjudet
att angripa och utsyna något af rusthållets ägor till torpet, med
mindre lägenhet därtill funnes å utmarken. Där någon utmark ej fanns,
skulle rusthållaren i allt fall för ryttaren, om denne det behöfde eller
åstundade, anskaffa eller uppbygga husruin utan eller, såsom för Östergötland
föreskrifvits, med kålgårdstäppa (se kungl. reglementet den 7 november
1695 m. fl. författningar).

C, Båtsmanshåll.

I. Båtsmanroteringen.

1) Båtsmanshållet i Norrland (Gäfleborgs, Västernorrlands samt Västeroch
Norrbottens län). Uti det af Kungl. Maj:t den 2 mars 1688 fastställda
kontraktet beträffande båtsmansroteringen i Norrland var ej stadgadt,
att båtsmännen skulle hafva torp och hade äfven rotehållarne i
Hälsingland genom kungl. resolution den 21 januari 1748 uttryckligen befriats
från skyldigheten att uppbygga rotestugor, men hade dock, på sätt
jämväl sistberörda resolution utvisar, från äldre tid tillbaka den plägsed
merendels varit följd, att rotarna i stället för kosthåll och andra förmåner
åt sina båtsmän på utmarken utsett tjänliga lägenheter till torp, att af
dem odlas och innehafvas såväl under tjänstetiden som äfven sedermera
mot vissa vid hvarje tillfälle mellan roten och båtsmannen öfverenskomna
villkor, och förordnades genom kungl. brefvet den 10 februari 1824, att,
enär detta bruk icke dittills haft någon olägenhet med sig utan tvärtom
medfört verklig nytta i afseende på flere odlingsbara lägenheters uppröjande
och vidare förbättrande, med denna anstalt äfven framgent finge
fortfara, på sätt rotehållarne och båtsmännen funne vara för sig nyttigast,
dock med villkor att alla överenskommelser af denna beskaffenhet borde
till ömsesidig säkerhet skriftligen författas och till Konungens befallningsBih.
till lliksd. Prot. 1907. 7 Sami. 50 Häft. 3

Båtmans hållet.

Lagutskottets Utlåtande N:o SS.

hafvande i orten ingifvas för den vidare åtgärd, som i afseende å dylika
kontrakt dittills ägt rum.

Vid en del rotar hafva väl i sammanhang med byalagen öfvergångna
skiften för de särskilda rotarna ständiga båtsmansjordar blifvit afsätta,
men eljest torde båtsmanstorpen i Norrland i det hela vara af samma
beskaffenhet som soldattorpen vid Hälsinge regemente.

I de öfriga till båtsmansrotering indelade landskapen voro däremot
rotehållarne allmänt ålagda att bestå båtsmännen stadigvarande torp.

2) Båtsmanshållet i Göteborgs och Bohus län. Enligt det af Kung!.
Maj:t den 16 januari 1739 fastställda kontraktet för Bohuslän förpliktades
rotehållarne att på utmarken uppsätta en stuga m. fl. byggnader
jämte kåltäppa samt att, om lägenhet därtill funnes å utmarken, uppbryta
72 tunnland åker och äng till 2 stackar hö, hvarvid emellertid särskildt
gjordes det förbehåll, att båtsmannen ej finge »begiära något af gårdsens
ägor för hvilket åhrlig skatt och utlager gifves».

3) Båtsmanshållet i Halland. Enligt det för Halland den 16 januari
1739 fastställda kontraktet tilläts allmogen att till båtsmannen, där »beqvämligaste
lägenheter» funnes å utmarken, uppsätta en stuga med flera
byggnader jämte kåltäppa samt tillika uppbryta y2 tunnland åker äfvensom
äng till 2 stackar hö, och meddelades i samband därmed bestämmelser,
hvilka förmåner båtsmannen skulle beredas, där vid en rote icke funnes
lägenheter till hus, kåltäppa, åker och äng.

4) Båtsmanshållet i öfriga orter å landet (Uppsala, Stockholms, Södermanlands,
Östergötlands, Älfsborgs, Kalmar, Gottlands och Blekinge län).
Enligt det den 23 maj 1690 för dessa orter fastställda kontraktet skulle
rotebönderna på de hemman i rotelaget, hvarest »beqvemligaste lägenheten»
därtill gåfves, uppsätta stuga m. fl. byggnader, och skulle vid sådana torp,
där lägenhet därtill funnes, för båtsmannen uppröjas y2 tunnland åker till
säde och träde eller så mycket, att han däraf kunde erhålla ungefär 2
tunnors årsväxt, samt äng till 2 sommarlass hö. Därjämte hade föreskrifter
meddelats, hvilka förmåner båtsmannen skulle åtnjuta i de orter,
där någon lägenhet ej fanns till åker och äng, såsom i skärgårdarna. Torp
skulle båtsmannen sålunda i hvarje fall hafva. Enligt kungl. brefvet den
7 februari 1860 medgaf Kungl. Maj:t emellertid, att en år 1844 meddelad
föreskrift, att vid nya båtsmäns antagande å Öland lägenhet till åker och
äng, där sådan funnes att tillgå, skulle till torp utläggas, icke borde i
vidsträcktare mån vinna tillämpning än där vederbörande kompanichef i
följd af särskilda förhållanden ansåge den bestämda ersättningen i spann -

Lagutskottets Utlåtande N:o 55.

mål, hö och halm icke motsvara den fördel, som genom utläggning af
åker och äng till det i författningarna begränsade belopp skulle båtsmannen
tillskyndas.

II. Båtsmansrustningen.

1) Blekinge. Enligt kungi. resolutionen den 27 april 1685 angående
båtmanshållet i Blekinge skulle rusthåliaren vara förpliktad att för båtsmannen
uppsätta en stuga med flera byggnader samt lämna en liten täppa
vid husen, tjänlig till kålgård, och bestämdes genom kungi. bref af den 26
oktober och den 22 december 1858, att till kåltäppa borde upplåtas 8
kappland brukbar jord jämte hvad till husplan och väg till husen erfordrades.
Med torpet skulle sålunda ej vara förbunden åker och äng, men
hade redan genom kungl. bref den 12 september 1786 medgifvits att,
där en eller annan rusthållare ville och kunde till bruk och nyttjande
till båtsmannen upplåta någon jord, som uti afkastning gåfve lika mycken
spannmål, hö och halm, som kontraktet för hvarje båtsman utstakade,
sådant icke finge vägras, när båtsmannen vid inskrifningen i landskansliet
därmed förklarat sig nöjd, och synas i anledning däraf flere rusthållare
hafva upplåtit åker och äng till båtsmännen (se kungl. bref af den 10
februari 1824-, mom. 2 och 1839 års rotebok, § 18).

2) Södra Möre. Enligt kungl. resolutionen den 27 april 1685 angående
båtsmanshållet i Södra Möre skulle rusthåliaren vara förpliktad
att för båtsmannen utse och bygga ett litet torpställe med nödtorftiga
hus, hvarjämte för båtsmannen skulle uppbrytas en liten kåltäppa, en
åkerlycka om y2 tunnlands utsäde samt äng till 2 sommarlass hö.

Af den föregående redogörelsen torde framgå, att, där knektetorp
lämnats, skyldigheten därtill väl i allmänhet varit grundad på bestämmelserna
i de ursprungliga knektekontrakten med de i dessa sedermera
gjorda ändringar och tillägg, men hafva äfven i många fall, där allmänna
bestämmelser därutinnan ej meddelats, knektetorp upplåtits, och torde lämnande
af torp för sådana fall egentligen allenast få betraktas såsom ett
sätt för utgörandet af den eljest bestämda aflöningen till knekten.

Principiellt var det en skyldighet för rust- eller rotehållarne att Hvem tiar skylgemensamt
bereda soldaten, ryttaren eller båtsmannen torp, där sådant
vid ett rusthåll eller en rote ifrågakom. Vid rotehållet var det emeller- upplåta erfortid,
med undantag för några orter, såsom Dalarne och större delen af de’äi/gjyd

Lagutskottets Utlåtande N:o 55.

Norrland, regeln, att ett af roteheramanen vid indelningen eller sedermera
utsetts till stamrote, hvars innehafvare såsom roteman skulle ansvara för
hela rotelagets gemensamma skyldigheter enligt kontraktet och jämväl hade
att af sina ägor upplåta jord till torpet för soldaten eller båtsmannen.
Med undantag för Västergötland, där afseende vid själfva roteindelningen
fästats å denna stamrotens skyldighet, var denna berättigad att af de
öfriga hemmanen i roten (strö- eller hjälprotarna) uppbära s. k. planpenningar,
om hvilkas belopp och sättet för deras bestämmande särskilda
bestämmelser meddelats. Där för soldattorp till visst hemman i roten
utgår planpenningar, är det sålunda ett kännemärke på, att torpet tagits
från stamhemmanets mark, men kan detta hafva skett, äfven där sådana
plan penningar ej utgå. Bortsedt från hvad ofvan anförts om Västergötland,
stadgades t. ex. för Upplands regemente, att, om det hemman, hvaruppå
torpet uppbyggts, ägde bättre förmåner än de andra, samma hemman
ej ägde njuta vederlag för torpstället, samt för Södermanlands regemente,
att sådant vederlag ej skulle utgå, om stamhemmanet bestode af
märkliga förmåner eller vore helt hemman och stode i rotelag med ett
hälft hemman. Många fall förekomma emellertid, där, äfven om visst
hemman utsetts till stamrote, torpet ej anlagts på dess mark utan på
mark, som tillhört stam- och strörotarna gemensamt eller ströroten ensamt.
i regeln hafva Hufvudregeln var, att för knektetorpet ej finge tagas i anspråk stainup^tagihPäut-
hemmanets eller rust- och rotehållets åker och äng, utan att det skulle
marken, uppröjas å utmarken. Så föreskrefs i det år 1739 fastställda kontraktet
för båtsmanshållet i BohusläD, att båtsmannen ej finge »begiära något af
gårdsens ägor för hvilket åhrlig skatt och utlager gifves». Föreskrifter
meddelades också i syfte att möjliggöra upptagande af sådana torp, äfven
där den utmark, som tillhörde rusthållet eller roten, var samfälld med
andra hemman. Då vid Västgöta kavalleri i skogsbygden och särskildt
på Falubygden, hvarest rusthållen ej hade »enskild mark», ryttaretorp utsetts
på samfälld skog och mark med andra hemman, hvilkas possessorer
bestridt dylika torps anläggande, förordnades genom kungl. brefvet den 5
juli 1737, att sådana rusthållare, som med andra hade oskift mark, skulle
söka förmås att på densamma söka delning samt torpen således uppsättas,
och enligt kungl. resolutionen den 18 augusti 1752 förordnades, att, när
rusthåll läge i byalag med odelade ägor och den oskiftade marken befunnes
vara af den beskaffenhet, att torp för ryttare eller dragoner därstädes
kunde uppsättas utan rusthållare^ eller grannarnas skada, sådant
finge ske, på sätt som i 10 kap. i § byggningabalken stadgats om oskift

Lagutskottets Utlåtande N:o 55.

marks upptagande och nyttjande, hvilken paragraf innehöll, att, om jordägare
i by ville intaga något, som vore oskift, han skulle tillsäga byamännen,
och, om de ej ville stänga och häfda med honom, skulle han söka
laga skifte, hvarefter hvar och en finge njuta sin del i det som kunde
skiftas. Sedermera medgåfvos särskilda lättnader vid uppodlande af
oländig mark och stadgades genom kungl. förordningen den 8 mars 1770,
att i oskift mark, där tillfällen till uppodlingar gåfves, den ene grannen
icke finge hindra den andre att anlägga torp, då lika goda lägenheter
i jämförelse med hvars och ens skattetal vore att tillgå. Såväl före som
efter utfärdandet af denna förordning hafva säkerligen ett stort antal
knektetorp upptagits på oskift mark, och torde frågan, om för sådana fall
torpets jord vid dess nedläggning skall anses tillhöra stamroten eller hela
roten eller, såsom ofta är fallet, andra hemman, böra bedömas efter det
sätt, hvarpå torpet behandlats vid senare skiften.

Åtskilliga fall förekomma emellertid, där knektetorpen upptagits å Knektetorp,
krono-, härads- eller sockenallmänningar. uPmänningm\"

Sedan soldaterna vid Östgöta infanteriregemente gjort ansökning att
på allmänningarna och bekvämliga orter få sätta upp små torp och stugor
till att bo i, gaf Kungl. Maj:t enligt resolution den 12 oktober 1682
därtill sitt bifall, så vida icke någon därigenom skadades i sin förra välfångna
rätt eller skogarna till Kungl. Maj:ts afsaknad fördärfvades. Ansökan
skulle göras hos landshöfdingen, som hade att afgöra, hvarest sådana
små boställen kunde inrättas. Redan förut hade särskildt beträffande
ryttaretorpen stadgats, att de icke skulle, på sätt eljest gällde beträffande
nyupptagna torp, blifva skattlagda, och förordnade Kungl. Maj:t den 29
maj 1693, att på allmänningarna upptagna torp, som blifvit anslagna till
båtsmans- eller knekteboställen, skulle fritagas jämväl från utgörande af
kronotionde.

I kungl. förordningen den 12 december 1734 om skogarna i riket
stadgades väl, i öfverensstämmelse med den tidigare lagstiftningen, att torp
ej därefter finge byggas på allmänningarna samt att de, hvilka, sedan indelningen
skedde, olagligen uppbyggts och ännu icke kommit att skattläggas,
skulle rifvas, men gjordes därvid undantag för de å allmänningarna
upptagna ryttare-, soldat- eller båtsmanstorpen, hvilka, där de redan till
boställen för ryttare, soldater eller båtsmän inrättats och indelats, borde
blifva stående, och stadgades likaledes i kungl. resolutionen den 13 december
samma år på krigsbefälets besvär, § 30, att de från indelningens början
på kronoparker och allmänningar lagligen upptagna ryttare-, dragon- och

Lagutskottets Utlåtande N:o 55.

soldattorpen finge blifva stående och åter uppsättas, där de rifvits (jämför
kungl. resolutionen på allmogens besvär den 12 december 1734, § 25).

Ehuru de å allmänningarna lagligen upptagna knektetorpen skulle få
stå kvar, var det ej vidare tillåtet att å allmänningarna upptaga nya
dylika torp. Sedan landshöfdingen med anledning af uppkomna svårigheter
vid anläggande af ryttaretorp vid Västgöta kavalleri hemställt, att
sådana torp skulle få anläggas på kronoallmänningar och parker, där
sådant utan olägenhet kunde ske, uttalade krigskollegium, att det ej emot
1734 års skogsordning och samma års resolution på krigsbefälets besvär
kunde tillstyrka förslaget, och gillade Kungl. Maj:t enligt nådigt bref den
5 juli 1737 den af krigskollegium sålunda uttalade uppfattning såsom på
goda skäl grundad. Sedan allmogen i Barne och Laske härad anhallit,
att en del ryttare- och soldattorp, som på hemmanens ägor till deras
skada anlagts, måtte få på krono- och sockenallmänningar utflyttas, förklarade
Kungl. Maj:t den 11 september 1772, att han ej kunde därtill
lämna bifall.

Då den 5 april 1739 förklaring utfärdades öfver 1734 års skogsordning,
medgaf Kungl. Maj:t emellertid, att, där uppå kronoparker eller
lands- och häradsallmänningar några ansenliga och till skogsväxt odugliga
mossar och kärr funnes, hvaraf äng kunde upptagas utan häradets skada
för dess oundgängliga bete, landshöfdingen efter föregången undersökning
ägde tillåta, att sådant område finge upptagas till äng mot skälig frihet
och räntas erläggande, och meddelades äfven sedermera såväl i kungl. förklaringarna
den 5 oktober 1741 och den 12 augusti 1752 som i de följande
skogsordningarna föreskrifter om upptagning af obrukbara kärr och
mossar å härads- och sockenallmänningar, hvarest någon stor och duglig
skog ej växte. Med åberopande af berörda författningar om oländig marks
uppodling synas den följande tiden ej så få lägenheter hafva a allmänningarna
upptagits af vederbörande rust- och rotehållare till torp för
ryttare och soldater, särskildt i Östergötland och Västergötland, men under
det de tidigare knektetorpen voro fria från ränta och tionde, hafva dessa
lägenheter, i likhet med andra odlingar af samma slag, undergått skattläggning
och i jordeböckerna införts såsom särskilda lägenheter.

Af knektetorpen hafva sålunda ett ej obetydligt antal upptagits å allmänning
eller, såsom det i indelningsverken vanligen heter, å kronoallmänning,
i motsats mot å rotens mark, hvarvid emellertid kronoallmänning enligt
den då gängse terminologien synes hafva inbegripit ej endast kronoparker och
dylikt utan äfven och företrädesvis socken-, härads- och landsallmänningar.

Lagutskottets Utlåtande N:o 55. 23

Pa sätt särskildt framgår af kammarkollegii cirkulärbref till samtliga
Konungens befallningshafvande angående förändrad reglering med kronoskogarna
och allmänningarna i riket den 14 april 1824, gjorde sig, sedan
sockenallmänningarna upplåtits till socknarnas fria disposition, en skillnad
gällande mellan å ena sidan kronoparker och med dem jämförliga kronoallmänningar,
hvilka alltid varit kronan enskildt förbehållna och hvartill
dess ägande- och dispositionsrätt vore ostridig, till hvilken grupp äfven hänfördes
rekognitionsskogar och bergslagsallmänningar, som till kronan hemfallit,
samt öfverloppsmarker å rekognitionsskogarna äfvensom kronomarker,
som vid afvittring öfverblifvit i rikets norra provinser, samt å andra
sidan lands- och häradsallmänningar och därmed jämförliga kronoallmänningar,
hvilka ansågos såsom häradets eller »landets» tillhörighet och hvaraf
nyttjanderätten tillkom intressenterna däri med vissa förbehåll från kronans
sida, bland annat i fråga om ränta å uppodling därå.

A. Kronoparker m. fl. skogar, till hvilka Kungl. ]\laj:t och kronan
hade ägande- och dispositionsrätten:

a) De som skulle för kronans behof bibehållas. Inga nya intagor finge
å dessa beviljas och de, till hvilka innehafvarne hade enskild besittningsrätt,
skulle så vidt möjligt för kronans räkning inköpas eller medelst utbyte
förläggas utom den del af skogen, som förbehållits kronan, eller utbytas
mot lägenheter å andra skogar, som icke komme att bibehållas.

b) De som ej skulle för kronans behof bibehållas utan i allmänhet
genom delning eller försäljning skulle bringas under enskild äganderätt.
Under ständig besittningsrätt för framtiden upplåtna intäkter å dessa skigar
skulle bibehållas i dåvarande skick och utrymme. Voro de odlade t ch
bebyggda och kunde uppskattas till minst j16 mantal, skulle de, on
innehafvaren det astundade, fa tillökning, så att de kunde skattläggas till
berörda mantal, de lägenheter likväl undantagna, som redan voro skattlagda
under andra hemman och därmed förenade.

B. Lands-, härads- och kronoallmänning ar, som utgjorde »landets*
eller häradets tillhörighet. Beträffande dessa skulle Kungl. Maj:t uppå
därom gjord ansökning för hvarje allmänning besluta, om den skulle
upplatas till intressenternas egen disposition gemensamt eller delning
socknarna och enskilda hemman emellan, som däri ansåges äga del. Hvarje
hemman, som i sådan allmänning finge del, skulle för dess skogsandel
utgöra viss spannmålsränta beräknad efter tunnland, men den mark, som
till mulbete tillfölle de hemman, som sådant på grund af urminnes häfd
skattläggning eller annat behörigt tillstånd å allmänningen begagnat, borde

24 Lagutskottets Utlåtande N:o 55.

efter ortens metod skattläggas, därest ej af hemmanens skattläggning
framginge, att desamma för sådan mulbetesrätt redan vore skattlagda.
Beträffande lagliga intäkter skulle förfaras liksom vid kronoparker,
som genom delning eller försäljning skulle bringas under enskild äganderätt.

Bland de lagliga intäkter, hvilka sålunda skulle äga bestånd, hörde
äfven de oskattlagda knektetorp, som tillkommit före 1734 års skogsförordning,
äfvensom de skattlagda knektetorp, som efter sagda tid upptagits
och skattlagts.

Då sockenallmänningarna delats mellan socknens hemman utan att
dessa därvid påförts särskild ränta, synes gifvet att å dylika allmänningar
upptagna, ej skattlagda knektetorp, i likhet med torp å oskift
byamark, böra anses såsom en tillhörighet till vederbörande hemman inom
socknen. I allmänhet torde väl vid delning af sockenallmänningen torpet
tydligt hafva beräknats för visst eller vissa hemman, så att öfriga hemman
fått däremot svarande vederlag. Där så ej skett, torde det få bero på
det sätt, hvarpå delningen verkställts, om torpets mark skall anses tillhöra
stamroten eller rusthållet eller roten i dess helhet eller eventuellt samtliga
hemman i socknen. Exempelvis kan nämnas, att vid delning af
Nittorps sockenallmänning bestämdes, att soldattorpen icke vid delningen
skulle ta^as i beräkning utan helt och hållet uteslutas samt anses såsom
odala ä<mr, hvarförutom ett stycke skogsmark bestående af 12 tunnlands
rymd skulle i närmaste läge tilläggas hvarje torp mot afräkning utaf
såväl ut- som stamrotens skogsskifte.

Där ett oskattlagdt knektetorp upptagits å lands- eller häradsallmänning
eller därmed jämförlig kronoallmänning, som mot spannmålsränta
skulle upplåtas till vederbörande intressenters disposition, torde torpet
däremot, där det ej inräknats vid bestämmande af denna ränta, i regel
icke kunna anses ingå i vederbörande hemmans skattetal utan i likhet
med skattlagda soldattorp få anses såsom en särskild lägenhet, som ej
påförts ränta och tionde på grund af de om soldattorp meddelade särskilda
bestämmelser. Vederbörande torde därföre i många fall vara berättigade
att, därest ansökning därom göres, få dylikt torp upptaget i jordeboken
såsom särskild lägenhet, och får det bero på sättet för torpets tillkomst
in. m., om besittningsrätten till detsamma, sedan indelningsverket
upphört, bör tillkomma stamroten eller rusthållet eller roten i dess helhet,
eller om torpets mark möjligen bör återfalla till allmänningen med
eller''" utan ersättning för den verkställda odlingen.

Lagutskottets Utlåtande No 55.

Hrad sålunda anförts gäller i tillämpliga delar äfven om de å kronoparker
och därmed jämförliga skogar upptagna ej skattlagda knektetorpen,
och kan det vid dessa ifrågasättas, om icke, sedan indelningsverket
upphört, desamma möjligen böra återfalla till kronan med eller utan
ersättning för odlingskostnaden.

Hvad beträffar de skattlagda knektetorpen, hafva desamma i en del
fall upptagits på förteckningarna öfver till skatte försäljningsbara hemman
och lägenheter och hafva åtskilliga af desamma jämväl skattesålts.
I andra fall åter hafva de betraktats såsom boställen och på grund däraf
uteslutits från berörda förteckningar.

Där de skattlagda knektetorpen ej skattesålts, upptagas desamma i
jordeboken bland kronoegendomar under enskild disposition.

Den 16 maj 1898 förklarade kammarkollegium beträffande åtskilliga
från skatteköpsförteckningarna uteslutna knektetorp i Östergötlands län,
att, då dessa lägenheter samtliga utgjorde soldat- eller ryttaretorp, till
deras skatteförsäljning så mycket mindre förefunnes befogenhet, som desamma
icke visats vara för deras ursprungliga ändamål obehöfliga.

Sedan Konungens befallningshafvande i nämnda län därefter den 15
juli 1903, med öfverlämnande af en utaf W. Heyman m. fl. gjord ansökan
om skatteköp af åtskilliga i jordeboken för östra Hargs socken
bland kronoegendomar under enskild disposition upptagna knektetorp, anhållit
om upplysning, huruvida berörda torp kunde till skatte försäljas,
anförde i afgifvet yttrande kammaradvokatfiskalsämbetet bl. a., att, då
för de ännu icke vakanta torpen fortfarande torde gälla samma skäl, som
legat till grund för kammarkollegii beslut den 16 maj 1898, kollegium
icke torde hafva anledning att beträffande dessa för närvarande frångå sin
i samma beslut uttalade mening: att de öfriga däremot, hvilka samtliga
vore vakanta, blifvit å Åkerbo häradsallmänning enligt behöriga beslut
såsom särskildt för sig bestående lägenheter anlagda eller bibehållna med
tillämpning af de författningar angående landets uppodlande, hvilka då
voro gällande och hvaruti lämnats uppmuntran till oländig marks uppodling
särskildt å allmänningar, »hvarå ingen stor och dugelig skog växte
eller växa kunde», och som icke heller för härads- eller sockneborna vore
oundgängliga till nödigt bete för deras kreatur, och då den omständigheten,
att ändamålet med intagorna i ofvanberörda fall angifvits vara
soldat- eller ryttaretorps utflyttning eller förbättring, icke torde hafva åt
dessa lägenheter gifvit någon väsentligen olika karaktär än åt andra
intagor, hvilka med iakttagande af samma procedur och med åberopande
Bih. till Biksd. Prot. 1907. 7 Sami. 50 Höft. 4

Skogsfång och
mulbete.

26 Lagutskottets Utlåtande N:o 55.

åt samma rättsgrund blifvit anlagda, uttalade advokatfiskalsämbetet såsom
sin mening, att ämbetet ej ansåge sig å kronans vägnar hafva något att
erinra mot, att lägenheterna i fråga förklarades vara af beskaffenhet att,
i likhet med hvad som ägt rum med åtskilliga andra å allmänning uppodlade
och skattlagda lägenheter, kunna till skatte försäljas.

Med gillande af den utaf advokatfiskalsämbetet sålunda uttalade
mening fastställde kammarkollegium den 16 september 1904 skatteköpeskilling
för dem utaf ofvanberörda knektetorp, som tillhörde rotar eller
rusthåll, hvilka ej voro effektiva.

I öfverensstämmelse med detta beslut torde väl flertalet af de å allmänning
upptagna, skattlagda knektetorpen, få anses vara af den natur,
att de, sedan vederbörande rusthåll eller rotar upphört att effektivt utgöra
rustnings- eller roteringsbesväret, kunna blifva föremål för skatteköp. Ett
och annat torp torde dock härifrån utgöra undantag. Så har t. ex. det
för ösby roteintressenter å Bråbo häradsallmänning upptagna knektetorpet
jämlikt kungl. bref den 5 maj 1819 upplåtits mot skyldighet att därför
till kronan årligen betala det vederlag, kungl. brefvet den 28 oktober
1817 rörande plan penningars utgörande vid indelta infanteriregementen
utsätter.

Jämte bestämmelserna om torp för soldaten, ryttaren eller båtsmannen
hade äfven åtskilliga föreskrifter meddelats om den rätt till skogsfång
och mulbete, som med torpet skulle vara förbunden.

Skogsfång: I riksdagsbeslutet den 3 januari 1683 stadgades, att
knekten ägde åtnjuta »vedbränne» »där som skog är af vindfall» till nödtorft,
dock utan ägarens afsaknad. Där någon skog ej fanns, skulle
knekten nöja sig med samma villkor, som andra bönder i trakten hade.
I öfverensstämmelse därmed föreskrefs ock i kungl. resolutionen den 20
februari 1739, att, enär rusthållare och rotebönder samt dragon- och
båtsmanshållare på sina ägor hade tillräcklig skog, det ej borde nekas
ryttare, dragoner, soldater och båtsmän att efter ägarens invisning få nödig
skog till stängsel och vedfång. Detta stadgande var en allmän författning,
tillämplig öfverallt, där icke, såsom vid flera regementen var fallet, särskilda
bestämmelser meddelats eller genom rusthåll- eller rotekontraktet
annorlunda förordnats.

Mulbete: I riksdagsbeslutet den 3 januari 1683 stadgades, att knekten
om sommaren ägde bruka bolbyns mulbete för en eller två kor och några
får, så vida landsortens beskaffenhet det tilläte. Beträffande mulbetet har
ej sedermera såsom i fråga om skogsfång allmänna bestämmelser medde -

Lagutskottets utlåtande N;o 55. 27

lats, men förekomma därom i kontrakten för åtskilliga regementen och
kårer särskilda föreskrifter, och hafva, äfven där sådana föreskrifter ej
meddelats, ryttare, soldater och båtsmän i stor utsträckning genom de
med rust- och rotehållarne ingångna kontrakten tillförsäkrats viss rätt till
mulbete.

I en del fall hade uttryckligen stadgats, att skogsfång och mulbete
skulle lämnas af stamroten (jämför kungl. bref den 10 september 1811 beträffande
Älfsborgs län). Då emellertid sedermera fråga väcktes om meddelande
af bestämmelser angående ersättning för åt soldaten lämnad
gärdselfång, vedbrand och mulbete, ansåg Kungl. Maj:t, enligt nådigt bref
den 28 oktober 1817, sådant förordnande så mycket mindre böra meddelas,
som i allmänhet ej endast stamroten tillsläppt dessa förnödenheter
för soldaten.

I senare tid har vid ett stort antal rusthåll och rotar, i stället för
rust- och rotehållarnes skyldighet att lämna skogsfång och mulbete, vid
verkställda skiften af stamrotens eller af rusthållets eller rotens gemensamma
mark eller af allmänning viss mark för torpet afsatts, ofta af ej
obetydlig storlek. Där sådan afsättning ägt rum, måste den afsätta marken
räknas till torpets ägoområde, men eljest torde berörda förmaner af skogsfång
och mulbete ej vara på sådant sätt förenade med torpet, att de vid
dess försäljning öfvergå till den nye ägaren, för så vidt ej särskildt aftal
därom träffas.

Rätteligen borde såsom knektetorp betecknas endast sadana lägenheter,
som äro afsedda för åkerbruk, men har i författningarna detta begrepp
fått sådan omfattning, att det användes äfven om hus med allenast kåltäppa
eller planteringsland (kungl. kungörelsen den 2 december 1892) samt
stundom äfven om en knektestuga utan annan jord än den tomt, hvarå
stugan är uppförd.

Af 26,881 rusthåll och rotar vid indelta armén saknade år 1881
6,187 torp. Af öfriga 20,564 rusthåll och rotar hade 17,457 torp med
åkerjord (däraf 888 vid kavalleriet) samt 8,107 torp utan åkerjord eller
med endast kåltäppa (däraf 515 vid kavalleriet).^

Motsvarande uppgifter saknas för batsmanshallet, men voro mot slutet
af 1860-talet vid detta af 5,680 rusthåll och rotar 4,714 försedda med
torp samt 966 utan.

Sammanlagda antalet knektetorp skulle sålunda utgjort 25,278.

Af dessa äro flertalet anlagda å hemman under enskild äganderätt
eller stadgad åborätt, men förekomma dock ej så få fall, där torpen helt

Begreppet

knektetorp.

Antalet

knektetorp.

Lagutskottets Utlåtande N:o 55.

Tiden för
knektetorpens
tillkomst.

Knektetorpens

värde.

Knektetorpens

areal.

Knektetorpen
och jordeböckerna.

eller delvis äro belägna å boställen eller egendomar, som ej innehafvas
under enskild äganderätt eller stadgad åborätt, Åtskilliga torp ligga å
egendomar af fideikommissnatur.

I allmänhet hafva väl torpen upplåtits redan mot slutet af 1600-eller början af 1700-talet-, men hafva dock många torp tillkommit vida
senare. Så meddelades för Gottland och Öland ännu under 1800-talet
åtskilliga bestämmelser i syfte att vid nya båtsmäns antagande få torp
för dem utlagda (se t. ex. för Gottland kungl. bref den 10 september
1816, BO januari 1822 och 29 januari 1824 samt för Öland kungl. bref
den 20 juni 1844 och 7 februari 1860); och lämnas i tjänstgöringsreglementet
för armén af den 12 april 1889 föreskrifter för det fall att
efter begäran af någon af manskapet, som förut varit i saknad af torp,
Konungens befallningshafvande förordna! om utsyning af ny torpplats.

Knektetorpen äro endast undantagsvis påförda särskilda taxeringsvärden,
men skulle efter den vid 1904 års riksdag af vederbörande utskott
gjorda beräkning värdet af hvart och ett af de 12,000 torp, som då innehades
af indelt manskap, hafva utgjort i medeltal c:a 1,400 kronor. Härvid
bör emellertid anmärkas, att i detta värde äfven ingått byggnaderna
å torpet, hvilka, vid ett stort antal torp synas hafva det största värdet.
Ser man på de lämnade uppgifterna beträffande värdet af de särskilda
torpen, finner man, att detta växlat betydligt, från 25 till 14,000 kronor,
och äro de fall, där torpens värde öfverstiga 3 å 4,000 kronor, ej så få.
Ofta ligger anledningen till ett sådant högre värde hos ett torp däri, att
skogsmark för detsamma utbrutits vid skifte eller att torpet har sådan
belägenhet, att det fått användning såsom tomtplats.

Jämväl hvad arealen angår, förekomma störa skiljaktigheter mellan
torpen såväl inom som mellan de särskilda regementena och kårerna, och
torde arealen i flertalet fall öfverstiga, hvad i knektekontrakt-en ursprungligen
föreskrifvits.

Då ridderskapet och adeln vid 1683 års riksdag åtog sig viss rotering,
gjordes det förbehåll, att knektehemvisten icke någonsin till namn, tomter
eller beskrifning skulle blifva uppförda i kronans jordeböcker eller under
hvarjehanda »titul eller pretext» från frälsehemmanet söndrade; och förklarade
Kungl. Maj:t likaledes, då i kungl. reglementet den 5 januari 1684 föreskrift
meddelades om inrättande af torp för ryttare, att rusthållare
»til ingen del skole hafva åt befara någon skattlägning på samma
torp, eller inteckning i kronones jordeböcker, fast mindre något ingrep
och förfång af sventjänaren uti sjelfva rustningsrättigheten, emedan allé

Lagutskottets Utlåtande N:o 55.

de ägor och förmoner, som höra til och under rusthåll^, bore komma
rusthallaren til eviga tider til goda, och torpet på intet sätt, eller under
något sken och invändning, nåntsin dragas ifrån dess bohlbys ägor». Med
undantag för det fåtal å allmänningar upptagna ryttare-, soldat- och båtsmanstorp,
som blifvit skattlagda, hafva knektetorpen därför ej införts i
jordeböckerna såsom särskilda lägenheter. I ett af kammarförvanten
Poller uppgjordt formulär till nya jordeböcker hade väl föreslagits, att
ryttare-, soldat- och båtsmanstorp skulle i jordeböckerna införas, men,
sedan kammarkollegium anfört, att sådant strede emot författningarna om
indelningsverket, och därför ej af kollegium kunde tillstyrkas, föreskrefs i
1858 års jordeboksformulär, att bland jordlägenheter, fiskerier samt verk
och inrättningar skulle uppföras icke allenast från äldre tider för sig bestående
lägenheter, ehvad de redan vore skattlagda eller borde skattläggas,
utan äfven sadana, som för alltid blifvit från hemman afsöndrade, men
att däremot skulle uteslutas dels enskilda torp eller sådana lägenheter,
hvilkas tillvaro berodde af hemmansägarens godtfinnande, dels för viss tid
afsöndrade lägenheter och dels soldat- och båtsmanstorp, och innehåller
äfven nu gällande jordeboksmetod af den 28 januari 1870, att bland
jordlägenheter, fiskerier samt verk och inrättningar skola uppföras de från
äldre tider för sig själfva bestående, äfvensom sådana, som, ehuru tillhörigheter
till hemman, fått sig åsatt särskild ränta och kronotionde eller
äro roterade, hvaremot skola uteslutas alla öfriga för sig själfva ej bestående
lägenheter, de från hemman afsöndrade samt ryttare-, soldat- och
båtsmanstorp.

Ehuru knektetorpen sålunda ej upptagas i jordeböckerna såsom särskilda
lägenheter, hafva dock i en del län anteckningar införts om soldatoch
båtsmanstorpen med anledning af jordeboksmetodens föreskrift, att vid
roteradt hemman skall antecknas, huruvida det är stam med knektetorp
pa ägorna eller endast strö-, ut- eller hjälprote (t. ex. stamrote med soldattorpet
pa ägorna, strörote med soldattorpet på ägorna, stamrote med soldattorpet
på byns gemensamma mark etc).

Vid anläggningen af knektetorp upprättades i allmänhet ej öfver de- Äro grämer»«
samma, äfven om vid bestämmande af platsen för torpen offentlig myndighet *°r Jc”ek^tormedverkat,
laga vitsord ägande kartor, och hafva gränserna för torpen väl fasttwidai*
merendels ej heller sedermera vederbörligen fastställts, där de upptagits å
enstaka hemmans ägor, som ej undergått skifte, men hafva dock i många
fall af olika anledningar öfver dylika torp arealafmätningar af landtrr.!'',
tare verkställts med eller utan fastställda rågångsutstakningar, och där det

Rätten att ned
lägga knelctetorp.

30 Lagutskottets Utlåtande N:o 55.

hemman, hvarå torpet anlagts, ingått i skifte med andra hemman eller
undergått klyfning eller styckning, har torpet i allmänhet i samband därmed
fått gränserna fastställda, då det jämlikt 83 § i skiftesstadgan behandlats
i likhet med en för alltid skedd afsöndring, sa att det antingen
bibehållits orubbadt eller, där ordentlig och formlig skiftesläggning
däraf hindrats, ingått i skiftet och efter delningsgrund och gradering jämngodt
utstakats å plats, där det till beredande af ett redigt skifte lämpligen
kunnat ske. I många fall har dock torpet, där det behållits orubbadt,
vid skiftet helt förbigåtts.

Där torpet ingått i skifte, har det merendels behandlats såsom en
särskild fastighet, men har det dock stundom upptagits bland undantag
för delägarnes allmänna behof, och förekomma många fall, där vid en
rote eller ett rusthåll tidigare ej funnits torp eller i allt fall ej stadigvarande
sådant, men dylikt torp vid skifte afsatts för delägarnes allmänna
behof.

I allmänhet synas de torp, som ingått i skifte, därvid hafva bibehållit
sin förutvarande storlek, äfven om den öfverstigit hvad i knektekontrakten
stadgats, och hafva i många fall vid dylika skiften torpen erhållit
tillökning i areal, särskildt genom utbrytning af mark i stället för rätt till

skogsfång eller mulbete. t

Genom kungl. kungörelsen den 2 december 1892 medgafs den ändring
i gällande bestämmelser beträffande soldatkontrakten vid indelta armén,
att rust- och rotehållare, äfven i de landskap, där sadant ej förut varit medgift,
blefvo oförhindrade att mot ersättning i legan, hemkallet eller den
kontanta lönen till soldat upplåta allenast torp med kåltäppa eller planteringsland
eller ock till soldat utgifva enbart kontant lega och lön, dock
med rättighet för soldaten att efter ett ar, räknadt från näst efter därom gjord
framställning inträffande laga fardag, erhålla torp med kåltäppa eller planteringsland
mot afdrag å lönen till det belopp, som i kontraktet för sadant
fall vore bestämdt.

Stadgandet, att soldaten skulle äga att efter viss tids uppsägning erhålla
torp med kåltäppa eller planteringsland, gjorde det tveksamt, hvilken
dispositionsrätt roten eller rusthåll hade öfver det förutvarande torpet,
där, med indragning af detta, soldaten tillerkänts allenast kontant lega
och lön.

Med anledning däraf hemställde uti skrifvelse till statsrådet och chefen
för landtförsvarsdepartementet Konungens befallningshafvande i Jönköpings
län, att, då till följd af de genom 1892 års kungörelse inträdda nya för -

Lagutskottets Utlåtande N:o 55.

hållanden, fråga uppstått, om och i hvad mån de gamla soldattorpen
kunde af rotehållarne disponeras, samt uttryckliga bestämmelser i detta
hänseende saknades, nödiga föreskrifter måtte meddelas rörande rättighet
till afyttring af de soldat- med flera torp, som genom tillkomsten af kontrakt
upprättade på grund af ofvanberörda nådiga kungörelse blefve för
armén obehöfliga.

Sedan emellertid, efter det yttranden infordrats från samtliga Konungens
befallningshafvande och arméfördelningschefer, arméförvaltningen
och kammarkollegium erinrat bl. a., att soldat- och ryttaretorpen i de
allra flesta fall blifvit af rust- och rotehållarne själfva anskaffade samt att
dessa torp, om än afsedda för det indelta manskapets aflönande, likväl
icke någonsin blifvit för sådant ändamål på statsverket öfverlåtna utan
fortfarande måste anses såsom rust- och rotehållarnes tillhörighet, hvaraf
framginge, att, där torp befunnits icke vidare vara för sitt ursprungliga
ändamål behöfligt, rust- och rotehållarne utan vidare vore berättigade
att öfver detsamma, liksom öfver annan sin fasta egendom lagligen förfoga,
förklarade Kungl. Maj:t, enligt nådigt bref den 15 april 1898, att,
med afseende å hvad sålunda blifvit anfördt, berörda framställning icke
föranledde till någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Efter utfärdande af detta kungl. bref har det ansetts gifvet, att, där
sådan reglering ägt rum, att vid rusthåll eller rote med torp ryttaren
eller soldaten allenast erhållit kontant lega och lön, eller, i stället för torp
med åker, allenast torp med planteringsland eller kåltäppa, det förutvarande
torpet upphört att hafva egenskapen af knektetorp. Uppkommer
fråga att efter därom framställd begäran torp med kåltäppa eller planteringsland
skall till knekten upplåtas, behöfver detta sålunda ej ligga å
det förra torpets mark.

Vid 1898 års riksdag väcktes motion, att Riksdagen för sin del måtte
besluta, att rust- och rotehållare skulle äga att med oförkränkt äganderätt
fritt förfoga öfver de soldattorp, som på grund af kungl. kungörelsen
den 2 december 1892 icke vore till soldater upplåtna, men, sedan
statsutskottet erinrat, att det i motionen afsedda syftet blifvit genom hvad
i ofvanberörda af Kungl. Maj:t den 15 april 1898 pröfvade ärende förekommit
till alla delar vunnet, föranledde motionen ej någon Riksdagens
åtgärd.

Efter ordalagen att döma afsåg 1892 års kungörelse endast soldattorpen,
men har gifvetvis afsikten '' varit, att den äfven skulle omfatta
ryttaretorpen. Däremot gällde den ej båtsmanstorpen. För båtsmanshållet

Lagutskottets Utlåtande N:o 55.

hade emellertid redan förut, enligt kungl. kungörelsen den 13 juli 1887, sådana
bestämmelser meddelats, hvarigenom rust- och rotehållarnemedgifvits vakanssättning
under sådana villkor, att de skulle vara fria från skyldigheten att
underhålla rotetorp och rotehus, äfvensom från alla öfriga naturaprestationer
eller utgifter för båtsmanshållet, utöfver vakansafgiften. Väl skulle denna
vakanssättning fortfara endast så länge Riksdagen anvisade anslag till sjömanskåren
in. in., och skulle, i händelse vakanssättningen upphörde,
skyldigheten att tillhandahålla torp och rotehus i laggill! skick, äfvensom
att fullgöra öfriga naturaprestationer för rust- och rotehällarne ånyo inträda,
men torde denna omständighet ej utgjort hinder för rust- och rotehållarne
att fritt förfoga öfver torpet vid risk att, därest vakanssättningen
skulle upphöra, anskaffa annat torp.

Den 14 juni 1901 godkände Kungl. Maj:t Riksdagens beslut i fråga
om en ny härordning, enligt hvilken från och med år 1904 indelningsverket
i dess helhet skulle så fort ske kunde upphöra, utan att dock i
samband därmed några föreskrifter lämnades i fråga om knektetorpen.
Redan förut hade sådana bestämmelser meddelats, att från och med 1885
viss lindring samt från och med år 1904 full ersättning beviljats för rustnings-
och roteringsbesväret, inbegripet skyldigheten att till knekt upplåta
torp m. m.

I anledning af 1901 års riksdagsbeslut har vakanssättning af rusthåll
och rotar raskt fortskridit, men äro dock efter de i statskontoret förvarade
räkenskaper ännu 10,291 rusthåll och rotar effektiva, däraf vid
kavalleriet 1,426, vid infanteriet 8,708 och vid båtsmanshållet 157.

Att i samma stund ett rusthåll eller en rote numera upphör att utgöra
rustnings- eller roteringsbesväret effektivt, torpet upphör att hafva egenskapen
af knektetorp samt återfaller till vederbörande ägares fria disposition
är ju gifvet,; och torde af den föregående redogörelsen framgå, att
fri disposition öfver torpen äfven tillkommit vederbörande rust- och rotehållare,
där sådan reglering skett, som afsetts i 1892 års kungörelse, eller
där vid båtsmanshållet vakanssättning ägt rum enligt kungl. kungörelsen
den 13 juli 1887. Ett stort antal torp hafva också i senare tid försålts
eller delats mellan rusthålls- eller roteintressenterna.

Före utfärdandet af 1892 års kungörelse gick man däremot ut ifrån,
att, där ett rusthåll eller eu rote enligt gällande bestämmelser hade skyldighet
hålla torp och viss mark för detta ändamål varit uttagen, torpet
ej finge genom öfverenskommelse mellan vederbörande rust- och rotehållare
samt soldaten indragas, utan skulle i kontraktet intagas bestämmelse om

Lagutskottets Utlåtande N:o 55.

torpet, rust- eller rotehållarne sedan obetaget att med befälets samtycke
träffa enskildt aftal med soldaten rörande rätt för dem att tills vidare
mot visst arrende få öfvertaga torplägenheten (se kungl. brefvet af den 15
februari 1889), och upphörde knektetorpet ej att hafva denna egenskap,
äfven om rusthållet eller roten under en lång följd af år varit vakant.

Jämväl före utfärdandet af 1892 års kungörelse hade emellertid ej Förflyttning af
så få knektetorp upphört att hafva denna egenskap, och det äfven i så- knektetorp.
dana fall, då efter gällande bestämmelser torp skulle funnits vid det
rusthåll eller den rote torpet tillhörde. I allmänhet hafva väl dessa fall
berott därpå, att det hemman, hvarå torpet varit beläget, upphört att
vara rustnings- eller roteringsskyldigt, åtminstone på samma sätt som
förut, t. ex. där ett med torp försedt komministersboställe fritagits från
roteringsskyldigheten, men förekomma många fall, där anledningen till,
att viss mark upphört hafva egenskap af knektetorp, legat däruti, att ett
knektetorp i dess helhet förflyttats från ett till annat hemman eller eljest
utbytts mot annat torp.

Dylika förflyttningar hafva ofta skett i samband med skifte, då i skiftesstadgan,
på sätt ofvan nämnts, föreskrefs, att, om ordentlig skiftesläggning
hindrades af anlagda ryttare-, soldat- eller båtsmanstorp, dessa skulle i
skiftet ingå och jämngoda utstakas å de ställen, där det för beredande
af ett lämpligt skifte ske kunde, men hafva de äfven ägt rum utan samband
med skifte. Väl sökte man begränsa torpförflyttningarna, där de ej
föranleddes af skifte, så mycket som möjligt, särskildt för det fall att torpen
upptagits å utmarken. Men om torpet låg inom »hank och stör» och
sålunda var upptaget inom hägnad till hemmanets skada, ägde enligt
kungl. resolutionen den 3 augusti 1727 rust- och rotehållaren makt att
sätta torpet å sin enskilda mark uti samma stånd som det förra »på den
ort, som mistligast är för hemmanet», och godkände Kungl. Maj:t genom
bref till kammarkollegium den 3 mars 1807 i särskildt mål den af
kollegium i infordradt utlåtande underställda tolkning af ofvanberörda stadgande,
att soldattorp icke å det hemmans ägor, hvarå det från början vore
anlagdt, borde ovillkorligen bibehållas i annat fall än då det läge å utmark,
utan att det, då det vore upptaget inom hägnad till hemmanets skada,
kunde flyttas och förläggas på hvilketdera af de i roten deltagande hemmans
ägor, som därtill vore bekvämligast, samt att med rotens eller rusthållets
enskilda mark efter denna grund icke kunde förstås endast den roteeller
rusthållares ägor, hvarå torpet förut varit beläget, utan hela rotelagets
eller rusthållets enskilda mark, nämligen sådan som ej vore samfäld med
Bih. till Riksd. Prof. 1907. 7 Sami. 50 Höft. 5

Lagutskottets Utlåtande N:o 55.

andra hemman, hvilka icke deltoge i samma rote. Genom resolution
den 28 augusti 1689 hade Kungl. Maj:t beträffande Västgöta-Dals regemente
förklarat, att han ville beordra landshöfdingen tillse, att alla de
knektetorp, hvilka vore byggda på så slätta och magra ställen, att
knektarne där hvarken kunde föda eller uppehålla sig, flyttades till bättre
och lägligare ställen.

För att en torpförflyttning skulle få ske, fordrades emellertid vederbörlig
pröfning. Så stadgades redan i kungl. resolution den 29 juni 1752
på «llmogens allmänna besvär, att för undvikande af de olägenheter, som
följde däraf, att soldattorpen efter rotehållarens behag flyttats från ett till
ett annat ställe, icke något soldattorp i Skaraborgs eller Älfsborgs län
finge flyttas med mindre landshöfdingen i orten, sedan han hört öfversten
och deltagarne i roten, därtill lämnat bifall och den af rotehållarne, som
ville hafva torpet flyttadt, med egen kostnad satte det senare till hus,
gärdesgårdar och ägor i lika godt stånd, som det soldaten förut innehade.
Utbyte af till Äfven där torpet ej i dess helhet undergått förflyttning, hafva i ej

knektetorp hö- fa}[ därtill hörande särskilda ägor blifvit utbytta mot andra.

.anat jo.d. j)är det vant fråga om utbyte mot jord tillhörande annat hemman,
synes man hafva gått ut ifrån, att sådant ägoutbyte skulle ske i den ordning
skiftesstadgan föreskref. Sedan Konungens befallningshafvande i Göteborgs
och Bohus län i underdånig skrifvelse den 13 november 1884, under
åberopande af kammarkollegii instruktion, till Kungl. Maj:ts omedelbara
pröfning anmält ett ärende angående af stamrotehållare inom länet gjord
framställning om fastställelse af en afhandling, hvarigenom jord tillhörande
soldattorp utbytts mot angränsande hemmans jord, förklarade Kungl.
Maj:t enligt nådigt bref den 8 februari 1884, att, enär ägoutbyten enskilda
hemman emellan för att lända till framtida efterrättelse skulle förrättas
samt till pröfning och fastställelse befordras i den ordning skiftesstadgan
i fråga om ägoutbyten föreskrefve, Kungl. Maj:t funnit ifrågavarande
framställning icke till något Kungl. Maj:ts yttrande föranleda.

Samma regel synes äfven hafva tillämpats, där fråga varit, att utbyte
skulle äga rum mellan ett vid skifte utlagdt knektetorp och dess
stamhemman.

Sådana ägoutbyten hafva emellertid äfven ägt rum under andra
former. Så förklarades i särskilt mål rörande skyldighet för rotehållare
att till soldat utgifva ersättning för den förlust honom tillskyndats därigenom,
att i följd af Borås-Svenljunga järnvägs anläggning öfver
soldattorpets mark, en del af torpets inägor gått för soldaten förlorade,

Lagutskottets Utlåtande N:o 55. 35

genom kungl. bref den 10 september 1889, att rotebållarne, oafsedt den
omständigheten, att ifrågavarande jordstycke blifvit soldattorpet genom
expropriation frånbändt, författningsenligt vore skyldiga att, därest torpet i
följd af den skedda oinrådesförminskningen och öfrigt af järnvägsanläggningen
förorsakadt intrång befunnes icke vidare kunna såsom soldattorp
användas, antingen anskaffa och tillägga torpet å annan lämplig plats belägen
mark, till areal och godhet motsvarande den, som frångått torpet,
eller ock, så vida sådant med torpets bibehållande såsom soldattorp ej läte
sig förena, utlägga helt och hållet nytt soldattorp.

Fall förekomma emellertid, där ett torp ej endast erhållit viss därtill
hörande äga utbytt mot annan däremot svarande utan äfven till arealen
undergått tillökning eller minskning.

Hvad tillökningarna angår, hafva de väl ofta berott därpå, att de
ursprungliga knektetorpen ej haft erforderlig storlek. Med anledning af
klagomål däröfver, att torpen ej till åker och äng motsvarade hvad kontrakten
föreskrefve, blefvo vederbörande vid upprepade tillfällen tillhållna
att fullgöra sina skyldigheter efter berörda kontrakt (se t. ex. beträffande
båtsmanstorpen kungl. bref den 80 september 1772), men den vanligaste
anledningen till dylika tillökningar torde dock hafva legat i uppodlingar
verkställda af soldaten m. fl. å den honom tilldelade jorden eller å annan
rust- eller rotehållet tillhörande mark.

Hvad minskningarna i arealen beträffar, torde de väl oftast berott
därpå, att torpen innehade mera jord än kontrakten föreskrefvo och att
rust- eller rotehållarne i anledning däraf återtagit öfverskottet.

Åtskilliga försök gjordes att stäfja tillökningar i knektetorpens ursprungliga
areal i åker och äng. Sedan en del soldater, som hade lägenhet uti
deras afvittrade täppor medels stenrörs eller kärrs upprensande och aflande
till att förskaffa sig mera åker och höbol än dem beståtts, besvärat
sig öfver, att rotarna förmenat dem att vidtaga sådana åtgärder, och förfrågan
därför hos Kungl. Maj:t framställts, om icke soldaterna framgent
finge behålla, hvad de sålunda utan rotens afsaknad kunnat förbättra,
helst torpen merendels voro uppsatta på utmarken, förklarade Kungl. Maj:t
enligt resolution den 18 april 1698, att såväl för hemmanens ^ konservat.
ion som till förekommande af alla de stridigheter, som i sådana
mål kunde uppkomma mellan soldaten och roten, den förre skulle afstå
från allt sådant uppbrytande och affejande samt låta sig nöja med de till
soldattorpet anslagna ägor, äfvensom att hvad däröfver vore afröjdt och
uppbrutet inom eller utom den soldaten tilldelade täppa eller hage åter

Tillökning eller
minskning
i knektetorps
areal.

Lagutskottets Utlåtande N:o 55.

skulle utläggas. Den 28 juni 1731 förklarade Kungl. Maj:t likaledes, att,
där inkräktningar gjorts öfver det som i knektekontrakten och förordningarna
bestodes, dessa inkräktningar skulle utläggas och sådant rättas
efter bemälta kontrakt och förordningar, hvilket landshöfdingarne ålåge
att, enär vederbörande däröfver klagade, bringa till verkställighet, såväl
som ock hafva noga inseende därå, att sådana inkräktningar ej därefter
finge ske till skogarnas och mulbetets förminskande för vederbörande,
som därutinnan hade del.

Sedan Rikets Ständer vid 1826 års riksdag yrkat, att, där öfverenskommelse
mellan stam- och utrotar om planpenningarna ej kunde träffas,
vid soldats eller batsmans afgång den jord, torpet utöfver knektekontraktet
innehade, borde utläggas och till hemmansägarens disposition återgå, förklarade
Kungl. Maj:t väl enligt nådigt bref den 15 mars 1826, att Kungl.
Maj:t icke° funnit lämpligt eller nödigt att låta utfärda ett så beskaffad!
allmänt påbud, men skedde detta med den motivering, att, i händelse af
soldaten eller båtsmannen inkräktningar vid bostället blifvit gjorda eller
gjordes utöfver det som i knektekontraktet och förordningarna bestodes,
jämlikt 1731 ars resolution utläggning däraf borde ske, och bestämdes
ytterligare genom kungl. brefvet den 14 januari 1846, att, om ett torp
befunnes innehafva jord eller andra förmåner utöfver kontraktets föreskrift
och roteintressenterna icke ansåge utläggning af jorden och indragning
af förmånerna böra verkställas, utrotarna då skulle med stamroten,
efter hvarderas andel i roten, deltaga i detta knektekontraktet Överskjutande
roteringsbesvär.

Med anledning af ofvanberörda bestämmelser hafva väl i ej så få fall
minskning ägt rum i den areal, som vid skifte eller eljest upplåtits till
knektetorp, men torde dock att döma af den storlek, torpen för närvarande
innehafva, vederbörande rust- och rotehållare ej i större omfattning
hafva gjort anspråk på återgång af gjorda inkräktningar eller om utläggning
af den jord ett torp eljest innehållit, utöfver hvad i knektekontraktet
bestämts, och hafva åtskilliga stadganden eller af Kungl. Maj:t meddelade
särskilda beslut gått ut från den uppfattning, att, där soldaten gjort uppodlingar
å den från början till knektetorp upplåtna arealen, sådana uppodlingar
ej skulle behöfva återgå. Så stadgades i kungl. resolutionen
den 3 augusti 1685, att, sedan för soldaten en gång ett visst torpställe af
roten utsetts till boning och hemvist samt soldaten detsamma förbättrat
genom flit och arbete, han måste lämnas därvid orubbad, och sedan
stamroteintressenterna uti roten n:r 54 vid Konga härads kompani yrkat,

Lagutskottets Utlåtande N:o 55.

att soldattorpet skulle utläggas till sådan areal, som knektekontraktet föreskref,
ogillades detta yrkande enligt Kungl. Maj:ts beslut den 3 juni
1824, enär ej styrkt blifvit, att några inkräktningar ägt rum utöfver
hvad till soldaten blifvit utsynt vid torpets flyttning.

Där knektarna verkställt odlingar å rust- eller rotehållets mark, har
det i manga fall skett ej för torpets utan för deras egen räkning. Beträffande
dylika med rust- eller rotehållarnes samtycke verkställda uppodlingar,
till hvilka soldattorpen vid Hälsinge regemente och båtsmanstorpen
vid Norrlandskompanierna närmast äro att hänföra, stadgades i
kungl. brefvet den 11 juli 1780, att soldaten skulle under vissa villkor
fa behålla dem i sin lifstid, äfvensom hustrun så länge hon änka sutte,
hvarefter uppodlingen utan vidare ersättning skulle tillfalla hemmanet
eller samfälligheten.

. ^.ec* dylika uppodlingar närmast jämförliga äro sådana afskeds- eller
lifstidsjordar, som rust- och rotehållarne vid åtskilliga regementen plägat
lämna till soldaterna vid afsked ur tjänsten. Äfven där, såsom i en del
socknar skett, vid skifte viss mark undantag^ för delägarnes gemensamma
behof för dylika afskedsjordar, torde desamma ej vara att hänföra till
knektetorp.

Vid bedömande af frågan om äganderätten till torpen får man skilja
mellan:

1) åbyggnaderna,

2) själfva marken och

3) den verkställda uppodlingen.

1) Åbyggnaderna: Hvad dessa beträffar, tillhöra de i regel rusthållet
eller, roten i dess helhet, och har, där ej särskilda förhållanden föreligga,
hvarje rust- eller rotehållare del i desamma efter hans andel i rusthållet
eller roten, äfven om marken till knektetorpet tillsläppts allenast af stamroten.

Odlingar,
verkställda ) af
knektarna ä
rust- eller rotehållets
mark.

Afskeds- och
lifstidsjordar.

Äganderätten
till knekte•
torpens särskilda
delar.

2) Torpets mark: Där ej undantagsvis fråga kan uppstå, att marken
skall återläggas till vederbörande allmänning, utgör den en rusthållseller
rote intressen tern as tillhörighet. Där emellertid allenast visst i rotehållet
ingående hemman, den s. k. stamroten, tillsläppt marken, återgår
densamma gifvetvis endast till denna. I många fall har väl, äfven där
visst hemman utsetts till stamrote, torpet, särskildt där det upptagits på
gemensam mark, upplåtits pa sadant sätt, att jämväl öfriga roteintressenter
däri hafva del och i vissa undantagsfall äfven i roten ej ingående hemman,
men torde man dock få ga ut ifrån att, där ett hemman utsetts

38 Lagutskottets Utlåtande N:o 55.

till 8tamrote, bevisningsskyldigheten åligger den, som vill pasta, att torpet
upplåtits äfven från andra hemman. Torpets läge kan därvid ej alltid
lämna vägledning, då vid skifte ofta ett å stamroten ursprungligen upptaget
torp blifvit förlagdt på något afsides från densamma beläget område.

3) Dm verkställda odlingen: Hvad rätten till den verkställda odlingen
eller ersättningen för densamma angår, synes man hafva, gått ut ifrån,
att den, där torpet återgår till rust- eller rotehållarnes disposition, städse
skall åtfölja jorden. Detta är väl i allmänhet fallet, men synes det dock
tveksamt, om denna regel kan anses äga allmän giltighet. Planpenningarna
utgöra närmast ersättning för den upplåtna marken i dess ouppodlade
skick. I flera kontrakt angifves äfven tydligt, att jorden skulle uppodlas
af rotehållarne gemensamt. Fråga kan därför i vissa fall uppstå, om icke,
vid jordens återlämnande till stamroten, öfriga rotehållare kunna vara
berättigade till ersättning för den nedlagda odlingen, i likhet med hvad
som gäller beträffande byggnaderna.

Knekletorpens Uti en inom Andra Kammaren vid 1903 ars riksdag väckt motion
bibehållande f5reg|0gg) att, till bevarande åt innehafvarne af de till ett trettiotusental
'' knektar. uppgående landtliga hem, som utgjordes af soldattorpen, Riksdagen ville
bevilja ett belopp af 2,000,000 kronor att användas till försträckningar
på billigaste villkor till afgående indelta knektar för att sätta dem i stånd
att vid afskedet ur krigstjänsten tillösa sig de af dem innehafda torp.

Statsutskottet, som afstyrkte motionen, anförde i sitt utlåtande däröfver
bland annat, att enligt utskottets förvissning det öfvervägande flertalet af
återstående soldattorp icke komme att med indelningsverkets upphäfvande
upphöra att blifva hem för därå bosatta familjer, hvarjämte utskottet
erinrade, att förslag till åtgärder för underhjälpande af upprättande af
egna hem för mindre bemedlade, bland annat genom egnahemslån, vore
föremål för Kungl. Maj:ts pröfning. Riksdagen biföll utskottets hemställan
och afslog motionen.

Uti en vid 1904 års riksdag väckt motion yrkades, under framhållande
att, innan visst belopp anvisades till lan åt indelt manskap för
inlösen af soldattorp, en utredning om de bestående faktiska förhallanden
beträffande torpen först måste verkställas, att Riksdagen ville besluta en
skrifvelse till Kungl. Maj:t med anhållan, att Kungl. Maj:t täcktes låta
så skyndsamt ske kunde verkställa en utredning genom vederbörande
mvndigheter om de viktigaste sakförhållanden, hvarom kännedom erfordrades
för bedömande af möjligheten och önskvärdheten af att genom
statens försorg det indelta manskapet sattes i stånd att vid afgång ur

Lagutskottets Utlåtande N:o 55.

krigstjänsten tillösa sig innehafela torp samt meddela Riksdagen härom
inkomna uppgifter. Sedan dessa upplysningar blifvit tillgängliga, finge
det bero på ett nytt initiativ från Riksdagen, om en kommittéutredning
rörande åtgärd från statens sida i det angifna syftet borde företagas.

Med anledning häraf insände, på vederbörande utskotts begäran,
samtliga Konungens befallningshafvande upplysningar beträffande det antal
torp, som innehades af indelt manskap samt om torpens värde och äganderätten
till desamma. Sedan utskottet lämnat en sammanfattande redogörelse
för innehållet af dessa upplysningar, och däraf bland annat inhämtat,
att antalet af de torp, som innehades af indelt manskap, skulle utgöra
omkring 12,000 med ett sammanlagdt värde af omkring 17,000,000
kronor, hemställde utskottet att, då berörda uppgifter, om än i viss mån
ofullständiga, dock innehölle så mycken utredning, att de torde kunna
läggas till grund för vare sig begäran om en närmare detaljundersökning
eller eventuellt för förslag att genom statens åtgärd sätta det indelta
manskapet i stånd att vid afgång ur krigstjänsten tillösa sig innehafda
torp, motionen icke måtte till någon Andra Kammarens åtgärd föranleda,
hviiket äfven blef Kammarens beslut.

Sedermera hafva särskilda lagstiftningsåtgärder i syfte att bereda
möjlighet för afgångna knektar att förvärfva knektetorpen ej vidtagits,
men torde dock ett ej ringa antal hafva af afgångna knektar inköpts (t. ex.
i Jönköpings län af 5951/3 till år 1904 försålda knektetorp 1231/,).

De af herrar Ericsson och Åkerlund utarbetade förslagen (nedan betecknade
såsom motionärernas förslag) gå hufvudsakligen ut därpå, att lagen
om samäganderätt den 30 september 1904 skulle blifva tillämplig på mark,
som vid skifte utlagts till knektetorp, samt att möjlighet skulle beredas att
på enklare sätt, än hvad den nuvarande lagstiftningen medgifver, få dylik
mark frigjord från vissa å dess stamhemman hvilande inteckningar.

Med dessa förslag hafva motionärerna åsyftat att, för bildande af egna
hem, underlätta, att de förutvarande knektetorpen med äganderätt skulle
kunna bibehållas såsom själfständiga jordbrukslägenheter, och synes det
utskottet, på de af motionärerna angifna skäl, vara synnerligen önskvärdt,
om snarast möjligt en lagstiftning kunde komma till stånd i det af motionärerna
angifna syfte.

Lättast skulle detta syfte ernås, om torpen i fråga kunde i jordeboken
upptagas såsom för sig bestående enheter. Af den föregående redogörelsen

Lagutskottets Utlåtande N:o 55.

torde emellertid tydligt framgå att, med undantag för en del fall då knektetorp
anlagts å allmänning, den mark, som tillhör berörda torp, utgör tillhörighet
till visst eller vissa i jordeboken införda hemman. För att ett
dylikt torp skulle kunna i jordeboken upptagas såsom en för sig bestående
enhet utgör det därför en nödvändig förutsättning, att det kan visas, att
stamhemmanet på annat sätt vunnit motsvarande förbättring, såsom fallet
t. ex. är, då ägaren af ett hemman ej velat taga del i ett vattenafledningsföretag
samt till följd däraf viss hemmanets förbättring motsvarande jord
utbrytes och i jordeboken upptages såsom själfständig lägenhet.

Man kunde väl då vilja göra gällande, att en sådan förbättring inträdt
därigenom att rustnings- och roteringsbesväret upphört eller, där
det ännu utgöres effektivt, till fullo ersättes af statsverket. Då emellertid
något förbehåll i sådant afseende ej gjorts hvarken då genom lagarna den
5 juni 1885 och den 2 december 1892 lindring medgafs i berörda besvär
eller då år 1901 beslut meddelades om indelningsverkets successiva upphörande,
synas dessa omständigheter icke numera kunna tilläggas den betydelse,
att det kan vara möjligt, att torpen i fråga i anledning däraf skulle
kunna i jordeboken upptagas såsom för sig bestående enheter, och det så
mycket mindre som i allt fall genom ofvanberörda förändringar beträffande
rustnings- och roteringsbesväret vederbörande stamhemman ej till jorden
undergått någon förbättring.

Däremot synas ofvan angifna omständigheter kunna gifva stöd för en
lagstiftning i den riktning motionärerna angifvit, ehuru det varit önskvärdt,
om denna lagstiftning skett i samband med reglerandet af öfriga förhållanden
beträffande rustnings- och roteringsbesväret; och ligger ett ytterligare
stöd därför i den omständigheten, att knektetorpen i allmänhet uppodlats
å hemmanens utmark, ofta å oländig mark.

Om man då måste gå ut ifrån, att flertalet knektetorp fortfarande äro
att behandla såsom tillhörigheter till visst eller vissa i jordeboken införda
hemman, återstår att afgöra, hvilka af dessa torp kunna blifva föremål för
en lagstiftning i det af motionärerna angifna syfte.

Grifvet är, att befrielse från ansvar för viss inteckning i stamhemmanet
ej kan ifrågasättas för ett knektetorp, förrän det i behörig ordning afsöndrats,
ej heller för andra torp än dem, som på ett stadigvarande sätt för
ändamålet upplåtits.

Efter motionärernas förslag skulle sådan befrielse endast tillgodokomma
afsöndrad lägenhet, hvars område utgör mark, som vid skifte undantag''^ till
knektetorp och som, då afsöndringen skedde, var samfälld för två eller flera

Lagutskottets Utlåtande N:o 55.

hemmanslotter, h vilkas ägor till någon del blifvit genom skifte eller eljest åtskilda.
Härigenom skulle komma att uteslutas: dels torp, som tillköra hemman,
hvilka ej varit föremål för skifte, eller som ej ingått vid de skiftesförrättningar,
hvilka öfvergått vederbörande rusthåll- eller rotehemman, dels torp, som utlagts
vid skifte, men då afsöndringen skedde, voro samfällda för två eller flera
hemmanslotter, dels och torp, som utlagts vid skifte och varit samfällda för två
eller flera hemmanslotter, men genom klyfning eller styckning blifvit mellan
dessa hemmanslotter fördelade. Bestode torpet dels af jord, som utlagts vid
skifte, och dels af annan jord, skulle lagstiftningen endast afse den förra.

Då, på sätt ofvan nämnts, befrielse från ansvar för viss inteckning i
stamhemmanet ej kan ifrågasättas för ett till knektetorp hörande område,
förrän det i behörig ordning afsöndrats, har Konungens befallningshafvande
sålunda i regeln dessförinnan ej endast ingått i pröfning af frågan, hvilket
eller hvilka hemman rätteligen utgöra stamhemman för berörda område,
utan äfven tillsett, att afhandlingen om afsöndringen innehåller så noggrann
beskrifning å den afsöndrade jordens storlek, läge och gränser, att någon
osäkerhet därom ej kan uppstå. Det gäller då närmast att få utredt, om
det område, afsöndringen omfattar, utgjort ständigt knektetorp. Har området
i fråga för ändamålet utlagts eller undantagits vid skifte, som fastställts
eller vunnit laga kraft, utgör detta väl i allmänhet därutinnan tillfredsställande
bevis, om än ej så få fall förekomma, där ett vid skifte utlagdt eller
undantaget knektetorp i vederbörlig ordning fått denna sin egenskap helt eller
delvis på annan jord Överflyttad. Men torde, äfven där den afsöndrade lägenheten
ej för ändamålet utlagts eller undantagits vid skifte, i allmänhet utan större
svårighet genom landtmäteri- eller synehandlingar, intyg af trovärdige män eller
på annat sätt bevisning kunna åstadkommas, att jorden i fråga utgjort ständigt
knektetorp. Vid sådant förhållande och då för egna hems bildande de knektetorp,
som ej utlagts vid skifte, hafva lika stor betydelse som de öfriga, liksom
desamma också pricipiellt torde kunna göra anspråk på lika frihet från ansvar
för stamhemmanets inteckningar som dessa, har utskottet ansett den af herrar
Ericsson och Åkerlund föreslagna begränsningen, att området i fråga skulle
hafva utlagts vid skifte, ej erforderlig, under förutsättning dock att till skyddande
af inteckningshafvares rätt meddelas de bestämmelser nedan angifvas.

Under samma förutsättning har utskottet äfven ansett den begränsning,
som skulle ligga däruti, att området, då afsöndringen skedde, var samfälldt
för två eller flera hemmanslotter, hvilkas ägor till någon del blifvit genom
skifte eller eljest åtskilda, kunna bortfalla, om blott bevisning föreligger,
att marken varit till ständigt knektetorp anslagen.

Bill. till liiksd. Prof. 1907. 7 Samt. 50 Häft.

Laguttskottets Utlåtande N:o 55

En särskild anledning till att ej utesluta de fall, då ett knektetorp
undergått klyfning eller styckning, har utskottet funnit i den omständigheten
att, i likhet med hvad motionärernas förslag innehåller, den fordran
ej torde kunna uppställas, att torpet i dess helhet skall afsöndras, utan
att befrielse från ansvar för viss inteckning bör kunna medgifvas äfven för
visst till knektetorp hörande område.

För att en till gränserna bestämd, af söndrad lägenhet med hänsyn till
dess egenskap af knektetorp skall kunna komma i åtnjutande af befrielse
från ansvar för viss inteckning i stamhemmanet har utskottet därför ansett
böra fordras:

1) att lägenheten utgör område, som varit till ständigt knektetorp anslaget.
Härigenom uteslutas såväl soldattorpen vid Hälsinge regemente och
båtsmanstorpen vid Norrlandskompanierna, där de ej på ett stadigvarande
sätt utlagts vid skifte, som ock hvarje torp, som eljest upplåtits endast på
viss tid.

2) att området, där det varit till ständigt knektetorp anslaget, ej blifva
i denna egenskap mot annan jord utbytt-, samt

8) att området ej utgör torp med plantering sland eller kåltäppa, som till
ryttare eller soldat upplåtits med föranledande af kungl. kungörelsen den 2
december 1892 angående ändring i gällande bestämmelser beträffande soldatkontrakten
vid indelta armén, såvida icke sådant torp utgör en del af det
vid rusthållet eller roten förut befintliga ständiga ryttare- eller soldattorpet.

Däremot har hänsyn ej ansetts behöfva tagas till den omständigheten,
om knektetorpet i senare tid brukats såsom sådant eller icke. Äfven om
sålunda ett rusthåll eller en rote under längre tid varit vakant, skulle i
allt fall för dess torp befrielse från ansvar för viss inteckning i stamhemmanet
kunna ifrågakomma.

Med begreppet knektetorp (ryttare-, soldat- eller båtsmanstorp) har
utskottet i enlighet med den i lagstiftningen gängse terminologien afsett
ej endast torp med åkerjord utan äfven torp med kåltäppa eller planteringsland
eller med allenast tomt för knektestugan.

Motionärerna hafva vid sina förslag gått ut ifrån, att lagstiftningen
skulle afse jämväl sådana knektetorp, som afsöndrats från vederbörande
rusthåll- eller rotehemman, innan den nya lagstiftningen träder i kraft.
Häremot kan väl erinras, att den, som före denna tid inköpt ett knektetorp,
öfvertagit detsamma med vetskap om därå hvilande inteckningar samt
att köpeskillingen möjligen kan hafva bestämts till lägre belopp just med
hänsyn till dessa inteckningar, men har utskottet likväl, då stamhemma -

Lagutskottets Utlåtande N:o 55.

nets ägare måste vara att räkna bland de »rättägande», som äro befogade att
göra anmälan om fortbeståndet af förefintliga inteckningar, ej ansett sig
höra härutinnan ifrågasätta någon ändring.

För att för afsöndrad lägenhet vinna befrielse från viss inteckning i stamhemmanet
förutsättes,att anteckning om lägenhetens egenskap af ständigt knektetorp
skett till lagfartsprotokollet, och måste för en sådan anteckning pröfning
ske, om lägenheten är af den i lagen angifna beskaffenhet. Närmast till hands
läge väl att lägga denna pröfning på Konungens befallningshafvande, för hvilket
fall lägenheten på ett eller annat sätt skulle kunna i jordeboken antecknas,
ehuru ej såsom för sig bestående lägenhet, men då detta skulle medföra en
betydande omgång och med denna pröfning är förbunden privaträttsliga följder,
synes densamma kunna och böra öfverlämnas åt domstolen.

Utskottet har gått ut ifrån, att sådan anteckning till lagfartsprotokollet
jämväl skulle kunna ske på ansökning af stamhemmanets ägare, ehuru
verkningarna af anteckningen ej skulle inträda, förrän jorden afsöndrats.
Stamhemmanets ägare skulle därigenom erhålla möjlighet att vid köpeskillingens
bestämmande taga hänsyn till den befrielse från ansvar för inteckning,
som genom anteckningen vinnes.

Motionärernas förslag innehåller icke någon viss tidsgräns, efter hvilken
anteckning till lagfartsprotokollet om afsöndrad lägenhets egenskap af
knektetorp ej skulle få göras.

Skulle en sådan tidsgräns utsättas, borde den väl bestämmas med hänsyn
till den tid, då indelningsverket i dess helhet kan väntas hafva upphört,
men då en beräkning häraf för närvarande ej är möjlig och ännu
ett jämförelsevis stort antal rusthåll och rotar äro effektiva, har utskottet
ansett, att bestämmandet af en sådan tidsgräns, därest den anses lämplig,
bör blifva beroende af en framdeles skeende lagstiftning.

Hvad ofvan anförts gäller emellertid endast de torp, som afsöndras
efter det lagen trädt i kraft. Har ett knektetorp dessförinnan afsöndrats,
synes dess ägare, för vinnande af befrielse från inteckning, böra vara skyldig
därom göra ansökan inom viss kortare tid, t. ex. före den 1 juli 1908.

För så vidt sålunda befrielse från ansvar för viss inteckning skulle
tillgodokomma hvarje afsöndrad lägenhet, beträffande hvilken i föreskrifven
ordning anteckning gjorts till lagfartsprotokollet, att den varit till ständigt
knektetorp anslagen, återstår att afgöra, om denna befrielse ovillkorligen
skall tillkomma afsöndringsägaren eller om inteckningshafvaren skall vara berättigad
att, såvida han därom gör anmälan, få anteckning gjord till inteckningsprotokollet,
att inteckningen fortfarande belastar den afsöndrade lägenheten.

Lagutskottets Utlåtande N:o 55.

Ville man ordna saken så, att afsöndringsägaren ovillkorligen skulle äga
åtnjuta befrielse från ansvar för viss inteckning, måste noga bestämmas och i lagen
angifvas, hvilka inteckningar ej vidare skola gälla i den afsöndrade lägenheten.
Huru gränsen i så fall skall dragas, är ej lätt att afgöra, men
torde i hvarje fall sådana inteckningar böra undantagas, som beviljats efter
det beslut meddelats om indelningsverkets upphäfvande eller innan området
i fråga uppläts till knektetorp. Genomförandet af en sådan begränsning
vållar emellertid flera svårigheter, och då det gifvetvis vore önskvärdt, om
befrielsen från ansvar för stamhemmanets inteckningar kunde göras så vidsträckt
som möjligt, har utskottet ansett, att, i likhet med hvad motionärerna
föreslagit, å ena sidan befrielsen från ansvar för stamhemmanets inteckningar
af den art motionärerna angifvit bör afse samtliga dessa inteckningar
(där anteckningen gjorts till lagfartsprotokollet på ansökning af
stamhemmanets ägare äfven de, som beviljas efter det anteckningen skett),
men att å andra sidan inteckningshafvare eller annan rättägande bör hafva
befogenhet att, där han därom gör anmälan, få anteckning gjord till inteckningsprotokollet,
att viss inteckning fortfarande skall belasta den afsöndrade
lägenheten. Detta torde vara så mycket mera nödvändigt, om man
tager hänsyn därtill, att torp förekomma med växlande värde af ända till
14,000 kronor, samt att torpen i allmänhet hafva större areal än hvad i
knektekontrakten uttryckligen föreskrifvits.

Efter motionärernas förslag skulle inteckningshafvare, hvilken önskade,
att den afsöndrade lägenheten fortfarande skulle svara för viss inteckning, som
meddelats i stamhemmanet eller del däraf, göra anmälan därom till inteckningsprotokollet
före utgången af år 1907, under det någon viss tidsgräns
ej utsatts för den anteckning till lagfartsprotokollet, som, därest dylik anmälan
ej gjorts till inteckning sprotokollet, skulle medföra befrielse för torpet
från ansvar för inteckningen. Då emellertid inteckningshafvaren i regel
ej utan särskilda kostnader torde hafva tillgång till de handlingar, som visa,
huruvida knektetorp finnes vid ett hemman eller om torpet är af den beskaffenhet
i lagen afses, under det stamhemmanets eller den afsöndrade
lägenhetens ägare har lätt tillgång till dessa handlingar, synes det vara
nödvändigt, att inteckningshafvaren på ett tydligt sätt göres uppmärksam
på, att till det hemman, hvaruti han har inteckning, hör ett torp af angifven
beskaffenhet. Tiden, inom hvilken inteckningshafvaren må äga att göra
sin anmälan till inteckningsprotokollet, synes därför böra inträda först efter
det. anteckning om torpets beskaffenhet skett till lagfartsprotokollet samt
utsättas t. ex. till det lagtima ting, som infaller näst efter sex månader,

Lagutskottets Utlåtande N:o 55.

sedan anteckningen skett till lagfartsprotokollet. Har inteckning beviljats
i stamhemmanet efter denna tid, torde, för det fall att anteckningen
till lagfartsprotokollet verkställts på ansökan af stamhemmanets ägare,
någon anteckning till inteckningsprotokollet beträffande sådan inteckning
ej böra få ifrågakomma. Styrker inteckningshafvaren, att till det hemman,
hvaruti inteckningen beviljats, hor ett knektetorp af den i lagen angifna
beskaffenhet, är han naturligen oförhindrad att, för bevarande af sin inteckningsrätt
i berörda torp, få anteckningen införd i inteckningsprotokollet,
äfven om anteckning om förefintligheten af torpet ej dessförinnan införts i
lagfartsprotokollet.

Till ytterligare skydd för inteckningshafvarens rätt har det ansetts
böra föreskrifvas, att, sedan föreskrifven anteckning verkställts till lagfartsprotokollet,
meddelande därom genom domaren skall insändas till Konungens
befallningshafvande, som ofördröjligen skall genom tryck kungöra meddelandet,
såsom med bemälde myndighets kungörelser vanligen förfares, äfvensom
låta tillkännagifvande därom införas i allmänna tidningarna.

Äfven om beträffande afsöndradt område, som förut tillhört ett knektetorp,
stadgande meddelas, hvarigenom sådant område för visst fall må kunna
vinna befrielse från ansvar för inteckningar i stamhemmanet eller del däraf,
torde i allt fall ändring påkallas i 12 och 19 §§ af lagen den 30 september
1904 om samäganderätt i syfte att vissa i dessa paragrafer meddelade
bestämmelser ej skola äga tillämplighet å ständiga knektetorp af den art,
som afses i utskottets förslag till lag angående ryttare-, soldat- och båtsinanstorps
befriande i vissa fall från ansvar för inteckningar i stamhemmanet.

Af den redogörelse för torpens uppkomst ofvan lämnats framgår, att
åtskilliga å allmänning upptagna, ej skattlagda torp torde vara af beskaffenhet
att utgöra för sig bestående lägenheter. Det vore naturligtvis för undanröjande
af den tvekan om dylika torps natur, som kan förekomma, af
vikt, om desamma snarast möjligt kunde blifva i jordeboken upptagna,
men da, efter hvad utskottet inhämtat, därest föreslaget jordregister kommer
till stånd, i samband därmed åtgärder i detta syfte torde blifva vidtagna,
har utskottet ej ansett sig för närvarande böra härutinnan göra
någon särskild framställning.

Lagutskottets Utlåtande N-''o 55.

Med stöd af hvad sålunda anförts hemställer utskottet:

att Eiksdagen i anledning af förevarande motioner
måtte antaga följande förslag till

l:o) Lag

angående ryttare-, soldat- och båtsmanstorps befriande
i vissa fall från ansvar för inteckningar i
stamhemmanet.

Härigenom förordnas som följer:

1 §■

1. Är lägenhet afsöndrad från hemman och varder,
då lagfart sökes eller eljest, inför vederbörlig domstol
styrkt, att lägenheten utgör område, som varit till
ständigt ryttare-, soldat- eller båtsmanstorp anslaget, må
anteckning om sådant förhållande införas i lagfartsprotokollet,
för så vidt lägenhetens ägare därom gör ansökning
före den 1 juli 1908, där lägenheten från stamhemmanet
upplåtits innan denna lag trädt i kraft, men
eljest inom natt och år efter det upplåtelsen skedde.

2. Har sådan anteckning skett, vare lägenheten,
där ej nedan annorledes stadgas, fri från ansvar för inteckning
för fordran, som meddelats i stamhemmanet
eller del däraf; och skall inteckningen oafkortad gälla
i återstoden af den intecknade fastigheten, ändå att med
öfriga rättägande ej är sålunda aftaladt.

2 §•

1. Styrkes inför vederbörlig domstol, att visst till
hemman hörande område utgör eller utgjort ständigt
ryttare-, soldat- eller båtsmanstorp, må, på ansökning
af hemmanets ägare, anteckning därom införas i lagfartsprotokollet,
ändå att området ej från hemmanet afsöndrats.

Lagutskottets Utlåtande N:o 55.

2. Har sådan anteckning skett och varder området
från hemmanet afsöndradt, vare, där ej nedan annorledes
stadgas, den afsöndrade lägenheten fri från ansvar
för inteckning för fordran, som meddelats eller meddelas
i stamhemmanet eller del däraf; och skall inteckningen
oafkortad gälla i återstoden af den intecknade
fastigheten, ändå att med öfriga rättägande ej är sålunda
aftaladt.

3 §•

Har någon rättägande sist vid det lagtima ting,
som infaller näst efter sex månader, sedan anteckning,
som i 1 och 2 §§ sägs, skett i lagfartsprotokollet, till
inteckningsprotokollet anmält yrkande, att viss inteckning
skall undantagas från tillämpning af hvad i 1 och
2 §§ stadgas, svare den afsöndrade lägenheten för sådan
inteckning enligt eljest gällande allmänna regler.

Underlåtenhet att göra anmälan, som nyss sagts,
må ej läggas någon till last såsom försummelse i bevakande
af honom eller annan tillkommande rättighet.

4 §.

Hvad ofvan stadgas med afseende å inteckning
för fordran, äge, beträffande inteckning för rätt till afkomst
eller annan förmån, som åt någon upplåtits att
till visst belopp i penningar eller varor utgå af stamhemmanet
eller del däraf, motsvarande tillämpning å
det skadestånd, hvartill rättighetens innehafvare må
vara berättigad.

5 §•

Har i lagfartsprotokollet anteckning verkställts,
som i 1 och 2 §§ sägs, skall meddelande därom genom
domaren insändas till Konungens befallningshafvande,
som har att ofördröjligen genom tryck kungöra meddelandet
så som med bemälde myndighets kungörelser
vanligen förfares, äfvensom låta tillkännagifvande därom
införas i allmänna tidningarna.

Lagutskottets Utlåtande N:o 55.

6 §.

Bestämmelserna i denna lag äga ej tillämpning å
område, som varit till ständigt ryttare-, soldat- eller
båtsmanstorp anslaget, men blifvit mot annan jord utbytt,
ej heller å torp med planteringsland eller kåltäppa,
som till ryttare eller soldat upplåtits med föranledande
af kungl. kungörelsen den 2 december 1892
angående ändring i gällande bestämmelser beträffande
soldatkontrakten vid indelta armén, så vida ej sådant
torp utgör del af det vid rusthållet eller roten förut
befintliga ständiga ryttare- eller soldattorpet.

2:o) Lag

om ändrad lydelse af 37 § i förordningen den 16 juni
1875 angående inteckning i fast egendom.

Härigenom förordnas, att 87 § i förordningen den
1C juni 1875 angående inteckning i fast egendom skall
erhålla följande ändrade lydelse:

37 §.

Har egendom, sedan inteckning däri beviljades,
blifvit styckad; vare om de särskilda delarnes ansvar
för intecknade beloppet lag som om flera egendomar
ofvan är sagdt.

Huru i vissa fall afsöndradt område, som förut
tillhört ryttare-, soldat- eller båtsmanstorp, må befrias
från ansvar för inteckningar i stambemmanet, därom
är särskildt stadgadt.

Lagutskottets Utlåtande N:o 55.

— samt

8: o) Lag

om ändrad lydelse af 12 och 19 §§ i lagen den 30
september 1904 om samäganderätt.

Härigenom förordnas, att 12 och 19 §§ i lagen
den 30 september 1904 om samäganderätt skola erhålla
följande ändrade lydelse:

12 §.

Äro samtliga delägare vid auktionen tillstädes och
varda de öfverens om antagande eller förkastande af
anbud, som å auktionen göres, skall vid deras beslut bero;
dock att, där fråga är om fastighet, hvari omyndig
har del, försäljning ej må ske, utan den omyndiges
andel varder betald efter det eldigt 9 § utsatta pris.

Varda delägarne ej ense, efter ty nyss är sagdt,
galle högsta anbudet såsom antaget, där det ej understiger
pris, som enligt 9 § må vara utsatt. År lott i
samfälld fastighet särskildt intecknad och uppgår den
på sådan lott belöpande andel i den bjudna köpeskillingen
icke till beloppet af den gäld, för hvilken lotten
på grund af inteckning häftar, må ej anbudet antagas,
med mindre ägare af öfriga lotter det medgifva; dock
att hvad sålunda föreskrifvits icke äger tillämpning, där
försäljningen afser att från två eller flera hemmanslotter
afsöndra mark, som varit till ständigt ryttare-, soldat- eller
båtsmanstorp anslagen.

19 §.

I fråga om ägor, som vid skifte af jord blifvit
undantagna för delägarnes allmänna behof eller eljest
äro samfällda för flera fastigheter, de där till någon
del hafva sina ägor genom skifte eller eljest åtskilda,
äge hvad i denna lag finnes stadgadt ej tillämpning,
utom såvidt angår mark, som varit till ständigt ryttare-,
Bih. till Likså. Prot. 1907. 7 Samt. 50 Haft. 7

Lagutskottets Utlåtande N:o 55.

soldat- eller båtsmanstorp anslagen; ej heller vare i
något fall lagens föreskrifter tillämpliga i afseende å
oskift fiskevatten.

Beträffande egendomsgemenskap mellan äkta makar
eller delägare i oskift dödsbo eller dem, som äro
i bolag samman eller äro redare i samma fartyg eller
deltagare i samma grufrörelse, galle hvad därom är särskildt
stadgadt.

Hvad i 22 kap. 3 § ärfdabalken och 4 kap. 8 §
jordabalken stadgas skall ej äga tillämpning i fråga om
försäljning enligt denna lag af samfälld fast egendom,
hvari omyndig äger del.

Stockholm den 6 maj 1907.

På lagutskottets vägnar:

C. A SJÖCRONA.

Centraltryckeriet, Stockholm, 1907.